Ardalan Shekarabi (S) svarade Saila Quicklund i en replik om Arbetsmarknad och arbetsliv i debatten ”Protokoll 2025/26:50 Torsdagen den 11 december” den 11 dec 2025.
Saila QuicklundM· i en replikTack, Ardalan Shekarabi, för en ytterst viktig fråga! Det här är inget nytt scenario. Det pågick även under Socialdemokraternas tid i regeringsställning. Själfallet är det ytterst tragiskt att var tredje plats på…Fru talman! Jag inleder med att yrka bifall till utskottets förslag.
Vi behandlar i dag arbetsmarknadspolitik och arbetslivets utveckling som en del av budgetpropositionen för 2026. Politiken har ett tydligt syfte: att fler människor ska arbeta, att fler ska kunna försörja sig själva och att Sverige ska stärka sin konkurrenskraft i en tid som kräver förnyelse, ansvarstagande och reformer.
Regeringen står fast vid arbetslinjen. Det ska löna sig att arbeta. Det ska finnas stöd för den som behöver det, men kraven ska vara tydliga, insatserna effektiva och vägen till egen försörjning kortare än den har varit under alltför många år.
Sverige har under lång tid haft en arbetslöshet som varit bland Europas högsta. Det är inte värdigt ett land som Sverige. Och det är inte hållbart för vare sig ekonomin, välfärden eller sammanhållningen. Budgeten för 2026 adresserar detta genom stärkta jobbskatteavdrag, skärpta krav, bättre stöd för att ta sig in i arbete och insatser som främjar omställning, utbildning och matchning. Det är politik som sätter individens potential före passivitet.
Fru talman! Ett av våra största strukturella problem är att människor saknar rätt kompetens för de jobb som faktiskt finns. Samtidigt vittnar företag i hela landet om att de inte hittar personal. Det är ett dubbelt misslyckande.
Regeringen tar ansvar genom att i budgeten rikta resurser till yrkesutbildning och vuxenutbildning som leder till jobb, fler branschspår och arbetsplatsnära utbildningar, snabbspår för bristyrken och stärkt samverkan mellan näringsliv, kommuner och utbildningsaktörer.
Kompetensförsörjning är inte en sidofråga. Det är en framtidsfråga för svensk tillväxt, produktivitet och välfärd. Här gör denna regering mer än någon tidigare gjort.
Arbetsmarknadspolitiken har länge varit för dyr och ineffektiv. Alltför många fastnar i åtgärder som saknar riktning eller koppling till arbetsgivarnas behov. Regeringen och Moderaterna genomför nu en modernisering: Arbetsförmedlingen ska fokusera på matchning, inte administration. Fristående aktörer som levererar resultat ska premieras. Alla insatser ska följas upp betydligt tydligare.
Ett stärkt etableringsarbete är centralt. Sverige har inte råd med en arbetsmarknadspolitik som kostar mer än den levererar. Vi ska ha en politik som leder till jobb, inte statistik.
Vi vet att det i Sverige finns ett utanförskap, inte minst bland utrikes födda kvinnor, bland unga som saknar fullständiga betyg och bland personer som länge varit borta från arbetsmarknaden. Regeringens politik adresserar detta genom starkare drivkrafter för arbete, mer intensiva insatser för den som står längst ifrån arbetslivet, språkutbildning i kombination med jobb, krav på deltagande i insatser för att få ersättning och fler enkla vägar in i arbetslivet, där arbetsgivare och kommuner samarbetar.
Arbete är nyckeln till integration – inget projekt är starkare än det första jobbet. Att låta människor fastna i isolering är ansvarslöst. Att hjälpa människor in i arbete är både humant och nödvändigt.
Fru talman! Arbetslivet förändras. Tekniken förändras. Branscher och företag förändras. Människor byter jobb oftare och ställer högre krav på kompetensutveckling. Regeringens arbetsmarknadspolitik speglar detta genom att främja omställning under hela arbetslivet, stärka förutsättningarna för utbildning mitt i livet, möjliggöra livslångt lärande som inte bara är ett ord utan en realitet och skapa ett arbetsliv där fler kan växa i sina yrken, inte lämna dem när arbetsmarknaden förändras. Trygghet i arbetslivet kommer inte av att man bromsar utvecklingen. Trygghet kommer av att människor är rustade att möta den.
Det är inte staten som skapar jobb. Det är företag – stora och små, i hela landet. Därför måste politiken ge dem förutsättningar att växa och anställa. Regeringens budget för 2026 gör detta bland annat genom skattesänkningar för arbete, vilket stärker hushållens ekonomi och ökar arbetskraftens tillgänglighet, men också genom minskat regelkrångel och förenklingar samt förbättrade villkor för investeringar och expansion. Fler företag som vågar anställa betyder fler jobb för dem som behöver dem mest.
Vi måste även tala om arbetsmiljö. Regeringens linje är glasklar: Ingen ska riskera liv eller hälsa i sitt arbete. Det kräver ett systematiskt och förebyggande arbetsmiljöarbete i hela arbetslivet, med särskilt fokus där belastningen och riskerna är som störst, inte minst i kvinnodominerade arbeten.
Män och kvinnor möter olika risker i arbetslivet. En god arbetsmiljö är därför också en jämställdhetsfråga. I sektorer där kvinnor dominerar är de organisatoriska och sociala arbetsmiljöriskerna mest utbredda, och där ska skydd, stöd och förebyggande insatser prioriteras.
Kriminalitet på arbetsmarknaden skapar otrygghet, pressar arbetsvillkor och undergräver seriösa arbetsgivare. Därför behövs fortsatt myndighetssamverkan och skärpta insatser för att stoppa arbetslivskriminalitet – ett viktigt led i att säkerställa trygga arbetsplatser och rättvisa villkor.
Regeringens nya arbetsmiljöstrategi för åren 2026–2030 är ett viktigt steg för att möta de utmaningar och möjligheter som ett förändrat arbetsliv medför.
Fru talman! Arbete är en av våra viktigaste samhällsbärande principer. Det är grunden för välfärden, för integrationen, för tryggheten och för människors egen frihet.
Regeringens arbetsmarknadspolitik och arbetslivsinriktning i budgeten för 2026 är ett tydligt besked om att Sverige ska tillbaka till arbete, utveckling och egenmakt.
Vi hörde i dag positiva nyheter om att arbetslösheten nu sjunker för fjärde månaden i rad, till 6,7 procent. Även ungdomsarbetslösheten följer trenden.
Inflationen har via regeringens politik sjunkit från 10 procent år 2022 till 2,3 procent, och Boverket rapporterar att bostadsbyggandet ökar, med 35 000 nya bostäder i år. Det är bra och ger positiva svar när det gäller arbetslöshet, tillväxt och framtidstro. Sverige rör sig i rätt riktning, men vi är självfallet inte nöjda. Ett hårt arbete fortsätter från regeringen. Det är så vi stärker Sverige.
(Applåder)
Fru talman! Tack, Saila Quicklund, för anförandet!
Vi hade för två eller tre veckor sedan ett seminarium här i riksdagen som vi arrangerade tillsammans med Almega, Utbildningsföretagen, Transportföretagen och Visita. Seminariet handlade om det behov som de berörda branscherna har av arbetskraft och den förmåga som utbildningsföretag har att utbilda människor.
Vi har just nu låga volymer vad gäller arbetsmarknadsutbildningar specifikt, och det har vi haft under de senaste åren. Det är därför Arbetsförmedlingen nu ska skicka tillbaka flera miljarder till regeringen. Arbetsförmedlingen klarar inte av att använda resurserna på ett sätt som innebär att fler människor kommer i de utbildningar som företagen efterlyser.
Kan Saila Quicklund vara självkritisk här? Finns det anledning att rikta kritik mot arbetsmarknadsministern och regeringen vad gäller styrningen av Arbetsförmedlingen? Det har ju varit känt att Arbetsförmedlingen har svårigheter utifrån de förutsättningar de har att använda pengarna. Detta har vi från oppositionen påtalat under hela mandatperioden och sagt: Gör nu saker! Se till att resurserna används! Samarbeta med kommunerna! Titta på körkortssidan! Kan det finnas andra saker som är enklare och som innebär att resurserna används på ett sätt som gör att företagen får bättre möjligheter att hitta den kompetens de är ute efter?
Är Saila Quicklund och Moderaterna självkritiska utifrån den ordning och passivitet som vi sett på Arbetsmarknadsdepartementet under den här mandatperioden?
Fru talman! Tack, Ardalan Shekarabi, för en ytterst viktig fråga!
Det här är inget nytt scenario. Det pågick även under Socialdemokraternas tid i regeringsställning. Själfallet är det ytterst tragiskt att var tredje plats på yrkesutbildningarna har stått tom i ett läge när företagen skriker efter arbetskraft och så vidare, men det visar också hur stor den strukturella arbetslösheten är.
Många människor har inte möjlighet att komma in på den sortens utbildningar därför att de inte är förberedda för det. Här har regeringen en ytterst viktig del att ta tag i. Det handlar om att människor ska göras anställbara men också om att att de ska kunna kliva in i den typen av utbildningar.
Nu provar man ett nytt koncept när det gäller vårdutbildningar, även om det inte är några större summor. Även i kommunerna pågår utbildningar till undersköterskor, vårdbiträden och så vidare. Nu växer det också fram en ny del inom vård- och omsorgssektorn med serviceassistenter, som gör att nyanlända snabbare kan komma in i vårdsektorn för att sedan läsa vidare till undersköterskor. Det tror jag väldigt mycket på. Regeringen satsar också 30 miljoner på fler platser på vårdutbildningarna.
Körkorten har vi diskuterat i replikskiftet. Jag tror inte på det här att vissa ungdomar ska få ett körkort. Många arbetsgivare bekostar redan det för sina nyanställda om det krävs. Ungdomar sliter och sommarjobbar för att kunna ta körkort, som många av oss har gjort. I dag skulle du kunna göra som så att du säger upp dig, och då får du ett körkort av Arbetsförmedlingen. Jag tror inte på den delen. Det finns redan inom branscherna.
Direktiven till Arbetsförmedlingen är: Använd pengarna till utbildning! De har resurserna. Det handlar om att de måste anvisa dem.
Fru talman! Jag är glad att den ärade kollegan tar upp frågan om förberedelser inför arbetsmarknadsutbildningar.
Som det ser ut skulle den grupp som står långt från arbetsmarknaden behöva förberedande insatser, förberedande utbildningar, språkutbildningar och social träning för att sedan kunna gå yrkesrelaterade utbildningar. Problemet är att den här regeringen har dragit ned på sådant.
Jag tar gärna med min kollega till några av folkhögskolorna i den här regionen, som är duktiga på det här. De har alltid varit duktiga på att se hela människan och hjälpa hela människan att göra sig förberedd så att man kan gå en yrkesutbildning.
De folkhögskolorna har haft det riktigt tufft under de här tre åren, då vi har sett passiviteten från Arbetsmarknadsdepartementets och regeringens sida. Det har gjort att vi inte har särskilt många som går den typen av förberedande insatser. Vi skulle behöva få in tiotusentals människor i de förberedande insatserna för att de sedan ska kunna gå utbildningar som leder till yrkeskunskaper som gör att de kan ta jobben som förhoppningsvis växer fram.
Jag tror också att vi har en del att hämta från de kommuner som styrs av socialdemokrater och moderater tillsammans. Det finns en hel del sådana kommuner runt om i landet, där socialdemokrater och moderater faktiskt jobbar tillsammans med att hitta lösningar så att man riktar insatserna till de grupper som står långt från arbetsmarknaden och som behöver det här stödet.
Problemet är att kommunerna inte har någon finansiering för detta. Det är ju ett statligt åtagande. Arbetsmarknadspolitiken är statens ansvar. Kommunerna får då ta från annat för att möjliggöra den typen av investeringar. Jag tycker att det väldigt tydligt blottlägger varför regeringen valde fel väg när man drog ned på utbildningarna i början av den här mandatperioden. Finns det en självkritik hos regeringspartierna i den här frågan?
Fru talman! Jag tror att även Socialdemokraterna måste vara självkritiska, för mycket av det vi ser i dag är en konsekvens av den regeringens förehavanden.
Jag lyssnade på en P1-intervju med en kvinna som bott i Sverige i 20 år. Hon hade gått sju sfi-utbildningar och behövde tolk när hon satt där. Hon ville ut på arbetsmarknaden och hade vid något tillfälle jobbat någon dag på en förskola.
Vilket misslyckande! Hur har vi kunnat lämna människor så? Det är människor som vill ut och arbeta. Många av de här kvinnorna, som inte har språket med sig, har råddat kanske fyra, fem, sex barn. Vem klarar den logistiken? Självklart ska de här kvinnorna – och männen, såklart – in på arbetsmarknaden.
Sfi-utbildningen har vi nu satt max tre år på för att höja kvaliteten men också säkerställa att utveckling sker under processen. Så har det inte varit – lyssna på kvinnan som har gått sju utbildningar och fortfarande inte kan språket! Vilket misslyckande!
Folkhögskolorna ska också jobba med sfi eller svensk utbildning. Däremot har vi rensat i utbildningsdelarna, men det har också varit utbildningar som inte leder till jobb. Här höjer vi kvaliteten på insatserna så att det i första hand är utbildningar som leder till jobb som ska prioriteras.
Man måste titta på varför man gör neddragningar. Det kan också vara kvalitetshöjningar för att träffa rätt, och det är typisk moderat politik. Vi värderar varje krona så att den landar rätt och är effektiv. Det är skattebetalarnas pengar vi hanterar, och då krävs det.
I mycket är vi överens om att det här är viktigt. Vi behöver bredda utbildningarna. De som ingår i den strukturella arbetslösheten, i den gruppen, måste förberedas på ett annat sätt. Vi är överens där.
Fru talman! Tidöregeringen har infört det som i praktiken är en fattigdomsreform. Regeringen menar att de höga bidragen utgör ett hinder för att människor ska arbeta. Resonemanget är enkelt men desto mer obegripligt. Tidöregeringen menar att ju fattigare människor blir, desto större chans har de att komma i arbete.
Men regeringens egna expertmyndigheter avvisar att sänkta bidrag skulle leda till högre sysselsättning. Varken Finanspolitiska rådet eller IFAU finner stöd för att ett bidragstak skulle få fler i arbete. Ledamoten själv pekade i sitt anförande på att det enskilt största problemet på arbetsmarknaden är den strukturella kompetensbristen.
Min fråga till ledamoten är: Varför driver er regering en politik som saknar stöd i den egna expertkåren, och varför väljer ni fattigdom som verktyg när Finanspolitiska rådet i stället efterfrågar utbildning, starka förmedlingsinsatser och riktiga vägar in till arbete?
Fru talman! Fattigdom för mig är när människor inte har ett jobb att gå till. Det är också en jämställdhetsfråga att alla kommer ut på arbetsmarknaden och blir en del av samhällsgemenskapen. Det är här vår ideologi skiljer sig åt.
Miljöpartiet vill höja skatterna för arbetstagare med 10–11 miljarder. En sjuksköterska ska straffbeskattas ännu mer för allt över 50 000. Man säger nej till jobbskatteavdragen. Man säger nej till rot. Man vill göra det dyrare att anställa. Man är alltså inte för det som vi driver – att sänka arbetsgivaravgifterna för unga för att de lättare ska komma i jobb. Det blir mer byråkrati och mer pengar till administration för Arbetsförmedlingen.
Vi inför som sagt bidragstaket för att vi vet att när bidragen överstiger en lön, då lönar det sig inte att gå ut i arbete. Är det den utvecklingen Miljöpartiet vill fortsätta med? Det har ju varit er politik. Har den varit framgångsrik? Vilka incitament ska vi ha för människor att komma in i arbete?
Jag besökte Skåne för en vecka sedan. Där är det väldigt hög arbetslöshet. Samtidigt stod det på en stor banderoll: ”Sök jobb i Norrland!” Det är helt ointressant – man vill inte flytta. Det går inte att fortsätta med den politiken.
Fattigdom är att inte ha ett arbete. Här skiljer sig våra partier åt.
Fru talman! Vi i Miljöpartiet vill att fler människor ska komma i arbete. Vi vill utöka arbetsmarknadsutbildningarna, vi vill utöka de subventionerade jobben och vi vill att Arbetsförmedlingen ska ha större närvaro i hela landet. Det är det både IFAU och Finanspolitiska rådet pekar på.
Fattigdomsreformen saknar stöd från experterna och forskningen. Trots det väljer regeringen att gå vidare med den. På vilket sätt bidrar mer fattigdom till fler människor i arbete, i och med att det inte finns en koppling mellan att människor blir fattigare och att de kommer i arbete?
Jag tycker att det är intressant att ledamoten tog upp exemplet med Skåne. Miljöpartiet vill öka arbetsmarknadsrörligheten genom att införa ett flyttbidrag så att människor kan flytta dit där jobben finns. Det vill inte Tidöregeringen göra.
Min fråga kvarstår. Varför fortsätter regeringen driva en reform som saknar stöd i evidensen, och varför använder ni fattigdom som arbetsmarknadspolitik? När tänker ni börja investera i det som faktiskt får människor i arbete?
Fru talman! Jag skulle kunna upprepa det jag svarade i förra anförandet. Vi pratade ju fattigdom, och jag har gett min bild: Människor som kommer in i arbete går från fattigdom till något annat som innebär inte bara samhällsgemenskap utan också ett värde av ekonomiskt slag. Det är den arbetslinje vi kör.
Med det vi nu inför – aktivitetskrav för att söka relevanta arbeten och ett bidragstak så att det alltid ska löna sig att arbeta – är vår strategi att försöka få in människor i samhällsgemenskap och jobb.
Man skulle kunna sammanfatta Miljöpartiets arbetslinje så här: Staten utbildar, staten anställer, staten bestämmer och skatterna på riktiga jobb ska höjas. Moderaternas och regeringens arbetslinje är: Företag växer, människor arbetar och välfärden stärks via det.
Här har vi olika uppfattningar. Jag tror inte att vi kommer längre i resonemanget. Jag har varit tydlig med hur vi ser på detta och vad som är riktig fattigdom. Vi gör allt för att människor nu ska komma in i utbildning och bli en del av samhället. Redan nu ser vi positiva tendenser. Mycket styrs dock även av inflationen, som regeringen har jobbat väldigt hårt med att få ned.
Jag tror inte att vi hade haft den här bilden om vi hade haft en socialdemokratisk regering där Miljöpartiet hade ingått. Jag vet att vi inte hade haft det. Då höjer man skatterna. Då skapar man inte incitament för att människor ska komma ut i jobb. Då fortsätter man med bidragslinjen.
Det är slut med det nu. Det är arbetslinjen som gäller. Varje människa måste också få individuellt stöd via Arbetsförmedlingen. Alla är värda en plats i gemenskapen. Vi tror på alla.
