Helena Storckenfeldt (M) svarade Malin Larsson i en replik om Jordbrukspolitik i debatten ”Protokoll 2025/26:65 Onsdagen den 28 januari” den 28 jan 2026.
Malin LarssonS· i en replikJag tackar för svaret, men själva jordbrukets omställning – att lämna det fossila till förmån för det förnybara – hörde jag inte mycket om. Ledamoten nämner skogen och att vi inte behöver skydda mer där. Samtidigt hade…Fru talman! I fredags träffade jag Mikael, Lars, Helene, Ola och Lennart – fem engagerade lantbrukare från Halland. Vi samlades kring ett ämne som alla fem lyfte upp med stor frustration: regelkrångel, byråkrati och den där känslan av att staten inte ser deras arbete utan bara deras pappersarbete.
Det blev snabbt tydligt att det här är en fråga som lantbrukare har burit på i decennier men som politiken alltför länge har behandlat styvmoderligt. Vi talar nämligen inte om något nytt utan om ett systemfel som har vuxit sig större för varje år, där lantbrukare lägger timmar och ibland hela arbetsdagar på dokumentation i stället för på det de egentligen vill göra: producera mat, ta hand om djuren och förvalta den jord vi alla är beroende av.
För varje liter mjölk och varje kilo potatis krävs i dag dokumentation om gödselhantering, växtskydd, djurskydd, transporter, vattenanvändning och miljöhänsyn. Det är inte ovanligt att fem olika myndigheter knackar på ladugårdsdörren – alla med sina egna kontrollscheman och krav. Det här håller inte. Vi måste våga erkänna att vi har gjort det för svårt att vara bonde i Sverige.
Moderaterna har ett tydligt fokus på regelförenkling, och detta måste ske på alla nivåer där regelbördan uppstår. På EU-nivå har vi tagit konkreta steg framåt som jag är väldigt stolt över. Tack vare ett moderat initiativ i Europaparlamentet har EU-kommissionen infört principen om en in, en ut. Det innebär att varje gång ett nytt krav införs som medför en kostnad för lantbrukare ska det vägas upp av en lika stor kostnadsminskning någon annanstans i verksamheten.
Och vi har inte stannat där. I ett andra steg har vi fått Europaparlamentet att ställa sig bakom principen om en in, två ut. Det innebär att varje ny kostnadsbörda ska följas av att det dubbla tas bort. Det är ett paradigmskifte i EU:s jordbrukspolitik som Moderaterna har varit drivande i.
På nationell nivå måste Sverige upphöra med att konstant försöka vara bäst i klassen, alltså att vi lägger extra krav ovanpå EU:s regler. Om EU kräver en kontroll ska Sverige inte kräva två. Här har regeringen redan börjat rensa, men mycket behöver fortfarande göras.
Därutöver behöver vi modernisera hela kontrollsystemet. Genom digitalisering och bättre samordning ska en lantbrukare kunna rapportera uppgifter en gång, inte tre. Kontroller från myndigheter måste kunna samordnas. En gård behöver inte fem inspektioner från fem olika håll. Det här handlar inte om att tumma på viktiga krav, utan det handlar om att använda sunt förnuft och inte misstänkliggöra våra företagare.
Fru talman! Sveriges lantbrukare verkar på en global marknad men under svenska villkor. Det kräver att vi ger dem spelregler som möjliggör konkurrens på lika villkor så att de kan mäta sig med kollegor i andra länder utan att samtidigt behöva kämpa i uppförsbacke.
I dag är verkligheten en annan. Vi ser en livsmedelsproduktion som minskar, inte ökar. Det är inget nytt utan en utveckling som har pågått under lång tid. Regering efter regering har talat om vikten av att öka självförsörjningen, men trots alla goda ambitioner står vi och stampar. Inom flera delar av jordbruket fortsätter till och med nedgången. Det är inte hållbart.
Svensk livsmedelsproduktion är inte bara en fråga om jobb, företagande och tillväxt, utan det är en fråga om nationell säkerhet. Pandemin och kriget i Ukraina har påmint oss om hur snabbt tillgången till mat, insatsvaror och transporter kan rubbas. Att kunna producera sin egen mat är inte bara önskvärt, utan det är en strategisk nödvändighet.
Om vi vill vända den här utvecklingen och på allvar öka Sveriges självförsörjningsgrad måste vi skapa verkliga förutsättningar. Det måste bli mer lönsamt att odla och föda upp. Vi behöver fler bönder som vågar investera, fler hektar i produktion, mindre regelkrångel samt spelregler som sträcker sig över generationer av hårt arbetande människor.
Vi måste också inse vad som händer när svenska lantbrukare ständigt pressas hårdare än sina konkurrenter, för det är precis vad som sker i dag. När skatter, avgifter och regelkrav, allt det här, läggs på varandra minskar inte bara lönsamheten utan också viljan att satsa. I en bransch där varje investering är långsiktig måste vi skapa trygghet och förutsägbarhet. De som driver lantbruk i Sverige ska inte behöva tveka inför framtiden. De ska veta att politiken står bakom dem.
Sist men inte minst, fru talman, måste jag nämna vargen.
När allt fler fårproducenter väljer att lägga ned måste vi våga prata om det som är ett av deras största hinder: rovdjurspolitiken, eller snarare implementeringen av den.
Vargen är i dag ett reellt hot mot betesbaserad produktion. Även om vi i Sverige har verktyg som licensjakt, skyddsjakt och paragraf 28 räcker det inte. Reglerna måste bli mer praktiskt användbara, skyddsjakten måste förenklas och paragraf 28 behöver öppnas upp så att fler vågar fortsätta sin verksamhet, för verkligheten är att många redan har gett upp. De spikar igen ladugårdsdörren, inte för att de vill utan för att oron för nästa angrepp blivit för stor.
Fru talman! Det vore en skam om man tvingas ge upp världens bästa djurhållning för att politiken inte haft modet att agera i tid.
(Applåder)
Fru talman! Tack till Helena Storckenfeldt för anförandet!
Det var mycket som jag kan hålla med om. Men just nu varnar forskare allt tydligare för att vi närmar oss en ekosystemkollaps där biologisk mångfald, fungerande jordar, pollinering och vattenreglering hotas. Det här är inte bara abstrakta miljöfrågor, utan det är själva grunden för ett fungerande jordbruk och även för vår framtida livsmedelsförsörjning.
Samtidigt som vi läser i medierna om forskarnas varningssignaler konstaterar Riksrevisionen i sin rapport Statens insatser för jordbrukets klimatomställning att regeringens styrning är splittrad, otydlig och dåligt uppföljd. Insatserna hänger inte ihop, och det saknas en tydlig riktning för hur jordbruket ska ställa om samtidigt som produktionen kan öka.
Min fråga till ledamoten är därför: Hur menar Moderaterna att vi ska undvika allvarliga risker för ekosystemen och därmed för framtidens livsmedelsproduktion när regeringen enligt Riksrevisionen saknar en samordnad och långsiktig politik för jordbrukets omställning?
Fru talman! Om jag inte minns helt fel var detta en granskning inte enbart av den här regeringen utan snarare av en längre hantering av livsmedelsproduktionen och jordbrukspolitiken.
Först och främst är det otroligt viktigt att vi fortsätter att bidra med goda åtgärder för den biologiska mångfalden. Här ser vi ett systemfel i sig: Vi fortsätter att skydda det som vi egentligen inte behöver skydda mer av i Sverige, nämligen skog. Det är ett problem som bygger på att vi fortsätter att skydda skogen mycket på grund av att vi vet hur den ska skyddas. Det är enkelt att fortsätta skydda den.
Det som egentligen behövs för den biologiska mångfalden är snarare regelförenklingar och ökad lönsamhet i just jordbruket, i lantbruket, så att det blir mer lönsamt att ha fler betande mular. Det är ju det som är grunden. Det som behövs är egentligen inte att vi väljer att skydda fler områden utan snarare att det blir mer lönsamt att vara djurhållare i Sverige i dag.
Här tror vi stenhårt på att det är regelförenklingar, skattesänkningar och minskad byråkrati som är grunden för att lyckas öka produktionen och se till att fler väljer just den här branschen – som också ska vara en framtidsbransch, för det får vi inte glömma bort. Det här måste fortsätta vara en intressant bransch värd att investera i, och då måste man också se en framtid i den.
Jag vill tillägga att vi från Moderaterna länge har drivit på för ett dikostöd eftersom vi tror att det är väldigt viktigt inte minst för den biologiska mångfalden att ha fler betande djur. Om jag förstått det hela rätt utreds det nu, så det är mycket som är på gång.
Fru talman! Jag tackar för svaret, men själva jordbrukets omställning – att lämna det fossila till förmån för det förnybara – hörde jag inte mycket om.
Ledamoten nämner skogen och att vi inte behöver skydda mer där. Samtidigt hade ledamoten och regeringen nyligen en pressträff om att man lägger mer pengar på att ersätta skogsägare som inte får bruka sin skog, så man säger emot sig själv lite grann där.
Samtidigt som forskarna varnar för allvarliga risker för ekosystemet och samtidigt som Riksrevisionen konstaterar att regeringens styrning av jordbrukets omställning är splittrad och otydlig väljer regeringen att fokusera på att subventionera fossil diesel. Men stöden till förnybara lösningar som biodrivmedel uteblir, och omställningen ute på gårdarna är otillräcklig.
Det är problemet med den här regeringen, som har fastnat i oljeträsket: Det finns i dag inget som driver mot att minska det fossila i lantbruket trots att alla moderna traktorer kan köra på andra, förnybara bränslen. Varför plockar inte regeringen de här lågt hängande frukterna för att det ska ske en faktisk omställning i vårt svenska jordbruk?
Fru talman! Det var mycket på en gång där.
Vi väljer att se över artskyddet och att faktiskt betala markägaren när staten går in och gör intrång. Det tycker vi är rätt självklart. Det innebär inte att vi vill skydda mer skog. Snarare är det en del i att öka rättssäkerheten för Sveriges markägare och stärka äganderätten, något som jag vet att Socialdemokraterna har lite svårt för ibland.
I dag lönar det sig tyvärr inte att vara just lantbrukare. Jag träffade en som valt att ställa om och göra stora investeringar i sin gård. Han fick ökade kostnader, extra regler och extra kontroller medan grannen som drev en grisgård hade exakt samma regler och tillstånd som på 60-talet och inte fick några som helst ökade kostnader.
Jag ställer en fråga som blir retorisk och snarare är till väljarna. Tror ni att det är Socialdemokraterna eller Moderaterna som har bäst förutsättningar att minska regelkrånglet, att göra störst regelförenklingar, att genomföra störst skattesänkningar och att minska byråkratin? Vilket parti är det som är bäst på att göra det, och vad är det vi ser resultatet av nu?
Fru talman! Jag är rätt säker på vad svaret blir.
(Applåder)