Eric Palmqvist

Fru talman! Tack, Monica Haider, för ditt inlägg i debatten! Jag hade inte tänkt ta replik – en ganska vanlig inledning här i talarstolen, har jag märkt – men jag kunde inte låta bli.

Statens servicecenter är i grund och botten en gammal borgerlig reform. Jag vill minnas att det var Mats Odell som var minister när det genomfördes. Sedan har den myndigheten vuxit och vuxit. Gott så, kan man tänka, men sedan ser man att myndigheten själv redogör för att det är otroligt få människor som kommer till vissa av kontoren. De besöks knappt över huvud taget.

Vi har ökat digitaliseringen, och nästan alla myndigheter har digitala tjänster. Sedan finns det en liten grupp som inte kan tillgodogöra sig det. Att man i det läget säger åt myndigheten att se över möjligheten till mobila enheter och att jobba annorlunda tycker jag är rimligt. Det är inte så att vi inte ska ha Statens servicecenter, men det är också märkligt att Statens servicecenter har väldigt många kontor i Stockholm innanför SL:s linjenät. Där skulle man definitivt kunna ta bort några kontor. I stället har myndigheten valt att ta bort kontor på andra ställen i landet, något som jag kanske inte tycker är bra.

Hur många besök tycker ledamoten att det är rimligt att ett kontor har?

Fru talman! Tack, Birger Lahti, för det inlägget!

Det är skönt att höra att ledamoten inte heller vill ha höga drivmedelspriser. Jag vet hur det är på den plats där ledamoten bor. I Gällivare, där jag bor, finns det inte mycket till kollektivtrafik, men den finns i alla fall. I Pajala är det ännu svårare. Dessutom bor ledamoten inte ens inne i centrala Pajala, så jag vet att han i allra högsta grad är beroende av bilen.

Vi såg vad de höga drivmedelspriserna gav upphov till. Vi hade en skenande inflation, maten blev dyrare och det blev dyrt för lantbrukarna. Varor och tjänster, alltså även tjänster där företag ska ta ut resekostnader på konsumenterna, blev dyrare. Det är alltså inte bara dyrt för den enskilde som tankar bilen, utan detta får konsekvenser för alla som brukar bil och som sedan tar ut kostnaden på kollektivet eller på sina kunder.

De höga priserna gjorde det tufft för kommuner med långa avstånd när det gäller hemsjukvård, hemtjänst och liknande. Alla de här kostnaderna drevs upp av de extremt höga drivmedelspriser vi hade fram till 2022, eller egentligen till 2023, för det tog tid innan vi faktiskt sänkte drivmedelspriserna.

Det här är någonting som jag hoppas att vi aldrig kommer tillbaka till. Vi ska inte placera oss i strykklassen med bland de högsta drivmedelspriserna i världen. Jag hoppas att vi aldrig hamnar där igen.

Fru talman! Tack, Birger Lahti, för inlägget och frågorna, och tack för supporten när det gäller reseavdraget! Det är väl inget fel i att ge den typen av erkännande, även om man som politiker i opposition ska kritisera regeringspartierna och stödpartierna. Jag tänker på den gamla sketchen med Sven Melander – om ni minns den – där han hade svårt att uttala orden ”jag hade fel”.

Jag vet inte vad priset var i Finland. Jag vet att ledamoten Lahti har mycket närmare till Finland än vad jag har. Man ska inte säga att folk begår den typen av handlingar, men när man bor där Birger Lahti bor kanske man tankar så kallad PÖ i Finland. Jag vet alltså inte vad dieselpriset var i Finland, för jag var i princip aldrig där och tankade.

Jag noterar att vi hade som mål att sänka med 10 kronor vid pump. Ungefär ett och ett halvt år efter att vi tillträdde var priset sänkt med 10 kronor, och i dag är det mer än 10 kronor billigare.

Vi hade en regering som skyllde på Putinpriser. Jag konstaterar att Putin är kvar, och han bedriver fortfarande samma vidriga krig mot Ukraina. Men Magdalena är inte kvar. Det var alltså inga Putinpriser.

Fru talman! Tack, Katarina Luhr, för det inlägget i debatten!

Jag uppfattade ingen riktig fråga. Jag konstaterar bara att det har varit Lucia. Vi har antagligen ägnat oss åt att sjunga andra visor än detta. Vi är både två inte helt uppsjungna om hur förslaget var konstruerat.

Det var inte bara våra beräkningar som vi gjorde på kammaren. Det var beräkningar som vi fick till oss av andra. Jag minns inte om det var Rut eller vilka det var som hade räknat på det.

Vi fick till oss siffror som var alarmerande. Jag kan intyga att människor som till exempel bor fyra fem mil utanför samhället i min egen hemkommun inte tar lådcykeln eller kollektivtrafik när vi har snö.

Sjuksköterskor, lärare, skolbespisningspersonal och liknande som är kvinnor och låginkomsttagare eller medelinkomsttagare åker inte kollektivt, utan de tar bilen.

Det är inte bara välbetalda män i storstäderna som åker bil. Det är i allra högsta grad väldigt många kvinnor som är beroende av bilen.

Det kanske ser lite annorlunda ut på Södermalm. Men vi kanske ska lyfte blicken lite högre än så.

Fru talman! Tack, Katarina Luhr, för de vänliga orden. Det är inte varje dag man blir kallad poetisk, men det ska vara en första gång för allting. Blekinge är också fantastiskt vackert. Det vill jag understryka. Jag var där alldeles nyligen. Det är ett otroligt vackert landskap med sina skärgårdsöar.

Vi lät räkna på det reseavdrag som föreslogs. Man kan säkert räkna på Stockholms innerstad där man har SL som referens och se att det skulle kunna gagna folk här.

En av parametrarna i reseavdragsförslaget var att en väldigt lång sträcka inte skulle omfattas. Jag vill dra mig till minnes – det är som sagt flera år sedan – att under sju mil eller tio mil skulle det inte finnas någon möjlighet att göra något reseavdrag.

Det skulle få helt orimliga konsekvenser i Norrbottens inland där det inte alls är ovanligt att folk pendlar tio mil till jobb varje dag. Man har väldigt lite trafik. Att åka tio mil där tar ungefär samma tid som det tar att åka två eller tre mil på morgonen i Stockholm.

Vi lät räkna på det både med statlig inkomstskatt och utan statlig inkomstskatt för en hel del olika scenarier. Vi kunde i princip bara se förlorare på landsbygden med förslaget, vilket är helt oacceptabelt för oss.

Det är mycket möjligt att en väljargrupp i Stockholms innerstad som tar lådcykeln eller tunnelbanan till jobbet skulle vinna på det. Men landsbygdens folk skulle definitivt inte vara vinnare med det förslag som då presenterades.

Fru talman! Jag tackar ånyo för frågorna.

Det finns ju statliga myndigheter ute i landet. Jag svarade på frågan – som sagt har vi en positiv grundsyn på att utlokalisera den här typen av arbetstillfällen.

Det är precis som ledamoten säger: Det finns inte några granskningar från Riksrevisionen som är fria från kritik. Här var det ändå ganska bärande kritik. Det var svårt att finna korrekt kompetens för en del av myndigheterna och besätta de kompetensluckor som uppstod när kompetensen inte flyttade med, det fanns inte adekvata utbildningar på de här platserna i landet och så vidare.

När det gäller huruvida regeringen vill göra fler utflyttningar av statliga myndigheter föreslår jag att Monica Haider frågar någon av regeringsföreträdarna. Vår ingång i detta är att vi är positivt inställda till det. Det är någonting vi bär med oss i de förhandlingar vi i varje fall har med regeringen.

Fru talman! Jag tackar ledamoten Haider för frågorna. Jag antar att hon syftar på Riksrevisionens granskning av utlokaliseringen av statliga myndigheter – inte statliga arbetstillfällen. Jag har inte den rapporten alldeles färskt i minnet, men jag minns i alla fall att en slutsats i den var att det inte är alldeles bekymmersfritt att utlokalisera myndigheter.

Vi har en genuint positiv grundsyn på att utlokalisera statliga myndigheter. Alla behöver inte befinna sig i Stockholm. Men rapporten var ganska tydlig med att det inte är bekymmersfritt. Problem med framför allt kompetensförsörjning samt samverkan med andra myndigheter och liknande gjorde att man definitivt inte ansåg alla statliga myndigheter vara lämpade för detta.

Jag önskar att jag hade läst rapporten i går – det är ändå några år sedan vi hanterade den i utskottet. Det uppriktiga svaret är som sagt att vi har en positiv grundsyn på detta. Men det är lättare sagt än gjort att utlokalisera de statliga myndigheterna.

Fru talman! Låt mig inleda med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut i betänkandet NU2.

Regional utveckling må vara ett litet utgiftsområde i den statliga budgeten, men det är inte desto mindre en fråga som engagerar. Det syns inte minst i betänkandet, där det finns tydlig samstämmighet mellan partierna om att det ska gå att bo och verka i landets alla delar, även om synen på hur man ska nå dit delvis skiljer sig åt.

Klart är i alla fall att utgiftsområdets knappa 5 miljarder kronor inte speglar omfattningen av politikens ambition på området, eftersom förutsättningarna för en god regional utveckling handlar om så mycket mer än de budgetposter som omfattas av detta utgiftsområde.

Fru talman! I morse när jag flög hit från Gällivare lämnade jag ett Malmfälten i vacker vinterskrud bakom mig. Vi lyfte och flög över Europas största koppardagbrott. Bakom oss hade vi en av LKAB:s gigantiska järnmalmsgruvor. Hade det inte varit så mörkt hade vi efter en stunds flygning kunnat se flera av de vattenkraftsanläggningar, i inte minst Jokkmokks kommun, som bidrar till att hålla svenska hushåll varma och svensk industri rullande.

Jag tänkte att Norrbotten är en fantastisk plats att bo på. Där skapas enorma värden genom malm, kraftproduktion och turism. Norrbotten är ytterligheternas plats på jorden. Sedan några dagar tillbaka är det polarnattens rike, för att om ett halvår vara platsen där solen aldrig går ned. Där utvinns järnmalm en och en halv kilometer under jord. Där skickar man också upp raketer i rymden.

Norrbotten är fantastiskt och unikt på många sätt. Och vet ni, precis samma sak kan man säga om många andra delar av landet. De har alla sina unika särarter och sina unika förutsättningar och bidrar tillsammans till att göra Sverige fantastiskt.

Utgiftsområdet är, som jag tidigare berört, betydligt smalare än man kan tro. Vad som är regional utvecklingspolitik och vad som inte är det är faktiskt svårt att hålla isär, eftersom nästan alla politikområden på ett eller annat sätt påverkar förutsättningarna att bo och verka i landets olika delar.

Men, om vi för en stund tittar på en sak som är direkt kopplad till detta utgiftsområde ser vi att det är stödet till kommersiell service i våra landsbygder. Här tycks nästan råda en politisk vilja att övertrumfa varandra. Gott så!

Sverigedemokraterna förespråkar sedan länge att dessa stöds utformning, tillräcklighet och träffsäkerhet ska genomlysas för att säkerställa att de gör avsedd nytta. Glädjande nog indikerar de utvärderingar som gjorts att så verkar vara fallet. Det är något som vi följer noga, och det är en hjärtefråga för oss.

Den kommersiella servicen utgör inte sällan navet i Sveriges olika bygder. Lanthandeln eller den lilla macken med tillhörande butik är på många håll en kombination av butik, mack, turistbyrå, post- och paketombud, utlämningsställe för mediciner och systembolagsvaror, spelombud och busstation. Dessa ska vi vara rädda om, inte bara i budgeten utan även genom vårt eget agerande.

Jag har därför en uppmaning till er som lyssnar på dagens debatt. När ni reser i landet och passerar mindre byar och orter, passa gärna på att tanka eller handla lite på den lilla macken eller i den lilla affären som ligger ute i ingenstans. Det kanske kostar dig några kronor mer. Men du bidrar just då till att hålla hela Sverige levande.

En annan sak, som egentligen inte har med just detta utgiftsområde att göra men som inte kan blundas för i den här debatten, är bränslepriser och transportkostnader. Jag vill hävda att det var få saker som gjorde livet så tufft för människor på Sveriges landsbygder och småorter som Magdalenapriserna på bensin och diesel. När hårt arbetande skattebetalare tvingades betala uppemot 30 kronor litern för diesel knäade både familjer och företag. Det fick också priserna på varor och tjänster att skjuta i höjden, med eskalerande inflation som resultat. Nu har vi tack och lov ersatt Magdalenapriser med Jimmiepriser. Och inte bara det – vi satte stopp för det urusla förslag till nytt reseavdrag som annars hade införts av Socialdemokraterna och deras stödpartier.

Fru talman! Vi gör historiska satsningar på vägnätet, och vi har avskaffat den destruktiva flygskatten. Vi är nämligen övertygade om att rimliga transporttider och rimliga transportkostnader hör till de viktigaste förutsättningarna för utveckling i landets alla delar. Underhållsskulden är emellertid enorm, och de satsningar som behöver göras är så omfattande att det kommer att ta lång tid och krävas många budgetar med förnuftiga satsningar innan vi är i kapp.

Om infrastruktur och rimliga transportkostnader är viktiga för positiv regional utveckling finns det en sak som är än viktigare, och det är att det finns människor med drivkraft som vill och kan bo ute i landets alla delar. Humankapitalet är helt enkelt centralt för att Sverige ska kunna leva.

Min personliga, och även mitt partis, övertygelse är att dessa människor och företag vill ha och förtjänar goda förutsättningar oavsett om de väljer att bo i Västerbottens inland, på Smålands högland, i Värmlands djupa skogar eller på en vindpinad skärgårdsö. En lyckad regional utvecklingspolitik handlar om att skapa vettiga förutsättningar som inte befäster en bild av att man är tärande och i behov av olika stödåtgärder. Det är viktigt inte minst för självbilden och stoltheten ute i landet.

Vi måste samtidigt vara bättre på att undanröja hinder och regler som verkar hämmande. Låt mig understryka att människor som bor ute i landet inte vill bli sedda som en belastning eller bli tyckta synd om. De vill ha rättvisa förutsättningar som ger dem rimliga möjligheter att utveckla de förmågor de själva besitter. Det finns otroligt mycket driftigt och flitigt folk ute i landet som strävsamt gör det vi alla – i alla fall i ordalag – vill att de ska göra, nämligen se till att hela landet kan leva. Till er vill jag säga: Tack – ni förtjänar vår respekt och tacksamhet!

Innan jag avrundar detta anförande om regional utveckling vill jag orda lite om två av Sverigedemokraternas käpphästar på området. Den ena är att det är dags att utvärdera utfallet av den reform som gjordes för några år sedan, då ansvaret för den regionala utvecklingen flyttades från länsstyrelserna till regionerna. Har reformen bidragit till ökad regional utveckling eller inte? Bör länsstyrelserna återfå hela eller delar av uppdraget, eller sköter regionerna uppdraget på ett tillfredsställande sätt? Vi har nämligen ett kollektivt ansvar för att de medel som fördelas gör så stor nytta som bara är möjligt.

Det andra är att de enorma produktionsvärden som skapas ute i landet i högre grad behöver komma lokalsamhällena till gagn. Vi förespråkar en regionalisering eller kommunalisering av fastighetsskatten för industri och elproduktionsanläggningar. Det är något som skulle gagna landets alla regioner i varierande grad enligt de beräkningar vi låtit göra. En sådan modell skulle på ett rimligt sätt kompensera kommuner där ett stort naturresursuttag sker utan att de får ta del av vinsterna, som det är i dag. Vi är helt övertygade om att detta är en väg vi måste börja gå. Men som ni förstår är de förslagen inte något som ska debatteras här i dag.

Med det sagt, fru talman, vill jag ta tillfället i akt att önska ledamöterna, åhörarna, talmanspresidiet och tjänstemännen en riktigt god jul och ett gott nytt år i min sista debatt här i kammaren för i år.

Fru talman! Tack, Katarina Luhr, för det tydliggörandet!

Nu förstår jag att det är en helt annan berggrund vi talar om och helt andra förutsättningar. Man kan inte jämföra ett gigantiskt dagbrott i Sverige med flera andra fyndigheter. Vi ska ändå försöka få lite perspektiv på de volymer som vi talar om.

Aitik i Gällivare bryter 40 miljoner ton årligen. Det är 40 miljoner ton varje år, give or take. LKAB bröt 84 miljoner ton berg 2023. Det gäller att få lite perspektiv. Det är inte så stora volymer vi talar om utspritt på flera andra ställen.

Jag har full respekt för att vi kanske talar om jordbruksmark, alunskiffer och andra saker. Men vi måste ändå sätta saker och ting i perspektiv och inte måla ut det som att vi ska gräva bort halva Sverige.

Det låter som att det är alldeles fantastiskt stora siffror. Bara i min hemkommun bryter man dubbelt de volymerna varje år. Jag passerar det på vägen till Luleå.

Jag känner när man skjuter i berget, och jag störs inte av det. Tvärtom vet jag att det är förutsättningen för att vi ska ha ett samhälle, arbetstillfällen och så vidare.

Jag vill med detta ge ett medskick. När vi talar om låga koncentrationshalter och låga halter i berget är det en utmaning som gör att vi driver tekniken framåt och blir duktigare på att ta hand om det vi har i backen.

Är det lönsamt ska vi göra det på ett vettigt sätt. Det är inte astronomiska volymer som vi trots allt talar om.

Fru talman! Tack, Katarina Luhr, för inlägget i debatten!

Det är tydligt att vi står en bit ifrån varandra i den här frågan. Jag tänkte att vi kanske inte behöver upplysa väljarna ytterligare om det i det här replikskiftet.

Jag tänker bita mig fast vid en sak som ledamoten Luhr sa om de låga koncentrationshalterna och 20 miljoner ton, som låter väldigt mycket.

Jag inleder med att ställa en kunskapsfråga till ledamoten. Vet ledamoten hur mycket man bryter i Aitik i min hemkommun varje år? Vet ledamoten hur mycket berg LKAB bryter varje år?

Fru talman! Ja, om vi pratar arbetslöshet kan jag ju säga att siffrorna i statistiken kan brytas ned ganska mycket. Man kan bryta ned dem till molekyler, men då hamnar vi i en migrationspolitisk debatt. Det ska vi inte bedriva här i kammaren i dag.

När det gäller de summor som betalas in till det kollektiva, alltså skatter, kommer de framför allt från det privata näringslivet. Det är där det genereras pengar. Den sociala sektorn bekostas av de skatter det privata näringslivet ger upphov till. Det är den modellen vi har; vi bekostar samhällsservice med hjälp av de allmänna medel som arbetskraften i det privata, vinstdrivande näringslivet skjuter in i systemet.

Jag tänkte backa till en annan sak. Ledamoten From menade att Socialdemokraterna enligt ett kongressbeslut är för sekundär brytning. Det välkomnar jag. Det är fullt rimligt.

Sedan var ledamoten From inne på frågan om gränsvärdena för uran i lakvatten kontra de gränsvärden som gäller för dricksvatten. Det var någonting som jag även nämnde i mitt anförande. Visst ställer det till det, men det pekar också på någonting. Det pekar på att vi från Myndighetssverige har satt gränserna för vilken miljöpåverkan som är rimlig extremt lågt – lägre än det vi tycker är tjänligt att dricka och ha i de kommunala vattenkranarna.

Min fråga är om ledamoten From inte litar på svensk miljölagstiftning och på miljöbalken.

Fru talman! Tack, Isak From, för inlägget i debatten, som jag tror kommer att fortsätta vara ganska spänstig här under eftermiddagen.

Jag tänkte göra en liten inflygning över detta med näringspolitik, som Isak From efterlyste från Tidöregeringen. Isak From påstod att regeringen inte hade gjort någonting på det näringspolitiska området. Då tänkte jag nämna några saker: regelförenklingsråd, implementeringsråd, gårdsförsäljning, hotelltillståndens avskaffande, avskaffande av danstillstånd, 3:12-reglerna som förenklar och sänker kostnaderna för omkring 60 000 företag, förenklade tillståndsprocesser, accelerationskontor samt avskaffande av kravet på att spara kvitton fysiskt, vilket också leder till minskad administration och minskade kostnader.

Detta är gjort på tre år. Vad gjorde den socialdemokratiska regeringen under åtta år för att främja svenskt näringsliv?

Fru talman! Tack, Katarina Luhr, för frågorna!

Jag tänker faktiskt backa till där vi var tidigare när det gäller livsmedelsförsörjning. Återigen: Alunskiffer, som vi också delvis debatterar i dag, är – tyvärr, får man väl säga – ofta beläget under bördig jordbruksmark. Jag förstår den oro som framförs, och jag tycker att man ska vara lyhörd för den.

Vi befinner oss i ett omvärldsläge där många saker känns osäkra, och då är livsmedelsproduktion naturligtvis en central fråga. Jag kommer själv från en valkrets där vi snabbt skulle bli väldigt hungriga om vi inte hade kontakt med södra Sverige genom stambanor och liknande. Livsmedelsproduktionen i Norrbotten är alarmerande liten – och det är den faktiskt på många håll i Sverige.

Dessa avväganden måste ständigt och jämt göras. Oavsett hur vi använder vår mark finns det ju konflikter kring markanvändningen. Det kan vara försvaret, det kan vara rennäringen och det kan vara gruvindustrin. Det kan vara alla möjliga olika särintressen som på något sätt måste beaktas, och så är det även i det här fallet.

Jag är helt övertygad om att antalet projekt inom storskalig gruvindustri som skulle komma igång på grund av det här beslutet inte skulle vara drastiskt mycket större än de processer vi redan har kopplat till gruvnäringen, men jag skulle välkomna om det blev åtminstone några fler gruvor.

Sedan är det så att man på många ställen har relativt ytliga fyndigheter. Ja, större arealer tas i bruk, men man kan också arbeta med återfyllning. Det sker i vissa fall, det vill säga att man återfyller marken, stoppar in gödningsmedel och så vidare. Det gör marken till ännu bättre jordbruksmark än innan den togs i anspråk för gruvdrift.

Fru talman! Tack, Katarina Luhr, för frågorna! Det är mycket relevanta frågor.

Ja, vi har en tämligen låg koncentration av uran i Sverige, och det – tyvärr, får jag väl säga – i en berggrund som det tekniskt sett är extremt komplicerat att bryta alunskiffer i om man vill göra det på ett miljömässigt korrekt sätt. Det är extremt komplicerat, och i dag är det få som med trovärdighet ens kan säga att de kan göra det på ett sätt som är godtagbart utifrån svensk lagstiftning.

Målbilden måste dock ändå vara att vi kan göra detta, med ny brytningsteknik och ny anrikningsteknik som gör att vi kan använda dessa låga halter. Man kan jämföra med exempelvis Aitikgruvan, som har en exceptionellt låg halt av koppar. Det är lägre halt av koppar i malmen där än i det som hamnar på deponi i en del afrikanska gruvor, och ändå är det ett otroligt vinstdrivande företag. Det är ett blomstrande kopparföretag.

Det finns egentligen ingenting som säger att vi inte kan hamna där med uranet också. Det är givetvis en målbild, men det är något som kräver stor innovationskraft av industrin, som måste göra det här både på ett lönsamt sätt och på ett sätt som är godtagbart ur miljösynpunkt.

Jag ser att min talartid rinner iväg. Ledamoten hade en fråga även om jordbruk och farhågor gällande det. Om jag inte får fler utmanande frågor svarar jag på den i min nästa replik.

Fru talman! Jag har inte tittat på alla de remissvar som olika kommuner har inkommit med. Jag har tittat på några, bland annat det från min hemkommun, där jag sitter med i kommunstyrelsen.

Vår kommun leds faktiskt av Socialdemokraterna och Miljöpartiet, det vill säga två av de partier som är väldigt emot detta även i den här församlingen. Därmed är det klart som korvspad att de kommer att uttala sig kritiskt om detta även under remissförfarandet. Noterbart är också att Sverigedemokraterna och Moderaterna motsatte sig det remissvar som antogs. Vi hade ett annat yttrande där.

Jag tänker att det kanske är så i fler kommuner. Moderaterna, Sverigedemokraterna och andra Tidöpartier kanske har en annan syn på detta än de som faktiskt är genuint emot uranbrytning över huvud taget.

Jag tänker att jag stannar där.

Fru talman! Tack till Isak From för, ja, vad ska jag säga? Det var ju inga frågor. Jag förväntade mig att det skulle komma några konkreta frågor.

Att veta exakt vilka enskilda projekt det handlar om är svårt när man inte har en kristallkula. Det får vi se när den dagen kommer då företag skickar in ansökningar om att bedriva den här verksamheten. Att veta det i förväg känns lite udda. Jag tolkade i alla fall det ledamoten From sa som att man inte vet vilka projekt det här skulle omfatta. Det känns ju rimligt.

Sedan är det så att det finns ett förslag i det här som är att utreda det kommunala vetot. Det är ännu inte beslutat. Men det finns med och ska behandlas längre fram om jag fattat det rätt.

Hur som helst är det dubbel lagstiftning som man ämnar ta bort. Vi har kärntekniklagen att förlita oss på. Att förhålla sig till den, som stipulerar ett gränsvärde på jag tror 100 kilo, tycker jag är fullt rimligt.

Vi har också annan lagstiftning i Sverige där regeringen faktiskt har mandat att fatta beslut i frågor som rör riksintressen. Det här är en sådan fråga som man gör bedömningen att regeringen kan fatta beslut om.

Fru talman! När jag var en liten grabb och växte upp i Malmö kunde jag se Barsebäcksverket på andra sidan Lommabukten. För mig som är född i kolkraftens och smogens London, en stad som jag besökte flera gånger under min uppväxt, var Barsebäcksverket och svensk kärnkraft själva sinnebilden av Sverige som ett modernt, rent och högteknologiskt land. Alla som någon gång har besökt ett land där man förlitat sig på storskalig kolkraft förstår nog precis vad jag talar om.

Sverige satsade under 70- och 80-talet för framtiden. I rask takt byggdes tolv reaktorer. Att vår svenska kärnkraft skulle vålla så livlig debatt att det ledde till en folkomröstning kändes svårt för mig att förstå. Folkomröstningen genomfördes våren 1980, då jag var nio år gammal. Det var där och då mitt politiska intresse väcktes. Blott nio år gammal insåg jag att politik är viktigt och påverkar min och landets framtid. Det är faktiskt inte utan att jag funderar på vad den där lilla nioåringen hade sagt om någon talat om för honom att han 45 år senare skulle stå här i riksdagens talarstol och debattera upphävandet av förbudet mot utvinning av uran. Det är en svindlande tanke.

Men nu är vi där. Nu är vi äntligen på väg att avskaffa en väldigt märklig och dålig förbudslagstiftning, som Miljöpartiet med benägen hjälp av Socialdemokraterna drev igenom 2018. Man förbjöd brytning av uran trots att någon sådan brytning i egentlig mening inte förekommit i Sverige på flera decennier – då skedde det dessutom med helt annan teknik och under helt annan miljölagstiftning. Man förbjöd helt enkelt ett icke-problem i sin iver att försvåra för Sverige som kärnkraftsnation.

Att Sverige sedan länge importerade allt sitt kärnbränsle spelade ingen roll. Uranbrytning skulle till varje pris förbjudas, prospektering efter detta i berggrunden så vanligt förekommande grundämne likaså.

Det spelade heller ingen roll om beslutet fick negativa konsekvenser för resten av prospekterings- och gruvindustrin. Att branschen framförde att förbudet gjorde det svårare – och dyrare – att prospektera efter så kallade sällsynta jordartsmetaller brydde man sig helt enkelt inte om.

Så är det nämligen, fru talman – uran är en viktig ledmetall i jakten på andra metaller och mineral, som inte sällan behövs för just den teknik som uranmotståndarna så ivrigt brukar applådera.

Under åren som följde sjönk Sverige som en sten i Fraser Institutes rankning av gruvnationers attraktivitet att investera i. Efter ett antal år med socialdemokrater och miljöpartister vid rodret hade Sverige tappat omkring 30 placeringar i nämnda rankning. Vi gick från att vara jämförbara med moderna gruvnationer i den demokratiska delen av världen till att brottas med gruvnationer med tvivelaktigt statsskick i tredje världen. Tappet är, enligt min uppfattning, ett fullständigt oacceptabelt misslyckande för Sverige som gruvnation. Och nej, det var sannerligen inte bara införandet av uranförbudet som ledde dit. Givetvis berodde det på en rad faktorer, men det signalvärde beslutet hade får ändå inte underskattas.

Nu har Sverige – tack och lov – en långt mer kärnkraftsvänlig regering. Den är dessutom väldigt gruvvänlig. Tidöpartierna förstår hur viktig gruvindustrin är för Sverige. En medveten politik har lett till att Sverige nu ligger på sjätte plats i den rankning jag nyss hänvisade till. Att den förda politiken de senaste tre åren haft betydelse för detta är nog givet.

Detta är oerhört viktigt om man beaktar vårt enorma importberoende av metaller och mineral, inte minst från Kina. Om Kina skulle välja att strypa sin export av de metaller och mineral som vårt samhälle bygger på, vad händer då? Som politiker kan jag helt enkelt inte blunda för det faktum att vi i dag är extremt sårbara, då vi importerar nästan all råvara från ovänligt sinnade länder.

Fru talman! När det gäller uran anser jag att det är fullt rimligt att Sverige som högteknologisk kärnkraftsnation ska ha som långsiktigt mål att om möjligt bli självförsörjande på det kärnbränsle vi behöver för vår egen elproduktion, inte minst mot bakgrund av att vi nu befinner oss i ett skakigare geopolitiskt läge än på flera decennier. En högre självförsörjningsgrad borde vara möjlig, då uranfyndigheter de facto finns i vår berggrund. Men detta förutsätter naturligtvis att fyndigheterna är lönsamma att bryta och att det kan ske på miljömässigt godtagbara villkor. Det är därför vi har en sträng miljöbalk och rigorösa tillståndsprocesser. Vi ska inte konkurrera med tvivelaktiga miljövillkor. Liksom med all annan gruvbrytning ska vi ligga i absolut internationell framkant – eller inte bryta alls.

Att vi nu häver uranförbudet innebär sannolikt inte att massor av gruvor med uran som primär råvara etableras över en natt. Regelverket är alltjämt komplext, och alla som vet något om gruvor i allmänhet vet att vägen till att etablera en ny gruva är lång och snårig. Det kommer att gälla även i det här fallet.

Det som däremot kommer att bli lättare är prospektering efter de metaller och mineral som ”gömmer sig” för prospektörerna bakom uran. Det som också kommer att hända är att fyndigheter där uran utgör en sekundär resurs kommer att bli mer lönsamma och rentav brytvärda. Ingen kan väl på fullaste allvar mena att det är rimligt att det i dag bryts malm som innehåller uran som antingen läggs på deponi eller grävs ned i backen igen efter att det primära mineralet har utvunnits?

För mig är det självklart att även uranet ska tas till vara. I just den delen av resonemanget verkar vi Tidöpartier tacksamt nog få medhåll från Centern, som i övrigt står på de rödgröna partiernas sida i frågan om uranförbudet. Det välkomnar jag. Jag är nämligen helt övertygad om att beslutet att häva det så kallade uranförbudet kommer att leda till nya lönsamma värdekedjor för AB Sverige, vilket naturligtvis är bra.

Fru talman! Att åter göra uran till ett koncessionsmineral är både logiskt och riktigt. Rätt hanterat av våra tillståndsgivande myndigheter och ansvarsfulla, moderna prospekterings- och gruvföretag kan det här bli riktigt bra.

Här vill jag dessutom passa på att nämna en detalj som kanske få av dem som oroas av dagens debatt och kommande riksdagsbeslut känner till. I dag är gränsvärdet för hur mycket uran som får lov att förekomma i vatten som är påverkat av en gruva avsevärt lägre än det gränsvärde som tillåts i vårt dricksvatten. Så strikta är de regelverk som tillämpas i Sverige i dag. Det betyder inte att det inte finns utmaningar och risker. Sådana finns, precis som med all annan gruvindustri. Men uranbrytning i sig är egentligen inte farligare än brytning av andra metaller och mineral som svensk gruvindustri framgångsrikt bryter dygnet runt, året runt.

Med det sagt, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag i sin helhet och avslag på motionerna.

Herr talman! För första gången på 50 år ska nu ny kärnkraft byggas i Sverige. Det är en stor vinst för nationen och vår gemensamma framtid.

Ny svensk kärnkraft är en del av Tidöavtalet och ett viktigt steg mot ett robust fossilfritt energisystem. För oss sverigedemokrater utgör det en viktig milstolpe. Resan mot att göra oss oberoende av oberäknelig väderberoende elproduktion inleds. Vi sverigedemokrater menar att stabila elpriser och leveranssäkerhet är viktigt inte bara i dag utan på lång sikt.

Med anledning av detta vill jag fråga energi- och näringsminister Ebba Busch: Hur säkerställer vi att de nya reaktorerna verkligen kan stå klara i mitten av 2030-talet?

Fru talman! När jag nu ger mig in i denna debatt är det med en bekännelse: När jag växte upp i Malmö tänkte jag faktiskt aldrig på Sverige som en arktisk nation. För en ung grabb som såg Köpenhamn på andra sidan sundet och hade närmare till Tyskland än till det Gällivare i vilket jag bor sedan snart två decennier var tanken på Sverige som en arktisk nation helt enkelt inte närvarande. Detta är i sig inget unikt, utan det gäller nog för gemene man. Därför har jag lätt att förstå att många av riksdagens 349 ledamöter också missar detta i sin politiska vardag.

Fru talman! Om det hade varit tillåtet och brukligt med rekvisita här i riksdagens debatter hade jag nu på en geografilärares manér visat upp en stor karta för er alla. Men det hade inte varit kartan med Europa i mitten utan en kartvy som på ett annat sätt åskådliggör var i världen vi befinner oss och varför de arktiska frågorna är relevanta för oss.

Om man betraktar en världskarta med Nordpolen i centrum och följer norra polcirkeln får man en god bild av hur Arktis faktiskt ser ut och vilka länder och hav som finns i den arktiska regionen. Denna kartvy gör att man lättare kan förstå de geopolitiska aspekter som föranleder olika världsledares uttalanden och ökade politiska intresse för Arktis.

Man bör exempelvis fundera på vilka av de arktiska länderna som är likasinnade och, diplomatiskt uttryckt, mindre likasinnade i en osäker värld där en tilltagande råvarurivalitet är ett faktum.

Vi måste också förstå att Arktis angår oss – geopolitiskt, säkerhetspolitiskt, handelspolitiskt och inte minst ur ett forskningspolitiskt perspektiv. Därför är satsningen på en ny forskningsisbrytare av stor vikt, vilket tidigare nämnts här i debatten.

Man ska i sammanhanget också ha klart för sig att den nordiska delen av Arktis, så även den svenska, är långt mer utvecklad och befolkad än vad som är fallet i flera andra arktiska nationer. Vi tänker sällan på det. Men tro mig, i mina kontakter med representanter för andra arktiska nationer inom ramarna för den arktiska parlamentarikerkonferensen märker jag att de är högst medvetna om detta. De ser ofta oss som en viktigare spelare och aktör i de arktiska frågorna än vad många svenskar faktiskt är medvetna om.

Fru talman! Eftersom min talartid är begränsad till fyra minuter avslutar jag med att ge kammarens ledamöter och eventuella åhörare en uppgift att ta itu med, antingen hemma på kammaren eller redan här och nu, med hjälp av sin mobiltelefon.

Ta fram valfri kartapp. Sätt Nordpolen i centrum av kartbilden, titta på landområdena och haven norr om polcirkeln och ställ dig sedan frågan om de arktiska frågorna bör tillskrivas mindre eller större relevans i den politiska vardagen. Jag vet i alla fall vad jag anser.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 10 juni.)

Fru talman! Tack, ledamoten, för förtydligandet! Jag tog ju fasta på det ledamoten sa om att samhällen ”drabbas”, men jag delar uppfattningen att en större del av vinsten ska gå till samhället. Däremot ser jag en utmaning med en höjning av mineralavgiften. Man kan absolut utreda saken. Sverigedemokraterna har lämnat förslag på det. Men man ska ha klart för sig att mineralavgiften kan ses som en del i den totala kostnadsbördan för gruvdrift.

Sverige ligger faktiskt i topp. Vi är bland de dyraste länderna i världen när det gäller att producera ett ton malm genom att ta upp den ur underjorden i dagen och processa eller anrika den. Det är oerhört dyrt. Det är också så att om vi väljer att laborera med mineralavgiften behöver vi sänka någon annan avgift för att inte ta kål på svensk gruvnäring.

Jag är absolut öppen för dialog om mineralavgiften, men man ska ha klart för sig att man inte kan höja den utan att dra några andra skruvar i andra riktningen. Har Vänsterpartiet tänkt den tanken? Jag undrar om man ser på gruvnäringen som någonting där man bara kan ta ut ännu mer skatt.

Det är också så att den infrastruktur som ledamoten talade om inte primärt är kommunal utan statlig. Det finns annan infrastruktur – va och liknande – som är kommunal och faktiskt påverkas av gruvdriften. Men det är egentligen en annan bit. Jag skulle vilja ha ett förtydligande från Vänsterpartiet av hur man ser på det här som helhet.