Fru talman! Arber Gashi har frågat mig vilka åtgärder jag och regeringen avser att vidta för att vända utvecklingen med ökad barnfattigdom och säkerställa att familjeekonomin i Sverige ger alla barn en rimlig levnadsstandard i enlighet med barnkonventionen och det ansvar som åvilar staten.

Agneta Nilsson har frågat socialtjänstministern om hon, inom sitt ansvarsområde, och regeringen avser att vidta åtgärder för att minska barnfattigdomen i Sverige så att barns rätt till skälig levnadsstandard inte urholkas. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.

Jag vill börja med att påpeka att barnfattigdomen inte har ökat, enligt Statistiska centralbyråns framtagna mått för låg inkomststandard. Antalet barn som lever med låg inkomststandard har i stället minskat successivt mellan 2019 och 2023. För tiden därefter finns ännu inga uppgifter.

Det ekonomiska läget i Sverige är – oavsett detta, vill jag påpeka – ansträngt. Vi befinner oss i en lågkonjunktur. Även om inflationen nu har börjat minska rejält har den höga inflation som vi haft påverkat hushållens ekonomi negativt genom bland annat höjda matpriser och stigande boendekostnader.

Regeringen har därför vidtagit en rad olika åtgärder för att stötta hushållen, och vi ser det som angeläget att fortsätta göra det. I budgetpropositionen för 2026 (prop. 2025/26:1) föreslås och aviseras en rad åtgärder för att sänka matpriserna och öka hushållens disponibla inkomster, bland annat sänkt matmoms, sänkt barnomsorgsavgift och höjda gränser för bostadskostnaderna i bostadsbidraget. Det gynnar särskilt barnfamiljer med låga inkomster, vilket ofta är ensamstående kvinnor med barn. Regeringens förslag och aviseringar under mandatperioden har sammantaget procentuellt sett ökat den ekonomiska standarden mest i den tiondel av befolkningen som har lägst ekonomisk standard och allra minst i de två översta inkomstgrupperna.

För att på längre sikt hjälpa ekonomiskt utsatta hushåll och minska barnfattigdomen är det otroligt viktigt att få fler i arbete. Regeringen genomför därför en rad olika åtgärder som gemensamt syftar till att stärka arbetslinjen och göra det mer lönsamt att gå från bidrag till arbete. Att fler föräldrar går till jobbet innebär att barn får en mer stabil ekonomisk situation och en potentiellt högre ekonomisk standard, vilket är gynnsamt för barns utveckling och framför allt trygghet.

Slutligen vill jag påtala att det inte stämmer att försörjningsstödet inte har följt prisutvecklingen, som Arber Gashi påstår i sin interpellation. Riksnormen för försörjningsstödet har höjts med rekordstora belopp under de senaste åren för att kompensera just för den höga inflationen. Till exempel höjdes riksnormen med nästan 9 procent både 2023 och 2024. Sett över en längre tid har riksnormen stigit mer än prisutvecklingen just för barnfamiljer.

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret.

Barnkonventionen är svensk lag sedan 2020. Det innebär att barnkonventionens rättigheter har samma status som andra lagar och att originaltexternas lydelse ska gälla som svensk lag.

I artikel 27 om levnadsstandard i barnkonventionen står det: ”Konventionsstaterna erkänner varje barns rätt till den levnadsstandard som krävs för barnets fysiska, psykiska, andliga, moraliska och sociala utveckling. … Konventionsstaterna ska i enlighet med nationella förhållanden och inom ramen för sina resurser vidta lämpliga åtgärder för att bistå föräldrar och andra som är ansvariga för barnet att genomföra denna rätt och ska vid behov tillhandahålla materiellt bistånd och stödprogram, särskilt i fråga om mat, kläder och bostad.”

Denna lag uppfylls inte av Sverige och regeringen. Antalet fattiga barn ökar, trots att FN:s kommitté för barns rättigheter har påpekat att Sverige bör göra mer för barnfamiljer som lever i fattigdom. Kommittén är tydlig: ”En uppväxt i relativ fattigdom undergräver barns välfärd, sociala integration och självkänsla, och minskar möjligheterna till lärande och utveckling.”

Fru talman! Nuvarande siffror från Rädda Barnens senaste rapport visar att det finns 276 000 barn som lever i fattigdom i Sverige. Denna siffra har ökat markant. Mellan 2019 och 2022, under Socialdemokraternas regeringstid, minskade barnfattigdomen. År 2023 bröts utvecklingen – barnfattigdomen började öka och har konsekvent ökat sedan dess.

Jag träffade Makalösa Föräldrar när de i våras bjöd på havregrynsgröt här utanför på Mynttorget. Jag samtalade med föräldrar som lever på marginalen. Det de vittnade om ska inte behöva finnas i vårt land. Föräldrar med låg inkomst, såsom barnskötare, lokalvårdare, vårdbiträden och handelsanställda, får inte ekonomin att gå ihop även om de arbetar heltid. Det handlar om mat, kläder till barnen och andra helt basala saker som man inte har råd med.

Man får försaka aktiviteter tillsammans. Föräldrar är oroliga för att inte kunna ge barnen tillräckligt med mat när det är skollov. Matutgifter och hyra för bostad har tagit en större del av inkomsterna och gör det fortfarande. Pressen ökar på familjer som redan har det snävt i inkomst när ekonomin blir ännu mer begränsad.

En undersökning som gjorts på uppdrag av Majblomman, Hyresgästföreningen, Rädda Barnen och Röda Korset visar på att var tredje ensamstående förälder med låg inkomst, under 30 000 kronor i månaden, inte har möjlighet att äta sig mätt för att kunna ge sina barn mat.

Min fråga är: Hur ser ministern och regeringen på vikten av att följa barnkonventionen som är svensk lag och att regeringen har det yttersta ansvaret för att lagen följs?

(Applåder)

Fru talman! Tack, ministern, som eventuellt kommer att svara på min fråga! Tack också till mina partikamrater Agneta och Arber som lyfter frågan om barns rätt till en skälig levnadsstandard. Det är en av de mest grundläggande rättighetsfrågorna i en välfärdsstat.

När nuvarande regering tillträdde levde ungefär en tiondel av Sveriges barn i ekonomisk utsatthet. I dag tre år senare visar Rädda Barnens fattigdomsrapport att 276 000 barn, nästan 13 procent, lever i ekonomisk utsatthet. Det handlar om kanske 100 000 fler barn på tre år.

Det innebär att Sverige, ett av världens rikaste länder, har den högsta barnfattigdomen på över ett decennium. Det sker samtidigt som barnfattigdomen minskar i andra nordiska länder. Barnfattigdomen ökar för att den ekonomiska grundtryggheten i Sverige har monterats ned steg för steg.

Barnfattigdomen ökar också för att barnbidraget inte höjts sedan Socialdemokraterna styrde landet och för att det tillfälliga bostadsbidragstillägget tagits bort samtidigt som matpriser, boendepriser och diverse avgifter stigit kraftigt.

Vi kan också konstatera att arbetslösheten har ökat sedan denna regering tillträdde. Det slår särskilt hårt mot ensamstående föräldrar, ofta kvinnor, och mot utrikesfödda svenskar som redan befinner sig i en mer utsatt position på arbetsmarknaden.

Arbetslöshet och låga inkomster i kombination med stigande levnadskostnader driver nu barnfamiljer rakt in i en ekonomisk verklighet där varje månad blir ett nödläge. För att klara mat, hyra och el tvingas många låna, och allt fler fastnar, som medierna rapporterar, i skuldfällor som de har svårt att ta sig ur.

Fru talman! Jag bor i Angered i Göteborg. I min stadsdel är barnfattigdomen över 35 procent medan den i välbärgade delar av Göteborg ligger runt 7, kanske 8, procent. Det är samma stad och samma land men två helt olika verkligheter. Det är en skam för Sverige, som vill kalla sig jämlikt.

När barn växer upp i fattigdom påverkas allt. Det gäller möjligheten att delta i fritidsaktiviteter och barnens hälsa, skolresultat, trygghet samt framtidstro. Fattigdom kan även driva barn in i kriminalitet.

Rapporter från Majblomman, Hyresgästföreningen, Röda Korset och Makalösa Föräldrar visar att en växande grupp barn inte får den mat, de kläder, den vinterutrustning eller den fritid som de behöver. Föräldrar vittnar om att de hoppar över egna måltider för att barnen ska få äta sig mätta. Det är inte värdigt Sverige.

Fru talman! Barnkonventionen är sedan 2020 svensk lag. Artikel 27 säger att varje barn har rätt till en skälig levnadsstandard. Den rätten försvagas nu i praktiken genom regeringens beslut och regeringens medvetna icke-beslut.

Jag vill fråga ministern: Kommer regeringen att överväga att höja barnbidraget och studiebidraget?

(Applåder)

Fru talman! Mina kollegor Arber och Agneta har frågat vilka åtgärder ministern och regeringen tänker vidta för att barn ska få en rimlig levnadsstandard och för att minska barnfattigdomen.

Barnfattigdom är tyvärr något som jag har debatterat flera gånger med flera regeringsföreträdare. Svaren har ofta låtit välmenande, men vi kan se att facit har blivit något helt annat. I stället för att stärka barnfamiljers ekonomi har Sverigedemokraterna och regeringen försämrat förutsättningarna för de mest utsatta genom att göra det dyrare att hämta ut mediciner, genom att försämra bostadsbidraget och genom att stå passiva när barnbidraget har urholkats.

Barnfamiljer har fått ta den ekonomiska smällen samtidigt som höginkomsttagare har fått stora skattesänkningar. Det här är en prioritering som inte bara är orättvis; den har också visat sig vara skadlig för tillväxten.

Tidigare har vi socialdemokrater lagt fram flera förslag för att stötta vanliga familjer i Sverige. Bland annat har vi velat höja barnbidraget, stoppa försämringen av högkostnadsskyddet, som gör läkemedel dyrare, och ha kvar bostadstillägget för barnfamiljer. För att få fler i arbete har Socialdemokraterna presenterat förslag för att sätta stopp för nedskärningarna på Arbetsförmedlingen. Vi har föreslagit en fördubbling av antalet platser i arbetsmarknadsutbildningar och ett tillfälligt körkortslyft för unga arbetslösa samt ökade investeringar i infrastruktur och bostadsbyggande. Men allt detta har regeringen sagt nej till.

I ekonomiska kriser är det alltid de med minst marginaler som drabbas hårdast. Konsekvenserna märks tydligt för barnfamiljer, där ojämlikheten mellan familjer tyvärr ökar. Vi kan även se att de sämst ställda pensionärerna har svårare att klara vardagens mest grundläggande uppgifter.

Ensamstående föräldrar med låg inkomst drabbas särskilt hårt. Nästan sex av tio av dessa föräldrar har upplevt svårigheter att betala för fritidsaktiviteter för sina barn. Nästan en tredjedel av föräldrarna uppger att de har haft svårt att äta sig mätta. Detta är en ökning från 2024. Under 2024 ökade även skulderna med 52 miljoner kronor om dagen, och antalet vräkningar har ökat med nästan 50 procent på tre år. Av dessa rör 231 ärenden barnfamiljer.

Varje barn som drabbas av en vräkning befinner sig i en mycket utsatt situation. Detta kan få långtgående konsekvenser vad gäller både trygghet, skolgång och hälsa. För oss socialdemokrater är det en självklarhet att barn inte ska behöva betala för kriser. Men den ambitionen verkar dessvärre inte delas av regeringen. Sverige är i dag det enda av de nordiska länderna som inte har höjt barnbidraget. Värdet av barnbidraget är på grund av regeringens passivitet det lägsta på 50 år.

Det här är en politik som får bistra konsekvenser. Barnfattigdomen har ökat till den högsta nivån i Norden, oavsett vad ministern och hennes kollegor säger. Detta är en utveckling som verkligen är ovärdig ett välfärdsland. Jag undrar återigen: Vad avser regeringen att göra för att vända utvecklingen?

(Applåder)

Fru talman! Jag vill inleda med att särskilt välkomna besökarna från Råslätts fritidsgård, som sitter på läktaren och lyssnar till denna väldigt viktiga debatt om barn och barns fattigdom.

Fru talman! Vi har fått hundratusen fler arbetslösa med den här regeringen, och då har vi inte slutat räkna. Vi har fått försämrad akassa, och den försämringen kommer dessutom att drabba kvinnor ännu hårdare. Vi får nu också till oss rapporter från Försäkringskassan om att 86 000 långtidsarbetslösa kommer att få ett kraftigt sänkt aktivitetsstöd, med flera tusen kronor i månaden efter skatt.

På vilket sätt menar regeringen att detta skulle leda till en minskad barnfattigdom med den här verkligheten?

Vi har stått här ett flertal gånger. Vi har stått här inför sommarlov och beskrivit hur ont i magen, bokstavligen, mammor och pappor har av oro för hur de ska klara av att hålla meningsfulla aktiviteter för sina barn eller för att barnen ska kunna få mat genom hela sommarlovet. Nu står vi här med ett jullov i närtid, och då har människor redan plånböcker som är urgröpta och sparkonton som är tömda sedan länge med den här regeringen. Det är verkligheten.

Barnfattigdomen drivs på med den här regeringens politik. Då ska vi också vara fullt medvetna om att regeringen tänker fortsätta med denna politik.

När det gäller bidragsreformen skulle jag vilja fråga statsrådet om hon kan säkerställa, fru talman, att den inte kommer att drabba barn och deras levnadsvillkor och att den inte kommer att utöka barnfattigdomen i det här landet. Om statsrådet menar att det skulle finnas en risk att den ökar barnfattigdomen bör man fundera över den verklighet vi får till oss från Rädda Barnen, Stadsmissionen, Majblomman och så vidare, den verklighet som statsrådet i sitt svar inte lyfter eller kommenterar. Snarare gör hon tvärtom och försöker visa på att barnfattigdomen inte ökar trots alla dessa rapporter och alla dessa beskrivningar.

Vad är svaret till alla dessa mammor och pappor som söker jobb efter jobb, flera om dagen, men inte får jobb, alla som vill försöka skaffa sig en inkomst att leva på men inte får den möjligheten med den här regeringens politik? Det är min fråga till statsrådet. Vad är svaret till dem som faktiskt vill förbättra sin ekonomiska situation, som vill få ett arbete men som inte kan få det i den här SD-regeringens Sverige?

(Applåder)

Fru talman! Jag hade egentligen inte tänkt hoppa in i den här debatten, men jag kände mig ändå nödgad att göra det när jag hörde den sverigedemokratiska ledamotens inlägg förut.

Här inne är vi alltså ett par socialdemokratiska ledamöter som väljer att debattera en angelägen fråga: att det finns barn i vårt land som är oroliga för att det inte finns mat på bordet när man kommer hem eller för att föräldrarna inte kan betala hyran. Man kanske känner en oro för att julafton kanske inte blir så rolig och ser att de andra barnen i klassen får fina presenter.

Då tycker jag att det är lite magstarkt att gå upp i Sveriges riksdags talarstol och peka på att de siffror som Socialdemokraterna presenterar kanske inte riktigt stämmer. Det kanske inte är exakt så många barn som faktiskt är fattiga. Det kanske är något färre.

Fru talman! För mig spelar det ingen roll om det är tio barn, tiotusen barn, hundratusen barn eller en miljon barn som lever i barnfattigdom. Oavsett vilket ska den siffran ned. Det är det som är den viktiga politiska poängen att göra, tycker jag. Sedan kan vi prata om exakt hur man mäter barnfattigdom. Det kan vi absolut ha en teoretisk diskussion om. Men det vi för ett politiskt samtal om är hur vi får ned den siffran.

När jag nu ändå har gått upp i talarstolen tänkte jag kommentera statsrådets svar. Den överordnade politiska uppgiften för oss är att se till att barn får ett drägligt liv och en dräglig levnadsstandard. Jag tog givetvis del av statsrådets svar, och där lyfter hon fram arbetslinjen och vikten av att alla människor i det här landet har ett arbete att gå till. Där är vi alla i kammaren överens. Alla människor som kan arbeta ska arbeta, och den absoluta majoriteten i det här landet som kan arbeta arbetar.

Man försöker måla upp en bild av att det finns en stor grupp människor som inte vill arbeta och därför inte arbetar utan lever på någon form av bidrag. Det är inte sant. Det finns de som vill arbeta men inte får ett arbete, och det beror på regeringens avsaknad av tillväxtpolitik. Det finns inga jobb i det här landet. Det finns absolut några lediga jobb – statsministern sa för inte så länge sedan i en partiledardebatt att det finns 70 000 jobb – men sist jag tittade efter fanns drygt en halv miljon arbetslösa.

Men även de som har ett jobb att gå till har en extremt svår situation, och den påverkar deras barn. Ensamstående mödrar som jobbar inom hemtjänsten har en tuff ekonomisk situation, vilket innebär att de har svårt att betala hyran och sätta mat på bordet.

Samtidigt kan vi inte se att regeringens politik stoppar utvecklingen. Det finns faktiskt 100 000 fler arbetslösa. I stället har skatterna sänkts för dem som tjänar allra mest. Vidare har akassan försämrats, och det extra tillägget i bostadsbidraget har tagits bort.

Var är krisinsikten? När kommer de stora och viktiga reformerna som kan vända utvecklingen, så att fler barn märker att ekonomin går runt i familjen? När har fler föräldrar ett jobb att gå till, i stället för den utveckling vi ser i dag?

(Applåder)

Fru talman! Det blir klarare och klarare för alla som lyssnar på debatten och hör förespråkare för regeringspartierna tala varför det ser ut som det gör i Sverige när det gäller barnfattigdom. När vi nämner vikten av att öka barnbidraget förminskas det till att man vill strössla med bidrag. När vi pratar om barnfattigdomen och verkligheten ägnar man två minuter av sitt anförande åt att prata om reviderade mått. När vi kritiserar att höginkomsttagare, personer som tjänar mer än 66 000 kronor, får en extra skattesänkning kallas det socialdemokratisk avundsjuka. Det är ett hån mot alla dem som vrider och vänder på varje krona, framför allt ensamstående mammor. Det är deras talan jag försöker föra här.

Om den så kallade arbetslinjen hade fungerat, så som det kan låta på regeringsföreträdare och ministern själv, skulle inte fler barnfamiljer hamna i ekonomisk oro. Då skulle inte fler vara beroende av stöd under just den här regeringen. Men hur har det gått för arbetslinjen?

Det finns 500 000 arbetslösa, och det är 100 000 fler sedan regeringen tillträdde. Ungdomsarbetslösheten är högst i EU. En halv miljon är arbetslösa, men 6 000 personer går en arbetsmarknadsutbildning. En arbetslinje som inte leder till att fler arbetar är inte en linje, utan det är en uttjatad slogan.

Låt oss tala klarspråk. Arbetslinjen kommer bara att fungera om människors arbete faktiskt räcker till ett värdigt liv. Det gör den inte i dag. Jag möter barn som säger att mamma jobbar jämt men att de ändå inte har råd. Ensamstående mammor jobbar heltid men får ändå inte ihop till hyran. Det är verkligheten, och det är konsekvensen av att lönerna inte har hållit jämna steg med kostnaderna samtidigt som stöden för barnfamiljer har urholkats.

Arbetslinjen är stark när barnfamiljer har råd att leva, när skatten är rättvis och när trygghetssystemen håller människor uppe och inte pressar dem nedåt. Då kan vi inte ha en utveckling i samhället där de som tjänar över 66 000 kronor i månaden får flera tusenlappar mer i plånboken och barnfamiljer med små inkomster får sänkta bostadsbidrag. När tryggheten för dem som har det tuffast har blivit svagare, inte starkare, är det för mig ingen arbetslinje, utan det är en omvänd omfördelning som bara gynnar dem som redan har det bra.

När det gäller arbetslinjen glömmer regeringen en tydlig sak: att barnens uppväxt inte väntar. Ett barn som lever i fattigdom i dag får inte tillbaka sin barndom om fem år, när arbetsmarknadskurvorna kanske pekar uppåt eller när de här situationerna har löst sig själva. Det är uppenbart att det är det som regeringen väntar på, eftersom de inte klär den här arbetslinjen i några särskilda reformer.

Det är alltså inte tillräckligt. För de barnfamiljer som har en förälder eller flera föräldrar som arbetar men som ändå lever på marginalen måste politiken säkerställa att inkomsterna är värda någonting och att samhällets stöd fungerar. Det är det som felar. Hur det ska lösas får vi inga som helst besked om.

(Applåder)

Fru talman! Vi har nu från flera debattörer fått höra exempel från Göteborg. I tidigare debatter med liknande tema har vi hört exempel från Stockholm. Jag håller helt med om att det är hjärtskärande historier.

De socialdemokratiska ledamöterna glömmer dock att berätta att det är socialdemokratiskt styrda kommuner. Och inte nog med det, fru talman. Det är nämligen också kommuner som metodiskt har höjt skatten. Jag läste i Göteborgsposten att man för ett eller två år sedan gjorde den största höjningen på nio år. Det är ett väldigt pricksäkert sätt att slå mot låginkomsttagares ekonomi. Det är ett hårt slag mot de kvinnor som bär vår välfärd. De betalar nämligen framför allt kommunalskatt.

När Socialdemokraterna styr höjer de metodiskt skatten. Sedan vänder de sig till statsrådet här och utkräver ansvar för den egna politiken de för på hemmaplan.

Jag vill passa på att lyfta upp frågan om siffror. Vi har nu hört flera ledamöter lyfta fram statistiken. Till slut tycker jag att de socialdemokratiska ledamöterna också måste lyssna på svaren de får. Av statsrådets svar framgår det tydligt hur statistiken ser ut.

Precis som jag sa och som ledamoten från Sverigedemokraterna lyfte upp finns det vissa problem med det relativa fattigdomsbegreppet. Det vägrar man att se. I stället vill man utkräva ansvar. Man vägrar att lyssna på svaret. Man vill inte ens höra svaret. Det är inte att ta ansvar.

För att bryta utanförskapet och göra så att ensamstående mammor får behålla mer av sin lön ska vi göra det som regeringen gör. Vi sänker skatten, vi inför ett fritidskort och vi ser till att det blir hållbart för hårt arbetande människor, så att de får behålla mer av sin lön. Det är att göra hållbar och långsiktig skillnad.

(Applåder)

Fru talman! Det här är mitt sista inlägg. Jag vill därför passa på att tacka äldre- och socialförsäkringsministern och övriga som har deltagit i den här debatten.

Det är en lögn att det är 100 000 fler barn som är i ekonomisk utsatthet. Olika modeller pekar på olika resultat. Det gamla måttet pekar på en minskning mellan 2019 och 2023. Det reviderade måttet visar också på en minskning om man tittar på åren 2020–2023.

Vi vet att Socialdemokraterna vill höja barnbidraget med 200 kronor för att bekämpa barnfattigdomen, till en kostnad av 4,5 miljarder. Höjningen träffar alla, även barn till höginkomsttagare. Jag skulle få 400 kronor mer i månaden. Det är en dyr reform som inte kommer att bidra till att bekämpa barnfattigdomen. Bidrag kommer inte att bekämpa barnfattigdom långsiktigt.

Fru talman! Som jag nämnde i mitt förra anförande är andelen barn som lever i ekonomisk utsatthet sex gånger större bland barn med utländsk bakgrund jämfört med bland inrikes födda barn. Tittar man också på arbetslösheten under 2024 ser man att siffran bland inrikes födda är 5,7 procent. Bland utrikes födda är siffran 16,2 procent. Ska vi tackla barnfattigdomen är den långsiktiga lösningen att fler utrikes födda kommer i arbete. Det löser inte hela problematiken, men det kommer att få stor effekt på helheten.

Tidöpartierna lägger nu fram en bidragsreform som innefattar ett bidragstak, aktivitetskrav och en tidsbegränsad jobbpremie för att göra det mer lönsamt att ta ett jobb. Vi ökar incitamenten att gå från bidrag till arbete. Det är viktiga steg som vi nu tar för att fler ska komma i egen försörjning. Det är motsatsen till socialisternas bidragslinje.

(Applåder)

Herr talman! Jag hade också tänkt läsa upp slutordet från boken, men en annan ledamot hann före. I stället väljer jag att bemöta ledamoten Högströms inlägg tidigare. Det är nämligen väldigt viktigt att det framkommer i den här kammaren att problemet inte är att socialdemokrater vägrar se statistik, utan problemet är att regeringen vägrar se de ensamstående – anledningen till att mina kollegor här har kallat till debatten i dag.

Vi har ett kvitto på detta. Ni i regeringspartierna vägrade träffa de ensamstående föräldrarna, Makalösa Föräldrar, när de stod här utanför. När vi pratade med dem och frågade om några företrädare för regeringspartier hade varit ute och träffat dem sa de att ingen hade kommit. Är det verkligen sannolikt att ingen i denna kammare hade möjlighet att gå och träffa dem? Jag såg massor av centerpartister, sossar, vänsterpartister och miljöpartister. Jag tror att vi var 30 stycken medan jag stod där. Det är ett kvitto på att den familjeekonomiska politiken är för dålig – att de behövde vara där och bjuda på gröt och berätta om hur de dricker te i stället för att äta mat för att de inte har råd med mat till sig själva.

Men jag vill ändå återknyta till det slutord som lästes upp, för det är väldigt viktigt. Jag nämnde tidigare att vi har träffat Svenska kyrkan, Majblomman och andra. Den naturliga frågan till statsrådet blir: Är det verkligen meningen att civilsamhället ska dra ett allt tyngre lass i kampen mot barnfattigdomen, eller kan statsrådet erkänna att det behövs mer satsningar inom den ekonomiska familjepolitiken och att regeringen de facto har gjort alldeles för lite?

(Applåder)

Herr talman! Ofta när vi står här i riksdagskammaren pratar högerpolitikerna om att arbetslinjen ska gälla, och vi är överens om att alla som kan arbeta ska arbeta. Men vad fyller då högerpolitikerna den här arbetslinjen med? Det som just nu känns som flaggskeppsreformen från regeringens sida är den så kallade bidragsreformen med ett bidragstak. Att det skulle vara flaggskeppet i hela arbetslinjepolitiken gör mig ganska oroad. Jag ser ju att detta berör en ytterst liten grupp i vårt samhälle, och jag ser inte riktigt hur det skulle få de stora effekter som jag tror att regeringen hoppas på.

Utöver det ser vi i praktiken nedskärningar på arbetsmarknads- och utbildningspolitiken. Det är mig veterligen inte belagt på något sätt att detta skulle kunna bidra till ökad sysselsättning i landet.

Statsrådet nämner att regeringen har lagt fram en väldigt expansiv budget. Det stämmer – det är en väldigt stor budget regeringen har lagt på riksdagens bord. Problemet är att man inte fyller den med politik som faktiskt leder till att fler människor kommer i arbete och får en bättre ekonomisk standard.

Det absolut största i den budgeten är skattesänkningar, och den absolut största skattesänkningen går till dem som tjänar allra mest. Den går inte till dem som tjänar minst och har det tajt i slutet av månaden. Det tycker jag ändå att vi ska komma ihåg.

Hade vi socialdemokrater fått styra hade prioriteringen sett annorlunda ut. Vi hade gjort en mer rättvis skattesänkning. Vi hade höjt barn- och studiebidragen. Vi hade sett till att det fanns billigare mediciner för folk i det här landet. Vi hade sett till att vi hade gratis kollektivtrafik för många unga runt om i landet. Så jag vill ändå ta chansen och fråga statsrådet: När kommer det något annat än bidragstak och nedskärningar på arbetsmarknads- och utbildningspolitik?

(Applåder)

Herr talman! Vi har snart avslutat den här debatten. Nu är vi på våra sista anföranden.

Vi har skrivit interpellationer och velat debattera barnfattigdom. Vi har mötts av svar som mer eller mindre har konstaterat eller försökt förminska problematiken.

Man vill gärna ge sken av att barnfattigdomen inte är ett reellt problem. Man har inte kunnat bemöta en enda fråga av dem som har ställts här i talarstolen, exempelvis frågan huruvida alla bidragsreformerna kommer att leda till att barnfattigdomen kommer att öka. Man säger inte ett enda ord om det.

I stället har man ägnat tid i talarstolen åt att försöka definiera barnfattigdom, titta på vilka olika siffror som gäller eller recensera andras anföranden om huruvida statsrådet ska ta upp satsningar i budgeten eller inte.

Men till syvende och sist handlar det om att ett barns barndom ska vara fylld av lek, trygghet och framtidstro – inte oro för ekonomi. Vi vet att politik kan göra skillnad. Det är inte ödesbestämt att ett av åtta barn ska leva i ekonomisk utsatthet, utan det är någonting som Tidöregeringen har bestämt.

Att bryta barnfattigdomen kräver vilja, prioritering och mod. I dag ser vi att barnens möjligheter skiljer sig åt beroende på var de bor, hur familjen ser ut och om föräldrarna har trygg inkomst eller inte. Men jag hade tyckt att det vore på sin plats att regeringen faktiskt, om regeringen menar allvar med att barnfattigdomen ska brytas, tar fram exempelvis en nationell strategi och inte bara en massa plockåtgärder – att man inte bara visar hur man ska slå mot dem som redan har det tufft utan också förklarar hur vi ska få människor i arbete. Det kan man inte svara på.

Jag räknar i alla fall med att vi kan enas om att barns rättigheter inte borde vara föremål för statistiktrixande, utan det borde vara ett grundläggande samhällsuppdrag.

(Applåder)

Herr talman! Jag vill givetvis börja med att tacka ledamöterna för debatten och för de många frågor som jag har fått. Jag tror att det har blivit väldigt tydligt för alla som har lyssnat här i dag. Det har varit väldigt informativt att ta del av både regeringens och oppositionens lösningar på att det finns barn som växer upp i utanförskap, alldeles oavsett vilket siffertrixande vi sysselsätter oss med. Jag tror att det ändå behöver vara en gemensam linje.

För oppositionens del är det mer av samma: höjda bidrag och höjda skatter. Det är det mantra som Socialdemokraterna har upprepat under decennier. Det är det som har lett fram till de flesta av de problem som vi ser i dag. Det är ett socialdemokratiskt idealsamhälle där ingen ska få mer bidrag men ingen ska kunna leva på sin egen lön. Så berättar man om den stora socialdemokratiska staten, där systemet blir viktigare än de människor som lever i det.

Alternativet är att ta intryck av regeringens politik med en arbetslinje för och av människor, där det spelar mindre roll varifrån man kommer och samhället i stället lägger all vikt vid vart man är på väg. Det är ett samhälle där klassresor är vardag och långvarigt bidragsberoende är undantaget och där egenmakten och självförsörjningen ersätter passiviseringen och ett beroende av statens välvilja i fråga om att ständigt höja bidragen.

Mot denna bakgrund tackar jag åter ledamöterna. Jag ser fram emot att möta svenska folket under det stundande valåret och den valrörelse som vi nu har framför oss för att stöta och blöta de här frågorna och till syvende och sist se vilka det är som har svenska folkets stöd.

(Applåder)

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.