Riksflödet
Logga in
Talade i kammaren ·

Ciczie Weidby (V) om Arbetsrätt och arbetstid

Ciczie Weidby (V) höll ett anförande om Arbetsrätt och arbetstid i debatten ”Protokoll 2024/25:127 Torsdagen den 5 juni” den 5 juni 2025.

Fru talman! Sverige är ett rikt land. Vi har hög produktivitet och också stark ekonomi och välutbildad arbetskraft. Men trots detta arbetar människor i dag under större stress än någonsin. Utbrändheten ökar, sjukskrivningarna skjuter i höjden och människor går in i väggen innan de ens har hunnit fylla 40. Samtidigt ser vi att vinsterna i näringslivet slår rekord. Arbetsgivare gör miljardöverskott på det arbete som våra löntagare skrapar ihop åt dem varje dag.

Ändå hör vi från borgerliga partier att vi inte har råd att korta arbetstiden – att sex timmars arbetsdag eller fyradagarsvecka är en utopi.

Men arbetstidsförkortning handlar inte bara om arbetstid. Det handlar om vår livstid – om människors möjlighet att orka med ett helt arbetsliv och att hinna med sina barn, sin familj, sin hälsa och sin vardag. Det handlar om rätten till återhämtning och balans.

Detta är faktiskt en fråga som har rötter just i riksdagen. För det var inte frivilliga överenskommelser som gav oss åttatimmarsdagen – det var lagstiftning. Det var inte avtal mellan parterna som införde femdagarsveckan, utan det var ett politiskt beslut.

År 1919 beslutade riksdagen att införa åttatimmarsdagen. År 1973 fick vi femdagarsvecka. Detta var stora steg som togs efter år av facklig kamp, men de krävde också att politikerna och politiken tog sitt ansvar. Det måste vi nu göra igen.

Sedan 1970-talet har produktiviteten per arbetad timme ökat kraftigt. Vi producerar mer på färre timmar än någonsin tidigare. Men dessa vinster har inte gått till arbetarna eller till arbetstidsförkortning, utan de går som vanligt bara till ökade vinster och aktieutdelningar.

Nu skulle man kunna tro att det bara är Vänsterpartiet som kräver kortare arbetstid, men så är det inte. Kommunal gör också det, för deras medlemmar orkar inte längre. Det är undersköterskor, vårdbiträden, barnskötare – kvinnor som sliter i vår gemensamma välfärd, ofta med ofrivillig deltid och i stress och underbemanning.

Handels kräver samma sak. I butik, lager och ehandel är det högt tempo, fysiskt krävande och därtill ofta osäkra anställningar och dåliga scheman. Detta är inga orimliga krav. Det handlar om att få livet att gå ihop.

Det är väldigt många andra länder som har visat vägen. I Frankrike är normalarbetstiden 35 timmar i veckan enligt lag. I Belgien har man infört möjlighet till fyradagarsvecka utan lönesänkning. På Island har man testat arbetstidsförkortning brett i offentlig sektor med otroligt positiva resultat. Det gav mindre stress, högre produktivitet och nöjdare anställda. Men det är ju inte raketforskning.

Då kan man undra varför vi tvekar här i Sverige. Tyvärr har Socialdemokraterna, som historiskt har varit en drivande kraft i kampen om arbetstiden, lite grann parkerat frågan i någon frysbox och överlåtit den till arbetsmarknadens parter. Jag tycker att det är lite historielöst. Vi vet som sagt att de stora genombrotten för arbetstidsförkortning inte kommer den vägen.

Att gömma sig bakom parterna är bara ett sätt att skjuta frågan på framtiden – en framtid som aldrig kommer så länge som arbetsköparsidan och högern säger nej.

Fru talman! Arbetstidsfrågan är och har alltid varit en lika mycket politisk som facklig fråga. Jag menar att den stora fråga vi måste ställa oss är: Finns vi människor till här på jorden bara för att arbeta, eller arbetar vi för att kunna leva? Jag tänker att vi går på det senare. Visst vill vi ha ett samhälle där alla människor har tid för sina barn, för sina fritidsintressen, för sitt engagemang i föreningslivet – kanske i ett politiskt parti, vad vet jag – och ett arbetsliv som håller i längden, där vi också kan jobba hela livet utan att slitas ut.

Fru talman! Sverige håller på att förlora kontrollen över vissa delar av arbetsmarknaden. Det kan vi se med till exempel plattformsarbetet, som vi har fått dras med i ungefär tio års tid, eller gigjobb, som de ofta kallas. De jobben utförs av människor som jobbar via appar. De har ingen anställning. De har ingen trygghet. Väldigt ofta saknar de möjligheter att påverka sina villkor. Detta är inte framtiden – det är dåtiden. Det är rakt av en återgång till en oreglerad marknad där arbetaren är helt rättslös och arbetsgivaren är helt osynlig.

Plattformsföretagen hävdar inte ens att de är arbetsgivare. De hävdar att de som jobbar där är egenföretagare. Men dessa saknar i praktiken den makt och de resurser som verkliga företagare har. I själva verket är detta bara en omskrivning och ett sätt för företag att undgå ansvar, skatter, arbetsmiljölagar och kollektivavtal. Det är en antifacklig praxis i dess mest sofistikerade form.

Tyvärr är detta inte det enda hot som vi ser. Arbetsmarknaden förändras, men tyvärr förändras inte arbetsrätten med den. Vi har tvärtom fått fler och fler osäkra anställningar.

Under 2007 hittade Moderaterna på allmän visstid. Nu har detta ersatts med särskild visstid. Det är alltså en anställningsform som i princip betyder att man inte har någon anställning. Det betyder att en arbetsgivare kan anställa personer på visstid helt utan objektiva skäl.

Detta gör att till exempel unga personer, kvinnor, utrikesfödda och så vidare fastnar i ett evigt ekorrhjul av tillfälliga jobb. Det är en osäkerhet som skapar stress, hindrar livsplaner och underminerar facklig styrka.

En annan oroande utveckling är det fenomen som kallas hyvling. Det är när en arbetsgivare med hänvisning till arbetsbrist sänker sysselsättningsgraden utan att säga upp personal, alltså att man liksom hyvlar på toppen. Det innebär att människor från en dag till en annan kan förlora stora delar av sin inkomst, helt utan förvarning, utan omställning och utan att några turordningsregler gäller.

Trots att man har gjort en lagändring har det blivit tydligt att det finns kryphål här. Vi såg hur H&M hyvlade arbetstiden för 1 500 anställda. Den nya lagen har tyvärr visat sig vara tandlös.

Handels och andra förbund har krävt en ändring och vill också att hyvling ska förbjudas i lag. Det tycker Vänsterpartiet också.

Låt mig summera: Det vi ser här nu är flera uttryck för en och samma utveckling, det vill säga att makten på arbetsmarknaden, som alltid har varit ojämn, ännu mer har förskjutits till arbetsköparnas fördel. Arbetsrätten luckras upp, fackens ställning försvagas och tryggheten har urholkats till priset av människors hälsa, livskvalitet och framtidstro.

Det vi såklart måste göra är att ändra detta så att plattformsföretagen erkänns som arbetsgivare och därmed tar ansvar för arbetsmiljö och försäkringar. Visstidsanställningar ska bara användas när man verkligen kan visa att arbetsbehovet finns. Vi ska givetvis också förbjuda hyvlingar så att ingen plötsligt mister sin inkomst utan någon som helst förvarning eller uppsägning.

Fru talman! Det är dags. Jag vet att borgarna har det i sig om de vill, och om inte annat får vi byta ut regeringen om ett år. Vi måste nämligen återställa balansen på arbetsmarknaden. Vi måste stärka arbetsrätten i takt med att arbetslivet faktiskt förändras. Det handlar både om respekt för människor och om anständighet. Det handlar om ett hållbart samhälle. Det är bara så ett samhälle kan utvecklas. Ingen ska heller behöva leva i otrygghet bara för att någon annan ska kunna maximera och göra vinst på dem.

Med det vill jag tacka för ordet och, bland alla mina reservationer, yrka bifall till reservation 17.

DebattenHos riksdagen
Replikskiftet · 8 repliker

Fru talman! Tack till Ciczie Weidby för anförandet! Vi kanske inte är överens om exakt allt i den beskrivning som ledamoten Weidby läste upp, men jag tyckte att det var ett bra anförande. Jag tror också att ledamoten vet att jag tyckte det, i vissa delar i alla fall.

Jag vill använda min replik till att ställa en genuin fråga till ledamoten. Jag tycker att ledamoten ofta är bra på att lyfta en fråga som är väldigt viktig på svensk arbetsmarknad, och det är den om plattformsarbete. Jag vet att ledamoten har ett stort engagemang i den frågan, och jag uppskattar det genuint. Jag tycker nämligen att det plattformsarbete som breder ut sig på svensk arbetsmarknad är ett väldigt stort problem. Det tycker även det parti jag företräder.

Jag vet som sagt att ledamoten är genuint engagerad och lägger mycket tid på det här och har gjort det under sin tid i Sveriges riksdag och arbetsmarknadsutskottet. Jag vill ge ledamoten tillfälle att utveckla sina tankar kring den här frågan och vilka konkreta förslag hon och hennes parti ser framför sig skulle kunna göra att vi fick ordning och reda på det här, eller hur man nu ska uttrycka det. Jag gör det inte av illvilja utan för att jag är genuint intresserad och vill ge ledamoten det tillfället.

Fru talman! Nej, Adrian Magnusson skulle aldrig vara illvillig. Jag ser inte hur han skulle kunna ha det i sig. Tack också så jättemycket för dina ord, Adrian Magnusson!

Det är en konstig ordning i EU – först ska man ta ställning till om ett förslag strider mot subsidiaritetsprincipen, och sedan ska innehållet förhandlas. Det är en väldigt märklig ordning. Men det är riktigt: Precis när plattformsdirektivet först presenterades ställde vi oss faktiskt på samma sida som Socialdemokraterna. Allteftersom det så kallade gigjobbandet växte – allteftersom vi började se fler och fler Ubertaxibilar och Foodora började bli vanligare – började jag dock grotta ned mig i vad som är det faktiska problemet.

Det faktiska problemet är att man alltid, eller väldigt ofta, låter de här personerna stå för all utrustning själva – men framför allt att de väldigt sällan har en anställning. Man gör dem alltså till egenföretagare. Men man gör dem inte alltid till egenföretagare med F-skatt, så som gäller andra och som gör att de har möjlighet att utnyttja alla sina rättigheter. I stället låter man ett målvaktsföretag, en tjänst, vara arbetsgivare och sättet för de här personerna att sköta sin egenanställning.

Nu har jag bara några sekunder talartid kvar, men det är alltså det här som är det stora problemet. Det finns nämligen absolut ingen som ser till att arbetsmiljöregler efterlevs. Ingen ser till att alla de rättigheter man har vid en anställning finns, och det borde vi förbjuda.

Fru talman! Tack för utvecklingen av tankarna, ledamoten! Jag undrade lite när det konkreta förslaget skulle komma, men ledamoten hann med det under den sista sekunden. Ledamoten kommer dock att ha två minuter till att utveckla sina tankar på – jag kommer snart att ge henne den tiden – så hon behöver inte oroa sig.

Jag tycker att det är lovvärt och önskvärt att ledamoten, som sagt, lägger mycket tid på den här frågan. Jag uppskattar det. Nu kan man ju inte interpellera en annan riksdagsledamot, annars hade jag gärna gjort det bara för att ha ett utbyte. Men vi får väl ses i ett annat sammanhang och ta ett glas cola eller två för att diskutera de här frågorna närmare.

Vi socialdemokrater har bland annat föreslagit att man skulle kunna tillsätta en utredning som tittar väldigt grundligt på plattformsarbetet i Sverige och även kommer med förslag hur man skulle kunna komma till rätta med en del av de här problemen. Nu kan det ju vara så att utredningen som tittar på plattformsdirektivets införande också kommer att titta på den typen av frågor, men min fråga till ledamoten är om ledamoten och hennes parti ställer sig avvisande till en mer grundlig utredning kring plattformsarbetet i Sverige.

Fru talman! Man kan väl inte vara emot en utredning, Adrian Magnusson? Det är ju väldigt harmlöst att göra en utredning, så det kan vi absolut göra. En utredning tittar ju nu också på hur vi ska kunna införa plattformsdirektivet i Sverige.

Den största skillnaden mellan Vänsterpartiet och Socialdemokraterna när det gäller det här är att Socialdemokraterna och flera fackförbund – dock inte Transportarbetareförbundet, som ju skulle kunna vara det som organiserade väldigt många plattformsarbetare – säger att den svenska modellen ska ta hand om detta. Man ska så att säga organisera arbetarna och på så sätt få en ökad arbetstrygghet för de här personerna.

Här kommer man dock till pudelns kärna, nämligen att de här människorna inte alltid är anställda. Och även om de skulle vara det är det väldigt osäkra anställningar, vilket gör det väldigt svårt att organisera de här personerna. Den svenska modellen, som ofta är bra och som skulle kunna organisera bort problemet, fungerar alltså inte vad gäller plattformsarbetet.

Det rimliga är följande: Om en person har en företagslogga på sig och utför ett arbete utifrån den företagsloggan borde det också vara det företaget som betalar ut lönen. Men det heter ju plattformsekonomi av en anledning, det vill säga att arbetet utförs via en plattform. Foodorapersonen i ena änden är bara ett namn, och sedan är det någon i andra änden som köper en tjänst via plattformen. På så sätt kommer man undan hela arbetsgivar- och arbetstagarbegreppet. Det är det som är det riktigt farliga med plattformsekonomin och som hotar att förstöra hela vår svenska modell.

Vi tar ett glas cola, Adrian Magnusson, så kan jag berätta mer!

(ADRIAN MAGNUSSON (S): Mycket bra!)

Fru talman! Jag har hört under kvällens debatt att majoriteten ska vara orolig för dåliga siffror och att oppositionen tar täten, men jag tänker så här: Utifrån det vi har hört i debatten är det en väldigt splittrad opposition. Vi hörde det i det senaste replikskiftet, där man inte var överens, och även i andra frågor.

Nu har jag själv genuint intressanta frågor som jag tänker att jag genuint vill ha svar på.

I anförandet som ledamoten höll fick hon det att låta som att arbetsgivarna roffar åt sig allting – höga löner och stora aktieutdelningar. Då är min fråga om ledamoten Ciczie Weidby tycker att löneavtalsrörelsen har totalt misslyckats varje år som lönerna har förhandlats. Tycker hon att parterna inte har lyckats? Är hon helt missnöjd med det de har kommit fram till?

Min andra fråga är helt enkelt om ledamoten Ciczie Weidby känner någon egenföretagare personligen.

Fru talman! Jag hörde tre frågor: Tycker jag att arbetsköparna roffar åt sig alla vinster? Tycker jag att löneutvecklingen har varit dålig de senaste åren? Känner jag några egenföretagare?

Tycker jag att alla roffar åt sig? Nej, alla roffar inte åt sig. Men självklart vill de allra flesta företagare ha vinsten. Alldeles oavsett vem som gör arbetet åt dem är det såklart så. Det är ju inte så att någon startar ett företag bara för att man är en god människa som tänker: ”Stackars! Där finns ju tre personer på torget som inte har något jobb. Jag tror att jag startar ett företag så att de har någonstans att arbeta!” Så fungerar det väldigt sällan och har väldigt sällan gjort.

Egentligen borde vi politiker inte recensera avtalsrörelsen vad gäller löner, för det är, som vi har pratat om tidigare, parternas ansvar. Men det är klart att lönerna har släpat efter väldigt länge. Jag har jobbat inom Handels i stora delar av mitt liv, och där är löneökningen väldigt dålig. Den utgår väldigt ofta från en procentsats, där 3 procent av en hög lön är mycket medan 3 procent av en låg lön inte är särskilt mycket. Utan att recensera alldeles för stenhårt kan jag därför säga att det har varit svårt att hänga med i låglöneyrkena. Det har varit mycket löneglidning.

Känner Ciczie Weidby några egenföretagare? Jättemånga! Jag har till och med flera vänner som är tatuerare – jag tänker att det syns.

Fru talman! Nej, det är väl självklart att den som startar ett företag gör det för att det ska gå runt och för att man ska kunna leva på det. Vi har dessutom en lagstiftning som säger att ett aktiebolag måste gå med vinst. Det är lagstadgat, så det kan man inte komma ifrån. Det vore jättekonstigt om man startade ett företag och tänkte att det ska gå back och att man ska få slå igen om ett halvår eller ett år.

De företagare som jag känner är väldigt omtänksamma och bryr sig om sina anställda. Jag tror att de företagare som ledamoten känner också är det. Det är ju det vi har i uppdrag att förvalta i vårt förtroendeuppdrag som riksdagsledamöter: att möta företagen, att vara ute på verksamhetsbesök och bolla både utmaningar och problem och saker som vi inte tycker står rätt till.

Handels kanske ligger efter. Samtidigt har man ett bra avtal med 100 procents ob-tillägg på röda dagar. Den som jobbar inom Handels och jobbar varannan helg har därför i slutändan en ganska rimlig lön, kan man tycka.

Det är klart att alla vill tjäna lite mer pengar. Och då är det så att vi bor i ett fantastiskt bra land, för alla kan få starta företag. Som ledamoten Weidby framställer det kan man ju, om man blir egen företagare, tjäna hur mycket pengar som helst och bara roffa åt sig.

Jag känner dock många företagare som jag inte tror att ledamoten skulle vilja byta med om man slår ut deras arbetstid på timlön. De lägger ned många timmar, både tidiga morgnar, sena kvällar och helger, och har alltid ansvaret för sina anställda.

Fru talman! Jag var tydlig i mitt förra inlägg med att även jag känner många egenföretagare – alltifrån musiker till konstnärer och tatuerare. Jag vet precis hur mycket de arbetar. Jag vet också att flera av dem har varit tvungna att sluta, eftersom vi har en mycket, mycket sämre ekonomi. Om ett smörpaket kostar 80 spänn prioriterar människor det framför att göra en ny fjäril på armen. Jag känner definitivt till detta.

Ledamoten Camilla Rinaldo Miller får det att låta som om jag är världens ondaste och hon är världens snällaste, att jag hatar alla företag och hon älskar alla företag. Givetvis är inte världens fullt så svartvit. Jag vet att Camilla Rinaldo Miller vet att även jag åker runt i landet och träffar både stora och små företag. Jag har varit i mitt län, och jag har varit i Övertorneå och Kalmar.

Det är såklart inte så att jag inte vet hur det verkligen ser ut. Jag vet också att det är en sak med småföretagen, men jag har jobbat på de stora företagen. De finns också, och där är det inte guld och gröna skogar. Där är det väldigt högt tempo, väldigt dåliga scheman och väldigt stor skillnad mellan personerna som jobbar där med osäkra anställningar och så vidare.

Hela landet går inte runt på alla de små gulliga, pittoreska småföretagen, utan väldigt många är de här riktigt stora företagen, och de vill verkligen roffa åt sig så mycket vinst det bara går, gärna på bekostnad av dem som utför arbetet. Helst vill de inte betala höga löner och helst inte ob-tillägg heller om de hade fått bestämma.

0 kommentarer
Kommentarer skrivs under eget namn och stannar på Riksflödet — de skickas aldrig till källan.
Ingen har kommenterat än.
    Här kommenterar ledamöter, statsråd och partier. Är du en av dem, ta över din profil.