Adrian Magnusson (S) om Arbetsrätt och arbetstid

Herr talman! Vi i Socialdemokraterna står givetvis bakom alla våra yrkanden, men för tids vinning vid framtida votering yrkar jag bifall endast till reservation 11.

Arbetsrätten reglerar något av det allra mest fundamentala i människors liv. Det är det som många av oss lägger flera timmar om dagen på och som ibland också tar upp en lite för stor del av vår fritid: arbetet. Arbetstiden faller sig ju givetvis naturlig att diskutera när vi pratar om att arbetet tar stora delar av människors tid – inklusive fritid, tyvärr.

Arbetslivet präglas av ett maktförhållande mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. Det är ett ojämlikt förhållande. Arbetsgivarna har alltid ett övertag i det maktförhållandet. Med anledning av det har lagstiftaren historiskt ingripit för att maktförhållandet ska regleras, för att maktförhållandet ska bli något mer jämlikt.

Lagen om anställningsskydd, medbestämmandelagen, arbetstidslagen, semesterlagen, ja, många olika typer av lagstiftning har tagits fram just av den anledningen: att jämna ut den ojämlika maktbalans som finns i arbetslivet.

Nu är det inte resultatet av något slags gudomlig kraft, utan resultatet av en hård och enträgen kamp över lång tid. Det är resultatet av en högst medveten politisk kamp av svensk och internationell arbetarrörelse.

Det går givetvis att använda arbetsrätten på precis motsatt sätt. Man kan använda den för att i stället stärka arbetsgivares makt på bekostnad av arbetstagarnas. Under de senaste hundra åren har denna uppfattning som tur är inte varit dominerande. Eller, tur: Det är inte av en slump, utan det är ett konkret resultat av en fast politisk övertygelse.

Herr talman! Ingenting är dock självklart. Ingenting kan tas för givet. Vi ser en oroväckande trend på svensk arbetsmarknad. Vi ser hur arbetstagares makt hela tiden minskar i förhållande till arbetsgivarnas makt. Vi ser det i trenderna med alltmer övervakning på arbetsplatsen, och allt fler arbetstagare övervakas i arbetet. Det är något som möjliggörs inte minst med den allt bredare användningen av algoritmer och artificiell intelligens.

Det här är givetvis inte en slump. I tider av hög arbetslöshet ökar möjligheterna för arbetsgivare att stärka sin makt. Vem ska protestera när det första jobbet står på spel eller när hela ens försörjning kan försvinna i ett nafs? Lägg därpå att de osäkra anställningsformerna också blir allt vanligare. Det är en oroväckande trend, och lagstiftaren såväl som parterna behöver vara observanta på utvecklingen.

Herr talman! På tal om parterna är fack och arbetsgivare grundläggande för den svenska arbetsrätten, nu som då. Det är den så kallade svenska modellen. Modellen innebär att stora delar av arbetsmarknadens villkor och regler hanteras av parterna. Modellen bygger på ett stort och omfattande gemensamt ansvar mellan parterna.

Det är ett ansvar som hittills fungerat väl. Få andra länder kan skryta med Sveriges tillväxt, goda arbetsvillkor och låga antal konfliktdagar över tid. Det är något vi ska vara stolta över och fortsätta att arbeta för. Inte heller detta är något som uppstått genom en gudomlig kraft nedkommen från himlen utan är resultatet av högst medvetna ansträngningar.

Tyvärr ser vi att det finns de som inte vill ta det ansvar som den svenska modellen innebär. Antingen förkastas den svenska modellen helt, vilket uppenbarligen ytterligare rubbar maktbalansen på svensk arbetsmarknad, eller så utnyttjas arbetare.

Vi ser skrämmande exempel med modernt daglöneri, arbetare som tvingas sova på arbetsplatser i containrar och arbetare som tvingas arbeta alldeles för mycket till alldeles för låg lön. Det är fullständigt oacceptabelt att vi har sådana fenomen på svensk arbetsmarknad. Jakten på profit får aldrig stå över vanliga människors liv och hälsa.

Ett initiativ från tidigare socialdemokratiska regeringar att sprida detta tankesätt är Global Deal. Socialdemokraterna beklagar att denna högerregerings ambitioner gällande Global Deal och rättvis handel förefaller vara låga. Globaliseringens frukter behöver fördelas jämlikt. Arbetet med rättvis frihandel behöver förstärkas och fortgå med oförtröttlig kraft. Sverige har visat att det är möjligt.

Herr talman! Vi socialdemokrater hade också gärna sett att regeringen gjorde mer vad gäller entreprenörsansvaret. Det finns en färdig utredning som konstaterar att uthyrd personal behöver omfattas av lagstiftningen gällande entreprenörsansvar. Vi socialdemokrater hade välkomnat att utskottet tydligt tagit ställning för detta, och vi beklagar att så inte skett.

Herr talman! För lite mer än ett år sedan när vi hade en liknande debatt som den vi har i dag var frågan om arbetstidsförkortning knappt uppe på bordet. Den kanske diskuterades teoretiskt på något seminarium någonstans i landet. Nu är frågan i centrum av den svenska politiska diskussionen, inte minst för att svensk arbetarrörelse har lyft upp frågan.

Det är ju inte konstigt. När vi ser hur produktionsöverskottet tillfaller företagen och deras ägare i allt högre utsträckning och arbetstiden ligger kvar på samma nivåer som den gjort de senaste 50 åren, då är det minst sagt rimligt att diskussionen om arbetstider lyfts upp. Det gäller dessutom när svenskarna arbetar klart mest i Norden.

Herr talman! För Socialdemokraterna är det fortsatt viktigt att parterna tar ansvar för den svenska modellen. Det handlar om att arbetsrättsliga förhållanden kan lösas mellan parterna, i dialog och i förhandlingar. Vi socialdemokrater ser det därför som självklart att det är parterna som i första hand ska lösa frågan om arbetstidsförkortning.

Vi välkomnar att det nu finns en seriös diskussion kring arbetstiden och dess förläggning. Socialdemokraterna ser fram emot att denna diskussion kommer att fortsätta föras i samhället och bevakar parternas arbete kring frågan med stort intresse.

För att återigen lyfta fram den svenska modellen, vilket säkert kommer att göras flera gånger i dagens debatt, står Socialdemokraterna fast i sin övertygelse om den svenska modellens förträfflighet. Fler behöver inordnas i den svenska modellen.

Det är med oro som vi ser en utveckling där allt fler företag väljer att se sina anställda som allt annat än arbetstagare. Detta medför exempelvis att arbetsmiljöansvaret inte tas och att kollektivavtal inte tecknas. Det är i grunden en ordning som hotar den svenska arbetsmarknadsmodell som gett oss tillväxt och välstånd. Fler företag som anlitar exempelvis matbud behöver ta ansvar för arbetsmiljön, och fler behöver teckna kollektivavtal. Så upprätthåller vi världens mest framgångsrika arbetsmarknadsmodell.

Kopplat till detta ser vi socialdemokrater med oro på utvecklingen där så kallade plattformsföretag slår ifrån sig arbetsgivaransvaret. Vi föreslår därför att en utredning tillsätts som kartlägger plattformsekonomin och lämnar förslag till åtgärder på problemen inom plattformsekonomin. Vi beklagar att högerpartierna avvisar detta.

Ett annat oönskat fenomen som dykt upp på svensk arbetsmarknad under senare år är den så kallade hyvlingen. Människor som tidigare jobbat heltid kan få se sin anställning omvandlas till en deltid, eller knappt det.

Det är en i längden orimlig ordning som slår hårt mot svenska löntagare till exempel inom handeln. Inte sällan är det unga som råkar ut för det och som senare inte kan få lånelöften eller kan planera sina liv. Även här måste parterna ta sitt ansvar och tillse att denna ordning upphör. Normen på svensk arbetsmarknad ska vara tillsvidareanställningar på heltid, punkt.

Målet för och med politiken måste vara att minska maktskillnader och ojämlikhet i samhället. Det är i alla fall en tydlig uppgift för den svenska socialdemokratin. Med det i åtanke kommer vi socialdemokrater alltid att stå upp för löntagares rätt att organisera sig, förhandla sig till bättre arbetsvillkor och att inom lagens ramar använda stridsåtgärder för att stå upp för sina rättigheter.

I den tid vi lever i, när stora företagsägare utökar sin makt, och till och med köper presidentmakt på andra sidan Atlanten, då behöver den lagstiftande makten i Sverige vara tydlig. I maktkonflikten mellan arbetsgivare och arbetstagare behöver lagstiftaren vara redo att skydda och stärka arbetstagarnas makt. Detta ska ske samtidigt som den svenska modellen, detta framgångsrika recept på välstånd, skyddas.

Alla bär ansvar för den svenska modellen: lagstiftaren, arbetstagarna och inte minst arbetsgivarna. Om någon av dessa parter inte tar ansvar för den svenska modellen faller den. Socialdemokratin kommer fortsatt att stå upp för den svenska modellen och ta strid för den, samtidigt som arbetstagarnas intressen är i fokus. Det är vårt löfte.

(Applåder)

I detta anförande instämde Björn Petersson (S).

Fru talman! Jag menar att parterna tar ansvar också i andra frågor än arbetstiden. Om jag uttryckte mig slarvigt får jag rätta till det: Parterna tar ansvar kring en rad andra frågor bortom arbetstiden, inte minst när det gäller hyvlingen. Där har man tagit ansvar.

Det jag ville få fram är att uppgiften att ta ansvar ofta åläggs fackförbunden i det här landet. Och den ordningen är orimlig. Också arbetsgivare och arbetsgivarorganisationer måste ta ansvar för den svenska modellen. Jag är helt övertygad om att Ciczie Weidby håller med mig om detta, så det behöver vi inte ha en lång diskussion om. Det kan finnas andra debattörer som kommer senare i debatten i dag som har en annan uppfattning i frågan, men jag tänker inte uttala mig om det på förhand.

Jag tar tillfället i akt att tacka Ciczie Weidby för att hon uppskattade mitt anförande. Det är – nästan – alltid skönt att höra när ledamöter från andra partier uppskattar det man säger.

Låt oss återgå till arbetstidsfrågan. Det är som ledamoten säger: Vid nästan alla tillfällen är det lagstiftning som har gjort att arbetstiden har förkortats – inte alla, men nästan. Det finns i alla fall ett undantag i historien.

Jag tänker läsa upp vårt kongressbeslut, för jag tror att det kan råda viss förvirring kring socialdemokratins hållning i frågan. Jag kommer kanske att få läsa upp det fler gånger i dag, men jag börjar nu. Så här står det i riktlinjerna som antogs på kongressen – jag var själv där, så jag kan vidimera det: ”Vi ser positivt på parternas arbete med att hitta lösningar för ett hållbart arbetsliv och ser även behovet av en arbetstidsförkortning. I Sverige arbetar vi mycket och många kämpar med att få arbete och vardag att gå ihop och att orka ett helt yrkesliv. Arbetstiden behöver kortas. Frågan om arbetstidsförkortning bör i första hand lösas av parterna på arbetsmarknaden och kan komma att kräva regleringar och insatser i närtid.”

Det innebär alltså att vår uppfattning är att parterna ska lösa frågan, men vi ser att beslutet kan komma att kräva regleringar och insatser i närtid. Vi tror dock på parternas förmåga, och vi tror på den svenska modellen. Därför tycker vi att det är rimligt att parterna först försöker lösa frågan.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill börja där jag avslutade. Socialdemokratin tror på den svenska modellen, och vi tror att parterna kommer att kunna lösa frågan.

Som ledamoten själv just anförde verkar Svenskt Näringsliv vara anhängare av arbetstidsförkortning att döma av hur de själva agerar på sin egen arbetsplats. Det finns därför förhoppningsvis en god grund och en god förståelse för hur bra det kan vara med arbetstidsförkortning även för vanliga knegare, som ledamoten uttryckte det.

Jag var lite nyfiken på hur Vänsterpartiet formulerar sig kring frågan. Jag gick in och tittade på partiets hemsida i dag, för jag tänkte att det kan vara intressant att se vad de skriver. Det står så här: ”Vänsterpartiet vill tillsätta en utredning med uppdraget att belysa möjligheterna till en generell arbetstidsförkortning. Utredningens uppdrag ska lägga fram förslag på hur arbetstidsförkortning med bibehållen lön kan införas, och samtidigt ge parterna i uppdrag att utforma arbetstidsförkortningen så att hänsyn tas till de olika förutsättningarna som råder inom olika branscher.”

Om man tyckte att vår skrivning var en övning i tvetydighet verkar det som att Vänsterpartiet börjar ta intryck av socialdemokratiska kongressriktlinjer, för det här var också en övning i tvetydighet. Man kan tänka sig lagstiftning, men man tycker att parterna ska lösa det – tja!

Vi tror på parternas förmåga. Men som vi skriver kan det komma att krävas regleringar och insatser i närtid. Som jag läser Vänsterpartiets skrivningar tror jag inte att vi är så långt ifrån varandra egentligen. Jag är inte riktigt säker, men jag tolkar det så i alla fall.

(Applåder)

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågan!

Jag måste säga att jag är fascinerad över svensk borgerlighets och andra partiers stora intresse för Sveriges socialdemokratiska arbetarepartis 42:a kongress. Jag har noterat hur borgerliga riksdagsledamöter i stort sett verkar ha tillbringat den plenifria veckan inlåsta på sina kammare för att följa den socialdemokratiska kongressen från början till slut. Jag var ombud, men jag tror faktiskt att borgerliga riksdagsledamöter följde kongressen mer än vad jag gjorde. Det tycker jag är ganska imponerande.

Ledamoten har helt rätt i att det finns en grundläggande ideologisk skillnad mellan kristdemokratin och socialdemokratin. Vi ser inte familjen som den minsta beståndsdelen. Vi ser individualismen i positiv mening; människor ska kunna leva sina drömmars liv oavsett var de kommer ifrån. Strukturer som kan vara förtryckande ska inte hålla dem tillbaka. Det kan finnas många olika exempel på sådant förtryck. Vi anser inte att man ska vara beroende av familjen. Därför har socialdemokratin varit drivande i att bygga upp välfärdsstaten genom en del av den lagstiftning som jag redogjorde för i mitt anförande.

Fru talman! Det här är en arbetsrättslig debatt och en fråga om arbetstid. Med tanke på det starka stöd som ändå finns hos befolkningen för en arbetstidsförkortning förstår jag att Kristdemokraterna gärna vill prata om annat.

Jag kan bara notera att Kristdemokraterna själva har uttryckt att de inte har några problem med att se över arbetstiden om arbetsmarknadens parter gör det. Det har man uttryckt i debattartiklar i Aftonbladet.

Vad gäller förskolan är vi förhoppningsvis överens om att den är oerhört viktig för barns utveckling. Jag hoppas verkligen att det inte finns någon konflikt där och att vi inte i stället borde diskutera huruvida förskolan verkligen är så viktig för barns utveckling.

Fru talman! Svensk borgerlighet befinner sig uppenbarligen i något slags kris. Det må så vara. Det hade jag kanske också gjort om jag hade läst SCB-mätningen i morse. Nu vill man i stället för att prata om vad man själv gör och vad man själv har misslyckats med under de snart tre år då man haft regeringsmakten gå in i något slags valrörelse och gå i opposition mot potentiella socialdemokratiska förslag.

Nu är det ju Kristdemokraterna och de borgerliga partierna som innehar regeringsmakten. Då tycker jag att det först och främst är där ansvar ska utkrävas. Det är så ett parlament vanligtvis funkar: Det är oppositionen som granskar regeringsmakten, inte regeringsmakten som granskar oppositionen. Jag förstår dock att man kan vilja ha en annan ordning där.

Jag vill bara rätta ledamoten: Vår uppfattning är att parterna ska lösa detta. Ledamoten uttryckte det som att vi ska se till att det blir en arbetstidsförkortning. Vår uppfattning är, vilket jag hoppas och av tidigare uttalanden har förstått det som att också ledamoten menar, att det är arbetsmarknadens parter som i första hand ska lösa en arbetstidsförkortning.

Om socialdemokratin får förtroendet av väljarna, vilket jag verkligen hoppas för det här landets välstånds och utvecklings skull, att leda landet efter nästa val kommer ledamoten att få ta del av de förslag som finns för att förbättra integrationen i landet. Det är ett arbete som är nödvändigt. Ledamoten kommer också att få ta del av våra förslag för att se till att alla barn – oavsett var de kommer ifrån och oavsett bakgrund – kan leva sina drömmars liv.

(Applåder)

Fru talman! Jag tror att ledamoten Cato också följde stora delar av Socialdemokraternas fantastiska kongress, som han själv uttryckte det. Jag tycker att det är glädjande att den har fått så mycket utrymme hos så många människor i den här kammaren, även hos det gamla Bondeförbundet. Det gläder mig.

Det sprids nu en bild av att vi på något sätt i våra riktlinjer har tagit beslut om 35 timmars arbetsvecka. Jag läste upp riktlinjeförslaget tidigare, och något sådant finns inte. Ändå sätts nu bilden av vissa borgerliga debattörer att Socialdemokraterna kommer att gå fram med ett förslag om 35 timmars arbetsvecka. Jag ville bara reda ut det så att vi inte hamnar där.

Jonny Cato lyfter ändå en ganska viktig aspekt, nämligen den så kallade borgerliga regeringens totala misslyckande när det kommer till arbetsmarknadspolitiken. Jag delar verkligen Jonny Catos och Centerpartiets oro i fråga om konkurser och den skenande arbetslösheten. Jag är genuint bekymrad, så det är bra att Jonny Cato lyfter detta.

Den här debatten visar ganska tydligt vilka intressen våra partier företräder. Vi företräder löntagarintresset, och det har socialdemokratin gjort i snart 150 år. Centerpartiet står här och beklagar sig över reformer som skulle kunna göra livet bättre för, som ledamoten Weidby uttryckte det, vanliga knegare och bekymrar sig i stället över företagens intressen.

Det blir tydligt att det finns motstående intressen i svensk politik. Ibland hävdas det att det inte gör det, att vi alla egentligen tycker samma sak och att vi bara skruvar lite på marginalerna. I det här replikskiftet blir det tydligt att det inte är så.

De reformer som vi beslutade om på den fantastiska kongressen är reformer som vi är övertygade om kommer att göra livet bättre för vanligt folk i deras vardag.

(Applåder)