Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till utskottets förslag.

Nu är det dags för den årliga jordbruksdebatten.

I budgetdebatten den 11 december räknade jag upp allt som Sverigedemokraterna och regeringen hade gjort för de areella näringarna i de två senaste budgetarna. Det blev 32 punkter, och sedan har vi förstås gjort mycket mer utanför budgetsammanhang. På så sätt kunde väljarna värdera en del av våra insatser under den gångna mandatperioden. Den som inte har sett anförandet kan söka upp det på riksdagens hemsida under rubriken ”Webb-tv”.

Nu tänkte jag fokusera på vad vi siktar på framöver på jordbrukets område. Först vill jag säga något om regeringens arbete i närtid.

Förhandlingarna om de gemensamma jordbruksreglerna inom EU pågår, och regeringen arbetar för lönsamhet, konkurrenskraft och förenkling. Det är också viktigt med flexibilitet och att det ges utrymme för Sverige som medlemsstat att anpassa bestämmelser till de förhållanden som råder i olika delar av Sverige. Regeringen vill att detaljregler begränsas till bara det som verkligen är nödvändigt. Robust produktion och beredskap för kris och krig är en annan prioritering. Detta är i korthet regeringens hållning.

Förhandlingarna om jordbrukspolitiken i EU är så tydligt annorlunda för oss sverigedemokrater under denna mandatperiod när Tidöregeringen styr jämfört med hur det var under förra mandatperioden. Under förra mandatperioden hade vi många synpunkter på regeringens positioner. Nu har vi få. Regeringen tänker likadant som vi.

I sammanhanget vill jag gärna lyfta fram att Sverigedemokraterna i förhandlingarna om de gemensamma jordbruksreglerna driver ett förslag om att det första fel en lantbrukare gör mot stödbestämmelserna inte ska ge någon sanktion. Det ska alltså inte bli något avdrag på stödet – en gång ska vara ingen gång. Varför gör vi då detta? Jo, många lantbrukare upplever en oro för att missa något av alla de detaljåtaganden som krävs för att få EU-stöd och att det ska upptäckas vid en tillsyn. Det skapar en stress som är så stark för vissa lantbrukare att de väljer att inte lämna över gården till sina barn. Så kan vi inte ha det – eller hur, Tidökamrater?

Annars är regeringen på gång med bland annat följande i närtid:

införande av ett vallstöd, alltså ett nytt stöd som främjar djurhållning, kolinlagring och friska vattendrag

förstärkning av investeringsstödet för konkurrenskraft

förstärkning av startstödet för de unga som vill påbörja sin bana som lantbrukare.

Dessa tre ändringar har man redan gjort ansökan om hos EU-kommissionen, och man väntar på besked.

Man utreder också införandet av ett dikostöd. Det skulle kunna leda till att antalet kalvar ökar. Nötköttsproduktionen begränsas i dag av att det finns för få kalvar. Förslag om ett sådant stöd kommer att lämnas av Jordbruksverket den 1 mars.

Det pågår också ett arbete som jag hoppas så småningom ska resultera i en utvidgning av villkorad läkemedelsanvändning, det så kallade Vila. Då behöver lantbrukare inte tillkalla veterinär för vissa sjukdomstillstånd utan kan i stället själva behandla djuret. Det skulle minska veterinärbristen samt förbättra ekonomin och djurskyddet, eftersom djuret får behandling snabbare.

Det var lite av allt som är på gång hos regeringen.

Jag vill avsluta med Sverigedemokraternas tankar om den nära framtiden. Sverige har mycket goda förutsättningar att producera mycket mer livsmedel. Det skulle leda till fler jobb, en levande landsbygd och klimatnytta, och det skulle framför allt höja vår beredskap.

För att inte bara bibehålla svensk produktion utan faktiskt öka den vill vi se ett antal stora satsningar på lantbruket som kan göra skillnad på riktigt. Vi sverigedemokrater har gett oss i kast med att hitta lösningar på bland annat följande problem.

Frågan om betesersättning har SD drivit i många år, redan innan jag kom in i rikspolitiken 2018. Det är därför väldigt glädjande att det nu har blivit tillåtet av EU och har införts i Sverige. Men jag kan tycka att det är lite jobbigt att vi måste gå till EU med mössan i hand och fråga om lov.

Överenskommelsen kom snabbt och överraskande, och ganska sent i budgetperioden. Vi hade dock tänkt oss en lite större uppgörelse, där det även skulle finnas lättnader i beteskravet för de besättningar som har god djurvälfärd men särskilda svårigheter att leva upp till dagens beteskrav. Därför fortsätter vi att arbeta för lättnader för dessa gårdar.

Målsättningen med det lite mer långsiktiga arbetet är att svenska animalieproducenter inte ska ha en sämre ekonomisk konkurrenssituation än producenter i andra EU-länder har. Den målsättningen gäller alla djurslag och alla särkrav för djurvälfärdens skull.

I dag är det dyrt att anställa i Sverige. Vi vill att det ska bli billigare att anställa inom primärproduktionen, och vi sonderar vad som är möjligt för stunden.

EU:s utsläppshandelssystem ETS 2 kan i Sverige komma att leda till krav på lantbruket och högre drivmedelspriser. Vi vill bibehålla så låga drivmedelspriser som möjligt och se till att lantbruket kompenseras fullt ut för kraven som följer av ETS 2. Det senare är ett löfte som vi har fått.

I Norrland har man sämre förutsättningar för livsmedelsproduktion i dag än man hade i går. Därför har den produktionen minskat. Norrland fick i höstbudgeten ett tillskott på 120 miljoner kronor i ett par år. Men vi vill se till att Norrland får bättre förutsättningar permanent. Det kan egentligen sägas vara för att överbrygga en svår period tills förutsättningarna ändras, tack vare klimatförändringarna som gör livsmedelsproduktionen i Norrland både lättare och viktigare för Sverige.

På små djurgårdar kan det vara mycket svårt för lantbrukarna att vara lediga över huvud taget. Vi jobbar vidare på en statligt subventionerad avbytartjänst, som ska erbjuda ett andningshål för djurhållare och avlastning vid kris. Även lantbrukare måste få en minsta social säkerhet, en trygghet, även under år då kalkylerna inte går ihop. Kanske är det allra viktigast just då. Och nog är det troligare att man som ung bestämmer sig för att viga sitt liv åt lantbruket om man vet att det finns ett trygghetssystem.

Sverige har ingen egen konstgödselproduktion, i alla fall inte i kommersiell skala. Vi vill underlätta för inhemska alternativ mer än vad som görs i dag.

Det är mycket bra att vi i dag har ett kunskapsnav för djurhållning, digitalisering och företagande. Det är något som SD har önskat länge. Det underlättar för spridningen av forskningens nya kunskaper till de praktiska användarna och för att informationen från de praktiska användarna når forskarna om vilka frågor som är viktiga för näringen och vilka svar som behövs. Vi arbetar för att den sista pusselbiten, ett kunskapsnav för växtodling, ska komma på plats.

Det kan vara svårt för lantbrukare att få låna till nödvändiga investeringar till goda villkor. Det vill vi också försöka förbättra.

Veterinärtäckningen måste säkerställas, och distriktsveterinärerna bör kunna användas mer i beredskapsarbetet.

Små slakterier och vilthanteringsanläggningar kan också behöva uppmärksamhet och stöd.

Vi arbetar med skarpa förslag för att försöka lösa de här problemen och fler därtill. Detta kan lösas under två förutsättningar:

att den konservativa sidan vinner valet

att Sverigedemokraterna tar plats i regeringen.

Om den rödgröna sidan vinner kommer huvudfokus att ligga på andra saker, och långtgående, för att inte säga orealistiska, krav från EU kommer att välkomnas i stället för att bromsas. Det får inte ske. Det hänger på dig som väljare att se till att det inte blir så.

Fru talman! Tack för frågan, Malin Larsson! Jag misstänker dock att den hittats på före mitt anförande, eftersom hon påstår att ingenting har hänt trots att jag nu har beskrivit att vi har vidtagit 32 åtgärder i bara de två senaste budgetarna för de areella näringarnas lönsamhet. Det rimmar inte riktigt.

Det är svåra tider för lantbruket på många sätt. Det har många orsaker. Ökade kostnader för insatsmedel är en välkänd sådan. Gödselmedel har blivit väldigt dyrt.

Mängder av regler och pålagor, som ofta har sitt ursprung i EU och ofta är påhejade av den rödgröna sidan, ställer systematiskt till hinder. Det gör att situationen för lantbrukare har varit svår och att lönsamheten har varit låg under mycket lång tid. Bristen på nötkött beror just på att det tidigare har varit alltför olönsamt att bedriva mjölkproduktion. Det har lett till bristen på kalvar.

Jag tycker ändå att vi ser lite ljusningar i siffrorna. Vi har lagt fram och gjort verklighet av många förslag. De får effekt undan för undan. Nu kommer förmodligen också ett dikostöd, som träffar exakt den fråga som Malin Larsson tar upp.

Problemet när det gäller kalvar är att en ko normalt får en kalv. Andra djur kan kanske få många fler barn. Därför blir det lätt fördröjningar i nötköttsbranschen. Om man har en dålig situation under lång tid tar det också lång tid att vända den.

Fru talman! På vår sida tänker vi att politikens uppgift är att skapa goda förutsättningar för de företagare som skapar värde. Här gäller det att jobba på många bitar, vilket vi har gjort. Kostnadsläget har sänkts. Man kan arbeta med strategiska stöd. Man bör arbeta långsiktigt och skapa förutsättningar för teknikutveckling och teknikspridning, inte minst sortutveckling. Allt detta har vi förbättrat under vår regeringstid. Att förbättra de lite mjukare, sociala bitarna är också viktigt på lång sikt för rekrytering och för att det ska vara hållbart.

Ledamoten nämnde Norrlandsstödet. Jag kan påminna om att regeringen har lagt 120 miljoner kronor extra på det för att förbättra situationen i Norrland. Det är ett ganska stort tillskott.

Vi har ett stort batteri av åtgärder på gång, dels i regeringen, dels inom Sverigedemokraterna. Vi skissar på och utformar konkreta lösningar på de problem som fortfarande finns kvar.

(Applåder)

Fru talman! I fredags träffade jag Mikael, Lars, Helene, Ola och Lennart – fem engagerade lantbrukare från Halland. Vi samlades kring ett ämne som alla fem lyfte upp med stor frustration: regelkrångel, byråkrati och den där känslan av att staten inte ser deras arbete utan bara deras pappersarbete.

Det blev snabbt tydligt att det här är en fråga som lantbrukare har burit på i decennier men som politiken alltför länge har behandlat styvmoderligt. Vi talar nämligen inte om något nytt utan om ett systemfel som har vuxit sig större för varje år, där lantbrukare lägger timmar och ibland hela arbetsdagar på dokumentation i stället för på det de egentligen vill göra: producera mat, ta hand om djuren och förvalta den jord vi alla är beroende av.

För varje liter mjölk och varje kilo potatis krävs i dag dokumentation om gödselhantering, växtskydd, djurskydd, transporter, vattenanvändning och miljöhänsyn. Det är inte ovanligt att fem olika myndigheter knackar på ladugårdsdörren – alla med sina egna kontrollscheman och krav. Det här håller inte. Vi måste våga erkänna att vi har gjort det för svårt att vara bonde i Sverige.

Moderaterna har ett tydligt fokus på regelförenkling, och detta måste ske på alla nivåer där regelbördan uppstår. På EU-nivå har vi tagit konkreta steg framåt som jag är väldigt stolt över. Tack vare ett moderat initiativ i Europaparlamentet har EU-kommissionen infört principen om en in, en ut. Det innebär att varje gång ett nytt krav införs som medför en kostnad för lantbrukare ska det vägas upp av en lika stor kostnadsminskning någon annanstans i verksamheten.

Och vi har inte stannat där. I ett andra steg har vi fått Europaparlamentet att ställa sig bakom principen om en in, två ut. Det innebär att varje ny kostnadsbörda ska följas av att det dubbla tas bort. Det är ett paradigmskifte i EU:s jordbrukspolitik som Moderaterna har varit drivande i.

På nationell nivå måste Sverige upphöra med att konstant försöka vara bäst i klassen, alltså att vi lägger extra krav ovanpå EU:s regler. Om EU kräver en kontroll ska Sverige inte kräva två. Här har regeringen redan börjat rensa, men mycket behöver fortfarande göras.

Därutöver behöver vi modernisera hela kontrollsystemet. Genom digitalisering och bättre samordning ska en lantbrukare kunna rapportera uppgifter en gång, inte tre. Kontroller från myndigheter måste kunna samordnas. En gård behöver inte fem inspektioner från fem olika håll. Det här handlar inte om att tumma på viktiga krav, utan det handlar om att använda sunt förnuft och inte misstänkliggöra våra företagare.

Fru talman! Sveriges lantbrukare verkar på en global marknad men under svenska villkor. Det kräver att vi ger dem spelregler som möjliggör konkurrens på lika villkor så att de kan mäta sig med kollegor i andra länder utan att samtidigt behöva kämpa i uppförsbacke.

I dag är verkligheten en annan. Vi ser en livsmedelsproduktion som minskar, inte ökar. Det är inget nytt utan en utveckling som har pågått under lång tid. Regering efter regering har talat om vikten av att öka självförsörjningen, men trots alla goda ambitioner står vi och stampar. Inom flera delar av jordbruket fortsätter till och med nedgången. Det är inte hållbart.

Svensk livsmedelsproduktion är inte bara en fråga om jobb, företagande och tillväxt, utan det är en fråga om nationell säkerhet. Pandemin och kriget i Ukraina har påmint oss om hur snabbt tillgången till mat, insatsvaror och transporter kan rubbas. Att kunna producera sin egen mat är inte bara önskvärt, utan det är en strategisk nödvändighet.

Om vi vill vända den här utvecklingen och på allvar öka Sveriges självförsörjningsgrad måste vi skapa verkliga förutsättningar. Det måste bli mer lönsamt att odla och föda upp. Vi behöver fler bönder som vågar investera, fler hektar i produktion, mindre regelkrångel samt spelregler som sträcker sig över generationer av hårt arbetande människor.

Vi måste också inse vad som händer när svenska lantbrukare ständigt pressas hårdare än sina konkurrenter, för det är precis vad som sker i dag. När skatter, avgifter och regelkrav, allt det här, läggs på varandra minskar inte bara lönsamheten utan också viljan att satsa. I en bransch där varje investering är långsiktig måste vi skapa trygghet och förutsägbarhet. De som driver lantbruk i Sverige ska inte behöva tveka inför framtiden. De ska veta att politiken står bakom dem.

Sist men inte minst, fru talman, måste jag nämna vargen.

När allt fler fårproducenter väljer att lägga ned måste vi våga prata om det som är ett av deras största hinder: rovdjurspolitiken, eller snarare implementeringen av den.

Vargen är i dag ett reellt hot mot betesbaserad produktion. Även om vi i Sverige har verktyg som licensjakt, skyddsjakt och paragraf 28 räcker det inte. Reglerna måste bli mer praktiskt användbara, skyddsjakten måste förenklas och paragraf 28 behöver öppnas upp så att fler vågar fortsätta sin verksamhet, för verkligheten är att många redan har gett upp. De spikar igen ladugårdsdörren, inte för att de vill utan för att oron för nästa angrepp blivit för stor.

Fru talman! Det vore en skam om man tvingas ge upp världens bästa djurhållning för att politiken inte haft modet att agera i tid.

(Applåder)

Fru talman! Om jag inte minns helt fel var detta en granskning inte enbart av den här regeringen utan snarare av en längre hantering av livsmedelsproduktionen och jordbrukspolitiken.

Först och främst är det otroligt viktigt att vi fortsätter att bidra med goda åtgärder för den biologiska mångfalden. Här ser vi ett systemfel i sig: Vi fortsätter att skydda det som vi egentligen inte behöver skydda mer av i Sverige, nämligen skog. Det är ett problem som bygger på att vi fortsätter att skydda skogen mycket på grund av att vi vet hur den ska skyddas. Det är enkelt att fortsätta skydda den.

Det som egentligen behövs för den biologiska mångfalden är snarare regelförenklingar och ökad lönsamhet i just jordbruket, i lantbruket, så att det blir mer lönsamt att ha fler betande mular. Det är ju det som är grunden. Det som behövs är egentligen inte att vi väljer att skydda fler områden utan snarare att det blir mer lönsamt att vara djurhållare i Sverige i dag.

Här tror vi stenhårt på att det är regelförenklingar, skattesänkningar och minskad byråkrati som är grunden för att lyckas öka produktionen och se till att fler väljer just den här branschen – som också ska vara en framtidsbransch, för det får vi inte glömma bort. Det här måste fortsätta vara en intressant bransch värd att investera i, och då måste man också se en framtid i den.

Jag vill tillägga att vi från Moderaterna länge har drivit på för ett dikostöd eftersom vi tror att det är väldigt viktigt inte minst för den biologiska mångfalden att ha fler betande djur. Om jag förstått det hela rätt utreds det nu, så det är mycket som är på gång.

Fru talman! Det var mycket på en gång där.

Vi väljer att se över artskyddet och att faktiskt betala markägaren när staten går in och gör intrång. Det tycker vi är rätt självklart. Det innebär inte att vi vill skydda mer skog. Snarare är det en del i att öka rättssäkerheten för Sveriges markägare och stärka äganderätten, något som jag vet att Socialdemokraterna har lite svårt för ibland.

I dag lönar det sig tyvärr inte att vara just lantbrukare. Jag träffade en som valt att ställa om och göra stora investeringar i sin gård. Han fick ökade kostnader, extra regler och extra kontroller medan grannen som drev en grisgård hade exakt samma regler och tillstånd som på 60-talet och inte fick några som helst ökade kostnader.

Jag ställer en fråga som blir retorisk och snarare är till väljarna. Tror ni att det är Socialdemokraterna eller Moderaterna som har bäst förutsättningar att minska regelkrånglet, att göra störst regelförenklingar, att genomföra störst skattesänkningar och att minska byråkratin? Vilket parti är det som är bäst på att göra det, och vad är det vi ser resultatet av nu?

Fru talman! Jag är rätt säker på vad svaret blir.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

I dag debatterar vi jordbrukspolitiken. Vi har diskuterat livsmedelsstrategin många gånger under åren. Det är inte konstigt, för denna strategi, som antogs av en enig riksdag 2017, var unik på det sättet att vi faktiskt var överens om att vi skulle ha vissa grundstenar för att få en annan jordbrukspolitik i vårt land. Jag tackade dåvarande landsbygdsministern och tackar än i dag, för det var ett mycket bra initiativ han tog.

Det vi skulle göra, fru talman, var att öka livsmedelsproduktionen. Vi skulle ha mer lönsamhet i jordbruket, vi skulle stärka konkurrenskraften och vi skulle öka Sveriges livsmedelsproduktion. När vi tittar tillbaka på detta och ser hur det sedan har blivit visar det sig dock att vi faktiskt inte har gjort något av det vi trodde och sa att vi skulle göra. Inget av det hände. Vi ökade inte livsmedelsproduktionen, det blev inte mer lönsamhet, vi stärkte inte konkurrenskraften och vi ökade inte heller livsmedelsförsörjningen.

Detta är väldigt allvarligt, vilket man förstår när man summerar det och ser hur det blev. Efter det här sa lantbrukare att de inte såg några synliga effekter. Livsmedelsindustrin var också tveksam, och regelkrånglet och den tunga administrationen kvarstår. Många sa att det här bara blev en pappersprodukt, fru talman.

Tittar vi på statistiken är det inte så jätteroligt, men vi måste ändå prata om den, tycker jag. År 2015 hade vi i Sverige 4 169 mjölkföretag. I slutet av 2025 var vi nere i 2 484 mjölkföretag. Antalet kor har inte heller ökat – det hörde vi förut. År 2015 fanns det ungefär 338 000 kor, och 2024 fanns det 289 400. Jag vill dock upplysa mina vänner om att antalet mjölkkor år 2025 äntligen ökade med 3 500. Det var faktiskt något positivt.

Under diskussionen i dag har några pratat om att man ser att det är brist när man tittar i matbutiken, och det är sant. Detta började dock inte nu, utan det började för en del år sedan. Vi som har varit med vet exempelvis att det var torka 2018, vilket gjorde att många tänkte att de måste slakta ett antal kor. Det blev då färre nötkreatur, och med dålig lönsamhet dessutom har detta varit en dålig kombo. Nu är det faktiskt bättre lönsamhet i nötköttsproduktionen. Därmed satsar man på sina kor, och det kommer också att märkas. Men den här kombon är helt klart något negativt.

Detta, fru talman, visar på sårbarheten vi har i vårt land. Vi är fortsatt nere på bottennivåer – 50 procent av vår livsmedelsförsörjning. Vi har dock ett handelsunderskott på över 80 miljarder. Vi handlar och köper, och när vi drar ett streck märker vi att vi har ett handelsunderskott. Det här är någonting som vi tycker måste ändras. Vi vill att vi ska kunna äta exempelvis mer svensk ost och mer svenskt kött.

Sverige är faktiskt bara självförsörjande på vetemjöl, morötter, socker och ägg. Den morotskaka som vi har pratat mycket om är alltså det vi kan äta i kristider. Skämt åsido – det här är jätteallvarligt och någonting som regeringen verkligen jobbar aktivt för att ändra på.

Ett lysande exempel på ett land som inte tänkte dra ned som vi gjorde i Sverige är Finland, fru talman. Där tänkte man: Trots att det är fred och ser lysande ut framåt vågar vi inte, för vi har en orolig granne i öster. Vi måste ha minst 80 procents självförsörjning av livsmedel.

Tidigare klarade Finland sex månader, och faktum är att man nu klarar nio månader utan att importera ett enda vetekorn. I Sverige klarar vi hela tio till tolv dygn, och sedan är det tomt på hyllorna i våra matbutiker. Detta är naturligtvis jätteallvarligt, och regeringen har verkligen tagit krafttag för att förändra det. Vi ser nämligen att exempelvis Finland, som hade en helt annan politik, tyvärr fick rätt. Det är tråkigt att säga det, men så är det.

Livsmedelsstrategin 2.0 har vi pratat lite om. Det är klart att det finns en del kritik; man kanske undrar varför man inte fick vara med och diskutera. Men faktum är att livsmedelsstrategin 2.0 kom ut från den första livsmedelsstrategin.

Regeringens fokus har varit en stark och robust livsmedelsproduktion. Det är grunden. Vi kan prata väldigt gott om olika bidrag hit och dit, men det hjälper inte eftersom det viktigaste – och det vet ju alla här som har varit ute och talat med bönder – är att vi har en produktion som är lönsam och konkurrenskraftig. Det är grunden för allting. Det är viktigt att ha Norrlandsstöd och andra stöd, fru talman, men oavsett det är det viktigt att slå fast detta – tycker i alla fall jag. Regeringen och vi i Tidöpartierna har också visat hur viktigt det är att fortsätta på den vägen.

En sak som hände var att Elisabeth Nilsson, som fick i uppdrag att titta på konkurrenskraften, kikade på detta och tog fram förslag som nu har blivit till stöd. Virtuella stängsel och beteskravet har vi pratat mycket om här i kammaren, och där blev det 1 000 kronor per mjölkko. Vi kristdemokrater vill dock att det ska finnas ett undantag i beteslagstiftningen. Vi tycker att det är viktigt att det finns med tanke på hur det ser ut på gårdarna.

Det vi ser när vi är ute och diskuterar med människor – min kollega Helena sa exempelvis tydligt att hon varit ute och pratat med sina kompisar i Halland – är att de överallt säger att antalet regler är för stort. Regelverket bågnar ju, och det dundrar på. Vi pratade om att vi i dag faktiskt har över 862 regler. Kanske kom det dessutom en ny regel i går eller i dag; vi får se. Det här är jätteallvarligt, och därför ville regeringen satsa på detta.

Jag fick faktiskt det uppdraget, vilket jag kan säga att jag är väldigt tacksam för. Vad kom vi då fram till? Arbetet är färdigt, och regeringen kommer att lägga fram förslag framöver. Det handlar om flera åtgärder. Bland annat tycker vi att antalet myndigheter ska minska från dagens 270 till 2. Vi tycker också att djurägarnas ställning ska stärkas – det är jätteviktigt – och att olika avgifter ska tas bort. Myndigheterna ska dessutom arbeta mer för att stödja och ge råd till jordbruksföretagen. Det finns även andra förslag, och de kommer att komma här framöver.

Det viktiga är att slå fast att vi inte är färdiga som regering. Min kollega Staffan talade om det. Vi har mycket kvar att göra, och vi behöver minst fyra år till för att få till ännu mer av det vi är ute efter. Vi önskar nämligen att bönderna ska märka skillnad. Som svar på det kan man få höra ett retoriskt ”Jaha, ja, det säger ni nu”, men faktum är att jag möter väldigt många bönder som säger att vi har gjort skillnad. Bara på tre år har bönderna märkt att vi har gjort skillnad.

Jag kommer aldrig att glömma den bonde som sprang i fatt mig i Nässjö. Han sa: Hör du, Magnus, innan du går – ni i regeringen har sänkt kostnaden för diesel i mitt jordbruk med 450 000 kronor. Ta med dig det till dina kompisar i Tidögänget och hela riksdagen! För mig har ni gjort skillnad.

Jag tycker att vi ska ta med oss det.

Jag ska också läsa några ord ur den nya livsmedelsstrategin. Det står: ”Om vi inte själva producerar den mat vi behöver är vi hänvisade till att importera mat från länder med lägre klimat- och djurvälfärdsambitioner.” Det är precis detta det handlar om, fru talman. Vi kristdemokrater är inte nöjda. Vi vill att antalet kor ska öka med 100 000 – det tycker vi är jätteviktigt – och att Sverige ska bli självförsörjande på mejeriprodukter och kött.

Avslutningsvis, fru talman: Sverige har de bästa förutsättningar att producera livsmedel, men vårt skafferi är i dag halvtomt. Vi måste kunna producera mer mat i landet. Skafferiet ska bågna av mat så att vi kan både försörja vår befolkning och hjälpa andra i nöd.

(Applåder)

Fru talman! Jag önskar att jag hade fem minuter på mig att svara på allting, för Malin Larssons frågor var jättebra. Jag ska försöka svara på dem så gott jag kan.

Jag börjar med frågan om att antalet kor har minskat. Detta har ju skett under en väldigt lång period. Jag har suttit med i miljö- och jordbruksutskottet ganska länge och var med under den kris vi kallade mjölkkrisen. Jag hade många debatter med dåvarande ministrar, men jag sa aldrig att det var regeringens fel att mjölkpriset var så dåligt. Hela världens mjölk hänger ju ihop på något sätt. Jag sa aldrig att det var regeringens fel att mjölkpriset var 2,30 när det var som lägst. Däremot kan man såklart agera för att det ska bli bättre, och jag tycker att det är viktigt att man gör det.

Vad har då regeringen gjort? Jag tycker om att berätta om bonden som sprang i fatt mig. Han ville verkligen berätta för mig. Vänta! Jag vill höra vad du säger!

Folk ringer mig ibland och säger: Vad bra att ni har gjort någonting som gör att jag märker skillnad på gårdsnivå! När fick jag de här pengarna förut?

Det är detta som är så viktigt. Oavsett vad vi kommer fram till handlar det om att ha lönsamhet i jordbruket och stärka konkurrenskraften. Det blir bärande, oavsett om man bor i norr eller i söder och oavsett om man bor i Sverige eller inte. Det är det viktigaste vi har att göra.

(Applåder)

Fru talman! Tack, Anders Karlsson, för mycket relevanta frågor!

Det vore ju väldigt förmätet av mig att säga att vi är nöjda, att allt har gått perfekt, att vi har gjort allt som vi sa att vi skulle göra och att allt har blivit precis som vi tänkte från början. Så är det ju inte. Det är klart att vi har sett att det tar tid.

Vi fick regeringspärmen, öppnade den och började. Från dag ett har vi haft som tydlig utgångspunkt att vi ska förändra. Jag vet att Anders Karlsson, liksom jag, känner många lantbrukare. Vi ska se till bonden som vill se skillnad på gårdsnivå.

När bönder ringer berättar jag för dem att regeringen har gjort mycket. Det pendlar upp och ned med världsmarknadspriset, men faktum är att den här regeringen har gjort skillnad. Vi har tagit tag i dieselskatten. Vi har sett till att förändra andra delar för att göra så att dieselpriset vid pump blir lägre. När bönder är glada över det går det ju inte att säga åt dem att lugna sig, utan då blir man såklart själv glad och entusiastisk.

Vi har mycket att göra fram till valet och förhoppningsvis därefter. Man måste se detta som en oceanångare. Det tar tid att vända det här. Nu gäller det att försöka få till det. Det tar minst fyra år till att förändra riktigt ordentligt så att bonden känner ännu mer att det blir skillnad på gårdsnivå.

Fru talman! Tack, Anders, för din fråga!

Jag vill inte gå in i eurodebatten. Jag har en jätteduktig kollega som tar den debatten. Jag tänker dock på att de i Finland säger att de inte är så jätteförtjusta i euron. Det blev kanske inte så bra som de hade önskat, och det får vi förhålla oss till.

Jag pratade ju om att försöka vända detta och liknade det vid att vända en oceanångare. För att sätta det i ett sammanhang kan jag nämna att jag för ett tag sedan pratade med en äldre småländsk man som berättade att han blev bonde på 60-talet. Han gick till banken och sa att han ville låna pengar eftersom han skulle ta över gården. Då sa banktjänstemannen: Men lille pojk – inte ska du bli bonde! Har du inte förstått att vi i Sverige inte ska ha det på det sättet? Vi ska köpa in mat från andra länder och producera något annat.

Redan på 60-talet var detta något som man fick in i våra jordbrukare, eller i vårt samhälle. Det tar naturligtvis tid för den här regeringen att ändra något som har funnits ända sedan 60-talet.

Vi måste ha mer livsmedelsproduktion. Vi måste se till att vårt skafferi inte är halvfullt utan faktiskt bågnar av mat. Vi kan producera mer mat och se till att det finns försörjning för hela landet.

(Applåder)

Fru talman! Vi debatterar nu miljö- och jordbruksutskottets betänkande 18 Jordbrukspolitik.

Att lönsamheten inte har utvecklats tillräckligt bra är vi överens om. Sverige har dock haft ett väldigt bra mjölkpris, och priset på svenskt kött är rekordhögt. Då tycker man att produktionen borde öka, men andra faktorer påverkar. Klimatförändringarna och det som hände 2018 sätter spår i de beslut som fattas i dag. Konflikterna i världen påverkar lantbrukarna i allra högsta grad liksom Trumps handelspolitik och valutamarknaden, vilket vi har varit inne på.

Vi finns på en helt öppen marknad med fria marknadskrafter, och så vill vi ha det. Det är dock väldigt känsligt, och små förändringar kan göra att priserna ökar och att utbudet på marknaden minskar.

Besluten styr resultatet, och beslutar jordbruksföretagen att inte satsa, bygga ut och vara offensiva blir produkterna från lantbruket inte fler. Ett av bekymren är att det är för många osäkra faktorer. Politiken bör därför plocka bort så många osäkra faktorer och störningar som möjligt. Vi har varit inne på en del, till exempel valutahandeln och hur man hanterar en valuta.

EU:s gemensamma jordbrukspolitik, CAP, ligger nu för omförhandling. Signalerna är att stödet från EU kommer att minska på totalen och att varje land kommer att behöva gå in med en mycket större andel samfinansiering. Därför borde samtliga partier som vill se mer livsmedelsproduktion vara tydliga med att de ser vad som håller på att förhandlas fram och är beredda att täcka upp så att Sverige får en konkurrenskraft lik den övriga lantbrukare i Europa har. De signalerna skulle vara guld värda just i det här läget, även om avtalet inte är färdigförhandlat.

Vi måste ha ett robust lantbruk och produktion i hela landet. Det är precis det som vi diskuterat här. Norrlandsstödet är otroligt viktigt. Det gäller likaså vallstödet, som träffar Norrland och en del missgynnade områden för produktion på ett väldigt tydligt och bra sätt.

Det finns andra delar i CAP som också kan påverka hur framtida lantbruk ser ut när det gäller storleksrationaliseringar och annat. Det har vi ur svensk synpunkt historiskt sett inte hanterat mer än att det har gått i en riktning.

Vi har den största storleksrationaliseringen i hela Europa. Här finns möjligheter att göra annat, om man nu skulle vilja göra det. Jag säger inte att man behöver göra det, men den effekten kan vi få med CAP.

När det gäller den totala livsmedelsförsörjningen ska vi heller inte glömma den blå näringen. Den är otroligt viktig. När vi talar om robustheten för livsmedel är det alltför sällan fråga om den. Vi delar upp de sakerna.

Tittar man på vad som skedde under första och andra världskriget ser man att fisk var otroligt viktigt för livsmedelsförsörjningen. Den delen bör absolut komma in när man tittar på robusta livsmedel för Sverige.

Fördelen är att vi inte har några dyra produktionsresurser utan att vi egentligen har ett skafferi här. Landbaserad fiskodling skulle också kunna vara väldigt intressant i det här läget.

Fru talman! Med detta vill jag yrka bifall till yrkande 2 under punkt 1, som berör dessa saker.

Den robusthet som vi har byggt upp i Sverige beror många gånger på att vi har haft en väldigt hög produktion på våra gårdar. Vi har en hög mjölkproduktion, och vi har en hög spannmålsavkastning. Vi har också en kombination av olika inriktningar med jordbruk och skog. Det gör att vi har stabila företag som är superintressanta att bygga vidare på för framtiden.

Här har många kreativa lantbrukare försökt att bygga upp ytterligare ett ben, och det är ett energiben. Det har inte varit så enkelt. Är det någonstans politiken kan göra skillnad är det genom förenklingar av hur regelverket ser ut för energiproduktion från vindkraft, solparker och biogas. Vi har en ryckighet i regeringens politik för biogasen så att det står härliga till. Jag är inte säker på att vi själva kan redogöra för vad som gäller för den. Detta utgör en osäkerhet. Det är stora investeringar. Ska lantbrukare välja dessa ben för att få robusta gårdar måste de ha stabila regler.

Jag kan hålla med om att det inte riktigt går åt rätt håll med förändringen. Det är som det är beskrivet: Det tar lång tid.

Mycket av det som står i livsmedelsstrategin 2.0 kan säkert också vi i oppositionen ställa upp på, men vi vill se resultat. Nu är det tid att leverera en handlingsplan och röja hindren som är begränsande för att vi ska få mer livsmedel. Självförsörjningsgraden ska upp. Jag vill påstå att vi är så duktiga att vi skulle kunna producera mer och exportera livsmedel om vi hanterar korten på rätt sätt.

Det finns också stöd. Vi har klimatstöd för att bygga dammar för att möta klimatförändringarna. Det har varit diskussioner om varför det inte händer något och varför man inte använder pengarna i stöden. Det beror just på osäkerheterna. Vet man inte på ett ungefär var prisutvecklingen hamnar kanske man inte ens tar investeringsbesluten för bevattningssystem, dammar och så vidare.

Osäkerheten är en för stor del. Då fattar man andra typer av beslut. Vi måste analysera varför besluten fattas på detta sätt, korrigera, förstärka eller komma med andra åtgärder för att bygga upp robustheten.

Fru talman! Med detta tackar jag för mig.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 4 februari.)