Ola Möller

Herr talman! I 7 kap. 7 § utlänningslagen finns redan i dag möjligheter att återkalla permanenta uppehållstillstånd. Det görs i liten utsträckning, men enligt den gjorda utredningen är det rätt många, kanske 30 000 personer, som skulle vara aktuella. Utifrån de syften som regeringen verkar ha i frågan tycker vi att det hade varit mer ändamålsenligt om man började med att tillämpa den lagstiftning som ligger på bordet.

Svaret är att vi inte ska återkalla gynnande förvaltningsbeslut på orättvisa och summariska grunder. Det innebär inte att jag står här och utesluter att det kan finnas någon grund som vi inte har tänkt på eller som utredningen inte pekar ut. Det kan komma något som vi tycker är vettigt. Vi såg i utredningen om bristande vandel att det fanns en skrivning om brott, men det fanns bra exempel: många utdömda viten, parkeringsmålvakter och så vidare. Då är vi beredda att göra en omprövning.

Skulle något sådant komma ut av arbetet kan vi absolut titta på om det ska ske en justering. Men det sedvanerättsligt fullständigt drakoniska och vidriga förslaget som utredningen presenterade om att dra tillbaka 220 000 permanenta uppehållstillstånd, löften från staten Sverige till enskilda individer, är bisarrt. Så hanterar vi inte svensk rätt.

Jag har läst en hel del statliga utredningar, och jag måste säga att den utredning som har presenterats här är något av det sämsta jag har läst. Det gäller både utifrån hur man hanterar juridiken och utifrån hur man argumenterar för hur den ska genomföras. Det var tydligt att utredningen hade bara ett syfte, och vi hörde också ledamoten Wärnick säga att det inte är Moderaternas huvudidé. Det här är Sverigedemokraternas politik. Jag hoppas att Viktor Wärnick orkar stå upp för det han sa i talarstolen, nämligen att det inte är något de tänker prioritera.

Herr talman! Jag tycker å andra sidan att man ska vara så pass intellektuellt hederlig att man kan säga att saker och ting kan förändras och att vi inte för all framtid kan lova att vi ska göra exakt så här. Det är ändå en rimlig position. Jag gav ett svar på frågan om vilka parametrar vi kommer att värdera när vi tittar på antalet kvotflyktingar.

Om jag minns rätt har ledamoten själv kommit på kvot. Jag har faktiskt tilltro till att kvotflyktingar kan lyckas, att de kan göra ett bra avtryck i vårt land och till och med bli riksdagsledamöter. Då känner jag att man kanske ska vara lite ödmjuk inför kvotflyktingarnas möjligheter att få ett gott liv, när det är de absolut mest utsatta människorna i hela världen som vi tar hit på kvot.

Fru talman! Det intressanta med kvotflyktingsystemet är att det är ett system som kringgår den klassdimension som finns i migrationspolitiken. De som flyr först till Sverige och Europa är ofta medel- och överklass, medan de allra mest utsatta, framför allt kvinnor och barn, blir kvar i hemländerna och lider fruktansvärt. Det perspektivet i migrationspolitiken faller ofta bort, och därför tycker jag att kvotflyktingsystemet har många förtjänster.

Det jag sa i mitt anförande tycker jag att man ska ta fasta på när man svarar på ledamotens fråga. Sveriges integrationskapacitet kommer att vara helt avgörande för hur migrationspolitiken ska föras framöver. Det innebär att jag inte kan ta gift på att vi aldrig någonsin kommer att öka antalet kvotflyktingar, om det skulle visa sig att det blir ett gott tillstånd i Sverige, att allt fungerar och oron försvinner. Men givetvis behöver söktrycket och de integrationsproblem som kommer med många människor med svag utbildningsbakgrund, språklig förmåga eller liknande minska under överskådlig framtid.

Jag ser inte framför mig att vi på medellång sikt kommer att ha kommit till rätta med de stora problemen och därmed kan höja antalet kvotflyktingar väsentligt.

Fru talman! Magdalena Andersson har varit tydlig med att vi inte tänker bedriva en migrationspolitik som inte är stram. Innehållsmässigt har Viktor Wärnick fått ett svar på hur jag ser på det. Till exempel har skärpningen av anhöriginvandringen varit en åtstramning, avskaffandet av spårbytet har varit en åtstramning, avskaffandet av EBO har varit en åtstramning och så vidare. Vi har gjort massor av åtstramningar, och jag tycker att det talar för sig självt att vi har lagt dessa förslag på bordet så att Moderaterna har kunnat genomföra dem.

Ledamoten talar om minimal asylinvandring. Jag skulle inte formulera det så, men vår uppfattning är att vi ska minska söktrycket på Sverige. Jag kommer dock inte att stå här och ta gift på om det är 2 000 eller 5 000. Det kan man inte.

Om vi skulle få ett krig i närområdet där massflyktsdirektivet inte hade aktiverats kan vi få väldigt många asylsökande hit. Det är ju det som har räddat Moderaternas asylsiffror. Under första året av Ukrainakriget kom 50 000 personer. Nästa år var det väl 9 000 som skulle komma. Hade man tillämpat samma metodik i räknandet som Moderaterna nu tillämpar när det gäller de människor som kom under migrationskrisen i Syrien hade man kunnat plocka bort 100 000–120 000 syrier, om massflyktsdirektivet hade varit aktiverat, och säga att vi då hade ett lågt asylsökande.

Det blir alltså lite problematiskt hur Viktor Wärnick räknar och att han står här och kräver exakta siffror.

Jag är dock helt säker: Givetvis ska ingen migrationspolitik läggas om ifall, eller när, Socialdemokraterna vinner valet till hösten. Det ska vara en stram migrationspolitik, och det har vår partiledare Magdalena Andersson varit väldigt tydlig med.

Sedan förstår jag att Moderaterna har ett behov av att måla upp en konflikt här. Jag har dock tidigare sagt att jag gärna skulle göra upp med Moderaterna i migrationspolitiken. Då hade vi fått ett brett stöd här inne för en långsiktigt hållbar migrationspolitik.

Fru talman! Definitionen av stram migrationspolitik måste ligga någonstans vid att vi ska ha en politik som gör att människor inte i ökande grad söker sig hit jämfört med andra länder i EU. Exakta tal på hur många det rör sig om är svåra att säga. Det är väldigt beroende av omvärldsfaktorer och av de asylsökandes sammansättning. Vi har till exempel sett att venezuelaner nu söker sig till Spanien. De är inte intresserade av att komma till Sverige. Sådana saker påverkar.

Den strama migrationspolitiken handlar om att ha institutioner på plats som innebär att reglerna inte väsentligt skiljer sig från övriga EU eftersom vi är gemensamma.

Det intressanta i detta är att vi under Socialdemokraternas tid vid makten tog emot färre asylsökande än vad vi gjorde under Moderaternas tid vid makten 2007–2014. Den väsentliga delen av de asylsökande vi tagit emot kom 2015, när vi hade den moderata lagstiftningen på plats. Sedan lade vi om den. Från de 300 000 som kom 2015–2022 kan vi då dra bort 163 000 personer. Det innebär att den nedåtgående trend som började 2016 och som har fortsatt in i denna mandatperiod kom genom det paradigmskifte som vi socialdemokrater ledde i regeringsställning 2015. Sedan kan inte jag stå här och säga exakt om det ska vara 4 000, 8 000 eller något annat.

Jag tycker att de förändringar under mandatperioden som vi socialdemokrater bäddat för – skärpt anhöriginvandring, avskaffande av spårbytet och så vidare – och som Moderaterna i regeringsställning har fortsatt visar att det finns bred samstämmighet här inne om den strama migrationspolitiken. Det tycker jag är positivt.

Fru talman! Sverige är ett fantastiskt land med vår svenska modell, vår generella välfärd, vårt starka föreningsliv, ett innovativt och starkt näringsliv och vår allemansrätt. Det är ett demokratiskt och fritt samhälle där rättsstatens principer och likhet inför lagen gäller.

Dessvärre ser vi hur många av dessa saker naggas i kanten. Vissa delar börjar till och med spricka. Den fackliga organiseringsgraden sjunker, då politiken ensidigt har gynnat arbetsgivaren. Massarbetslösheten har fått bita sig fast. På tre år har vi fått 100 000 fler arbetslösa i Sverige.

Den generella välfärden utmanas av privatiseringar och marknadstänk, och våra socialförsäkringar och a-kassan försämras eller urholkas. Föreningslivet trycks tillbaka när folkbildningen angrips och kritiska röster hotas. Näringslivets omställning och produktivitetsutveckling hotas av en politik som ser ensidigt på energifrågan och på vägen framåt när det gäller vilka branscher vi ska leva av i framtiden.

Till och med allemansrätten hamnar under press när man försöker privatisera delar av vårt fina land. Demokratin skakas i grunden när förslag om att begränsa rätten att delta i den förs fram.

Men det finns också andra hot – hot som uppstår i spåren av trångboddhet, misslyckade skolresultat, bristande språklig förståelse och kunskap, hög arbetslöshet och kulturella och religiösa normer och strukturer som äter sig in i våra bostadsområden.

För oss socialdemokrater är detta en av de absolut viktigaste frågorna att ta tag i. Att klara av integrationen är en avgörande fråga för Sverige. Sverige ska inte ha några utsatta områden. Vi ska inte ha parallella samhällsstrukturer. Vi ska kunna förstå varandra och göra oss förstådda. Alla ska ha möjlighet att bidra efter förmåga.

Därför har vi socialdemokrater påbörjat ett arbete där vi vill ta bort de utsatta områdena. Vi vill göra det genom en språkpolitik som ger alla möjligheten att lära sig språket och där alla som möter en representant för det offentliga kan vara säkra på att svenska är det huvudsakliga sättet att kommunicera på. Vi vill göra det genom en jobbpolitik som gör att alla som kan jobba ska jobba och där alla barn kan se en förälder gå till jobbet.

Vi vill ha en stadsbyggnadspolitik som ger möjligheter för människor att växa i sitt bostadsområde och en utbildningspolitik där alla kan lyckas. Det är helt enkelt ett samhälle som håller ihop.

För att nå dit kommer det att krävas enorma satsningar på att lyfta människor i det här landet för att alla ska kunna vara delaktiga i att stärka den svenska modellen. Vi ska genom den generella välfärden möjliggöra livsresor – livsresor där alla, som Hjalmar Branting så fint formulerade det, kan nå sina bästa stämningars längtan.

Vi vill ha ett samhälle där full sysselsättning ska prägla arbetsmarknaden och där utbildningssystemet låter människor utveckla sin fulla potential. Vi vill ha ett Sverige där allemansrätten går före privata stränder och ett Sverige som präglas av demokrati, frihet och förvissningen om att vi alla blir behandlade rättvist.

Fru talman! För att vi ska klara av den här integrationspolitiken krävs att migrationspolitiken ligger i fas med de integrationsutmaningar vi har. Åratal av liberala migrationslagar i Sverige har lett till att vi kraftigt har avvikit från övriga EU. EBO har styrt var människor bosätter sig. Det har gjort att vi i dag är i ett läge där vår integrationskapacitet inte har hängt med.

Jag tycker att är det är klokt att då föra en stram migrationspolitik. Det är rätt och riktigt. I det avseendet är migrationspolitiken egentligen en praktisk politisk fråga. Verkligheten, inte idéerna, måste avgöra politiken. Men det finns såklart också grundläggande ideologiska delar i migrationspolitiken.

Sverige har åtagit sig att följa internationellt överenskomna fördrag och regler. Vi har till och med skrivit in dessa regler i vår grundlag. Asylrätten ska värnas. Vi ska följa EU:s bestämda nivåer. Det är vi skyldiga till, och det är på så vis en plikt för oss att göra det.

För oss socialdemokrater samspelar den praktiska politiken med den idémässiga politiken. För att kunna upprätthålla förtroendet i migrationspolitiken i fråga om asylrätten måste integrationen fungera. Det i sin tur bestäms av välfärdens djup, organisering och räckvidd.

På samma sätt måste de områden där vi inte är skyldiga att ta emot människor, till exempel arbetskraftsinvandringen, utformas så att den svenska modellen värnas och den fackliga organiseringen inte undergrävs. Villkor och löner får inte dumpas, och vi vill inte ha undanträngningseffekter i form av ökad arbetslöshet som följd.

Av det skälet driver vi socialdemokrater att arbetskraftsinvandringen ska vara behovsprövad via myndigheter i samverkan med arbetsmarknadens parter. I avsaknad av parlamentariskt stöd här inne, som vi tyvärr inte har just nu, har vi föreslagit att försörjningskravet ska vara dispositivt. Det hade gett den svenska modellen fritt spelrum, och det hade varit till nytta för oss alla.

Utifrån det faktum att Sverige har stora integrationsutmaningar har vi socialdemokrater på vår kongress tagit tydlig ställning för att EU:s miniminivåer ska gälla. Dessa nivåer är ibland flytande, även om asyl- och migrationspakten klargör en del gränsdragningsproblem. Alla gränsdragningar är dock inte heller helt självklara ens med den nya lagstiftningen. Men i frågan om att dra tillbaka gynnande förvaltningsbeslut får det inte råda någon tvekan. Det ska inte ske på summariska och orättfärdiga grunder.

Vi har vidare pekat ut att ett minskat söktryck i Sverige är en önskvärd och nödvändig effekt av att vi lägger oss på EU:s miniminivåer. Med det sagt ska vi fortfarande uppfylla skyldigheterna kring asylrätten; det ska inte råda några tvivel i den delen.

På samma sätt vänder vi oss mot amnestilagstiftningar. Dessa amnestilagstiftningar har gång på gång visat sig vara rättsosäkra. De har skapat problem, vilket har satt människor i kläm senare i processerna. Ordning och reda ska helt enkelt gälla i migrationspolitiken. Av samma skäl vill vi avskaffa EBO, som har skapat så mycket oro, oreda och lidande.

Fru talman! Migrations- och integrationspolitiken hänger samman, som jag har redogjort för i detta anförande. Det är min fasta övertygelse att man inte kan frikoppla dessa två från varandra. Teori och praktik måste helt enkelt hänga ihop. Annars är det inte möjligt att nå ett brett folkligt stöd för den förda politiken, och det är något som i förlängningen bara leder till ett elände och undergrävande av hela migrationspolitiken. Så tycker inte jag att vi kan ha det.

Fru talman! Avslutningsvis vill jag hänvisa till Socialdemokraternas särskilda yttrande och meddela att vi såklart står bakom det.

(Applåder)

Fru talman! Även jag får uttrycka förståelse för att ministern har svårt att ta upp alla enskilda objekt. Men det är viktigt att sända ut signalen om att när staten har givit löften, så att arbeten har satts igång regionalt och lokalt och kommuner har investerat, måste de fullföljas.

Regionsamverkan Sydsverige har fått hantera 28 miljarder i nedskärningar i den nationella planen – i 2025 års priser. Det är mer än hälften av vad som fanns med i den tidigare planen. Södra Sverige blir fullständigt sågat jäms med fotknölarna i förslaget. Då hjälper det inte att laga potthål när fyrspåret mellan Hässleholm och Lund inte är färdigbyggt – den viktigaste järnvägsstumpen i hela landet för att få gods genom Skåne och sedan ut ur landet. Detta måste färdigställas så fort som möjligt, inför att Fehmarn Bält-förbindelsen står färdig. Där ligger 3 miljarder, jämfört med tidigare 30 miljarder.

Jag tycker inte att man kan stå och säga att det inte finns pengar och tala om vad som är samhällsekonomiskt lönsamt när vi här inne har fått 5 000–6 000 kronor i skattesänkning varje månad av den här regeringen sedan den tillträdde och när bankerna gått med 134 miljarder i vinst de första nio månaderna det här året utan att regeringen plockat in en enda extra krona av de pengarna. Man lånar till skattesänkningar, men man är inte beredd att låna för att kunna bygga fram tillväxt och bekämpa arbetslöshet. Det är oansvarigt. Det faller rakt ned på den här regeringen.

(Applåder)

Fru talman! Den här debatten handlar om förtroendet för staten. Vad är statens löften värda? Vad är en regerings löften värda?

I Helsingborg blev jag kommunalråd för över tio år sedan. En av de största posterna i budgethanteringen var alltid förskottering av Maria station – 300 miljoner kronor. År ut och år in fick vi dras med denna post i budgeten. Till sist blev det av att man byggde ut Maria station. Då hade vi rivit upp hela byn Ödåkra och fått människor att flytta; vi löste in tomter för att det skulle kunna bli dubbelspår fram till Maria station.

Men från Maria station ned till Helsingborgs central är det fortfarande enkelspår. Hela Västkustbanan är utbyggd med dubbelspår i dag, utom denna lilla stump. Ungefär 100 miljarder har investerats i Västkustbanan. Hallandsåsen är en del av detta. Vi har tagit oss igenom Hallandsåsen med allt vad det innebar. Och så har vi en liten, liten stump kvar. Den stumpen har legat i plan, och kommunen har gjort allt den kunnat för att få detta till stånd.

När den nationella planen presenterades av Trafikverket och det plötsligt skulle till ett omtag blev därför känslorna förvirring, förtvivlan, svek och ilska. Helsingborgarna kunde inte förstå varför denna lilla stump skulle utelämnas.

Man ska ha klart för sig att Helsingborg har landets tredje högsta arbetslöshet, en arbetslöshet som i två decennier under moderat och kristdemokratiskt styre har tillåtits växa. Jämfört med Malmö, som också har en stor arbetslöshet, har den ökat. Helsingborgs arbetslöshet har alltså växt snabbare än Malmös – detta för att Helsingborg gång på gång nedprioriteras av staten. Det gäller även flygplatsen i nordvästra Skåne, som vi har varit tvungna att kommunalisera.

Om Västkustbanan byggdes klart skulle vi få 30 i stället för 10 tåg i timmen upp till Halmstad, Varberg, Göteborg och Oslo. Det skulle innebära att helsingborgarna kunde gå den där utbildningen på Högskolan i Halmstad som leder till jobb, och därmed skulle arbetslösheten i Helsingborg minska. Hela nordvästra Skåne skulle faktiskt påkopplas Halland och Västra Götalandsregionen på ett helt annat sätt. Även Malmöbornas förseningar när de åker till Campus Helsingborg skulle minska. Vi skulle få ett system som hänger ihop, och vi skulle kunna titta på Hallandsåstunneln och tänka att det var fruktansvärt jobbigt men ändå värt det eftersom vi fick ett helt system.

För helsingborgarna är känslan av svek enorm. Jag hoppas att infrastrukturministern kan säga att detta är fel av Trafikverket och att regeringen inte accepterar det utan lägger tillbaka Västkustbanans sträcka mellan Maria station och Helsingborgs central i planen. Om detta inte sker är jag benägen att hålla med Carl-Johan Sonesson, moderat regionstyrelseordförande i Skåne, som i början av mandatperioden kallade Andreas Carlsons partiledare för väldigt arrogant och oseriös. Jag hoppas att jag slipper kalla Andreas Carlson samma sak.

(Applåder)

Herr talman! Jag uppfattar inte att svaret på frågan är om regionerna ska ha fri beskattningsrätt eller inte, utan det handlar om ett enkelt ja eller nej. Ska regionerna få sätta skattesatserna som de vill, eller ska de inte få göra det – ja eller nej? Det är vad utredningen handlar om – ett tak på beskattningsrätten. Då blir det ett märkligt resonemang i svaret.

Det är intressant med vårdplatserna. Socialstyrelsen är tydlig med att det saknas ungefär 1 900 vårdplatser. Det är som att vi först ska ha ont en stund, och sedan blir det bättre. Men om vi har färre vårdplatser nu än när regeringen tillträdde och 1 900 platser saknas undrar man hur det går ihop, på tal om vilken legitim förväntan medborgarna har.

Det blir också ett konstigt resonemang där 18 miljoner återkommer. Ursäkta, 18 miljarder menar jag, för inte ens jag tror att regeringen är så illa skickad att den skickar 18 miljoner. Jag måste säga att SKR är väldigt tydliga med att pengarna är detaljstyrda. Det är ingen höjning av de generella bidragen, vilket gör att regeringen är inne och petar i regionernas självbestämmande.

Även på den bog som ministern anför, det vill säga att huvudmän och direktvalda politiker själva ska få bestämma, har regeringen helt slopat den möjligheten. Det är alltså inte bara i beskattningsdelen som regeringen inte tycker att regionerna ska få styra sin verksamhet själva, utan det gäller hur statsbidragen riktas. Detta är djupt problematiskt.

Jag undrar om regeringen verkligen är överens här. En sida vill lägga ned regionerna, vilket vi här inne är överens om att vi inte ska göra. Regeringen håller inte ihop sin politik i detta fall.

Herr talman! Jag gillar politiker, av förklarliga skäl. Vi är duktiga på att inte svara på frågor. Vi pratar om det vi helst vill prata om och det som hjärtat är fullt av, och så struntar vi i att ta tag i den fråga som faktiskt ställdes.

Det jag undrade var om ministern kunde föra ett principiellt resonemang kring det regionala självstyret. Menar ministern på fullt allvar att det är rätt att beskära regionernas beskattningsrätt? Hon sa själv i sitt svar till mig att regionerna har den rätten. Jag vill gärna höra det resonemanget.

Sedan är det kul att vi är överens om att det politiska styret i Region Skåne inte håller måttet, för det hörde jag också: Det politiska styret i olika regioner håller inte måttet. Att det stämmer i Region Skåne är vi som sagt helt överens om.

Det blir ett sätt att kapitulera inför huvudfrågan. Ministern är väl medveten om att sjukvården inte kommer att förstatligas och läggas ned i regionerna. Detta vet ju ministern. Det har en utredning med oerhört bred parlamentarisk uppslutning kommit fram till under den här mandatperioden.

Kristdemokraterna har inte något svar alls, vad jag kan höra. Man kan inte leva i en sagovärld där det löser sig bara vi förstatligar. Vad är ministerns svar som företrädare för regeringen? Regeringen vill ju inte förstatliga sjukvården. Vi kan lägga undan Kristdemokraternas dröm, som inte kommer att uppfyllas, och så kan ministern svara på frågan: Är tanken att det regionala självstyret ska inskränkas och att beskattningsrätten för regionerna ska beskäras?

Sedan undrar jag om ministern kan svara på frågan: Har vi fler vårdplatser i dag, 2025, än när regeringen tillträdde?

Herr talman! Jag tackar ministern för svaret.

Anledningen till att jag har ställt denna interpellation är att det i somras rådde stor platsbrist på sjukhuset i min hemstad Helsingborg, vilket ledde fram till att en man dog. Tyvärr är Helsingborgs lasarett kanske det sjukhus i landet där vårdkrisen manifesteras allra tydligast. Trots att personalen sliter vareviga dag och gör fantastiska insatser är det kris på kris på kris. Den tragiska händelsen i somras är tyvärr bara ett av många tråkiga exempel. Överbeläggningarna har varit en följetong i många år, och det har till och med begåtts lagbrott då man har uppmanat personalen att bryta mot vårdgarantin. Vi kan allt som oftast läsa om kris och kaos på akuten, chefer som fått lämna sina tjänster och ständiga nedskärningar och besparingar.

Allt detta kommer sig av bristande politisk ledning. Ett ökänt uttalande gjordes av ministerns partikamrat och ordföranden i sjukhusstyrelsen om att 50 undersköterskor skulle bort för att de inte gjorde nytta för patienterna. Detta har också lett fram till att Tidökamraterna har blivit anmälda till Ivo av patientnämnden, alltså av sina egna partikamrater i Region Skåne. Även revisionen har varit kritisk. Dessutom fabulerade den politiska ledningen i en debattartikel ihop en historia om att köerna skulle bort på ett år – något som givetvis inte har uppfyllts.

Till detta ska läggas att regionen år efter år går med enorma underskott på 4 miljarder per år. Man har redan lånat 8 miljarder, och i år ser det ut som att man behöver låna ytterligare. Det handlar om 10–12 miljarder som i Skåne skjuts över till barn och barnbarn, och ändå är köerna bland de längsta i landet.

Detta beror på att finansieringen är för låg. Den allt överordnade principen i Skåne är nämligen att man ska ha lägst regionskatt. I ljuset av detta blir det oerhört intressant att läsa svaret från sjukvårdsministern där hon pekar på regionernas rätt att beskatta sina medborgare för att klara sjukvården. Hur rimmar detta med att regeringen vill sätta ett tak på skatteuttaget för regionerna? Regeringen har tillsatt en utredning för att inskränka det kommunala självstyret, och för er som inte kan politikerlingot innebär kommunalt självstyre också regionalt självstyre. Regeringen säger att regionerna inte får lov att höja skatten över vissa nivåer. Samtidigt säger ministern att regionerna kan beskatta sina medborgare och därmed lösa sjukvårdskrisen.

Jag skulle vilja höra det principiella resonemanget från sjukvårdsministern. Har regionerna beskattningsrätten, och ska de ha den i framtiden också så att de kan klara finansieringen? Om de inte ska ha den, är sjukvårdsministern beredd att ta ifrån regionerna det kommunala självstyret? Ska då staten skjuta till de pengar regionen inte kan ta ut i skatt?

Herr talman! Om alla följer lagar och regler behöver vi inga domstolar. Det är ungefär det argument som ministern för fram här. Men det här handlar ju inte om när allting fungerar. Det här handlar inte om att lagstiftningen ska vara utformad så att alla följer den till punkt och pricka. Det här handlar om när människor i våra förvaltningar och myndigheter faktiskt begår bedrägliga handlingar och det inte finns någon möjlighet att upptäcka det, fast det finns de som gång på gång har rapporterat och försökt.

Detta resonemang får Kafkas Processen att framstå som något rättssäkert. Det blir helt märkligt, för då skulle ju varken lex Maria eller lex Sarah behövas. Om alla följde reglerna skulle vi inte heller behöva JO. Men det här är ett fall som visar att det inte räcker med regler.

Jag vill vara tydlig: Jag betvivlar inte en sekund ministerns intention att åstadkomma bra lagstiftning. Det tror jag absolut på. Men det finns flera dimensioner i detta. Vi har också marknadsmisslyckandet, där ett privat bolag har haft ett barn i sin vård och gett utlåtanden till socialnämnden, som konfirmerade på utlåtandet från det privata bolaget. Det är klart att det finns incitament i den här strukturen att behålla barnet där det är – det är ju pengar in på kontot varje dag som barnet är placerat hos den privata utföraren. Och när man till och med från politikens sida känner att det är något fel i förvaltningen är det ju inte konstigt att människor blir lite konspiratoriska. Det blir ett totalt moment 22: Jag känner att någonting är fel, men när jag säger att någonting är fel säger de att det inte är något fel, och då blir det ju min känsla som är fel och inte beslutet.

Jag förstår faktiskt inte motviljan här. Jag ber inte om några förändringar i synen på socialtjänsten, och jag ber inte om att vi ska göra någonting annorlunda. Tvärtom står jag ju här och berömmer ministern och tycker att det här visar på ett perfekt samarbete och en gemensam riktning mellan olika mandatperioder. Det är jättebra. Men ministern vill inte ens möta mig och säga att det är klart att det kan finns problem i vissa förvaltningar vare sig de är S-styrda eller M-styrda. Jag kan köpa att ministern vill lämna det därhän, men jag är helsingborgare, så för mig är det viktigt att prata om min stad. Det tror jag att ministern har respekt för.

Till syvende och sist är det en ganska liten sak jag ber om. Det räcker med att sätta sig på Socialdepartementet med en DS och se om det här är någonting som är helt unikt eller om det finns ett problem: Ska vi ta fram ett beredningsunderlag så att politiker, både mina kollegor runt om i kommunerna och partikamrater till ministern och alla andra partifärger, känner att de inte blir fångar och inte ligger och har ångest på natten för att barn far illa?

Jag hoppas att jag kan få ett svar från ministern. Vari ligger motviljan? Om allt det här som ministern gör kommer på plats, varför kan vi inte också ha en liten ventil som ger oss möjlighet att någon gång rädda det där barnet som, i det här fallet, berövas ett decennium av sin barndom? Varför kan ministern inte sträcka ut handen till ett sådant enkelt och faktiskt väldigt modest förslag?

Herr talman! Jag jobbar inte med de här frågorna i vanliga fall. Jag förstår balansgången, och jag har givetvis tänkt mycket på hur jag ska föra den här debatten. Jag har djup respekt för det som både talmannen och ministern säger, och jag vill vara tydlig med att det inte är min avsikt att på något sätt klampa in i enskilda fall.

Men det här fallet har uppmärksammats stort medialt, och rapporten som visar på de brister som har funnits är en offentlig handling. Därför har jag ändå skrivit interpellationen.

Det ska också sägas att svenska socialförvaltningar gör fantastiska insatser varje dag i det här landet. Det här är en rättsskandal som på många sätt är unik, trots att det såklart finns ett antal andra fall. Men det ska påpekas att detta inte är en generell kritik mot socialförvaltningar i det här landet.

Domstolarna har i det här fallet dömt efter det underlag som har lämnats in. Det har varit bedrägligt, och därför har domstolarna inte kunnat upptäcka det här. Lagstiftningen skulle kunna vara mer transparent utifrån politikens och de sociala utskottens horisont så att man hade en ventil att använda när något verkar misstänkt.

Det är dock så att politiken är helt fångad i detta. De som sitter i de sociala utskotten ska mer eller mindre konfirmera beslut, och politiker bland annat från mitt parti som har haft en magkänsla och varnat för att något inte stämmer, vilket rapporten visar, har blivit grovt ifrågasatta och mer eller mindre svartmålade. Man har gått till gruppledaren i kommunstyrelsen och sagt att de här socialnämndspolitikerna är jobbiga, de följer inte spelreglerna och så vidare.

Kulturen i socialförvaltningen i Helsingborg har varit starkt ifrågasatt i många år, vilket kommer sig av att man år efter år har haft stora nedskärningar eftersom budgeten inte har gått ihop. Så har man skapat ängsliga och rädda tjänstepersoner som inte vågar ta fajten med politiken och inte vågar signalera felaktigheter, eftersom de också ska möta sina produktionsmål.

Det här är ett oerhört problem som också belyser varför socialtjänsten för att kunna fungera effektivt och bra måste ha goda resurser, vilket inte har varit fallet i Helsingborg. Det finns till och med en situation där man efter att inte ha gjort ordentliga bakgrundskontroller och liknande anställde en gängkriminell, så det är inte det enda problemet som den här socialförvaltningen har haft. För protokollet har staden styrts av Moderaterna och andra högerpartier i snart 20 år.

Att politiken inte blir en fånge i detta är viktigt också för att vi vet hur utsatt socialtjänsten har varit i och med desinformationskampanjerna kring LVU. Många föräldrar känner sig felaktigt behandlade och vänder sig till politiken och frågar varför man inte gör eller säger någonting från politikens sida. Den politiska nivån blir då svaret skyldig, eftersom man i den situationen sitter fånge gentemot förvaltningen och inte har det här verktyget fast man förstår och känner att något kan vara fel.

Det ska också sägas att förvaltningarna har helt rätt i de allra flesta fall. Det är inte så att svenska socialtjänster kidnappar barn eller något annat. Det är total desinformation. Men här har vi svart på vitt ett fall där man faktiskt har tagit ett barn och förstört dess barndom, och med den här typen av ventil hade man i alla fall förhoppningsvis kunnat upptäcka detta tidigare.

Efter förarbete och utredningsarbete av Socialdemokraterna har regeringen tagit arbetet med den nya socialtjänstlagen vidare – ett perfekt sätt att arbeta i Sveriges riksdag, där vi tillsammans tittar framåt, tar varandras goda idéer och för dem vidare. Jag är väldigt glad för att den nya socialtjänstlagen har kommit på plats, men det hade inte hjälpt i det här fallet. Min fråga blir därför återigen: Är ministern beredd att faktiskt se över möjligheten till en ventil för politikerna i de sociala utskotten?

Herr talman! Tack, ministern, för svaret!

Fallet Adam är en rättsskandal som har pågått i över ett decennium. Det är ett fall som har renderat tre avsnitt av Uppdrag granskning, där man har rett ut alla turer. Fullständigt bisarra anklagelser mot ett barn och hans pappa har framkommit, och gång på gång har samhället svikit barnet och pappan. Adam har berövats hela sin barndom.

Det här beror på att socialförvaltningen i Helsingborg har brustit i att följa lagen. Man har haft en bristande objektivitet. Man har inte tagit fram alternativa hypoteser. Man har undanhållit information och till och med haft separata, hemliga filarkiv. Man har hållit undan information från politiken och från pappan.

Åtta personer i socialförvaltningen i Helsingborg är misstänkta. Två har blivit avskedade. Två har blivit föremål för arbetsrättsliga åtgärder, och de andra skulle också ha blivit anmälda om inte preskriptionstiden för tjänstefel hade varit fem år utan längre. Fler hade alltså egentligen behövt polisanmälts.

Dessutom har en privat utförare, i form av Humana, anmälts till Ivo både av politiker och av förvaltningen. Men den halvårsvisa utvärdering som har gjorts av det privata bolaget har legat till grund för beslutet om fortsatt omhändertagande av pojken. Ett privat bolag har alltså fått lov att arbeta fram underlag som avgör om de ska behålla pojken i sin omvårdnad.

På socialförvaltningen har, enligt rapporten med granskningen av ärendet, tystnadskultur rått. Folk som har sagt något avvikande har straffats. De har blivit förflyttade inom förvaltningen. Detta har uppmärksammats av politiker – kamrater till mig. Men då fick chefen utvärdera sig själv, och ingenting hände.

Det här är en skandal av enorma mått. Jag måste säga att jag är lite förvånad över det svar som ministern ger, för inte med en enda stavelse beklagar ministern det som har hänt. Hon nämner inte fallet som sådant och det helt absurda i detta.

I stället får vi en förvaltningsberättelse, som säger hur det ska funka. Ingen önskar hellre än jag att det skulle vara så. Men i den argumentation som drivs i svaret skulle inte Ivo behövas. Vi skulle inte behöva lex Maria eller lex Sarah, för i svarets beskrivning fungerar allting. Men verkligheten ser inte ut så.

Då blir det märkligt att inte socialtjänstministern i alla fall lyfter blicken och tänker efter kring vad det är detta handlar om. Det handlar om politiker som sitter som fångar i ett system. Rapporten med granskningen som ligger på bordet visar att politiken har signalerat och sagt: Här är det något som är konstigt. Här behöver vi agera! Men politikerna har inte haft något verktyg utan varit helt i klorna på de här tjänstemännen, av vilka åtta personer misstänks ha agerat bedrägligt.

Det är utifrån denna ingång jag önskar att ministern, som jag vet bryr sig väldigt mycket om de här frågorna, skulle kunna överväga att tillsätta en utredning för att se över konstruktionen och ge politiken möjlighet att när något känns fel be någon att titta på det.

Fru talman! Jag har ändå stått här och sagt att regeringen gör bra saker och att det är viktigt med kontinuitet. Jag har pekat på att vi har gjort saker som regeringen kan bära vidare. Jag förundras över att det ändå ska bjäbbas. Jag förstår faktiskt inte det. Jag tycker att frågan är viktigare än så, statsrådet.

Vi är överens om att arbetslivskriminaliteten skapar osjyst konkurrens i Sverige. Den gör att marknader försämras och att kvaliteten på varor och tjänster sjunker. Den undergräver förtroendet för hela branscher, och den göder gängen.

Dessutom är det en oproportionerligt stor del av de arbetare som dör på svenska arbetsplatser som är utstationerade eller kommer från tredjeland. Den yttersta konsekvensen av detta såg vi när fem byggnadsarbetare dog i en hiss på en arbetsplats där kontrollsystem som ID06 fanns på plats. Det är den yttersta konsekvensen. Ingen levande människa ska behöva gå till jobbet och riskera att komma hem död, oavsett om det är en svensk eller en utländsk arbetare.

Jag tänker inte tjafsa med statsrådet om detta. Jag säger att jag tycker att det är ett viktigt arbete, och jag har ställt tre frågor. Jag har frågat vilka initiativ statsrådet tänker ta på EU-nivå. Jag har frågat om finansministern skulle kunna tänka sig att skriva in liknande skrivningar i Skatteverkets regleringsbrev. Jag har också frågat om regeringen inte kan tänka sig att dedikera medel till detta arbete.

Jag har inte fått svar på de frågorna utan i stället fått sedvanlig harang om att allt är sossarnas fel, trots att det regeringen har genomfört är baserat på det vi tillsatte utredningar om. När det gäller akrimcentren är det tack vare oss som det myndighetsgemensamma arbetet nu är på plats och fungerar. Jag har dessutom redogjort för en massa åtgärder som skulle kunna stärka det arbetet men som regeringen har sagt nej till.

I stället för att gå i polemik, statsrådet – ta till dig av att jag faktiskt står och berömmer arbetet! Berätta också svaret på frågorna!

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar statsrådet för engagemanget. Det är bra att statsrådet lyfter fram exempelvis Delegationen mot arbetslivskriminalitet, som tillsattes av S-regeringen, och att man bär vidare detta arbete. Detsamma gäller de sekretessbrytande åtgärderna. Det är jättebra att vi ser en kontinuitet över mandatperioderna. Jag uppskattar att man håller i det. Vad gäller arbetsmiljöarbetet kan jag dock inflika att det är lite märkligt att man lägger ned forskningen om arbetsmiljöarbetet. Detta gjordes även förra gången det var borgerlig regering, det vill säga under Reinfeldts tid.

Frågan om arbetslivskriminalitet är som sagt mycket större än vad den vid en första anblick kan verka vara. A1-intygen är en del. Men det fuskas på många plan, och precis som statsrådet nämnde inrättade vi därför regionala akrimcenter under förra mandatperioden. Under sommaren 2022 öppnades två stycken. Detta ligger till grund för den kraftigt utvecklade myndighetssamverkan som statsrådet också nämner, och man kan nu samordna sig redan i planeringsskedet på ett helt annat sätt än vad man tidigare kunde.

Utbetalningsmyndigheten är också ett initiativ som Socialdemokraterna tog för att få kontroll över utbetalningar.

Det finns dock mer att göra, för till och med när det finns kollektivavtal fuskas det. Därför är det helt avgörande för regionala skyddsombud att komma in på arbetsplatser där man inte har medlemmar. Men det sa Sverigedemokraterna och Moderaterna nej till.

Det fuskas med inbetalningar av tjänstepension. Man betalar in och visar det på papper för de fackliga ombuden, men därefter begärs rättelse och pengarna tas ut. Det är därför revisionsplikt för alla bolag är så viktigt. Men det har Sverigedemokraterna och Moderaterna sagt nej till.

När problem uppstår sätts bolag i konkurs, och lönegarantin utnyttjas. Nya företag startas sedan för en spottstyver. Därför vill Socialdemokraterna höja kostnaden för att starta aktiebolag. Men det har Sverigedemokraterna och Moderaterna sagt nej till.

Arbetskraft från tredjeland utnyttjas hutlöst på svenska byggarbetsplatser. Vi hör om byggnadsarbetare som sover i containrar med mera. Det är förfärligt. Därför ville vi ha en behovsprövad arbetskraftsinvandring. Men det har Sverigedemokraterna och Moderaterna sagt nej till.

Många av dem som startar och driver företag fuskar ju och borde inte få fortsätta driva företag, men eftersom reglerna för näringsförbudet stannar vid nationsgränsen rundar man dem genom utländska bolag. Därför har vi velat att det ska finnas ett näringsförbud på EU-nivå. Vi vill också kraftigt begränsa antalet underentreprenörer. Det är en oerhört viktig fråga. Vi vill ha höjda sanktionsavgifter och dessutom regionala arbetslivskriminalitetscenter på europeisk nivå.

Jag vet faktiskt inte hur Sverigedemokraterna och Moderaterna har ställt sig till dessa förslag, så jag ska inte säga för mycket. Men utifrån de erfarenheter jag har från tidigare nämnda frågor där man har sagt nej kan jag gissa varthän det barkar.

Statsrådet är inne just på det gränsöverskridande i frågans natur, och min fråga till ministern är vilka initiativ hon är beredd att ta på EU-nivå för att ge svenska myndigheter större möjlighet att neka utstationerad arbetskraft vid misstankar om fusk med A1-intygen.

Jag skulle också jättegärna höra svaren på de tidigare frågorna. Är ministern beredd att prata med finansministern om att ge Skatteverket ett fördjupat uppdrag kring A1 samt dedikera medel till det här arbetet? Jag är nämligen övertygad om att den styråran hade varit väldigt viktig för Försäkringskassan att ha eftersom Försäkringskassan har ett gigantiskt uppdrag och jobbar med väldigt många saker.

Fru talman! Tack för svaret, ministern!

Arbetslivskriminaliteten är ett gift som sprider sig i vår samhällskropp. Den förpestar vår arbetsmarknad, skadar våra företag och tar livet av arbetare. Den är också intimt sammanlänkad med den organiserade brottsligheten. Att bekämpa arbetslivskriminaliteten är därför att bekämpa och motverka gängen, att skapa sund konkurrens mellan svenska och utländska företag och att värna arbetare. Därför har vi socialdemokrater alltid bekämpat arbetslivskriminalitet.

Detta görs i nära samverkan med våra fackliga kamrater, och att jag ställer denna interpellation är en direkt konsekvens av facklig-politisk samverkan. I fackförbund som Byggnads, Elektrikerna och tidigare Målarna är frågan om A1-blanketterna högst levande. A1-blanketterna är tyvärr en del av den väv som möjliggör fusk och kriminalitet. Genom att i flera led, ofta i de baltiska länderna, anställa folk i ett land och ha dem försäkrade i ett annat kan man dumpa de sociala avgifterna och därmed också dumpa priserna här i Sverige. Därför är kontrollen av helt avgörande betydelse.

Som jag skriver i interpellationen är det positivt att regeringen har skrivit in att A1-intygen ska granskas av Försäkringskassan. Det är ingen jättestark skrivning, och några särskilda medel är inte dedikerade till detta arbete. Men det är ett litet välkommet steg som jag inte tänker förringa utan tycker är positivt. Vad jag dock inte riktigt förstår är varför arbetet inte ges mer tyngd. Varför avsätter man inte riktade medel till detta arbete? Dessutom förstår jag inte varför Skatteverket inte har fått en liknande skrivning i sitt regleringsbrev eftersom kopplingarna mellan Försäkringskassan, Skatteverket och A1-intygen är helt uppenbara, vilket också den utredning vi socialdemokrater tillsatte, SOU 2023:47, med all önskvärd tydlighet har påvisat.

Därför vill jag fråga ministern om hon är beredd att avsätta riktade medel till A1-arbetet på Försäkringskassan och om hon kan påverka sin kollega finansministern att skriva in detta arbete också i Skatteverkets regleringsbrev.

Fru talman! Du får ursäkta att jag har telefonen med mig upp i talarstolen, men jag vill bara läsa för utrikesministern vad UNRWA skrev på sin Instagramsida för tre dagar sedan: UNRWA staff work tirelessly in dangerous conditions to help others. Sedan har de en post om hur deras kliniker tar hand om skadade barn – UNRWA-personal på plats. De arbetar utifrån de omständigheter som finns.

Jag betackar mig för härskartekniker kring våra kunskaper om vad som händer på marken i Gaza.

Sedan vill jag bara påpeka att det finns fler uttalanden från israeliska ministrar om hur man ser på Hamas. Smotrich, som själv är en bosättare från Västbanken, har kallat Hamas för en tillgång. År 2015 sa han: Hamas är en tillgång medan det palestinska ledarskapet i Ramallah inte är det.

Jag hör inget fördömande eller anklagande från utrikesministern mot den israeliska regeringens stöd till Hamas genom åren – och möjliggörande. Jag hade uppskattat det med tanke på hur många gånger hon har fördömt oss för diverse saker när vi, enligt henne, inte tar tillräckligt starkt avstånd. Kan hon fördöma den israeliska regeringens stöd till Hamas?

När det gäller saker som man kan göra kan jag nämna handelsavtalet och sanktioner mot ledare. Det kan ske unilateralt. Vi vill stoppa införseln av varor – det kan ske, som Jacob Risberg påpekade. Det handlar om att återuppta stödet till UNRWA och om att återuppta stödet till följeslagarprogrammet. Vi vill skicka en flotta som bryter blockaden – med andra villiga länder. Vi skulle kunna göra massor av konkreta handlingar själva kring det här.

Jag säger återigen: Jag tycker att det är bra att regeringen ändå har kommit ur vagnen. Det är positivt. Det Maria Malmer Stenergard säger här är positivt, och det visar att våra påtryckningar i den här kammaren äntligen har fått regeringen att förstå någonting i den här frågan. Men det räcker inte. Vill hon ha en lista på fler saker är vi socialdemokrater alltid beredda att ställa upp på det.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar utrikesministern och alla kollegor som deltar i debatten.

Jag tycker att det är positivt att regeringen nu ändå börjar ta små, små steg. De tas dock alldeles för sent och alltid bara i EU-sammanhang. Det finns ingen tillstymmelse till unilateralt agerande. Jag återkommer till den frågan.

När det gäller denna svält så uppstår den ju genom en medveten handling. Det som är så frustrerande är att det utanför gränsen står mat och mediciner som skulle kunna lösa problemet om Israel släppte in dessa och tillät UNRWA att distribuera dem. Men regeringen har dragit in pengarna till UNRWA så att lönerna till lokalanställda inte kan betalas.

När det gäller UNRWA är det inte så enkelt som att det inte kan fungera, som regeringen vill få det till. Det finns faktiskt personal som går runt och som agerar i dag, men de får inga löner eftersom pengarna till exempel dras in.

Israel tillåter dessutom att mat släpps från luften. Detta krossar och dödar människor som försöker få tag på maten. Israel delar tillsammans med USA ut mat för att skjuta människor. Det är vad som händer. Över tusen personer har blivit skjutna. Detta bara fortsätter att spä på dödandet. Att svälta eller att bli skjuten är det val som väldigt många människor står inför.

Dimensionerna av detta är helt sjuka. Inget annat krig som en västmakt har begått har proportionerligt varit så brutalt som detta krig.

En västmakt, en demokrati, har aldrig dödat en så stor andel av befolkningen i ett land som man bombat. Inte ens av bombmattorna över Tyskland under andra världskriget dog så här stor andel av befolkningen. Hjälparbetare slängs i massgravar efter att de skjutits av IDF. Journalister bombas och dödas för att de rapporterar. Massdeportationer förbereds. Nu sker ytterligare attacker på Gaza City. Detta görs av en ledare som är efterlyst av Internationella brottmålsdomstolen. Det är helt otroligt.

Ledarskapet i Israel måste vi säga ett par ord om i den här kammaren. Löften gavs av Israel till Kallas, men något avtal finns inte på pränt. Israel har inte skrivit under någonting, och löftena hålls inte. 85 procent av alla de lastbilar som kommer in på Gazaremsan når aldrig sina destinationer. Det är inte att ge fullt tillträde. Man lovar hjälp, men man skjuter människor i stället. Israel har attackerat hjälpkonvojer. Man angriper inte bara UNRWA-medarbetare utan de facto också World Food Programmes medarbetare, som den svenska regeringen har gett pengar till som något slags svepskäl för att inte ge pengar till UNRWA. Löftena som gavs till EU är alltså inte vatten värda. I stället krossas folk under lastpallar med mat. Israel bröt också den tidigare vapenvilan, med en plan för fullständigt frigivande av gisslan. Vad säger utrikesministern om detta?

Sedan ska jag givetvis också fördöma Hamas; annars kommer förstås utrikesministern att anklaga mig för att inte göra det. Men jag vill påminna om vilka som har supportat Hamas en hel del. Yuval Diskin, chef för Shin Bet, sa 2013: Om vi tittar över åren är en viktig bidragande faktor till Hamas utveckling Bibi Netanyahu och hans första premiärministerperiod. Ehud Barak sa till arméradion: Strategin att hålla Hamas vid liv, till och med till priset att överge tvåstatslösningen och medborgarna i söder, handlar om att försvaga regimen i Ramallah. Kan utrikesministern fördöma dem som har stöttat Hamas till den position de i dag är i?

Fru talman! Tack för svaret, utrikesministern!

Jag brukar inte ha svårt att komma på vad jag ska säga. Orden brukar liksom bara komma till mig. Men inför den här debatten har jag faktiskt haft svårt att komma på vad jag ska säga. Efter de otaliga debatter som vi har haft här i kammaren om den här frågan känner jag en enorm frustration. Den frustrationen är verkligen inte bara riktad mot utrikesministern utan mot hur förfärlig hela situationen är.

Givetvis kan inte min frustration och min oförmåga att hitta ord mäta sig med de umbäranden och det lidande som Gazas befolkning utsätts för – på många sätt är den situationen bortom ord. Över 60 000 människor, lågt räknat – 3–4 procent av befolkningen – har dödats av bomber, skjutvapen, drönare, artilleri, sjukdomar, rasmassor och svält. Det är därför svårt att hitta orden för att göra det hela rättvisa. Jag tror inte att det går.

Det absurda är att när man inte trodde att det kunde bli värre invaderar Israel Gaza City, en stad med 1 miljon människor i tätbebyggt område. Dessutom går man vidare med planerna på att slå sönder den palestinska statsbildningen genom att i strid med internationell rätt bygga bosättningen E1. Diskussioner förs också på fullt allvar om att flytta det palestinska folket till Somalia eller Sydsudan. Det är helt förfärligt. Dessutom föreligger det ett konkret förslag på vapenvila för undertecknande hos regeringen Netanyahu, ett förslag som Hamas har accepterat.

Så har vi svälten, det som till sist fick människor att vända, det som fick dem som förnekar att se att nu är det nog. Sveriges regering har tidigare uppenbarligen tyckt att det var ganska okej att palestinier mördades med skjutvapen och bomber, men Ulf Kristersson konstaterar nu att Israel gör det svårt för sina vänner. Men för det palestinska folket har det varit svårt väldigt mycket längre än sedan svälten började.

När flyktingläger, skolor och sjukhus har bombats har det alltid gått att skylla på någon annan. När ambulanspersonal och journalister medvetet har avrättats har det alltid bortförklarats. När det gäller svälten har det däremot varit för uppenbart. Den går inte att förklara bort.

Även där försöker dock den högerextrema och fascistiska regeringen i Israel fara med osanningar. Så sent som i förra veckan, tror jag, stod de i svensk tv och gjorde precis detta, och när de blir motbevisade haglar anklagelserna och desinformationen.

Svälten har verkligen fått debatten att vända. Det är bara sjukt hur lång tid det har tagit. Larmen har ju kommit. Till och med för Sveriges regering, som genom att dra in stödet till UNRWA aktivt har stöttat Israel i att fördriva det palestinska folket, har det här blivit för mycket. Det är därför jag ändå måste säga att jag uppskattar att regeringen sent omsider svängde kring att pausa handelsavtalet. Det skedde dock efter mötet där det här skulle beslutas, och nästa möte är i oktober.

Nu går det inte längre att förneka: Det som sker i Palestina inför våra ögon är med all sannolikhet ett folkmord. Det är världens experter mer och mer överens om. Det måste vi se, och då måste vi agera. Min fråga till utrikesministern är därför om hon kan fördöma invasionen av Gaza City och den nu planerade utbyggnaden av E1.