Per Bolund

Fru talman! I debatt efter debatt, i intervju efter intervju och i replik efter replik har vi år efter år fått höra hur Sverigedemokraterna hela tiden spelat ned klimatkrisens existens och ifrågasatt dess konsekvenser. För bara knappt ett år sedan sa partiledaren Jimmie Åkesson att han saknade bevis på att klimatkrisen var här, för han hade inte sett något. Man kan fråga sig om Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna har sett krisen nu eller om de fortfarande blundar och vaknar först när riksdagen står under vatten.

Sverigedemokraternas klimatpolitik har bidragit mer än något annat partis till att vi är i den kris vi är i. Detta är nu också regeringens politik och bygger på principen att vi ska blunda, hoppas att det löser sig och peka finger åt andra. Det duger inte. Sverige står precis som världen inför en akut kris. Sverigedemokraterna hävdar i sin retorik att man sätter Sverige främst och möter de hot Sverige står inför.

Vad har Martin Kinnunen att säga till alla dem som drabbas av klimatkrisens konsekvenser, såsom fulla källare och nedrivna vägar och järnvägar, samtidigt som Sverigedemokraterna motarbetat klimatpolitiken och lämnat Sverige sårbart?

(Applåder)

Fru talman! Jag blir väldigt bekymrad över svaret, för det visar att man inte förstår att ta klimathotet på det allvar som det förtjänar. Det förklarar också varför Liberalerna och de andra partierna i regeringskonstellationen har valt att gå ifrån alla överenskommelser som har slutits.

Vi har ansträngt oss mycket för att få en bred förankring med klimatramverket, som regeringen säger att man håller fast vid men som man i verkligheten går ifrån, med Miljömålsberedningen, som kom fram med breda förslag som alla partier stod bakom, och med energiöverenskommelsen, som ju också var brett förankrad men som man har gått ifrån. Sju av åtta partier stod bakom åtgärder som reduktionsplikten och reseavdraget, men man vänder dem ryggen och river upp dessa förslag.

Ett problem är också att man gör det utan att försöka få till nya breda överenskommelser. Det som åtminstone jag hör från företagen, näringslivet och andra som ska göra investeringarna är att det behövs långsiktiga villkor. Ändå väljer regeringen att med berått mod gå i polemik mot enighet och att hetsa emot och snarare eftersträva splittring. Jag tycker att detta är direkt oansvarigt i den allvarliga kris som vi nu är i och som vi ser exempel på varje dag.

(Applåder)

Fru talman! I akuta nödlägen och svåra kriser har vi i Sverige en tradition att samla oss för att möta krisen med full kraft. Så gjorde vi under de båda världskrigen - vi samlades i politiken och som människor. Vi satsade på att möta hotet fullt ut.

Så gjorde vi också under pandemin. Hela svenska folket avstod från möten med nära och kära. Vi vaccinerade oss och bar ansiktsmask för att skydda sårbara. Politiken samlades. Folkhälsomyndigheten fick ge råd som politiken följde. Så klarade vi krisen.

Så gör vi nu när Ryssland har invaderat Ukraina och hotar den europeiska säkerheten och friheten. Vi samlar oss enigt i stödpaket efter stödpaket. Vi är också eniga i att öka försvarsförmågan. Vi lyssnar till våra expertmyndigheter, det vill säga Försvarsmakten och civilförsvarsmyndigheterna.

Jag vill ställa en fråga. Den är inte retorisk utan allvarligt menad, och jag vill gärna ha ett allvarligt svar. Varför vill regeringen inte hantera klimathotet som den akuta kris det är? Varför lyssnar man inte på expertmyndigheterna utan gör tvärtom? Och varför samlar man inte partierna till en mer kraftfull klimatpolitik och storsatsar på klimatanpassning i bred enighet när vi nu ser klimatkrisens härjningar?

Fru talman! Att vi står inför en extremt allvarlig situation, en total kris, verkar vi vara ense om. Om ord gjorde jobbet skulle vi redan vara framme, som jag tror att alla åhörare har hört här. Men det som krävs nu är handling, och där finns det desto större brist.

Ingen behöver längre bara lita på vetenskapen för att förstå vad det är som händer med vår planet. Det räcker med att sätta på tv:n eller lyssna på radion och höra om de extrema skyfall och översvämningar som drabbar Grekland, Spanien, Libyen, Hongkong och många andra platser på jorden, eller att se hur Kanada drabbas av enorma skogsbränder på en tjugondel av landets skogsareal under ett enda år. Och Kanada är inte ensamt. Det räcker att fråga någon av Gotlands jordbrukare som drabbades av torka i början av året eller alla människor i Sala, Västerås, Gävle och Uppsala. Många från dessa områden, som har fått sina källare översvämmade eller sett sina vägar, järnvägar och hem spolas bort, finns på läktaren i dag och följer debatten. Det gäller även människor i Åre och i Norge.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Särskild debatt om klimatanpassning

Klimatkrisen är inte ett hot i framtiden. Klimatkrisen sker här och nu. Vi har inte bara en utan två stora uppgifter som vi måste göra i vår generation. Det handlar om att bygga ett fossilfritt samhälle och minska utsläppen snabbt. Men det handlar också om att börja arbeta intensivt, systematiskt och långsiktigt med att klimatsäkra Sverige just för att människor inte ska stå ensamma i krisen.

Klimatkrisen kostar i form av förlorade människoliv, men den kostar också i form av enorma ekonomiska skador. Bara mellan 1980 och 2021 beräknas skador efter klimatrelaterade extremväder bara i EU ha kostat hisnande 6 700 miljarder kronor i dagens penningvärde. Tänk då om åtminstone en rännil av dessa pengar hade använts till att minska utsläppen och att klimatanpassa samhället i stället för att betala kostnaderna när skadan redan är skedd! Här finns en läxa att lära.

Miljöpartiet har lärt denna läxa. Vi har insett att det är otroligt mycket effektivare att förebygga klimatskador än att snåla nu och att betala för skadorna i efterhand, som regeringen gör. Under vår tid i regeringen ökade vi därför satsningarna på klimatanpassning i kommunerna 20 gånger om, från 25 miljoner kronor till 500 miljoner kronor per år. Vi tillsatte Nationella expertrådet för klimatanpassning för att hjälpa kommuner, och vi tog för första gången fram en nationell strategi för klimatanpassning. Men jag vill vara tydlig med att det inte räcker. Vi behöver göra ännu mer, och vi kräver nu att anslagen höjs till åtminstone 3 miljarder kronor per år för att verkligen kunna hjälpa kommuner, företag och vanliga familjer att rusta sig mot de väderextremer som kommer att bli värre och värre och att minska deras sårbarhet.

År 2023 var ett extremt år, med stor säkerhet det varmaste året som någonsin har uppmätts hittills - det varmaste på 120 000 år. Ingen - vare sig världen, EU eller Sverige - är redo för de kriser som nu drabbar oss. Vi är inte rustade.

Men precis som när det gäller frågan om utsläppen gör regeringen tvärtemot det som vetenskapen säger. När man understryker behovet av satsningar och långsiktighet drar regeringen i handbromsen och skär ned anslagen för stöd till klimatanpassning i kommunerna, för till exempel jordskred. Detta är ett dubbelt svek - att elda på klimatkrisen och sedan lämna människor att drabbas av den.

Jag kräver svar från miljöministern: Kommer ni att ändra riktning och lyssna till forskarna och hjälpa människor i klimatkrisen?

(Applåder)

Fru talman! Miljöpartiet har kallat till dagens debatt för att debattera 2000-talets största utmaning - hur vi ska leda våra samhällen genom klimatkrisen och hur vi ska minska klimatriskerna.

Klimatkrisen är redan dödlig. Två miljoner människor beräknas ha förlorat livet på grund av extremväder de senaste fem årtiondena. Bara nu i veckan som gått har tiotusentals människor i Libyen mist livet under ett enda störtregn - en översvämning. Även runt om i Sverige har vi kunnat se hur människor har drabbats av svåra extremväder och översvämningar.

I en akut klimatkris behöver man göra tre saker: sänka utsläppen snabbt och kraftfullt, skydda naturen så att den kan skydda oss och storsatsa på att klimatanpassa samhället för att skydda medborgare och egendom. På alla dessa områden går regeringen åt fel håll. En regering som inte förstår klimatkrisens allvar kommer aldrig att kunna skydda svenska folket från de skador som krisen leder till.

Vi har kallat till denna debatt för att få svar från regeringspartierna. Varför skyddar ni inte svenska folket från klimatkris och extremväder? Varför vänder ni dem som drabbats av klimatkrisen ryggen?

Herr talman! En mer korrekt beskrivning av regeringens budget är att det är den största neddragningen på miljöområdet från ett år till ett annat någonsin. Det visar väl också hur låga ambitioner Liberalerna och regeringen har - efter valet.

Det är också ganska häpnadsväckande att man nu hänvisar till EU, när vi vet att Johan Pehrsons regering har motarbetat just de initiativ som EU har tagit kring att få ett mer naturnära skogsbruk och värna den biologiska mångfalden, friluftslivet, naturturismen och liknande i de svenska skogarna.

Det är inte heller bara Miljöpartiet som undrar vad regeringen och Liberalerna egentligen står för. Skogsstyrelsens generaldirektör Herman Sundqvist vände sig direkt till regeringen häromsistens och bad den förtydliga: Ska värdefulla skogar huggas ned, eller ska de bevaras för framtiden? Myndigheten säger själv att regeringen är "orimligt otydlig" i den frågan.

Nu har Johan Pehrson en chans att vara tydlig: Ska de sista naturskogarna i Sverige skyddas och bevaras, eller ska de huggas ned?

Herr talman! Johan Pehrson sa i ett tidigare replikskifte med Magdalena Andersson att när man går till val ska man säga vad man tänker göra. Det är ju bra, men det är bra om man också gör detta när man sedan har vunnit valet. Det är inte det som Johan Pehrson har gjort sig känd för i citat eller handling.

Det är också detta vi ser nu på miljöområdet från Liberalernas sida. Det man har sagt i valrörelsen verkar gå om intet. På affischer kallade man sig för högerns gröna röst. Man slog på stora trumman för att man i Naturskyddsföreningens och Världsnaturfondens enkäter bland annat ville skydda mer skog och hav och öka hållbarheten inom skogsbruket. Det är förslag som också Miljöpartiet stod bakom. Vi menade vad vi sa och har också följt upp det med politik. Men Liberalerna gör precis tvärtom.

Man blir lite nyfiken med tanke på att Johan Pehrson har sagt att man gör en sak före ett val och en sak efter: Hur går arbetet med miljöskydd när man har dragit ned på pengarna med 70 procent till skydd av värdefull natur? Ska de sista resterna av gammelskog här i landet huggas ned eller inte, Johan Pehrson?

Herr talman! När man nu ser hur så många kriser sammanfaller samtidigt och hör hur debattörer pratar om att vi kanske har en polykris eller en permakris, det vill säga många kriser som riskerar att bita sig fast i Sverige och i världen, skulle man ju kunna förvänta sig en regering som visade krafttag och visade att man är beredd och mogen att möta den uppgiften.

Vi har nu i decennier hört hur forskare höjt varningsnivån för klimathotet. De senaste åren har de närmast skrikit sig hesa. FN:s klimatpanel IPCC konstaterar att tiden för att agera håller på att rinna ut. Det har varit ett allvarligt läge länge. Vi har lyssnat till forskarna och kommit med svaren. Men nu borde det vara uppenbart för alla att läget är akut. Vi har extrema värmerekord, som slås med bred marginal runt om i världen, extrem torka och skogsbränder, både i vårt land och i andra länder.

Utmaningen för Sverige och världen är stor: att bara på några årtionden bryta med århundraden av fossilberoende, byta energisystem, få ett fossilfritt transportsystem och bygga en hållbar framtid. Man kan i det sammanhanget förstå att många har tvekat - är det möjligt att i en demokrati med demokratiskt fattade beslut nå så höga ambitioner och göra det som krävs?

Jag är stolt över att vi från den rödgröna sidan har visat att det faktiskt går. Med de beslut som redan var fattade var Sverige på väg att nå klimatmålen, som regeringen själv skriver i sin budget. Dessa klimatmål hörde till världens mest ambitiösa. Innan vi började det arbetet var det många som sa att det skulle gå ut över ekonomin, investeringarna, välfärden och jobben. Men det vi såg var tvärtom att det gav en investeringsboom. Det kom 1 000 miljarder i investeringar i den gröna industrin i Sverige tack vare den ambitiösa klimatpolitik vi hade.

Nu skriver tvärtom storföretagen på debattsidorna att de saknar regeringens svar. Varför hjälper regeringen inte utvecklingen framåt? Jag vill ställa frågan till statsministern. Vad kommer regeringen att göra för att svara på deras frågor?

(Applåder)

Herr talman! Den satsningen, som vi såklart stöder, var en av få ljusglimtar i regeringens budget. Vi gjorde också en förstärkning av bostadsbidraget när vi satt i regeringsställning. Men vi tycker inte att det är nog. Jag är bekymrad. Vi möts av andra åtgärder som tvärtom gör det svårare för de barnfamiljer som har det allra tuffast, till exempel det bidragstak som Magdalena Andersson tog upp i ett tidigare replikskifte. Det är där vi blir bekymrade från Miljöpartiets sida.

När det är som tuffast för många människor behövs också den mest aktiva politiken. Vi har föreslagit slopad moms på basvaror för att det ska bli billigare att gå och handla för dem som har det tuffast. Vi har föreslagit att alla skolor ska erbjuda frukost till de barn som behöver det allra mest, så att de inte börjar dagen på tom mage. Vi vill också till exempel höja barnbidrag och underhållsstöd. Det är åtgärder som verkligen skulle göra skillnad här och nu för de barnfamiljer som lyssnade på Ebba Busch när hon i valrörelsen sa att det var dyrt att vara svensk och som trodde att falukorven skulle bli billigare. Nu har ju falukorven tvärtom blivit dyrare, som det mesta av maten i Sverige.

Herr talman! Jag tror att det var få som missade Ebba Buschs prat i valrörelsen om att det är dyrt att vara svensk. Det symboliserades av ett väldigt ivrigt viftande med en falukorv. Men jag tror att det är ganska få av dem som lyssnar på den här debatten som upplever att det har blivit billigare att vara svensk sedan Ebba Busch tillsammans med Liberalerna, Moderaterna och Sverigedemokraterna tog över makten. Särskilt gäller det de barnfamiljer i Sverige som redan hade det tuffast. I stället har regeringen valt att lägga miljarder på elstöd till miljonärer och miljardärer och på skattesänkningar för dem som har det bäst ställt i Sverige.

Jag har pratat om Agenda 2030 här i dag. Det är bara sju år kvar tills de målen ska vara uppfyllda. Mål nummer 10 handlar om minskad ojämlikhet. Det stod Kristdemokraterna bakom när man röstade om det i riksdagen. Vad ska Ebba Busch göra för att vi ska närma oss målet att öka jämlikheten i Sverige?

Herr talman! Där gav Oscar Sjöstedt återigen utlopp för den faktaresistens som präglar Sverigedemokraterna. Han säger precis tvärtemot det som alla experter och expertmyndigheter säger gemensamt, det vill säga att reduktionsplikten var ett otroligt viktigt verktyg för att nå Sveriges klimatmål.

Men det som Oscar Sjöstedt också säger då är att Sverigedemokraterna ställer krav på att Danmark, Finland, Norge, Rwanda, Colombia och alla andra länder som har utsläpp som ungefär motsvarar Sveriges ska göra jobbet men att Sverige inte ska göra det. Detta är häpnadsväckande förmätet till och med för att komma från Sverigedemokraterna.

Om nu Oscar Sjöstedt och Sverigedemokraterna inte vill lyssna på mig eller på experter och klimatforskare kan de åtminstone lyssna på Sveriges största företag, som nu på DI Debatt och många andra ställen säger att klimatomställningen är en gigantisk möjlighet för svenska företag. Men då krävs det att politiken är med och matchar företagens ambitioner och behov av skyndsamma åtgärder. Annars kommer Sverige att halka efter i omställningen, och investeringarna riskerar att hamna utomlands.

Kan ni åtminstone lyssna på Sveriges företag, Oscar Sjöstedt, när de säger att de vill ha en mer aktiv klimatpolitik?

(Applåder)

Herr talman! Jag har någonting så ovanligt i de här debatterna som en matematikfråga till Oscar Sjöstedt: Är fem myror fler än fyra elefanter?

Det är en kunskap som mina barn kunde ta till sig redan i treårsåldern ungefär. Jag tror att de allra flesta svenska barn har fått den förståelsen med sig väldigt tidigt i livet. Men Sverigedemokraterna verkar vara faktaresistenta i den frågan. För med samma logik som att fem myror är fler än fyra elefanter är det väldigt lätt att komma fram till att alla länder som har ungefär motsvarande Sveriges utsläpp tillsammans står för en större klimatpåverkan än vad Kina, Indien, USA och Brasilien gör.

Trots det fortsätter Sverigedemokraterna, så sent som i inlägget nyss eller i partiledardebatten i går, att säga att Sveriges utsläpp inte spelar någon roll. Det spelar ingen roll hur mycket vi släpper ut eller om vi har någon klimatpolitik, säger Sverigedemokraterna. Det är precis tvärtemot det som klimatvetenskapen säger.

Min fråga är alltså: Är fem myror fler än fyra elefanter?

(Applåder)

Herr talman! Det sista håller jag med om, att vi som samhälle har ett ansvar för barnen och barnens bästa. Det är därför som vi är så oroliga över att så mycket pekar i fel riktning när det gäller barnens situation i Sverige. Jag nämnde flera exempel i mitt anförande. Det handlar om utbildningen, där klyftorna ökar. Splittringen blir större och större mellan skolor och mellan elever. Det handlar också om familjernas ekonomi.

Detta lyfter fram frågan om hela det globala ramverket och målen i Agenda 2030 som har varit en kompass och en karta för länder som Sverige när det gäller att jobba gemensamt för social och miljömässig hållbarhet för att se till att vi når bredden av dessa mål. Här är det oroande att regeringens politik nu pekar i fel riktning i så många av dessa mål.

Jag måste därför tyvärr ställa en fråga till Ulf Kristersson som regeringsbildare: Har regeringen fortfarande ambitionen att nå de globala hållbarhetsmålen? Ska Sverige ha ledartröjan som vi har haft tidigare? Och kommer man i så fall att sluta med en politik som leder Sverige i motsatt riktning?

Herr talman! Jag lyfte i mitt första anförande fram de globala hållbarhetsmålen - Agenda 2030 - som Sverige var pådrivande för att få igenom och som det också fanns väldigt starkt stöd för i Sveriges riksdag.

Det är uppenbart när det gäller miljö och klimat att vi är på väg åt fel håll med regeringens politik.

Men jag vill lyfta fram ett annat mål, ett mål som också är en del av det svenska arbetet för att nå dessa mål, det vill säga Mål 2 om minskad hunger. Tyvärr har vi nu också en ekonomisk situation med snabbt stigande matpriser som gör att detta har blivit ett större problem också i Sverige. Här har vi kommit med en rad förslag från Miljöpartiet om hur man kan sänka kostnaderna för barnfamiljer.

Den liberala debattören Lena Andersson skrev nyligen en uppmärksammad text på Svenska Dagbladets ledarsida om just detta där hon ifrågasätter de larm som organisationer i vårt land vittnar om. Hon menar att om barn är hungriga är det föräldrarnas fel.

Här skulle jag vilja få ett tydligt svar från statsministern: Delar Ulf Kristersson denna analys, och anser statsministern att de larm som kommer om hungriga barn är felaktiga och att det i så fall är föräldrarna som är skyldiga om barn i Sverige går hungriga?

Herr talman! Det har varit en mörk helg i vårt Sverige. Fyra människor har dött i skjutningar. Tyvärr ser vi inga tecken på att utvecklingen är på väg att vändas. Tvärtom pekar mycket på att situationen är allvarligare än någonsin.

Vi har ett väldigt stort ansvar gentemot offren och deras anhöriga att svara med samhällets samlade kraft på våldet. Det handlar om polisiära metoder och skärpta straff - där verkar vi ha en stor samsyn - men också om förebyggande metoder. Det vi vet från andra länder och från goda exempel i Sverige är att det finns metoder som fungerar. De förhindrar att nya unga pojkar rekryteras in i gängen när andra försvinner. Lyckas vi inte med det har vi inte kommit någonstans.

Herr talman! Det är hög tid att se att vi är inne i flera parallella kriser. Har man inte sett det förrän nu är det hög tid att öppna ögonen, för det ser också ut att vara mörka år som ligger framför oss. Vi är mitt i en pågående och oerhört allvarlig klimatkris.

Varningar kommer så gott som dagligen om att haven är rekordvarma. Isavsmältningen har aldrig varit större. Varje månad är nu bland de varmaste som någonsin har uppmätts.

Redan nu, tidigt i juni, kommer rapporter från hela Sverige om extrem torka - till och med värre än 2018, som då beskrevs som ett extremt år. Bönder planerar redan nu för nödslakt av sina djur, och skogsbränder härjar i Sydeuropa, i Kanada och här i Sverige.

I en kris måste man göra två saker. Man måste ta bort det som orsakar krisen, och man måste minska krisens effekter. Men det vi ser nu är en regering som gör tvärtom. Man lyckas inte ens med att nå de klimatmål som Sveriges riksdag har ställt sig bakom eller EU:s klimatkrav, trots statsministerns ord om EU:s klimatarbete. Man undrar ju vad som skulle krävas för att regeringen och Sverigedemokraterna faktiskt ska börja ta klimatfrågan på det allvar som den förtjänar.

Vi har nu den första regeringen på två årtionden som aktivt ökar utsläppen kraftigt, mitt i en akut kris. Vi har en valrörelse bakom oss där sju av åtta partier drev på för ökade utsläpp, inte minskade.

Klimatkrisen är tyvärr inte heller den enda uppgift som vår regering hanterar under all kritik. För Miljöpartiet är det självklart att klimat, miljö och rättvisa hänger väldigt tätt samman. Vi måste arbeta med flera parallella kriser samtidigt, och det är också det som är innehållet, själva kärnan, i Agenda 2030, som är det globala ramverket med de globala hållbarhetsmål som Sverige och världens länder ställer sig bakom. De antogs 2015 i bred samsyn.

När de antogs sa generalsekreterare Ban Ki Moon från FN att vår generation kan vara den första som gör slut på fattigdomen och den sista som har möjligheten att faktiskt göra någonting åt klimatförändringen innan det är för sent.

Agenda 2030 är den karta och den kompassriktning som Sverige och andra länder har lovat att navigera efter. Nu när vi har kommit halvvägs till 2030 kan man fråga sig hur det går. FN:s nuvarande generalsekreterare konstaterade att det är ett spektakulärt misslyckande på global nivå. Men även i Sverige kan man se att det finns mycket som behöver göras.

Efter åtta månader vid makten har Ulf Kristerssons regering inte gjort mycket för att stärka arbetet när det gäller att nå målen. På punkt efter punkt har man valt att gå åt motsatt håll.

Låt mig ta några exempel: Mål 1 lyder Ingen fattigdom och mål 2 Ingen hunger. I en tid med snabbt stigande matpriser kommer nu varningar från bland annat Stadsmissionen och Röda korset om att helt nya grupper behöver stöd för att ens få mat för dagen. Regeringen väljer i det läget att öka klyftorna och inte öka stödet till de mest utsatta. Miljöpartiet gör tvärtom. Vi föreslår slopad matmoms, gratis skolfrukost, höjt barnbidrag med flera åtgärder för att hjälpa familjerna genom krisen.

När det gäller mål 4, om god utbildning, leder regeringens politik till att vi får nedskärningar i skolan, och marknadstänkandet styr snarare än barnens bästa. Miljöpartiet skjuter i stället till de pengar som SKR säger behövs för att upprätthålla nivån på välfärden, bland annat i skolan.

Vi har mål 12 om hållbar konsumtion. Där gör regeringen det dyrare att reparera och få våra prylar att hålla. Vi har mål 13 om klimat och mål 15 om biologisk mångfald, där regeringens politik nu leder till både ökade utsläpp och att skövlingen av värdefull natur i vårt land ökar.

När det gäller mål 17, Globalt partnerskap, skär regeringen ned på biståndet.

Min fråga till regeringsrepresentanterna här i dag är: Står regeringen egentligen bakom de globala hållbarhetsmålen, som Sverige för bara åtta år sedan utlovade att vi skulle nå? Nu är det sju år kvar.

Kommer regeringen att vara beredd att göra det som krävs för att nå målen, eller är det som Elisabeth Svantesson sa om klimatmålen: Når vi dem inte, så når vi dem inte?

(Applåder)

I detta anförande instämde Janine Alm Ericson, Camilla Hansén, Annika Hirvonen, Rasmus Ling, Jan Riise och Jacob Risberg (alla MP).

Herr talman! Tack, Romina Pourmokhtari!

Jag har själv besökt de tyska brunkolsgruvorna. Jag tror att de flesta som har följt energidebatten har sett att Miljöpartiet är det parti som har kämpat mest emot de fossila energislagen.

Anledningen till att vi hela tiden lyfter fram de förnybara är att det är vad marknaden vill investera i. Det står nu företag på kö som vill investera. De ansökningarna ligger nu på Miljödepartementets bord. Det är bara att klubba dem.

Om man nu tror på sin version, om man som i Romina Pourmokhtaris fall tror på kärnkraften, skapa då lika villkor för alla energislag! Det ska till exempel inte vara några statliga subventioner till kärnkraften och inga specialregler för att motverka vindkraften, vilket regeringen lägger fram.

Vi har gjort det. Vi står bakom energiöverenskommelsen som just sa: Lika villkor för alla. Det ledde till att det i stället blev en enorm expansion av grön elproduktion från vind och sol i Sverige. Var lika modiga i regeringen!

(Applåder)

Herr talman! Så länge Romina Pourmokhtari företräder en regering som för en politik som ökar utsläppen - det säger Romina Pourmokhtari i sin egen budget och också Klimatpolitiska rådet - får nog Romina Pourmokhtari stå ut med att vi ställer frågan om man faktiskt står bakom klimatramverket. Det syftar helt och hållet till att minska utsläppen och inte att öka dem.

IPCC säger inte i sin senaste rapport att man talar för kärnkraften. Däremot är det självklart att man måste ha mycket mer gröna investeringar. Det som Romina Pourmokhtari säger i sitt anförande är precis det som Sverige har gjort med Miljöpartiet i ledningen.

Vi har investerat enormt mycket i förnybar el som många gånger om täcker de reaktorer som av åldersskäl och för att de inte var lönsamma lades ned. Vi har ett historiskt elöverskott. Vi är Europas största exportör av grön el.

Att då säga att man inte har ersatt kärnkraftselen med grön el är helt enkelt inte förankrat i verkligheten, Romina Pourmokhtari. Att man sedan har ett oljekraftverk som förser den tyska marknaden med el på export är en annan fråga. Det har inte med svensk energipolitik att göra.

Herr talman! Jag hade kunnat förstå Kjell-Arne Ottossons resonemang om det var så att den klimatpolitik som vi hade bedrivit hade på något sätt påverkat Sveriges ekonomi negativt, påverkat vår konkurrenskraft och gjort att investeringsviljan hade försvunnit till andra länder och att jobben kommit någon annanstans.

Men det är inte vad vi ser, Kjell-Arne Ottosson. Läs debattartikeln som Sveriges största företag skriver på Dagens industris debattsida i dag. Det säger att det är genom att ha en ambitiös klimatpolitik som det får sin konkurrenskraft. Det är då det vill göra investeringarna och anställa fler.

Det låter på Kjell-Arne Ottosson som att han fortfarande ser det som en börda som ska bäras, en börda som ska fördelas, när det i verkligheten enligt svenska ledande företag är en förutsättning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Särskild debatt med anledning av IPCC:s rapport

Det är en möjlighet för Sverige och någonting som stärker oss som land, vår innovationskraft, vår ekonomi och vår konkurrenskraft. Ser man inte det har man inte förmågan att utforma en modern klimatpolitik. Det gör mig väldigt orolig.

(Applåder)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Särskild debatt med anledning av IPCC:s rapport

Herr talman! Kjell-Arne Ottosson blev förnärmad när jag talade om att de begrepp han använde lät som de man ibland hör från klimatförnekare. Om Kjell-Arne Ottosson blir förnärmad av det kanske han inte ska använda samma argument, för det är vad vi hör nu igen.

Det är de argument som säger att det alltid är någon annan någon annanstans som ska göra jobbet. Det är inte vad IPCC och klimatforskningen säger. De säger precis motsatsen. Alla måste göra mer.

Ett land som Sverige, som globalt har höga utsläpp per person, har självklart ett ansvar att göra mer och inte mindre. Har man inte ens förstått det är jag orolig över att man har förmågan att kunna veta vad som krävs för att göra aktiv klimatpolitik till handling.

Tyskland är ett land som har gjort motsatsen mot det Kjell-Arne Ottosson säger. Man har satsat stort på förnybar el. Det har därmed också, precis som Sverige, blivit en av Europas största elexportörer.

Det är viktigt i det här sammanhanget att titta på de långa perspektiven. Vad händer i längden? Tyskland håller på att skapa ett förnybart elsystem, vilket kommer att vara en väldigt bra klimatlösning.

(Applåder)

Herr talman! Inom juridiken brukar man säga att ett muntligt avtal är lika starkt som ett skriftligt. Om regeringen skulle komma fram med ett förslag på att försvaga klimatramverket och klimatlagen - förhoppningsvis gör man inte det - kommer vi att hålla Moderaterna ansvariga för det.

Jag tar till mig förslaget att höja blicken. Det var också någonting som jag gjorde när jag var miljöminister och förhandlade för Sveriges och EU:s räkning i Glasgow på det globala klimattoppmötet. Där kunde jag se hur svenska företag var som sockerbitar som alla flockades kring. Man ville se hur vi kunnat komma så långt och vara så innovativa. Hur kan svenska företag prata om att investera hundratals miljarder kronor i Sverige i att ställa om till gröna industriprocesser? Det var många internationella politiker som kom till mig och frågade: Vad har ni gjort för att åstadkomma det här? Då pekade jag just på att en ambitiös nationell klimatpolitik leder fram till innovationskraft, investeringsvilja, framåtanda och förhoppningar inför framtiden. Det är det som Sverige behöver mer av.

(Applåder)