Henrik Vinge (SD) svarade Ulrika Liljeberg i en replik om Ett nytt straffrättsligt påföljdssystem i debatten ”Protokoll 2025/26:157 Torsdagen den 13 augusti” den 13 aug 2026.
Ulrika LiljebergC· i sitt anförandeJag ber att få tacka föregående talare, Torsten Elofsson, som ska sluta i riksdagen. Ledamoten kommer att vara saknad. Vi debatterar i dag betänkandet utifrån regeringens proposition om ett nytt straffrättsligt…Fru talman! Jag ber att få tacka föregående talare, Torsten Elofsson, som ska sluta i riksdagen. Ledamoten kommer att vara saknad.
Vi debatterar i dag betänkandet utifrån regeringens proposition om ett nytt straffrättsligt påföljdssystem. Jag vill inledningsvis säga att vi har en situation med en grov organiserad brottslighet som hotar att ha sönder vårt samhälles fundament. Skjutningar och sprängningar har blivit en del av vår vardag, men jag vill ändå säga att jag är den första att glädjas över den nuvarande minskningen av det våldet. Den var nödvändig.
Vi ser dock en fortsatt arbetslivskriminalitet som innebär att människor utnyttjas och som skapar osund konkurrens för hederliga företag. Den kriminella ekonomin beräknas uppgå till 350 miljarder kronor. Vi ser inte att den minskar nämnvärt. Narkotikan fortsätter skörda liv och ödelägga livssituationer. Välfärdssystemen riskerar att dräneras. Småföretag och enskilda drabbas fortfarande av mängdbrott.
Det som kanske är värst av allt är att barn och unga dras in i en våldsspiral som släcker framtidsdrömmar och liv. Det råder ingen tvekan om att vi behöver agera kraftfullt.
För Centerpartiet är linjen klar. Vi ska vara både tuffa och smarta mot brottsligheten, och vi kommer alltid att arbeta för en resultatinriktad, rättssäker och kunskapsbaserad rättspolitik. Det är alltid med den utgångspunkten vi granskar regeringens förslag.
Fru talman! Regeringen har lagt de här förslagen på bordet i dag, och jag vill säga att Centerpartiet i princip står bakom dem. Vi tycker inte alls att det är orimligt med en ny påföljd i form av villkorligt fängelse. Vi tycker att det är rimligt med ökad användning av hela straffskalan och en ändrad reglering av hur ett gemensamt straff ska bestämmas för flera brott, det vill säga ändrad mängdrabatt. Vi är för slopade strafflindringsgrunder – de så kallade billighetsskälen. Det är rimlig lagstiftning – faktiskt särskilt den ändrade mängdrabatten och de slopade billighetsskälen.
Förslagen får förvisso kritik från Lagrådet för dålig beredning, att de inte är tillräckligt genomtänkta och att beredningen inte uppfyller grundlagens krav. Lagrådet har tidigare konstaterat att regeringen lanserat en kaskad av lagstiftningsärenden utan samordning och att det är svårt att överblicka det här. Samtidigt är det ju så inom politiken att vi arbetar i realtid. Man behöver vara både principfast och pragmatisk. Därför har Centerpartiet sagt ja till det mesta som har lagts på riksdagens bord. Det har varit rekordmycket.
Vi har emellertid sagt nej till visitationszoner, anonyma vittnen, ansiktsigenkänning med AI i realtid och sänkt straffbarhetsålder, som debatterats tidigare. Jag kan notera att visitationszoner använts en handfull gånger och att anonyma vittnen och ansiktsigenkänning mig veterligen inte använts alls. Vi kan konstatera att de verktygen, som vi var emot, inte blev någon game changer – vilket kanske numera är ett svenskt begrepp.
Vi har dock varit för väldigt mycket. Vi har varit för ökade resurser till rättsväsendet, och det var verkligen nödvändigt.
Vi har varit för preventiva och hemliga tvångsmedel, kameror i allmänhet, vistelseförbud och biometrisk lagstiftning. Vi har stått bakom förslaget att hyra fängelseplatser i Estland, ett femtiotal skärpta straff, förlängd villkorlig frigivning vid grova brott, livstid vid grova våldtäkter och säkerhetsförvaring. De två sista sakerna är helt klart sådant som man ska få rejäla straff för, på tal om slopad mängdrabatt.
Vi har varit för kriminalisering av rymning och mycket mer, och vi har nu meddelat att vi är för en förlängning av preventiva tvångsmedel till 2028.
Det finns dock grundläggande förutsättningar som behöver finnas på plats för att vi ska säga ja till lagstiftning som läggs på riksdagens bord. Nu kommer jag till skälen till att vi säger nej till dagens lagförslag.
Kan vi först stöka undan något? Det förslag som ligger på riksdagens bord innebär inte att man avskaffar mängdrabatten, utan det innebär att man förändrar den. Det var därför hedersamt av min kristdemokratiska kollega i justitieutskottet när han redogjorde för konstruktionen av den nya mängdrabatten. Den är ändrad men inte avskaffad.
Sedan vill jag ta upp något annat. Vi hade en debatt här tidigare i dag. För dem som inte såg den diskuterade vi med justitieministern om att man ska läsa handlingarna och att det är något som är bra. Det är nästan något vi skulle kunna uppmana till.
Därmed kommer jag till kärnpunkten. Vi säger nej till detta förslag för att det saknas resurser, förmågor, förutsättningar och tidsplan för att det här ska kunna träda i kraft. Jag trodde inte att det rådde någon oenighet om det.
Ute i presscentret är det det talade ordet som gäller, men här i kammaren gäller det skriftliga ordet. Jag inväntade betänkandet från justitieutskottet i går för att se vad som står där om ikraftträdande. Där står det som jag trodde att vi alla var överens om.
Låt mig läsa innantill: ”Regeringen konstaterar att det i nuläget inte går att fastställa vid vilken tidpunkt en tillräcklig kapacitet för att omhänderta samtliga förslag är uppnådd.” Det är det som gäller och det vi har att utgå ifrån.
Nu kommer årtal och annat upp. Men jag tycker att det talade ordet och vallöftena hör hemma i just presscentret, men här i kammaren bör vi hålla oss till det justerade betänkande som antogs i går.
Om det hade kommit ett nytt besked hade jag respekterat och uppskattat det, men det gjorde det inte. Det här är Tidöregeringens officiella och enda inställning: Det går inte att fastställa tidpunkt.
Man kan inte låtsas att lagstiftningen i sak och möjligheterna till dess ikraftträdande inte hänger ihop. En vital del av att leda ett land är att skapa ekonomiska och förmågemässiga förutsättningar för att nödvändig och viktig lagstiftning ska kunna träda i kraft vid en tidpunkt inom överskådlig tid.
Om man som parti ifrågasätter det och säger nej är man numera tydligen soft on crime. Men nej, det är att stå upp för en rättstradition, för vårt vedertagna sätt att lagstifta och för rimliga förväntningar på regeringens förmåga att styra och leda landet. Det är skälet till att vi säger nej.
Jag vill drista mig till att återge vad nuvarande justitieminister Gunnar Strömmer ofta brukar säga när han bemöter kritik om hastiga lagstiftningsprocesser: Jag har aldrig blivit stoppad hemma i Ö-vik av folk som sagt att de vill att jag ska lagstifta lite långsammare.
Jag har heller aldrig blivit stoppad av någon som tycker att jag ska lagstifta lite långsammare. Men jag har heller aldrig blivit stoppad av någon som säger: ”Kan inte du verka för lagstiftning som man inte vet konsekvenserna av, som alla experter säger nej till, som myndigheterna inte är redo för eller som man inte vet när den ska träda i kraft?”
Det är klart att de inte frågar det, eftersom de förutsätter att vi inte gör det. De förutsätter att regeringen inte gör det. Det är ett stort ansvar att leda vårt land, och regeringen har i den här delen inte tagit det ansvaret.
Kriminalvården bedömer att plats- och personalbehoven till följd av de nu aktuella förslagen kommer att kunna omhändertas till fullo tidigast 2040. Det är inte jag som säger det, utan jag litar på det som står i betänkandet: att det inte går att säga när det här ska träda i kraft.
Domstolsverkets bedömning är att förslaget riskerar att leda till kompetensbrist, ökade handläggningstider, stora kostnadsökningar och längre förhandlingstider. Jag noterar det, men jag läser också i betänkandet att regeringen inte vet när det här kan träda i kraft.
Det här är det grundläggande skälet till att Centerpartiet anser att regeringens förslag ska avslås. Vi välkomnar att man återkommer när båda delarna finns på plats – den materiella lagstiftningen med förmågor och förutsättningar och att det här kan träda i kraft. Det är viktigt, så jag välkomnar det.
Vi säger inte nej för att det är fel eller undermåligt i sak utan för att regeringens förmåga att skapa förutsättningar för dess införande är både fel och undermålig.
Med det yrkar jag bifall till reservation 1.
Fru talman! Tack, ledamoten, för anförandet och tack för den här mandatperioden, som lider mot sitt slut! Jag har många gånger uppskattat vårt meningsutbyte för att jag tycker att ledamoten i grunden är en intellektuellt hederlig politiker.
Jag håller inte med henne om hennes slutsatser kring processen, men jag noterar att hon i sak håller med om regeringens ambition. Det är mycket glädjande att vi delar viljeinriktning.
Jag skulle vilja ställa en genuint menad fråga. Ledamoten säger att det här inte innebär att vi avskaffar mängdrabatten. Men ”rabatt” är en metafor hämtad från varuhandeln och ingen juridisk-teknisk term. Det har använts som metafor för att det har funnits en matematisk modell.
Det har inneburit att domstolarna i sin praxis, precis som i dagligvaruhandeln när man har rabatter, räknat att det andra brottet bara blir värt en tredjedel, nästa en sjättedel och så vidare. Det gör metaforen är ganska träffande.
Det vi gör nu innebär att vi inte kommer ha en sådan matematisk modell. Som huvudregel ska straffvärdet för varje brott läggas till. Därefter ska domstolen göra en helhetsbedömning för att säkerställa att straffet blir proportionerligt. Utgångspunkten är att varje brott ska räknas.
Så här funkar det i princip i alla länder i västvärlden. Mig veterligen finns det inget land i västvärlden som har en absolut kumulation. Men det betyder knappast att man har mängdrabatt i Texas.
Jag undrar om ledamoten ändå inte skulle kunna tillstå att metaforen ”mängdrabatt” i och med denna reform inte längre är särskilt träffande.
Fru talman! Jag vill inledningsvis säga att också jag har uppskattat våra debatter. Rakhet och tydlighet är underskattat i politiken. Jag uppskattar verkligen det. Tack, ledamoten!
Det är bra att vi får det här klargjort. När vi talar om att avskaffa rabatten är det inte rabatten i sig som är problemet för mig, utan det är att man säger att man avskaffar den. När gemene man går till en affär där det finns vissa saker som är nedsatta och någon då säger ”Den här varan har ingen rabatt” tänker nog många, tror jag, att man betalar fullt pris – 100 procent.
Det är inte det som blir fallet här. Som ledamoten säger kommer det att finnas avräkning för att inte påföljder ska bli helt oproportionella så att många samlade brott med en lägre straffskala helt plötsligt ska ge ett längre straff än ett grövre brott. Det här finns också beskrivet på ett bra sätt i det betänkande som jag har tagit del av.
Jag tycker det vore mer korrekt att säga att det är en ändrad mängdrabatt. Jag tycker det beskrivs bra. Vi hört andra ledamöter ta upp det här. Jag tycker att ledamoten nu är betydligt mer balanserad i sin beskrivning än vad han har varit tidigare. Vi har hört från flera i talarstolen att den nu slopas eller avskaffas.
Det finns såklart olika sätt att uttrycka sig. Det finns politikerspråk, juristspråk och vardagligt språk. Men jag har svårt att tro att man skulle kunna missförstå när någon säger att man slopar eller avskaffar något och med det menar ”ändrar”.
Fru talman! Jag framhärdar ändå med att vi avskaffar mängdrabatten.
Det vi kallar mängdrabatt, det vill säga de regler för straffmätning som vi nu föreslår en ändring av, var djupt orättvist och fick allvarliga konsekvenser i form av alldeles för lindriga straff för farliga, högfrekventa förbrytare.
Hela min politiska gärning har syftat till att reformera det här straffsystemet, och jag är väldigt stolt över att få avsluta den här mandatperioden med att rösta för ett eminent förslag som enligt min mening definitivt avskaffar mängdrabatten. Det skulle trots allt förvåna mig om ledamoten efter denna lagändring fortsätter kalla detta för en mängdrabatt.
Jag vill också passa på att påpeka att det vi gör nu är av historisk betydelse. Jag nämnde i mitt anförande tidigare att det var över 60 år sedan brottsbalken antogs i den här kammaren och snart 40 år sedan den senaste stora reformen av straffrätten gjordes. Att vi nu har gjort de här stora förändringarna handlar inte bara om att det är rättvist och moraliskt rätt, utan det handlar också om att lösa väldigt allvarliga brottsproblem: den organiserade systemhotande brottsligheten men också det stora problem vi har med sexualbrottslighet i Sverige.
Här hade jag kanske önskat en lite mer konstruktiv ansats från Centerpartiet. Även om inte allting är perfekt tycker jag att man måste se att vi har en inre säkerhetskris att hantera och ha ett lite mer lösningsorienterat fokus. Med detta sagt hoppas jag att vi kan få till ett bra samarbete kommande mandatperiod.
Fru talman! Jag uppskattar den uppmaningen och hoppas också att vi kan ha ett fortsatt bra samarbete.
I mitt anförande tidigare tillstod jag att all lagstiftning inte är perfekt. Vi säger ja till en hel del fast det har fått skarp kritik. Man måste vara principfast, men som jag säger lever vi i en realitet där vi behöver hantera problem; där har vi många gånger varit pragmatiska. Det har vi varit i en stor mängd fall – jag ska inte återigen tynga debatten genom att läsa upp allt som Centerpartiet har varit för. Men jag sa också att vi drog en gräns här.
Det jag har påpekat, som jag ser som en stor brist – till och med en så stor brist att vi säger nej – är dels att det påstås att mängdrabatten avskaffas, vilket vi har olika semantiska tolkningar av, dels att man ger sken av att den avskaffas nu. Om man nu säger att den ändras spelar det ingen roll att det görs nu.
Jag har läst innantill, så jag kanske inte behöver göra det igen. Det man säger är att det inte går att fastställa vid vilken tidpunkt det finns tillräcklig kapacitet för att detta ska kunna träda i kraft. Om den grundläggande förutsättningen att lagstiftning inom rimlig tid ska kunna träda i kraft är fundamentet för mig upplevs det tydligen som en detalj för regeringen, och det gör mig bekymrad. Att skapa förutsättningar och förmågor för lagstiftningens genomförande är en viktig del av att styra och leda landet.
Jag har sagt tidigare att om man sagt att det ska ske inom en månad eller till och med ett år hade jag inte haft något problem att säga att det nu är genomfört. Men i det här fallet vet vi inte alls när det blir. Det är detta grundläggande krav som gör att Centerpartiet tyvärr nödgas säga nej i det här fallet.
Fru talman! Jag uppskattar den sakliga ingången i den här diskussionen. Men min fråga är inte av så teknisk karaktär utan kanske lite mer av förtroendemässig karaktär.
I dag är det väldigt många människor som utsätts för den typ av brott som ofta leder till mängdrabatt. Vi har till exempel många äldre som har utsatts för bedrägerier som i praktiken kanske inte ens utreds därför att gärningsmannen redan är misstänkt för en lång rad brott av samma karaktär. Unga killar som blir rånade på sina mopeder, husägare som får inbrott, sommarstugeägare som får båtmotorn stulen och inte minst handlare som blir utsatta för systematiska stölder är något som vi båda har hört talas om i ganska stor utsträckning.
Många av dessa anmäler till polisen, i alla fall de första gångerna de blir utsatta. Men så småningom får de beskedet: Utredningen är nedlagd, och vi kommer inte att gå vidare med ditt fall. Skälet är att gärningsmannen redan är misstänkt för en lång rad liknande brott. Han har i praktiken slagit i taket för mängdrabatten. Det finns ingen anledning att utreda mer, för straffet kommer inte att påverkas.
Beskedet är alltså att det brott du blev utsatt för inte spelade någon roll. Rättsstaten kommer inte att bekymra sig om det. Den kommer inte att ge dig någon typ av upprättelse.
Fru talman! Min fråga är: Vad tror ledamoten Ulrika Liljeberg att detta gör med människors tilltro till rättsstaten? Vad gör det med det förtroende som människor känner för samhället och för staten när man inser att man lika gärna hade kunnat strunta i att anmäla brottet?
Fru talman! Jag tror att folk hade tänkt att det vore bra om regeringen hade sett till att det fanns förutsättningar för att den här lagstiftningen skulle kunna gå igenom. Det är vad folk hade velat. Folk hade velat ha en regering som ser till att det här kan komma på en plats.
I stället konstaterar regeringen ”att det i nuläget inte går att fastställa vid vilken tidpunkt en tillräcklig kapacitet för att omhänderta samtliga förslag är uppnådd”. Detta är fakta. Det ligger inte på oppositionen utan på nuvarande regering och dess samarbetspartier att se till att detta är möjligt.
Det här är något som behöver komma på plats. Det hade varit en annan sak om det hade funnits ett årtal eller så, men det här justerades i justitieutskottet med ledamoten som ordförande i går. Detta är det senaste – bläcket har knappt torkat. Vi vet inte när det här kan införas, trots andra utsagor i dag.
Verkligheten ser ju ut som ledamoten beskriver: Vi har flera flaskhalsar som någon ska ta sig igenom. Det kan vara att förundersökning inte inleds, för det ser inte ut att finnas någon anledning. Eller så kan det ske en förundersökningsbegränsning innan ärendet ens går till åtal. Vidare finns det en existerande mängdrabatt till och med för det som har gått till åtal.
Vi har alltså ett system med flera sådana möjligheter i Sverige. Därför tycker vi att ändrad mängdrabatt vore ett välkommet förslag. Men det finns inga förutsättningar för att detta ska kunna träda i kraft. Jag har upprepat det, och jag upprepar det gärna igen: Det går inte att förringa det inslaget i lagstiftningsprocessen – att det ska kunna träda i kraft.
I de här replikerna slås jag av att ingångsvärdet för ledamoten och andra kollegor är att det här kommer träda i kraft, men det kommer det inte att göra. Det är ingen som vet när, och detta är den stora bristen. Det är synd att vi som riksdag nu är tvungna att säga det till dem som ställer den högst relevanta fråga som ledamoten ställer.
Fru talman! Jag tänker att det väl är vi här inne som ytterst avgör när detta ska träda i kraft. Det ligger alltså på regeringens bord att sjösätta reformen. Det är vi här inne som utser regeringen.
Det finns just nu en majoritet som säger att man vill att regeringen ska sjösätta detta under nästa mandatperiod. Men det är en knapp majoritet eftersom Centerpartiet alltså ställer sig på motståndarsidan. Centerpartiet är inte berett att i dag rösta ja till att det här förslaget ska genomföras. Och man är inte beredd att ingå i den majoritet som vill genomföra det nästa mandatperiod.
Jag har svårt att få ihop dessa två berättelser. Jag har svårt att få ihop att man å ena sidan säger att man vill genomföra de här förslagen men å andra sidan nu alltså kommer att utsätta dem för en enorm risk. Vi kommer att ha en jämn votering i dag. Det kommer att hänga på någon enskild ledamot därför att Centerpartiet kommer att rösta nej. Skulle förslaget falla i kammaren på grund av någon slumpmässig händelse – vi har alla läst i tidningarna om hissar som inte går och så vidare – är det för att Centerpartiet röstar nej.
Sedan går Centerpartiet till val tillsammans med Vänsterpartiet för att bilda en rödgrön regering. Är det någon här inne eller någon annanstans som tror att chansen att mängdrabatten avskaffas ökar om vi får ett nej i kammaren i dag och sedan får en rödgrön regering med ett vänsterparti som vägrar genomföra detta?
Fru talman! Tror Centerpartiet att det är större eller mindre chans att mängdrabatten avskaffas snart om man dels röstar nej i kammaren, dels bidrar till att Vänsterpartiet ska vara med och styra över kriminalpolitiken i Sverige?
Fru talman! Jag upprepar än en gång: Det här kommer inte att träda i kraft, och regeringen vet i nuläget inte när det ska ske. Det är det som är grejen.
När det som för oss är viktiga fundamenta i lagstiftningsprocessen kommer är vi beredda att säga ja. Men vi tycker att det vi i dag debatterar är ett sätt att lagstifta som inte hör hemma här inne i kammaren. Jag har tidigare liknat det vid sådant som man sysslar med i sitt presscenter när man har presskonferenser och talar om vad man vill.
Jag noterade också att ledamoten har ändrat sitt sätt att uttrycka det. Han har gått från att säga ”nu avskaffar vi det här” till att säga ”vi vill avskaffa det här”. Det är mer ärligt att säga att detta är vad man vill, men man måste också kunna skapa förutsättningar för det.
När man lägger förslag på riksdagens bord väntar sig svenska folket – detta är ju viktig lagstiftning – också att det ska finnas förutsättningar för att den ska kunna träda i kraft. Här sätter man en praxis som inte hör hemma i vårt svenska sätt att lagstifta. Detta är inte ett vedertaget sätt att lagstifta.
Så här gör man kanske när det handlar om beredskaps- och krislagar eller om det har krävts ett godkännande av något. När det handlar om att hyra fängelseplatser i Estland krävs det till exempel att vår avtalspart ska godkänna det. Det är en helt annan situation än nu.
Regeringen har rådighet över både lagstiftningen, resurserna och förmågorna för att detta ska träda i kraft. Då förväntar man sig att allt sådant ska finnas på plats inom överskådlig och rimlig tid när ett förslag läggs fram i riksdagen. Jag tänker inte läsa ur betänkandet för femte gången, men låt mig återigen säga: Regeringen vet inte när det hela kan träda i kraft.
