Anders Karlsson

Fru talman! Jag tackar Hans Eklind för svaret.

Vi ser ju inte bara hög arbetslöshet i Sverige i dag, utan vi ser också kompetensbrist – konstigt nog, med tanke på den höga arbetslösheten. När vi tittar på välfärdens kärna, alltså skolan, ser vi att 20 000 av de som går ut grundskolan i dag inte är behöriga till gymnasiet. Detta är en viktig del att ta på allvar. Även här har det gått åt fel håll.

Fru talman! Jag menar att de här två sakerna hör ihop. Man måste se till att kommunerna fungerar och kan leverera en bra skola för att vi ska få rätt kompetens till våra företag och för att vi ska få tillväxt. Båda dessa saker har gått åt fel håll under den här mandatperioden.

Jag hoppas att Hans Eklind har en liknande bild av detta. Om han inte har det har han möjlighet att replikera.

Fru talman! Ledamoten Hans Eklind lyfter detta med kakan, alltså den del som ska generera skatt till välfärden. Men som det ser ut i dag, under den här regeringen, är det 500 000 som står utan arbete.

Jag menar att detta är en av de viktigare faktorerna, det vill säga att – precis som ledamoten lyfte – volymen som kan betala skatt är stor. Anser ledamoten att man har gjort tillräckligt för att få fler i arbete? Det är i dag 500 000 arbetslösa, bland annat akademiker, och vi har sett detta under hela mandatperioden. Vilka är framtidens lösningar från regeringen i dag?

Herr talman! Vi debatterar i dag betänkande MJU10 Jakt och viltvård. Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 1, Översyn av jaktlagstiftningen och viltförvaltningen.

Centerpartiet vill under denna punkt ha en portalparagraf för att minska viltskadorna i jord- och skogsbruket och också minska antalet trafikolyckor med vilt. Vi vill ha den preciseringen. I övrigt vill vi främja viltet som resurs.

Det finns mycket som är bra i regeringens förslag. Den del som berör sekretessen för jägarna och även systematiken för att få in EU-besluten i vårt svenska regelverk är utmärkt.

Herr talman! Jag kommer nu tillbaka till älgförvaltningen. Det känns kanske lite som en upprepning nu mot slutet av debatten, men jag kan inte låta bli att ta upp detta.

Vi fick en jättebra föreläsning på vår forskningsdag om varför antalet älgar minskar i Sverige. Det vi fick till oss var att antalet inte bara minskar i Sverige. Det minskar i stora delar av världen. Älgarna förflyttar sig mer norrut. Man har kunnat se att det beror på att temperaturen stiger. Då kan man fundera lite på hur regeringen hanterar klimatfrågor. Man når ju inte sina klimatmål. På något sätt sitter den sittande regeringen med problemet att älgstammen minskar, i och med att älgstammens fortlevnad är så beroende av temperaturen.

Älgstammen minskar inte lika mycket i norr. Att den nu var rödlistad beror egentligen på att den i genomsnitt har minskat med 15 procent sedan EU-inträdet. Vi har då fått en förflyttning av älgen till norra Sverige. Precis samma sak ser man i Kanada, där älgarna drar åt Alaskahållet, så att säga.

Detta är inte den enda orsaken till att älgstammen minskar. Det handlar också om tillgång till föda. Vi fick till oss att kalvarna har en tillväxt på ett kilo per dag. Det är lika mycket som vår tamboskap har under goda förhållanden. Ska det bli ett kilo per dag för kalvarna krävs det rätt föda vid rätt tidpunkt.

Man kan titta på förvaltningen i dag. Vi har bland annat älgförvaltningsgrupper, där ordföranden, som är markägare, har en utslagsröst. Jag tycker i grunden att det är en bra ordning, men den problematik som kan uppstå handlar lite om stora markägare och små markägare. I många mindre områden i södra Sverige är markägaren och den som bedriver jakten samma person. Så ser det inte ut överallt. Därför kan problematiken se lite olika ut i olika delar av landet. Men grunden, att man har lite mer att säga till om när man äger någonting, tycker jag är rimlig i förhållande till andra intressen.

Herr talman! Vi har också diskuterat förvaltning av vildsvin. Min grundinställning när det gäller vildsvin är väl egentligen att man ska hålla populationen på en låg nivå och utfodringen på en låg nivå. De två sakerna hör väldigt mycket samman.

Precis som har anförts här i kammaren i dag finns många tekniska hjälpmedel för att få ned bestånden. Det har vi också fått på många ställen, dock inte överallt. Där vi inte får ned bestånden blir detta många gånger en plåga, även om det ser lite olika ut. På småländska höglandet, som jag kommer ifrån, är vildsvin och sten ingen bra kombination. Stenarna som många gånger kommer upp vid skörd och orsakar stora skador på vallmaskinerna är ett elände. Ett kanske ännu större problem är jordinblandningen i ensilage som orsakar problem, till exempel mastit. Det går heller inte att särskilja från friskt foder, utan detta förekommer sporadiskt.

Jag tror trots allt att vildsvinsfrågan är hanterbar, eftersom vi har fått så många verktyg. Det gäller bara att inte stimulera till fler vildsvin, för då får vi också fler problem.

Rovdjursförvaltningen innebär en helt annan typ av problematik när man har tamdjur. Även om våra nötkreatur i dag aldrig har sett en varg i hela sitt liv innebär deras genetik att de beter sig på ett visst sätt när de uppmärksammar en varg. Det är en typ av flyktbeteende, för de är väldigt rädda för vargen. Det är ganska spännande att se detta, men det skapar väldigt stora problem. Vargar kan vandra över väldigt stora avstånd. De kan röra sig över ett helt län på rätt kort tid, och när de drar genom länet dyker de ju på många tamdjur på vägen. Att få ut dessa tamdjur på vägar och i skogen innebär problem, det kan man inte komma ifrån. En kraftig begränsning av vargstammen är därför en väg framåt. Det är vi tämligen överens om i riksdagen – inte alla, men vi har i alla fall en majoritet för detta. Däremot har vi inte sett någon effekt av det.

Viltavvisande stängsel och annat är jag ganska tveksam till. Inte ens länsstyrelserna har ju klarat av att hålla uppsikt över vildsvin inom stängsel; det är därför vi har vildsvin i dag. Ska då varje enskild lantbrukare ha koll på sina rovdjursavvisande stängsel över tid? Det räcker med den första stormen så blåser de ned. Mycket av betesmarken ligger också mitt ute i skogsmark. Det handlar om väldigt många mil stängsel, vilket också gör det svårare för allmänheten att komma in i skogen. Det är något som vi sällan hör men som jag tycker att vi ska ha med oss.

Däremot kanske tekniken är med oss. Virtuella stängsel har vi hört talas om, och jag skulle vilja se försök med att sätta halsband på våra vargar. Då kan de styras till ett stort geografiskt område där de kan få ströva ganska fritt och leva på ett naturligt sätt. Vi skulle då även ha lite koll på var de är i förhållande till våra tamdjur. Detta borde vara möjligt, och det skulle vara intressant att gå vidare med det. Jag ska erkänna att jag inte har förankrat detta så väldigt hårt i mitt parti, men jag ser det som en möjlighet för en framtida diskussion.

Herr talman! Jag ser att jag har dragit över min talartid lite, men jag måste nämna någonting om skarven.

Skarven är viktig, och vi är nog överens om att vi måste få ned förvaltningen av skarven. Ett problem är att vi säger att vi ska vara adaptiva och vara på och göra saker och ting i tid. Men vi är inte det. Det tar för lång tid. Dagens småskaliga fiskare har ställt om till fiskeutrustning med trål även på de små åttametersbåtarna bara för att de inte vill ha skador av skarv och säl. När vi sedan fattar beslut ska vi inte tro att de går tillbaka till hur det var innan. Därför måste vi vara mycket snabbare än vad vi historiskt har varit när vi hanterar beslut kring förvaltning.

Jag delar också uppfattningen att vi måste ha ett omtag i Renmarkskommittén. Går man in och tittar på klipp från SVT kan man se något inslag från 1961 där det sägs att det här är en svår fråga och att den har varit det länge. Nu är det 2026, och vi är fortfarande inte i mål. Men ju mer man tittar på frågan desto mer uppenbart är det att vi måste ha med fler intressen. Nu ser vi kanske resultatet av Girjasdomen, och det krävs mer för att alla ska vara nöjda med förvaltning och inflytande även i norr. Detta måste vi göra tillsammans med samerna och andra intressen.

Herr talman! Jag tror att ledamoten kan vara lugn. Det är inget missförstånd, utan det är liksom ett steg till. Skulle man lyckas med att få ut vildsvinskött på marknaden kommer det också att stimulera till mer vildsvin, för då får man en fungerande kedja med slakterier och kanske också bättre priser på vildsvin.

Precis som ledamoten säger är det ett väldigt bra livsmedel. Det är inte det som är problemet. Problemet är att vildsvinen gör väldigt stor skada på lantbruket. Det är någon som betalar merparten av vildsvinens foder, och det är lantbrukaren. Däremot kommer intäkterna någon annanstans, om det inte är samma markägare som har både tamdjuren och vildsvinen.

Det finns alltså en problematik som jag tycker att man inte har med i resonemanget om att stimulera detta. Då blir ju nästa steg ett problem. Det är detta jag vill att ledamoten ska reflektera över.

Herr talman! Jag tänkte problematisera lite när det gäller vildsvinsförvaltningen. Det som ledamoten framför är att vildsvinen skulle vara en del i livsmedelsstrategin. Så är det i princip, för man stimulerar och ger uppdrag till myndigheterna via regeringen om att vildsvin ska vara en del i livsmedelsstrategin.

Det finns en anledning till att vi två gånger har lyckats utrota vildsvinen. De har skapat ganska mycket problematik inom jordbruket och orsakat mycket skador. Ser inte ledamoten skaderisken?

Skulle myndigheterna lyckas med sitt uppdrag, så att vi får fler vildsvin, finns det en risk för att skadorna ökar väsentligt, vill jag påstå. Det som håller tillbaka detta i dag är priset: Man får 75 kronor per kilo för nötkött men bara en bråkdel av det när man säljer vildsvin.

Men skulle man lyckas med detta kommer alltså mängden vildsvin att öka, och då kommer skadorna att öka. Är man beredd att hantera den ökade skaderisken? Hade man över huvud taget med den parametern när man gav det här uppdraget?

Herr talman! Ser inte ledamoten att det finns ett samband mellan att vi har en 30-procentig självförsörjning på lamm i Sverige och att rovdjurspolitiken inte fungerar? Vi måste se det sambandet.

Ersättning är en sak, men vi får inte nya lammproducenter att etablera sig där det finns varg. Jag ser det jättetydligt i mitt hemlän, Jönköpings län. Där har vi varg både i söder och norrut där det är naturligt att få in lammproducenter, men vi får inte in nya lammproducenter på grund av avsaknaden av en väl fungerande politik på rovdjurssidan.

Utifrån hur vargen beter sig i verkligheten måste vi ha licensjakt, även om vargarna är få. Jag anser att det ledamoten anför inte fungerar i praktiken, och jag vill påstå att det styrks av hur det ser ut i verkligheten; vi har en självförsörjningsgrad på 30 procent.

Om ledamoten ser något annat vi kan göra för att få upp självförsörjningen till 50–60 procent vore jag tacksam att få höra det.

Herr talman! Ledamoten lyfte upp skyddsjakt på rovdjur i sitt anförande. Är det inte defensivt med skyddsjakt på rovdjur? När man kommer ut i hagen där det ligger en flock döda lamm, kan man under de omständigheterna över huvud taget prata om skyddsjakt och djurskydd?

Min uppfattning är att licensjakt är enda vägen framåt om man över huvud taget ska kunna hantera rovdjur. Skyddsjakt är bra, och den möjligheten ska finnas, men den kan inte vara den huvudsakliga vägen framåt. Alla andra åtgärder som vi har för att hantera rovdjur blir komplexa. De är inte tillräckliga för att nå framgång, för att få mer livsmedel enligt livsmedelsstrategin. Vi måste kunna se flera saker samtidigt. Just rovdjuren är här centralt.

Anser inte ledamoten att vi också måste ha licensjakt för att hantera rovdjuren så att de inte förorsakar de plågsamma skador som tamdjur kan få i dag?

Herr talman! Vi debatterar i dag betänkande MJU11, Fiskeripolitik. Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 14, Fiskeri- och vattenbruksnäringens roll för livsmedelsförsörjningen och livsmedelsberedskapen, punkt 6.

Fisk har en viktig roll som livsmedel. Vi har haft en livsmedelsstrategi 2.0. Där har den fått en väldigt undanskymd roll. Man får leta för att hitta någonting i denna strategi. Det man kan hitta är bland annat att Jordbruksverket har fått ett uppdrag att 2026–2030 ta fram en strategi för mer sjömat från yrkesfiske, vattenbruk och hela den blå värdekedjan.

När man analyserar detta lite mer kan man inte se det som en ambitionshöjning utan mer som en nulägesbeskrivning. Så ser jag det. Centerpartiet hade velat se mer öronmärkta pengar gällande tillgång till hållbart foder för vattenbruk och förenklingsprocesser när det gäller tillstånd för vattenbruk. Vattenbruk kommer att bli, och är, en viktig del.

Herr talman! Utskottet har besökt de här nya vattenbrukssystemen, även på land, som kommer att kunna bidra väsentligt, speciellt eftersom vi fortfarande har en miljöproblematik i Östersjön men också i våra insjöar. Våra insjöar är bra på många sätt. De har en bra förvaltning, men miljöbelastningen ökar även i dessa. Vi kan ta Vättern som ett exempel. Där är det extremt höga PFAS-värden för tillfället. Det är dioxinnivåer som gör att den kända Vätternrödingen knappt serveras på restaurangerna i dag. Mycket av detta är kopplat till miljöförstöring, och det är otroligt tråkigt.

I och med att miljön ska vara i fokus blev man lite förvånad när vi hade besök av försvarsministern i miljö- och jordbruksutskottet. Det handlade om tillstånden man på försvarssidan fått för att fortsätta med övningar i Vättern. Med tanke på att det tar lång tid att få omsättning på vattnet just i Vättern – jag tror att det är 60 år – är det förödande med ytterligare belastning.

Vi skulle vilja se mer forskning på miljösidan men också på provtagningssidan. Vi har i kväll diskuterat provtagning av fisk. Det finns fisk i Östersjön som mycket väl skulle kunna uppfylla kraven för att kunna ätas. Men det är brist på provtagning. Vi kan inte med dagens system ta prov på varenda fisk. Det skulle behövas ett smartare provtagningssystem, och det skulle behöva läggas resurser på NIR-metoder och liknande för att vi ska kunna vara säkra på att den fisk vi får på bordet uppfyller Livsmedelsverkets rekommendationer. Vi måste utgå från Livsmedelsverkets rekommendationer i konsumtionen av fisk. Risken är annars att vi inte uppfattar fisk som ett säkert livsmedel, och det skulle vara förödande. Vi skulle kunna skala upp och öka försäljningen av fisk väsentligt om vi hade en säker fisk. Men som en övergång och som ett komplement är vattenbruk intressant. Vi har vattenbruk på land, men vi har vattenbruk i åar och sjöar i Mellansverige som blir mer miljösmarta.

Något som vi också har diskuterat i kväll och som vi skulle vilja se från Centerns sida är ett annat förvaltningssystem och ett regionalt kvotsystem där man kan ta mer hänsyn till småskaliga fiskare, vilket med automatik skulle ge mer humankonsumtion eftersom det mesta av det går till humankonsumtion. Vi skulle också vilja ha en reviderad förvaltningsplan, skärpt vetenskapsrådgivning och att vi använder Ices rekommendationer med säkerhetsmarginal och att de blir styrande. De är inte styrande i dag, och de röstas ned av våra ministrar så fort de kommer till EU. De kloka förslag som kommissionen många gånger har lagt fram blir inte verklighet, så vi måste få till en annan ordning.

Lyckas man inte få ordning på de här sakerna utan når vägs ände är jag heller inte motståndare till att vara restriktiv och gå in med förbud mot storskaligt fiske i Östersjön. Det kan vara både geografiskt begränsat och tidsbegränsat där det behövs. Detta är en väg framåt för att få en bättre balans i Östersjön, vilket vi måste ha.

Om vi tittar på klimatproblematiken är det tyvärr alldeles för många reningsverk i dag som inte har en tillräckligt bra kväverening. Inte ens nya reningsverk tar den högsta möjliga resursen för att klara en bra kväverening, och det borde ju vara ett absolut krav. Där borde mer resurser läggas från staten i stället för till en massa andra projekt. Det här skulle vara lågt hängande frukter.

I ett förvaltningssystem skulle vi också ha full rådighet där Sverige och Finland har eget område, alltså i Bottenviken och norra delen av Sverige. Där skulle vi absolut kunna ta ett mycket större ansvar för att få ett fiske i balans. För det här året sa ministrarna i EU förvisso ja till en mer restriktiv hållning, men Bottenviken är redan nere för räkning. Det är det tuffaste vi har just nu, och detta måste vi bevaka.

Beståndsstorlek måste också bli mer styrande för de rekommendationer vi har. Det är inte bara mängden fisk utan även storleken på fisken, så en hel del av detta måste vi få till nu. Detta är viktigt ur ett beredskapsperspektiv. Vi måste ha en säkerhetsmarginal även när det gäller volymen fisk i Östersjön; den skulle kunna användas i en kris. Därför är detta kanske viktigare än någonsin.

Herr talman! Jag tackar Tomas Kronståhl för detta svar. Det blir intressant att höra vad ledamoten kommer fram till gällande arbetsmiljön.

En annan sak är miljöaspekten. Vi ska ha mer humankonsumtion, men vi har ett problem i Östersjön. Livsmedelsverkets rekommendation är att kvinnor i fertil ålder och även unga ska vara väldigt försiktiga med konsumtion av fisk. Men vi skulle kunna äta betydligt mer fisk, för det är ett utmärkt livsmedel. Jag hörde inte ledamoten någon gång i sitt anförande ta upp den problematiken. Ska vi ha fler landningsmöjligheter och äta mer fisk? Har ledamoten någon idé om hur problematiken som trots allt finns ska hanteras?

Herr talman! Tack, ledamoten Tomas Kronståhl, för ett intressant föredrag!

Jag ser precis som ledamoten möjligheten att ta till storsläggan och förbjuda storskaligt fiske när man inte kan uppnå det på annat sätt. Men jag menar att det finns ett annat sätt.

Ledamoten underkände vetenskapen. Ices rekommenderar 30–40 procents säkerhetsmarginal. Hade det inte varit rimligt att se det som en möjlighet innan man börjar prata om att stoppa storskaligt fiske?

Det finns en anledning till att fisket är storskaligt i dag, och det är arbetsmiljön. Det finns en problematik kring att flytta ut trålgränsen. De små trålarna har inte möjlighet att gå särskilt långt ut. De stora trålarna har en bättre arbetsmiljö och mer acceptabla sociala förhållanden för fiskare. Det tas sällan upp i debatten. Det är möjligt att vi ska föra den debatten någon annanstans, men jag är samtidigt intresserad av att höra vad Socialdemokraternas ledamot Tomas Kronståhl anser om just arbetsmiljön när det gäller att bedriva fiske.

Herr talman! Vi debatterar i kväll miljö- och jordbruksutskottets betänkande MJU9. Det handlar om djurvälfärden. Djurvälfärden är viktig för konsumenten, men den är precis lika viktig för producenten. Att man som konsument i dag väljer svenska livsmedel beror på att man anser sig trygg med inte minst djurskyddslagstiftningen. Detta kan lätt brytas ned. Vi har sett något fall inom mjölkproduktionen på Öland nyligen. Vi har hört diskussionen här i kammaren gällande turbokycklingar, från flera håll. Saker och ting tar också tid att bygga upp.

Det här med turbokycklingar kommer att sätta spår i hela branschen. Men om man går så långt som att säga att vi ska välja bort den, herr talman, ska man vara medveten om att det är brist på svenska livsmedel i handeln. Kycklingen är väldigt värdefull som livsmedel ur klimatsynpunkt – bättre än många andra köttslag. Jag är övertygad om att branschen snabbt kommer att se över detta och återkomma med lösningar likt den i Norge. Något annat vore ju som självmord för branschen.

Det är viktigt att göra rätt. Vi har hört om de djurvälfärdsersättningar som nu införs från regeringens sida och som man är nöjd med. Men det får inte gå till så. ”Hastverk” hörde vi någon säga på Lantbrukets dag i förra veckan. Lösningen blev för komplex. Till att börja med är ersättningen på 1 000 kronor på för låg nivå. Den täcker inte kostnaden för betesdrift. Man kopplade även ihop den med klövvårdsersättningen. Snacka om regelkrångel, alltså precis det som regeringen vill få bort!

Till regelkrånglet kommer ändrade tidsperioder för betesdrift. Sverige är ett avlångt land. Man måste ta hänsyn till vad som är dag och natt på ett helt annat sätt än vad det här förslaget gör. ”Gör om och gör rätt” var det någon lantbrukare som sa på Lantbrukets dag. Det är också vad jag säger om den lösning som har kommit till. Detta rörde egentligen bara mjölkkor. Men om det ska vara självklart att rekryteringsdjur och ungdjur ska vara på bete måste det fungera även för dem.

Det finns en hotbild som vi har sett de senaste tio åren i form av den ökande problematiken kring varg, som togs upp här tidigare. Hanterar vi inte vargfrågan på ett klokt sätt kommer inte våra lantbrukare att vilja ha sina djur i betesdrift. Det skulle också vara förödande när det gäller djurvälfärd och att över huvud taget kunna ha ett resonemang om djurvälfärd när man ser vad ett ökat antal vargar ställer till med. Man kan komma ut i en hage och hitta tio ihjälbitna lamm. Kan vi då samtidigt prata om djurvälfärd? Har vi inte tappat någonting på vägen?

Det kommer att finnas lösningar med virtuella stängsel och andra stängsellösningar, men de är ganska komplexa. Vi måste hantera vargstammen klokt. Vi måste se till att tamdjur hålls avskilda på samma sätt som vargen från samernas renar.

Vi måste tänka lite nytt. Vi kommer inte att lyckas med att få mer svenska livsmedel på hyllorna om vi inte hanterar denna fråga. Det märks speciellt i de områden där man inte har haft varg tidigare. Där det finns lite mer varg och man kan ha avskjutning går det ändå att hantera vargen. Då blir vargen rädd för skott. Det finns gränsfall med enstaka vargar. När de kommer ut bland rekryteringsdjuren beter de sig på ett sätt som ger en större hotbild. Detta måste hanteras.

Jag säger inte att ambitionen från regeringens sida är fel. Det är resultatet som är fel. Ambitionen om 170 vargar är utmärkt, men i dag har vi 355 vargar. Det är det som är problemet och skapar hotbilden.

När det gäller djurvälfärden har vi också varit inne på den veterinära situationen. Det handlar om hur vi ska hantera veterinärers möjlighet att agera och att man har tillgång till dem. Detta har vi diskuterat tidigare i kväll. Jag gillar inte att de stora aktörerna driver upp prisbilden. Det har ju varit rimliga prisbilder i Sverige.

Vi måste stärka den konkurrenskraft som är möjlig att stärka för enskilda veterinärer och stötta det system som har fungerat under väldigt lång tid. Det gäller både tamdjur och sällskapsdjur. På något sätt lever de i symbios. Ibland är det så lite för en veterinär att göra att han behöver både tamdjur och sällskapsdjur, alltså till exempel hästar, för att tjäna sitt uppehälle som veterinär. På många ställen fungerar joursystemen utmärkt.

När det gäller det som inte får inträffa, typ utbrott av salmonella eller andra komplicerade sjukdomar, måste en statlig funktion – som också får kosta – träda in och hantera saken på ett klokt sätt. Det finns även möjligheter att delegera till de privata distriktsveterinärer som finns lokalt. Det har fungerat.

Vi ser fram emot det som händer på fredag när förslaget läggs på bordet. Vi får se vad regeringen har hittat på. Det är viktigt att ha med LRF och andra, även Arla, i det förebyggande arbetet. Jag har lyft fram det tidigare i kväll. Vi kan inte få en bättre djurvälfärd om vi inte har med de organisationerna. Arbetet kommer inte att fungera bara med kontroll, utan vi måste ha med dessa aktörer för att det svenska djurskyddet ska fungera så bra som det faktiskt gör i dag och för att det ska fungera bra framåt.

Jag yrkar bifall till reservation 5 under punkt 4 om EU:s djurskyddslagstiftning.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 4 mars.)

Herr talman! Kycklingbranschen är skandinavisk, kan man säga. Det är gemensamma stora bolag som utgör helheten. Jag är övertygad om att den diskussion som har förts i medierna och som vi nu för här gör att man kommer att ha en hög lyhördhet. Här är det också lätt att med avelsarbetet göra ganska snabba förändringar.

Jag hoppas att ledamoten ger branschen tid att göra de omställningar som den säkert är beredd att göra. Ska vi fatta beslut här i kammaren kommer det att ta för lång tid i förhållande till den problembild som ledamoten själv målar upp.

Min vädjan till ledamoten är egentligen att gå i den riktningen och vara lyhörd i de här delarna. Sedan kan vi väl ta hit någon från kycklingbranschen för en dialog. Det tror jag skulle vara alldeles utmärkt.

Herr talman! Ledamoten lyfter gång på gång fram turbokycklingen som ett stort problem. Jag förstår detta, och jag är också oroad över det jag ser och det jag hör.

Jag tror dock att det är svårt att snabbt vända detta. Det kommer att ta tid om vi ska göra det genom att vi fattar beslut. Jag är säker på att marknaden, som jag känner den, redan har reagerat blixtsnabbt på de signaler man har fått och kommer att vidta åtgärder.

Samtidigt måste vi ha en balans i resonemanget, herr talman. Det är på ett sätt ett stort problem med den snabba tillväxten. Men samtidigt får vi inte glömma att en snabb tillväxt på våra kycklingar gör att de också är väldigt klimatsmarta. Man lyfter fram kycklingköttet som det kanske mest klimatsmarta köttet, och detta tack vare den snabba tillväxten.

Herr talman! Vad vi måste fundera på är balansen i detta. Var går vi över gränsen? Ledamoten lyfter detta på ett klokt sätt. Men vi kan inte låta pendeln slå åt andra hållet och ta fram något som vi inte vill köpa och som blir alldeles för dyrt när man väljer bort kycklingkött över huvud taget. Vi behöver kycklingköttet också för svensk självförsörjning.

Är det ledamotens uppfattning att vi ska ha ett totalstopp för turbokycklingar här och nu, eller hur vill ledamoten se den här övergången?

Herr talman! Jag märker att ledamoten och jag trots allt är tämligen överens i frågan till slut.

Men nästa fråga är vi kanske inte lika överens om: synen på veterinärerna, den veterinära kapaciteten och prisbilden. Jag delar ledamotens syn på att två stora aktörer gör att vi nu har en komplex marknad på veterinärsidan. Men det finns många enskilda aktörer bland veterinärerna som sköter sig och som har en vettig prisbild.

Borde inte ledamoten vara intresserad av att stimulera de små privata, enskilda aktörerna för att få ett fungerande system, som en lösning?

Herr talman! Jag anser att kontrollverksamheten när det gäller djurskyddet fungerar bra i Sverige. Man kan ha synpunkter på att det ska göras fler kontroller än 5 procent. Men även om vi skulle se ett kontrollsystem där vi hade 15 eller 20 procent är jag inte säker på att vi skulle träffa situationerna där det blir problem.

Ledamoten lyfte upp det vi såg på Öland. I de fallen går det fort från att ibland fungera väldigt bra till att inte fungera alls. Ofta är det ohälsa och andra tråkigheter som spelar in.

Jag skulle hellre vilja se förebyggande system. Det finns förebyggande insatser, från LRF:s sida, för att stötta individen. Men i dag finns det också ett supereffektivt egenkontrollarbete. Det lyfte ledamoten inte upp över huvud taget. Ser inte ledamoten det som en väg framåt, i stället för något som vi vet egentligen inte är lösningen?

Herr talman! Min nästa fråga gällde veterinärerna. På fredag kommer vi eventuellt att få ett nytt förslag.

Precis som har lyfts fram i debatten fungerar det olika i landet. Jag vill bara uppmärksamma ledamoten på att det finns områden i Sverige där det finns ett fungerande joursystem. Det finns fungerande privata system med full konkurrens till rimliga priser, och det finns områden där det inte fungerar.

Har ledamotens förslag nu på fredag en profil för att systemet ska ändras i hela landet, eller kommer man att se möjligheter med den mångfald som behövs och bejaka möjligheterna till privata initiativ där marknaden fungerar?

Herr talman! Välkommen, Lars Johnsson, till utskottet!

Det gläder mig att ledamoten lyfter upp vargfrågan när vi talar om djurskyddet. Vargen hör också hemma där. Jag återkommer till frågan längre fram. Det är svårt att prata djurskydd och inte lyfta upp vargfrågan. Det är helt uppenbart.

Den fråga jag tänkte ta upp med ledamoten gäller djurvälfärdsersättningen. Ledamoten tog upp att en höjning av ersättningen för djurvälfärd i Europa är rätt väg att gå, men samtidigt har regeringen tagit fram ett system med djurvälfärdsersättning. Det kan låta bra, men nivån ligger på en låg nivå – en tusenlapp per djur. Samtidigt är regelverket extremt krångligt, till exempel att man kopplar ihop klövvårdsersättningen med beteskraven. Det kommer att bli svårt att hantera. Är ledamoten nöjd med den konstruktion som djurvälfärdsavgiften ser ut att landa i?

Herr talman! I dag debatterar vi trafikutskottets betänkande TU8 Digitaliserings- och postfrågor. Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 11 under punkt 6 om tillgång till elektronisk kommunikation.

Herr talman! Digitaliseringen har bara börjat. Vi måste bygga robust från början, och då måste vi också bygga upp ett nät. Vi har hört diskussioner om svartfiber, och här måste vi tänka på robustheten. Även om andra utskott jobbar med det här måste vi också vara med, för allt hänger ihop.

Robusthet handlar i grunden om att bygga stabila nät och att bygga färdigt. Jag tycker att både den nuvarande och den tidigare regeringen gjort detta på ett bra sätt. Man har skjutit till pengar på ett sätt som gör att man har orkat bygga ut. Vi är dock inte färdiga. Vi måste bygga färdigt för att kunna få ut förtjänster, men det kommer jag till sedan.

Robustheten har blivit bättre. I dag bygger vi nät som gör att vi klarar ett brott som vi inte kunde klara i början. Det vi har kvar att göra är att knyta ihop detta med både master för mobilkommunikation och befintligt nätsystem. Där måste vi också ha el vid eventuella strömavbrott. Vi har sett i Ukraina hur viktigt det är att ha system som man kan få att fungera om de går ned.

Ett extra fokus är marknader som inte fungerar. På många ställen kan marknaden lösa det själv, men i glesbygd och ytterområden fungerar det inte. Där måste staten vara med och se till att utbyggnaden blir färdig. När vi väl är färdiga med den kan vi fortsätta utvecklingen. Då kan vi börja lägga ned 2G och 3G som en följd av det, och vi kan fortsätta med både 5G och 6G och ta stora kliv framåt.

Det här är en nödvändighet för att vi ska ta steget och vilja anamma ny teknik. Det ska vi inte ta för självklart, herr talman. Det problem som vi har i Sverige i dag är att vi har väldigt få som är uppkopplade med tjänst i våra nät. Vi ligger i dag på drygt 50 procent, rätt räknat. Det är alldeles för lågt och för kostsamt. En av orsakerna är att vi inte har byggt färdigt. Man vill inte ha parallella system, och då går man inte in på den nya tekniken. Då kan vi inte växla ut förtjänsterna av digitaliseringen på rätt sätt, speciellt inte inom vårdsektorn, utbildningssektorn och den delen.

När det gäller lösningarna med AI pratar vi om att staten ska ta ett stort ansvar och ha en kontrollverksamhet där. Jag är själv rätt övertygad om att vi ser många privata aktörer här. Vi ser mycket kapital och att man är intresserad av att ge sig in i den här branschen på ett väldigt positivt sätt.

Jag tycker inte att vi ska ha alltför mycket Sverigeperspektiv, herr talman. De företag som vi pratar om i dag och som ska in i den här branschen har inte bara Sverige som marknad utan i princip hela världen, inte minst vårt närområde. Det finns många intressanta aktörer här, och det går fort.

Som kund behöver vi egentligen inte bry oss så mycket om vad som är AI och inte, utan huvudsaken är att det fungerar. En uppgradering kan göra att en produkt som köpts för bara några år sedan och som fungerade ganska dåligt då fungerar i dag. Där ligger det ofta en AI-lösning bakom som gör jobbet. Svårare är det egentligen inte, men någon ska göra jobbet bakom. Där är det marknaden som styr.

AI har framtiden för sig, och vi kommer att få se många superintressanta lösningar, inte minst på energisidan. I dag går det åt mycket energi för AI, men vänta två år! Då har vi andra lösningar där betydligt mindre energi kommer att krävas för samma åtgärd. Vi kommer att få se lösningar där också.

Däremot får vi inte glömma gammal teknik, herr talman. Där kan vi prata lite om postfrågor. När saker och ting inte fungerar är brev en typ av backup för de digitala systemen. Det kommer man inte riktigt ifrån, även om det egentligen knappt känns så.

Jag tror att vi alla har accepterat varannandagsutdelning som en utveckling till följd av den minskade efterfrågan på brevutdelning. Men det finns en lägstanivå, och den tror jag att vi med ägardirektiv och ägarstyrning måste se till att vi håller. Det är ungefär den nivå vi har i dag, vill jag påstå. Det får nog kosta de pengar som det gör i dag för att upprätthålla den backupen i hela landet. Det är Centerpartiets syn på post.

Det finns också privata aktörer som är inblandade i postfrågorna. Här är det viktigt att upprätthålla konkurrensen så att det blir likvärdigt. I den postala infrastrukturen kan exempelvis postnummer delas av alla aktörer, så att det inte blir dubbelarbete och så att konkurrensen fungerar bättre.

Avslutningsvis har vi något som egentligen är en detalj, nämligen digitala id-handlingar, som i dag nästan är synonymt med bankid. Det är en viktig fråga. Nästan alla system kräver i dag någon typ av inloggning med bankid eller liknande. Där har ett antal storbanker tagit på sig en roll, nästan lite ofrivilligt, vill jag påstå, därför att det inte har funnits någon annan lösning. Det är möjligt att vi ska ha den lösningen även i framtiden, men även där måste vi titta på robustheten.

Det problem vi har med dagens handlingar är att de inte riktigt är trovärdiga. Det går inte att använda dem till allting. Du kan inte använda dem som en id-handling på det sätt som du gör med exempelvis ett körkort. Vi måste ha en högre tillförlitlighet. Här har staten en möjlighet att samköra med de större aktörerna eller ta över det på egen hand så att vi får ett mer robust digitalt id-system. Det behövs verkligen. Fördelen skulle kunna vara att alla får tillgång till det. Så är det inte riktigt med bankid, som alla tyvärr inte har tillgång till. Vi måste få till någon typ av robust lösning här.

Herr talman! Med detta avslutar jag.

(Applåder)

I detta anförande instämde Ulrika Heie (C).

Fru talman! Vi debatterar nu miljö- och jordbruksutskottets betänkande 18 Jordbrukspolitik.

Att lönsamheten inte har utvecklats tillräckligt bra är vi överens om. Sverige har dock haft ett väldigt bra mjölkpris, och priset på svenskt kött är rekordhögt. Då tycker man att produktionen borde öka, men andra faktorer påverkar. Klimatförändringarna och det som hände 2018 sätter spår i de beslut som fattas i dag. Konflikterna i världen påverkar lantbrukarna i allra högsta grad liksom Trumps handelspolitik och valutamarknaden, vilket vi har varit inne på.

Vi finns på en helt öppen marknad med fria marknadskrafter, och så vill vi ha det. Det är dock väldigt känsligt, och små förändringar kan göra att priserna ökar och att utbudet på marknaden minskar.

Besluten styr resultatet, och beslutar jordbruksföretagen att inte satsa, bygga ut och vara offensiva blir produkterna från lantbruket inte fler. Ett av bekymren är att det är för många osäkra faktorer. Politiken bör därför plocka bort så många osäkra faktorer och störningar som möjligt. Vi har varit inne på en del, till exempel valutahandeln och hur man hanterar en valuta.

EU:s gemensamma jordbrukspolitik, CAP, ligger nu för omförhandling. Signalerna är att stödet från EU kommer att minska på totalen och att varje land kommer att behöva gå in med en mycket större andel samfinansiering. Därför borde samtliga partier som vill se mer livsmedelsproduktion vara tydliga med att de ser vad som håller på att förhandlas fram och är beredda att täcka upp så att Sverige får en konkurrenskraft lik den övriga lantbrukare i Europa har. De signalerna skulle vara guld värda just i det här läget, även om avtalet inte är färdigförhandlat.

Vi måste ha ett robust lantbruk och produktion i hela landet. Det är precis det som vi diskuterat här. Norrlandsstödet är otroligt viktigt. Det gäller likaså vallstödet, som träffar Norrland och en del missgynnade områden för produktion på ett väldigt tydligt och bra sätt.

Det finns andra delar i CAP som också kan påverka hur framtida lantbruk ser ut när det gäller storleksrationaliseringar och annat. Det har vi ur svensk synpunkt historiskt sett inte hanterat mer än att det har gått i en riktning.

Vi har den största storleksrationaliseringen i hela Europa. Här finns möjligheter att göra annat, om man nu skulle vilja göra det. Jag säger inte att man behöver göra det, men den effekten kan vi få med CAP.

När det gäller den totala livsmedelsförsörjningen ska vi heller inte glömma den blå näringen. Den är otroligt viktig. När vi talar om robustheten för livsmedel är det alltför sällan fråga om den. Vi delar upp de sakerna.

Tittar man på vad som skedde under första och andra världskriget ser man att fisk var otroligt viktigt för livsmedelsförsörjningen. Den delen bör absolut komma in när man tittar på robusta livsmedel för Sverige.

Fördelen är att vi inte har några dyra produktionsresurser utan att vi egentligen har ett skafferi här. Landbaserad fiskodling skulle också kunna vara väldigt intressant i det här läget.

Fru talman! Med detta vill jag yrka bifall till yrkande 2 under punkt 1, som berör dessa saker.

Den robusthet som vi har byggt upp i Sverige beror många gånger på att vi har haft en väldigt hög produktion på våra gårdar. Vi har en hög mjölkproduktion, och vi har en hög spannmålsavkastning. Vi har också en kombination av olika inriktningar med jordbruk och skog. Det gör att vi har stabila företag som är superintressanta att bygga vidare på för framtiden.

Här har många kreativa lantbrukare försökt att bygga upp ytterligare ett ben, och det är ett energiben. Det har inte varit så enkelt. Är det någonstans politiken kan göra skillnad är det genom förenklingar av hur regelverket ser ut för energiproduktion från vindkraft, solparker och biogas. Vi har en ryckighet i regeringens politik för biogasen så att det står härliga till. Jag är inte säker på att vi själva kan redogöra för vad som gäller för den. Detta utgör en osäkerhet. Det är stora investeringar. Ska lantbrukare välja dessa ben för att få robusta gårdar måste de ha stabila regler.

Jag kan hålla med om att det inte riktigt går åt rätt håll med förändringen. Det är som det är beskrivet: Det tar lång tid.

Mycket av det som står i livsmedelsstrategin 2.0 kan säkert också vi i oppositionen ställa upp på, men vi vill se resultat. Nu är det tid att leverera en handlingsplan och röja hindren som är begränsande för att vi ska få mer livsmedel. Självförsörjningsgraden ska upp. Jag vill påstå att vi är så duktiga att vi skulle kunna producera mer och exportera livsmedel om vi hanterar korten på rätt sätt.

Det finns också stöd. Vi har klimatstöd för att bygga dammar för att möta klimatförändringarna. Det har varit diskussioner om varför det inte händer något och varför man inte använder pengarna i stöden. Det beror just på osäkerheterna. Vet man inte på ett ungefär var prisutvecklingen hamnar kanske man inte ens tar investeringsbesluten för bevattningssystem, dammar och så vidare.

Osäkerheten är en för stor del. Då fattar man andra typer av beslut. Vi måste analysera varför besluten fattas på detta sätt, korrigera, förstärka eller komma med andra åtgärder för att bygga upp robustheten.

Fru talman! Med detta tackar jag för mig.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 4 februari.)