Magdalena Sundqvist

Riksdagen sa ja till regeringens förslag som syftar till att förbättra stödet i skolan. Bland annat ska det förtydligas i skollagen att alla barn och elever i undervisningen ska ges ledning och stimulans i syfte att de ska kunna följa undervisningen.

Ändringarna innebär också att regleringen av garantin för tidiga stödinsatser och extra anpassningar ska avskaffas. I stället ska det genomföras standardiserade tester i början av höstterminen i vissa årskurser för att kunna identifiera elever med stödbehov.

Elever ska ges stödundervisning i ett tidigt skede i de obligatoriska skolformerna, gymnasieskolan och anpassade gymnasieskolan i ämnena svenska, svenska som andraspråk och matematik. Ändringarna innebär även att lärare inom kommunal vuxenutbildning ska ha tillgång till eller möjlighet till samråd med personal med specialpedagogisk kompetens.

Ändringarna i skollagen börjar gälla den 1 juli 2028.

Riksdagen sa ja till regeringens förslag som syftar till att förbättra stödet i skolan. Bland annat ska det förtydligas i skollagen att alla barn och elever i undervisningen ska ges ledning och stimulans i syfte att de ska kunna följa undervisningen.

Ändringarna innebär också att regleringen av garantin för tidiga stödinsatser och extra anpassningar ska avskaffas. I stället ska det genomföras standardiserade tester i början av höstterminen i vissa årskurser för att kunna identifiera elever med stödbehov.

Elever ska ges stödundervisning i ett tidigt skede i de obligatoriska skolformerna, gymnasieskolan och anpassade gymnasieskolan i ämnena svenska, svenska som andraspråk och matematik. Ändringarna innebär även att lärare inom kommunal vuxenutbildning ska ha tillgång till eller möjlighet till samråd med personal med specialpedagogisk kompetens.

Ändringarna i skollagen börjar gälla den 1 juli 2028.

Riksdagen sa ja till regeringens förslag som syftar till att förbättra stödet i skolan. Bland annat ska det förtydligas i skollagen att alla barn och elever i undervisningen ska ges ledning och stimulans i syfte att de ska kunna följa undervisningen.

Ändringarna innebär också att regleringen av garantin för tidiga stödinsatser och extra anpassningar ska avskaffas. I stället ska det genomföras standardiserade tester i början av höstterminen i vissa årskurser för att kunna identifiera elever med stödbehov.

Elever ska ges stödundervisning i ett tidigt skede i de obligatoriska skolformerna, gymnasieskolan och anpassade gymnasieskolan i ämnena svenska, svenska som andraspråk och matematik. Ändringarna innebär även att lärare inom kommunal vuxenutbildning ska ha tillgång till eller möjlighet till samråd med personal med specialpedagogisk kompetens.

Ändringarna i skollagen börjar gälla den 1 juli 2028.

Motion till riksdagen 2025/26:4154 av Ida Karkiainen m.fl. (S) med anledning av prop. 2025/26:264 Skärpta och tydligare krav på vandel för uppehållstillstånd Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om enhetlig begreppsanvändning i migrationslagstiftningen när det gäller skötsamt och hederligt levnadssätt och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att återkomma till riksdagen med förslag till objektiva kriterier för krav på skötsamt och hederligt levnadssätt för uppehållstillstånd i enlighet med vad Lagrådet föreslår och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om krav på en grundlig uppföljning och tillkännager detta för regeringen. Motivering I regeringens proposition föreslås att en utlännings vandel (levnadssätt) i ökad utsträckning ska kunna beaktas vid prövningen av beviljande och återkallelse av uppehållstillstånd. Det huvudsakliga syftet med ändringen är att skapa större möjlig­heter att kunna avlägsna utlänningar från landet på grund av brister i deras vandel. Därutöver föreslås bl.a. att uppehållstillstånd av andra skäl ska kunna återkallas i fler fall än i dag. Det övergripande syftet är att åstadkomma skärpta regler för uppehålls­tillstånd. Återinför inte vandelsbegreppet Socialdemokraterna delar analysen att utlänningars levnadssätt i ökad utsträckning ska kunna beaktas vid prövningen av beviljande och återkallelse av uppehållstillstånd. Däremot har begreppet ”vandel” tidigare utmönstrats i svensk lag mot ett begrepp som bättre svarar på ett språkbruk som används i dagligt tal. Begreppet bristande vandel fasades ut ur utlänningslagen 1989 med motiveringarna att de inte längre användes i den praktiska tillämpningen och att begreppet ansågs obsolet. Vi är tveksamma till att åter­införa begreppet i utlänningslagen. En stram migrationslagstiftning gynnas inte av inslag som är tveksamma ur rättssäkerhetssynpunkt och som bygger på olika skiftande moraluppfattningar om vad som ska anses lämpligt eller olämpligt. I regeringens proposition om skärpta regler för svenskt medborgarskap föreslås begreppet ”skötsamt och hederligt levnadssätt”. Vi anser att samma begrepp kan användas för krav på levnadssätt vid uppehållstillstånd. Detta bör tillkännages för regeringen. Inför en definition av begreppet för skötsamt och hederligt levnadssätt för uppehållstillstånd I utredningen föreslås en definition av vad som är ett skötsamt och hederligt levnadssätt. Regeringen föreslår emellertid att det inte ska införas en särskild definition och att vandelsprövningen bör ge utrymme för en bred och allsidig bedömning av en utlännings levnadssätt. Lagrådet menar i sitt yttrande att det inte borde vara omöjligt att i lag ange de slag av vandelsbrister eller misskötsamhet som omfattas av regleringen. Av motiven framgår att de kategorier av vandelsbrister som omfattas är att en utlänning begått brott, utgör ett hot mot allmän ordning eller säkerhet, har brustit i regelefterlevnad, försörjer sig oärligt eller har obetalda skulder. Lagrådet menar att en möjlighet kunde vara att i lag åtminstone ange samtliga fem kategorier av vandelsbrister som ska beaktas. En sådan uppräkning blir givetvis uttömmande, vilket i princip anges vara avsikten, även om det inte helt utesluts att andra liknande omständigheter kan beaktas. Att det med en uttömmande lagreglering av vad som avses med vandel i övrigt inte blir möjligt att utan lagändring beakta andra liknande omständigheter menar Lagrådet är en klar fördel. Åtminstone bör i vart fall återkallelse av ett uppehållstillstånd som medför utvisning ha tydligt stöd i lag. Tydliga kriterier är önskvärt även i övrigt, särskilt för situationen då det är fråga om prövning av om ett nytt uppehållstillstånd ska beviljas för den som har ett tidsbegränsat uppehållstillstånd som löper ut. Vi delar Lagrådets kritik och anser att vandelsbegreppet måste vara definierat och objektivt och vi ser klara fördelar med det förslag som Lagrådet skissar i sitt yttrande. Att regeringens förslag saknar en tydlig och avgränsad definition är en allvarlig brist. I likhet med Lagrådet tycker vi socialdemokrater att det är bra att regeringen har bemödat sig att tydliggöra och bemöta flera av de farhågor som väckts under utrednings- och beredningstiden av förslaget. Det görs exempelvis tydligt att vissa beteenden, som väl i någon mening får betraktas som normbrytande, inte i sig ska läggas till grund för en vandelsprövning: prostitution, tiggeri samt skadligt bruk eller beroende av alkohol, narkotika eller andra droger eller beroendeframkallande medel. Det klargörs också att vad en person har yttrat inte i sig kan läggas till grund för en återkallelse med mindre än att det är fråga om brott och att ett yttrandes straffbarhet avgörs i en allmän domstol inom ramen för ett brottmål (i förekommande fall enligt den särskilda ordningen för tryck- och yttrandefrihetsmål), inte inom ramen för en vandels­prövning enligt utlänningslagen. Vidare eftersträvas att i anslutning till skilda kategorier av brister – bristande regelefterlevnad, oärlig försörjning och obetalda skulder – närmare ange omständigheter som kan vägas in i bedömningen liksom under vilka förhållanden som en sådan brist inte bör anses utgöra en brist i lagens mening. Exempelvis anges i anslutning till kategorin obetalda skulder att det förhållandet att en skuld överlämnats till Kronofogdemyndigheten utgör en omständighet som talar för att personen har obetalda skulder, men för att obetalda skulder ska anses utgöra en vandels­brist krävs därutöver att personen har visat en tydlig ovilja att göra rätt för sig. Skulder­nas antal, omfattning och ålder måste då beaktas liksom den enskildes ansträngningar för att reglera skulderna. Att tillfälligt eller vid ett enstaka tillfälle hamna i ekonomiskt trång­mål ska inte anses utgöra en brist i vandeln. Det tydliggörs också att det krävs att det inte är fråga om misskötsamhet av bagatellartad karaktär. Endast ageranden och förhållanden som har uppenbart negativa konsekvenser för andra enskilda eller för det allmänna kan anses utgöra bristande vandel. Detta bör tillkännages för regeringen. Endast olagliga yttranden bör ingå i vandelsbegreppet Som framgår av propositionen ska ett yttrande som inte är straffbart inte kunna läggas till grund för bedömningen att en utlänning brister i sin vandel. Vi vill särskilt under­stryka detta viktiga klargörande eftersom det förekommit svårfattliga uttalande om detta från regeringsföreträdare. En svåröverblickbar lagstiftningsprocess På kort tid har regeringen lämnat ett stort antal propositioner med förslag som rör migrationspolitikens olika områden. Vidare har förslagen presenterats i en ordning som är bakvänd, vilket är otillfredsställande och riskerar att försvåra en fullgod lagstiftning. Lagrådet har i sitt yttrande över denna proposition pekat på att regeringens arbetssätt gör det svårt att granska och bedöma konsekvenserna av alla dessa lagändringar på ett tillförlitligt sätt. Vi delar den kritiken. Risken är stor att vi redan mycket snart kommer att få erfara att vi har en ny lagstiftning som innehåller mycket stora brister och att det kan få negativa effekter för enskilda människor. Det finns risk för att de effekter vi har erfarit med de s.k. tonårsutvisningarna kan återupprepas inom flera av migrations­politikens områden. Mot den bakgrunden bör det för dessa förslag, liksom för övriga lagändringar på migrationsområdet som regeringen nu driver igenom, göras en grundlig uppföljning. Detta bör tillkännages för regeringen. Ida Karkiainen (S) Ola Möller (S) Sanne Lennström (S) Åsa Eriksson (S) Jessica Rodén (S) Magdalena Sundqvist (S)

Motion till riksdagen 2025/26:4153 av Ida Karkiainen m.fl. (S) med anledning av prop. 2025/26:262 Utmönstring av permanent uppehållstillstånd och anpassning av svensk rätt till EU:s migrations- och asylpakt Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att i stället för regeringens förslag om utmönstring av permanent uppehållstillstånd, införa etableringstillstånd för alla grupper som omfattas av förslaget om utmönstring förutom för kvotflyktingar, som även fortsättningsvis ska kunna beviljas permanent uppehållstillstånd, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att de nuvarande bestämmelserna om offentligt biträde ska bestå, med ändringen att även ärenden enligt asylprocedursförordningen och asyl- och migrationshanteringsförordningen ska omfattas av 18 kap. 1 §, och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om behovet av en grundlig uppföljning av förändringarna och tillkännager detta för regeringen. Motivering Som ett led i arbetet med att anpassa det svenska regelverket för beviljande av internationellt skydd och asylförfarandet till EU:s rättsliga miniminivå, föreslår regeringen i propositionen att möjligheten för vissa utlänningar att beviljas permanent uppehållstillstånd ska utmönstras ur utlänningslagen. Propositionen innehåller även förslag om anpassning av svensk rätt till EU:s migrations- och asylpakt. Bland annat innebär förslagen att rätten till offentligt biträde vid handläggningen av ärenden om internationellt skydd hos Migrationsverket begränsas, att Polismyndigheten, Migrationsverket respektive regionerna ansvarar för utförandet av det nya s.k. screeningförfarandet, samt förslag på sänkta åldersgränser för att ta fingeravtryck och fotografier i vissa fall under migrationsprocessen. Miniminivåutredningens förslag Regeringens förslag bygger på förslag från den s.k. Miniminivåutredningen. Utredningen har även föreslagit att befintliga permanenta uppehållstillstånd ska kunna återkallas för att ersättas med tidsbegränsade. Efter kraftig kritik under remissrundan har Sverigedemokraterna och regeringen pausat frågan till efter valet. Samtidigt kvarstår risken för att förslaget genomförs nästa mandatperiod om Tidöpartierna vinner valet. Vi socialdemokrater motsätter oss att redan utfärdade permanenta uppehållstillstånd återkallas. Ett sådant system skulle innebära ett avsteg från grundläggande förvaltnings­rättsliga principer, där gynnande beslut i efterhand kan ändras till nackdel för den enskilde. Det skulle riskera att få stora negativa konsekvenser i form av ökad otrygghet, försämrad integration, risk för ohälsa och en betydande osäkerhet kring vilken form av uppehållstillstånd som ska kunna bli aktuellt vid en förlängningsansökan. Förslaget skulle också leda till en kraftigt ökad arbetsbelastning för Migrationsverket och rätts­väsendet till kraftigt ökade kostnader. Dessutom finns en uppenbar risk att en sådan princip även får återverkningar på beslut inom andra rättsområden. Lagrådets kritik av lagstiftningsprocessen Lagrådet påpekar att lagstiftningsprocessen med utmönstring av permanenta uppe­hållstillstånd har varit undermålig men att det är nödvändigt att få ny lagstiftning på plats inför EU:s migrations- och asylpakt. Lagrådet noterar att det är väl känt att minimiinriktningen går tillbaka på det s.k. Tidöavtalet och att Miniminivåutredningens uppdrag snarast har handlat om hur direktivens på förhand gjorda ställningstaganden ska kunna genomföras i lagstiftningen, i stället för att bli föremål för en utvärdering. Utredningens överväganden cirklar följ­aktligen runt vad den EU-rättsliga regleringen tillåter snarare än vad det övergripande syftet – bättre förutsättningar för integration och minskat utanförskap – bör föranleda i fråga om en mer restriktiv flyktingreglering. Med den strikta styrningen av Minimini­våutredningens uppdrag saknas därmed underlaget för en sådan konstruktiv remiss­behandling som regeringsformen förutsätter. Lagrådet konstaterar att remisskritiken mot förfarandet – som på detta sätt kan sägas ha underminerat en förutsättningslös och fullödig beredning – också har varit massiv. De menar att regeringen inte på någon punkt anlägger ett flyktingperspektiv eller ser till den enskilda människan och att man inte verkar beakta de principer om proportionalitet som genomsyrar Europakonventionen och även i övrigt präglar rättsordningen. De förändringar som regeringen vill genomföra innefattar inte bara dessa förslag utan också andra förslag som sammantagna är omfattande och djupgående. Materien är svår­överblickbar, men Lagrådets bedömning är att en förenklad syn på flyktinginvandring har lett till förslag som är otillräckligt genomlysta och brister i den demokratiska förankring som remissförfarandet är avsett att säkerställa. Beredningsarbetet är alltså behäftat med allvarliga brister. Lagrådet konstaterar dock avslutningsvis att det till följd av migrations- och asyl­pakten inte är möjligt att låta det rådande rättsläget bestå i avvaktan på ett omtag till. I ett sådant läge kan Lagrådet inte göra annat än att utan avstyrkan men med de syn­punkter som framgår av yttrandet lämna ärendet ifrån sig med en erinran om att detta viktiga rättsområde förtjänar en grundligare och demokratiskt förankrad översyn inom en inte alltför avlägsen framtid. Utmönstring av permanenta uppehållstillstånd för vissa grupper År 1976 infördes permanent uppehållstillstånd och ersatte då det tidigare bosättnings­tillståndet. Ändringen innebar att utlänningar först beviljades tidsbegränsat uppehålls­tillstånd för en tid av ett år, för att därefter kunna beviljas permanent uppehållstillstånd. År 1985 infördes en ordning som innebär att permanent uppehållstillstånd beviljades redan vid första ansökan, om utlänningen hade för avsikt att bosätta sig i Sverige samt uppfyllde övriga villkor för uppehållstillstånd. Skälen för ändringen var bl.a. att minska myndigheternas arbetsbörda samt att förlängningar mycket sällan vägrades. Senare forskning har också kommit fram till att det är bättre för integrationen av flyktingar om man redan från början beviljas PUT. I samband med flyktingkrisen år 2015 uppmärk­sammades det att PUT hade en stark tilldragningsfaktor för flyktingar då det också bara var Sverige och Tyskland som inom EU tillämpade PUT som huvudregel. När migra­tionslagstiftningen tillfälligt skärptes år 2016 avskaffades därför PUT som huvudregel och ersattes med tidsbegränsade uppehållstillstånd. Inom EU finns sedan år 2003 ett direktiv om varaktigt bosatta icke-EU-medborgares ställning som ger en liknande permanent status. Olika EU-länder har sedan dess valt att tillämpa EU-direktivet om varaktig bosättning olika. Regeringens förslag innebär att möjligheten att beviljas permanent uppehållstillstånd för vissa grupper bör tas bort. Utmönstringen föreslås gälla för en utlänning som är flykting, alternativt skyddsbehövande eller vidarebosatt, har ställning som varaktigt bosatt i Sverige, beviljas uppehållstillstånd på grund av synnerligen ömmande om­ständigheter, beviljas uppehållstillstånd på grund av vissa bestående verkställighetshinder, eller beviljas uppehållstillstånd på grund av anknytning till en sådan utlänning som nämns ovan. En utlänning med ställning som varaktigt bosatt i Sverige föreslås beviljas ett tids­begränsat uppehållstillstånd som ska gälla i fem år. Om en utlänning som har ett tids­begränsat uppehållstillstånd beviljas ställning som varaktigt bosatt i Sverige föreslås uppehållstillståndets giltighetstid omprövas och bestämmas till fem år. En sådan utlänning ska också undantas från kravet på arbetstillstånd. Socialdemokraterna står för en stram och långsiktigt hållbar migrationspolitik. Det innebär att det regelverk som styr besluten på migrationsområdet bör stå i relation till EU:s miniminivå. Mot bakgrund av att det inom EU bara är ytterst få länder som beviljar permanenta uppehållstillstånd, utan i stället ger olika långa tidsbegränsade uppehållstillstånd, anser vi att det är motiverat att göra en förändring framåt. Med dagens system kan en person få permanent uppehållstillstånd utan en tydlig väg mot svenskt medborgarskap och en fastare anknytning till Sverige. Det riskerar att försvaga incitamenten för etablering i det svenska samhället. Men det behövs en lösning som tas fram på ett ordnat sätt. Det förslag som reger­ingen presenterat saknar tyvärr en genomtänkt och seriös utformning. Tvärtom är förslaget slarvigt utformat och riskerar att skapa ett otryggt och ineffektivt system som riskerar att få negativa konsekvenser för integrationen i Sverige. Lagrådet har bl.a. konstaterat följande: ”En förenklad syn på flyktinginvandring har lett till förslag som är otillräckligt genomlysta och brister i den demokratiska förankring som remissförfarandet är avsett att säkerställa. Beredningsarbetet är alltså behäftat med allvarliga brister.” Detta är allvarlig kritik mot regeringens förslag. Regeringens förslag om att avskaffa permanenta uppehållstillstånd för flyktingar, alternativt skyddsbehövande och kvotflyktingar i Sverige måste också ses i ljuset av de skärpta kraven för medborgarskap, där tiden för hemvist som huvudregel föreslås öka från fem till åtta år. Kombinationen av dessa två innebär att processen till medborgar­skap riskerar att bli utdragen och osäker när personer behöver gå på flera tillfälliga uppehållstillstånd under lång tid. I de flesta fall kommer dessa tillstånd att behöva omprövas flera gånger innan medborgarskap kan bli aktuellt. Det här skapar en stor osäkerhet hos personer som vill leva i Sverige om hur länge de kommer att få stanna och om det alls är värt att våga satsa på ett liv i Sverige. Otryggheten slår inte minst mot barn och familjer. Vi vet att personer som tidigt får besked om att de får stanna i landet har bättre möjligheter att etablera sig och bli en del av samhället. När en person inte vet om den får stanna eller inte minskar också drivkrafterna att investera i en framtid här, dvs. att lära sig språket, utbilda sig eller etablera sig på arbetsmarknaden. Regeringens förslag riskerar därmed att få negativa konsekvenser för integrationen. Enligt EU:s regelverk finns möjlighet att få en permanent status som varaktigt bosatt efter fem års sammanhängande vistelse i Sverige. Regeringens modell riskerar dock att försvåra även denna väg. Om tillfälliga uppehållstillstånd inte beviljas utan avbrott, eller om grunden för tillståndet förändras, kan tiden börja räknas om. Detta kan leda till att personer i praktiken tvingas leva med tillfälliga tillstånd under mycket lång tid, i vissa fall upp till tio år eller mer. Även ensamkommande barn riskerar att falla mellan stolarna eftersom det inte är tydligt om de uppfyller försörjningskraven för varaktigt bosatt. Vi har den senaste tiden sett flera exempel på ärenden där tonåringar utvisas fastän de har sin familj här. I värsta fall kan regeringens förslag leda till ökade utvisningar av personer som har tillbringat stora delar av sina liv i Sverige och som är väl etablerade här. Regeringens förslag innebär också att antalet ärenden hos Migrationsverket kommer att öka kraftigt. Upprepade omprövningar av tillfälliga uppehållstillstånd är resurs­krävande och riskerar att förvärra redan långa handläggningstider. Det är varken effektivt eller ändamålsenligt. Mot bakgrund av den kraftiga kritiken mot regeringens förslag till utmönstring av permanenta uppehållstillstånd motsätter vi oss bestämt regeringens förslag till avskaffande av permanenta uppehållstillstånd. Vi anser att det i en mer ordnad form behöver skapas en ersättning för permanenta uppehållstillstånd för berörda grupper i form av ett etableringstillstånd, vilket bör tillkännages för regeringen. Inför etableringstillstånd Vi anser att det krävs en mer ordnad lösning än den regeringen föreslår. Vi föreslår därför ett etableringstillstånd för att den som lever upp till vissa språk- och samhälls­krav, jobbar och gör rätt för sig snabbt ska komma in i en samlad process för svenskt medborgarskap. Det skulle ge personer som etablerar sig i Sverige en tydligare väg till svenskt medborgarskap. Det skulle också stärka integrationen genom att uppmuntra till att lära sig språket, jobba och våga satsa på ett liv i Sverige. Ett etableringstillstånd ska vara ett längre tidsbegränsat uppehållstillstånd för personer som uppfyller uppsatta krav på språkfärdigheter, samhällskunskap och försörjning samt ett skötsamt och hederligt levnadssätt. Vi har länge krävt språk- och samhällskunskapskrav för permanenta uppehållstillstånd, och eftersom regeringen nu inför krav för medborgarskap är det rimligt att ställa liknande krav för etablerings­tillståndet för att ha bättre möjligheter att klara kraven för medborgarskap. Det som i dag är otydligt i regelverket för varaktigt bosatt är tydligt med ett etableringstillstånd. Till exempel ska försörjningskravet inte gälla för grupper som saknar realistiska möjligheter att uppfylla det, exempelvis barn utan föräldrar i Sverige. Det bör som huvudregel vara möjligt att söka tillståndet efter tre års laglig vistelse i Sverige, oavsett uppehållstillstånd. Etableringstillståndet ska gälla till dess att personen i fråga kan ansöka om och beviljas medborgarskap. Med etableringstillståndet blir processen mot medborgarskap tydligare och behovet av att återkommande korta uppehållstillstånd minskar. Vi anser därför att regeringen bör återkomma med förslag om etableringstillstånd enligt ovan för en tydligare väg mot medborgarskap. Uppehållstillstånd för vidarebosatta Regeringen har föreslagit att permanenta uppehållstillstånd ska tas bort även för kvot­flyktingar. Det här är de allra mest utsatta och som Sverige aktivt har valt att ta emot via FN:s flyktingorgan UNHCR. Lagrådet delar den bilden och framhåller att ”systemet i vissa fall stänger gränsen också för dem som verkligen har rätt till internationellt skydd”. Vi anser att de permanenta uppehållstillstånden behöver finnas kvar för kvot­flyktingar. Detta bör tillkännages för regeringen. Rätten till offentligt biträde i asylprocessärenden Regeringen föreslår ändringar i bestämmelserna om offentligt biträde. Dels föreslås vissa anpassningar och kompletteringar av reglerna för offentligt biträde som följer av asylprocedurförordningen och asyl- och migrationshanteringsförordningen. Dels före­slår regeringen att rätten till offentligt biträde ska utgå från EU:s rättsliga miniminivå. Lagrådet kritiserar den föreslagna regleringen och har synpunkten att det finns gränser för hur långt minimilinjen får drivas i det enskilda fallet. När det gäller barn måste också barnkonventionen beaktas. De ser därför behov här av en ventil. Detsamma anser Lagrådet att det gäller de strikta begränsningarna av ersättningsberättigad rådgivnings­tid. Här bör särskilt beaktas att när en advokat åtar sig ett uppdrag som offentligt biträde kan hen inte avbryta sin rådgivning bara för att den i lagen utmätta ersättningsbara tiden har konsumerats. God advokatsed ställer krav och särskilt när det gäller människor i nöd. Lagrådet avstår från att lämna konkreta förslag till ventilregler. Hur ett sådan ventil ska vara utformad behöver sannolikt utredas. Vi socialdemokrater delar den allvarliga kritiken från Lagrådet och föreslår därför att de nuvarande reglerna får bestå med den ändringen att även ärenden enligt asylprocedurs­förordningen och asyl- och migrationshanteringsförordningen omfattas av 18 kap. 1 §. Konsekvenserna av lagändringarna behöver följas upp Lagrådet konstaterar i sitt yttrande att de stora förändringar som regeringen vill genom­föra inte bara innefattar denna proposition utan även andra förslag som sammantagna är omfattande och djupgående. Materien är svåröverblickbar och Lagrådet bedömer att en förenklad syn på flyktinginvandring har lett till förslag som är otillräckligt genomlysta och brister i den demokratiska förankring som remissförfarandet är avsett att säkerställa. Beredningsarbetet är alltså behäftat med allvarliga brister. Till följd av migrations- och asylpakten är det dock inte något alternativ att låta det rådande rättsläget bestå i av­vaktan på ett omtag. I ett sådant läge kan Lagrådet inte göra annat än att utan avstyrkan men med de synpunkter som framgår av yttrandet lämna ärendet ifrån sig med en erinran om att detta viktiga rättsområde förtjänar en grundligare och demokratiskt förankrad översyn inom en inte alltför avlägsen framtid. Vi delar Lagrådets kritik och anser att de lagändringar som regeringen nu avser att driva igenom måste följas upp för att förhindra att enskilda människor drabbas. Detta bör tillkännages för regeringen. Ida Karkiainen (S) Ola Möller (S) Sanne Lennström (S) Åsa Eriksson (S) Jessica Rodén (S) Magdalena Sundqvist (S)

Motion till riksdagen 2025/26:4152 av Ida Karkiainen m.fl. (S) med anledning av prop. 2025/26:263 Stärkt återvändandeverksamhet Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen antar 17 kap. 6 § regeringens förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716) med den ändringen att uppgiftsskyldigheten ska gälla när det finns starka skäl att anta att en utlänning saknar rätt att vistas i Sverige. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att säkerställa att uppgiftsskyldigheten ligger på myndighetsnivå och inte enskilda tjänstepersoner och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att säkerställa att sidoinformationen begränsas och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om beslagtagandet av elektronisk kommunikationsutrustning (mobiltelefoner) och tillkännager detta för regeringen. Motivering En grundläggande förutsättning för en långsiktigt hållbar migrationspolitik som mot­verkar framväxten av ett skuggsamhälle är att den som har fått avslag på sin asyl­ansökan eller av andra skäl inte får stanna i Sverige återvänder till sitt hemland. Därför är en väl fungerande återvändandeverksamhet central för att det ska råda ordning och reda i migrationspolitiken. Återvändandefrågorna har varit prioriterade av både den förra regeringen och den nuvarande regeringen. En rad åtgärder har vidtagits: Migrationsverket och Polismyndig­heten har intensifierat sitt arbete för att väsentligt öka återvändandet, polisen har fått ökade möjligheter att kunna använda sig av biometriska verktyg för identifiering, sedan år 2016 har antalet förvarsplatser ökat väsentligt och Skatteverket har genom ett flertal insatser upptäckt folkbokföringsbrott. I juli 2020 fick Statskontoret i uppdrag att analysera och föreslå åtgärder för att effektivisera Migrationsverkets, Polismyndighetens och Kriminalvårdens arbete med återvändande. Deras samt Riksrevisionens slutsatser togs vidare genom att den dåvarande regeringen tillsatte utredningen för stärkt återvändandeverksamhet (dir. 2022:91), ett arbete som den nuvarande regeringen tog över. Det är från den utredningen regeringens proposition härstammar. Propositionen föreslår en ny uppgiftsskyldighet för vissa myndigheter, en moderni­sering av reglerna för inre utlänningskontroll, fler verktyg för att kunna klarlägga en utlännings identitet samt att fingeravtryck och fotografier ska få användas i utlännings­ärenden i större utsträckning och mer effektivt än i dag. Vi socialdemokrater välkomnar att regeringen lämnar förslag på en förbättrad återvändandeverksamhet och ställer oss i huvudsak bakom förslagen. Vi har dock några synpunkter och förslag på förändringar. Ökat informationsutbyte – en ny uppgiftsskyldighet Regeringen föreslår att Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Kriminalvården, Kronofogdemyndigheten, Pensionsmyndigheten och Skatteverket får en ny uppgifts­skyldighet som ger skyldighet att lämna uppgifter till Polismyndigheten om det finns anledning att anta att en utlänning inte har rätt att vistas i Sverige. Detta är en välkommen avgränsning mot vad regeringen initialt hade för avsikt att föreslå. Regeringen har utifrån Tidöavtalets skrivningar signalerat att t.ex. kommuner och samtliga myndigheter ska ha en uppgiftsskyldighet. Likaså har företrädare för Tidöpartierna signalerat att enskilda tjänstepersoner skulle straffas om de inte angav människor. Detta sätt att formulera sig både i tal och skrift har skapat stor oro och rädsla hos många. Protesterna från fackliga organisationer och civilsamhället har inte låtit vänta på sig. Detta föranledde också att regeringen tvingades backa från sina ursprungliga idéer. Bland annat uteslöts kommunerna och det är idag endast sex myndigheter som åläggs att dela information. Att regeringen och Sverigedemokraterna gång på gång tvingas backa från sina drakoniska och stigmatiserande förslag och uttalanden är så klart välkommet men sättet att förfara på är oansvarigt och vårdslöst. När det gäller den nya, betydlig mer avgränsade, uppgiftsskyldigheten att på eget initiativ lämna vissa uppgifter om en utlänning till Polismyndigheten, har det fram­kommit kritik om hur den är utformad. Förslaget om att uppgiftsskyldigheten ska gälla ”… om det finns anledning att anta att han eller hon saknar rätt att vistas i Sverige” är ett lågt beviskrav. Fackförbundet Tjänstemännens centralorganisation (TCO) har i sitt remissvar bl.a. framfört att detta bryter mot hur offentliganställda normalt ska agera baserat på att ”principer om rättssäkerhet, objektivitet, likabehandling och beslut baserade på kunskap är vägledande”. Förslaget, så som regeringen utformat det, riskerar att öppna upp för en godtycklig bedömning kring vilka personer som ska anmälas. Vi föreslår därför att formuleringen ”… om det finns anledning att anta att han eller hon inte har rätt att vistas i Sverige” ersätts med lydelsen ”… om det finns starka skäl att anta att han eller hon inte har rätt att vistas i Sverige”. Uppgiftsskyldigheten åligger myndigheten – inte den enskilda tjänstepersonen Flera remissinstanser påtalar att det kan uppstå problem kring om enskilda tjänste­personer åläggs skyldigheter att lämna information. Arbetsmiljö, rekryteringsproblem och förtroendeskada kan komma att uppstå – något som exempelvis Kriminalvården har framfört i sitt remissyttrande. Sveriges akademikers centralorganisation (Saco) och Offentliganställdas Förhandlingsråd (OFR) menar att ansvaret måste ligga högre upp än på enskild tjänsteman. Regeringen menar att detta ska regleras i respektive myndighets arbetsordning samt att den nya uppgiftsskyldigheten inte föranleder någon annan ordning i fråga om enskilda tjänstemäns ansvar än den som gäller i dag. Vi anser att regeringen bör tydliggöra att ansvaret för informationsutbytet ska ligga på myndigheten som sådan och inte på enskilda tjänstepersoner. Vi menar därför att det i lagen ska framgå att en arbetsordning inte får innebära att enskilda tjänstepersoner ska bära ansvaret för informationsdelningen. Detta bör tillkännages för regeringen. Regeringen bör säkerställa att mängden sidoinformation begränsas Frågan om vilka myndigheter som ska inkluderas är väl avgränsad. Det påpekas dock av många remissinstanser att skola, sjukvård och socialtjänst samverkar med berörda myndigheter och att det kan innebära indirekta effekter för just skola, sjukvård m.fl. En synpunkt som lyfts fram av Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) är att även om hälso- och sjukvården undantas så kan förlossningsverksamhet komma att indirekt omfattas av uppgiftsskyldigheten. Det kan i sig riskera att leda till att gravida som är tillståndslösa inte vågar föda barn på sjukhus. Detta är en allvarlig risk, och regeringen måste säkerställa att så inte blir fallet med regeringens lagförslag. Precis som fack­förbundet Saco resonerar i sitt remissyttrande menar vi att det behövs tydligare avgränsningar så att verkligen endast de i lag utpekade myndigheterna berörs. Vidare riskerar förslagen i propositionen att skapa stora mängder information som inte ingår i själva uppgiftsskyldigheten, så kallad sidoinformation. Fackförbunden Service- och kommunikationsfacket (Seko) och TCO menar att det är otydligt kring vilken sidoinformation som ska delas. Vi delar denna uppfattning och menar att detta behöver definieras tydligare. Punkten ”de omständigheter som ligger till grund för myndighetens antagande att utlänningen saknar rätt att vistas i Sverige” är tämligen bred. Regeringens motivering till beslutet öppnar upp för mycket vida tolkningar där smådetaljer ska lämnas vid minsta misstanke och integritetskänslig information sprids utan att det är nödvändigt. Utifrån att det ska vara starka skäl som ligger till grund för informationsdelningen menar vi att tolkningsutrymmet ska begränsas. Vidare har flera remissinstanser i beredningsprocessen ifrågasatt om regeringens förslag i tillräcklig utsträckning beaktar barnrättsperspektivet och tar hänsyn till det faktum att barn­konventionen är en del av svensk lag. Bland annat framförs risken för att ökad efter­forskning av personuppgifter kan leda till mer omfattande uppgiftsdelning än tänkt. Vi menar att barnperspektivet måste beaktas i ökad utsträckning och att särskilda hänsyn ska tas när barn är inblandade. Detta bör tillkännages för regeringen. Beslag av mobiltelefoner och liknande Vi välkomnar att reglerna om inre utlänningskontroll stärks på ett sätt som möjliggör effektivare inre utlänningskontroller än i dag. Vi tycker även att det är bra att myndig­heterna ges fler verktyg för att klargöra en utlännings identitet, bland annat genom en möjlighet att omhänderta och genomsöka utlänningens mobiltelefon, om det där kan finnas information om utlänningens identitet och utlänningen inte medverkar till att klarlägga sin identitet. Det är också bra att fingeravtryck och fotografier i större utsträckning ska kunna användas i utlänningsärenden. I regeringens förslag skärps möjligheterna för att omhänderta och undersöka elektronisk kommunikationsutrustning i samband med att en utlänning ansöker om uppehållstillstånd eller internationellt skydd. Förslagen omfattar all slags utrustning för elektronisk kommunikation, men vanligen avses mobiltelefoner. Det är ett långtgående ingrepp i enskilda individers rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens enligt bland annat artikel 8 i Europakonventionen att undersöka elektronisk kommunikationsutrustning, t.ex. mobiltelefoner. Dessa rättigheter får dock med stöd av lag begränsas av skäl som gäller nationell säkerhet och förebyggande av oordning eller brott så länge regleringen är proportionerlig. I förslaget får information i en mobiltelefon undersökas för att vara till hjälp i arbetet med att klarlägga en utlännings identitet. Den föreslagna tiden för att kunna behålla en beslagtagen mobiltelefon, tre månader, har kritiserats av flera remissinstanser, bland dem Integritetsskyddsmyndigheten. Skälen till den långa tiden verkar vara mest motiverade av de långa väntetiderna hos Polismyndighetens forensiker eller tekniker. Lagrådet menar att förslaget i alltför hög utsträckning öppnar för omhändertaganden som inte kommer att uppfylla kravet på proportionalitet. Vi socialdemokrater delar Lagrådets kritik och anser att tiden tre månader bör begränsas. Tider på exempelvis en månad skulle vara betydligt mer rimligt med undantag för Säpo, som bör få ha telefoner i tre månader i enlighet med regeringens förslag. Detta bör tillkännages för regeringen. Ida Karkiainen (S) Ola Möller (S) Sanne Lennström (S) Åsa Eriksson (S) Jessica Rodén (S) Magdalena Sundqvist (S)