Fru talman! Det är trevligt att ha så mycket sällskap i kammaren, så här direkt efter voteringen. Jag passar på att fråga: Äter ni mat? Så bra! Det unnar jag er. Ni vill säkert som jag fortsätta att göra det även när klimatförändringar ändrar förutsättningarna för vårt lantbruk och även i olika krissituationer. Då behöver vi rusta svensk livsmedelsproduktion för det.

Slänger ni mat? Det kanske ingen av er vill erkänna så här. Men det händer att jag gör det, och jag förstår att det kanske händer även hos er. Ni vet också att massor med mat slängs redan innan den ens hamnar i butiken eller i vårt eget skafferi. Det är som att slänga pengar. De resurserna kan man använda till mer hållbar matproduktion. Matsvinn är ett resursslöseri som dessutom orsakar utsläpp som påverkar vårt klimat. Det är ett tydligt sätt att såga av den gren vi sitter på.

I dag ersätter jag miljö- och jordbruksutskottets ordförande Emma Nohrén i debatten. Det innebär att ni inte får någon föredragning av hela betänkandet från mig; det tror jag att utskottets ledamöter sköter bra. Men jag är nöjd över att stå här som representant för Örebro län. Min kommun, Örebro, vann Ekomatsligan förra året, och tillsammans med Uppsala län vann Örebro län Länsekoligan. Det gäller att ha ambitioner. Då behöver man förebilder. Sådana finns i vår kommun, bland annat Sveriges bästa offentliga hållbara kök i Tullängsskolans restaurang. Där har man till 95 procent ekologiska varor, varav över 60 procent är både svenska och ekologiska.

Hur har man råd, kanske någon frågar sig. Man slänger inte pengar. De senaste tio åren har matsvinnet sjunkit från 200 kilo om dagen till 30 kilo. Man lagar alltså mat till 800 personer om dagen. Från köket som lagar de 800 matportionerna är det 3 kilo svinn. Det är pengar som man kan använda för att köpa riktigt bra lokalproducerade och ekologiska råvaror.

Det är ett exempel på när det offentliga kan gå före och med stora volymer ge lantbrukare förutsättningar att ha en produktion av riktigt bra råvaror. Det märker vi örebroare också på hyllorna i vår mataffär, där vi kan handla mycket lokalproducerad ekologisk mat.

Lantbruket och livsmedelsförsörjningen har under de senaste åren påverkats enormt mycket av skeenden i omvärlden. Det har handlat om pandemins efterdyningar, extremväder till följd av klimatförändringar och konflikter i världen som har satt beredskap och självförsörjning i fokus.

I Sverige konstaterades dessutom förra året afrikansk svinpest hos vildsvin i Västmanland. Det påverkade många runt omkring och gav orsak till en stor oro. Man kan lägga till att hela 20 procent av Sveriges alla värphöns fick avlivas efter ett utbrott av salmonella på en anläggning.

Med de händelserna som bakgrund borde fokus ligga på att stötta lantbrukare i bygget av hållbar och fossilfri svensk livsmedelsproduktion. Vi i Miljöpartiet vet vad vi vill se. Sverige behöver öka sin självförsörjning av livsmedel kraftigt till uppemot 80 procent.

Utvecklingen som nu går mot större enheter med färre aktiva lantbrukare och en allt äldre yrkeskår behöver vändas. Vi vill se fler små och mellanstora lantbruks, förädlings- och mathantverksföretag runt om i hela Sverige. Det är nödvändigt. Det stärker också motståndskraften mot extrema händelser vare sig det gäller klimatförändringar eller krig.

Ett lantbruk är ingenting som man kan knäppa fram med fingrarna, och så uppstår det i händelse av en nödsituation. Det är någonting som behöver finnas och utvecklas kontinuerligt.

Vi behöver också snabbt minska vårt beroende av importerade insatsvaror såsom fossilt bränsle, konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel. Många av de lösningarna finns redan i de regenerativa, kretsloppsbaserade och ekologiska metoder som praktiseras i dag. Svenska gårdar har alla förutsättningar att bli självförsörjande på energi. Det är en möjlighet som vi måste ta till vara.

För lantbrukaren behöver det vara lönsamt och attraktivt att inte bara producera mat utan även alla andra nyttor som jordbruket levererar. Det handlar om stor biologisk mångfald, kolinlagring, en hög djurvälfärd och en levande landsbygd.

Därför behöver staten och EU ta ett långt större ansvar och styra om ersättningar mot en högre andel ersättningar som belönar klimat- och miljönytta. Dessutom behöver hinder undanröjas för småskaliga livsmedelsföretag inom till exempel mejeri, chark och slakt, som ofta stångas mot regler som är anpassade för en storskalig industri.

Dagens höga konsumtion av kött och andra produkter från djur har möjliggjorts genom en många gånger rent industriell djurhållning där priset för konsumenterna kan pressas så lågt som möjligt men priset för djuren ofta blir mycket högt. Det rimmar väldigt illa med vår önskan om en hög djurvälfärd.

Miljöpartiet vill främja en djurhållning där varje djur ses som den individ det är och får sina behov tillgodosedda. För det behövs både lagregleringar och en mer djurvänlig konsumtion. Sveriges djurbönder agerar på en konkurrensutsatt marknad som är gemensam för hela EU. Politiskt innebär det ett dilemma.

Om vi tar steg för att förbättra för djuren i Sverige kan det få som konsekvens att maten blir så pass mycket dyrare att konsumenten väljer kött med ett annat ursprung och från en sämre djurhållning. Då har vi inte vunnit någonting djurskyddsmässigt.

Nästan allt färskt kött som handlas i butik är svenskt, men det omvända gäller för restaurangsektorn. I butiker finns en fungerande ursprungsmärkning, vilket det inte finns för restauranger och storkök. Därför vill vi se att regeringen vidtar åtgärder för att införa krav på information om ursprung även för de animaliska livsmedel som serveras på restaurang och i storkök.

Fru talman! Jag tackar för mitt korta inhopp i debatten och yrkar bifall till reservation 12, som handlar om ursprungsmärkning av animaliska produkter på restauranger och i offentliga kök.

(Applåder)

Fru talman! Tack, Staffan Eklöf, för frågan!

Jag ser inte poängen med att ställa de sakerna mot varandra. Jag refererar till ett helt vanligt offentligt kök som ligger på 95 procent ekologiska råvaror i en restaurang som levererar 800 portioner om dagen med tre, fyra, fem olika rätter.

Det handlar inte bara om köttet. Av alla råvaror är 60 procent svenska och ekologiska. Det ligger på den nivå som man förväntar sig att ekoprodukter ligger på. Det är extremt högt.

Någonting som är viktigt att göra är att styra upphandlingen i kommunen, regionen eller var man nu befinner sig. Det handlar om att verkligen göra det möjligt för både mindre och större matproducenter i närheten att lägga bra anbud.

Det gäller också att se den positiva effekten. Jag vet att det finns gårdar som levererar till kommuner. Jag förstår att Örebro är en storkommun i jämförelse med många av landets andra kommuner, men det gör att de gårdarna har en trygg inkomst. De utvecklar sin verksamhet. Det gör att jag som privatperson har lättare att handla i en gårdsbutik på en gård. Men de har också system för att kunna leverera större mängder till stora matvarukedjor. Det är en styrka.

Det finns inga styrkor i att på något sätt uppmuntra ett jordbruk och ett lantbruk lokalt där man använder sig av bekämpningsmedel som är ohälsosamma eller där man inte ställer om till ett hållbart jordbruk. Det är sårbarheter när man är beroende av insatsvaror från andra länder. Det blev väldigt tydligt under pandemin och när kriget började i Ukraina.

Fru talman! Jag vet inte hur djupt jag törs ge mig in i ett ämnesområde som jag inte riktigt behärskar, men om ni som lyssnar tar det med en nypa salt kan jag säga att jag tror att just vi från Örebrotrakten kan försörja Sverige med potatis och morötter. Det är väl ungefär det.

Det här handlar om att ge förutsättningar. Maten som serveras kostar alltså 13,50 per portion. Det ger förutsättningar för ett lokalt och hållbart ekologiskt lantbruk, och det är ju väldigt mycket bättre än alla andra alternativ.

Det handlar om att ge förutsättningar till lantbrukare, matföretagare, matproducenter och mathantverkare i sitt närområde, och när man gör det som offentlig aktör ser man till att de finns där också för alla medborgare. De finns där både när det går bra och när det går dåligt, till exempel när det är krig någon annanstans i Europa eller när det är pandemi och man inte får leveranser från andra länder.

Jag tycker också att man ska notera att det här var ett exempel från ett skolkök, en ganska speciell miljö. Men notera var pengarna kommer ifrån! I stället för att slänga 200 kilo om dagen, som för tio år sedan, slänger man nu 30 kilo, varav bara 3 kilo svinn slängs från själva köket. Det är härifrån pengarna kommer, och därför kan man göra de här väldigt lönsamma och hållbara investeringarna i vårt land och i vårt lands jordbruk. Det tycker jag är väldigt viktigt.

Jag är glad över att det konventionella jordbruket i Sverige är bra och når många mål. Men som kommun och offentlig aktör är det viktigt att satsa högt och ge de allra bästa förutsättningarna för ett ekologiskt hållbart jordbruk.

Fru talman! Tack, ledamoten, för anförandet!

Vi är överens om att det är jätteviktigt att veta varifrån maten kommer. Vi socialdemokrater vurmar för att det ska bli enklare att göra medvetna val både på restauranger och ute i butiker.

Vi vill se mer svenskt på tallriken och i glasen, och vi tror att ett viktigt steg i detta är att införa ursprungsmärkning av kött på restauranger och i storhushåll. Ledamoten nämnde konkurrenskraften, och vi socialdemokrater är säkra på att det är ett viktigt steg i arbetet för att införa denna typ av ursprungsmärkning.

Vi socialdemokrater har tidigare, i regeringsställning, försökt införa egna nationella bestämmelser på detta område. Vi skickade in en anmälan till EU-kommissionen som landsbygdsminister Peter Kullgren, som tillhör ledamotens eget parti, drog tillbaka när han tillträdde.

Sedan dess har vi socialdemokrater bevakat frågan med stort intresse och i ett antal interpellationsdebatter försökt få svar på hur regeringen tänker agera, särskilt nu när vi vet att de EU-gemensamma bestämmelserna stoppats. Därför blev vi extra glada när landsbygdsministern i den senaste debatten öppnade upp för att kolla på möjligheten att lägga fram förslag om att införa egna nationella bestämmelser. Vi hör också att ledamoten själv är positivt inställd till detta.

Jag vill därför fråga ledamoten: Hur långt har man kommit i processen, och hur lång tid kan vi förvänta oss att det ska ta innan vi ute på restaurang kan få veta varifrån köttet som vi äter kommer?

Fru talman! Jag tackar ledamoten för svaret.

Jag vet inte riktigt på vilket sätt ledamoten menar att man har försökt. Som jag sa gjorde vi tidigare, i regeringsställning, en anmälan till EU-kommissionen, men den anmälan valde landsbygdsminister Peter Kullgren att dra tillbaka för att invänta EU-gemensamma bestämmelser på området.

Med facit i hand är det beklagligt att det har gått ett och ett halvt år men att det fortfarande inte har hänt något i denna fråga. Det känns som att processen behöver påskyndas ganska mycket då vi behöver göra allt vi kan för att öka självförsörjningsgraden och få fler att välja svenska alternativ.

Jag var på en UF-mässa i Karlstad och träffade ungdomar som hade tagit fram en merch, alltså en t-shirt, med texten Ät svenskt kött! Det är glädjande att de också tycker att detta är en viktig fråga. Tyvärr får man inte ha den typen av kläder på sig i kammaren - annars hade jag burit tshirten här i dag. Jag stöttar dem helhjärtat i detta.

Åtta av tio konsumenter tycker att detta är en viktig fråga. De vill veta varifrån köttet kommer. Som ledamoten säger ska man veta om det är svensk oxfilé man får på tallriken eller om den kommer från Brasilien. Det är väldigt skevt i dag. När man rullar köttbullar hemma har man full koll på varifrån nötfärsen kommer, men om man går ut och äter på restaurang har man ingen koll på vilket ursprung hamburgaren har.

Jag vill därför fråga ledamoten: Vad är det som gör att man låter denna process ta så lång tid? Vi vet att vi särskilt i tider av höjd beredskap behöver öka produktionen av svenska livsmedel, och då behövs denna typ av åtgärder här och nu. Vad är det som gör att man inte försöker skynda på detta så att vi får det på plats snart?

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 11.

I dag debatterar vi livsmedelspolitik. Det är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat, inte bara för att jag älskar god mat utan också för att jag före mitt uppdrag som riksdagsledamot arbetade som miljö- och hälsoskyddsinspektör med ansvar för livsmedelsfrågor.

I min roll som inspektör blev det tydligt för mig hur viktigt det är med likvärdighet och enhetliga bedömningar. Detta gäller hela vägen från jord till bord. Det ska inte spela någon roll om man odlar potatis på Öland eller i Skåne, tillverkar ost i Burträsk eller i Falköping eller driver restaurang i Stockholm eller i Charlottenberg. Oavsett vilket ska lagstiftningen tillämpas och följas upp på samma sätt.

Fru talman! I regeringsställning gav därför Socialdemokraterna Livsmedelsverket i uppdrag att öka likvärdigheten i livsmedelskontrollen över hela landet. Slutrapporten presenterades 2022 och slår fast att det fortfarande finns betydande brister när det kommer till den kommunala kontrollverksamheten.

Bland annat finns det stora olikheter mellan de lokala kontrollmyndigheterna vad gäller kontrollfrekvens, bedömning av avvikelser och benägenhet att fatta beslut vid bristande efterlevnad.

I Sverige finns det totalt 250 lokala kontrollmyndigheter som sysslar med livsmedelsinspektion, och i en tredjedel av dessa finns bara en inspektör anställd. Detta skapar en sårbarhet eftersom det inte gör det möjligt att specialisera sig inom olika områden. Detta är dåligt inte bara för den anställde utan också för företagen eftersom de inte alltid upplever att de får rätt typ av stöd i sitt arbete med att leverera säkra livsmedel till sina kunder. Det ska vara lätt att göra rätt, och det är oerhört viktigt att företagarna upplever livsmedelskontrollen som givande snarare än ångestfylld.

Fru talman! Vad vi lägger på tallriken kan skilja sig åt, men gemensamt är att vi alla är beroende av mat och vatten för att överleva. Därför är det oroväckande att tänka på att varannan tugga som vi äter är importerad. Detta är något som inte kan upprepas nog många gånger, särskilt i tider då beredskapsfrågan står högt upp på agendan.

Mat är en av krisberedskapens viktigaste funktioner. Om vi inte får i oss näring och energi fungerar vi inte som människor, men även om vi vet att hungriga magar är dåligt i kris fortsätter den svenska självförsörjningsgraden att ligga på skrämmande låga nivåer. Detta är en trend som måste vändas. Sverige ska i alla lägen kunna förse sina invånare med mat och rent vatten. Därför behöver vi se mer svenskt på tallriken och i glasen, inte mindre.

Fru talman! En viktig del i detta arbete menar vi socialdemokrater är att införa ursprungsmärkning av kött på restauranger och i storhushåll. Svenska produkter symboliserar ett starkt djurskydd och en låg antibiotikaanvändning, vilket innebär ett mervärde för konsumenterna.

Under pandemin kunde vi se att efterfrågan på svenska produkter blev större, vilket berodde på att fler lagade sin mat hemma och då kunde välja att köpa svenskt kött i butik. Men nu när vi återigen äter ute på restaurang i större utsträckning har importen ökat igen. Det beror på att man oftare använder sig av importerade utländska varor på restaurangerna. Det blev med andra ord tydligt att när konsumenterna själva kunde välja valde de svenskt.

Fru talman! Genom att införa krav på ursprungsmärkning av kött på restauranger och i storhushåll skulle det inte bara bli tydligare för gästerna. Det skulle också sätta press på restaurangägarna att köpa in mer svenska produkter för att möta sina kunders efterfrågan. Detta i sin tur skulle stimulera svensk livsmedelsproduktion och göra oss mindre sårbara.

Därför är det beklagligt att landsbygdsminister Peter Kullgren drog tillbaka den anmälan som vi socialdemokrater i regeringsställning lämnade in till EU-kommissionen om att få införa egna, nationella bestämmelser på detta område. Förklaringen var att man ville invänta EU-gemensamma regler. Men ett och ett halvt år senare har vi inte sett att det har skett någon förändring.

Herr talman! En annan utmaning som har drabbat våra svenska livsmedelsproducenter hårt och som i förlängningen riskerar att påverka vår försörjningsgrad i en negativ riktning är det tuffa ekonomiska läge som vägrar att släppa taget.

Svenska hushåll har under lång tid brottats med rusande matpriser, vilket gör att väldigt många nu tvingas välja det billigaste alternativet - som oftast inte är det svenska. Den prisökning på mat som vi har upplevt under den senaste tiden är den kraftigaste sedan 1950-talet, och vi socialdemokrater ser med oro på att matpriserna i Sverige skenar mer än i andra länder.

Herr talman! Att folk inte har råd att köpa svenska produkter är problematiskt, men vad som är ännu mer oroväckande är att ensamstående föräldrar vittnar om att de inte har råd att sätta näringsriktig mat på bordet till sina barn. Det märks inte minst på att försäljningen av frukt och grönt har gått ned. Experter menar att vi helst ska få i oss ett halvt kilo frukt och grönt per dag, vilket motsvarar ungefär fem frukter dagligen. Samtidigt visar färska undersökningar att försäljningen gick ned med hela 4,1 procent under 2023.

Men det är inte bara frukt och grönt som har blivit dyrare. Ebba Buschs favoritlivsmedel, falukorven, är en av de varor som ökade mest i pris i början av året. Så frågan, herr talman, är vad regeringen tänker göra för att leverera på Ebba Buschs falukorvslöfte om att ingen unge ska behöva lämna matbordet med en kurrande mage.

Vi socialdemokrater har föreslagit att det ska tillsättas en priskommission för sänkta matpriser. Vi tror att man genom att samla aktörer från hela livsmedelskedjan, såsom grossister, matbutikskedjor, konsumentorganisationer och berörda myndigheter, kan ta kontroll över denna prisutveckling och se till att det inte sker några oskäliga höjningar av matpriserna. Tyvärr har regeringen inte nappat på detta förslag.

Herr talman! När vi debatterade livsmedelspolitiken förra året befann vi oss mitt i en värmebölja med väldigt lite nederbörd. Oron inför sommaren 2023 var stor. Men även om det inte slutade med torka drabbades jordbruket och livsmedelsproduktionen i stället av kraftig nederbörd.

Denna typ av extremväder och ojämna vattenflöden ställer till det för skörden. Därför är det viktigt att svenska lantbruk får en chans att anpassa sig till klimatförändringarnas effekter. Vid torra perioder behövs ett välfungerande bevattningssystem, och vid blöta perioder behöver man väldimensionerade dräneringssystem och diken. Här krävs det långsiktigt stöd för att bygga ut infrastrukturen och förenklad lagstiftning för att kunna vidta snabba åtgärder när det behövs.

Herr talman! Även om det finns stora utmaningar när det kommer till svensk livsmedelsproduktion finns det också lika många möjligheter. Livsmedelsproduktionen bidrar till ökad sysselsättning och tillväxt, skapar jobb på landsbygden och producerar bra mat med höga miljö- och djurskyddskrav.

Om det är någonting som jag har fått lära mig i rollen som riksdagsledamot, livsmedelsinspektör och landsbygdsbo är det hur mycket vilja och engagemang som det finns bland våra svenska livsmedelsproducenter, oavsett om det rör sig om mjölkbönder, sockerbetsodlare, sylttillverkare eller kalkonuppfödare. Vi har också en mycket bra och kunnig livsmedelsindustri som gärna vill utveckla sina verksamheter efter marknadens önskemål.

Herr talman! Det finns med andra ord en enorm potential i den svenska livsmedelskedjan.

(Applåder)

I detta anförande instämde Joakim Järrebring och Malin Larsson (båda S).

Herr talman! Jag tackar ledamoten för frågan. Jag vill vänligen men bestämt avböja att bli jämförd med Sverigedemokraterna. Jag är väldigt stolt över vår socialdemokratiska politik och står fullt ut bakom den.

Som ledamoten nämner medför det stora kostnader att vara lantbrukare i dag, inte minst när det gäller räntorna som har skenat. Lantbrukarna är bland de mest belånade företagarna, och de drabbas väldigt hårt av denna räntesmäll.

När det gäller reduktionsplikten och inblandningen av biodrivmedel har det handlat om att vi ska ge jordbruket en chans att få tid på sig att ställa om sin verksamhet för att de inte ska bli drabbade av de åtaganden som vi måste leva upp till på grund av EU-samarbetet.

Detsamma gäller för skogen. Vi vill fortsätta att bruka skogen. Frågan är vad som händer om vi häver reduktionsplikten helt. Ska vi då lägga detta ok på jordbruket eller på skogen? Det är frågor som vi inte har fått svar på från regeringen. Vilka andra åtgärder ska man vidta för att nå de högt uppsatta klimatmål som vi alla har kommit överens om att vi ska uppnå?

I stället för att fråga ett oppositionsparti hur vi ska lösa detta vore det väldigt intressant för oss att få veta vad Sverigedemokraterna och regeringen vill göra för att skogen och jordbruket inte ska bli lidande av att man sänker reduktionsplikten. Självklart tycker vi alla att landsbygdsbor ska ha råd att ta bilen till jobbet och till förskolan. Lantbrukarna ska ha råd att köra sina maskiner. Men det är inte utan konsekvenser som man sänker reduktionsplikten. Frågan är vad regeringen då vill göra för att kompensera för de ökade utsläppen.

Herr talman! Jag tackar ledamoten för frågan.

Vi gick också fram med att vi ville minska inblandningen eftersom vi såg att priserna på drivmedel skenade och att det drabbar framför allt glesbygdsbor på ett väldigt negativt sätt.

Men jag ska lämna klimatet och återgå till livsmedelspolitiken, som vi debatterar här i dag. Nu inser jag att ledamoten inte har någon mer replik. Det blir därför svårt att ställa en fråga tillbaka. Det var synd. Men vi får ta det vid ett senare tillfälle.

Det som skulle vara intressant att höra och prata mer om, eftersom det är livsmedelspolitik vi debatterar, är tanken kring livsmedelsstrategin vad gäller att stärka svenskt jordbruk och svensk livsmedelsproduktion. Vi hade gärna sett att vi i oppositionen hade varit en del av de samtal som just nu pågår, för även om det är en revidering - vilket landsbygdsministern menar att det är - kan små förändringar få stora följdeffekter.

När vi satt i regeringsställning var det viktigt för oss att alla partier i Sveriges riksdag skulle vara en del av detta arbete. Jag tror att breda, gemensamma politiska lösningar som håller över tid och regeringsskiften skulle vara väldigt bra för våra svenska bönder.

(Applåder)

Herr talman! Ledamoten får ursäkta mig, men jag uppfattade inte riktigt frågan. Jag tror att det gällde hur man ska kunna antingen stimulera en generationsväxling eller stärka produktionen i stort, men jag är inte säker.

Jag svarar så här: Jag vet att det finns en jättestor potential i svensk livsmedelsproduktion. Jag sa i mitt anförande att det finns ett väldigt stort driv och engagemang och att många yngre känner sig manade och vill ta över - men att det är problematiskt med generationsväxling på grund av att det är väldigt högt belånade företag det rör sig om. Det är som ung person i dag svårt att få ett lån som gör att man klarar av att ta över föräldrarnas mjölkgård, till exempel. Det är alltså någonting som jag tycker att vi borde kolla närmare på.

Även vad gäller regelförenklingar vet inte minst jag - som har sett hur lagstiftningen tillämpas ute i verkligheten hos livsmedelsproducenter, matbutiker, storhushåll och annat - att det bland annat handlar om de mindre producenterna, som jag ur beredskapssynpunkt tror att vi behöver se väldigt mycket mer av. De behöver spridas över hela Sverige och inte bara koncentreras till de södra delarna.

För att klara att stimulera dessa mindre producenter måste vi kolla på ett regelverk som tillåter dem att inte vilja bli större och större, det vill säga fortsätta att växa. Just nu är det nämligen - och det kan jag säga med säkerhet - väldigt fyrkantigt. För de mindre blir det dyrt och krångligt, och kanske inte ekonomiskt hållbart, att driva livsmedelsföretag i dag.

För mig handlar det alltså mycket om att stimulera en generationsväxling som funkar men också om att se till att mindre och mellanstora producenter får växa och må bra i vårt land.

Herr talman! Jag håller med ledamoten om att det är en oroväckande utveckling att allt fler väljer att avveckla för att det inte är lönsamt. Som jag sa är det detta som är problemet: För att klara av att bli lönsam i dag måste du ofta expandera för att kunna ta del av vissa bidrag och annat. Sedan är det ju ingen som vill vara bidragsberoende, utan man vill ha en stabilitet och en bra grund att stå på så att man håller över tid.

När det gäller livsmedelsstrategin har jag tidigare varit inne på att vi tror mycket på den och på en bred politisk enighet som möjliggör en ökning av konkurrenskraften i svenskt jordbruk och svensk livsmedelsproduktion. Vi hade alltså gärna sett mer av gemensamma samtal, för jag tror att vi alla är överens i den här frågan. Vi vill öka vår beredskap och självförsörjningsgrad så att vi inte är så sårbara vid kris och krig.

Vi vill också se att man satsar mycket mer på hållbarhetsaspekten i svenskt jordbruk, och vi satsar 100 extra miljoner för att till exempel kolla på hur man ska kunna anpassa sig till ett förändrat klimat. Det medför nämligen också kostnader. Vi hade svinpesten, som Miljöpartiet nämnde tidigare, och där har vi också satsat 100 miljoner. Vi vet nämligen att epizootilagen bara kompenserar för de djur som behöver slaktas ur smittskyddssynpunkt. Vi menar att det finns andra omkostnader som det kan föra med sig, som färister och annat - till exempel staket runt foderförråd.

Det är alltså ett stort och komplext område, och många insatser behöver göras. Man behöver också stärka dem så att de håller även vad gäller det förändrade klimatet och det extremväder som väntar. Det tror vi är väldigt viktigt.

Herr talman! Vi debatterar betänkandet om livsmedelspolitik, alltså hanteringen av nya motioner som inkom i höstas och som handlar om livsmedel på olika sätt.

Jag börjar med att yrka bifall till Sverigedemokraternas reservation 13 om att det när miljöargument infogas i näringsrekommendationer till offentliga aktörer och allmänhet är mycket viktigt att det görs med en god helhetssyn. Livsmedelsverket ska därför när det fastställer näringsrekommendationer som innehåller miljöargument göra detta i samråd med Jordbruksverket.

Det var dock nära att vi skulle ha yrkat bifall till en annan av Sverigedemokraternas reservationer - den om ursprungsmärkning av kött och andra animalier på restaurang. Och varför är det viktigt? Jo, svenska livsmedel står för många mervärden. Klimatavtrycket är mycket lägre än för andra länders livsmedel, och miljöbelastningen likaså. Svenskt lantbruk använder bara en bråkdel av de växtskyddsmedel som kollegorna i EU gör, och detsamma gäller antibiotika.

Djuren i Sverige har det bra under sin levnad, dels på grund av svenska regler, dels på grund av en kulturell tradition där man månar om djuren och ser till deras bästa. I Sverige är djur inte bara en produktionsenhet. Endast svenska livsmedel kan hålla svenska landskap öppna och bevara den fantastiska biologiska mångfald som finns i svenska jordbruksmarker.

En lönsam svensk livsmedelsproduktion betyder också en levande landsbygd med framåtanda, självförtroende och socialt fungerande bygder. Det betyder också nationell trygghet i tider av kris och krig. I dag producerar vi bara hälften av det vi äter i vårt land. Det beror på minskad produktion och en tanklöst ökad befolkningsmängd.

Slutligen ska man veta att på landsbygden lever den svenska kulturen starkare än i de överurbaniserade delarna av Sverige, där rotlöshet sprider sig som en farsot. Landsbygden kan alltså fungera som en resurs för Sverige på väg mot normalläge igen. Det är nämligen vårt löfte till väljarna: Sverige ska bli bra igen.

Det är alltså viktigt att öka produktionen av livsmedel i Sverige. Ni har hört oss driva frågor om många olika åtgärder i jordbruksdebatter och budgetdebatter. Men en åtgärd som ryms inom livsmedelsområdet är just ursprungsmärkning av kött och andra animalier på restaurang.

Svenskar vill köpa svenskt kött, tack vare alla mervärden. Svenskarna väljer ofta svenskt kött i butik. Men om man inte vet om man får svenskt kött eller inte på restaurang kan man ju inte välja svenskt. Under pandemin, när folk inte åt så mycket på restaurang, ökade försäljningen av svenskt kött. Det visar att svenskarna vill välja svenskt kött. Svenskmärkning av kött på restaurang är alltså något som svenskarna vill ha och något som kommer att leda till högre efterfrågan på svenskproducerat kött från djur som har haft det bra under sin levnad.

Så här gick det till när vi nästan yrkade på detta här i kammaren: Sverigedemokraterna har drivit frågan om ursprungsmärkning länge och beslutsamt på olika sätt. Bland annat motionerade vi om det i vår livsmedelsmotion i höstas. Vi kunde få en majoritet för yrkandet i utskottet eftersom fler partier hade motionerat om det. Det hade i så fall lett fram till ett så kallat tillkännagivande från riksdagen att regeringen ska ta fram sådana märkningsregler.

I den här situationen förde vi ett samtal med ministern och hans departement igen. Vi fick då veta att regeringen redan är på god väg att föreslå en sådan märkning. Ett tillkännagivande skulle alltså bara slå in en öppen dörr och vara ett slöseri med administrativa resurser.

Eftersom Sverigedemokraterna är ett seriöst parti drog vi då tillbaka vårt yrkande, och därmed finns inget sådant tillkännagivande eller någon majoritetsreservation att yrka bifall till här i kammaren. Nu ser vi fram emot ett snabbt arbete av regeringen.

Detta ger oss också möjlighet att i stället yrka bifall till reservation 13. Enligt praxis ska vi ju bara yrka bifall till en enda av våra reservationer här i kammaren.

Bakom denna reservation döljer sig vad som kan vara den största konflikten i dagens politik, även om frågan kan verka liten. Hur tänker jag då? Jo, har ni tänkt på att mycket av de politiska förslag som kommer fram är ensidiga? Det är drastiska klimatåtgärder, det är otroligt stora miljöåtaganden och det är stora globala sociala åtaganden. Alla dessa tankar och åtgärder är logiska, men de är bara logiska om man ser frågan isolerat. Om man i stället lyfter blicken och ser vilka konsekvenser förslagen får på andra områden och värden ser man att de inte är logiska. Och det är så EU-kommissionen arbetar.

I förrgår var jag i Bryssel och passade på att fråga en av de högsta tjänstemännen inom EU:s miljöavdelning hur EU-kommissionen gör sina prioriteringar mellan olika miljöåtgärder. Jag undrade: Är det verkligen lika viktigt att införa regler för förpackningsmaterial som det är att bärga all den ammunition som finns på botten av Östersjön och som utgör en tickande miljöbomb?

Svaret jag fick var att prioritering bara görs när kommissionären in spe skriver sitt förslag till program som ska presenteras inför EU-parlamentet i hopp om att bli vald till kommissionär. Efter valet kör kommissionen på när det gäller alla fronter utan att prioritera mellan områdena.

Jag frågade också tjänstemannen hur EU-kommissionen hanterar målkonflikter, alltså hur den avväger mellan olika viktiga värden. Även här var svaret otillfredsställande, och ansvaret lades mer eller mindre på medlemsstaterna. Jag fick bekräftat vad vi har anat. Det syns även tydligt i EU-kommissionens förslag. Alla de storvulna målsättningarna i den omtalade gröna given antogs i praktiken helt utan konsekvensanalyser. Det är ensidigt.

Det finns gott om siffersatta mål i den gröna given - procentmål för skyddade områden, för minskning av gödsling, för minskning av växtskyddsmedelsanvändning och så vidare. Siffersatta mål är politikens quickfix. De kan fungera om man hanterar dem som visioner, men de omöjliggör viktiga avvägningar om de blir bindande. Då måste man nämligen uppnå dem, oavsett vilka negativa effekter det får för andra värden. Det är ensidigt.

I Sverige är det ofta lika illa ställt när det kommer till frågor som engagerar känslomässigt - ingen prioritering och ingen avvägning. Jag behöver bara säga Fridays for Future, Extinction Rebellion och Nätverket Ingen människa är illegal så förstår ni vad jag menar, men den ensidiga känslomässiga behandlingen av många frågor sträcker sig långt in i politiska partier och myndigheter - ensidighet.

Mot denna ensidighet står de som vill ha konsekvensanalyser, flexibilitet för det oväntade och möjlighet till politisk avvägning mellan olika värden eller mål - helhetssyn. Tidösamarbetet är byggt runt en önskan om mer helhetssyn. Det är en av anledningarna till att jag verkligen gillar Tidösamarbetet.

Reservation 13 handlar just om helhetssyn. Nordiska ministerrådet har låtit ta fram näringsrekommendationer som för första gången ska väga in miljöaspekter. De anlitade aktörerna väger in klimataspekter, men de väger inte in produktionsförutsättningar för Sverige och dessas betydelse för miljön och inte heller andra värden som nationell självförsörjning, något som jag tror att alla talare här i dag har påpekat är väldigt viktigt i kris och krig. Aktörerna har bland annat föreslagit en övergång till en mer vegetarisk kost. Rekommendationerna har fått kritik för att vara just ensidiga.

Dessa rekommendationer ska sedan tas om hand av Livsmedelsverket. Samtidigt har Livsmedelsverket ingen egen miljökompetens. Det har i stället Jordbruksverket när det gäller jordbrukslandskapet och samspelet mellan produktion och miljö. Därför vill vi att Livsmedelsverket när det fastställer näringsrekommendationer som innehåller miljöargument ska göra detta i samråd med Jordbruksverket. De näringsrekommendationer som fastställs ska alltså de båda myndigheterna vara eniga om.

(Applåder)

Herr talman! Tack för frågan, Sofia Skönnbrink!

Man ska välja svenskt när man handlar i butiken om man har råd till det. Det stora problemet är ju att svenska livsmedel, som är mycket bättre än många andra livsmedel, är dyra. Det går att ändra på, och det är den här regeringen på väg att göra.

En sådan åtgärd har vi redan diskuterat, nämligen den sänkta reduktionsplikten, som har minskat omkostnaderna. En annan är lägre dieselskatter. Dessa kommer att följas upp med andra åtgärder så snart som det tillåts av den situation med inflation som vi har men som tack och lov börjar avta. Här finns förstås också en konkurrens om utrymmet med andra områden, som ett stärkt försvar.

Fokus för oss alla som tycker att svenskproducerat är bra måste vara att göra det billigare med svensk mat. Sedan måste de svenska mervärdena uppmärksammas. Vi har alla pekat på att det finns svenska mervärden. Ursprungsmärkning är väldigt bra. Det är också viktigt, för att referera till något som Sofia Skönnbrink tog upp i ett tidigare replikskifte, att man har fokus på rätt saker vid offentlig upphandling och i första hand prioriterar svenskproducerat och i andra hand, om det är möjligt, ekologiskt. Många kommuner och regioner har en omvänd ordning: i första hand ekologiskt och i andra hand, om det går, svenskproducerat.

Herr talman! Jag har inte gått närmare in på Socialdemokraternas förslag om en matpriskommission. Det finns dock alltid en fara med att sätta upp specialregler för marknaden, som pristak eller andra mekanismer för att reglera priserna på marknaden. Vi har sett historiskt att det kan få konsekvenser på olika sätt, både i Sverige och utomlands. Detta har ett ganska stort mått av experiment över sig. Man ska vara väldigt försiktig när man anträder en sådan väg.

Huvudfokus, anser vi, måste ligga på att göra svenskt lantbruk konkurrenskraftigt. En del av det är att lätta på regler som de kanske inte behöver följa. En del av den låga konkurrenskraften beror ju på sådant som vi som politiker har skapat. Vi kan ha haft goda skäl att titta på en fråga men inte tänkt på hur det drabbar lantbruket. Det ska alltså vara fullt fokus på att göra svensk livsmedelsproduktion konkurrenskraftig. Där måste vi lyssna mycket på näringen, som har den bästa kännedomen om sina egna villkor. Det kommer också att komma fler förslag på detta område i närtid.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till Centerpartiets reservation 2 om primärproduktionens roll i totalförsvaret.

Herr talman! Sverige har, som många har sagt här i kammaren, ganska dålig beredskap för att klara livsmedelsförsörjningen vid en större kris eller i värsta fall ett krig. För att undvika importberoende och för att få en mer lokal livsmedelsproduktion krävs en ganska ordentlig reformagenda för att få radikalt högre lönsamhet för svenska bönder.

Svenskt jordbruk har långsamt utarmats och försvunnit alltmer. Bara sedan 2003 har över 9 000 jordbruksföretag lagts ned, och mängden brukad åkermark har minskat.

Svårigheterna när det gäller djurhållningen märks också tydligt i statistiken. Antalet kor för kött- eller mjölkproduktion har bara sedan 2010 minskat med cirka 139 000. Det är fler än antalet människor som bor i Jämtlands län. Antalet grisar har samtidigt minskat med fler än antalet människor som bor i Luleå kommun. Fåren är ett helt Gotland färre. Det får naturligtvis konsekvenser för ett land.

Herr talman! Sverige har gått mot en alltmer otillräcklig livsmedelsförsörjning samtidigt som vårt beroende av import och fungerande leveranskedjor har ökat. Det är egentligen inte en önskvärd situation ens i fredstid, och med tanke på den oroliga värld vi ser och inte minst att det pågår ett krig i Europa måste man säga att det är direkt dumdristigt. Vid en krigssituation är god livsmedelsförsörjning av största strategiska vikt. Därför måste Sverige omgående inleda ett ordentligt reformarbete för att radikalt förändra situationen till det bättre.

Herr talman! Precis som många här i kammaren har varit inne på står den inhemska försörjningen av mat för knappt 50 procent. Det innebär, som flera också har sagt, att ungefär varannan tugga behöver importeras. Kapaciteten i det svenska jordbruket är kraftigt underdimensionerad. En viktig förklaring till det är att lönsamheten i branschen är alldeles för låg. Det påverkar möjligheten och viljan att bedriva jordbruk.

Ni som läser LRF:s alster känner säkert igen det här med matkronan. Varje krona man betalar med i matbutiken är fördelad inkomstmässigt i olika poster. Vet ni hur mycket bonden får av varje matkrona i butik? Ni kan det säkert. Det är 10 öre. Det är en halvering sedan 1995.

Samtidigt tar staten in i genomsnitt 11 öre på varje matkrona i butiken via momsen. Det offentliga tar vid sidan av det betalt i livsmedelskedjans alla led. Hela vägen från jord till bord bidrar staten alltså via olika skatter och avgifter till att höja kostnaden på den inhemskt producerade maten och till att sänka konkurrenskraften. Bönderna har som en följd av det styrts mot centraliserad stordrift men har ändå svårt att erbjuda konkurrenskraftiga priser. Sug på den karamellen!

Herr talman! Centerpartiet menar att det inte är rimligt att betrakta livsmedelskedjan i allmänhet och bönderna i synnerhet som vilken skattebas som helst. Att säkerställa god tillgång till mat via en hög produktion genom fler småskaliga bönder måste vara högre prioriterat än maximalt offentligt uttag av skatter och avgifter.

Jag pratade med LRF:s tidigare ordförande i Västerbotten. Jag brukar ringa honom ibland. Han sitter alltid i traktorn. Vi pratade om skillnader mellan det svenska och det finska jordbruket. Han sa till mig: Vet du vad den största skillnaden är mellan Finland och Sverige när det kommer till just lantbruk? Jag rabblade upp flera olika saker. Då sa han: Ja, det är egentligen mer enkelt än så och ganska basalt. Det är statens syn på jordbruket. Sveriges och Finlands stater har helt olika syn på jordbruket. Det är också en viktig faktor bakom varför det är som det är i dag.

Herr talman! Av den här anledningen vill Centerpartiet se att riksdagen samlas runt en offensiv agenda för ökad lönsamhet hos bönder och för att Sverige får mer småskalig och lokal matproduktion och på det sättet också en bättre säkerhet vid krig eller kris. Om man har några få, stora enheter - ofta förlagda till kusten - och det kommer ett krig där det fälls en bomb är de naturligtvis borta. Men om man har fler enheter, utspridda över hela landet, är det ju inte lika sårbart i tider av kris och krig.

Jag sitter också i skatteutskottet. Vi från mindre partier studsar ju runt mellan olika utskott. Centerpartiet lade för några veckor sedan fram ett förslag till utskottsinitiativ eftersom vi ville att man skulle snabbutreda avgifter och skatter i livsmedelskedjans alla led, från jord till bord, från primärproducent till slakteri och korvfabrik och ända fram till butik. Vi tror nämligen att staten har en hel del skatter och avgifter som skulle kunna sänkas efter den här resan - inte bara momsen i butik. Det skulle vara viktigt för att få en mer konkurrenskraftig svensk produktion och för att svenska bönder ska kunna tjäna mer pengar. Till syvende och sist handlar det ju om det. Efter det att man utrett de statliga pålagorna skulle man ta fram förslag på reformer.

Men vet ni vad? Alla partier röstade nej, förutom Miljöpartiet. Jag förstår att det delvis handlar om att det står ett C efter namnen på dem som föreslagit utskottsinitiativet. Regeringen vill säkert prata livsmedelsstrategi, och jag hoppas verkligen att det här kommer med där. Jag antar att andra inte är så sugna på att sänka skatter och avgifter. Vad vet jag? Men oavsett vad behöver vi faktiskt enas kring de här frågorna, för om svenska bönder inte kan tjäna mer pengar på sina produkter kommer det inte att finnas några sådana varor i butik ens i fredstid till slut.

Centerpartiets förhoppning är att alla partier inser att vägen Sverige slagit in på när det gäller jordbrukspolitiken är felaktig på samma sätt som de stora ambitionsminskningarna avseende Försvarsmakten en gång i tiden var. Båda linjerna grundar sig i en alltför optimistisk syn på fredstiden efter kalla kriget. Ni vet - freden skulle vara för evigt, och det skulle aldrig mer bli krig i Europa. Det har skadat svensk krisberedskap.

Avslutningsvis hoppas vi, herr talman, att riksdagens partier och även regeringen ser värdet av att medverka till en radikal minskning av de statliga pålagor som har begränsat konkurrenskraften för svenska jordbruk.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 7 mars.)