Herr talman! Inhibition av verkställighet – det här är ett ärende som vi har jobbat med ganska länge. Det är därför otroligt skönt att kunna stå i kammaren och äntligen få prata om detta.
Lagförslaget är ganska tekniskt, så jag tänkte börja med att lite kort förklara vilken typ av problem det är som vi försöker lösa här. En situation som uppstår relativt ofta handlar om en person som inte har rätt att vistas i Sverige; det kan röra sig om att personen har fått avslag på en asylansökan eller har haft ett uppehållstillstånd men sedan blivit utvisad på grund av brott eller av någon annan anledning. Detta beslut kan inte alltid verkställas, och personen kan inte utvisas till sitt hemland. Det här kallas för verkställighetsfall.
Denna situation kan uppstå av lite olika skäl, till exempel sökandens hälsotillstånd eller – om vi ska vara ärliga – kanske snarare det påstådda hälsotillståndet. Det kan också bero på situationen i hemlandet eller på att hemlandet vägrar ta emot personen. Men det handlar oftast inte om att personen inte skulle kunna återvända hem om han eller hon valde att göra det av egen fri vilja.
Personerna är alltså inte fast i Sverige på det sätt att det är tekniskt omöjligt att ta sig hem, utan det är just den tvångsvisa utvisningen som av olika skäl inte går att verkställa. Det här är en distinktion som är väldigt viktig att göra.
Det finns flera länder som har ett stort antal medborgare boende i Sverige och som kanske inte är jättebra på att samarbeta vad gäller återtagande av dessa om de inte får vara kvar här. Så har det i alla fall varit fram till helt nyligen. På den punkten ska det sägas att den här regeringen har gjort mer än någon annan regering under många decennier. Den tvångsvisa verkställigheten till flera av de länder som tidigare har utgjort stora problem har ökat.
Topplistan för den här typen av fall utgörs av Irak, Afghanistan, Iran och Syrien, det vill säga de länder som det har kommit väldigt många asylsökande ifrån.
Man kan fråga sig: Varför uppstår egentligen det här problemet? Vad är det som gör att de här länderna inte vill samarbeta vad gäller återtagande av sina egna medborgare? Det här är en internationell förpliktelse, som det brukar kallas, och det är egentligen en ganska enkel självklarhet att ett land tar tillbaka en egen medborgare som utvisas från något annat land.
Varför gör då länderna så här? Svaret på det kräver naturligtvis lite spekulation från min sida. Men det är inte en helt vild gissning att det handlar om det faktum att flera av de här länderna har väldigt stora intäkter från remitteringar – alltså att personer som bor i Europa och USA, företrädesvis, skickar pengar till de här länderna, alltså hem till släktingar som bor där.
Somalia, exempelvis, som är ett annat av de länder som är kända för att vara lite knepiga i det här hänseendet, tar årligen emot ungefär 15–20 miljarder kronor i remitteringar. Det motsvarar 25–40 procent av landets bnp. Det är alltså inte helt irrationellt, sett från landets egen synvinkel, att agera på det sättet.
Sådana här länder har ofta en outtalad policy att öka den utländska diasporan för att få intäkter, men det kan i vissa fall också handla om att man vill stärka den islamistiska rösten i Europa och på det sättet utöva påtryckningar på våra demokratier. Det är ett betydligt värre problem än att det bara skulle handla om pengar.
Denna typ av verkställighetsfall har hittills lösts genom att sådana här personer beviljas något som kallas för uppehållstillstånd på grund av verkställighetshinder. Det innebär att personen förvisso inte har rätt att befinna sig i Sverige men ändå får ett tidsbegränsat uppehållstillstånd, helt enkelt på grund av att han inte kan skickas tillbaka med tvång.
Detta har alltså gällt även om hindren för verkställighet har varit tillfälliga, det vill säga att de har berott på en situation som kan antas inte kommer att vara särskilt länge. Detta uppehållstillstånd har sedan gett tillgång till svensk välfärd, försörjningsstöd, barnbidrag, övriga bosättningsbaserade socialförsäkringsförmåner plus arbetstillstånd i normalfallet. Det har till och med inneburit en möjlighet att ta hit ytterligare släktingar från hemlandet. Värst av allt är att detta även har gällt personer som har utvisats på grund av brott eller på grund av att de utgör ett säkerhetshot i Sverige.
Det är viktigt att påpeka att uppehållstillstånd på grund av verkställighetshinder är en helt och hållet nationell reglering. Det finns ingenting i EU:s återvändandedirektiv som tvingar Sverige att ha den här ordningen. EU-rätten lämnar nämligen helt och hållet över till medlemsländerna att definiera vad som är och vad som inte är legal vistelse och vad som ska hända med den här typen av verkställighetsfall. Detta är alltså en helt egen svensk uppfinning, även om en liknande rättsfigur finns även i andra länder.
Låt mig summera hur vänsterpartierna ser på frågan. Det kan handla om fall där en person har begått allvarlig brottslighet eller till exempel tillhör en terrororganisation, vilket gör att han ska utvisas ur Sverige till sitt hemland men där detta inte kan verkställas därför att hemlandet inte vill ha personen där. Den personen ska alltså belönas med bidrag, arbetstillstånd och till och med en rättighet att ta hit fler medlemmar av sin klan.
Det är svårt att hitta ett mer flagrant exempel på hur vänsterpartierna målmedvetet arbetar för att underminera den reglerade invandringen. Men det som upplevs som groteskt och stötande av normala människor är något helt normalt i vänsterpartiernas värld.
Nu ser jag att det i betänkandet finns ett pliktskyldigt erkännande från Socialdemokraterna och Centerpartiet om att den här ordningen bör förändras. Vänstern och Miljöpartiet reserverar sig faktiskt inte heller i den del som avser utvisning på grund av brott. Men detta, herr talman, är helt uppenbart ett spel för galleriet. Om dessa partier verkligen hade velat förändra den här ordningen hade de naturligtvis gjort det under de senaste mandatperioderna.
Problemet är ju inte nytt på något sätt. Det har till och med påtalats av Migrationsöverdomstolen. I ett case som jag tror i alla fall är sex år gammalt påtalar domstolen just problemet med att dessa personer får den här typen av uppehållstillstånd.
Dessutom har det funnits en rättsfigur som ganska mycket liknar detta och som kan kallas Säpoinhibition, alltså där vissa kvalificerade säkerhetshot har fått denna typ av inhibition utan att det varit explicit stadgat i utlänningslagen.
Problemet har alltså varit väl känt, men vänsterpartierna har systematiskt bara struntat i att göra något åt det. Men det gör inte vi, herr talman, som tur är. Den här regeringen är betydligt mer handlingskraftig.
Det som nu kommer att hända är att dessa personer i stället för uppehållstillstånd på grund av verkställighetshinder kommer att få uppskjuten verkställighet eller inhibition, som det också kallas – därav namnet på den nya lagstiftningen: inhibition av verkställighet.
Detta kommer att gälla personer som förekommer i ett säkerhetsärende enligt utlänningslagen och personer som är uteslutna från att anses som flyktingar eller har vägrats flyktingstatusförklaring – detta handlar alltså om misstänkta krigsförbrytare eller personer som är kriminellt belastade. Det kommer också att träffa personer som utvisats från Sverige på grund av brott och personer som utgör ett hot mot allmän ordning och säkerhet. Slutligen kommer det att gälla om det finns särskilda omständigheter hänförliga till utlänningens levnadssätt som motiverar just inhibition i stället för den här speciella typen av uppehållstillstånd.
Den sista regeln är baserad på kriterier som lite grann liknar den nya lagstiftningen om bristande vandel, som vi kommer att debattera här inom en snar framtid.
En fråga som någon då kanske ställer sig är: Varför omfattas inte även personer som ”bara” har fått avslag på en asylansökan? Det beror på att den här lagstiftningsprodukten är en kompromiss mellan flera partier. Mitt parti vill förstås att den här rättsfiguren, uppehållstillstånd på grund av verkställighetshinder, avskaffas i så stor utsträckning som möjligt, helst helt och hållet, i alla fall när det gäller verkställighetshinder som är tillfälliga eller icke bestående. Men med det sagt: Det vi gör nu är naturligtvis en väldigt bra början.
Vad innebär då inhibition? Vad är det som händer när en person hamnar i inhibition? Jo, först och främst förlorar personen sin bosättning och kommer också i lagens mening att vistas illegalt i Sverige. Det innebär att personen också förlorar rätten till de bosättningsbaserade socialförsäkringsförmånerna, alltså de vanliga bidragssystemen. Personen förlorar rätten till försörjningsstöd. Personen förlorar rätten till LSS. Personen förlorar sitt arbetstillstånd. Han kommer inte att ha möjlighet att exempelvis plugga på Komvux eller delta i andra delar av samhället på det sättet. Personen får också en mer begränsad rätt till sjukvård och tandvård, vilket naturligtvis är viktigt.
Personen kommer sedan att tilldelas en plats på Migrationsverkets återvändandecenter. Om Migrationsverket bedömer att det finns en avvikanderisk kan personen dessutom bli föremål för anmälningsskyldighet på boendet i syfte att kontrollera att personen verkligen vistas där i enlighet med beslut. Han kan också få ett beslut om att han inte får vistas utanför ett geografiskt område som inte får beslutas till mindre än en kommun. Bryter han mot dessa villkor kan han sedan dömas till fängelse.
Hur många personer kommer då att träffas av detta? En preliminär bedömning är att det kommer att omfatta ungefär 200 beslut per år. Men eftersom reglerna genomförs utan övergångsbestämmelser kommer detta också att omfatta personer som tidigare har fått den typ av uppehållstillstånd som sedan ska förlängas. Dessa kan variera mellan ett och tre år, och när de förnyas efter att de nya reglerna trätt i kraft kommer personen i stället att hamna i inhibition.
Sedan ska man komma ihåg att de permanenta uppehållstillstånden för denna grupp också kommer att fasas ut i ett parallellt lagstiftningsärende, vilket naturligtvis innebär att fler kommer att hamna i inhibition i framtiden eftersom vägen till ett permanent uppehållstillstånd numera är stängd.
Sedan är ju frågan: Ska vi ha personer som bor i Sverige under lång tid med den här typen av tillstånd, om man vill kalla det för det? Nej, det är naturligtvis inte meningen. Jag tror inte heller att det kommer att ske.
En liten underförstådd faktor som inte skrivs rakt ut i utredningen är att asylansökningar och anmälningar om verkställighetshinder mestadels är fabricerade. Det mesta är fejk. Det som kommer att hända är att personer som har sökt asyl och sagt att de absolut inte kan återvända till sitt hemland och så vidare helt enkelt kommer att välja att åka hem när de hamnar i inhibition i stället för att få ett uppehållstillstånd, eftersom det inte längre finns bidrag att lyfta i Sverige.
Jag ser ingen större risk för att människor kommer att hamna i det här systemet någon längre tid. Ingen som röstar för detta behöver alltså ha dåligt samvete för att de sätter personer i en svårare situation under en längre tid.