Katarina Luhr (MP) om (forts. från § 9) Ändamålsenliga säkerhets- och strålskyddskrav för utvinning och bearbetning av kärnämnen (forts. NU27)

Herr talman! Sverige parerar flera parallella utmaningar just nu, varav de största är att genomföra klimatomställningen och bygga ett starkare försvar. Vi elektrifierar industri och transportsektor, och vi gör det i en tid när världen har blivit mer osäker.

För att lyckas behöver vi först och främst energi, som vi kommer att prata mer om lite senare i dag. Just nu ska vi tala om den andra viktiga beståndsdelen – råvarorna.

För att vi ska ha elnät att tala om, en telefon i våra händer eller en försvarsindustri värd namnet behöver vi metaller och mineral som järnmalm, koppar, grafit och uran. Det moderna samhället vilar bokstavligen på de naturresurser som finns under våra fötter. Vi behöver dessa resurser, och vi behöver använda dem på ett ansvarsfullt sätt.

Dagens proposition är viktig för att vi just ska kunna ta ansvar.

Herr talman! Sverige har länge varit en stark gruvnation, och det ska vi förbli. Sverige och Europa arbetar för att stärka sin försörjningstrygghet och minska beroendet av omvärlden när det gäller kritiska råvaror.

Vi ska inte behöva vara beroende av import från länder som ofta har betydligt lägre miljökrav, sämre arbetsvillkor och svagare respekt för mänskliga rättigheter än Sverige. Det är betydligt bättre att bryta metaller och mineral i Sverige än att flytta miljöproblem och etiska dilemman till andra delar av världen.

Om vi vill ha fler batterier, elledningar, vindkraftverk, solpaneler och kärnkraftverk måste vi också vara beredda att diskutera var råvarorna ska komma ifrån. Man kan inte säga ja till den gröna omställningen men nej till de mineral som omställningen kräver.

Herr talman! Den proposition vi debatterar i dag bygger vidare på det beslut som redan fattats om att avskaffa det svenska förbudet mot uranutvinning. Nu tar regeringen nästa steg. Förslaget innebär att en anläggning för utvinning och koncentrering av uran inte längre ska betraktas som en kärnteknisk anläggning. I stället ska verksamheten behandlas mer likt annan gruvverksamhet samtidigt som nödvändiga krav på strålskydd och säkerhet fortsatt gäller.

Varför gör man då detta? Jo, det görs för att få ett mer ändamålsenligt regelverk för utvinning och bearbetning av kärnämnen. De risker som finns vid uranutvinning är inte samma risker som finns vid ett kärnkraftverk eller en anrikningsanläggning. Regeringen konstaterar att det främst handlar om strålskyddsfrågor och miljöfrågor, inte om de kärnsäkerhetsrisker som förknippas med reaktordrift. Därför är det rimligt att regelverket utformas utifrån verksamhetens faktiska risker.

Detta ligger också helt i linje med internationell praxis och hur frågan hanteras inom EU, av IAEA och i flera andra europeiska länder.

Sedan kommer vi till det här med att ta ansvar. Regeringens proposition skapar bättre förutsättningar för Sverige att ta ansvar för sin egen försörjning av strategiskt viktiga råvaror. Det är råvaror som behövs för elektrifieringen, industrin och den omställning som hela samhället räknar med.

Den tar också ansvar för en uråldrig svensk princip: att inte slänga bort något som kan brukas.

Uran är inte farligare att bryta än annan metall och mineral. Ändå har det varit förbjudet att tillvarata ämnet när det förekommer som biprodukt vid annan utvinning. Att låta uranet gå till deponi när det redan brutits fram är ett resursslöseri som inte gagnar vare sig miljön eller samhällsekonomin.

Det är också ett etiskt ansvarstagande. Det är svårt att argumentera mot svensk utvinning samtidigt som man accepterar att samma råvara bryts någon annanstans under betydligt sämre villkor. Om vi behöver råvaran måste vi också vara beredda att diskutera var den ska komma ifrån. Alternativet är ofta import från länder som Kina och Kazakstan, där synen på miljö, arbetsvillkor och mänskliga rättigheter skiljer sig avsevärt från den svenska.

Herr talman! Propositionen ser till att miljöprövningarna finns kvar, att miljöbalken fortfarande gäller, att strålskyddslagstiftningen också gäller och att tillståndsprocesserna finns kvar. Skillnaden är att regelverket blir mer logiskt, mer proportionerligt och mer förutsebart.

Kommunernas planmonopol består även om det särskilda kommunala vetot försvinner. Nationellt viktiga råvarufrågor måste i slutändan prövas utifrån nationella intressen.

Vi behöver också vara noga här med att inte blanda ihop debatten om uran med debatten om alunskiffer. Brytning i alunskiffer är mer riskfylld än annan gruvbrytning, samtidigt som uran förekommer i fler bergarter än i alunskiffer. Regeringen presenterar i dag förslaget om att införa kommunalt veto för brytning i alunskiffer. Det vet jag är lugnande för många kommuner, inte minst runt den natursköna Storsjön.

Direktiven till utredningen, som har debatterats här, finns också att läsa på regeringens hemsida. Där finns också det pressmeddelande som gick ut tidigare i dag.

Herr talman! Det här handlar ytterst om att skapa ett regelverk som är anpassat efter verkligheten. Höga miljökrav ska fortsatt gälla. Strålskyddet ska fortsatt vara starkt. Men regleringen ska utformas efter de faktiska riskerna.

Sverige behöver fler verktyg för att säkra tillgången till de råvaror som krävs för energiförsörjningen, elektrifieringen och industrin. Den här propositionen är ett steg i den riktningen.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Herr talman! Tack, ledamoten Nordin, för frågan!

Frågan var om vi över huvud taget tycker att landsbygden är viktig. Det råder det ingen tvekan om att vi gör med tanke på att vi ser till att det finns en möjlighet att verka på landsbygden. Oavsett vilken bil du kör och oavsett vilken sjukvård du har rätt till vill vi se till att det fungerar i hela landet och inte bara i Stockholm. Vi vet visserligen att vården i Stockholm kanske inte riktigt fungerar som den ska, eftersom köerna där ökar, men i övriga landet har man tillgång till detta.

Om ledamoten läser direktiven ser han att det är just detta vi nu inför. Man är helt överens i regeringen om att man ska inhämta information om hur jämförbara länder reglerar utvinning i alunskiffer. Man ska analysera hur det kommunala inflytandet kan stärkas i ärenden om bearbetningskoncession avseende koncessionsmineral i alunskiffer, inklusive hur ett krav på godkännande från berörda kommuner – alltså ett kommunalt veto – för beviljande av en sådan koncession kan utformas. Man ska också analysera hur ett stärkt kommunalt inflytande över ärenden om bearbetningskoncession för utvinning i alunskiffer kan ges retroaktiv verkan och lämna nödvändiga författningsförslag.

Det är just det här som det handlar om när det gäller alunskiffer. Vi har varit uppe och lyssnat på medborgare gällande den oro som ändå finns, men det finns ju också en tilltro till vår egen miljöbalk och miljölagstiftning. Vad i den är det som ledamoten vill förändra, med tanke på att han inte verkar lita på att den svenska miljöprövningen är rigid nog?

Herr talman! Jag upprepar det jag redan har sagt, nämligen att det finns ett direktiv. Jag har det här, och du kan få det av mig efter debatten, Rickard Nordin. Det finns också på regeringens hemsida. Jag säger det så att vi har det överstökat. Alla som är intresserade kan alltså läsa direktivet; det är sex sidor långt.

Det här handlar ju om att göra det möjligt att plocka upp de råvaror som Sverige behöver för energiomställningen. Jag förstår inte hur man som centerpartist inte vill stå för den gruvbrytning vi ändå har i Sverige och för att vi ska ha möjlighet att ha både solkraft, vindkraft och så vidare – i stället för att importera detta från andra länder, som har sämre miljökrav, sämre arbetsvillkor och sämre mänskliga rättigheter i grunden. Det går över huvud taget inte ihop i hela retoriken och visionen.

Här tycker jag alltså faktiskt att ansvaret ligger på de partier som säger nej till detta. Vi tar ett helhetsgrepp och ett helhetsansvar. Däremot kommer vi att snabbutreda den här frågan, men det gäller det kommunala vetot för just brytning i alunskiffer. I dagsläget finns det nämligen ingen metod som kan hantera det på ett rätt och riktigt sätt. Det är att ta ansvar för Sverige.

(Applåder)

Herr talman! Tack, ledamoten Luhr, för frågorna! Jag tycker att de är berättigade med tanke på att direktivet nu finns. Jag kan försöka visa rätt länk sedan, så att ledamoten får se det sex sidor långa direktivet.

Nästa vecka kommer tidsplanen och utredaren att presenteras. Ledamoten representerar ett parti som har suttit i regeringen tidigare och vet att man måste göra detta i gängse ordning. Det råder dock ingen tvekan om att det finns ett färdigförhandlat direktiv som kommer att staka ut vägen för just brytning i alunskiffer.

Min fråga blir dock återigen, precis som i det tidigare replikskiftet med ledamoten Nordin: Hur ska man kunna ta ansvar för hela klimatomställningen när man stoppar – och egentligen inte vill se någon – gruvbrytning i Sverige men gärna importerar från länder som varken har mänskliga rättigheter i åtanke, arbetsmiljövillkor som duger eller en miljöprövning som duger? Det är jag mer intresserad av att få höra från Miljöpartiet.

Herr talman! Jag tackar ledamoten för frågorna.

Jag skulle ändå vilja säga att vi måste skilja mellan brytning i alunskiffer och brytning av uran. Ett stopp för all brytning av uran, som finns även i andra bergarter, skulle ju göra att man hämmar utvecklingen mot att plocka upp andra råvaror som vi kanske behöver. Vi importerar inte alla våra metaller och mineral från Kanada, utan de kommer från olika delar av världen. Vi importerar även färdiga produkter som innehåller mineral och metaller; varje mobiltelefon är ju inte svenskproducerad. Totalförsvaret behöver också olika komponenter från olika delar av världen.

Här gäller det att vi, som ett land i Europa som ändå innehar de här råvarorna, är med. Vi ska se till att Sverige är en industrination – och en värdig industrination som det går att lita på.

Att man inte kan skilja på detta och vill hämma den utvecklingen övergår mitt förstånd. I andra debatter låter det nämligen helt annorlunda.

Jag förstår inte varför man inte vill se detta som en möjlig väg framåt utan stirrar sig blind på att det inte ska plockas upp något uran. Det är ändå många andra komponenter som frigörs när man utvinner uranet.

Vi drar bort den våta filten och ser till att man kan tro på och tro gott om Sverige igen.

Herr talman! Tack för frågorna, Isak From!

Det gäller mycket riktigt anrikning – absolut. Det är kanske jag som ska hålla tungan rätt i mun. I den här debatten blir man också upphetsad.

I fråga om att lita på den svenska miljölagstiftningen måste vi någonstans titta på vad det är som gör att man har denna oro. Det handlar om att det kommunala vetot ska tas bort.

Nu tillsätter vi en utredning för hur man ändå ska kunna ha ett kommunalt veto vid brytning i alunskiffer och anrikning ur alunskiffer. I direktiven redovisas att man också ska ha kontakt med berörda kommuner. Man ska inhämta kunskap och erfarenheter från såväl myndigheter som organisationer och allt annat. Detta görs alltså inte lättvindigt. Men man ska göra en snabbutredning. Utredningen kommer att presenteras nästa vecka, och direktiven på sex sidor finns på regeringens hemsida.

Herr talman! Tack för frågorna, Isak From!

Visionen är att Sverige ska kunna ta det ansvar som behöver tas i den värld och omvärld vi ändå ser. Vi har möjlighet att plocka upp råvaror som finns under våra fötter i Sverige. Det är ansvarsfullt, om vi vill se en utveckling på riktigt och ta det ansvaret.

I Sverige har vi goda miljöprövningar, kanske de mest rigida i världen. Vi följer mänskliga rättigheter. Och vi har bra arbetsmiljövillkor. Man kan lita på att vi kan klara av det.

Att stressa på behöver kanske göras. Vi ligger ju så långt efter om vi ska kunna göra detta. När ledamotens parti satt i regeringsställning hämmade man nämligen gruvbrytning totalt. Det behöver alltså tittas på hur vi kan välkomna och se till att Sverige blir en gruvnation att lita på igen. Det gör vi just nu, genom en rad olika beslut som har fattats i den här kammaren, och på måndag kommer vi att trycka på knapparna igen för att ta nästa steg för att möjliggöra detta.

Det kommunala vetot för just alunskiffer kommer att snabbutredas. Direktiven finns att läsa. Jag antar att det kommer att bli en fortsatt debatt.

Till alla personer som ändå oroar sig över detta vill jag säga: Med den svenska lagstiftningen, som redan finns, i botten och med det kommande kommunala vetot för just brytning i alunskiffer och anrikning ur alunskiffer kan man lita på att den här regeringen tar sitt fulla ansvar.

(Applåder)