Eric Palmqvist

Fru talman! Tack, ledamoten Ådahl, för frågorna och engagemanget! Och välkommen till utskottet! Det här är vår första gemensamma debatt. Jag vill också tacka ledamoten för att han delar uppfattningen att man ska handla hos den lokala macken eller lanthandlaren när man reser omkring i landet.

Jag delar fullt ut ledamotens syn på problemet med mängdbrott riktade mot inte bara handlare utan även entreprenörer och småföretagare ute på landsbygden. Som ledamoten säkert känner till är Sverigedemokraterna ett av de partier som starkt driver frågan om fler poliser, ökad polisiär närvaro och förstärkning av rättssystemet. Det finns egentligen ingen konfliktlinje här, utan det här är sverigedemokratisk politik.

Ledamoten har säkert också uppmärksammat att regeringen har gjort stora satsningar på det rättspolitiska området. Men det är kanske inte riktigt det vi ska debattera i dag. Jag delar dock synen på problembeskrivningen fullt ut och är en partiambassadör för dessa frågeställningar. Jag tycker att vi ska låta polisen kunna göra en kraftsamling även på landsbygden och inte bara i storstadsområden. Jag håller med ledamoten fullt ut i detta avseende.

Fru talman! Tack, ledamoten Haider, för frågor och kommentarer om transportbidraget! Det är bra att transportbidraget även engagerar socialdemokrater.

Ju längre avstånd man har för transporter, desto mer påverkas man av höga priser. Det hänger ihop. Om det är väldigt långa avstånd, vilket man har i Norrlands inland, och man befinner sig långt ifrån den europeiska marknaden och hamnar slår höga drivmedelspriser oerhört hårt.

Vi har sänkt drivmedelspriserna, och världsmarknadspriserna har också påverkat detta. Vi har mycket lägre drivmedelspriser i dag. Därför är det rimligt att justera transportbidraget utifrån det. Det hänger ihop.

Det bästa transportstödet vi kan ge svenska företag är att ha Jimmiepriser och inte Magdalenapriser vid pump.

Fru talman! Tack, ledamoten Haider, för frågan!

Transportstödet kan sökas av företag i de fyra Norrlandslänen. Det stämmer som ledamoten anför att det gjorts en liten sänkning av det stödet. Det intressanta i sammanhanget är att titta på kostnaderna för transporter efter sänkningen.

Mycket gods transporteras i dag på väg, framför allt med dieseldrivna fordon. Ledamoten kan säkert dra sig till minnes vad en liter diesel kostade före sänkningen och vad den kostar i dag. Det ena skälet till att man kunde göra justeringen är att vi inte har Magdalenapriser på diesel i dag. Det andra är att det faktiskt finns frågetecken kring transportbidraget. Jag tycker att det är ett bra bidrag, men Riksrevisionen delar inte fullt ut den analysen. Riksrevisionen har skjutit ned det här ganska hårt.

Vi har också sett att det sökta beloppet inte har nått upp till det budgeterade beloppet under vissa år. Det har inte varit 100 procents nyttjandegrad av transportbidraget.

Kan vi hålla rimliga transportkostnader i landet behöver man till slut knappt något stöd. Ett sådant stöd är egentligen någon form av misslyckande som beror på att det är dyrt med transporter i Sverige. Vi kanske ska börja i den änden och göra Sverige lite billigare att transportera både människor och gods i.

Fru talman! Låt mig inleda med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut i betänkande NU12.

När vi kort före riksdagens juluppehåll debatterade utgiftsområde 19 Regional utveckling påpekade jag att det är ett brett politikområde kopplat till ett relativt smalt budgetavsnitt. Att det är så beror helt enkelt på att goda förutsättningar för en positiv regional utveckling beror på långt fler politiska beslut än de som specifikt är etiketterade som regionala utvecklingsinsatser.

Fru talman! Jag tänkte stanna upp vid en av de saker som min partikollega Johnny Svedin talade om i debatten om handelspolitik nyss. Som ni alla vet är Sverige en industrination med en betydande och för landet viktig export. Som ledamoten Svedin sa vilar själva grunden till vår exportindustri på ett sammanlänkat system där stora och små aktörer samverkar. Våra exportaffärer börjar långt innan varorna lämnar landet, hos underleverantörer och transportörer som förädlar råvara, energi och kunskap till det som till slut skeppas ut ur landet. Vi talar om så kallade värdekedjor.

Varför nämner jag då detta i den här debatten, kanske ni undrar. Jo, när dessa värdekedjor på ett eller annat sätt störs påverkas inte bara företagen och deras aktieägare utan i hög grad även arbetstillfällen och därmed skattebasen ute i landets 290 kommuner. Detta är bara ett i raden av exempel på hur saker och ting hänger ihop och hur stora skeenden kan ha inflytande över delar av det politikområde vi debatterar här i kväll.

Fru talman! Det går inte att i en debatt om regional utveckling låta bli att prata om infrastruktur. Få saker är nämligen så viktiga för att hela Sverige ska kunna leva och utvecklas som att det går att förflytta människor och gods snabbt, säkert och kostnadseffektivt.

Därför måste jag betona den historiskt stora satsning på vägnät som Tidöregeringen nu genomför. Tyvärr har underhållsskulden tillåtits bli enorm, varför det kommer att ta lång tid och krävas många målmedvetna budgetar innan vi är i mål, men arbetet är påbörjat.

Det stannar inte heller där. Inom Tidöpartierna har vi också enats om att avskaffa den så destruktiva flygskatten. Vi är nämligen, till skillnad från det socialistiska blocket, övertygade om att skatt på avstånd och resande är destruktivt för ett glesbefolkat land med stora avstånd som Sverige.

Om infrastruktur och transportkostnader är viktiga för en positiv regional utveckling finns det en sak som är än viktigare, och det är att det finns människor med drivkraft som vill och kan bo ute i landets alla delar.

Humankapitalet utgör själva förutsättningen för att hela Sverige ska leva. Min personliga och även mitt partis övertygelse är att människor och företag vill ha och förtjänar goda förutsättningar, oavsett om de väljer att bo i Norrbottens inland – som jag –, på det småländska höglandet, i Värmlands djupa skogar eller på någon av alla de öar som finns i vår vackra svenska skärgård.

En lyckad regional utvecklingspolitik handlar om att skapa vettiga förutsättningar som inte befäster en bild av att man är tärande och i behov av olika stödåtgärder. Det är viktigt, inte minst för självbilden och stoltheten ute i landet. Vi måste samtidigt vara bättre på att undanröja hinder och regler som verkar hämmande.

Låt mig understryka att människor som bor ute på landet inte vill bli sedda som en belastning eller bli tyckta synd om. De vill ha rättvisa förutsättningar som ger dem rimliga möjligheter att utveckla de förmågor de själva har. Det finns otroligt mycket driftigt och flitigt folk ute i landet som strävsamt gör precis det vi efterfrågar, nämligen bidrar till att hela landet kan leva. Till er vill jag säga att ni verkligen förtjänar vår respekt och tacksamhet.

Fru talman! I det här sammanhanget vill jag ge Sverigedemokraternas och regeringens syn på det regelkrångel som tynger Sveriges alla företagare. Vi betraktar välfungerande företag som en förutsättning för att människor ska kunna försörja sig i landets alla delar. När regelbördan blir för tung minskar produktiviteten och mer arbetstid avsätts åt byråkrati och blankettifyllande än åt innovation och produktion. Därför har vi tillsammans med regeringen sjösatt såväl ett regelförenklingsråd som ett implementeringsråd.

Vi ser nu hur obsoleta regler, inte minst kopplade till den för sysselsättningen så viktiga turism- och besöksnäringen, avskaffas och beräknas minska kostnaderna för branschen med flera miljarder. Vi ser också hur regeringen föreslår att det ska bli mindre krångligt att överlåta lantbrukaregendom genom ändringar i jordförvärvslagen. Allt detta är led i arbetet för att göra livet lite mindre surt för dem som faktiskt vill göra rätt för sig och bidra till AB Sverige.

Om företagen är förutsättningen för försörjning i landets alla delar fungerar tillgången till kommersiell service inte sällan som ett nav i respektive bygd. Sverigedemokraterna förespråkar sedan länge att stöden riktade till våra lanthandlare fortlöpande ska genomlysas för att säkerställa att deras utformning, tillräcklighet och träffsäkerhet lever upp till den höga ambitionsnivå vi har på området. Det finns inget som indikerar att så inte är fallet i dag, men frågan får aldrig försummas. Det är en hjärtefråga för oss.

Bor man inom SL:s linjenät kanske man har svårt att relatera till den lilla lanthandelns eller mackens betydelse för en hel bygd, men på många håll fungerar den som en kombination av butik, mack, post, spel- och paketombud, busstation och utlämningsställe för mediciner och systembolagsvaror. Därför måste vi vara rädda om den, inte bara i rara ord utan genom vårt agerande.

Min uppmaning till er som lyssnar på kvällens debatt är att ni tar för vana att passa på att tanka eller handla på den lilla macken eller affären ute i obygden när ni är ute och reser i landet. Det kanske kostar några kronor extra, men samtidigt bidrar ni genom er handling till att hålla hela Sverige levande.

Fru talman! Få saker gjorde livet så ansträngt för människor på Sveriges landsbygder och småorter som Magdalenapriserna på bensin och diesel. När hårt arbetande skattebetalare som saknade alternativ till den egna bilen tvingades betala uppemot 30 kronor litern för diesel gick både familjer och företag på knäna. Det var inte bara bränsleräkningen som blev hög. Även priserna på varor och tjänster sköt i höjden. Lika säkert som amen i kyrkan ledde det till att inflationen eskalerade. Nu är tack och lov Magdalenapriserna ett minne blott och så även det nya och för människor utanför storstäderna hopplöst dåliga reseavdrag som Socialdemokraterna hade infört om vi inte fått ett regeringsskifte 2022.

Innan jag avrundar vill jag återkomma till två av Sverigedemokraternas käpphästar inom detta politikområde.

Den ena är att det är dags att utvärdera utfallet av den reform som gjordes för några år sedan då ansvaret för den regionala utvecklingen flyttades från länsstyrelserna till regionerna. Har reformen bidragit till ökad regional utveckling, eller har den inte det? Bör länsstyrelserna återfå hela eller delar av uppdraget, eller sköter regionerna uppdraget på ett tillfredsställande sätt? Vi har nämligen ett kollektivt ansvar för att de medel som fördelas gör så stor nytta som möjligt.

Den andra är att en större del av de enorma produktionsvärden som skapas ute i landet i högre grad måste komma lokalsamhällena till gagn. Vi förespråkar en regionalisering eller kommunalisering av fastighetsskatten för industri- och elproduktionsanläggningar. Detta skulle gagna landets alla regioner i varierande grad, enligt de beräkningar vi låtit göra. En sådan modell skulle på ett rimligt sätt kompensera kommuner där ett stort naturresursuttag sker utan att de får ta del av vinsterna, så som det fungerar i dag. Vi är helt övertygade om att vi måste börja gå i en sådan riktning för att nå en högre grad av acceptans för större industrietableringar.

Herr talman! Inledningsvis vill jag yrka bifall till utskottets förslag till beslut och avslag på den alternativa motiveringen.

Hösten 2007 ringde en god vän till mig och undrade om jag ville komma till Gällivare och jobba. Trots att jag hade jobb och faktiskt stod i begrepp att ta ett nytt jobb i Danmark blev jag nyfiken och satte mig i bilen och körde de dryga 170 milen upp till Gällivare. Väl där åkte vi ned till det som skulle bli den nya huvudnivån på 1 250 meters djup. Resten är, som man brukar säga, historia.

En del av det som vi debatterar här i dag har på ett eller annat sätt bäring på den kommun jag och min familj bor och verkar i. Jag skulle egentligen vilja uppehålla mig mer vid de båda samhällsomvandlingsprocesser som pågår i Kiruna och Gällivare, då deras konsekvenser och påverkan på lokalsamhällena egentligen förtjänar större politisk uppmärksamhet och debatt än vad som är fallet. De satsningar och beslut kring LKAB:s omställning till så kallad järnsvampsproduktion som Riksrevisionen har granskat förutsätter nämligen att verksamheten på de båda orterna utökas och framtidssäkras.

I Kiruna och Gällivare lever människorna och gruvorna i ett slags symbios. Man vet att gruvan ger och att gruvan tar. Om det inte mullrar i berget och skallrar i huset några minuter efter midnatt tänker man: Nä, i natt har laddarna problem med salvorna.

Man ska ha klart för sig att utan lokalbefolkningens och kommunernas välvilja är dessa framtidssatsningar inte möjliga, för då saknas till slut det humankapital man är helt beroende av. Att man flyttar hela samhällen ger naturligtvis upphov till möjligheter, men det skapar också stora utmaningar, inte minst vad gäller de avskrivningskostnader för alla nybyggnationer som tynger den kommunala budgeten i de båda malmfältskommunerna.

Samhällsomvandlingen – eller stadsflytten – är således inget jag bara läst eller hört talas om. Jag lever i den. Den är en del av min vardag. Man ska komma ihåg att varken Kiruna eller Malmberget flyttas för att samhällsmedborgarna efterfrågar det. De båda gruvsamhällena flyttas för att det statliga bolaget efterfrågar det för att ytterst kunna leverera vinst till staten.

Men, herr talman, i dag är det regeringens skrivelse vi ska debattera, det vill säga dess svar på Riksrevisionens granskningsrapport om LKAB:s omställning till produktion av fossilfri så kallad järnsvamp. Jag ska försöka hålla mig till den skrivelsen fortsättningsvis.

I regeringens skrivelse redogör man för vilka åtgärder man vidtagit eller ämnar vidta med anledning av Riksrevisionens iakttagelser. Ett par av de mest centrala punkterna är huruvida omställningen vilar på affärsmässig grund – om den kan anses vara lönsam, helt enkelt – och huruvida den ägarsamordning som stipulerades av statens dåvarande ägarpolicy för bolag med statligt ägande genomförts på ett adekvat sätt eller inte.

Från Sverigedemokraternas håll har vi i det föregående uttalat upprepad stark kritik mot det vi upplevt som en brist på ägarsamordning. Samtidigt har vi ifrågasatt hur det statliga bolaget värderat affärsmässigheten i projektet, inte minst betraktat ur ett större perspektiv, där samhällets kostnad för att tillskapa den för projektet erforderliga kraftproduktionen beaktas. Utan sådana satsningar skulle projektet nämligen aldrig kunna realiseras. Riksrevisionens granskning visar emellertid på att en ägardialog har skett men att den lämnar en del i övrigt att önska avseende spårbarhet och dokumentation.

Man ska ha klart för sig att detta inte rör vilken liten struntsak som helst. LKAB:s omställning till järnsvampsproduktion har i medierna beskrivits som den största industrisatsningen i Sverige i modern tid, och man har talat om investeringar för omkring 400 miljarder svenska kronor. Att en satsning av den kalibern därför sker med ägarens, statens, goda minne och att den ägardialog som föregår besluten är spårbara och väldokumenterade – inte i form av vaga minnesanteckningar – torde därför vara rimliga krav som ligger i linje med vad gemene man faktiskt förväntar sig.

Från Sverigedemokraternas sida framförde vi exempelvis tidig och tydlig kritik mot det faktum att ägaren, det vill säga staten, inte kunde kräva en ägarsamordning i de fall det upplevdes påkallat men det statliga bolaget inte självmant tog initiativ till detta. Vår ingång har varit att ägaren principiellt bör ha den rätten.

Regeringen var emellertid ganska snabbt på bollen och började arbeta med en ny ägarpolicy som är beslutad och gällande. I den har ägardialogen en tydligare plats, och det är en förändring vi välkomnar. Vår förhoppning är att detta kommer att bidra till att öka transparensen, inte bara i fallet med LKAB utan vid alla framtida stora förändringar för samtliga bolag med statligt ägande.

Herr talman! Riksrevisionen kom även fram till att LKAB har fattat besluten om sin produktionsomställning på i huvudsak affärsmässiga grunder. Det är således i linje med det uppdrag bolaget har för att kunna leverera vinst till aktieägaren, det vill säga staten och i förlängningen de svenska skattebetalarna.

I rapporten konstateras att det finns frågetecken kring hur lönsamhetsmålen beräknas. Regeringen har därför i sin nya och numera antagna ägarpolicy förändrat och förtydligat rutinerna för sådana beslut som påverkar företagens ekonomiska mål. Det är något som LKAB har implementerat efter beslut på bolagets årsstämma våren 2025.

Den nya ägarpolicyn föreskriver också att ägaren ska ges tillfälle att ta ställning till förslag till nya eller reviderade ekonomiska mål för företaget innan bolagsstyrelsen fattar sitt beslut. Detta sker dessutom tillsammans med att de antaganden som ligger till grund för ägarens ställningstaganden tydligt ska redovisas och dokumenteras.

Sammantaget är det förändringar som Sverigedemokraterna välkomnar.

Med detta sagt, herr talman, kan det också nämnas att vi upplever att LKAB i dag på ett mer nyanserat sätt än tidigare kommunicerar sina planer för järnsvampsproduktion. Från att ha låtit som att man ska ställa om hela produktionen, kosta vad det kosta vill, och att detta ska ske så snabbt som möjligt är man i dag tydligare med att satsningarna ska genomföras etappvis. Man går bara vidare till nästa fas eller skalar upp produktionen av den fossilfria järnsvampen om den är lönsam, vilket är ett förhållningssätt vi efterfrågat och välkomnar.

Att satsningarna sker på ett genomtänkt sätt som blir lönsamt får jag verkligen hoppas. Det ligger nämligen inte bara i LKAB:s intresse. Det är även viktigt för mina grannar som jobbar på min gamla arbetsplats i gruvan. Det är viktigt för min hemkommun, för min valkrets Norrbotten och för AB Sverige. Det är också viktigt för alla de betydelsefulla värdekedjor som följer på svensk järn- och stålproduktion och för att stärka Europas självförsörjningsgrad av viktiga insatsvaror.

Med det sagt vill jag tacka för och instämma i ledamoten Kjell Janssons beskrivning av LKAB i debatten om bolag med statligt ägande, som föregick denna debatt.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 28 januari.)

Herr talman! I slutet av den förra mandatperioden forcerade den dåvarande regeringen igenom ett beslut om förbud mot utvinning av kol, olja och naturgas samt skärpta regler för utvinning i alunskiffer. Detta gjordes trots att inte minst naturgas lär spela en viktig roll för landets effektbalans och reservkraft under överskådlig framtid.

Jag menar att det sett ur ett totalförsvarsperspektiv är direkt skadligt att fortsatt ha en lagstiftning som begränsar oss som nation gällande vilka av våra tillgångar vi kan nyttja för att utvinna energi. För att ytterligare belysa det absurda i förbudet kan det påpekas att det förekommer naturliga läckage av gas i naturen, exempelvis i Siljansbygden, och att denna gas inte kan tillvaratas och brukas på grund av begränsningarna i lagstiftningen.

Jag vill därför fråga klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari om regeringen avser att verka för ett avskaffande av förbudet mot utvinning av kol, olja och naturgas.

Fru talman! Monica Haider sätter faktiskt fingret på en av de saker som det här handlar om. Ledamoten ger exempel på ett kontor som har öppet en halv dag per vecka. Det är precis ett sådant kontor som med fördel kan läggas ned och ersättas av ett mobilt kontor. Man kan mycket väl ha ett kontor som servar flera av de här orterna med samma personal i stället för att ha en lokal som står tom sex dagar i veckan. På så sätt kan man jobba effektivt, och skattemedel ska användas effektivt.

Både jag och ledamoten Haider vet att en del av kontoren används i ganska hög grad, medan andra, vilket myndigheten själv pekar på, hade en extremt låg nyttjandegrad. Vi har som bekant inte ministerstyre i Sverige, så vi från politiken kan inte tala om för myndigheten vilka kontor som ska läggas ned. Den bedömningen får myndigheten själv svara för.

Jag kan som politiker drista mig till att ifrågasätta en del av besluten. Ur ett landsbygdsperspektiv kan jag kanske tycka att det finns för många servicecenter i Storstockholm där man kan åka med SL, medan kontor har lagts ned i andra delar av landet. Men jag vet också att vi i Sverige har en ordning med självstyrande myndigheter som gör sina egna prioriteringar och fattar den typen av beslut.

Jag anser i alla fall att med ökad digitalisering, ökad it-mognad, bättre appar och mobila enheter är det inte orimligt att myndigheten jobbar effektivare och smartare. Det måste ändå vara en grundhypotes inom politiken att vi ska använda skattemedel effektivt.

Fru talman! Tack, Monica Haider, för ditt inlägg i debatten! Jag hade inte tänkt ta replik – en ganska vanlig inledning här i talarstolen, har jag märkt – men jag kunde inte låta bli.

Statens servicecenter är i grund och botten en gammal borgerlig reform. Jag vill minnas att det var Mats Odell som var minister när det genomfördes. Sedan har den myndigheten vuxit och vuxit. Gott så, kan man tänka, men sedan ser man att myndigheten själv redogör för att det är otroligt få människor som kommer till vissa av kontoren. De besöks knappt över huvud taget.

Vi har ökat digitaliseringen, och nästan alla myndigheter har digitala tjänster. Sedan finns det en liten grupp som inte kan tillgodogöra sig det. Att man i det läget säger åt myndigheten att se över möjligheten till mobila enheter och att jobba annorlunda tycker jag är rimligt. Det är inte så att vi inte ska ha Statens servicecenter, men det är också märkligt att Statens servicecenter har väldigt många kontor i Stockholm innanför SL:s linjenät. Där skulle man definitivt kunna ta bort några kontor. I stället har myndigheten valt att ta bort kontor på andra ställen i landet, något som jag kanske inte tycker är bra.

Hur många besök tycker ledamoten att det är rimligt att ett kontor har?

Fru talman! Tack, Birger Lahti, för det inlägget!

Det är skönt att höra att ledamoten inte heller vill ha höga drivmedelspriser. Jag vet hur det är på den plats där ledamoten bor. I Gällivare, där jag bor, finns det inte mycket till kollektivtrafik, men den finns i alla fall. I Pajala är det ännu svårare. Dessutom bor ledamoten inte ens inne i centrala Pajala, så jag vet att han i allra högsta grad är beroende av bilen.

Vi såg vad de höga drivmedelspriserna gav upphov till. Vi hade en skenande inflation, maten blev dyrare och det blev dyrt för lantbrukarna. Varor och tjänster, alltså även tjänster där företag ska ta ut resekostnader på konsumenterna, blev dyrare. Det är alltså inte bara dyrt för den enskilde som tankar bilen, utan detta får konsekvenser för alla som brukar bil och som sedan tar ut kostnaden på kollektivet eller på sina kunder.

De höga priserna gjorde det tufft för kommuner med långa avstånd när det gäller hemsjukvård, hemtjänst och liknande. Alla de här kostnaderna drevs upp av de extremt höga drivmedelspriser vi hade fram till 2022, eller egentligen till 2023, för det tog tid innan vi faktiskt sänkte drivmedelspriserna.

Det här är någonting som jag hoppas att vi aldrig kommer tillbaka till. Vi ska inte placera oss i strykklassen med bland de högsta drivmedelspriserna i världen. Jag hoppas att vi aldrig hamnar där igen.

Fru talman! Tack, Birger Lahti, för inlägget och frågorna, och tack för supporten när det gäller reseavdraget! Det är väl inget fel i att ge den typen av erkännande, även om man som politiker i opposition ska kritisera regeringspartierna och stödpartierna. Jag tänker på den gamla sketchen med Sven Melander – om ni minns den – där han hade svårt att uttala orden ”jag hade fel”.

Jag vet inte vad priset var i Finland. Jag vet att ledamoten Lahti har mycket närmare till Finland än vad jag har. Man ska inte säga att folk begår den typen av handlingar, men när man bor där Birger Lahti bor kanske man tankar så kallad PÖ i Finland. Jag vet alltså inte vad dieselpriset var i Finland, för jag var i princip aldrig där och tankade.

Jag noterar att vi hade som mål att sänka med 10 kronor vid pump. Ungefär ett och ett halvt år efter att vi tillträdde var priset sänkt med 10 kronor, och i dag är det mer än 10 kronor billigare.

Vi hade en regering som skyllde på Putinpriser. Jag konstaterar att Putin är kvar, och han bedriver fortfarande samma vidriga krig mot Ukraina. Men Magdalena är inte kvar. Det var alltså inga Putinpriser.

Fru talman! Tack, Katarina Luhr, för det inlägget i debatten!

Jag uppfattade ingen riktig fråga. Jag konstaterar bara att det har varit Lucia. Vi har antagligen ägnat oss åt att sjunga andra visor än detta. Vi är både två inte helt uppsjungna om hur förslaget var konstruerat.

Det var inte bara våra beräkningar som vi gjorde på kammaren. Det var beräkningar som vi fick till oss av andra. Jag minns inte om det var Rut eller vilka det var som hade räknat på det.

Vi fick till oss siffror som var alarmerande. Jag kan intyga att människor som till exempel bor fyra fem mil utanför samhället i min egen hemkommun inte tar lådcykeln eller kollektivtrafik när vi har snö.

Sjuksköterskor, lärare, skolbespisningspersonal och liknande som är kvinnor och låginkomsttagare eller medelinkomsttagare åker inte kollektivt, utan de tar bilen.

Det är inte bara välbetalda män i storstäderna som åker bil. Det är i allra högsta grad väldigt många kvinnor som är beroende av bilen.

Det kanske ser lite annorlunda ut på Södermalm. Men vi kanske ska lyfte blicken lite högre än så.

Fru talman! Tack, Katarina Luhr, för de vänliga orden. Det är inte varje dag man blir kallad poetisk, men det ska vara en första gång för allting. Blekinge är också fantastiskt vackert. Det vill jag understryka. Jag var där alldeles nyligen. Det är ett otroligt vackert landskap med sina skärgårdsöar.

Vi lät räkna på det reseavdrag som föreslogs. Man kan säkert räkna på Stockholms innerstad där man har SL som referens och se att det skulle kunna gagna folk här.

En av parametrarna i reseavdragsförslaget var att en väldigt lång sträcka inte skulle omfattas. Jag vill dra mig till minnes – det är som sagt flera år sedan – att under sju mil eller tio mil skulle det inte finnas någon möjlighet att göra något reseavdrag.

Det skulle få helt orimliga konsekvenser i Norrbottens inland där det inte alls är ovanligt att folk pendlar tio mil till jobb varje dag. Man har väldigt lite trafik. Att åka tio mil där tar ungefär samma tid som det tar att åka två eller tre mil på morgonen i Stockholm.

Vi lät räkna på det både med statlig inkomstskatt och utan statlig inkomstskatt för en hel del olika scenarier. Vi kunde i princip bara se förlorare på landsbygden med förslaget, vilket är helt oacceptabelt för oss.

Det är mycket möjligt att en väljargrupp i Stockholms innerstad som tar lådcykeln eller tunnelbanan till jobbet skulle vinna på det. Men landsbygdens folk skulle definitivt inte vara vinnare med det förslag som då presenterades.

Fru talman! Jag tackar ånyo för frågorna.

Det finns ju statliga myndigheter ute i landet. Jag svarade på frågan – som sagt har vi en positiv grundsyn på att utlokalisera den här typen av arbetstillfällen.

Det är precis som ledamoten säger: Det finns inte några granskningar från Riksrevisionen som är fria från kritik. Här var det ändå ganska bärande kritik. Det var svårt att finna korrekt kompetens för en del av myndigheterna och besätta de kompetensluckor som uppstod när kompetensen inte flyttade med, det fanns inte adekvata utbildningar på de här platserna i landet och så vidare.

När det gäller huruvida regeringen vill göra fler utflyttningar av statliga myndigheter föreslår jag att Monica Haider frågar någon av regeringsföreträdarna. Vår ingång i detta är att vi är positivt inställda till det. Det är någonting vi bär med oss i de förhandlingar vi i varje fall har med regeringen.

Fru talman! Jag tackar ledamoten Haider för frågorna. Jag antar att hon syftar på Riksrevisionens granskning av utlokaliseringen av statliga myndigheter – inte statliga arbetstillfällen. Jag har inte den rapporten alldeles färskt i minnet, men jag minns i alla fall att en slutsats i den var att det inte är alldeles bekymmersfritt att utlokalisera myndigheter.

Vi har en genuint positiv grundsyn på att utlokalisera statliga myndigheter. Alla behöver inte befinna sig i Stockholm. Men rapporten var ganska tydlig med att det inte är bekymmersfritt. Problem med framför allt kompetensförsörjning samt samverkan med andra myndigheter och liknande gjorde att man definitivt inte ansåg alla statliga myndigheter vara lämpade för detta.

Jag önskar att jag hade läst rapporten i går – det är ändå några år sedan vi hanterade den i utskottet. Det uppriktiga svaret är som sagt att vi har en positiv grundsyn på detta. Men det är lättare sagt än gjort att utlokalisera de statliga myndigheterna.

Fru talman! Låt mig inleda med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut i betänkandet NU2.

Regional utveckling må vara ett litet utgiftsområde i den statliga budgeten, men det är inte desto mindre en fråga som engagerar. Det syns inte minst i betänkandet, där det finns tydlig samstämmighet mellan partierna om att det ska gå att bo och verka i landets alla delar, även om synen på hur man ska nå dit delvis skiljer sig åt.

Klart är i alla fall att utgiftsområdets knappa 5 miljarder kronor inte speglar omfattningen av politikens ambition på området, eftersom förutsättningarna för en god regional utveckling handlar om så mycket mer än de budgetposter som omfattas av detta utgiftsområde.

Fru talman! I morse när jag flög hit från Gällivare lämnade jag ett Malmfälten i vacker vinterskrud bakom mig. Vi lyfte och flög över Europas största koppardagbrott. Bakom oss hade vi en av LKAB:s gigantiska järnmalmsgruvor. Hade det inte varit så mörkt hade vi efter en stunds flygning kunnat se flera av de vattenkraftsanläggningar, i inte minst Jokkmokks kommun, som bidrar till att hålla svenska hushåll varma och svensk industri rullande.

Jag tänkte att Norrbotten är en fantastisk plats att bo på. Där skapas enorma värden genom malm, kraftproduktion och turism. Norrbotten är ytterligheternas plats på jorden. Sedan några dagar tillbaka är det polarnattens rike, för att om ett halvår vara platsen där solen aldrig går ned. Där utvinns järnmalm en och en halv kilometer under jord. Där skickar man också upp raketer i rymden.

Norrbotten är fantastiskt och unikt på många sätt. Och vet ni, precis samma sak kan man säga om många andra delar av landet. De har alla sina unika särarter och sina unika förutsättningar och bidrar tillsammans till att göra Sverige fantastiskt.

Utgiftsområdet är, som jag tidigare berört, betydligt smalare än man kan tro. Vad som är regional utvecklingspolitik och vad som inte är det är faktiskt svårt att hålla isär, eftersom nästan alla politikområden på ett eller annat sätt påverkar förutsättningarna att bo och verka i landets olika delar.

Men, om vi för en stund tittar på en sak som är direkt kopplad till detta utgiftsområde ser vi att det är stödet till kommersiell service i våra landsbygder. Här tycks nästan råda en politisk vilja att övertrumfa varandra. Gott så!

Sverigedemokraterna förespråkar sedan länge att dessa stöds utformning, tillräcklighet och träffsäkerhet ska genomlysas för att säkerställa att de gör avsedd nytta. Glädjande nog indikerar de utvärderingar som gjorts att så verkar vara fallet. Det är något som vi följer noga, och det är en hjärtefråga för oss.

Den kommersiella servicen utgör inte sällan navet i Sveriges olika bygder. Lanthandeln eller den lilla macken med tillhörande butik är på många håll en kombination av butik, mack, turistbyrå, post- och paketombud, utlämningsställe för mediciner och systembolagsvaror, spelombud och busstation. Dessa ska vi vara rädda om, inte bara i budgeten utan även genom vårt eget agerande.

Jag har därför en uppmaning till er som lyssnar på dagens debatt. När ni reser i landet och passerar mindre byar och orter, passa gärna på att tanka eller handla lite på den lilla macken eller i den lilla affären som ligger ute i ingenstans. Det kanske kostar dig några kronor mer. Men du bidrar just då till att hålla hela Sverige levande.

En annan sak, som egentligen inte har med just detta utgiftsområde att göra men som inte kan blundas för i den här debatten, är bränslepriser och transportkostnader. Jag vill hävda att det var få saker som gjorde livet så tufft för människor på Sveriges landsbygder och småorter som Magdalenapriserna på bensin och diesel. När hårt arbetande skattebetalare tvingades betala uppemot 30 kronor litern för diesel knäade både familjer och företag. Det fick också priserna på varor och tjänster att skjuta i höjden, med eskalerande inflation som resultat. Nu har vi tack och lov ersatt Magdalenapriser med Jimmiepriser. Och inte bara det – vi satte stopp för det urusla förslag till nytt reseavdrag som annars hade införts av Socialdemokraterna och deras stödpartier.

Fru talman! Vi gör historiska satsningar på vägnätet, och vi har avskaffat den destruktiva flygskatten. Vi är nämligen övertygade om att rimliga transporttider och rimliga transportkostnader hör till de viktigaste förutsättningarna för utveckling i landets alla delar. Underhållsskulden är emellertid enorm, och de satsningar som behöver göras är så omfattande att det kommer att ta lång tid och krävas många budgetar med förnuftiga satsningar innan vi är i kapp.

Om infrastruktur och rimliga transportkostnader är viktiga för positiv regional utveckling finns det en sak som är än viktigare, och det är att det finns människor med drivkraft som vill och kan bo ute i landets alla delar. Humankapitalet är helt enkelt centralt för att Sverige ska kunna leva.

Min personliga, och även mitt partis, övertygelse är att dessa människor och företag vill ha och förtjänar goda förutsättningar oavsett om de väljer att bo i Västerbottens inland, på Smålands högland, i Värmlands djupa skogar eller på en vindpinad skärgårdsö. En lyckad regional utvecklingspolitik handlar om att skapa vettiga förutsättningar som inte befäster en bild av att man är tärande och i behov av olika stödåtgärder. Det är viktigt inte minst för självbilden och stoltheten ute i landet.

Vi måste samtidigt vara bättre på att undanröja hinder och regler som verkar hämmande. Låt mig understryka att människor som bor ute i landet inte vill bli sedda som en belastning eller bli tyckta synd om. De vill ha rättvisa förutsättningar som ger dem rimliga möjligheter att utveckla de förmågor de själva besitter. Det finns otroligt mycket driftigt och flitigt folk ute i landet som strävsamt gör det vi alla – i alla fall i ordalag – vill att de ska göra, nämligen se till att hela landet kan leva. Till er vill jag säga: Tack – ni förtjänar vår respekt och tacksamhet!

Innan jag avrundar detta anförande om regional utveckling vill jag orda lite om två av Sverigedemokraternas käpphästar på området. Den ena är att det är dags att utvärdera utfallet av den reform som gjordes för några år sedan, då ansvaret för den regionala utvecklingen flyttades från länsstyrelserna till regionerna. Har reformen bidragit till ökad regional utveckling eller inte? Bör länsstyrelserna återfå hela eller delar av uppdraget, eller sköter regionerna uppdraget på ett tillfredsställande sätt? Vi har nämligen ett kollektivt ansvar för att de medel som fördelas gör så stor nytta som bara är möjligt.

Det andra är att de enorma produktionsvärden som skapas ute i landet i högre grad behöver komma lokalsamhällena till gagn. Vi förespråkar en regionalisering eller kommunalisering av fastighetsskatten för industri och elproduktionsanläggningar. Det är något som skulle gagna landets alla regioner i varierande grad enligt de beräkningar vi låtit göra. En sådan modell skulle på ett rimligt sätt kompensera kommuner där ett stort naturresursuttag sker utan att de får ta del av vinsterna, som det är i dag. Vi är helt övertygade om att detta är en väg vi måste börja gå. Men som ni förstår är de förslagen inte något som ska debatteras här i dag.

Med det sagt, fru talman, vill jag ta tillfället i akt att önska ledamöterna, åhörarna, talmanspresidiet och tjänstemännen en riktigt god jul och ett gott nytt år i min sista debatt här i kammaren för i år.

Fru talman! Tack, Katarina Luhr, för det tydliggörandet!

Nu förstår jag att det är en helt annan berggrund vi talar om och helt andra förutsättningar. Man kan inte jämföra ett gigantiskt dagbrott i Sverige med flera andra fyndigheter. Vi ska ändå försöka få lite perspektiv på de volymer som vi talar om.

Aitik i Gällivare bryter 40 miljoner ton årligen. Det är 40 miljoner ton varje år, give or take. LKAB bröt 84 miljoner ton berg 2023. Det gäller att få lite perspektiv. Det är inte så stora volymer vi talar om utspritt på flera andra ställen.

Jag har full respekt för att vi kanske talar om jordbruksmark, alunskiffer och andra saker. Men vi måste ändå sätta saker och ting i perspektiv och inte måla ut det som att vi ska gräva bort halva Sverige.

Det låter som att det är alldeles fantastiskt stora siffror. Bara i min hemkommun bryter man dubbelt de volymerna varje år. Jag passerar det på vägen till Luleå.

Jag känner när man skjuter i berget, och jag störs inte av det. Tvärtom vet jag att det är förutsättningen för att vi ska ha ett samhälle, arbetstillfällen och så vidare.

Jag vill med detta ge ett medskick. När vi talar om låga koncentrationshalter och låga halter i berget är det en utmaning som gör att vi driver tekniken framåt och blir duktigare på att ta hand om det vi har i backen.

Är det lönsamt ska vi göra det på ett vettigt sätt. Det är inte astronomiska volymer som vi trots allt talar om.

Fru talman! Tack, Katarina Luhr, för inlägget i debatten!

Det är tydligt att vi står en bit ifrån varandra i den här frågan. Jag tänkte att vi kanske inte behöver upplysa väljarna ytterligare om det i det här replikskiftet.

Jag tänker bita mig fast vid en sak som ledamoten Luhr sa om de låga koncentrationshalterna och 20 miljoner ton, som låter väldigt mycket.

Jag inleder med att ställa en kunskapsfråga till ledamoten. Vet ledamoten hur mycket man bryter i Aitik i min hemkommun varje år? Vet ledamoten hur mycket berg LKAB bryter varje år?

Fru talman! Ja, om vi pratar arbetslöshet kan jag ju säga att siffrorna i statistiken kan brytas ned ganska mycket. Man kan bryta ned dem till molekyler, men då hamnar vi i en migrationspolitisk debatt. Det ska vi inte bedriva här i kammaren i dag.

När det gäller de summor som betalas in till det kollektiva, alltså skatter, kommer de framför allt från det privata näringslivet. Det är där det genereras pengar. Den sociala sektorn bekostas av de skatter det privata näringslivet ger upphov till. Det är den modellen vi har; vi bekostar samhällsservice med hjälp av de allmänna medel som arbetskraften i det privata, vinstdrivande näringslivet skjuter in i systemet.

Jag tänkte backa till en annan sak. Ledamoten From menade att Socialdemokraterna enligt ett kongressbeslut är för sekundär brytning. Det välkomnar jag. Det är fullt rimligt.

Sedan var ledamoten From inne på frågan om gränsvärdena för uran i lakvatten kontra de gränsvärden som gäller för dricksvatten. Det var någonting som jag även nämnde i mitt anförande. Visst ställer det till det, men det pekar också på någonting. Det pekar på att vi från Myndighetssverige har satt gränserna för vilken miljöpåverkan som är rimlig extremt lågt – lägre än det vi tycker är tjänligt att dricka och ha i de kommunala vattenkranarna.

Min fråga är om ledamoten From inte litar på svensk miljölagstiftning och på miljöbalken.

Fru talman! Tack, Isak From, för inlägget i debatten, som jag tror kommer att fortsätta vara ganska spänstig här under eftermiddagen.

Jag tänkte göra en liten inflygning över detta med näringspolitik, som Isak From efterlyste från Tidöregeringen. Isak From påstod att regeringen inte hade gjort någonting på det näringspolitiska området. Då tänkte jag nämna några saker: regelförenklingsråd, implementeringsråd, gårdsförsäljning, hotelltillståndens avskaffande, avskaffande av danstillstånd, 3:12-reglerna som förenklar och sänker kostnaderna för omkring 60 000 företag, förenklade tillståndsprocesser, accelerationskontor samt avskaffande av kravet på att spara kvitton fysiskt, vilket också leder till minskad administration och minskade kostnader.

Detta är gjort på tre år. Vad gjorde den socialdemokratiska regeringen under åtta år för att främja svenskt näringsliv?

Fru talman! Tack, Katarina Luhr, för frågorna!

Jag tänker faktiskt backa till där vi var tidigare när det gäller livsmedelsförsörjning. Återigen: Alunskiffer, som vi också delvis debatterar i dag, är – tyvärr, får man väl säga – ofta beläget under bördig jordbruksmark. Jag förstår den oro som framförs, och jag tycker att man ska vara lyhörd för den.

Vi befinner oss i ett omvärldsläge där många saker känns osäkra, och då är livsmedelsproduktion naturligtvis en central fråga. Jag kommer själv från en valkrets där vi snabbt skulle bli väldigt hungriga om vi inte hade kontakt med södra Sverige genom stambanor och liknande. Livsmedelsproduktionen i Norrbotten är alarmerande liten – och det är den faktiskt på många håll i Sverige.

Dessa avväganden måste ständigt och jämt göras. Oavsett hur vi använder vår mark finns det ju konflikter kring markanvändningen. Det kan vara försvaret, det kan vara rennäringen och det kan vara gruvindustrin. Det kan vara alla möjliga olika särintressen som på något sätt måste beaktas, och så är det även i det här fallet.

Jag är helt övertygad om att antalet projekt inom storskalig gruvindustri som skulle komma igång på grund av det här beslutet inte skulle vara drastiskt mycket större än de processer vi redan har kopplat till gruvnäringen, men jag skulle välkomna om det blev åtminstone några fler gruvor.

Sedan är det så att man på många ställen har relativt ytliga fyndigheter. Ja, större arealer tas i bruk, men man kan också arbeta med återfyllning. Det sker i vissa fall, det vill säga att man återfyller marken, stoppar in gödningsmedel och så vidare. Det gör marken till ännu bättre jordbruksmark än innan den togs i anspråk för gruvdrift.