Ardalan Shekarabi

Herr talman! Jag tror att det är viktigt att vi har ödmjukheten att inse att också de som arbetar kan bli arbetslösa. Även jag och Oliver Rosengren kan drabbas av arbetslöshet. Då är frågan: Ska man i så fall ha en ekonomisk trygghet eller inte?

På grund av regeringens felaktiga politik, som har förts under tre år, drabbas nu byggnadsarbetare, arkitekter, massor med olika grupper – nya grupper – av arbetslöshet. Denna politik har gjort att arbetslösheten har ökat med 100 000. De behöver en aktiv arbetsmarknads- och jobbpolitik och tillväxt för att få chansen att jobba men också en ekonomisk trygghet så att de kan betala hyran.

Är det rimligt att sänka deras ersättningsnivå till 70 procent redan efter 100 dagar? Vi vet ju att många inte klarar av att hitta ett nytt jobb inom 100 dagar i den här konjunkturen och i det här läget. Är det rimligt att tvinga människor att sälja bil, bostad och andra tillgångar bara för att det finns en teoretisk vilja att ha så dålig a-kasseersättning som möjligt?

Borde vi inte fokusera på att hjälpa människor till arbete och säkerställa att de har en ekonomisk trygghet under den period då de är arbetslösa? Är inte Finanspolitiska rådets analys riktig, det vill säga att det som krävs just nu inte är sänkt a-kassa och sämre trygghet, utan utbildningsinsatser som gör att arbetslösa får de kompetenser som efterfrågas av arbetsgivare?

Herr talman! Tack, Oliver Rosengren, för anförandet!

Jag vill gratulera Oliver Rosengren och Moderaterna till att ni lyckats få igenom er politik. Jag tycker dock att den politiken är direkt skadlig för landets löntagare och företagare. Men ni tycker annat och tror på sänkt akassa, vilket ni varit ärliga med. Oliver Rosengren har deltagit i debatter och aktivt kämpat för att a-kassan ska ”strukturreformeras”, det vill säga sänkas.

Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna lovade däremot dyrt och heligt att de aldrig skulle gå med på att sänka a-kassan. Det var ett jättetydligt löfte i valrörelsen. ”Om de sänker a-kassan lämnar jag samarbetet”, sa Jimmie Åkesson. Men sedan skickade han en hälsning till Moderaterna när de hade sin stämma där han sa: ”Nu ska jag gå och debattera er förbaskade a-kassereform.” Han hade ju röstat för sänkningen av a-kassan.

Jag vill ge Oliver Rosengren en chans att förklara för oss alla och för mig varför det är bra att a-kassan sänks från 80 till 70 procent redan efter 100 arbetslöshetsdagar när vi vet att en stor del av arbetslösheten beror på konjunkturen. Det är inte det att människor inte vill jobba eller ha jobb, utan konjunkturen har gjort att det finns färre jobb. Varför är det då bra att sänka a-kassan och inkomstförsäkringen från 80 till 70 procent redan efter 100 arbetslöshetsdagar? Varför är det bra att den som blev arbetslös den 1 oktober får en sänkning till 70 procent i den utbetalning som kommer nu?

Herr talman! Det fanns en tid då moderater tyckte om att jobba med och prata om jobb, tillväxt, företagande och utbildning. Det fanns en tid då moderater prioriterade frågor som handlade om ekonomin, om jobben och om att faktiskt lyssna på näringslivet och se till att utbildningssystemet levererar de kompetenser som efterlyses i näringslivet.

Det är dock inte fokus på sådant längre. Nu har Moderaterna förvandlats till någon form av leveransmaskin för Sverigedemokraterna – dock inte i frågor som handlar om akassan, bevisligen.

Det är dags att sätta fokus på jobb och tillväxt. Då är det inget fel att sätta sig med branschorganisationer och näringsliv och fråga dem vilka utbildningar de efterlyser. Hur skulle transportbranschen kunna bidra till färre arbetslösa och samtidigt klara av sin egen kompetensförsörjning?

Problemet är att den här regeringen inte gör sådant. Problemet är att Ulf Kristersson lade detta stora, viktiga område i händerna på liberaler som tyvärr visar total inkompetens. Därför har vi tre förlorade år när det gäller arbetslösheten. Därför har vi tre år bakom oss med växande arbetslöshet. Därför har vi den tredje högsta arbetslösheten i Europeiska unionen.

Den här mandatperioden är en förlorad mandatperiod vad gäller jobb och tillväxt. Men jag hoppas verkligen att nästa mandatperiod blir något annat. Jag hoppas att vi återigen fokuserar på full sysselsättning och på att jobba tillsammans med näringslivet för att bekämpa arbetslösheten och för att våra företag ska klara av kompetensförsörjningen så att vårt lands ekonomi växer igen på ett sätt som kommer alla i Sverige till del.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar Oliver Rosengren för frågan.

Jag har stor respekt för Oliver Rosengrens kunskaper. Jag vill också här understryka att arbetslöshetsförsäkringen är en försäkring. Den tecknas av den enskilde löntagaren eller företagaren och finansieras delvis med de avgifterna. Det finns krav på arbete för att i ett senare skede, om man drabbas av arbetslöshet, få rätt till akassa.

Allt detta vet Oliver Rosengren. Oliver Rosengren skulle aldrig få för sig att stå här och döma ut villaförsäkringar eller hemförsäkringar. Inte ens sjukvårdsförsäkringar skulle Oliver Rosengren döma ut. Men det pratas alltid nedsättande om a-kassan.

Vem vet – en dag kan jag eller Oliver Rosengren drabbas av arbetslöshet och bli beroende av akassan. Till skillnad från vad Magnus Persson sa tidigare har jag faktiskt haft akassa under en period då jag drabbades av arbetslöshet mellan notarietjänstgöringen och det jobb jag sedan fick, och jag är väldigt glad att det var en akassa som jag kunde betala hyran med. Om hyran inte skulle betalas för att jag inte klarar av att leva på min akassa är det dåligt för mig, men det är också dåligt för hela samhället. Oliver Rosengren borde ta in det och inte låta de ideologiska moderata skygglapparna stå i vägen för att inse att akassan är en viktig del av vår modell för att leva och organisera samhället.

Socialdemokraterna har massor av idéer om hur arbetslösheten skulle kunna bekämpas mer effektivt. Det viktigaste är faktiskt att vända sig till näringslivet. Jag satt för två veckor sedan en heldag med Transportföretagen: Vilka utbildningar skulle de vilja att Arbetsförmedlingen upphandlade och lät arbetslösa gå?

Det finns jättemånga bra idéer hos Transportföretagen, Visita och massor av andra branschorganisationer om utbildningar som leder till jobb. Problemet är att det bara är 6 000 personer, Oliver Rosengren, som är i arbetsmarknadsutbildningar på grund av misslyckandet på Arbetsmarknadsdepartementet.

Herr talman! Jag måste rätta Magnus Persson igen. Jag har inte sagt att det är en negativ trend under 2026. Jag hoppas verkligen inte att vi får ytterligare ett år då arbetslösheten växer. Jag hoppas att detta blir ett år då arbetslösheten börjar sjunka. Men även om den gör det kommer den fortsatt att ligga på höga nivåer, enligt regeringens egna prognoser.

Den statistik jag hänvisar till ligger på Statistiska centralbyråns hemsida. Det var presentation i går. Magnus Persson bör kolla också där och ta in alla bilder, inte bara dem som gynnar hans berättelse. Vi har en verklighet. Människor där ute förhåller sig inte till Magnus Perssons eller min berättelse; de förhåller sig till verkligheten. Har de lön eller inte? Har de arbete eller inte? Har de en akassa de kan leva på eller inte?

Här har utvecklingen varit katastrofal de senaste tre åren. Det måste också Magnus Persson se. Det är väl inte rimligt att Sverige har den tredje högsta arbetslösheten i Europeiska unionen? Det är väl inte rimligt att vi i dag har 100 000 fler människor som är arbetslösa än när Ulf Kristersson blev statsminister? Det är väl inte rimligt att massor med nya grupper drabbas av arbetslöshet? Grupper som var etablerade på arbetsmarknaden kommer nu in i arbetslösheten. Det är väl ingen bra utveckling för vårt land?

Oavsett om man är sverigedemokrat, socialdemokrat eller moderat borde man kunna erkänna att detta är dåligt både för landet och för människorna. Då måste politiken ta sitt ansvar.

Magnus Persson kan inte rimligtvis tycka att arbetsmarknadsministern och departementet har gjort ett bra jobb under den här mandatperioden. Vi har en halv miljon människor som är arbetslösa. Det är 6 000 personer månatligen som är i arbetsmarknadsutbildningar som leder till jobb. Hur kan det vara så dåligt? Hur kan det vara så illa i styrningen av arbetsmarknadspolitiken att vi inte ens kan använda de resurser som riksdagen har gett till Arbetsförmedlingen för att de ska utbilda människor?

(Applåder)

Herr talman och Magnus Persson! Jag tror att Magnus Persson hörde fel. Jag hänvisade inte till januari månads siffror utan till det som Statistiska centralbyrån presenterade i går, som handlade om sammanställningen för 2025. Där konstaterade Statistiska centralbyrån att arbetslösheten ökade för tredje året i rad och att den ökade med 30 000 personer mellan 2024 och 2025.

Vi diskuterar gärna också andra siffror för det här året, och jag hoppas verkligen att arbetslösheten sjunker. Det kommer den med stor sannolikhet också att göra, men Sverige kommer fortsatt att ha väldigt höga nivåer och vara bland de länder i Europeiska unionen som har högst arbetslöshet. Det vore anmärkningsvärt om vi fick ett fjärde år med ännu högre arbetslöshet. Det får inte hända, och det hoppas jag verkligen inte på.

Akassan är en viktig fråga för oss. Socialdemokraterna är ett parti som bildades av fackförbund år 1889, och vårt syfte är att se till att vi får ett samhälle som är jämlikt och tryggt också för löntagare. Därför kommer vi alltid att fokusera på målet om full sysselsättning. Vi ska bekämpa arbetslösheten och ha en aktiv arbetsmarknadspolitik för att göra detta, och vi ska också ha en ekonomisk trygghet för den som drabbas av arbetslöshet.

Arbetslöshetsförsäkringen är en viktig del av den svenska modellen. Den berör ju inte bara dem som drabbas av arbetslöshet, utan den handlar också om att skapa förutsättningar för löneökningar för dem som arbetar, inom ramen för den svenska modellens förhandlingar. Om vi inte skulle ha en ekonomisk trygghet vid arbetslöshet skulle lönerna pressas ned, och arbetslöshetsförsäkringen har därför också denna effekt på vår arbetsmarknad.

Arbetslöshetsförsäkringen kommer alltså att vara en prioriterad fråga, och det har den alltid varit för oss. Jag lovar Magnus Persson att vi kommer att göra vad vi kan för att riva upp de försämringar som Sverigedemokraterna just har genomfört för Sveriges löntagare och företagare.

Herr talman, ärade riksdagsledamöter och ärade medborgare!

I går kom ny statistik från Statistiska centralbyrån som sammanställt statistiken för arbetslösheten under 2025. Det är en fruktansvärd läsning. Arbetslösheten ökade också under 2025 liksom den gjorde under 2024 och 2023. Nu har vi tre år bakom oss med växande arbetslöshet.

Arbetslösheten ökade med 30 000 människor under 2025 jämfört med 2024. Det är verkligen anmärkningsvärt med tanke på att det inte riktigt är den trenden man ser i andra jämförbara länder med undantaget Finland. Det är Sverige och Finland som är de sjuka barnen bland välfärdsländerna i Europa.

De är länder som med en aktiv politik försämrat förutsättningar för jobb och tillväxt och samtidigt fattat beslut om att försämra den ekonomiska tryggheten för den som drabbas av arbetslöshet. Det kan vara en medveten politik för att sänka lönerna. Om man ökar arbetslösheten och sänker akassan minskar man möjligheten för människor att få löneökningar i framtiden.

Sänk akassan och acceptera en rekordhög arbetslöshet så försvårar du möjligheten för fackföreningar att förhandla fram löneförhöjningar de kommande åren. Det som händer drabbar många löntagare.

Herr talman! Arbetslösheten är inte bara ett problem för dem som blir arbetslösa. Arbetslösheten är ett problem för oss alla. Det är ett faktum att vi numera har den tredje högsta arbetslösheten i Europeiska unionen. Det är ett faktum att 100 000 fler människor har blivit arbetslösa sedan Ulf Kristersson blev statsminister.

Det innebär att det blir mindre pengar till välfärden. Det innebär också att vi får sämre förutsättningar att finansiera skola, sjukvård, äldreomsorg och de investeringar som behövs för att vårt samhälle ska växa och Sverige ska kunna vara ett land med välstånd och välfärd också framöver.

Jobben och arbetslösheten är en fråga som tillhör oss alla och berör oss alla. Den politik som har förts under den här mandatperioden har lett till att vi nu har tre år bakom oss med höjd arbetslöshet. Den politiken duger inte. Vi har den mest passiva arbetsmarknadsminister vi har haft i modern tid i Sverige. Det händer minst på Arbetsmarknadsdepartementet. Arbetsmarknadsministern är inte med på talarlistan, och inte ens det parti som arbetsmarknadsministern tillhör är med.

Ulf Kristersson har alltså överlämnat arbetsmarknadsfrågorna till ett parti, Liberalerna, som kraftigt missköter arbetsmarknadspolitiken och som inte ens har klarat av att ha en långsiktighet i styrningen av arbetsmarknadspolitiken. Vi är nu inne på den tredje arbetsmarknadsministern den här mandatperioden, och vi ser resultatet – tyvärr.

Jag önskar att jag kunde stå här i dag och se att vi har ett bra läge och goda förutsättningar. Jag önskar att jag kunde stå här och säga det Magnus Persson tidigare sa i talarstolen – att det finns någon form av nöjdhet med utvecklingen. Men jag är inte nöjd när arbetslösheten är den tredje högsta i Europeiska unionen. Jag är inte nöjd när 100 000 fler människor har blivit arbetslösa under de senaste tre åren. Jag är absolut inte nöjd med att bland andra de nya grupper som nu drabbas av arbetslöshet – byggnadsarbetare, arkitekter och andra grupper som inte var i arbetslöshet innan denna ekonomiska trend kom igång – nu får sänkt akassa mitt i detta läge.

I stället för att föra en aktiv jobbpolitik med fokus på företagande, utbildning och tillväxt går Sverigedemokraterna och regeringen in och sänker akassan och försämrar den ekonomiska tryggheten för de människor som drabbas av arbetslöshet. Man skulle ändå kunna tänka sig att de stannade vid detta, men det gör de inte. De gör också privata inkomstförsäkringar som tecknas hos fackförbunden värdelösa och sätter ett tak även på dem.

Det innebär i praktiken att människor som har betalat sin akassa och sin avgift till den privata inkomstförsäkringen och som har gjort rätt för sig och jobbat men blivit arbetslösa drabbas av en ekonomisk chock. Tänk er att någons hus brinner, och personen som äger huset har gjort rätt för sig och betalat sin villaförsäkring. Men mitt under branden hör försäkringsbolaget av sig och säger: Vi kommer inte att göra något åt branden, och vi försämrar villkoren för din villaförsäkring.

Det är precis detta som Sverigedemokraterna och regeringen har gjort med arbetslösheten och de arbetslösa under de här åren. Det märks i den här månadens utbetalning för de människor som hade oturen att drabbas av arbetslöshet i oktober månad.

Herr talman! Det är dags för en annan politik med fokus på jobb, tillväxt, utbildning, företagande och full sysselsättning – det som har gjort att Sverige har blivit Sverige. Fokus ska vara på att alla människor är med och bidrar. Alla som kan ska arbeta. Vi måste ha det målet framför oss när vi fattar politiska beslut om jobbpolitiken och utbildningspolitiken. De som ändå drabbas av arbetslöshet ska ha ekonomisk trygghet. Man ska inte behöva sälja sin bostad och sin bil när man blir arbetslös, utan det ska finnas en akassa som möjliggör omställning och ekonomisk trygghet.

Mot den bakgrunden yrkar jag bifall till reservation 12 av Socialdemokraterna.

(Applåder)

Herr talman! I psykologin talas det om projicering. Man har dåligt samvete för att man har svikit de människor som röstat på en. Man har svikit det löfte man har gett till de människorna: Vi kommer inte att sänka din akassa.

Sedan går man runt med det dåliga samvetet och vet att det är vad man har gjort för att få behålla makten. Det är vad man har gjort för att ha det här regeringsunderlaget och låta Ulf Kristersson vara statsministern. Då attackerar man Socialdemokraterna. Vi röstade mot sänkningen av akassan.

Jag ger Magnus Persson en ny chans. Jag kommer att vara envis. Det är ingenting jämfört med i Kalle Ankas jul. Jag kommer att vara ännu envisare. Det här rör vanliga människors ekonomiska trygghet.

Förstår Magnus Persson att sänkningen av akassan från 80 till 70 procent redan efter 100 dagar drabbar vanliga människor? Det gäller också en hel del människor som röstade på Magnus Persson på grund av det löfte som Sverigedemokraterna gav dem.

Förstår Magnus Persson att det är omöjligt att leva på de nya nivåer som aktivitetsstödet innebär för långtidsarbetslösa äldre människor? Förstår Magnus Persson det?

Om svaret på den frågan är ja: Vad avser Magnus Persson och Sverigedemokraterna att göra för att riva upp den sänkning och försämring av akassan som Sverigedemokraterna precis har genomfört?

Vilka åtgärder avser Magnus Persson och Sverigedemokraterna att vidta? Väntar man på att vi från Socialdemokraterna ska lägga fram ett nytt förslag, ett nytt utskottsinitiativ, eller kommer man att ta ansvar för det löfte man gav till de sverigedemokratiska väljarna inför valet 2022?

(Applåder)

Herr talman! Tack, Magnus Persson, för anförandet!

Jag skulle vilja förflytta Magnus Persson från det politiska spelet och stödet till Moderaternas arbetsmarknadspolitik till den verklighet som arbetslösa har just nu på grund av Magnus Perssons och Sverigedemokraternas politik.

Akassan sänktes. Redan efter 100 arbetslöshetsdagar sänks ersättningsnivån till 70 procent. Det sätts också ett tak på inkomstförsäkringen. Det drabbar vanliga människor, riktiga människor. Det handlar inte om politiskt spel, herr talman.

Det är människor som får svårt att betala hyran. Det är byggnadsarbetare som inte klarar av sin ekonomi på grund av arbetslösheten som orsakas av den politik som förs av regeringen och Sverigedemokraterna.

Detta sker trots att Magnus Persson och Jimmie Åkesson så tydligt stod i valrörelsen och sa: Vi kommer inte att sänka akassan. Jimmie Åkesson stannade inte där, herr talman. Han sa: Sänker Moderaterna akassan tänker vi lämna samarbetet.

Nu sänktes akassan den 1 oktober. Efter 100 arbetslöshetsdagar sänks ersättningsnivån till 70 procent. Till och med de privata inkomstförsäkringar som människor har tecknat blir värdelösa.

De människor som får den sänkningen känner av den. För dem är det inget spel. Det är ingen politisk plakatpolitik. För dem är det riktiga förändringar som innebär försämringar av ekonomin.

Jag ställer nu frågan till Magnus Persson: När avser Sverigedemokraterna att stå upp för sitt löfte att inte sänka akassan? Avser Sverigedemokraterna att riva upp sänkningen av akassan som innebär att Sverige numera har bland de sämsta ersättningsnivåerna i alla jämförbara länder?

Fru talman! Jag fortsätter där föregående talare slutade. Den här regimen är ett hot inte bara mot det iranska folket, som vi nu hört från alla som talat i denna debatt. Regimen är också ett hot mot omvärlden och mot Sveriges säkerhet, självständighet och demokrati.

Fru talman! Vi vet att de som slåss i kriget i Ukraina också slåss för vår demokrati, vår frihet och vår självständighet. Vi vet att den iranska regimen är en av Putins viktigaste allierade i krigföringen mot Ukrainas folk. Den iranska regimen förser Putin med de drönare som dödar ukrainare. Den iranska regimen ger politiskt, ekonomiskt och militärt stöd till Putins krigföring. Segrar Putin i Ukraina kommer han inte att stanna där, utan han kommer att fortsätta utgöra ett hot, i slutändan även mot Sverige.

Nu har Irans folk rest sig. De vill störta regimen och visar ett mod som, om de lyckas, skyddar oss i slutändan. De visar ett mod som gör världen bättre och Sverige säkrare. Då måste Sveriges regering ställa sig frågan: Är Sverige redo att ändra sin Iranpolitik? Då talar jag inte om några positioneringar och attacker på partier utan gemensamt: Är vi beredda att lämna dialogen med den islamistiska regimen?

Är utrikesministern beredd att förflytta Utrikesdepartementets hållning och göra det som krävs? Är hon beredd att se regimen som ett hot, att se det iranska folket som våra vänner som slåss för vår trygghet och att förflytta departementets syn på Iran och Iranfrågan? Då skulle ministern göra inte bara det iranska folket en tjänst, utan ministern och regeringen skulle också göra Sverige en tjänst och göra Sverige tryggare. Det är uppenbart att den iranska regimen kommer att falla om omvärlden ger sitt stöd till det iranska folket.

(Applåder)

Fru talman, ärade statsråd, ärade ledamöter och åhörare! På vägen in till riksdagen i morse tänkte jag på det sista långa samtalet jag hade med min far. Han låg på hospis i Uppsala. Han hade legat där i några veckor. Under det sista långa samtalet vi hade öppnade han sig om den rädsla för regimen som hade präglats hans liv efter revolutionen 1979. Han var övertygad om att den dagen rädslan besegras av det iranska folket kommer också den islamistiska regimen att falla. Det var det sista samtalet vi hade, och sedan tystnade han. Två månader senare lämnade han jorden.

Det här samtalet präglade mig. Jag tror att många som är här i kammaren alltid har drömt om att rädslan som regimen har skapat en dag ska besegras av folket, och miljoner människor ska komma ut på gator och torg och besegra regimen. Det är precis det som har hänt under de veckor vi har bakom oss.

Protesterna började under de sista dagarna av 2025. De växte till olika städer och olika samhällsklasser. När oppositionen med kronprins Reza Pahlavi uppmanade till stora massdemonstrationer den 8 och 9 januari visste vi inte riktigt om folk skulle trotsa våldet, men det gjorde de. Kvällen den 8 januari gick miljoner människor runt om i landet ut på gatorna. Det de skrek om gällde inte några små förändringar i den ekonomiska politiken eller reformer, utan de vill störta den islamistiska regimen. Det handlar om den regim som utgör ett hot mot det iranska folket, mot Ukrainas folk och mot Sveriges säkerhet. Det iranska folket besegrade sin rädsla.

Vad gjorde regimen? Den stängde ned internet. Nu har internet varit nedstängt i 350 timmar. Regimen använder kulsprutor mot fredliga demonstranter. Först kom det uppgifter om 2 000 eller 3 000 döda. Sedan kom uppgifter om 12 000 döda. En del kunde inte ta till sig att en regim verkligen kan döda 12 000 människor på 48 timmar. I går sa FN:s Iranrapportör att över 20 000 människor kan ha mördats på 48 timmar. Det är faktiskt rekord även för den här brutala regimen, och det är en av de största massakrerna i världen sedan andra världskriget under så kort tid som 48 timmar.

Vad kan vi göra? Jag har stor respekt för vår ärade utrikesminister och vet att utrikesministern har följt frågan noga. Men vi måste gå till handling. Fördömanden räcker inte. Det kommer alltid att finnas diplomatiska krafter som säger att vi behöver ha dialog och fördöma i ord. Det räcker inte! Den här regimen måste störtas. Det är som Tysklands förbundskansler och Australiens regering sa: Den här regimen är på väg bort. Den saknar legitimitet.

Då behöver vi ingripa och stötta det iranska folket. Vi har faktiskt en rättslig skyldighet att ingripa för att försvara mänskliga rättigheter. När folket reser sig måste också omvärlden resa sig.

En väldigt konkret åtgärd är att EU kan terrorlista den militära organisation som massmördar människor på gatorna i Iran. Det är vi i den här kammaren helt eniga om. Men för att det ska ske krävs det att utrikesministern åker runt. De fyra EU-medlemsstater som stoppar terrorlistningen behöver uppvaktas. Sveriges utrikesminister behöver prioritera det arbetet, så att vi gör vad vi kan för att stötta det iranska folket och så att vi inte sviker ett folk som reser sig mot islamismen. Där borde vi vara eniga.

(Applåder)

Fru talman! Tänk om arbetsmarknadsministern kunde tänka sig att lägga en del av sin tid på att ta fram förslag som på riktigt bekämpar arbetslösheten och inte de arbetslösa!

Finns det inget svar och inte ett enda förslag i någon låda på Arbetsmarknadsdepartementet som tar sikte på den växande arbetslösheten bland unga akademiker? Jag utgår från att arbetsmarknadsministern har läst vårt förslag om beredskapsjobb för just unga akademiker.

Inser arbetsmarknadsministern att det uppstår en undanträngningseffekt när unga akademiker tvingas ta andra jobb än dem de är kvalificerade för? Inser han vad det gör med långtidsarbetslösas chans att ta sig in på arbetsmarknaden? Finns det någon vilja att se konsekvenserna av vad den sänkta a-kassan gör med gruppen akademiker som drabbas av arbetslöshet i ett läge när vi vet att lågkonjunkturen gör det svårt för folk att komma tillbaka till arbete?

Är arbetsmarknadsministern medveten om det faktum att sänkningen av a-kassan som regeringen och Sverigedemokraterna genomförde också innebär ett tak på 70 procent på inkomstförsäkringar som akademiker och andra löntagare själva har finansierat genom sitt fackförbund?

Finns det någon medvetenhet i regeringen, fru talman, om att den sänkta a-kassan och ett tak på privat finansierade inkomstförsäkringar gör att akademiker tvingas ta jobb som de definitivt är överkvalificerade för? Ska vi inte i stället investera i möjligheter som ger akademiker en chans att få jobb som de har utbildat sig till?

Fru talman! Statsrådet talade i en intervju i söndags i Sveriges Television om bärplockning som ett alternativ när reportaget handlade om akademiker som drabbas av arbetslöshet. Det var ett av de förslag som kom upp när det talades om ingenjörer, arkitekter och kommunikatörer som går arbetslösa.

Jag skulle vilja fråga arbetsmarknadsministern: Är det regeringens politik gällande den växande och oroande akademikerarbetslösheten att hänvisa akademiker till bärplockning? Eller finns det någon ambition någonstans på Regeringskansliet, något förslag någonstans i någon låda på Arbetsmarknadsdepartementet, att ta fram en arbetsmarknadspolitik som tar sikte på gruppen akademiker som nu drabbas av arbetslösheten?

Finns det någon vilja att stötta de nyexade ungdomar som går ut från högskolor och universitet och inleder sin yrkesbana med långtidsarbetslöshet? Kan regeringen åtminstone överväga något av de förslag som oppositionspartierna har lagt fram på bordet?

Vi lade fram förslaget om statliga beredskapsjobb för unga akademiker som är nyexade. Vi ska åtminstone hjälpa de unga akademikerna att få den raden på cv:t under arbetslösheten för att sedan kunna ta sig in på arbetsmarknaden. Eller är det bärplockning som är arbetsmarknadsministerns svar på akademikerarbetslösheten i dag?

(Applåder)

Fru talman! Jag är glad att den ärade kollegan tar upp frågan om förberedelser inför arbetsmarknadsutbildningar.

Som det ser ut skulle den grupp som står långt från arbetsmarknaden behöva förberedande insatser, förberedande utbildningar, språkutbildningar och social träning för att sedan kunna gå yrkesrelaterade utbildningar. Problemet är att den här regeringen har dragit ned på sådant.

Jag tar gärna med min kollega till några av folkhögskolorna i den här regionen, som är duktiga på det här. De har alltid varit duktiga på att se hela människan och hjälpa hela människan att göra sig förberedd så att man kan gå en yrkesutbildning.

De folkhögskolorna har haft det riktigt tufft under de här tre åren, då vi har sett passiviteten från Arbetsmarknadsdepartementets och regeringens sida. Det har gjort att vi inte har särskilt många som går den typen av förberedande insatser. Vi skulle behöva få in tiotusentals människor i de förberedande insatserna för att de sedan ska kunna gå utbildningar som leder till yrkeskunskaper som gör att de kan ta jobben som förhoppningsvis växer fram.

Jag tror också att vi har en del att hämta från de kommuner som styrs av socialdemokrater och moderater tillsammans. Det finns en hel del sådana kommuner runt om i landet, där socialdemokrater och moderater faktiskt jobbar tillsammans med att hitta lösningar så att man riktar insatserna till de grupper som står långt från arbetsmarknaden och som behöver det här stödet.

Problemet är att kommunerna inte har någon finansiering för detta. Det är ju ett statligt åtagande. Arbetsmarknadspolitiken är statens ansvar. Kommunerna får då ta från annat för att möjliggöra den typen av investeringar. Jag tycker att det väldigt tydligt blottlägger varför regeringen valde fel väg när man drog ned på utbildningarna i början av den här mandatperioden. Finns det en självkritik hos regeringspartierna i den här frågan?

Fru talman! Tack, Saila Quicklund, för anförandet!

Vi hade för två eller tre veckor sedan ett seminarium här i riksdagen som vi arrangerade tillsammans med Almega, Utbildningsföretagen, Transportföretagen och Visita. Seminariet handlade om det behov som de berörda branscherna har av arbetskraft och den förmåga som utbildningsföretag har att utbilda människor.

Vi har just nu låga volymer vad gäller arbetsmarknadsutbildningar specifikt, och det har vi haft under de senaste åren. Det är därför Arbetsförmedlingen nu ska skicka tillbaka flera miljarder till regeringen. Arbetsförmedlingen klarar inte av att använda resurserna på ett sätt som innebär att fler människor kommer i de utbildningar som företagen efterlyser.

Kan Saila Quicklund vara självkritisk här? Finns det anledning att rikta kritik mot arbetsmarknadsministern och regeringen vad gäller styrningen av Arbetsförmedlingen? Det har ju varit känt att Arbetsförmedlingen har svårigheter utifrån de förutsättningar de har att använda pengarna. Detta har vi från oppositionen påtalat under hela mandatperioden och sagt: Gör nu saker! Se till att resurserna används! Samarbeta med kommunerna! Titta på körkortssidan! Kan det finnas andra saker som är enklare och som innebär att resurserna används på ett sätt som gör att företagen får bättre möjligheter att hitta den kompetens de är ute efter?

Är Saila Quicklund och Moderaterna självkritiska utifrån den ordning och passivitet som vi sett på Arbetsmarknadsdepartementet under den här mandatperioden?

Fru talman! Apropå projicering låter det på Magnus Persson som att det är vi som styr Sverige. Socialdemokraterna är ett oppositionsparti. Vi kommer till kammaren varje onsdag och torsdag och röstar, och vi förlorar varje omröstning.

Det är ju Sverigedemokraterna och regeringspartierna som styr vårt land. Det har i ärlighetens namn varit högermajoritet i Sveriges riksdag sedan hösten 2006, för senast det fanns en majoritet till vänster i denna kammare var våren 2006. De senaste åren har Sverigedemokraterna haft veto i politiken. Det är Sverigedemokraternas politik som förs av Ulf Kristersson och regeringen. Sverigedemokraterna har alltså haft massor med tillfällen att avgöra vilken politik som ska föras.

Jag får ge Sverigedemokraterna att de alltid har prioriterat invandringsfrågorna. Jag har aldrig anklagat Magnus Persson eller någon annan sverigedemokrat för att inte prioritera dessa frågor. Invandringen är en viktig fråga för Sverigedemokraterna.

Men när det gäller akassan, karensavdraget, sjukförsäkringen och arbetsmarknadspolitiken – allt det som är avgörande för att den där arbetaren Magnus Persson pratar om ska ha det bra – har Sverigedemokraterna svikit sina löften och sina väljare gång efter gång eftersom invandringsfrågorna kommer före socioekonomiska frågor som rör vanliga människors ekonomi.

Det är därför vi nu har en sänkt akassa för människor som drabbas av arbetslöshet och 86 000 människor som tvingas in i försörjningsstöd för att deras aktivitetsstöd sänks. Dessa väljare och medborgare får betala priset för att Magnus Perssons parti anser att andra frågor är viktigare än arbetslösheten och arbetsmarknaden. Det kan vi ha en ärlig debatt om; det har jag inga problem med. Men det är så det är.

(Applåder)

Fru talman! Magnus Persson faller för frestelsen att projicera sina egna problem på ett annat parti. Det är inte Socialdemokraterna som har gått till val på att inte röra akassan och sedan kommit till makten och då sänkt akassan för hundratusentals människor. Det är Sverigedemokraterna. Det är Sverigedemokraterna som för en sverigemoderat politik, inte vi.

Man kan ha en massa synpunkter på Socialdemokraternas och Magdalena Anderssons ideologi, och det respekterar jag. Man kan ha helt andra ideologiska utgångspunkter. Men man kan inte anklaga Magdalena Andersson för att inte ha ordning och reda på ekonomin. I sju år hade jag förmånen att sitta med Magdalena Andersson i regeringen då hon först var finansminister och sedan statsminister. Det är bara att titta på historien. Det var ordning och reda, och allt var finansierat. Det sparades i ladorna så att resurserna kunde användas när de behövdes, som under pandemin.

Magnus Persson får gärna ha synpunkter på vår politik. Vi står för att vi vill avskaffa karensavdraget, vi står för att vi tycker att det är orimligt att sänka akassan till 70 procent efter 100 dagar och vi går till val på att företräda breda löntagargrupper i Sverige. Vi kommer givetvis också att värna deras intressen i varje förhandling.

Men anklaga inte Socialdemokraterna och Magdalena Andersson för att inte ha koll på ekonomin. Om Magnus Persson jämför hur ekonomin har skötts av den här regeringen med hur ekonomin sköttes under de åtta år Magdalena Andersson var finansminister och statsminister blir det uppenbart att det då rådde ordning och reda i ekonomin. Det ska vi vara tacksamma för, för det har gett möjlighet att investera. Regeringen har visserligen fattat fel beslut, tycker jag, men det har funnits möjlighet att investera när det har behövts.

Fru talman! Nu nämnde min ärade kollega ett antal olika förslag som har lyfts fram genom åren för att möta en lågkonjunktur och få fart på ekonomin. Ett sådant förslag var en höjning av barnbidraget, vilket var den metod som våra nordiska grannländer använde sig av, för att stimulera ekonomin så att vi inte skulle ha 9 procents arbetslöshet.

Den här regeringen valde en annan väg och stimulerade inte ekonomin. I sista minuten, inför budgeten för 2026, stimulerade man visserligen ekonomin, men man har tillåtit lågkonjunkturen att förlängas på ett sätt som har inneburit att människor i onödan har hamnat i arbetslöshet.

Jag skäms inte en sekund för att vi går till val på att avskaffa det förbaskade karensavdraget, som drabbar arbetare och tjänstemän i kontaktyrken. Tvärtom borde alla partier tycka så, för alla partier var med och applåderade dessa personer, som bar samhället på sina axlar under pandemin. Alla var ju överens om att undersköterskorna, bussförarna och alla andra som tvingades gå till jobbet under pandemin var hjältar.

När jag som socialförsäkringsminister föreslog att vi skulle införa en karensersättning under pandemin välkomnades det här eftersom det var så viktigt att folk inte skulle förlora pengar. Sedan satte vi igång arbetet med att ersätta detta med ett borttagande av karensavdraget. Men det första som hände när regeringen kom till makten var att den stoppade utredningsarbetet. Därefter har inget hänt med karensavdraget under denna mandatperiod.

Det sägs att det kostar 40 miljarder eller 500 miljarder. Men det är en kostnad som löntagarna bär i dag. 100 procent av risken tas av undersköterskan, bussföraren, polisen och läraren. Är det rimligt? Är det rimligt att vi som enda nordiska land ska belasta arbetare och tjänstemän i kontaktyrken med denna kostnad från dag ett?

(Applåder)

Fru talman! Det finns ingen som helst vilja från min eller Socialdemokraternas sida att förbättringar inte ska ske – det är klart att vi skulle vilja att arbetslösheten går ned nästa år. Men görs det tillräckligt i relation till hur hög arbetslösheten är? Nej.

Här i kammaren finns det folk som var med under tidigare kriser, som upplevde 90-talskrisen och som kommer ihåg Kunskapslyftet och andra satsningar som gjorde att man fångade upp de människor som hamnade i arbetslöshet och såg till att de under arbetslöshetsperioden fick bättre kompetens och sedan kunde ta de jobb som växte fram. Jämfört med den typer av insatser är ju nivåerna katastroflåga. Det är någonstans mellan 6 000 och 7 000 personer månatligen som går yrkesutbildningar. Samtidigt har vi en halv miljon arbetslösa. Det är ju skamligt – vi ska inte vara där. Vi borde se till att alla som hamnar i arbetslöshet och som behöver kompletterande utbildning får det stödet på olika sätt.

För de grupper som står lite längre från arbetsmarknaden och som skulle behöva särskilt stöd är folkhögskolorna en väldigt viktig institution. De har historiskt sett spelat en avgörande roll i Sverige när det handlar om stödet till dem som är sårbara på arbetsmarknaden för att de ska få rätt utbildning och komma in på arbetsmarknaden. De har haft det riktigt tufft under den här mandatperioden; det är ju inte så att den här regeringen har satsat på dem.

Egentligen är det viktigaste måttet på misslyckandet, tyvärr, att Arbetsförmedlingen inte ens gör av med de pengar som man har fått i anslag. Trots att vi vet att det här problemet har funnits år efter år har det inte formulerats en ny politik för Arbetsförmedlingen. Man har inte haft förutsättningar att anvisa människor till de utbildningar som de borde få, vilket gör att man kommer att betala tillbaka pengar till regeringen i ett läge där dessa pengar verkligen hade behövts för att vi skulle kunna se till att människor kommer i arbete.

Fru talman! Låt oss backa tre år till de månader då Tidöregeringen precis hade tagit över makten. Arbetslösheten har ökat med 100 000 personer sedan dess, så låt oss sänka arbetslöshetssiffran med 100 000.

Det fanns de som då sa att det är fel att dra ned på yrkesutbildningar, fru talman. Det fanns de som sa: ”Det är vansinnigt att dra ned på aktiva arbetsmarknadsinsatser och utbildningar som leder till jobb, för nu har vi ett svårt ekonomiskt läge. Risken är att arbetslösheten ökar.”

Det fanns faktiskt de som vände sig till regeringen, fru talman, och sa: ”Det är vansinnigt att avskaffa investeringsstödet till byggandet av bostäder, för det kommer snart en ordentlig byggkris på grund av konjunkturen. Se till att stimulera byggandet så att byggnadsarbetarna inte blir arbetslösa!”

Regeringen och Sverigedemokraterna struntade dock fullständigt i de kommentarerna. Man struntade i expertutlåtandena. I stället gick man fram med rekordstora neddragningar i aktiva arbetsmarknadsinsatser, yrkesutbildningar och arbetsmarknadsutbildningar. Man drog ned på platser i utbildningar som leder till jobb, och man fattade beslut om att stoppa alla former av investeringsstöd till bostadsbyggande.

Resultatet ser vi i dag: 100 000 fler arbetslösa och EU:s numera tredje högsta arbetslöshet. Spanien och Finland har ungefär samma – lite högre – arbetslöshetsnivå som Sverige. Sedan kommer Sverige, det vill säga på plats tre i hela Europeiska unionen. 100 000 fler arbetslösa har gett oss den positionen. I oktober månad hade Sverige samma arbetslöshetsnivå som under den värsta månaden under pandemin, då vi var i praktiken inlåsta.

Det hade inte behövt vara så här. Jag skulle vilja använda min talartid till att vända mig till det ärade statsrådet arbetsmarknadsministern och säga: Det behöver inte vara så här nu. Ministern har åtminstone den här veckan och nästa arbetsvecka på sig att tillsammans med regeringen, under 2025, fatta beslut som hjälper de människor som har hamnat i arbetslöshet. Det här är ingen kris som Gud har gett oss, utan det är en egenskapad kris. Den är skapad genom en politik som har prioriterat fel och tillåtit arbetslösheten att öka på det här sättet.

Jag skulle därför vilja be statsrådet att nu fatta beslut om att Arbetsförmedlingen faktiskt ska använda de resurser som har tilldelats den, så att fler människor kommer in i utbildningar som leder till jobb. Låt inte Arbetsförmedlingen betala tillbaka de pengar som diskuteras i betänkandet!

Se i stället till att Arbetsförmedlingen kontaktar de fantastiskt duktiga utbildningsföretag som finns i det här landet så att de erbjuder utbildningar till arbetslösa i yrken där vi har brist på arbetskraft – där företagen skriker efter arbetskraft. Gör det! Bygg en allians, en koalition, med näringslivet – med de branscher som är i behov av arbetskraft. Se till att de arbetslösa kommer i utbildning!

Det var fel att dra ned på arbetsmarknadsutbildningarna, och det var fel att inleda mandatperioden med att slakta utbildningar som leder till jobb. Men det behöver inte vara så, utan man kan faktiskt erkänna att det inte blev bra och säga: Nu gör vi rätt.

Ett annat råd är att se till att en del av de pengar som Arbetsförmedlingen ska betala tillbaka faktiskt används till att de ungdomar som är inskrivna på Arbetsförmedlingen får hjälp att ta körkort. I den gruppen är det 60 procent som saknar körkort. Det är en av de enklaste bollarna. Om regeringen och Sverigedemokraterna nu inte tycker att det är rätt att satsa de pengarna, ge åtminstone ungdomarna möjlighet att ta lån för att ta körkort! Det finns nämligen massor av företag i transportbranschen som vill anställa de unga, men majoriteten av dem har ju inte körkort.

Varför låsa in dem i passivitet och arbetslöshet? Varför låta ungdomar inleda sitt yrkesliv med långtidsarbetslöshet när regeringen faktiskt redan på torsdag skulle kunna fatta beslut om att se till att Arbetsförmedlingen använder sina resurser till rätt saker och inte skickar tillbaka dem till regeringen?

Fru talman! Sverige behöver inte vara här – det är kanske den viktigaste insikten som vi borde ha. Sverige behöver inte ha 9 procents arbetslöshet. Vi behöver inte ha en halv miljon människor utanför arbetsmarknaden.

Allt som gjordes förra och förrförra mandatperioden och mandatperioderna dessförinnan var inte bra. Min poäng i dag är inte att säga: Gör som vi gjorde förra mandatperioden! Min poäng är: Låt oss ha en aktiv arbetsmarknadspolitik som utgår från de behov som vårt näringsliv och vår arbetsmarknad har i dag, i Sverige 2025.

I grund och botten är vi ett land som är för litet för att vi ska ha de stora, polariserade konflikter som vi har. I grund och botten borde regeringen räcka ut en hand till oppositionen, samla alla branscher och samla alla krafter i samhället för att hitta rätt politik och rätt insatser för att bekämpa arbetslösheten. Det som har präglat den här mandatperioden är dock passivitet och felprioriteringar, och det har lett oss in i den jobbkris som vi befinner oss i som nation.

Låt oss ändra politik! Första steget är att lägga undan prestigen och faktiskt erkänna att en del beslut i början av den här mandatperioden blev fel. Det går att rätta till de besluten så att vi åtminstone 2026 får en politik som gör att fler arbetslösa kan komma i arbete.

(Applåder)