Hans Eklind (KD) om Kommunala frågor
Hans Eklind (KD) höll ett anförande om Kommunala frågor i debatten ”Protokoll 2025/26:91 Tisdagen den 17 mars” den 17 mars 2026.
Fru talman! Vi diskuterar kommunerna, för det är där vi bygger Sverige. Detta slog Kristdemokraternas förste partiledare, prästen Birger Ekstedt, fast. Kommunerna ser väldigt olika ut och har olika förutsättningar. I kommunerna råder kommunalt självstyre, och vi tror att besluten kan bli både bättre och mer legitima.
Här låter vi oss vägledas av den så kallade subsidiaritetsprincipen. Den innebär att beslut ska fattas på lägsta möjliga effektiva nivå. Där familjen bäst kan avgöra besluten hemma vid köksbordet ska alltså ingen högre instans lägga sig i. Detta gäller hela vägen upp till Europanivå.
Kommunerna och regionerna står för en stor del av de så kallade välfärdstjänster som vi medborgare värdesätter och är i behov av. Samtidigt är kommunernas verksamhet bred – kan man säga utan att ta till överord – och spänner över så vitt skilda områden som vård, omsorg, utbildning, kultur, fritidsverksamhet och teknisk infrastruktur, för att bara nämna några. Kommuner och regioner är en sektor som 2024 omsatte över 1,4 biljoner kronor – 1 400 miljarder kronor. Det är alltså en av Sveriges absolut största ekonomiska helheter.
Fru talman! Låt oss alltid akta oss för att klumpa ihop kommuner och regioner som om de vore lika, för det är de inte. Precis som att människor inte kan bedömas enkom efter biologiskt kön, ålder, hudfärg eller nationalitet ska kommunerna bedömas var och en för sig. En kommun kan ha brist på bostäder medan det finns jobb att söka. En annan kommun kan säga precis tvärtom: Här finns det bostäder, men det finns å andra sidan inga jobb.
Jag tror att vi hittar ett antal nycklar i att ge utrymme för mer kreativa lösningar, mer av avreglering och mindre av detaljreglering. Vi behöver få ned ledtider och så vidare, liksom genomföra regelförenklingar. Jag tror att företag, organisationer och offentlig sektor behöver inte bara kunna utan också våga ta initiativ för att sätta fart på byggandet av framtidens Sverige.
Fru talman! Det har snart gått åtta år sedan jag klev in i riksdagen, och man har ju fått vara med om en hel del under dessa åtta år. Det har varit omtumlande saker som pandemin, inte minst, liksom höga energikostnader och upplevelsen av krig i vårt närområde. Vi har sett den fruktansvärda massaker som Hamas utförde på civila israeler. Det är hot om tullar som kommer och går, höll jag på att säga, och nu har vi dessutom osäkerheten kring oljepris och annat som en konsekvens av situationen i Iran. Vid sidan av det enorma mänskliga lidande som de här sakerna har orsakat pressar de naturligtvis Sverige ekonomiskt och gör den ekonomiska framtiden mer osäker.
Inflationen låg på nästan 10 procent när vi tog över makten, och jag nämner inte det för att fördela skuld hit eller dit utan för att konstatera att just inflationen gjorde att kommuner och regioner beräknades få en höjning av pensionskostnaderna med ungefär 50 miljarder. Nu när vi har fått ned inflationen till målnivån – och till och med under den – frigörs resurser för kommunerna att lägga pengar på annat.
Fru talman! Även om det finns riskfaktorer som vi alltjämt måste väga in – saker och ting går liksom inte bara på räls – ser vi nu allt tydligare de efterlängtade signalerna om att lågkonjunkturen släpper sitt grepp om vår ekonomi. Jag tror mycket på den budget för 2026 som vi i riksdagen har godkänt. Det känns minst sagt rimligt, menar jag, att vi stöttar hushållen genom bland annat sänkt skatt på arbete, sänkt skatt på pension, sänkt skatt på drivmedel, sänkt moms på mat, sänkt skatt på el och sänkt skatt på sjuk- och aktivitetsersättningen, för att nämna några exempel.
Jag nämner detta för att kommunsektorns ekonomiska förutsättningar i hög grad påverkas av skatteunderlagets utveckling – och för att skatteunderlagets utveckling påverkas av hur mycket människor arbetar. Att vi nu har en regering som vill återupprätta arbetslinjen och förbättra näringslivsklimatet är således bra även för kommunernas ekonomi.
Jag vill ta tillfället i akt att ånyo påminna kammaren om att den kaka som många debattörer så gärna vill tala om hur den ska fördelas först måste bakas. Det blir också lättare att fördela kakan om den växer. Därför är jag nöjd med att vi kristdemokrater i regeringssamarbetet drev på för den tillväxtbudget regeringen har för 2026. Den stärker köpkraften, får fler i arbete och gör det mer lönsamt för folk att driva företag. Det investeras också i både forskning och infrastruktur. Får man inte fart på tillväxten kommer det nämligen i slutändan att drabba välfärden – var så säker! Därför är det väldigt förhoppningsfullt att Sverige nu spås vara ett av de absolut främsta länderna inom EU när det gäller just tillväxt.
Fru talman! Vi har ett utjämningssystem som när det fyller sitt syfte ger möjlighet till likvärdiga ekonomiska förutsättningar för kommuner och regioner. Det ska inte motverka effektivisering, utveckling och tillväxt. Utjämningssystemet är viktigt eftersom situationerna ser mycket olika ut ute i landet, och man ska komma ihåg att kommunerna har exakt samma uppdrag även om situationerna ser olika ut. Kommunerna har ett huvuduppdrag, och det är att se till att medborgarna kan lita på att välfärden finns när de behöver den. I kommunerna ska medborgarna även ges möjlighet att utvecklas och växa, så att alla kan vara med och bidra till vår samhällsgemenskap.
Fru talman! Jag ska ge ett tips: Om man vill sova gott om nätterna ska man inte avsluta dagen med att läsa om försörjningskvoten och prognoserna för densamma. Försörjningskvoten är alltså relationen mellan den arbetsföra befolkningen och dem som är barn och unga eller pensionärer. En högre kvot indikerar större försörjningsbörda för den arbetsföra befolkningen. Även om antalet förvärvsarbetande nu väntas öka, vilket mildrar konsekvenserna av försörjningskvoten, är prognosen att den nuvarande försörjningskvoten, som ligger på 70, ska växa till 92 under de kommande 50 åren. Det beror på minskade födelsetal och en ökning av antalet äldre.
Jag vill därför avsluta mitt anförande med att säga att jag tror att det är viktigt att vi fortsatt ser över kommunernas verksamhet och att den förbättras. Sedan 1993 har staten ett effektiviseringskrav på sig när det gäller myndigheternas förvaltningskostnader. Vi kristdemokrater anser att även kommunerna bör arbeta utifrån den linjen och ständigt försöka utveckla sina arbetssätt. När en kommun identifierar ett sätt att göra någonting både billigare och bättre frigörs nämligen resurser som kan återinvesteras i kärnverksamheterna. Det gör det också möjligt att prioritera det som är viktigast för medborgarna, nämligen vård, skola och omsorg.
Med det yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut.
(Applåder)
