Sofia Skönnbrink (S) svarade Anders Karlsson i en replik om Djurskydd i debatten ”Protokoll 2025/26:78 Onsdagen den 25 februari” den 25 feb 2026.
Anders KarlssonC· i en replikJag anser att kontrollverksamheten när det gäller djurskyddet fungerar bra i Sverige. Man kan ha synpunkter på att det ska göras fler kontroller än 5 procent. Men även om vi skulle se ett kontrollsystem där vi hade 15…Herr talman! Sverige är känt för sitt starka djurskydd och goda djurhälsoläge, och det är något som jag och många med mig, inte minst här i Sveriges riksdag, värderar högt. Det märks på svenska konsumenters vilja att välja svenskt i butik och ute på restaurang.
Därför är det lika upprörande varje gång som vi får ta del av bilder och filmer som visar grova överträdelser av djurskyddslagstiftningen, nu senast genom Kalla faktas granskning av en större mjölkgård på Öland. Djur utsattes för misshandel och hölls under förhållanden som inte lever upp till de mest grundläggande kraven på skötsel och omsorg.
Vi fick se hur djurskötare slog och hoppade på kor som inte hade en chans att ta sig undan. De scenerna hänger fortfarande kvar på min näthinna, och många i min närhet har kommit fram och frågat hur något sådant kan förekomma i ett land som Sverige.
Herr talman! Jag har stor förståelse för frågorna. Den nya, moderna djurskyddslagen slår fast att djur har ett egenvärde och att de ska skyddas mot onödigt lidande. De har enligt lagen rätt att bete sig naturligt och ska hållas i en god miljö som främjar deras hälsa. Men för att lagen inte ska reduceras till fina ord på ett papper krävs att den tillämpas och följs upp och att eventuella brister åtgärdas innan de spårar ur. Här spelar djurskyddskontrollen en viktig roll. Därför är det oroande att se att systemet brister.
Enligt den nationella djurskyddsrapporten för 2024 kontrollerades endast 5,4 procent av anläggningarna med livsmedelsproducerande djur. Målet är att minst 10 procent ska kontrolleras årligen. Det är inte en liten avvikelse, utan det är ett tydligt tecken på att systemet saknar tillräcklig kapacitet för att arbeta förebyggande.
Herr talman! Vi vet att majoriteten av Sveriges lantbrukare följer djurskyddslagstiftningen och gör sitt allra yttersta för att ta hand om sina djur på bästa sätt. Just därför är det avgörande att de som inte sköter sig upptäcks i tid – för djurens skull, för seriösa lantbrukares skull och inte minst för att förtroendet för svensk livsmedelsproduktion inte ska urholkas.
Låt mig vara tydlig. Jag uppmuntrar inte att obehöriga personer tar sig ut på gårdarna och filmar och tar kort. Det vänder jag mig starkt emot. Det skapar oro och stress i en redan pressad bransch och är absolut inte vägen framåt. Det vi behöver är en fungerande, rättssäker, effektiv och likvärdig djurskyddskontroll i hela Sverige.
Herr talman! Det är dags att regeringen agerar. Länsstyrelserna har under lång tid larmat om hög arbetsbelastning, personalbrist och hög personalomsättning. Resurserna går i allt större utsträckning till att hantera klagomål och svåra uppföljningsärenden. Det är inte ett misslyckande hos enskilda inspektörer, utan det är ett strukturellt problem. Ytterst är det regeringens ansvar att se till att myndigheterna har rätt förutsättningar att lyckas med sitt uppdrag.
Genom propositionen Hund under kontroll utökas dessutom inspektörernas ansvar ytterligare. I grunden är det självklart viktigt och bra att farliga hundar upptäcks och omhändertas i tid, men i ett läge där arbetssituationen redan är ansträngd måste vi också våga tala om konsekvenserna, nämligen att det blir ännu mindre tid över för rutinkontroller ute på gårdarna och ännu mindre tid för dialog och förebyggande samtal. Den typen av kontroller stärker långsiktigt djurskyddet och även förtroendet för länsstyrelsen och deras inspektörer.
Herr talman! Ett gott djurskydd kräver också en fungerande djursjukvård. När en ko kalvar fel, när en häst får kolik och när en jakthund skadas under eftersök måste det finnas tillgång till veterinärer hela vägen från Haparanda till Ystad.
I dag möter djurägare en annan verklighet. Det finns en växande veterinärbrist, särskilt under jourtid och i glesbygd. Det råder kraftigt ökade priser med stora regionala skillnader, och marknaden har ett fåtal stora aktörer som kontrollerar en allt större del av verksamheten. Det här påverkar djurvälfärden i hela landet. Därför är det avgörande hur vi organiserar den veterinära beredskapen och hur vi ser till att marknaden fungerar framöver.
Herr talman! Regeringens utredning om veterinär beredskap under jourtid har nu presenterats. Det är bra att livsmedelsproducerande djur även fortsättningsvis ska omfattas av ett statligt ansvar. Kor, grisar och får ska självklart få den vård de behöver när de behöver den. Men när det gäller sällskapsdjur under jourtid öppnas det för att staten ska dra sig tillbaka och lämna över ansvaret till privata aktörer.
Det är en minst sagt riskabel väg. Verkligheten ser nämligen väldigt olika ut beroende på var i Sverige man befinner sig. I stora städer finns det alternativ. Men på landsbygden finns det oftast bara en aktör, eller ingen alls under nätter och helger. Förslaget skulle därför kunna få stora konsekvenser, inte minst för hästnäringen, som bidrar till en levande landsbygd och skapar arbetstillfällen i stora delar av landet. En kolik mitt i natten kan inte vänta, en fölning som går fel kan inte skjutas upp och en allvarligt sjuk häst kan inte flyttas långa sträckor. Djurskydd gäller alla djur, även på obekväm arbetstid.
Herr talman! Vi måste också tala om kostnaderna. Priserna för veterinärvård har ökat kraftigt. På bara tio år har priserna ökat med nästan 70 procent. Den största ökningen har vi sett de senaste fem åren då kostnaden för ett vanligt veterinärbesök har ökat med ungefär 55 procent.
Detta gör att allt fler djurägare väntar med att söka vård och att allt fler oroar sig. Det har till och med gått så långt att tusentals svenskar har hamnat hos kronofogden på grund av obetalda veterinärvårdsräkningar.
Herr talman! Det är dags att vi börjar tala klarspråk om varför priserna har skenat. En avgörande förklaring är att två stora riskkapitalbolag tog över stora delar av marknaden för ungefär tio år sedan. De köpte snabbt upp en stor mängd kliniker och flera av de stora djursjukhusen.
Det handlar om bolag som omsätter miljardsummor varje år. Forskare på Sveriges lantbruksuniversitet har kunnat bekräfta att stora veterinärbolag med vinstkrav är en stor orsak till prisökningarna. Studien visar också att riskkapitalbolagens kliniker sticker ut med både högre priser och större prisökningar än andra veterinärer.
Herr talman! Vi socialdemokrater tycker att det är oroväckande att det har blivit så dyrt med veterinärvård i Sverige. Dagens Nyheter har rapporterat om fall där det till och med var billigare för en djurägare att boka en resa till Spanien för att söka vård för sitt djur där än att få samma behandling hemma i Sverige. Det är helt orimligt.
Veterinärvård är dessutom inte vilken marknad som helst. Den är samhällsbärande och är avgörande för djurskyddet, och den spelar en central roll för vår livsmedelsproduktion. Därför behöver vi skarpare verktyg för att stärka konkurrensen och motverka överprissättning.
Herr talman! Med det sagt vill jag yrka bifall till reservation 3 i betänkandet.
(Applåder)
Herr talman! Jag anser att kontrollverksamheten när det gäller djurskyddet fungerar bra i Sverige. Man kan ha synpunkter på att det ska göras fler kontroller än 5 procent. Men även om vi skulle se ett kontrollsystem där vi hade 15 eller 20 procent är jag inte säker på att vi skulle träffa situationerna där det blir problem.
Ledamoten lyfte upp det vi såg på Öland. I de fallen går det fort från att ibland fungera väldigt bra till att inte fungera alls. Ofta är det ohälsa och andra tråkigheter som spelar in.
Jag skulle hellre vilja se förebyggande system. Det finns förebyggande insatser, från LRF:s sida, för att stötta individen. Men i dag finns det också ett supereffektivt egenkontrollarbete. Det lyfte ledamoten inte upp över huvud taget. Ser inte ledamoten det som en väg framåt, i stället för något som vi vet egentligen inte är lösningen?
Herr talman! Tack, ledamoten, för frågan!
Det viktigaste arbetet för att arbeta förebyggande, stärka djurskyddet och se till att djuren har det bra ute på gårdarna gör lantbrukaren varje dag i det dagliga arbetet. Samtidigt menar vi socialdemokrater att det är orimligt att det går 10 år mellan att djurskyddsinspektörerna kommer ut till vissa gårdar, inte minst de som har livsmedelsproducerande djur. Detsamma gäller för djurparker, där vi pratar om 10–15 år mellan kontrollbesöken. Den diskussionen har vi också haft uppe i utskottet tidigare.
Jag vill sätta fingret på vikten av att kontrollmyndighet och verksamhetsutövare möts, att de kan sitta ned och ta en kaffe och föra ett samtal om vilken utvecklingspotential som finns på gården. Man ska inte alltid bara behöva slå ned på eventuella brister som behöver åtgärdas. Därför vore det bra om inspektörerna kom ut oftare i stället för mer sällan.
Jag har full förståelse för att det kan hända saker i lantbrukares liv, till exempel tragedier i familjen, som gör att man tappar kontrollen och att den typen av ärenden uppstår. Det är beklagligt i alla dessa fall. Men jag delar inte bilden att vi inte behöver öka antalet kontroller.
Däremot behöver vi prata om vad kontrollen ska innehålla. Jag vet att inspektörerna på länsstyrelserna längtar efter att få göra de här rutinkontrollerna och att inte alltid behöva åka ut på akuta klagomålsärenden och möta djur som är misshandlade, misskötta och har det väldigt dåligt. Ibland kan det vara gött för en inspektör att få träffa en glad gris eller en ko som har det fint på logbacken.
Herr talman! Jag märker att ledamoten och jag trots allt är tämligen överens i frågan till slut.
Men nästa fråga är vi kanske inte lika överens om: synen på veterinärerna, den veterinära kapaciteten och prisbilden. Jag delar ledamotens syn på att två stora aktörer gör att vi nu har en komplex marknad på veterinärsidan. Men det finns många enskilda aktörer bland veterinärerna som sköter sig och som har en vettig prisbild.
Borde inte ledamoten vara intresserad av att stimulera de små privata, enskilda aktörerna för att få ett fungerande system, som en lösning?
Herr talman! Jag tycker inte att det ena utesluter det andra. Jag vet att det finns jättemånga mindre kliniker runt om i Sverige som gör ett hästjobb för att säkra djurvälfärden och som tar emot sällskapsdjur och även åker ut på gårdar för att träffa större lantbruksdjur och vårda dem på plats.
Vi lyfter fram riskkapitalbolagen eftersom de sticker ut med både högre priser och en större prisutveckling än de mindre klinikerna, som ledamoten nämner. Jag ser också att det blir väldigt svårt för de mindre aktörerna att konkurrera när de stora riskkapitalbolagen köper upp allt fler små kliniker och även större djursjukhus och lägger beslag på hela veterinärvårdsmarknaden. Det är den utvecklingen vi socialdemokrater inte vill se. Vi vill ju att det ska finnas små kliniker runt om i hela Sverige.
Jag pratade med Lars Johnsson om de regionala skillnaderna. När vi tittar på hur det ser ut mellan kliniker och jämför de här riskkapitalbolagen med en mindre klinik ser vi att det kan skilja uppåt 54 000 kronor för att behandla en akut livmoderinflammation hos en hund. Jag menar att det är något sjukt i systemet som gör det möjligt för de stora riskkapitalbolagsägda klinikerna att ta ut så mycket mer i pris.
Sedan kan man prata om utbud och efterfrågan och att de här klinikerna ligger i storstadsregionerna och kanske har ett större kundunderlag. Men vi måste våga markera när vi ser den typen av skrämmande prisutveckling som slår direkt mot djurägare och deras djur. Jag tycker inte att riskkapitalbolag ska göra stora vinster på deras bekostnad.
(Applåder)