Ardalan Shekarabi

Fru talman! Låt oss ponera att Magnus Persson har rätt och att alla de som har aktivitetsstöd har hamnat i den situationen på grund av Socialdemokraterna. Låt oss säga att det är sant – vi utgår från det!

För debattens skull kan vi alltså säga att 100 procent av de 86 000 personer som nu får sitt aktivitetsstöd sänkt befinner sig i situationen att de har aktivitetsstöd på grund av Socialdemokraterna. Det svarar inte på frågan varför Sverigedemokraterna för den sverigemoderata politik där man sparkar på de människor som är som mest sårbara i ett läge med hög arbetslöshet. Arbetslösheten är på samma nivå som under den värsta månaden under pandemin.

På vilket sätt rättfärdigar Magnus Perssons resonemang det faktum att man sänker a-kassan och aktivitetsstödet? Det sitter 86 000 människor, varav en hel del tittar på debatten just nu, och funderar på om de ska sälja huset – om de nu har ett hus. En del av dem har faktiskt det; de bor på landsbygden. De behöver nu sälja sitt hus, eller också behöver de sälja bilen. De vet nämligen att de inte kommer att klara sig på 5 000, 6 000, 7 000 eller 8 000 kronor i månaden. De vet att de i februari eller mars månad kommer att vara beroende av försörjningsstöd på grund av regeringens politik.

Kom ihåg, fru talman: Försörjningsstödet minskade åtta år i rad. Vändningen kom när Johan Britz blev arbetsmarknadsminister och vi började se effekten av den politik som förs. Nu är det fler som är beroende av försörjningsstöd. Med ett klubbslag ökar nu försörjningsstödet, och 86 000 människor riskerar att hamna där. Det här är folk som har gjort rätt för sig. Det är folk som har jobbat, som har betalat sin a-kasseavgift. Deras brott är att de är långtidsarbetslösa. Många av dem är också äldre.

Jag fick inte svar på frågan. Varför sänktes a-kassan och aktivitetsstödet, Magnus Persson?

(Applåder)

Fru talman! Magnus Persson talar om enigheten mellan Sverigedemokraterna och Moderaterna. Sverigemoderaterna är väl den nya konstellationen. Magnus Persson kommer till riksdagen och röstar på Moderaternas förslag, och Ulf Kristersson får vara statsminister. Priset betalar de som drabbas ekonomiskt.

Jag vet att partierna är överens. Jag vet att vi har Sverigemoderaterna i dag. Var försiktig med vad ni är överens om, Magnus Persson! De människor som nu får sin a-kassa sänkt redan efter 100 dagar – i en tid då Magnus Persson själv erkänner att vi har konjunkturarbetslöshet som gör att människor inte får jobb inom 100 dagar – är inte så glada över den sverigemoderata politiken med sänkt a-kassa.

Fru talman! De minns Jimmie Åkesson, som i valrörelsen lovade dyrt och heligt att a-kassan inte skulle sänkas och att Sverigedemokraterna skulle lämna samarbetet om a-kassan sänktes. Magnus Persson vet att en sänkning av a-kassan från 80 till 70 procent redan efter 100 dagar slår väldigt hårt mot de grupper som drabbas av arbetslöshet på grund av konjunkturen.

Om det är en konjunkturarbetslöshet, fru talman, varför då sänka akassan redan efter 100 dagar? Det är en rimlig fråga. Var försiktig i konstellationen om vad ni är överens om! Det är inget att skryta om att man är överens om sänkt a-kassa. Det är inget att skryta om att de människor som har aktivitetsstöd – äldre långtidsarbetslösa, som har slitit – nu får leva på 6 000–8 000 kronor i månaden.

Jag förstår att den liberala arbetsmarknadsministern är stolt över den politiken. Men i ärlighetens namn – med alla väljare och medborgare som vittnen – var det inte detta som Sverigedemokraterna gick till val på. Det var inte den sverigemoderata politik som man gick till val på. Man skulle försvara dem som har aktivitetsstöd. Man skulle försvara dem som behöver a-kassan.

(Applåder)

Herr talman! Jag fick inget svar på frågan. Det är två, faktiskt nästan tre, veckor kvar av 2025. Regeringen har alla möjligheter i världen att fatta beslut om att Arbetsförmedlingen ska använda dessa resurser till att bland annat finansiera arbetsmarknadsutbildningar och andra utbildningar och insatser som leder till jobb.

I ett läge när Sverige har EU:s tredje högsta arbetslöshet, 100 000 fler arbetslösa, avser regeringen nu att fatta beslut om att se till att Arbetsförmedlingen använder resurserna på rätt sätt?

Herr talman! Min fråga går till arbetsmarknadsministern. I oktober månad hade Sverige lika hög arbetslöshet som under den värsta pandemimånaden. Numera har vi EU:s tredje högsta arbetslöshet. Arbetslösheten har ökat med 100 000 personer sedan regeringen tillträdde.

Trots detta är antalet människor som befinner sig i utbildningar som leder till jobb rekordlågt. Arbetsförmedlingen planerar att skicka tillbaka flera miljarder kronor till regeringen – miljarder som skulle ha gått till utbildningar som leder till arbete.

Jag vill därför fråga arbetsmarknadsministern: Avser regeringen att under de två veckor som är kvar av året fatta beslut om att se till att Arbetsförmedlingen faktiskt finansierar utbildningar som leder till jobb med de resurser som riksdagen tilldelat Arbetsförmedlingen? Eller accepterar regeringen att Arbetsförmedlingen låter dessa pengar brinna inne?

(Applåder)

Fru talman! Det låter på statsrådet som att det pågår någon form av desinformationskampanj i svenska medier, med tanke på att det rapporteras varje dag i nationella medier och i lokala medier om att människor puttas från aktivitetsstöd in i försörjningsstöd.

Fru talman! Nu tänker jag säga följande, och jag tror att ledamöter i kammaren har gjort detta säkert fem gånger i debatter med statsrådet: Arbetslöshetsförsäkringen, akassan, är en försäkring, delvis finansierad av medborgare – frivilligt och av dem själva. Det är inget bidrag. Det är en försäkring, precis som statsrådet förhoppningsvis har en hemförsäkring. Skillnaden är att vi är överens om att akassan delvis finansieras gemensamt eftersom vi vill ha ett solidariskt samhälle, så att den som drabbas av arbetslöshet inte ska bära risken helt själv. Vi har en ömsesidighet i försäkringen.

Att statsrådet gång efter gång, säkert för tredje gången i kammaren, kallar arbetslöshetsförsäkringen för ett bidrag är ett hån mot alla de människor som gör rätt för sig och betalar sin akasseavgift, det vill säga tecknar försäkringen i tron att staten ska hålla sitt löfte den dagen de drabbas av arbetslöshet och behöver nyttja försäkringen.

Det som arbetsmarknadsministern, regeringen och Sverigedemokraterna just nu gör mot äldre långtidsarbetslösa genom sänkningen av aktivitetsstödet är som om ett privat försäkringsbolag skulle sänka och kraftigt försämra villkoren i villaförsäkringen när villan börjar brinna. Det är exakt det som händer just nu.

Fru talman! Jag använder mina sista sekunder av talartiden åt att påminna statsrådet om att akassan inte är ett bidrag. Det är en försäkring.

(Applåder)

Fru talman! Har statsrådet missförstått vilken interpellation den här debatten avser? Vi pratar om äldre arbetslösa som är nära pensionsålder, som kanske har ett eller två år kvar till pension och som får sitt aktivitetsstöd sänkt så att de måste sälja bil och bostad. Är statsrådets rekommendation till 63-, 64- och 65-åringar som den här månaden får sitt aktivitetsstöd chocksänkt att de ska gå yrkesutbildningar för att byta yrkesbana? Jag vet inte hur jag ska respondera på inlägget.

Sverige har EU:s tredje högsta arbetslöshet just nu. 100 000 fler har blivit arbetslösa under de senaste tre åren, och arbetslösheten har fortsatt att öka de senaste månaderna. Hur kan då regeringen inte vidta några åtgärder för att hjälpa gruppen äldre långtidsarbetslösa utan i stället fokusera på att sänka deras ersättningsnivå till en nivå som inte går att leva på, så att de tvingas in i socialbidragsberoende ett par år före pension? Är det verkligen värdigt i landet Sverige?

Fru talman! Det är okej om Sverigedemokraterna svek sitt löfte och genomförde sänkningen av akassan och aktivitetsstödet, det de före valet lovade att de inte skulle göra. Men Liberalerna då – det parti som en gång hette Folkpartiet och jobbade med mitt parti för att bygga upp trygghetssystemen efter andra världskriget, så att vi skulle visa respekt för löntagare i Sverige? Vi skulle ha ett samhälle präglat av värdighet. Hur kan Liberalerna acceptera att den politik som just nu i dagarna förs fram puttar 86 000 personer in i försörjningsstöd ett eller några år innan de går i pension? Kan detta vara värdigt i vårt samhälle?

Jag tänkte använda min talartid, fru talman, till att läsa upp några exempel eftersom det verkar som att statsrådet inte riktigt tar emot den verklighet som just nu skildras i svenska medier.

Här följer några uppmärksammade vittnesmål i medierna.

Sven, 62 år: Tidigare hade jag maxbeloppet på 1 005 kronor i dagpenning. Nu är det under 700 kronor. Jag måste nu leva på 11 600 kronor efter skatt. Hyran för min tvåa är 9 000 kronor.

Paul Schmidt, 54 år: Han fick sin ersättning sänkt med nästan 3 000 kronor utan förvarning. Det är också en aspekt; de har inte fått en förvarning om sänkningen.

Ensamstående mamma i södra Sverige: Jag liksom många andra har förlorat möjligheten att betala för boende och mat. Jag söker jobb varje dag, skickar hundratals ansökningar och besöker arbetsgivare – men inget händer. Utan stöd från staten har jag och min dotter hamnat i en ohållbar situation.

En annan person: Jag är en kvinna på 62 år, högskoleutbildad – lyssna här, statsrådet – och YH-utbildad. Jag har ett funktionshinder som medför nedsatt arbetsförmåga. Med det sagt kämpar jag i mitt jobbsökande med åldersdiskriminering, ohälsa, låg självkänsla, konkurrens på arbetsmarknaden, ingen egenmakt, beroende av myndigheter, ständig oro och stigmatisering mot långtidsarbetslösa. Hur ska man klara sig på 365 kronor per dag, eller knappa 6 000 kronor i månaden?

Det här är verkligheten i ett av världens rikaste länder. Det är inte värdigt. Agera! Förändra detta!

(Applåder)

Fru talman, ärade statsråd! Just nu får vi i tidningar runt om i Sverige läsa om människor, ofta äldre arbetslösa, som får sin ersättning – sitt aktivitetsstöd – sänkt till en nivå som innebär att de tvingas sälja sina begränsade tillgångar, kanske sin bil, och börja fundera på att sälja sin bostad därför att de vet att de inom kort kommer att vara beroende av försörjningsstöd, det som tidigare kallades socialbidrag.

Det är inte 1, 2, 10 eller 100 – det är 86 000 personer, enligt Försäkringskassan, som får sänkt aktivitetsstöd. Många av dessa människor är äldre arbetslösa.

Jag är 47. Det ärade statsrådet är 50. Vi har ingen aning om var vi står i livet när vi är 61, fru talman. Det kan mycket väl vara så att vi som nu är på toppen av arbetsmarknaden står där sårbara, 61 år gamla, och letar efter jobb men nekas jobb efter jobb. Så ser nämligen verkligheten ut i dagens Sverige.

Detta är människor som har gjort rätt för sig. Merparten har jobbat, slitit och betalat sin akasseavgift. De har gjort sin del. Men när staten ska stå för sin del, när de ska få den ekonomiska trygghet som krävs, sänker staten ersättningen för just äldre långtidsarbetslösa.

Jag är övertygad om att statsrådet får samma typ av brev som jag får från hundratals långtidsarbetslösa som är desperata. Statsrådet vet nämligen bättre än jag, eftersom statsrådet leder Arbetsmarknadsdepartementet, att situationen inte har blivit bättre sedan beslutet om sänkningen fattades 2024. Det är betydligt svårare för de äldre arbetslösa att få jobb i dag än för två år sedan. Det är 100 000 fler som blivit arbetslösa under den här mandatperioden.

Jag ville ge statsrådet en chans att komma till riksdagen och meddela att regeringen nu ser dessa 86 000 svenskar – de finns; de är av kött och blod – och att regeringen nu är beredd att göra något för den här gruppen. Jag var beredd att komma till riksdagen i dag för att räcka ut en hand till statsrådet och höra om vi tillsammans i riksdagen kan göra något för att rädda dessa 86 000 människor så att vi inte tvingar in 86 000 svenskar i beroende av försörjningsstöd och socialbidrag de kommande veckorna och månaderna. Jag fick dock inget sådant svar, och det är beklagligt.

I slutändan, fru talman, är vi alla sårbara. Det kan vara jag eller statsrådet som om tio år drabbas av en sådan här situation. Det borde vara en påminnelse till oss alla om vår ömsesidighet. De människor som gjort rätt för sig och stått upp för Sverige förtjänar respekt, och med respekt följer ekonomisk trygghet den dag man blir arbetslös.

Jag vill återigen ge chansen till statsrådet. Har regeringen tagit fram nya analyser utifrån uppgifterna i medierna? Är statsrådet redo att vidta några åtgärder för att dessa 86 000 äldre arbetslösa inte ska hamna i beroende av försörjningsstöd hos kommunernas socialtjänster?

(Applåder)

Fru talman! Vad är Sveriges största tillgång? Vad är det vi inte kan vara utan? När man läser statsvetenskaplig forskning blir det ganska tydligt att det är tilliten. Det är den mellanmänskliga tilliten, men det är också tilliten mellan människor och offentliga institutioner.

Det här är djupt rotat i svensk historia, i vår samhällsmodell, i den samhällsutveckling som vi har haft sedan Sveriges demokratisering i början av 1900-talet. Människor tror gott om staten. Man litar på staten och på att staten vill gott. Den tilliten gör att Sverige kan utvecklas. Den tilliten kan leda till att vi får förutsättningar att lösa våra samhällsproblem, för det gemensamma är någonting gott i vårt land.

Vi socialdemokrater kommer alltid att kämpa för att det ska fortsätta att vara så. Det är ingen tvekan om att tilliten i vårt samhälle är under attack på många olika sätt och från många olika håll. Vill vi ha ett starkt samhälle och en stark gemenskap måste vi göra det vi kan för att upprätthålla tilliten till de offentliga institutionerna.

Det vi behandlar i dag rör en liten del av den här frågan. Folk ska kunna lita på staten. Då ska inte olämpliga personer vara statens företrädare. Om det finns skäl att göra sig av med en statligt anställd för att den har agerat i strid med det som ska följas måste staten också kunna upprätthålla medborgarnas förtroende genom att ha möjlighet att stänga av den personen från dess tjänst.

Detta måste ske på ett ordnat, sjyst och rättssäkert sätt och med respekt för de principer som gäller i svensk arbetsrätt. Vi har haft en utveckling i Sverige sedan början av 90-talet där den statliga arbetsrätten mer och mer har kommit att efterlikna den arbetsrätt som gäller generellt på arbetsmarknaden. Vi har fortsatt lagen om offentlig anställning, men vi ser att det finns fler och fler likheter mellan anställningsförhållandena i staten och anställningsförhållandena i privat eller kommunal sektor. Detta är i grunden någonting bra. Det finns ändå skäl att ha specifika regler gällande statliga anställningar, och det är därför vi har kvar den lagstiftningen.

Vi socialdemokrater menar att det förslag som nu ligger på riksdagens bord är välavvägt. Det tjänar allmänhetens intresse och utgår från det som ska gälla i svenska arbetsrättsliga relationer.

Vi hörde tidigare i debatten att lagförslaget inte respekterar partsmodellen. Men i sammanfattningen i betänkandet ser vi väldigt tydligt att regeringen faktiskt har beaktat de remissynpunkter som inkommit och kommit med en lösning. Man säger visserligen att förhandlingsskyldigheten inte ska tillämpas inför ett beslut om avstängning med anledning av de förutsättningar som normalt gäller i sådana ärenden, men här har man justerat förslaget. Om arbetstagaren är fackligt organiserad ska arbetsgivaren vara skyldig att underrätta den arbetstagarorganisation som arbetstagaren tillhör om avstängningen. Man stannar inte heller där, utan man säger också att arbetstagarorganisationen även ska ha rätt till överläggning med arbetsgivaren.

Det här är med respekt för den svenska partsmodellen. Det är väl avvägt, och därför ställer vi oss bakom utskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)

Herr talman! Jag hade hoppats att denna fråga aldrig skulle behöva ställas till en svensk statsminister. I går kunde vi ta del av Sveriges Televisions nyhet om att statsministern har använt felaktiga uppgifter om antalet lediga jobb, dessutom i syfte att förminska problemet med arbetslöshet i vårt land – detta i ett läge där antalet arbetslösa har ökat med 100 000 sedan statsministern tog över detta uppdrag och där Sverige numera har den tredje högsta arbetslösheten i Europeiska unionen och arbetslösheten drabbar nya grupper. Akademiker, byggnadsarbetare och ungdomar som går ut yrkesutbildningar drabbas av arbetslöshet.

Min fråga är: Avser statsministern att agera för att i framtiden inte använda sig av felaktiga uppgifter i uppdraget? Eller har statsministern också på detta område övergett det traditionellt borgerliga synsättet för ett högerpopulistiskt perspektiv?

Fru talman! Jag skulle vilja uppmana statsrådet att sluta följa den här frågan noga och i stället leda arbetet med att få på plats asbestkontroll som räddar liv. Vi behöver inte fler ministrar som följer frågor noga. Det vi behöver är någon som löser problemen. Enligt vår regeringsform är det regeringen som styr riket och regeringen som styr Arbetsmiljöverket. Det är också regeringen som har ansvaret att agera om myndigheten påtalar brister i lagstiftningen, vilket den berörda myndigheten har gjort i det här fallet.

Jag skulle vilja ge ett löfte till Johan Britz, fru talman. Om det är så att regeringen kommer fram med förslag i enlighet med Arbetsmiljöverkets analys är vi beredda att samarbeta och göra det vi kan för att skyndsamt fatta beslut om lagändringar om så behövs. Det är vår skyldighet. Vi kommer att göra det vi kan. Men det är regeringen som styr riket. Det är regeringen som behöver lägga fram lagförslag. Det är regeringen som behöver agera.

Jag skulle slutligen vilja uppmana statsrådet att använda de elva månader han har till förfogande. Det finns fortfarande plats för reformer. Det behöver inte vara så att arbetsmarknadsministern har någon form av semesterpost i regeringen med en tom propositionslista. Det kan vara så att det under det här sista året kommer förslag till riksdagen som löser åtminstone en del av de problem som finns på svensk arbetsmarknad.

Vi har olika utgångspunkter i frågan om huruvida man ska acceptera arbetslöshet eller inte – okej. Men det här borde vi väl kunna enas kring? Det handlar om att rädda liv på svenska byggnadsarbetare. Låt oss samarbeta kring detta! Vi välkomnar verkligen om regeringen går fram med förslag om det behövs lagändringar. Vi kommer att stödja det, och vi kommer att agera skyndsamt om så behövs.

Tack för debatten!

(Applåder)

Fru talman! Jag vet inte om det beror på att jag snart fyller 47 år, men jag kan liksom inte tacka för svaret att man följer frågan noga. Det är ett hån mot dem som drabbas. Om vi inte agerar här och nu – och det är regeringen som styr riket och som styr Arbetsmiljöverket – kommer det om 20–30 år att hållas debatter i den här kammaren om dödsfall på grund av asbest som inte hanterades rätt år 2025 i Sverige.

Fru talman! Det här är ju en mycket aktuell fråga, med tanke på att det av strukturella skäl byggdes väldigt många kommunala byggnader i Sverige under 1970-talet. I samband med kommunsammanslagningar byggdes badhus och idrottsanläggningar. Man passade på innan kommunen slogs ihop med en annan kommun. Då användes asbest. Sedan har vi haft tuffa ekonomiska tider till och från i Sverige, vilket har gjort att många badhus, idrottsanläggningar och andra offentliga anläggningar inte har renoverats särskilt mycket. Nu kan de inte riktigt användas längre, vilket gör att vi står inför en våg av renoveringar och rivningar av offentliga byggnader som byggdes 1970–1980, då asbest användes.

Det här är alltså en väldigt akut fråga som arbetsmarknadsministern borde vara stressad över. Han borde presentera en handlingsplan för vad regeringen avser att göra. Han borde kanske till och med ha föregripit den här interpellationen och kommit till utskottet för att redovisa vilka åtgärder som finns på regeringens lista under det kommande året, som är det sista år som regeringen har till sitt förfogande.

Det har dock inte skett. Svaret vi får i dag är att frågan följs noga, men vi vill inte att frågan ska följas noga. Det finns konkreta förslag från Arbetsmiljöverket, fru talman. Arbetsmiljöverket har tydligt sagt att regelverken gör att man inte kan lösa de här problemen. Vi behöver ändra regelverken för att kunna lösa problemen.

Anledningen till att det finns så mycket känslor i kammaren i dag är att detta rör liv och hälsa. Det rör liv och hälsa för dem som inte bär kostym på jobbet – för dem som bygger vårt land och bär samhällsbygget på sina axlar. De står där ute när det är minus 20 grader och bygger offentliga byggnader, river gamla byggnader och bygger bostäder. Nu är det i och för sig stopp på grund av regeringens bostadspolitik, men det görs annat. De människorna förtjänar samma trygghet och samma respekt för liv och hälsa som vi här inne förtjänar.

Vi i den här kammaren har till uppgift att se till att regeringen gör sitt jobb. Om regeringen kommer med svaret att man följer frågan är det vår skyldighet – och min skyldighet som ledamot – att ge statsrådet chansen att svara på detta: Avser regeringen att under det här året, som är det sista som regeringen har till sitt förfogande, vidta åtgärder i enlighet med de förslag som Arbetsmiljöverket har lagt på bordet?

(Applåder)

Fru talman! Jag skulle gärna vilja säga tack till det ärade statsrådet, men jag vet inte riktigt vad jag ska tacka statsrådet för.

Jag ställde en väldigt enkel fråga: Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att stärka kontrollen av asbesthanteringen? Statsrådet fick ytterligare en möjlighet att utveckla regeringens åtgärder med en andra fråga: Hur avser ministern att säkerställa att arbetstagare som kan exponeras för asbest får rätt utbildning och skyddsutrustning?

Statsrådet redogjorde för några processer som pågår på någon myndighet och möjligen också Riksrevisionens granskning. Men det är regeringen som styr riket, fru talman!

Nuvarande ärade statsrådet är det tredje statsrådet på ett år med ansvar för dessa frågor. Det har varit kaos på Arbetsmarknadsdepartementet med byten av ansvarigt statsråd två gånger under ett års tid. Det råder total avsaknad av långsiktighet i arbetsmarknadspolitiken och arbetslivspolitiken. Det gör att vi i slutet av den här mandatperioden sitter i ett läge där det inte hänt någonting på dessa områden.

I en tidigare interpellationsdebatt hörde vi att arbetsmarknadsutskottet inte får ärenden att hantera. Det händer ingenting på Arbetsmarknadsdepartementet i och med alla byten av ministrar. Det finns nu också en passivitet i detta svar.

Varför är jag då besviken, fru talman? Jo, för att det här bokstavligt talat rör liv och död. Det rör hälsa och liv för svenska byggnadsarbetare.

I valrörelsen var det åtminstone ett parti på regeringssidan som talade om arbetstagare och byggnadsarbetare. Det var regeringens samarbetsparti Sverigedemokraterna – ibland kallat regeringens uppdragsgivare.

Nu när valet har varit och vi är inne på mandatperiodens fjärde år ser vi dock att det av den här regeringen förs en politik som direkt skadar byggnadsarbetare genom högre arbetslöshet och sänkt akassa. Nu har vi också asbestfrågan som rör liv och hälsa.

Fru talman! Dessa frågor är inte hemliga för statsrådet. Det har i flera omgångar rapporterats i Sveriges Radio om allvarliga brister i hanteringen av asbestkontroll på Arbetsmiljöverket.

Det är absolut ingen hemlighet för statsrådet att Arbetsmiljöverket för två år sedan lyfte fram förslag om att utbildare ska behöva godkännas för att få ge utbildningar och att alla som ska riva asbest ska behöva göra ett prov hos en oberoende part – ungefär som en uppkörning. Detta har fortfarande inte blivit verklighet.

Jag hoppas att statsrådet i alla fall har hunnit bli underrättad om att det finns sådana förslag. Men det sker ingenting. Det kommer inga förslag till riksdagen. Det fattas inte några beslut på detta område av regeringen.

De som betalar priset är svenska byggnadsarbetare. Resultatet kommer att märkas om 30 år – för så funkar asbest, som statsrådet vet.

Det finns alltså anledning att på allvar rikta kritik mot statsrådet. Det är nu ett år kvar av mandatperioden. Använd det här året till att göra någonting för att gynna svenska byggnadsarbetare och deras liv och hälsa!

Baserat på förra interpellationsdebatten uppmanar jag statsrådet att inte vända frågan till oppositionen utan faktiskt svara på vilka åtgärder ministern och regeringen avser att vidta för att denna fråga ska lösas.

(Applåder)

Fru talman! Jag måste upplysa Magnus Persson om att nivån på akassan i Sverige numera tillhör de sämsta bland jämförbara länder. Magnus Perssons och Sverigedemokraternas beslut är att ersättningsnivån på a-kassan ska sänkas till 70 procent redan efter 100 dagar, i en lågkonjunktur som drabbat väldigt många branscher och som gjort väldigt många byggnadsarbetare, bland annat, arbetslösa.

Med den logiken gick man fram och sa: Vi tidigarelägger höjningen av taket. Jättebra! Men är Sverigedemokraterna beredda att nu ge besked till byggnadsarbetare och andra som sitter här på läktaren om att sänkningen av a-kassan redan efter 100 dagar i arbetslöshet i alla fall kommer att skjutas upp? Det är väldigt många som är arbetslösa och väldigt många som är nervösa för hur de ska klara kostnaderna i höst, med det här kostnadsläget. Kommer sänkningen av a-kassan till 70 procents ersättningsnivå redan efter 100 dagar att skjutas upp, Magnus Persson?

Fru talman! Min fråga till Magnus Persson gäller a-kassan. De arbetare som riskerar att bli arbetslösa i Hylte och de över 10 000 arbetare i byggbranschen som har blivit arbetslösa fick ett bra besked: Taket i a-kassan kommer att höjas i enlighet med förslaget från den utredning som jobbat med frågan. Det var jättebra.

Men beslutet är också att a-kassan ska sänkas redan efter 100 dagar. Det är ett beslut som Sverigedemokraterna har drivit fram i denna kammare. Det ska träda i kraft i slutet av det här året. Är detta beskedet till byggnadsarbetare och pappersarbetare som drabbas av arbetslöshet – att Sverigedemokraterna kommer att se till att de får sänkt a-kassa från dag 100, i ett läge där konjunkturen gör det väldigt svårt att hitta ett nytt jobb? Eller är Magnus Persson beredd att här ge ett besked om att Sverigedemokraterna tänker ta ansvar och verka för att den försämringen i alla fall ska skjutas upp?

Fru talman! Jag är väldigt överens med Jonny Cato om att företagande är extremt viktigt för vårt samhälle, för att välståndet ska växa och för att vi ska kunna bekämpa arbetslösheten. Det är därför vi är väldigt kritiska till delar av den politik som förs av den här regeringen. Sedan behöver inte det betyda att arbetare ska drabbas när de blir sjuka.

Vi behöver visa respekt för människor. Det är därför vi behöver ha ett tryggt socialförsäkringssystem, och det är därför vi behöver avskaffa karensavdraget. Det är därför vi skulle behöva jobba mycket mer med arbetsmiljöfrågorna. Du måste kunna kombinera företagande med socialt ansvarstagande och ekonomiskt välstånd och tillväxt med en rättvis fördelning, så att också arbetare får ta del av vinsterna.

Företagandet har inte kollapsat i de övriga nordiska länderna för att de inte har ett karensavdrag. Företagandet har inte kollapsat i resten av Europa för att de i dag har tryggare socialförsäkringar och bättre a-kassa än Sverige har. Vi behöver trygghet för arbetare, och det borde vi vara överens om i hela den här riksdagen.

Fru talman! Om man är akademiker och har ett akademiskt jobb och blir sjuk kan man ofta jobba hemifrån, om man inte har ett kontaktyrke. Då drabbas man inte ekonomiskt av att man är förkyld. Om man däremot är arbetare och behöver ta sig till jobbet drabbas man ekonomiskt väldigt hårt av att bli sjuk.

Det orättvisa är också att de arbetare som drabbas hårt på grund av karensavdraget också är de som har lägst lön. De som gör de viktiga samhällsinsatserna, som vi applåderade under pandemin, blir dubbelbestraffade när de är sjuka.

Är det då rimligt att avskaffa karensavdraget? Ja! Borde vi följa efter samtliga andra nordiska länder som har avskaffat karensavdraget? Ja!

Vad handlar det om? Det handlar om rättvisa. Visst är det viktigt att ha akademiker i ett samhälle. Men vi måste komma ihåg att det är väldigt många arbetare som bär samhället på sina axlar. De stod där när pandemin drabbade oss och kommer att stå där när en kris drabbar oss. De människorna förtjänar rättvisa. Dagens karensavdrag är orättvist.

Fru talman! Jag hoppas verkligen att vi lyckas förändra reglerna för sjukersättning, som förtidspension numera heter. Sverige har de striktaste reglerna bland alla jämförbara länder när det gäller rätten till ekonomisk trygghet om man har en funktionsnedsättning som begränsar arbetsförmågan eller drabbas av sjukdom som begränsar arbetsförmågan. Det gör att massor med människor som inte kan arbeta fastnar i fattigdom. Det är arvet efter Fredrik Reinfeldts politik.

Regeringens samarbetsparti Sverigedemokraterna gick till val på att de här reglerna skulle ändras. Vi aviserade att vi skulle ändra reglerna, och vi jobbade med propositionen. Sedan blev det ett maktskifte. Och sedan har det inte hänt någonting.

Det innebär att massor med människor som har en funktionsnedsättning eller sjukdom som begränsar deras arbetsförmåga lever permanent i fattigdom och inte har rätt till sjukersättning. Behöver de reglerna ändras? Ja, det är vår skyldighet gentemot de människorna. Det slåss jag med stolthet för. Svensk arbetarklass förtjänar trygghet.

Jag har ingenting att skämmas för när det gäller den socialdemokratiska politiken för detta.

(Applåder)

Fru talman! Sedan valet har antalet personer som lever på bidrag och akassa ökat dramatiskt. Om en del av de människorna hade fått en extratjänst, fått en kollektivavtalsenlig lön och gjort insatser i välfärden, i äldreomsorgen och i förskolan, hade det varit en fördel eller en nackdel för vårt samhälle och för dem?

Vi tror på aktivitet. Vi tror på sysselsättning. Vi tror på att näringsliv, stat och kommun måste samverka för att ge människor chansen. Vi tror att människor ska ha rimliga förväntningar på sig. Du ska anstränga dig. Du ska göra dig anställbar, men då måste samhället bidra.

Extratjänster är ett sätt att se till att människor går från passivitet till möjlighet att bidra i välfärden. Är det bra politik? Ja! Är det hela svaret? Nej, självklart inte. Det kommer att behövas massor med andra insatser, inte minst arbetsmarknadsutbildningar. Men det är väldigt mycket bättre att människor bidrar i välfärden än att folk är passiva.

Fru talman! Om förslaget om krav på svenska villkor i offentliga upphandlingar hade gått igenom och inte hade stoppats av Magnus Persson och Sverigedemokraterna hade inte utländska byggbolag haft konkurrensfördel i relation till svenska byggbolag när stat, kommun och region upphandlar. Det hade inneburit att vi kanske hade haft några unga svenska byggnadsarbetare om tio år. Om utvecklingen fortsätter så här och med Magnus Perssons politik finns det nämligen ingen chans för svenska byggnadsarbetare att etablera sig på svensk byggmarknad. Det är resultatet av de röster som Sverigedemokraterna har avgett i den här kammaren. Det påverkar arbetslösheten.

Nu när över 10 000 svenska byggnadsarbetare är arbetslösa behöver Magnus Persson och Sverigedemokraterna ta sig en funderare. Var det rätt att ge konkurrensfördel till utstationerad arbetskraft? Var det rätt att ge konkurrensfördel till utstationerade företag? Borde man inte ha röstat på förslaget om krav på svenska villkor i samband med offentliga upphandlingar?

(Applåder)