Eric Palmqvist

Herr talman! Tack för det, ledamoten Lakso!

Jag noterar dock att jag inte fick något svar på vilka gruvor och vattendrag vi pratar om som alltså är prövade enligt miljöbalken i modern tid. Gamla försyndelser finns det gott om, men jag hade velat ha tydliga exempel som gällt modern tid och modern lagstiftning.

Att man lyfter dammhaverier i Finland och Sydamerika är helt irrelevant för de svenska förutsättningarna. Det handlar om prövning av andra tillsynsmyndigheter och enligt andra regelverk – helt ointressant! Jag vill ha de svenska exemplen.

Sedan vill jag ha ett klargörande från ledamoten Lakso: Litar man inte på svenska tillstånds- och tillsynsmyndigheter och svenska domstolar? Det är ju de som prövar detta utifrån sakkunskap, inte tyckande. Litar Linus Lakso inte på dem?

Herr talman! Jag tackar ledamoten Lakso för anförandet.

Nu vill jag inte lägga ord i ledamotens mun som ledamoten inte har sagt. Så tycker jag inte att man debatterar. Jag vill dock minnas att partiföreträdare för Laksos parti tidigare här i dag har talat om att vi inte ska använda skrämselretorik och liknande och beskyllt vårt parti för att göra så när det gäller vindkraften.

Jag tycker mig ändå höra ganska mycket skrämselvokabulär och skrämselargument i ledamotens anförande. Ledamoten talar om förgiftat vatten, döda dagbrott, stora arealer och liknande, som om gruvnäringen var ett oerhört stort problem. Då vill jag till att börja med att ledamoten lyfter vilka gruvprojekt och vattendrag i modern tid, alltså de som är prövade enligt svensk minerallag och den svenska miljöbalken – vi pratar inte om gamla försyndelser utan om aktuell lagstiftning – han i så fall hänvisar till.

Jag stannar där och tar ytterligare frågor i nästa replik.

Herr talman och Rickard Nordin!

Jag kan upplysa om att Sverigedemokraterna inte existerade 1980. Linje 1, 2 och 3 företräddes av de gamla partierna. Jag själv var kärnkraftsvurmare redan då. Jag hade migrerat från Storbritannien, kolkraftens rike, där man såg vad smogen gjorde med London, min födelsestad.

Det var lätt att anamma tanken på kärnkraft som det rena. Det var Gösta Bohman som stod för det och ingen annan. Vad jag vet fanns det inget heilande från hans sida i varje fall 1980 när jag började intressera mig för politik.

Rickard Nordin undrade om vetot och vår syn på det. Både i tidigare replikskiften och i mitt huvudanförande har vi redogjort väldigt tydligt för vår ingång i det.

Hur utredningen sedan kommer att se ut, vad som föreslås och hur man tänker sig någon form av kommunalt inflytande kan inte jag spekulera i här i dag, eftersom vi inte har varit delaktiga i att ta fram utredningsdirektiven som presenterades i dag. Än mindre kan vi överblicka vad utredningen kommer att ge.

Vår ingång är att det inte är berggrunden i sig som är tekniskt begränsande. Vad som ska vara begränsande är de miljökonsekvenser som man kan redovisa. Det är det som är både innovationsdrivande och logiskt att göra. Man styr det utifrån vilken konsekvens man tänker sig.

Går tekniken framåt och man kan göra det på ett säkert sätt kan man bryta även i alunskiffer.

Herr talman! Jag tackar Rickard Nordin för anförandet.

Att Centerpartiet och Sverigedemokraterna har olika ingång när det gäller uran och kärnkraft har varit känt för mig sedan Rickard Nordin var liten och gick på dagis. Själv fick jag mitt politiska uppvaknande i samband med folkomröstningen om kärnkraft 1980.

Jag undrar lite över Centerns hemfallande åt så kallad nånannanism. Det här ska ske någon annanstans – not in my backyard. Tolkar jag det rätt – är det koncentrationen som är avgörande för var saker och ting ska ske? Förordar Rickard Nordin att vi ska lägga ned Aitik i Gällivare och sluta bryta koppar i Sverige för att man har runt tio gånger högre koncentration av koppar i gruvorna i Kongo? Är det Centerns nya hållning när det gäller gruv- och mineralpolitik?

Ledamoten nämner att vindkraftverken kan plockas ned. Vad gör man då med vindkraftsbladen? Hur vill Centern att man återvinner dem? Har det kommit nya rön på den fronten, eller är det fortfarande så att man gräver ned dem för att man inte vet hur man ska ta hand om dem?

Rickard Nordin pratar om de enorma arealer som prospekteringen omfattar och får det att framstå som att de ska bli förstörda. Jag kan upplysa ledamoten om att det finns större arealer i Sverige som är golfbanor än vad den samlade svenska gruvnäringen står för. Att tro att vi skulle ha något slags dubblering av gruvverksamheten i Sverige för att man prospekterar efter uran är ju en villfarelse. Både ledamoten och jag vet att man bedriver prospektering på stora ytor men att det som leder till faktisk brytning är synnerligen begränsat i sammanhanget.

Fru talman! Tack till ledamoten From!

I betänkandet står det att de här kompetenserna behövs även på annat håll, för det är inte bara uran som har bakomliggande joniserande strålning, radon och liknande. Den kompetensen finns på många andra håll där vi har gruvverksamhet. Det är inget unikt för uran i sig, och det är egentligen hela pudelns kärna i det här betänkandet: Vi behandlar uran som vilken metall eller vilket mineral som helst.

Är det ledamoten Froms och Socialdemokraternas åsikt att staten ska gå in och stärka upp kompetensen gällande uran eller något annat som kräver kompetens vid en industrisatsning i en kommun? Eller är det som brukligt, det vill säga att när man gör en industrisatsning i en kommun anskaffar kommunen den aktuella kompetensen till räddningstjänsten? Efterfrågar man det här just för uran och ingenting annat?

Fru talman! Tack, Isak From, för anförandet! Vi hade ett replikskifte efter mitt huvudanförande och har väl egentligen redan dryftat det mesta. Men ledamoten From uppehåller sig vid den så kallade kostnadsöverföringen till kommunerna för räddningstjänst. Nu är det ju så att det inte finns någon uranbrytning i Sverige. Det har inte funnits på väldigt länge. Det förbjöds till och med, genom Socialdemokraternas försorg och i samarbete med de samarbetspartier man hade för några mandatperioder sedan. Det sker alltså ingen kostnadsöverföring eftersom det inte finns någon verksamhet över huvud taget.

Givet att vi nu kommer att behandla brytning och prospektering av uran som vilket annat mineral som helst är min fråga om det finns någon annan metall eller något annat mineral där ledamoten From anser att staten ska gå in och subventionera räddningstjänsten i kommunen där brytning sker. Så är det ju inte annars. Räddningstjänsten finansieras i normala fall – såvitt jag som kommunpolitiker känner till – av att gruvindustrin ger arbetstillfällen och därmed finansierar den kommunala välfärden. Om socialdemokraten Isak From är av en annan åsikt vill jag gärna höra honom föredra den.

Herr talman! Tack, Rickard Nordin, för de framförda synpunkterna!

Ja, Piteå sa ja till Markbygden. Var det bra med Kinakontrollerad vindkraft som går med extrema förluster och har fått stora markarealer som är så gott som förstörda, dåligt djurliv och liknande som följd? Blev det bra att en kommun fattade det beslutet? Är det den formen av beslut som man är beredd att köra över kommunerna med? Jag tycker inte det.

Ledamoten lyfter också de låga koncentrationerna. Med det resonemanget skulle vi inte ha någon koppargruva i Aitik heller. Aitik har en av de lägsta koncentrationerna av koppar i världen, men vi har också en av de bästa teknikerna för anrikning. Vi är suveräna på anrikning, för vi har en bra akademi och en duktig industri som gör detta.

Det kan vi översätta till den här industrin. Det är ju inte så att man bara för att man har låg koncentration inte kan vara duktig på att anrika. Jag förstår inte det förhållningssättet. Det skulle innebära att flera av våra svenska gruvor som i dag går med stora vinster inte skulle vara attraktiva att ha, med Centerpartiets logik. Jag förstår inte det, och jag värjer mig mot den hållningen.

Jag vet att vi snart ska ha frågestund, så för allas trevnad stannar jag där. Jag kan ju ändå inte ställa någon fråga till ledamoten och få den besvarad.

(forts. § 9.)

Herr talman! Tack, ledamoten Nordin, för frågorna och synpunkterna!

Det korta svaret är att vind finns överallt. Uran finns inte överallt. Sverige behöver inte heller vindkraft. Sverige behöver däremot kärnkraft.

Dessutom behövs våra mineral för annat än bara energiproduktion, exempelvis, som jag nämnde, för försvaret. Vindkraften är något som försvaret på ganska många ställen uttrycker att man inte behöver. Det är egentligen det korta svaret.

Ska vi prata arealer kan vi prata Markbygden, och sedan kan vi komma igen efter det. Markbygden är helt enorm. Det var den typen av vindkraftsprojekt som ledamoten för Centerpartiet tillsammans med de andra rödgröna partierna under förra mandatperioden var ganska måna om att kunna driva igenom och faktiskt också tittade på möjligheten att ta bort det kommunala vetot för.

Jag stannar där, men jag konstaterar att vi har väldigt olika syn på detta. Det är väl egentligen det vi kan konstatera i detta första replikskifte.

Herr talman! Tack, ledamoten From, för frågorna eller kanske snarare synpunkterna!

Jag håller med ledamoten From så långt att det finns kommuner som uttrycker oro inte bara när det gäller uran utan också när det gäller exempelvis bly, kadmium och arsenik. Det är grundämnen som är väldigt besvärande och giftiga i vår natur – kanske till och med potentiellt giftigare än uranet.

Det är lite grann det här som jag har varit inne på både i tidigare replikskifte och i mitt huvudanförande i talarstolen: Uranet i sig kräver inte någon särlagstiftning. Vi ska ha en stark miljöbalk, starka miljöprövningar och myndigheter som kan pröva detta på ett adekvat sätt och utifrån den samlade evidensbaserade kunskap man har.

Jag vill minnas att ledamoten From, liksom jag själv, är kommunpolitiker i hemkommunen. Precis som ledamoten sa handlar det här mycket om rädsla. Man bygger en opinion kring rädsla och kring den information som intresseorganisationer sprider och som inte alltid är helt relevant. Det blir lätt så att man av rädsla säger nej till något man inte har i stället för att bygga sitt ställningstagande på kunskap.

Sverigedemokraternas hållning är den som jag har redogjort för i talarstolen, och jag tycker att den tjänar Sverige väl. Däremot ser jag fram emot det förslag som utredningen kommer att redovisa. Om utredningen kan visa att man på något sätt kan ha en lokal förankring välkomnar jag det, för det är eftersträvansvärt i all gruv- och mineralpolitik och i alla tillståndsprocesser och något som ledamoten Isak From vet att jag brukar värna. Men vi måste först se vilka slutsatser utredningen kommer att redovisa.

Herr talman! Tack, Isak From, för frågan! Jag tyckte i och för sig att frågan var lite vag. Jag skulle visst bekräfta något, men jag uppfattade inte riktigt specifikt vad det var.

Tack även för inflygningen över de propositioner som regeringen har ändrat eller dragit tillbaka! I det här fallet vidhåller vi sverigedemokrater vår ståndpunkt. Som jag sa i det tidigare replikskiftet med Katarina Luhr anser vi att det är direkt dåligt att ersätta ett veto med ett annat. Vi anser inte att bergarten i sig utan de potentiella miljörisker som föreligger i varje enskild miljöprövning är det som ska vara styrande. Det är Sverigedemokraternas grundhållning, och den håller vi fast vid.

Jag värjer mig mot det ledamoten anförde om att Sverigedemokraterna skulle ha något slags apart hållning när det gäller uranet och vetorätten i det här fallet. Jag fick en fråga om detta, och jag bollar tillbaka den till ledamoten Isak From.

Vilket annat mineral känner ledamoten till som man tillämpar ett kommunalt veto för? Vilken annan bergart tillämpar man kommunalt veto för? Är uranet ett så speciellt mineral att just detta och just alunskiffer är det som man är fixerad vid att ha ett kommunalt veto för? Jag kan inte erinra mig något annat, men ledamoten Isak From får gärna svara på den frågan.

Herr talman! Tack återigen, Katarina Luhr, för frågorna!

Precis som ledamoten Luhr påpekade tidigare är informationen om det här ganska knapphändig, och den kom dessutom i dag, när jag satt och förberedde mitt anförande. Det står inte så mycket där. Jag vill därför inte sia om vad enmansutredarens slutprodukt kommer att bli och vad utredningen kommer att leda till och än mindre om vad Sverigedemokraterna kommer att landa i med eventuella framtida samarbetspartner.

Jag håller fast vid Sverigedemokraternas grundhållning: Det är dåligt att ersätta ett veto med ett annat. Det är teknikhämmande att begränsa brytning i en viss berggrund eller en viss bergart; man hämmar teknisk utveckling på det sättet. Det är inte så vi förvaltar en tekniknation och innovationskraft.

Det är dock naturligtvis helt omöjligt att stå här och säga var och på vilken fot Sverigedemokraterna kommer att landa när det gäller en produkt som vi ännu inte har sett. Jag får i det fallet bli ledamoten svaret skyldig.

Herr talman! Tack, ledamoten Luhr, för de frågorna!

Det är intressant att betrakta Miljöpartiets hållning i frågan. Man var i Miljöpartiet var inte så måna om det kommunala vetot när det handlade om vindkraft, något som Sverige inte behöver. Däremot behöver Sverige energi dygnet runt även när det inte blåser, och vi behöver uran. Då är det kommunala vetot tydligen viktigt enligt Miljöpartiets synsätt.

Vi delar inte fullt ut uppfattningen att vi behöver ett kommunalt veto för just bergarten alunskiffer. Vi menar att det ska prövas sakligt och evidensbaserat av myndigheterna och domstolarna enligt miljöbalken. Det ska inte avgöras av lokala kritikerstormar som ofta blåser upp och inte alltid är helt sakliga. Det nämnde jag också i mitt anförande.

Nu får vi se vad utredningen visar. Vi har inte varit med om att ta fram utredningsdirektiven till den. Förslaget kommer att landa här i kammaren. Då får vi ta ställning till vad det innehåller.

Men det är ingenting vi har efterfrågat. Vi anser inte att det är bergarten i sig som är begränsande, utan det är de potentiella konsekvenser som kommer av brytning som är det vi måste beakta och bevilja tillstånd utifrån.

Herr talman! Sverige är en stark och imponerande industrination. Att vi är det är ingen självklarhet utan ett resultat av att vi som nation under sekler förstått att ta vara på och förädla de naturresurser vi turligt nog har tillgång till. Det har inte alltid varit enkelt eller helt utan risk, men våra förfäder har antagit utmaningarna, spottat i nävarna och med en kombination av kunnande, list och envishet utvecklat tekniker som placerat oss i absolut världsklass, inte minst vad gäller gruvbrytning.

I gruvbranschen, som jag själv har arbetat inom, är det historiskt sett många som pliktat med livet. Jag vill här i denna talarstol betona att mina tankar går till alla dem som under stora umbäranden och med en arbetsmiljö vi i dag inte kan föreställa oss har bidragit till att bygga industrinationen Sverige. Vi vet också att det historiskt sett begåtts många miljömässiga försyndelser. Detta har lett till skärpta arbetsmiljöregler och miljökrav, som vi arbetar efter i dag. Detta ska vi applådera.

Varför nämner jag då det? Jo, för att det vi debatterar här i dag hakar på de gruvrelaterade frågorna och den för industrin så viktiga energipolitiken. Betänkande NU27 Ändamålsenliga säkerhets- och strålskyddskrav för utvinning och bearbetning av kärnämnen kan på sätt och vis anses vara en logisk följd av såväl Tidöpartiernas energipolitik och riksdagens beslut att åter tillåta prospektering efter och brytning av uran som det skakiga omvärldsläge vi sedan en tid tillbaka befinner oss i.

Herr talman! Uran är ett i Sveriges berggrund vanligt förekommande grundämne. I sin naturligt förekommande form är det inte farligare eller giftigare än många av de andra grundämnen som vi har under våra fötter ute i skog och mark. Uranet har emellertid på grund av sina fissila egenskaper blivit nära nog mytomspunnet och har av kärnkraftsmotståndare utmålats som unikt farligt.

Tyvärr blir debatten om detta grundämne oftast osaklig och känsloladdad, och ren skrämselpropaganda är mycket vanligt förekommande. I grund och botten handlar det faktiskt om huruvida man tror på moderna kraftslag som kärnkraft eller om man fortfarande vill klamra sig fast vid vindkraft som på väderkvarnarnas tid.

För oss som drivit på för att upphäva det så kallade uranförbudet är denna proposition en logisk följd. Vi vill att uran i lagens mening behandlas precis som vilken annan metall eller vilket annat mineral som helst i prospekterings- och brytningsskedet. Enligt vår uppfattning är det först vid anrikning som det kan anses röra sig om en kärnteknisk verksamhet. Det är i huvudsak detta synsätt som förslaget handlar om.

Att behandla och tillståndspröva prospektering och brytning av uran enligt precis samma strikta miljöbalk som för alla andra metaller och mineral är därför logiskt och konsekvent. Detta kommer dessutom förhoppningsvis att leda till att framtida beslut vilar mer på evidens, fakta och sakkunskap än på propaganda, skrämsel och lokala drev. Det är i grunden något som är bra för alla inblandade.

I sammanhanget har brytning i bergarten alunskiffer seglat upp som ett inslag i debatten, detta för att alunskiffer ofta innehåller uran. Men allt uran finns inte i alunskiffer, och alunskiffer innehåller inte bara uran. Frågan är mer komplex än så.

I alunskiffer återfinns inte sällan andra kritiska metaller och mineral som antimon, vismut, fosfor, gallium, litium, nickel, sällsynta jordartsmetaller och vanadin. Flera av dessa är kritiska eller centrala inte minst för totalförsvarets och andra samhällskritiska verksamheters funktionsförmåga.

Den förra regeringen utredde huruvida ett förbud mot brytning av alunskiffer var eftersträvansvärt, men inte ens deras utredare förordade detta. Däremot landade man i att särskilda lämplighetskrav ska gälla för dem som ansöker om att bedriva verksamhet i bergarten i fråga. Det är ett beslut som bottnar i att alunskiffer genom sin struktur är komplext att bryta råvara ur och att riskerna är erkänt större.

Det för oss tillbaka till det jag inledde detta anförande med. Om något är svårt eller farligt ändrar man spelreglerna och kraven, i detta fall miljökraven. Sedan är det upp till industrin och akademin att visa att man kan leverera på det, men man ger inte upp. Man varken bygger eller upprätthåller en innovationsdriven tekniknation genom att kasta in handduken.

Politikens mål ska vara att inte försvåra eller omöjliggöra brytning i en viss bergart. Däremot ska vi naturligtvis ha fortsatt högt ställda nationella miljökrav som är tydliga, förutsägbara och lika för alla. På så sätt skapar man begripliga spelregler samtidigt som man värnar vår gemensamma natur och en av de viktigaste resurser vi har, nämligen vatten.

Vi sverigedemokrater tror på en stark gruvnäring som hävdar sig väl, inte minst miljömässigt, i en internationell kontext. Vi tror på svensk kärnkraft och att den har en given del i den framtida svenska energimixen. Vi tror också på svensk miljölagstiftning och de myndigheter och domstolar som tillämpar och prövar enligt dessa regelverk.

Därför, herr talman, avslutar jag med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet i sin helhet. Med det sagt önskar jag i denna debatt talmanspresidiet, kammarkansliet och ledamöterna en god sommar. Detta är inte bara min sista debatt för riksdagsåret utan även för denna mandatperiod.

Fru talman! Sverige befinner sig i en pågående konflikt med EU-kommissionen om hur de så kallade flaskhalsintäkterna ska användas. EU har inom ramen för sitt nätpaket lagt fram ett förslag som syftar till att i högre grad styra eller omfördela dessa intäkter till gemensamma europeiska energiinvesteringar.

Energi- och näringsminister Ebba Busch har varit tydlig i sin kritik och beskrivit delar av förslagen som oacceptabla med hänvisning till att svenska elkunders pengar i första hand ska komma dem till gagn och återinvesteras i Sverige.

Mot bakgrund av detta vill jag fråga energi- och näringsminister Ebba Busch: Avser regeringen att skärpa sina motåtgärder mot EU om förslaget kvarstår, och i så fall på vilket sätt?

Herr talman! Tack, Isak From, för försöken till svar! Jag fick dock inte riktigt svar på vad det får kosta, om det är en rimlig satsning att gå tillbaka till 1 600 anställda i en myndighet som har gått från att 2012 ha 230 anställda till att nu ha ungefär 1 200–1 300 anställda. Det är alltså fortfarande en väldigt stor myndighet, som har minskat något, och det innebär en ändå relativt liten budgetändring.

Man kan absolut ha synpunkter på vilka kontor myndigheten har valt att lägga ned. Men jag vet också att Socialdemokraterna brukar vara snabba med att kritisera det som kallas ministerstyre och att försvara myndigheternas rätt att fatta de egna besluten.

Systembolaget står, som ledamoten anför, för den enda statliga närvaron på en del orter. Det kan ha att göra med att man kan deklarera hemifrån och fylla i Försäkringskassans papper hemma. Men om man tillverkar sprit hemma och agerar sitt eget systembolag lär man få påhälsning, även om man bor i Norsjö där det är lite si och så med den polisiära närvaron. It-mognaden i Sverige har ändå ökat högst väsentligt sedan 2012.

Till viss del delar jag uppfattningen att det är fel kontor som har lagts ned. Jag anser att Statens servicecenter har en alldeles för stor kostym i storstäderna. Men det är ändå upp till myndigheten att fatta de besluten.

Herr talman! Tack, Isak From, för försöken till svar! Jag fick dock inte riktigt svar på vad det får kosta, om det är en rimlig satsning att gå tillbaka till 1 600 anställda i en myndighet som har gått från att 2012 ha 230 anställda till att nu ha ungefär 1 200–1 300 anställda. Det är alltså fortfarande en väldigt stor myndighet, som har minskat något, och det innebär en ändå relativt liten budgetändring.

Man kan absolut ha synpunkter på vilka kontor myndigheten har valt att lägga ned. Men jag vet också att Socialdemokraterna brukar vara snabba med att kritisera det som kallas ministerstyre och att försvara myndigheternas rätt att fatta de egna besluten.

Systembolaget står, som ledamoten anför, för den enda statliga närvaron på en del orter. Det kan ha att göra med att man kan deklarera hemifrån och fylla i Försäkringskassans papper hemma. Men om man tillverkar sprit hemma och agerar sitt eget systembolag lär man få påhälsning, även om man bor i Norsjö där det är lite si och så med den polisiära närvaron. Itmognaden i Sverige har ändå ökat högst väsentligt sedan 2012.

Till viss del delar jag uppfattningen att det är fel kontor som har lagts ned. Jag anser att Statens servicecenter har en alldeles för stor kostym i storstäderna. Men det är ändå upp till myndigheten att fatta de besluten.

Herr talman! Tack, Isak From, för anförandet och för ditt, som jag upplever det, genuina intresse för landsbygdsfrågor!

Jag noterade att ledamoten sa att Socialdemokraterna går till val på återupprättande, återställande eller hur det nu var formulerat av Statens servicecenter. Det är nu 14 år sedan myndigheten Statens servicecenter inrättades. Den hade då 230 anställda. De följande fyra fem åren låg man stabilt på 300–500 anställda, för att några år senare svälla till 1 500 anställda. Man var till och med uppe på 1 600 anställda.

Parallellt med det har vi sett en minskad migration – de har ju haft en del av Migrationsverkets ärenden – som har sänkt trycket något. Vi har också en ökad it-mognad i samhället, där fler faktiskt inte behöver åka till Statens servicecenter utan kan sitta i en skogsmaskin ute i skogen, i en fiskeark ute på sjön eller i Isaks Froms jaktskog och utföra sina myndighetsärenden i telefon och liknande.

Är det då ett rimligt och sunt sätt att använda skattebetalarnas medel att gå från dagens 1 200–1 300 anställda tillbaka till en situation, det man kallar ett återställande, med cirka 1 600 anställda? Är det Isak Froms målbild för att öka den statliga närvaron på svensk landsbygd? Är detta det bästa man kan komma med?

Herr talman! Tack, Isak From, för anförandet och för ditt, som jag upplever det, genuina intresse för landsbygdsfrågor!

Jag noterade att ledamoten sa att Socialdemokraterna går till val på återupprättande, återställande eller hur det nu var formulerat av Statens servicecenter. Det är nu 14 år sedan myndigheten Statens servicecenter inrättades. Den hade då 230 anställda. De följande fyra fem åren låg man stabilt på 300–500 anställda, för att några år senare svälla till 1 500 anställda. Man var till och med uppe på 1 600 anställda.

Parallellt med det har vi sett en minskad migration – de har ju haft en del av Migrationsverkets ärenden – som har sänkt trycket något. Vi har också en ökad it-mognad i samhället, där fler faktiskt inte behöver åka till Statens servicecenter utan kan sitta i en skogsmaskin ute i skogen, i en fiskeark ute på sjön eller i Isaks Froms jaktskog och utföra sina myndighetsärenden i telefon och liknande.

Är det då ett rimligt och sunt sätt att använda skattebetalarnas medel att gå från dagens 1 200–1 300 anställda tillbaka till en situation, det man kallar ett återställande, med cirka 1 600 anställda? Är det Isak Froms målbild för att öka den statliga närvaron på svensk landsbygd? Är detta det bästa man kan komma med?

Herr talman! Tack, Anders Ådahl, för frågan!

Jag noterade att jag inte fick svar på hur mycket det får kosta. Vi såg vad reduktionsplikten ledde till när man tillsatte biodrivmedlen enligt lag i bränslet. Vi såg hur det påverkade drivmedelspriserna för landsbygdens folk. Då var det inte 100 procent förnybart utan en inblandad del förnybart i bränslet, men vi såg ändå de högsta drivmedelspriser vi någonsin har haft i Sverige. De var bland de högsta i hela världen.

Landsbygdens folk vet vad det kostar. De vet vad som fungerar i verkligheten i dag. De vet vad som fungerar när det är 30 grader kallt. Det är den krassa verkligheten.

Man kan vilja ha sol och vind som drivmedel. Kärnkraft kan vi inte gärna driva bilar med, förutom genom att plugga in dem, men reaktordrivna bilar har vi inte riktigt sett i dagsläget.

Vi vet att diesel och bensin tjänar oss väl när det är kallt och när det inte blåser, men det har vi inte riktigt sett med elbilar. Posten köper in elbilar. De är jättekalla, och så byter man ut dem. Luleå kommun gör sig av med sina elbussar, för de var ett fiasko. Bussarna var kalla, och folk frös. Tekniken är inte färdig, men ändå ska man med alla medel tvinga in folk i en teknik som är dyr i inköp och som dessutom inte är beprövad.

Det är människor på landsbygden som får ta smällen för detta. Människor i Stockholm kan ju sätta sig på tunnelbanan eller bussen, men det kan man inte om man bor i Puoltikasvaara eller Junosuando.

Herr talman! Tack, Anders Ådahl, för frågan!

Jag noterade att jag inte fick svar på hur mycket det får kosta. Vi såg vad reduktionsplikten ledde till när man tillsatte biodrivmedlen enligt lag i bränslet. Vi såg hur det påverkade drivmedelspriserna för landsbygdens folk. Då var det inte 100 procent förnybart utan en inblandad del förnybart i bränslet, men vi såg ändå de högsta drivmedelspriser vi någonsin har haft i Sverige. De var bland de högsta i hela världen.

Landsbygdens folk vet vad det kostar. De vet vad som fungerar i verkligheten i dag. De vet vad som fungerar när det är 30 grader kallt. Det är den krassa verkligheten.

Man kan vilja ha sol och vind som drivmedel. Kärnkraft kan vi inte gärna driva bilar med, förutom genom att plugga in dem, men reaktordrivna bilar har vi inte riktigt sett i dagsläget.

Vi vet att diesel och bensin tjänar oss väl när det är kallt och när det inte blåser, men det har vi inte riktigt sett med elbilar. Posten köper in elbilar. De är jättekalla, och så byter man ut dem. Luleå kommun gör sig av med sina elbussar, för de var ett fiasko. Bussarna var kalla, och folk frös. Tekniken är inte färdig, men ändå ska man med alla medel tvinga in folk i en teknik som är dyr i inköp och som dessutom inte är beprövad.

Det är människor på landsbygden som får ta smällen för detta. Människor i Stockholm kan ju sätta sig på tunnelbanan eller bussen, men det kan man inte om man bor i Puoltikasvaara eller Junosuando.