Arber Gashi

Fru talman! Jag tackar socialförsäkringsministern för svaret. Ministern hade rätt många sätt hon kunde ha öppnat den här debatten på, men hon valde ett särskilt, nämligen att konstatera att barnfattigdomen inte alls ökar i Sverige och att den snarare kanske till och med har minskat. Det låter som att ministern är ganska nöjd med hur läget ser ut, vilket är märkligt – i regeringens egen budget skriver man själv att barnhushållens ekonomi visat en tydlig nedgång de senaste åren, framför allt 2021–2023. De som har det allra tuffast är ensamstående föräldrar. Detta framstår därmed som verklighetsfrånvänt för mig.

När ministern stirrar sig blind på statistik lyfter jag i stället blicken och kikar ut över vårt land. Där ser jag ensamstående föräldrar som lånar pengar för de mest basala utgifterna, som hyra och mat. Jag ser mammor som på kronan vet precis vad allt kostar därför att marginalerna är så små. Jag ser barn som själva slutat be om saker därför att de vet att det svider i mammas hjärta att behöva säga nej. Jag ser barn som avstår från fritidsaktiviteter och utflykter för att inte belasta föräldrar och som i stället löper ständig risk att bli uppsnappade av de kriminella gängen.

Jag läste i dagarna om en förskola i Göteborg där förskolegården är tom under regniga dagar därför att barnen inte har regnkläder. Det går att läsa om över 100 ansökningar till Majblomman från barnfamiljer i fattigdom. Det handlar om allt från kläder och skor till glasögon, busskort och cyklar. Det är verkligheten. Den senaste rapporten från Rädda Barnen visar att 276 000 barn, alltså nästan ett av åtta, lever i ekonomisk utsatthet. I rapporten konstateras också att tidigare statistik underskattat barnfattigdomen och att trenden vänt uppåt under de år då den här regeringen har verkat.

Alla vi partier som säger oss stå för jämlikhet har en plikt att lyssna på de varningssignalerna. Jag vill se en politik som speglar sig i verkligheten, inte bara i den formella statistiken. Att förminska situationen, vilket jag upplever att socialförsäkringsministern gör i det här fallet, är att stänga dörren för de barn som redan står längst ut.

Hur har det kunnat bli så här? Jo, den här regeringen har valt att ställa sig på fel sida. Medan ensamstående mammor har fått lägre bostadsbidrag, ännu tajtare marginaler, dyrare mat och höjda hyror har höginkomsttagare fått tusenlappar mer i månaden. Regeringen har gjort särskilda skattesänkningar för dem som tjänar över 66 000 kronor i månaden, samtidigt som barnfamiljer som redan har det tufft har fått mindre stöd och högre kostnader. Det är klart att klyftorna växer när de som redan har det bra får ännu mer och de som har minst lämnas att klara sig själva. Det är resultatet av en politik som belönar styrka och straffar utsatthet. Och det är barnen som betalar det högsta priset.

Vad skulle man då ha kunnat göra i stället? Jo, man skulle ha kunnat höja barnbidraget, likt de flesta andra nordiska länder, och skippa sänkningen av bostadsbidraget. Man skulle också ha kunnat avskaffa karensavdraget, som i dag ser till att barnskötare, sjuksköterskor, bussförare och andra som inte kan ta med sig jobbet hem i stället går till jobbet sjuka därför att notan för att stanna hemma är för dyr.

Jag vill därför fråga ministern hur hon förklarar Rädda Barnens, Majblommans och Sveriges Stadsmissioners rapporter om det är så att barnfattigdomen inte har ökat.

(Applåder)

Fru talman! Barnfattigdomen ökar i Sverige, trots att regeringsföreträdare lovat att så inte ska ske. Samtidigt är det nu 50 år sedan man fick ut så lite i köpkraft av barnbidraget. Alla andra nordiska länder har valt att höja barnbidraget i tider av ökade kostnader för mat, hyra och räntor, men i Sverige har regeringen prioriterat annat.

Jag kan inte låta bli att påminna om en debatt jag deltog i, om semesterfattigdom, med socialförsäkringsminister Tenje i somras. Vi konstaterade då att allt färre barnfamiljer har råd att åka på semester. Statsrådet lyfte särskilt fram att regeringen satsar på vägunderhåll, vilket möjligen underlättar bilresan men knappast gör det lättare för barnfamiljer att ha råd med semesteraktiviteter eller mat.

Därför har jag en enkel fråga. Varför har regeringen, trots att barnfattigdomen ökar, trots att vi är ensamma i Norden och trots att det var 50 år sedan man fick så lite för barnbidraget, återigen valt att inte höja barnbidraget?

Fru talman! Statsrådet Anna Tenje menar att Socialdemokraterna inte vet hur tillväxt skapas – underförstått att Moderaterna har full koll på det. Då är det konstigt att vi ligger i bottenligan när det gäller tillväxt i Europa men toppar ligan när det gäller arbetslöshet – på tal om hur tillväxt skapas.

I en debatt som handlar om barnens förutsättningar för en dräglig sommar lyfter statsrådet upp rotavdraget som förslag. Det är ett förslag som även vi socialdemokrater hade med. Det är inte där vi skiljer oss åt.

Det som skiljer Socialdemokraterna och Moderaterna åt är att Moderaterna lägger en halv budget, det vill säga uppemot 30 miljarder, på skattesänkningar. Då har de inte längre råd att stötta barnfamiljer. Socialdemokraterna klarar av både och.

Även vi lägger fram förslag om skattesänkningar, ökad tillväxt och bostadsbyggande. Men vi förmår också se dem som står längst bak i kön, dem som Moderaterna inte alltid ser och som man inte vill möta när de står utanför riksdagen och kokar gröt.

Fru talman! Det finns en trend på sociala medier som går ut på att man ska försöka förklara något utan att säga rakt ut vad det är. Jag undrar om det är det som Moderaterna har gett sig in på när de svarat på den här interpellationen. Man vill förklara att man inte har en familjeekonomisk politik utan att säga det rakt ut. Då blir det förslag om rotavdrag och vägunderhåll i stället för att man förklarar vilka åtgärder man väljer att vidta för att lösa situationen här och nu för landets barnfamiljer.

Jag har inga anföranden kvar, men det har statsrådet. Jag hoppas få klarare besked.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret! Jag hoppas att statsrådet har haft en bra sommar.

Vi talar i dag om barnens sommar och deras sommarlov. För oss socialdemokrater är det något av en hjärtefråga, för vi vet hur hårt det slår mot ett barn när familjens ekonomi inte räcker till, när man ser kompisar resa bort men själv får stanna hemma eller när man hör prat om utflykter, sommarkollo eller glass från kiosken men själv inte kan vara med.

Vi vet att vart tionde barn i Sverige lever i ekonomisk utsatthet. Andelen fattiga i Sverige har fördubblats sedan 2021 och är nu nära 7 procent av befolkningen. Omkring 700 000 personer klarar inte av att betala nödvändiga och basala utgifter. Arbetslösheten är rekordhög. Det är kvittot på moderatledd politik. Men bakom siffrorna finns verkliga barn som bär en klump i magen hela sommaren, barn som kommer tillbaka till skolan och inte vågar svara på frågan: Vad gjorde du på lovet? Den känslan av utanförskap präglar en hel barndom, och den får aldrig normaliseras i vårt land.

Fru talman! Sverige kan bättre. Vi socialdemokrater har lagt fram en mängd förslag under de senaste åren för att stärka barnfamiljernas vardagsekonomi. Vi har föreslagit höjt barnbidrag, ett stöd som når alla barnfamiljer och gör skillnad varje månad. Vi har föreslagit att stärka bostadsbidraget, för vi vet att hyran är en av de största och mest orosframkallande utgifterna för många familjer. Vi har föreslagit höjt underhållsstöd till ensamstående föräldrar, en rättvis skattesänkning som främst går till dem med lägst inkomster. Vi föreslog även lovlunch i skolan för att inga barn ska behöva gå hungriga när matsalen har stängt på sommaren. Det är konkreta förslag riktade till barnfamiljer som skulle ge fler barn en tryggare och mer jämlik vardag här och nu.

Allt detta har regeringen och statsrådet Anna Tenje konsekvent sagt nej till. Vid varje givet tillfälle har de i stället valt att sänka skatten för de allra rikaste.

Detta blir också ganska tydligt, fru talman, i det svar som lämnats på dagens interpellation. På frågan vilka åtgärder regeringen tänker vidta för att fler barn ska få ett bättre sommarlov svarar statsrådet bland annat att man förstärker rotavdraget. De familjer som inte kan åka på semester ska alltså i stället kunna fokusera på en renovering. Hon nämner också satsningar på vägunderhåll.

Vidare säger hon att situationen inte är så illa för dem som bor i samboendehushåll, alltså hushåll där två vuxna är i par och arbetar. Jag förstår inte riktigt hur det hjälper ensamstående föräldrar som inte har planerat att hamna i den situationen eller inte är där frivilligt. Kanske har man flytt en våldsam partner. Är det dejtningsappar som ensamstående ska sätta sin tilltro till i stället för politiken?

Det är skillnaden mellan socialdemokratisk och moderat politik.

Fru talman! Regeringen ska snart lägga fram en budget för kommande år. Jag undrar genuint om statsrådet Anna Tenje ännu en gång kommer att prioritera samhällets rikaste grupper eller om landets barnfamiljer nu kommer att få sig mer till del.

(Applåder)

Herr talman! Vi går mot sommarlov i Sverige. Allt fler barn längtar dock inte till sommarlovet på samma sätt i dag. Vi har en arbetslöshet som har bitit sig fast. Många barn kommer inte att kunna svara på frågor om var de har varit på semester när de är tillbaka i skolan efter sommarlovet, för det finns inga sådana förutsättningar.

Saker och ting går tyvärr heller inte åt rätt håll. Vi fick i går läsa om Sveriges Stadsmissioners hemlöshetsrapport. Där konstateras att det finns 10 000 hemlösa barn i Sverige. Rapporten pekar ut bostadsbidraget som en nyckelfaktor. Man skulle kunna tänka sig att den här regeringen skulle välja att permanenta den tillfälliga höjningen, men man gör faktiskt tvärtom och väljer att plocka bort den. Man sänker alltså bostadsbidraget i en tid då allt fler barn blir hemlösa.

Jag har en väldigt enkel fråga till socialförsäkringsministern: Hur många fler kommer att bli hemlösa med den politik som nu förs?

Herr talman! Sveriges regering kan inte påstå att man gör allt man kan för att nå fram med bistånd samtidigt som Sverige som det enda landet i EU har fattat beslut om att stoppa allt stöd till UNRWA. Det är direkt motsägelsefullt.

Vi borde stå upp för folkrätten i Sverige. Vi borde investera i ett långsiktigt utvecklingsbistånd i utbildning, i hälsovård och i kvinnors rättigheter. Vi borde vara en aktiv, tydlig och stark röst för att stoppa detta krig. Vi borde samarbeta med FN-organen på plats. Vi borde visa solidaritet.

Den här regeringen väljer att inte göra det. Man drar tillbaka stödet till UNRWA i ett läge där barn svälter, och sjukhusen och sjukvården kollapsar. Gång på gång röstar Moderaterna nej i Europaparlamentet när det ställs krav på Israel att följa internationell rätt. Man har avstått från att fördöma ockupationen i FN:s generalförsamling.

Fru talman! Det handlar inte bara om bistånd eller resolutioner, utan det handlar om vilken sida man väljer att ställa sig på när mänskliga rättigheter hotas. Hittills har den här regeringen valt fel sida. Vägen framåt borde vara solklar. Regeringen måste agera för att stoppa svälten, återupprätta stödet till UNRWA, bidra till att suspendera Israels handelsavtal med EU, införa sanktioner mot hela Netanyahus regering, inte bara enskilda ministrar, och verka för ett omfattande vapenembargo mot Israel. Det är inte, fru talman, en dag för sent.

(Applåder)

Herr talman! Sedan den 7 oktober 2023 har världen bevittnat en humanitär katastrof i Gaza med upprepade brott mot folkrätten och mänskligheten. Över 50 000 människor har mördats, men jag tänker inte stå här och rabbla upp den statistik vi alla så väl känner till. Men FN varnade i veckan för att minst 14 000 spädbarn riskerar att dö inom de närmaste dagarna om inte hjälp når fram omedelbart. Alla som någonsin har hållit ett spädbarn i sin famn vet hur oskyldiga barn är och inser snabbt att ett spädbarn som dör är ett för mycket.

Barn dricker saltvatten i brist på annat. Vad ska de göra när det inte finns något alternativ? Nästan 30 barn har dött de senaste dagarna på grund av svält, och den svåra hungersnöden i Gaza är en direkt följd av Israels omfattande begränsningar av humanitärt bistånd.

I detta kritiska läge har Sveriges regering, ledd av Moderaterna, som enda regering i EU valt att dra tillbaka stödet till UNRWA, alltså den FN-organisation som är mest kapabel att leverera humanitär hjälp i Gaza, enligt alla bedömningar och enligt alla andra regeringar i EU.

Herr talman! Det är Moderaterna och övriga regeringspartier som bär ansvaret för hur Sverige agerar i utrikes- och biståndspolitiken.

Hur ser då regeringspartiernas track record ut i fråga om Gaza?

I Europaparlamentet har Moderaterna många gånger visat var de står i frågan om Gaza. De har röstat mot att Israels svar på Hamas ska följa internationell rätt, mot att fördöma blockaden av mat, vatten och el till Gaza och mot att frysa handelsavtalet med Israel som en reaktion på övergreppen.

I höstas röstade Sverige, till skillnad från bland andra Frankrike, Spanien, Finland och Norge, inte för FN:s resolution om att stoppa vapenexport till Israel och handel med varor från ockuperade områden.

När uppgifter kom om att israeliska styrkor avrättat 15 sjukvårdare och räddningsarbetare, vars kroppar senare hittades i en massgrav fortfarande klädda i sina arbetsuniformer, valde utrikesminister Malmer Stenergard att besöka Israel. Besöket välkomnades varmt av Israels utrikesminister som efter besöket skrev på X att dialogen och relationen mellan Israel och Sverige blir bättre och bättre. Han berömde också Sverige och utrikesministern för det viktiga beslutet att stoppa bidraget till UNRWA.

Det är ett direkt pinsamt cv regeringspartierna med Moderaterna i spetsen har att visa upp när det gäller Gaza.

Men nu börjar även regeringen vakna – efter 500 dagar av upprepade krigsbrott. Regeringen fördömer nu Netanyahus senaste uttalande. Man fördömer inte kriget, inte blockaden och inte avrättningarna. Man fördömer bara de specifika orden att Israel avser att ta över hela Gaza.

Det är ett välkommet fördömande, men trovärdigheten är som bortblåst. Det är som att regeringen letar efter det minst kontroversiella sättet att säga ifrån utan att egentligen ta ställning mot vad som faktiskt sker. Det är ett selektivt och svagt fördömande. Det är så klent att det ekar tomt.

När utrikesministern till slut nämner sanktioner, vilket Socialdemokraterna och många svenskar har ropat efter, gäller de inte staten Israel, inte ockupationen och inte bombningarna. De gäller bara några av de allra mest extrema ministrarna i den israeliska regeringen.

Detta är inte mod. Det är inte en utrikespolitik med ryggrad. Det är feghet i en tid som kräver klarspråk. Vi önskar mer av den svenska regeringen.

(Applåder)

I detta anförande instämde Johan Büser (S).

Herr ålderspresident! Tack, Daniel Persson, för svaret! Jag blir dock inte helt och hållet klok på det.

Det är svårt att förstå regeringens politik. Det låter kanske till och med bra ibland när ni pratar om att inflationen har gått ned och att ni gör jättemycket för att satsa på landets barnfamiljer. Men sanningen är ju den att verkligheten är er största meningsmotståndare. Det är inte Socialdemokraterna eller något annat parti, utan det är verkligheten där ute – den som exempelvis Makalösa Föräldrar vittnar om, även om ni inte kommer och möter någon av dem för att stå upp för era prioriteringar.

Jag tycker att det är märkligt, herr ålderspresident, att här i talarstolen tala om att man vill reformera barnbidraget i framtiden trots att man inte vet hur det förslaget ska se ut. Det är också märkligt att det är en anledning till att man i detta läge, här och nu, inte vill vara med och stötta landets barnfamiljer trots att det är 50 år sedan människor sist fick ut så här lite för barnbidraget.

Barnbidraget är inte ett stöd som höjer trösklarna för arbete. Det finns ingen sådan direkt korrelation. Det är klart att man kan prata om de familjer som bevisligen har det svårt och där vi behöver se till att se över vissa av våra system för att minimera riskerna för att barnbidraget skulle tränga undan arbete. Men i praktiken är det ett väldigt nödvändigt stöd som främst spelar roll för dem som har det allra tuffast här och nu.

Jag undrar därför, Daniel Persson: Varför väljer ni i detta läge att inte se till att stötta de barnfamiljer som öppet ropar efter hjälp?

(Applåder)

Herr ålderspresident! Sverigedemokraterna har många gånger velat framstå som försvarare av den svenska socialförsäkringen. Man har haft ett högt tonläge och lovat mycket, särskilt i opposition. I dag är Sverigedemokraterna ett parti som är med och styr det här landet – man är det största partiet i regeringsunderlaget – och nu när Sverigedemokraterna har inflytande ser vi vad som sker.

Det är inte så himla länge sedan som det var en partiledardebatt i SVT där alla partiledare fick svara på frågan huruvida de var för ett höjt barnbidrag. Sverigedemokraterna var det enda partiet i Tidöregeringen som tydligt röstade nej. Om jag minns rätt ville både Liberalerna och KD höja barnbidraget, och Moderaterna avstod. Sverigedemokraterna sa dock tydligt nej.

Vi socialdemokrater brukar ibland få kritik när vi säger ”SD-regeringen”. Man frågar oss varför vi säger det. Svaret är att det ju tydligt syns att det är Sverigedemokraterna som sätter tonen för den politik som regeringen levererar.

Jag undrar varför Sverigedemokraterna är så tydligt och skarpt emot ett höjt barnbidrag i en tid då det är 50 år sedan man fick ut lika lite för barnbidraget som i dag. Det har inte höjts på väldigt många år. Andra nordiska länder, exempelvis Finland och Norge, har i närtid höjt barnbidraget. De har nämligen sett att barnfamiljernas ekonomiska förutsättningar behöver stärkas nu när saker och ting har blivit dyrare i och med att inflationen har skenat.

Varför är Sverigedemokraterna så starkt emot ett höjt barnbidrag?

Herr ålderspresident! Ja, det är rimligt att barnbidraget även går till de hushållen, för hushållen med väldigt, väldigt rika föräldrar är inte lika många eller väsentligt många fler än helt vanliga hushåll med medelinkomster – det är för dem som detta spelar allra störst roll.

Jag har full respekt för och förståelse för att det inte kommer att göra någon skillnad för multimiljonärer att de får 200 kronor extra i barnbidrag. Men de människorna är också med och betalar in till det systemet. Jag tror att det är viktigt att vi ser på barnbidraget på det sättet. Det är ett system som alla är med och betalar in till. Jag tror att det på sikt stärker – hur ska jag säga? – nöjdheten över att vi har ett sådant system när man också får ut någonting av det.

Men jag undrar egentligen om Sverigedemokraterna är så oroliga över att miljonärer får 200 kronor mer i slutet av månaden. Då kan man ju ifrågasätta varför man har varit med och bidragit till en politik som inte bara ger dem 200 kronor mer utan flera tusen kronor mer varje månad. Det gäller särskilt de allra rikaste.

För mig blir det konstigt att säga: Nej, vi höjer inte barnbidraget för alla dem som i dag behöver det och som går på knäna, för då kommer de som är rika att få 200 kronor som de inte behöver.

Det är en märklig inställning. Om ni hade haft något annat förslag hade jag tyckt att det var fine, men problemet är att det inte finns några sådana förslag. Ni är medvetna om att ni slår undan benen för väldigt många barnfamiljer när ni nu sänker bostadsbidraget och vägrar höja barnbidraget – som i princip det enda landet i Norden de senaste åren. Varför ni gör detta tänker jag låta er själva tala om, men jag är tydlig och rak med att det för mig inte spelar någon roll att några får lite mer så länge de allra flesta får det väsentligt bättre.

Herr talman! Tack, Daniel Persson, för frågan!

Ja, det stämmer. Vi i socialdemokratin är beredda att se över åtminstone delar av det flerbarnstillägg som finns i dag eftersom det tydligt har konstaterats, bland annat av Riksrevisionen, att det ibland slår fel. Tillägget för barn två är det som bedöms ha minst ekonomisk träffsäkerhet – omfördelningsmässigt. Vi menar att man borde kunna se över och titta på detta. Skulle man kunna omfördela de pengarna till något annat, exempelvis ett extra stöd till ensamstående föräldrar, som i dessa tider har utomordentligt svårt att få det att gå runt?

Att höja barnbidraget är också ett sätt att stötta barnfamiljerna. Vi från Socialdemokraterna föreslår fler saker. Vi föreslår att man ska höja barnbidraget och också att man ska behålla nivåerna i bostadsbidraget.

Jag vet att Sverigedemokraterna och högern många gånger kritiserar barnbidraget. De menar på att det inte slår rätt eftersom också höginkomsttagare får ta del av det. Så är det ju. Det är ett av de generella stöd som vi har. Men det betyder allra mest, och rent omfördelningsmässigt slår det faktiskt ganska väl. De människor som behöver det allra mest är också de som drar nytta av det. Vi ser givetvis att höjt barnbidrag är fördelningsekonomiskt träffsäkert och föreslår därför att det ska höjas.

Sverigedemokraterna är det parti som tydligast är emot en höjning av barnbidraget. I dessa tider kan man faktiskt fråga sig varför det är så.

Herr talman! Jag vill inleda med att yrka bifall till reservation 25, så har jag fått det gjort.

Vi debatterar alltså ekonomisk familjepolitik.

Vad är det vi redan har fått höra av Moderaterna? Vad kommer vi snart att få höra från Sverigedemokraterna? Jo, det är att framtiden ljusnar: Det går bättre och bättre. Många av de stöd som finns inom vår välfärd är bra och träffsäkra. Men i och med att allting bara blir bättre och bättre för landets barnfamiljer väljer regeringen i stället att sänka dem. I praktiken slår man undan benen för väldigt många barnfamiljer. De skulle inte uttrycka det så själva, men det är vad det i praktiken innebär.

I dagens betänkande står det: ”I takt med att den ekonomiska utvecklingen vänder och det ser ljusare ut kan behovet av det extraordinära bidraget komma att minska, enligt regeringen.” Det handlar alltså om bostadsbidraget. Detta är den syn man har.

De som tillhör ett regeringsparti lever i en verklighet, men om man är utanför regeringspartierna lever man i en annan. Det är märkligt. Hur ljust har då läget i vårt samhälle blivit? Det kan man faktiskt undra när man från regeringens sida är så himla konsekvent i sin retorik.

Vi vet mycket väl att barnfamiljer i dag har det tufft. De vrider och vänder på varje krona. Matkassen blir bara dyrare och dyrare. Matpriserna har skjutit i höjden och fortsätter till viss del att göra det. Elräkningarna är dyra – hur dyra de är beror på var man bor i landet. Vi har ökade hyror. Vi har dyrare idrottsaktiviteter.

Vi har också en arbetslöshet i det här samhället som slår rekord på rekord. Det är ju intressant när regeringen säger sig företräda arbetslinjen men snarare verkar föra en bidragslinje. Den politik som vi i dag ser leder till att allt fler behöver stöd.

Trots att de tar extrapass i sitt arbete och avstår måltider har många, särskilt ensamstående föräldrar, det väldigt tungt. De senaste åren har tio års reallöneökningar försvunnit med inflationen. De pengar man har är mindre värda i dag, och det är ett stort problem.

Det är i det här läget som regeringen helt och hållet sätter sig på tvären när det kommer till förslag som hade kunnat göra skillnad.

När vi socialdemokrater exempelvis föreslår ett höjt barnbidrag – Sverige skulle då eventuellt vara det sista landet i Norden som inför det – säger man blankt nej från den här regeringen. Man prioriterar att ta bort plastpåseskatter i stället. Det är viktigare.

När vi föreslår att den tillfälliga höjningen av bostadsbidraget ska göras permanent gör den här regeringen tvärtom. Man väljer att sänka bostadsbidraget från och med i sommar för cirka 100 000 barnfamiljer. Ensamstående föräldrar kommer att drabbas hårdast. Vi har i dag kunnat läsa om en ensamstående som studerar, som kommer att få 1 400 kronor mindre varje månad framöver. Det skramlar svagt i bössan när man säger att man sänker skatten men samtidigt rycker undan 1 400 kronor i månaden. I praktiken sänker man ju dessa människors ekonomier högst medvetet.

När vi socialdemokrater föreslår utökade vab-möjligheter för föräldrar till barn med exempelvis diabetes säger regeringen blankt nej. I stället väljer man att göra mediciner dyrare när högkostnadsskyddet höjs.

När vi socialdemokrater föreslår att skyddet för gravida ska stärkas – under två år har det funnits färdiga förslag för regeringen att ta tag i – svarar man ofta att det skulle minska gravidas incitament att arbeta, som om alla gravida vore lata.

När vi gång på gång i den här talarstolen – man hörde det alldeles nyss, och man kommer att få höra det fler gånger i dag – lyfter upp barnfamiljernas ekonomiska situation svarar regeringen och dess företrädare alltid med samma visa: Det är arbetslinjen som råder.

Med andra ord: Klarar man sig inte i dag trots att man arbetar behöver man jobba lite hårdare. Det är ett förakt mot alla dem som ställer klockan tidigt och som jobbar i vård, förskola, skola, hemtjänst, industri, butik – ja, listan kan göras lång.

Föreningen Makalösa Föräldrar, som organiserar ensamstående mammor, bjöd på gröt utanför riksdagen för ett par veckor sedan för att belysa att de redan äter gröt. De har liksom inga fler besparingar att göra. Det är faktiskt intressant att det då inte var en enda företrädare för Moderaterna, Sverigedemokraterna, Liberalerna och Kristdemokraterna som var villig att möta dem. Kanske berodde det på att man har svårt att se dem i ögonen. Det är inte lätt att träffa personer som har det svårt ekonomiskt när man delat ut smocka efter smocka mot deras trygghet samtidigt som man har sänkt skatten för de allra rikaste med miljarder efter miljarder.

Avslutningsvis, herr talman: Vi går mot sommaren och ett sommarlov. Det är ett lov som många barn längtar till. Men allt fler barn är just nu oroliga och längtar inte alls efter sommarlovet. De vet att det inte kommer att innehålla något särskilt. De kommer inte att få äta mat i skolan – vi socialdemokrater har föreslagit att de ska kunna göra det genom att man inför lovluncher. De kommer att ha svårt att göra aktiviteter när många andra barn i klassen kanske kan göra det. De kommer att ha svårt att svara på frågan var de har varit på semester när sommarlovet väl är slut. De skäms över att de inte har varit iväg när många kompisar har varit det.

Det är den verklighet som vi lever i, och jag tycker att det är ett svaghetstecken att vi inte kan stå upp för dessa människor i dessa ekonomiska tider.

(Applåder)

Herr talman! Vad som är tydligt för väldigt många där ute är att moderat politik går ut på att slå undan benen för alla dem som har det tuffast i samhället. Detta märks väldigt tydligt när ni i Moderaterna med ena handen sänker skatten för de allra rikaste med många miljarder och sedan med den andra handen sänker bostadsbidraget, vägrar höja barnbidraget och inte ser till att fler kommer i arbete; arbetslösheten fortsätter att stiga. Ni tar selfier med matjättar i stället för att faktiskt göra något åt matpriserna. Det är detta som folket där ute har fått lära känna och tydligt kan säga är moderat politik.

När ledamoten lyfter upp återbetalningskraven som ett problem när det gäller att behålla eller permanenta det tillfälligt höjda bostadsbidraget tycker jag att det blir en märklig diskussion. Det har funnits utredningar som tydligt rekommenderat och varit skarpa med hur vi kan få bukt med det problem som finns när det gäller bostadsbidraget – den här regeringen har haft rätt lång tid på sig för detta. Jag håller med ledamoten Högström om att det i dag är ett system som skuldsätter många därför att det baseras på inkomster som sedan, flera år senare, kan vara högre. Det finns förslag som hade kunnat lösa detta. Försäkringskassan sitter och väntar, vet jag, och undrar varför det inte kommer något från den här regeringen när det gäller dessa frågor.

Ledamoten säger bara att ett tillfälligt bidrag till slut måste slussas ut. Man kan också välja att göra som Socialdemokraterna föreslår, nämligen permanenta det. Vi ser att detta är nivåer som i dag behövs. Det är väl inte nu, när matköerna sträcker sig allt längre runt hörnen, särskilt i våra stora städer, som det passar att sänka, som man säger att man vill.

Jag fick egentligen inte något svar på min fråga: Varför väljer regeringen att i detta läge ta bort den tillfälliga höjningen?

Herr talman! Jag vill inleda med att belysa några av de saker som ledamoten Högström nyss pratade om. Det är anmärkningsvärt att stå i talarstolen i den här kammaren och sprida vad Caroline säkert själv tycker är information men som i verkligheten är direkta osanningar.

För att bara nämna en sådan: Socialdemokraterna i Stockholm påstås stänga ned vård. Det handlar om vård som faktiskt inte har fungerat. Vi pratar om enskilda ätstörningskliniker som gång på gång felfakturerat Region Stockholm och är skyldiga regionen över 50 miljoner kronor. Ledamoten står alltså här och försvarar dem. Det är enkelt att göra när man utgår från talepunkter som går runt i det moderata partiet. Jag hör den typen av retorik i alla frågor. Det märks att den här regeringen är pressad.

Till min faktiska fråga. Regeringen har en rad gånger varit med och förlängt höjningen av bostadsbidraget, som Socialdemokraterna införde under pandemin, men väljer nu att sänka bidraget. Det är nog många som kliar sig i huvudet och undrar varför, när folk i ökande takt förlorar både jobb och hem och matpriserna fortsätter att ligga högt och i vissa delar fortsätter att stiga. Varför bedömer Moderaterna att det nu är läge att sänka bostadsbidraget, vilket kommer att innebära att väldigt många, särskilt ensamstående, drabbas hårt?

Fru ålderspresident! Jag är glad att vi i alla fall fick ett halvt svar på en fråga. Ju osäkrare ekonomin blir och ju tuffare det blir, desto fler skattesänkningar kommer vi att se. Det var ungefär det besked Anna Tenje kunde ge.

Vi hörde också ledamoten Högström tala tidigare om bidragslinjen och att vänstern står för den. Men ni har ett fint sätt att smycka era förslag på. Ett höjt rotavdrag är egentligen bara ett bidrag. Men ni kallar det avdrag, så att det ser bättre ut för de egna väljarna.

Vi socialdemokrater har en enkel utgångspunkt. Det är att politik handlar om människor och om verkligheten bakom de siffror vi står här och talar om. Det handlar om barnet som har ångest över skolutflykten, om familjen som flyttar så ofta att barnen inte hinner rota sig och om alla dem som kämpar varje månad, inte för att bli rika utan bara för att få livet att gå ihop.

När regeringen väljer att sänka bostadsbidraget här och nu, i en tid med ökande kostnader, är det en tydlig signal: Ni får klara er själva. Men vi socialdemokrater står för något annat. Vi tror på ett samhälle som håller ihop, ett samhälle där barn inte straffas för sina föräldrars ekonomi, där det offentliga finns där när livet krisar och där trygghet inte är ett privilegium utan en självklarhet och en rättighet.

Ett samhälles styrka mäts inte i hur vi behandlar de starka utan i hur vi tar hand om de svaga. Det är där politiken prövas. Det är där medmänskligheten syns. Den saknar jag i det vi har hört från högersidan i den här debatten.

Jag vill avsluta med en vädjan, inte bara till ministern utan även till de övriga meddebatterande i kammaren: Lyft blicken från de här tabellerna! Se människorna! Se barnen! Och ställ er frågan: Är det rimligt att det är deras stöd vi skär ned på just nu?

(Applåder)

Fru ålderspresident! Det går en tydlig skiljelinje i svensk politik, i synnerhet när det gäller ekonomi. Detta är frågor som upprepas i flera debatter, där vi tydligt ser en distans mellan höger och vänster. Jag tror att det är bra för väljarna där ute att bli medvetna om detta.

Statsrådet talade alldeles nyss om osäkerheten i världsläget. Jag delar den bilden. Vi går mot alltmer osäkra tider. Det gör det ännu konstigare att man gör den här prioriteringen i detta läge, här och nu, när regeringen har möjlighet att skjuta lite på beslutet.

Regeringen är väldigt tydlig med att detta är en tillfällig reform, det vill säga att höjningen av bostadsbidraget har varit tillfällig. Det är mycket riktigt, men regeringen äger frågan och bestämmer själv när den ska fasas ut. Det är just det vi ställer oss så frågande till. Varför i detta läge, när statsrådet själv menar att vi går mot allt osäkrare tider och när ekonomin faktiskt inte alls vänder på det sätt som man så många gånger har pratat om i de här talarstolarna?

Det är för mig obegripligt att man kan säga att tiderna vänder och framtidsutsikterna ljusnar när Kronofogden så sent som i dag talade om för svenska folket att allt fler sätts i skuld för att man inte klarar av att betala för den mat man köpt. Mat hör ju till de basala kostnaderna, så det är inte så att det ligger långt ned i prioordningen för svenska hushåll att betala för sin mat. När de inte kan göra det borde klockorna ringa hos den här regeringen. Jag är väldigt förvånad över att de inte gör det.

I den budget som just nu råder valde regeringen att sänka skatter för i princip halva pengapåsen – 30 miljarder, lite drygt. Mest lade man på skattesänkningar. Vi föreslog höjt barnbidrag och ett fortsatt höjt bostadsbidrag. Regeringen valde att fokusera på de allra rikaste.

Nu har vi fått se vårändringsbudgeten. Där hade man som sagt läge igen. Vad valde man att prioritera då? Jo, att göra badrumsrenoveringen lite billigare. Jag undrar verkligen om det är viktigare att hjälpa villaägare att renovera badrummen än att hjälpa barnfamiljer att betala hyran. Här är det så himla tydligt att den här regeringen inte förmår se eller inte vill se vilken situation det är som råder där ute.

I dag har vi socialdemokrater presenterat förslag som lovlunch – att barn ska kunna komma till skolan under lov och sommarlov och äta sig mätta. Vi hade önskat att det inte behövdes, men där är landet just nu.

I dag har vi också föreslagit ett tillfälligt höjt underhållsstöd till ensamstående föräldrar.

Fru ålderspresident! Jag ställer frågan till statsrådet en gång till. Hur fattig måste man bli som ensamstående innan regeringen överväger att ändra sin ståndpunkt i dessa frågor? Hur långt behöver det gå? Vad behöver hända innan regeringen omprövar beslutet att ta bort den tillfälliga höjningen av bostadsbidraget?

(Applåder)

Fru ålderspresident! Tack till statsrådet för svaret! Jag hoppas att statsrådet har haft en fin påsk och kanske haft möjlighet att åka hem till Småland och köpa påskägg, äta godis och ägna sig åt sådant som man gör under påsken.

De där påskäggen har ju blivit väsentligt mindre för många barnfamiljer. Det har man kunnat bevittna bara genom att gå ut och handla. Jag har ärligt talat svårt att förstå att regeringen i det ekonomiska läge som Sverige befinner sig i väljer att sänka bostadsbidraget – dock inte för att människor har fått det bättre och att stödet därför inte behövs. I en tid när familjer vänder på varje krona, i en tid när barn växer upp i hem där ekonomin inte räcker till det allra nödvändigaste väljer man att dela ut detta hårda slag mot många barnfamiljer.

Låt mig citera ministern: ”På grund av USA:s införande av handelstullar befinner sig den globala ekonomin i en stor osäkerhet. Regeringen följer frågan noga. Vi är redo att stötta svensk ekonomi om det behövs. Sverige har starka statsfinanser.”

Så sa statsrådet alldeles nyss. Jag är osäker på om statsrådet ens tror på det själv. Den ekonomiska situationen för landets barnfamiljer var svår långt innan dessa tullar kom. Det beror inte bara på Trump. Det beror också på Kristersson och även på Åkesson. Det beror faktiskt också på Tenje.

Låt mig förklara varför. Vi lever i en tid när matpriserna fortsätter att öka. I tidningen i dag kan man läsa att Kronofogden larmar om att fler försätts i skuld eftersom de inte kan betala sina matkostnader. Arbetslösheten fortsätter att stiga, och den arbetslinje som regeringen många gånger säger sig företräda visar sig därför faktiskt vara en bidragslinje. Fler sätts nämligen på bidrag.

Elkostnaderna har varit höga, särskilt i södra Sverige. Då har regeringen två gånger höjt skatten på el. I sommar höjer man högkostnadsskyddet och gör därmed mediciner dyrare, särskilt för de grupper som har svårast att betala för sig.

Vi har sett de största hyresökningarna på tio år för dem som bor i hyresrätter.

Barnbidraget har lämnats orört trots att nivåerna är de lägsta på 50 år. Det var alltså 50 år sedan sist man fick så lite för barnbidraget. Inte konstigt då att vi läser om barn som går till skolan med kurrande magar och överäter för att de inte alltid kan äta sig mätta hemma.

Listan hade kunnat göras längre. Men det är i denna verklighet som ni nu också sänker bostadsbidraget – som går till de hushåll som har sämst ekonomi, oftast arbetande ensamstående mammor – med nästan 700 kronor i månaden, Anna Tenje. Det är med precision som ni slår undan benen på vanligt folk i vårt land.

Regeringen satsar i stället hårt på att höja rotavdraget. Det är ett avdrag på skatten som kan göras vid renovering av kök, exempelvis. Men man kan ju undra hur många av dem som tar emot bostadsbidrag som går i renoveringstankar. Jag kan svara på den frågan; jag tror inte att det är någon alls. Ändå är det rotavdraget, bland annat, som ministern hänvisar till i sitt svar.

Jag har en konkret fråga till ministern. Vi fick nyss höra att ni följer ekonomin och den här frågan noga. Hur mycket värre måste situationen bli innan ni agerar?

(Applåder)

Herr talman! Jag är relativt ny som riksdagsledamot, och jag får ibland frågor om hur jag upplever detta och om det är någonting som har visat sig vara annorlunda än vad jag trodde.

Det mesta med att sitta i riksdagen är nog ungefär som jag förväntade mig, men om det är någonting som jag absolut inte begriper är det Moderaternas inställning till den ekonomiska situation som det här landet befinner sig i. Jag kan för allt i världen inte begripa att vi i princip talar samma språk men ändå befinner oss i helt olika verkligheter.

Att vara ensamstående i Sverige betyder att vara i en kamp varje månad – en kamp mot höga hyror och dyrare mat och att barnen växer ur kläderna för snabbt. Det borde inte vara en kamp mot politiken också – för det är precis vad det har blivit. I detta läge, mitt i den ekonomiska stress som tusentals ensamstående lever med, väljer ni i stället att sänka skatten för de allra rikaste.

Det verkar också vara något slags brottningsmatch mellan moderater och sverigedemokrater när det gäller vilka som kan hålla emot den här typen av förslag mest. Jag trodde ärligt talat att Sverigedemokraterna var de i Tidösamarbetet som ändå försökte stå upp för en generösare och tryggare socialförsäkring.

Vi har sedan kunnat läsa diskussioner om att Sverigedemokraterna verkar vara de som hållit emot en extra utbetalning av barnbidrag i vårändringsbudgeten. Jag vet inte vad som är sant, men det som är tydligt är att den här regeringen – alldeles oavsett vilket parti det är vi pratar om – inte lyfter någonting när det gäller att förenkla situationen särskilt för våra ensamstående föräldrar där ute. Det är häpnadsväckande.

Jag hoppas att vi ses i morgon. Det har varit trevligt att debattera med statsrådet här i kväll, herr talman. Jag kommer att möta Makalösa Föräldrar utanför riksdagen i morgon. Jag hoppas att statsrådet också kommer dit.

Herr talman! Det är ingen nyhet att ensamstående föräldrar ofta tillhör de hushåll som har det allra tuffast ekonomiskt i Sverige, även om det verkar vara det för Sverigedemokraterna här i salen. Dessa föräldrar står ensamma med hela ansvaret för både försörjning och omsorg i ett läge där kostnaderna för de mest grundläggande sakerna har rusat i höjden. Mat, kläder, hyra och el – allt har blivit dyrare. Samtidigt som många andra hushåll kan dela på bördan står de där ensamma med en vardag som sällan går ihop.

Många arbetar heltid. Många arbetar inom välfärden. De gör rätt för sig. De kämpar varje dag. Men ändå räcker inte pengarna. För vissa handlar det om att ständigt leva med oron för en oväntad utgift. För andra handlar det om att behöva välja bort fritidsaktiviteter, nya vinterkläder eller till och med måltider.

Vad gör då regeringen i detta läge? Jo, mitt i en ekonomisk kris för landets barnfamiljer väljer man att sänka skatten för de allra rikaste. Man lägger inte fram något förslag om att höja barnbidraget, och man väljer att i praktiken sänka bostadsbidraget när man tar bort de tillfälliga höjningarna, trots att det är det mest träffsäkra stödet till just ensamstående föräldrar. Det är en prioritering som är svår att förstå men ännu svårare att acceptera.

Vi socialdemokrater har en annan syn på ansvar i ett sådant läge. Vi föreslår en höjning av barnbidraget så att det följer med i den ekonomiska utvecklingen och stärker barns förutsättningar oavsett vilken inkomst föräldrarna har. Vi vill också se till att den höjning av bostadsbidraget som har funnits blir kvar, för vi vet att det är ett konkret och kraftfullt sätt att lindra vardagens bördor för dem som behöver det allra mest.

Herr talman! Det handlar inte bara om siffror i en budget, utan det handlar om något så grundläggande som trygghet – att barn inte ska växa upp med en ständig oro i hemmet och att vi som samhälle inte ska lämna dem som har det svårast därhän medan vi belönar dem som har mest.

Jag har en tydlig fråga till statsrådet. I morgon onsdag mellan klockan 11.30 och 13.00 står föreningen Makalösa Föräldrar, som interpellanten refererade till i sin interpellation, utanför riksdagen. De vill ha svar på varför sänkningen av bostadsbidraget genomförs trots att behoven just nu är större än någonsin. Jag tänker vara där och möta upp dem. Jag undrar, herr talman: Kommer socialförsäkringsministern att ta sig tiden att vara där?

Herr talman! Vem som står i centrum för den moderata politiken kan man faktiskt ifrågasätta. Jag tror att det är ganska många där ute som ställer sig den frågan när de står i kön till kassan och ska betala sina varor. Jag tror också att det var ganska många som ställde sig den frågan när de inför det här året öppnade lönespecifikationen och såg att det inte var någon vidare skattesänkning de fick. De som tjänar allra bäst har nog däremot känt sig väldigt prioriterade när de sett den här regeringens olika förslag.

Utredningen har ju legat klar i snart två år, så man arbetar uppenbarligen med den genom att konstatera att den finns. Det har statsrådet gjort även tidigare, så det är inget nytt. Det finns inga beslut. Det finns ingen proposition. Det finns bara fördröjningar och försvarstal.

Statsrådet var inne på ett par fakta. Låt mig nämna några andra! Nästan hälften av alla kvinnor som söker graviditetspenning får avslag. En av tre tvingas använda föräldrapenning innan barnet är fött. I kvinnodominerade LO-yrken är det betydligt vanligare att kroppen säger ifrån, men stödet uteblir.

Regeringen säger att utredningens förslag kostar. Ja, det är klart att de gör det. Men det verkar faktiskt kosta mer att låta kvinnor gå sönder, vilket sker i dag.

Vi socialdemokrater är väldigt tydliga i den här frågan. Vi har velat se verkstad i detta länge. Därför har vi också skrivit in det i vår budgetmotion. Det är dock ett svar som sällan passar denna regering. Den här regeringen säger ofta om förslag som är fullt ut finansierade att de bara är på låtsas.

Jag tycker att den som är statsråd är svaret skyldig. Avser ni att gå vidare med de här förslagen, och när kan man i så fall förvänta sig att det sker? Det var den absolut första fråga jag ställde när jag skickade in interpellationen. Det vore bra om vi kunde få ett svar, herr talman.

I detta anförande instämde Åsa Eriksson (S).