Arber Gashi

Herr talman! Vi hörde statsrådet tala om många viktiga saker, bland annat om kvinnors hälsa och om arbetsgivarens ansvar. Hon tog bland annat upp att arbetsgivaren ska omplacera gravida, eller göra anpassningar, och förebygga risker. Det är sant och låter bra, men verkligheten ser inte alltid ut riktigt så. Det är inte så när man jobbar som undersköterska i hemtjänsten och lyfter människor varje dag. Det är inte så när man jobbar i handeln och i princip står upp åtta timmar i sträck. Det är inte heller så när man jobbar i förskolan och måste bära barn, springa efter dem och stå på golvet.

I verkligheten händer ungefär det här när en kvinna berättar för sin chef att hon har ont på grund av sin graviditet: Chefen säger att det inte finns något annat jobb att ge henne. Försäkringskassan säger att hon inte är tillräckligt sjuk, för graviditet är inte per definition ett sjukdomstillstånd. Hon tvingas i stället ta ut sin föräldrapenning för att överleva ekonomiskt. Då förlorar hon tid med sitt barn när det väl är fött.

Det är detta vi socialdemokrater vill ändra på. Vi har lagt fram tydliga förslag, bland annat om att stärka möjligheten att få graviditetspenning och om att införa ett nytt stöd till kvinnor i riskfyllda arbetsmiljöer. Vi vill att alla gravida ska ha rätt till graviditetspenning sista veckan före beräknad förlossning och fram till den faktiska förlossningsdagen utan att behöva visa upp en massa intyg. Vi vill skapa ett tryggt och jämlikt socialförsäkringssystem som faktiskt fungerar även för arbetarkvinnor.

Herr talman! Ministern talade tidigare om att förslagen riskerar att förlänga frånvaron från arbetsmarknaden. Då måste vi ställa oss frågan: Från vems perspektiv? Från den gravida kvinnans perspektiv handlar det inte om ledighet utan om nödvändig vila för att inte gå sönder. Om vi menar allvar med att kvinnor ska orka jobba längre och vara friska och trygga måste vi börja i verkligheten, inte i något kalkylblad.

Ministern nämnde i sitt svar att regeringen satsar 1,6 miljarder på förlossningsvård och kvinnors hälsa. Vi hörde också fler förslag. Många av dem är bra, och vi stöder dem. Jag vill dock påstå att det ena inte måste utesluta det andra. Kvinnors hälsa börjar nämligen inte på BB, utan den börjar på jobbet i vecka 20 eller 30 – i den vardag som formar graviditeten.

Om vi menar allvar med jämställdhet räcker det inte med fina ord. Då måste vi våga investera i trygghet – inte bara i vård när det har gått snett utan också i stöd innan det gör det. Det handlar om ett trygghetssystem som är byggt för verkligheten, inte för skrivbordet.

Situationen är dessutom sådan att allt färre barn föds i Sverige; barnafödandet är på historiskt låga nivåer. När man möter småbarnsföräldrar i dag måste man fråga sig vad de har att ta ställning till innan de börjar bilda familj. Vi lever i en enorm kostnadskris. Världen, liksom Sverige, känns alltmer otrygg. Matpriserna rusar. Hyrorna fortsätter att öka. Räntorna ser ut att vända uppåt igen. Tio års reallöneökningar har försvunnit. Vi har dessutom en regering som har passat på att sänka skatten för dem som har mest i stället för att säkra barnfamiljernas ekonomi.

Incitamenten att bilda familj har väl i princip aldrig varit svagare. Ska då även detta vara en del där regeringen har färdiga och tydligt uppspaltade förslag på vad man skulle kunna göra för att förbättra förutsättningarna för gravida men ändå inte vågar plocka de lågt hängande frukterna? Här borde regeringen kunna leverera. Jag tycker att det är tråkigt att vi hittills inte har fått några sådana tydliga besked.

Herr talman! Jag tackar ministern för svaret.

Jag har försökt debattera det här ämnet med statsrådet en gång tidigare. Nu står vi återigen här i kammaren eftersom jag vill ställa en enkel men avgörande fråga till socialförsäkringsministern: Vad är det regeringen väntar på? Utredningen Ett modernare socialförsäkringsskydd för gravida har varit klar i snart två år. Den är tydlig, den är genomarbetad och den är efterfrågad av både profession och de kvinnor som berörs av frågan. Men det vi möts av från ministern och regeringen är tystnad.

Den här gången fick vi i alla fall ett svar. Vad var det då för svar som ministern nyss gav? Jo, det var att vissa av förslagen skulle kunna innebära att kvinnor får ersättning från socialförsäkringen under längre tid än i dag och att detta i sin tur riskerar att förlänga frånvaron från arbetsmarknaden.

Herr talman! Jag tycker att det är ett märkligt sätt att se på graviditet och arbete. Det låter som om regeringen tror att kvinnor vill vara borta från jobbet längre än nödvändigt. Det är inte min bild. Det är inte den bild jag får när jag träffar undersköterskor, förskollärare, vårdbiträden, busschaufförer eller andra kvinnor i tunga yrken. De vill jobba, och de är stolta över sina jobb.

De behöver dock ett skyddsnät som fungerar när kroppen säger ifrån. Att skydda gravida från skador, ohälsa och press är inte ett hinder för det som statsrådet många gånger kallar arbetslinjen; det borde vara ett villkor för ett hållbart arbetsliv.

Ministern lyfte också att utredningens förslag skulle medföra kostnadsökningar. Det är ju möjligt, men den fråga vi bör ställa oss i den här kammaren är vad det kostar att låta bli. Vad kostar det samhället när kvinnor pressas att jobba tills de blir sjukskrivna? Vad kostar det i vårdkostnader, i sjukpenning och i förlorad arbetsförmåga? Vad kostar det att signalera till kvinnor att deras trygghet inte prioriteras? Vad kostar det kvinnan själv, herr talman, när hon känner att hon är ensam, oskyddad och något bortglömd just när stödet är som allra viktigast?

På ett skolbesök i Halland nyligen träffade jag en kvinna som arbetar som lokalvårdare och är gravid i vecka 24. Hon hade fått besked från sin chef att det inte fanns några lättare arbetsuppgifter att ta. Hon kunde exempelvis inte stå på knä längre, men hon kunde inte heller vara sjukskriven eftersom hon inte var tillräckligt sjuk. Hon tvingas i stället ta ut föräldrapenning flera veckor innan barnet ens är fött och förlorar därmed dyrbar tid med sitt barn. Så ser verkligheten ut i dag.

Det är därför vi socialdemokrater i vår budgetmotion har föreslagit en förstärkning av graviditetspenningen. Vi vill se nya ersättningsformer för riskfyllda arbetsmiljöer. Vi vill att kvinnor oavsett yrke ska ha rätt till ett socialförsäkringsskydd som är rättvist, träffsäkert och tryggt. Vi behöver därför tala klarspråk.

Att regeringen inte prioriterar detta handlar inte om att man inte kan. Det handlar om att man inte vill. Att skjuta frågan framför sig med hänvisning till kostnader eller risker för längre ledighet är att blunda för det som verkligen kostar. Det handlar om kvinnors hälsa, kvinnors tillit till trygghetssystemet och kvinnors plats på arbetsmarknaden över tid.

Jag ställer därför frågan igen, herr talman: Vad är det regeringen väntar på?

Fru talman! Nyligen kom det tunga beskedet att 60 av 270 anställda varslas på pappersbruket i Hylte. Det är ännu ett i raden av varsel som drabbar svensk industri och som slår extra hårt mot mindre kommuner, där varje arbetstillfälle är avgörande.

Pappersbruket är och har historiskt varit en av Hylte kommuns största arbetsgivare. För Hylte innebär det minskade skatteintäkter, försvagad välfärd och en osäker framtid för många familjer, i en tid där exempelvis matpriserna fortsätter att stiga.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Frågestund

Jag tänker särskilt på medarbetaren Matilda, som vi har kunnat läsa om. Hon är 21 år gammal och har äntligen tecknat ett förstahandskontrakt på en lägenhet för att flytta hemifrån. Nu får hon i stället kliva in i en enorm osäkerhet då hon väntas sägas upp.

Vilket budskap har arbetsmarknadsministern till Matilda och Hylte kommuns invånare? Och framför allt: Finns det några som helst åtgärder som regeringen avser att vidta?

Fru talman! Detta är inte ett Stockholmsproblem. Detta är ett mycket större problem än så. Både jag som hallänning och statsrådet som smålänning vet att det finns en större värld där utanför Stockholm.

Barnfattigdomen ökar samtidigt som regeringen har lagt miljarder på att ge ännu mer till dem som redan har mest. Medan barnfamiljer kämpar med elräkningar och matpriser har regeringen sänkt skatten för höginkomsttagare och förmögna företagare. Det är en politik som gör Sverige kallare, klyftorna större och framtiden svårare för alldeles för många barn.

Vi socialdemokrater hade valt en annan väg. Vi hade också sänkt skatten för vanligt, arbetande folk. Men vi hade samtidigt höjt barnbidraget, ett bidrag som når alla barn men som gör störst skillnad för dem som har det svårast här och nu. Vi hade höjt studiebidraget så att unga från arbetarfamiljer får en rimligare ekonomisk situation under gymnasiet. Vi hade fortsatt att ha det höjda bostadsbidrag som regeringen nu har valt att inte förlänga, trots att familjer behöver det mer än någonsin.

Detta är konkreta förslag som gör skillnad. De hjälper familjer att klara sig, minskar barnfattigdomen och ger fler barn en tryggare uppväxt. Men regeringen säger nej och menar att en höjning av barnbidraget vore ineffektiv och inte skulle träffa rätt. I stället har man valt att sänka skatten på höga inkomster genom en extra skattesänkning för de få procent som tjänar allra bäst. Så agerar en regering och ett parti som aldrig förmår att se dem som står längst bak i kön.

Vi socialdemokrater kommer aldrig att acceptera en sådan utveckling. Vi kommer att fortsätta kämpa för en politik där barnfamiljer prioriteras och inte lämnas efter, där inga barn ska behöva växa upp i fattigdom och där Sveriges välstånd kommer alla till del - inte bara dem som redan har mest.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill ta er med till en verklighet som alltför många barnfamiljer i Sverige lever i just nu. Det är en verklighet som känns i magen och i hjärtat i varje val som måste göras i matbutiken eller när barnen ber om nya vinterskor.

Jag tänker på Emma, som är ensamstående mamma till två barn. Hon jobbar heltid i vården men får ändå inte pengarna att räcka. Hon vänder på varje krona, jagar extrapriser och har slutat köpa kött för att matbudgeten inte håller. Ändå räcker det inte. När vintern kom och barnen behövde nya ytterkläder tvingades hon låna pengar, som hon vet att hon kommer att få svårt att betala tillbaka.

Jag tänker på Ali och Sara, som båda jobbar. Deras hyra har ökat så mycket att de tvingas välja mellan att betala elräkningen eller ge barnen pengar till fritidsaktiviteter. Fotbollsträningen, ridningen - sådant som ger barn gemenskap, glädje och en meningsfull fritid - har fått strykas. De skäms när deras son måste tacka nej till kalas för att de inte har råd med en present.

Detta är inte ovanliga berättelser. Det här är verkligheten för många barnfamiljer i Sverige i dag. Det är föräldrar som kämpar men ändå inte får det att gå ihop. Det är barn som får vänja sig vid att behöva avstå och att alltid behöva välja bort.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Samtidigt ser vi hur barnfattigdomen ökar. Majblomman rapporterar att fler barn än någonsin lever i ekonomisk utsatthet. Bris larmar om barn som ringer och berättar att de inte får tillräckligt att äta hemma. De berättar om barn som ringer och säger att de är rädda för "inflammation" när de har hört sina föräldrar oroa sig för inflation.

Och det blir bara svårare och svårare, för samtidigt som priserna på mat och boende fortfarande är höga har inflationen börjat stiga igen. Arbetslösheten har ökat markant sedan regeringen tillträdde, vilket gör att ännu fler familjer nu förlorar sin ekonomiska trygghet.

Den som tittade på Nyhetsdagen - det som tidigare hette Nyhetsmorgon - i morse kunde lära sig att antalet vräkningar nästan har fördubblats på ett par år. Men vad gör regeringen? Jo, man står passiv. Regeringen blundar för denna kris och säger att man har gjort tillräckligt. Man pratar gång på gång om arbetslinjen, men hur hjälper det barnen här och nu när föräldrar förlorar jobbet och matpriserna fortsätter att pressa hushållens ekonomi?

Hur kan det någonsin vara tillräckligt när barn i Sverige går hungriga, när föräldrar ligger vakna om nätterna och undrar hur de ska betala räkningarna och när fler och fler barn växer upp i fattigdom i ett av världens rikaste länder? Fru talman! Detta är inte värdigt Sverige.

Jag undrar därför om socialförsäkringsministern är nöjd med alla åtgärder som vidtagits, eller avser hon att vidta fler för att underlätta barnfamiljernas ekonomiska situation?

(Applåder)

Fru talman! Sverige behöver ett tryggt och modernt socialförsäkringsskydd för gravida. Det vill jag gärna att vår minister säger någonting om. Vi har nämligen vetat det länge, och det var just därför som den socialdemokratiskt ledda regeringen tillsatte utredningen Ett modernare socialförsäkringsskydd för gravida. Den är sedan länge klar och innehåller konkreta förslag om hur vi kan skapa bättre förutsättningar för gravida att behålla sin hälsa och sin ekonomi under graviditeten. Men vad har hänt sedan dess? Ingenting.

Jag vill påminna ledamoten Högström om att det har gått lite mer än en månad sedan den utredningen kom. Man har haft den på sitt bord i snart ett och ett halvt år. Det är inte första gången vi ser detta mönster med utredningar som samlar damm och välgrundade förslag som inte leder till någon som helst politisk handling. Under tiden får gravida fortsätta att lida av ekonomisk otrygghet och hälsorisker.

Fru talman! Socialdemokraterna har en tydlig politik för att förbättra situationen för gravida. Vi tycker att alla gravida ska ha rätt till graviditetspenning sista veckan innan beräknad förlossning och fram till sin faktiska förlossningsdag utan att behöva visa upp en massa intyg. Dessutom vill vi höja ersättningen så att fler får en trygg ekonomi under slutet av sin graviditet. Det är förslag som skulle ge kvinnor den ökade trygghet de förtjänar, men i stället ser vi en regering som inte väljer att göra någonting.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Sverige förtjänar bättre. Sveriges kvinnor förtjänar bättre. Regeringen har makten att agera, men uppenbart är att man väljer att inte göra det. Det tycker jag är beklagligt.

Fru talman! Jag tänkte ägna ett par minuter åt att diskutera socialförsäkringsskyddet för gravida, som inte nämndes med ett ord i svaret men som var en del av interpellationen.

Att vara gravid borde inte innebära en ekonomisk eller social risk, men för många kvinnor är det precis så det har blivit. Vi har sett otaliga vittnesmål om gravida som tvingas arbeta trots läkarintyg om att de borde vara sjukskrivna, kvinnor som får avslag på ansökningar om graviditetspenning och föräldrar som oroar sig för sin ekonomi i stället för att fokusera på sin hälsa och sitt barn.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det handlar om kvinnor som jobbar inom vården och som tvingas lyfta tunga patienter trots att de har foglossning och svåra smärtor, det handlar om gravida som arbetar i butiksmiljöer där de står hela dagarna utan möjlighet till avlastning och det handlar om egenföretagare som inte får tillräckligt skydd och därför tvingas arbeta in i det sista, med risk för sin egen och sitt barns hälsa.

Utredningsbetänkandet Ett modernare socialförsäkringsskydd för gravida innehåller tydliga förslag för att komma till rätta med detta. Där pekas på hur gravida hamnar mellan stolarna i systemet och hur skyddet för dem behöver förstärkas. Det har legat på regeringens bord i över ett år, men ingenting har hänt.

Fru talman! Hur länge ska kvinnor behöva riskera sin hälsa därför att de biologiskt bär ett barn? Hur många kvinnor måste nekas graviditetspenning innan systemet ses över? Kvinnors hälsa och trygghet under graviditeten kan inte vänta. Detta vill jag ha besked om från socialförsäkringsministern.

Herr talman! Byggföretaget Sernekes konkurs har lett till att flera samhällsviktiga projekt i Halland har stannat av, bland annat byggnationen av ett nytt häkte i Halmstad och en ny skolbyggnad i Varberg. Det innebär inte bara förseningar och ökade kostnader för kommuner och kriminalvård utan hämmar också samhällsutvecklingen och förvärrar arbetslösheten i en tid när byggsektorn redan är hårt pressad.

Det är alltså inte en ny trend, utan under 2024 har hela 10 000 svenska bolag gått i konkurs, och lika många som bor i mitt Halmstad - ungefär 70 000 människor - har blivit arbetslösa sedan regeringen tillträdde.

Regeringen talar ofta om arbetslinjen och ljusnande framtidsutsikter, men verkligheten ser annorlunda ut. Byggkonkurserna slår hårt, arbetslösheten ökar och viktiga samhällsprojekt står stilla. Ändå lyser både krisinsikt och åtgärder med sin frånvaro.

Jag undrar därför: Hur ska svenska folket lita på att regeringen och statsministern har en plan när man mest tycks hoppas på att problemen ska lösa sig av själva?

Fru talman! Moderaterna talar gärna om arbetslinjen som lösning för barnfamiljers ekonomiska kris. Men hör och häpna: Även i hushåll där föräldrar arbetar går man på knäna.

Jag tillhör ju Socialdemokraterna och träffar arbetande människor varje vecka. Jag vet precis vilka det är som ställer klockan tidigt på morgonen och som ger sig iväg för att få hjulen i välfärden att snurra.

Det krävs dock konkreta stöd här och nu för att familjer ska kunna hålla sig flytande. Er arbetslinje har hittills misslyckats fullständigt. Arbetslösheten stiger, och snart har vi en halv miljon arbetslösa i Sverige. Er enda lösning för detta tycks vara att kalla människor lata. Var tusan är arbetsmarknadspolitiken, Caroline, om det är det som är lösningen på precis vartenda problem? Givetvis ska barn växa upp i hushåll där de ser föräldrarna gå till jobbet varje dag.

Ni säger att den särskilda höjningen i bostadsbidraget var ett tillfälligt stöd i en extraordinär tid, men för många barnfamiljer är krisen precis lika påtaglig nu eftersom priserna fortsätter att öka. Hur kan ni försvara att ni prioriterar skattesänkningar för 3 procent av befolkningen framför att hjälpa barnfamiljer som i dag kämpar för en grundläggande trygghet?

Fru talman! De svenska hushållen har det extremt tufft. Socialförsäkringsministern, som inte ens är här utan kanske har viktigare arbetsuppgifter i dag, vad vet jag, upprepar likt ledamoten att kampen mot inflationen är vunnen. Och inflationen må ha gått ned, men barnfamiljernas situation är en annan. Matpriserna går ju inte ned. Enligt Matpriskollen ökar de snarare. Majblomman beskriver att önskemålen om basal hjälp, som en filt till en bebis, har ökat mycket.

I detta läge väljer ni att sänka tillägget i bostadsbidraget, det stöd som hjälper Sveriges absolut mest utsatta barnfamiljer. Som om detta inte är nog prioriterar ni dessutom stora skattesänkningar till samhällets elit. Varför, Caroline Högström, är det viktigare att ge oerhört rika människor ännu lite mer pengar än att hjälpa många av landets barnfamiljer i rådande situation?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ekonomisk trygghet för familjer och barn

Fru talman! Jag vill med anledning av mitt anförande hänvisa till Socialdemokraternas särskilda yttrande.

Vi socialdemokrater vet att trygghet för familjer och barn är en av grundpelarna i vårt välfärdssamhälle. Sverige har länge varit ett föregångsland där varje barn, oavsett bakgrund, ska ha rätt till en bra start i livet. Men i dag ser vi mörka moln. Fler barn växer upp i fattigdom, fler föräldrar kämpar för att få vardagen att gå ihop och vår regering står handfallen.

Kostnadskrisen har slagit hårt mot svenska hushåll, men allra hårdast drabbas barnfamiljerna. När inflationen sänker sin takt ligger de höga priserna kvar. Vi ser det i statistiken, men vi hör det också i berättelserna. Det är föräldern som står i mataffären och räknar ören för att kunna sätta mat på bordet. Det är barnet som inte längre kan gå på sin fritidsaktivitet därför att familjen inte har råd.

Vad har regeringen gjort för att lindra deras börda? Svaret är: inte mycket. Vi ser en prioritering av skattesänkningar för höginkomsttagare framför riktade stöd till dem som behöver det mest. Röda Korset rapporterar att deras utdelningar av matpaket fyrdubblats på grund av krisen. Det är inte värdigt Sverige.

Vi socialdemokrater vill slå in på en annan väg. Vi vill att alla barn ska kunna känna trygghet, och vi vill att samhället ska stå starkt bakom dem och deras föräldrar i tider av kris.

Fru talman! Barnbidraget är mer än bara en utbetalning. Det är ett löfte från samhället till alla barn och deras föräldrar, ett löfte om att ingen ska behöva välja mellan att köpa skolböcker och att köpa mat. Ändå har regeringen inte gjort något för att stärka det, trots att kostnaderna för familjer skjutit i höjden. Vi socialdemokrater föreslår en höjning med 200 kronor i månaden. För en familj med två barn innebär det alltså 5 000 kronor extra per år. Det är inte bara en siffra; det är fler fotbollsträningar, näringsrikare mat på bordet och en tryggare vardag.

Regeringen säger många gånger, som en del av sin kritik, att höjt barnbidrag också når höginkomsttagare. Men låt oss tala klarspråk. De flesta som verkligen behöver det här stödet är låg- och medelinkomsttagare. Det generella barnbidraget är ett sätt att skapa jämlikhet och att ge alla barn samma grundtrygghet. När vi ser att fler barn tvingas växa upp i fattigdom, hur kan vi då säga att vi inte har råd att prioritera dem? Sverige har råd, om vi väljer att göra det.

Fru talman! Bostaden är kärnan i familjens trygghet. Det är där vi samlas, det är där vi vilar och det är där vi växer. Men för många barnfamiljer, särskilt i hushåll med en ensamstående förälder, är boendekostnaden den största bördan. Den kan ofta utgöra skillnaden mellan att få vardagen att fungera eller att behöva ta svåra beslut om vad man ska prioritera bort. Föreningen Sveriges Makalösa Föräldrar rapporterar att över 40 procent av de mest utsatta hushållen har fått låna pengar för att kunna täcka basala kostnader, såsom för mat och boende.

Den förra, socialdemokratiskt ledda regeringen höjde bostadsbidraget under pandemin för att stötta de familjer som har det allra tuffast. Nu ser vi att denna förstärkning håller på att försvinna, trots att behovet är väldigt stort. Regeringen har valt att inte förlänga det tillfälliga tillskottet i bostadsbidraget. Eller man gör det en liten stund, men i praktiken blir det en minskning med 700 kronor i månaden för de ekonomiskt mest utsatta barnfamiljerna. För dessa familjer kan det vara skillnaden mellan att kunna betala hyran eller inte.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ekonomisk trygghet för familjer och barn

För oss handlar det återigen inte bara om kronor och ören. Det handlar om värderingar. Ska Sverige vara ett land där barn och föräldrar kan känna sig trygga? Eller ska vi låta krisen slå undan benen på dem som redan kämpar med små marginaler? Svaret borde vara självklart.

Fru talman! Sverige har en av världens mest generösa föräldraförsäkringar. Den ger föräldrar möjlighet att skapa en nära relation till sina barn och samtidigt hantera vardagens utmaningar. Vi talar ofta om föräldraförsäkringen som en frihetsreform, en frihet att välja hur man vill leva och fördela ansvaret för sina barn.

Men verklig frihet kräver jämlika förutsättningar. När kvinnor tar det stora ansvaret för föräldraledigheten påverkar det hela deras liv. Kvinnor tar fortfarande ut majoriteten av föräldradagarna - över 70 procent - vilket påverkar deras karriärer, löneutveckling och pensioner.

I mitt hemlän Halland har vi tyvärr det största lönegapet i hela Sverige mellan män och kvinnor. I Halland tjänar männen cirka 100 000 kronor mer än kvinnorna. Det är nästan 10 000 kronor mer än genomsnittet för riket. En av flera orsaker till detta är ett ojämställt uttag av föräldraledigheten. Det är en tydligt bidragande faktor.

Ojämställdheten påverkar dock inte bara kvinnorna. Den påverkar också barnen. Studier visar att barn som har en nära och aktiv relation till båda föräldrarna ofta får en tryggare och stabilare uppväxt. En mer jämställd föräldraförsäkring skulle därför stärka inte bara kvinnors ekonomiska självständighet utan också barnens rätt till båda sina föräldrar.

Vi socialdemokrater föreslår därför att föräldraförsäkringen delas i tre lika stora delar - en del till vardera föräldern och en del som föräldrarna själva kan fördela. Det uppmuntrar till ett mer jämställt uttag och stärker både föräldrarnas och barnens möjligheter.

Vi vill också successivt höja taket i den tillfälliga föräldrapenningen för att fler ska kunna vara hemma med sitt sjuka barn utan att förlora för mycket av inkomsten.

Fru talman! Allt det jag talar om bygger på tillit. Hela Sveriges välfärdssystem bygger på tillit till att resurserna når dem som behöver dem och att det inte utnyttjas av fuskare eller kriminella. Men denna tillit hotas av välfärdsbrott. Det är inte bara en ekonomisk fråga utan också en rättvisefråga, som vi socialdemokrater tar på största allvar.

Vi föreslår att myndigheter som Försäkringskassan och Pensionsmyndigheten får tydligare ansvar och bättre verktyg för att motverka fusk. Reglerna för tillfällig föräldrapenning behöver förenklas för att minska fusk, och stärkta kontroller och aktuella månadsuppgifter bör användas för bostadsbidrag och underhållsstöd för att undvika skuldsättning och felaktiga utbetalningar. Vi följer också fortsatt arbetet i Utbetalningsmyndigheten, som vi var med och tillsatte.

Fru talman! Avslutningsvis: Vi socialdemokrater säger att barnens framtid är vårt gemensamma ansvar. Att höja barnbidraget, stärka bostadsbidraget och stötta familjer genom krisen är inte bara ord eller politik; det är ett löfte till våra barn. När vi investerar i dem investerar vi i ett starkare och mer sammanhållet Sverige.

Regeringen har valt en annan väg. De talar gärna om ansvar. Men deras politik lämnar föräldrar ensamma med det. De prioriterar skattesänkningar för höginkomsttagare före höjt barnbidrag, och de väljer att dra undan stödet till familjer som kämpar i ekonomisk utsatthet. Det är inte det Sverige som jag vill lämna till mitt barn eller till era.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ekonomisk trygghet för familjer och barn

Vi närmar oss julen. Det är en tid som för många barn är förknippad med glädje och förväntan. Men i år, när kostnadskrisen fortsatt griper tag om familjers ekonomi, ser vi att allt fler föräldrar oroar sig för hur de ska kunna skapa en jul som känns trygg och varm för sina barn. För många handlar det inte längre om att köpa julklappar. Det handlar om att ha råd med en ordentlig middag på julafton.

Barn märker när vuxna är oroliga. De känner av när pengarna inte räcker till, även om vi försöker skydda dem från verkligheten. Vi måste därför lyfta blicken. Låt oss se den åttaåring som i dag kämpar med läxorna vid köksbordet och vars föräldrar oroar sig över nästa hyra. Den åttaåringen förtjänar ett samhälle som ger henne förutsättningar att lyckas, inte ett som vänder bort blicken.

(Applåder)

Fru talman! Här ställer jag alltså en fråga om en faktisk situation för väldigt många där ute, där man verkligen väger matkassen innan man går och betalar i kassan och där man nu som förälder ställer sig frågan inför julen: Har jag råd att köpa klappar, eller blir det bara en måltid på julafton som vi kommer att ha råd med? Men det ledamoten verkar oroa sig för är hur Socialdemokraterna ska få ihop en regering efter nästa val.

Jag kan stilla den oron, Daniel Persson. Det kommer vi att lösa.

Men jag ger dig faktiskt ytterligare en chans. Ni sänker alltså skatten med över 30 miljarder. Med precision riktar ni in er på dem som har det allra bäst ställt. Stöd som du själv säger är träffsäkra för att stötta familjer skär ni ned på.

Det kommer säkert snart in ett gäng elever på läktaren i plenisalen. Jag ger dig ytterligare en chans: Hur förklarar ni för de barn som går till skolan hungriga att era prioriteringar är rättvisa?

(Applåder)

Fru talman! Sverigedemokraterna pratar ofta - de gjorde i alla fall det i opposition - om att de står på vanliga barnfamiljers sida. Verkligheten säger dock något annat. När barnfattigdomen ökar och Röda Korset tvingas fyrdubbla sina matutdelningar väljer ni att stå bakom en budget som skär ned stöden till de mest utsatta. Den budget som ni är med och lägger fram tillsammans med regeringen innebär att ensamstående föräldrar, ofta mammor, lämnas att bära konsekvenserna av en ekonomisk politik som prioriterar skattesänkningar för höginkomsttagare.

Ni sänker skatten med över 30 miljarder men kan inte tänka er att höja barnbidragen, något som direkt hade stöttat de familjer som har det tuffast. För en familj med två barn skulle det innebära runt 5 000 kronor extra per år.

Den här budgetdebatten heter ju "Ekonomisk trygghet för familjer och barn". Jag vill verkligen veta: Hur jobbar ni i praktiken för det? Hur värnar ni familjer? Och hur förklarar ni för de barn som går till skolan hungriga att era prioriteringar är rättvisa?

Fru talman! Jag har en fråga till migrationsminister Johan Forssell.

Möjligheten för asylsökande att bo i eget boende, känd som EBO, har under många år bidragit till trångboddhet, social utsatthet och ökad segregation i många av Sveriges mest utsatta områden. Det är en integrationsfälla och en segregationskälla i vårt samhälle.

Den borgerliga regeringen införde denna möjlighet 1994. Trots de tydliga negativa konsekvenserna har åtgärder för att helt avskaffa EBO ännu inte genomförts.

Regeringen har föreslagit vissa förändringar som exempelvis att ta bort dagersättningen för asylsökande i eget boende. Men enligt Migrationsverkets egna bedömningar kommer hälften av de asylsökande att fortsätta att välja EBO.

Samtidigt ser vi att andra nordiska länder har en mycket tydligare linje där asylsökande under prövotiden förväntas bo i anvisade asylboenden.

Min fråga är därför: Andra länder har valt att helt avskaffa eget boende för asylsökande. Varför väljer regeringen att inte göra det?

Fru talman! Ni moderater är alltså inte för en höjning av barnbidraget därför att den även kommer de rika till del. Tänk om ni hade tänkt likadant i skattepolitiken! Då hade vi haft en helt annan diskussion här i dag.

Jag instämmer helt och hållet i konceptet att det är oerhört viktigt för barn att se sina föräldrar gå till jobbet varje dag. Därför är det bekymmersamt att regeringens arbetslinje hittills har varit väldigt misslyckad, med den högsta arbetslösheten på många år och den näst högsta ungdomsarbetslösheten i EU.

Den frustration jag känner över Anna Tenjes retorik handlar om att regeringen och Sverigedemokraterna inte förmår att se, eller kanske inte vill se, att det är vanligt folk, arbetande folk, som fullständigt går på knäna. Ni säger att det ska löna sig att arbeta, men vad ni menar är att det ska löna sig att tjäna 125 000 kronor i månaden. Det ska inte löna sig att arbeta för ensamstående barnskötare. De kommer att få nästan 500 kronor mindre varje månad med er budget. De får visserligen ungefär 130 kronor i det jobbskatteavdrag ni är så stolta över, men den lilla summan äts väldigt snabbt upp för de ensamstående föräldrar som nu kommer att se en utfasning av den tillfälliga höjningen i bostadsbidraget. Med en socialdemokratisk budget hade de fått höjda barnbidrag. Det får de inte med er.

Ett höjt barnbidrag skulle innebära en stabil och förutsägbar hjälp för barnfamiljer under dessa perioder. I slutändan handlar det också om barns bästa. En ekonomisk grundtrygghet i form av ett höjt barnbidrag innebär att alla barn får en mer stabil uppväxtmiljö. Det är en investering i både dagens och morgondagens samhälle. Såklart spelar den inte lika stor roll för en som har Anna Tenjes lön, men den betyder hela världen för dem som går på marginaler just nu.

(Applåder)

Herr talman! Tack återigen, statsrådet, för svaren! Vi socialdemokrater föreslår ju en höjning av barnbidraget och studiebidraget med 200 kronor i månaden. Vi föreslår också en permanent höjning av bostadsbidraget för barnfamiljer och dessutom en skattesänkning för vanligt folk. Detta tycker alltså regeringen är en dålig idé. Man kallar det till och med för populism att höja barnbidraget, något som vi har gjort flera gånger och som är efterfrågat av många barnfamiljer i dag.

I stället föreslår ni skattesänkningar för de allra rikaste, så att det ska börja löna sig att tjäna 125 000 kronor i månaden, som finansministern uttryckte det. Av reformutrymmet på 60 miljarder går hälften till skattesänkningar. De som gynnas mest är de som tjänar allra bäst - som statsrådet själv, som om jag inte missminner mig har en lön på över 150 000 och får 4 000 kronor mer i månaden nästa år - medan en utsatt barnfamilj i ett hem där man också arbetar får 775 kronor mindre i plånboken.

I årets jämlikhetsindex har Sverige sjunkit som en sten. På fyra år har vi rasat 14 placeringar och är numera sämst i Norden. Sverige ligger på plats 24 av 164 länder. Det kan jämföras med att vårt rika grannland Norge toppar listan, Finland är på plats 5 och Danmark är nummer 6.

Oxfam, som är en internationell organisation som arbetar med att bekämpa fattigdom och ojämlikhet världen över, menar att det är den svenska skattepolitiken som har lett till att vi tappar placeringar. Det är väl precis så den här regeringen vill ha det, uppenbarligen. Den förda politiken leder ju inte till annat än att klyftor ökar. Den nuvarande skattepolitiken ska gynna dem som redan har det bäst, medan de som lever i fattigdom ska bära den stora bördan.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Ni hävdar att dessa skattesänkningar kommer att främja tillväxt och skapa fler jobb. Men vi har sett detta förut. Idén att om bara de rikaste får lite mer pengar kommer det att sippra ned till resten av samhället har prövats många gånger, särskilt av Moderaterna, och den har misslyckats lika många gånger. Den leder till ökade klyftor - inte till ökad välfärd eller till trygghet för vanligt folk.

För att tillväxten ska öka behöver hushållens ekonomi stärkas, så att de kan konsumera i stället för att bara ha näsan över vattenytan. Era skattesänkningar, särskilt för dem som redan har det bäst, gör inte livet lättare för en ensamstående förälder som ser sitt bostadstillägg minska nästa år och inte har fått höjt barnbidrag men arbetar och har inkomst.

Jag vill vända mig mot retoriken att det ska löna sig att arbeta - det är klart att det ska. Men när ni talar om det menar ni att det ska löna sig att tjäna 125 000. Men att jobba som barnskötare eller inom Kommunals avtalsområden lönar sig uppenbarligen inte med er politik. Jag begriper inte att det är detta svar man får när vi talar om barnbidrag, som ska kunna stötta barnfamiljer i en tid av stora kriser.

Jag undrar om det är rätt uppfattat: Måste klyftorna i samhället öka för att tillväxten ska öka enligt statsrådet och ledamöterna här?

(Applåder)

Herr talman! Tack till statsrådet för svaret!

Barnbidraget har länge varit en av grundstenarna i den svenska familjepolitiken och är ganska unikt i att vara ett generellt stöd, oberoende av inkomst. Att alla barn, oavsett föräldrarnas ekonomiska situation, kan få samma stöd är en viktig princip som bidrar till minskad ekonomisk osäkerhet och stärker barnfamiljernas situation.

Med ökande kostnader för mat, kläder och andra nödvändiga utgifter riskerar många fler barnfamiljer än i dag att hamna i en svår ekonomisk situation. Ett generellt höjt barnbidrag skulle vara ett direkt och effektivt stöd till dessa familjer, särskilt nu när Sverige har gått igenom en period av hög inflation och många barnfamiljer har svårt att få ekonomin att gå ihop.

Vi i Sverige kommer ur inflationen bra mycket fattigare än vi hade behövt göra, och vi befinner oss fortsatt i en stor kostnadskris. Tio års reallöneökningar har utraderats, och vanliga svenskar med vanliga löner får inte ekonomin att gå ihop.

Därför vill vi höja barn- och även studiebidraget med 200 kronor i månaden.

Herr talman! Att inte höja barnbidraget men tillfälligt höja bostadsbidraget, en höjning som nu fasas ut under nästa år, kallade statsrådet nyss för en väl avvägd, ändamålsenlig åtgärd för att fortsätta stödja hushåll som befinner sig i ekonomisk utsatthet - eftersom framtidsutsikterna ser ljusare ut för hushållen. Men i rapporten Barnfamiljers ekonomiska svårigheter från 2024, som publicerades av Hyresgästföreningen, Majblomman, Svenska Röda Korset och Rädda Barnen, framgår att hela 42 procent av hushållen med låga inkomster har tvingats låna pengar för att klara av nödvändiga utgifter de senaste sex månaderna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi kunde i morse läsa om höjda matpriser, på tal om att det ser ljusare ut. Matpriserna ökade med 0,2 procent i oktober, visar ny statistik från Matpriskollen. Ökningen var därmed lika stor som månaden innan, vilket då var den största ökningen sedan februari i år. Förutom att frukt och bär blir dyrare stiger priserna mest på mejeriprodukter, vilket är alarmerande eftersom mejeriprodukter utgör hela 18 procent av den totala dagligvaruförsäljningen. Det är en stor del av det vi handlar och äter. Något som också är alarmerande är att man även förväntar sig fortsatt ökade matpriser under vintern. Statsrådet måste alltså ha menat de allra rikaste när hon pratade om de ljusnande framtidsutsikterna, inte de vanliga barnfamiljerna.

Varför lyfter jag då just frågan om barnbidraget? Jo, därför att vi vet att barnbidraget har en stark fördelningspolitisk effekt. Det når många barnfamiljer som kämpar och har det tufft ekonomiskt och ger dem ett viktigt stöd. Vårt förslag i budgeten att höja barnbidraget med 200 kronor i månaden skulle ge en direkt hjälp, här och nu, till barnfamiljer i hela landet, särskilt till dem som har det tuffast. Jag undrar därför återigen: Hur kan det vara mer prioriterat att sänka skatten för de allra rikaste i stället för att exempelvis höja barnbidraget när vi helt uppenbart fortsatt befinner oss i en kostnadskris?

Fru talman! Jag vill här i mitt slutanförande välkomna att regeringen inför kommande år ökar anslagen till Försäkringskassan.

Statsrådet pratade flera gånger om långsiktighet och hållbarhet. Jag kan för allt i världen inte förstå långsiktigheten eller logiken i att forcera fram 500 uppsägningar ett år för att ett annat år anställa lika många. Var finns långsiktigheten i det?

Jag har all respekt för inflationsbekämpningen, men den här regeringen har ju helt tondövt skurit ned på offentlig förvaltning, myndigheter, sjukvård och skola. Samtidigt har de sänkt skatten för de allra rikaste och för sig själva. Det har funnits pengar för att sänka skatter men inte för att ha en sjukförsäkring att lita på.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Ryckigheten i anslagen skapar väldigt stora problem. Det blir svårare att rekrytera medarbetare, och förtroendet skadas. Framför allt påverkas redan utsatta människor, som försätts i en ännu värre situation.

Sjuka elevassistenter, snickare eller sjuksköterskor förväntar sig inte någon lyx eller gräddfil. De förväntar sig att bli bemötta med värdighet och respekt, att få ett rättssäkert beslut och att kunna ta del av den försäkring som de själva är med och betalar till när oturen slår till och de blir sjuka. Det är en service som måste fungera, alldeles oavsett hur inflationen ser ut. Människor kan ju inte planera när de ska bli sjuka. Vårt trygghetssystem ska finnas där när vi faktiskt behöver det.

Jag har fullt förtroende för Försäkringskassans ledning och för att man fortsätter att arbeta lika aktivt som man har gjort de senaste åren med att komma till rätta med handläggningstider och allt annat, men regeringens sätt att hantera sjuka människors vardag i en av de största kostnadskriserna på många år har varit högst anmärkningsvärt. Det återstår att se hur länge Sverigedemokraterna kan stå emot Moderaternas många förslag på försämringar i sjukförsäkringen. Jag säger bara: Fortsättning följer.

Fru talman! Regeringens hantering av Försäkringskassan har lett till en personalflykt. Det är en direkt konsekvens av felriktad budgetpolitik. När anställda överbelastas och resurserna inte räcker till drabbar det inte bara de sjuka utan även dem som jobbar inom systemet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Det var inte så länge sedan jag själv välkomnade statsrådet Tenje till Försäkringskassans kontor i Halmstad. Det var i april förra året. Jag har varit en oerhört stolt medarbetare där, och jag vet vilket fantastiskt arbete som görs när förutsättningarna är goda. Jag berättade för statsrådet om den stora omorganisering som sjukförsäkringen har genomgått och som när den pågick var den största omorganiseringen i svensk offentlig förvaltning.

Jag berättade också om nyrekryterad personal, men lagom till sommaren kom sedan beskedet att alla medarbetare som rekryterats skulle sägas upp. Inom loppet av en vecka fick 500 medarbetare lämna. I dag pratar man om att anställa precis lika många. Samtidigt som sjukförsäkringen genomgick en väldigt stor omorganisering, som det hade planerats och förberetts för i flera år, drog man alltså i nödbromsen. Det är en högst märklig personalpolitik från regeringens sida.

Frustrationen och förvirringen inför de tvära kasten har varit påtaglig på myndigheten. Det vet jag, för jag var där. Vi hade medarbetare i Halmstad som bara hade hunnit jobba i ett par dagar. De hade sagt upp sig från sina tidigare jobb, var fulla av energi och var nyfikna på sina nya jobb på en av Sveriges största myndigheter - för att sedan få lämna samma dag. Kvar stod de med höjda räntor, höjda hyror och höjda matpriser.

Nu ska de rekryteras igen, och då är det många som tvekar på om de vågar skicka in den där jobbansökan till Försäkringskassan. Hur trygg är egentligen anställningen? Kan jag vara säker på att jag har ett jobb om en vecka eller några månader? Kan jag räkna med att inte bli uppsagd igen?

I allt detta är det inte ens de uppsagda som drabbas värst. Det är de sjukförsäkrade som med anledning av massuppsägningar fått vänta orimligt länge på att få sitt beslut, eller på ett lugnande samtal från en försäkringsutredare som bekräftar att deras ansökan har kommit in och att ett beslut snart kommer att fattas i deras ärende.

Medarbetarna på Försäkringskassan har de senaste åren vänt ut och in på sig själva. De har inte bara blivit färre utan också fått en försämrad arbetsmiljö i form av exempelvis sänkta friskvårdsbidrag. Är det någonting Försäkringskassan jobbat med de senaste åren är det att förbättra allmänhetens förtroende för myndigheten. Ungefär hälften av svenskarna har ganska litet, eller mycket litet, förtroende för Försäkringskassan; det visar en siffra från 2022. Man har också jobbat stenhårt på arbetsgivarvarumärket.

Anser statsrådet att förtroendet blir bättre eller sämre med den hittills förda politiken i relation till Försäkringskassan?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag vill tacka statsrådet Anna Tenje för svaret, men jag kan inte annat än konstatera att Anna Tenje verkar ganska nöjd med hur situationen ser ut eller kanske inte riktigt ser problematiken när det kommer till hur Försäkringskassans förutsättningar har sett ut de två senaste åren och vilka konsekvenser det har fått och leder till för myndigheten.

Min fråga till statsrådet var hur statsrådet ser på kopplingen mellan regeringens anslag till Försäkringskassan och dess neddragningar av personal och långa handläggningstider. Jag fick inget svar på detta. Jag frågade också hur långa handläggningstider våra sjukförsäkrade kan vänta sig med regeringens förda politik. Inte heller det fick vi svar på.

Vi ser i dag konsekvenserna av regeringens hantering av Försäkringskassan. På bara två år har vi sett dramatiskt ökade handläggningstider, vilket har inneburit att sjuka människor tvingas vänta orimligt länge på besked om sin ekonomiska trygghet. I talande stund är det väntetider på nästan 50 dagar för handläggning av nya, påbörjade sjukpenningärenden. Och har du velat ringa in för att få veta hur det går och vad som händer med ditt ärende har du många gånger inte kommit fram, för det är för många som ringer och för få som svarar i luren hos Försäkringskassan. De hinner inte med. Det är inte acceptabelt.

Medierna rapporterar om fall där människor med allvarliga sjukdomar har fått vänta flera månader på besked om sjukpenning trots att läkarintygen tydligt visar deras behov av stöd och ger dem rätt till sjukpenning. Ett exempel är en kvinna med kronisk smärta som väntade i över fyra månader på att få sitt ärende handlagt. Under tiden var hon utan ekonomisk inkomst och tvingades ta lån för att klara vardagen.

Den här situationen, där sjuka lämnas i ekonomisk osäkerhet, är fullständigt ovärdig - särskilt i en tid då regeringen sänker skatten för dem med de allra högsta inkomsterna, däribland sig själva, så till den grad att finansministern inte ens själv vet var hon har gjort av sina egna skattesänkningar. Nu talar vi om vanligt folk som får vrida och vända på sista kronan i väntan på besked om de kommer att kunna betala sin hyra nästa månad eller inte.

Regeringen har underfinansierat Försäkringskassan, vilket har lett till en personalbrist och massuppsägningar. Det har också lett till att rättssäkerheten tummas på, för när medarbetarna blir färre - i dag har Försäkringskassan ungefär 13 000 anställda, men det är 1 700 färre än för bara något år sedan - och förväntningarna är fortsatt höga hamnar man i en väldigt pressad situation.

Jag hör röster från Försäkringskassan om att det förekommer att medarbetare börjat selektivt välja vilka ärenden de handlägger för att kunna visa upp för sina överordnade att de har fattat beslut och samtidigt undvika ärenden som kräver mer omfattande utredning. Det leder till att de som i dag har störst behov inte får hjälp först, och det är väldigt allvarligt.

Det här är en konsekvens av regeringens förda politik, där statsrådets retorik fram till nu faktiskt många gånger har varit att vi behöver ha kostnadseffektiva myndigheter i Sverige samt att situationen är dålig och pressad men att den hade kunnat vara värre. Jag frågar därför statsrådet än en gång: Hur ser ni i regeringen på kopplingen mellan er förda politik, ökade handläggningstider, massuppsägningar och att man tummar på rättssäkerheten i hanteringen av sjukförsäkringen?