Eric Palmqvist (SD) om (forts. från § 15) Mineralpolitik (forts. NU18)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Mineralpolitik

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservationerna 3 och 19.

Sverige är beroende av att importera vissa mineral från länder där hänsynen till utvinningens konsekvenser för miljö och mänskliga rättigheter är bristfällig. Det är djupt beklagligt, och därför måste Sverige ta ett större ansvar för sin mineralkonsumtion. Samtidigt måste vi säkerställa att utvinning i Sverige sker under miljömässigt hållbara former och med respekt för lokalsamhällen och urfolks rättigheter. Vi måste också stötta tredjeländer i fråga om att använda mer hållbara metoder och att respektera mänskliga rättigheter – om vi har intresse av deras mineral. Det är inte en lätt balansgång.

En central fråga i den här debatten är brytningen av alunskiffer. Alunskiffer är en bergart som innehåller värdefulla mineral, som molybden, nickel, vanadin och uran. Men brytning medför enorma miljörisker. Vid utvinning kan tungmetaller och giftiga ämnen frigöras, vilket hotar både grund- och ytvatten. Stora delar av Sveriges bördigaste jordbruksmark återfinns på alunskiffer, vilket gör att brytning dessutom hotar vår livsmedelsförsörjning. Ett stort antal kommuner och miljöorganisationer har varnat för dessa risker.

Regeringen föreslår skärpta regler för brytning av alunskiffer och vill med det hålla dörren öppen för framtida gruvdrift när det gäller alunskiffer. Vänsterpartiet menar att riskerna är för stora och att det i dag inte finns någon teknik som kan garantera en säker brytning.

Jag var i måndags i Östersund, där flera företag fått tillstånd att prospektera efter alunskiffer. Ett företag har till och med ansökt om att få öppna ett dagbrott. Konsekvenserna skulle innefatta flera kommuners vattenförsörjning och livsmedelsproduktion.

Det går inte att experimentera när det kommer till gruvbrytning. Konsekvenserna är enorma när farliga ämnen frigörs i naturen. Vi anser därför att brytning av alunskiffer bör förbjudas och att minerallagen bör ändras för att tydligt förhindra exploatering av dessa områden. Det här är en avgörande fråga för Sveriges miljöskydd och för framtida generationer.

Det är också viktigt att belysa Sveriges import av mineral och metaller från konfliktområden. Jag vill särskilt nämna mineral från Kongo. Kongo är rikt på mineral som kobolt och tantal, vilka är avgörande för batteriproduktion och elektronik. Samtidigt innebär mineralutvinningen en katastrof för mänskliga rättigheter. Beväpnade grupper kontrollerar många gruvor och finansierar sin verksamhet genom att sälja mineralen, ofta genom smuggling via Rwanda och andra grannländer.

FN och människorättsorganisationer har rapporterat om barnarbete, sexuellt våld och brutala övergrepp kopplade till gruvnäringen. Och i dag är miljoner på flykt i Kongo.

Det är fullständigt oacceptabelt att svenska företag köper in mineral utan att veta under vilka villkor de har utvunnits. Vi måste ställa mycket hårdare krav på transparens och etisk import. Vårt ansvar är tydligt. Det räcker med att läsa om kreditgarantierna som gavs av Exportkreditnämnden trots att det förekom brott mot mänskliga rättigheter och föroreningar av mark och vatten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Mineralpolitik

Vänsterpartiet förespråkar en aktiv industripolitik där Sverige tar ansvar för att både minska beroendet av konfliktmineral och säkerställa att all inhemsk brytning sker på ett hållbart och rättvist sätt. Vi vill att Sveriges geologiska undersökning ska ges ett större ansvar för hela processen – från prospektering till återvinning – och att återvinning av metaller ska få en mycket mer central roll i Sveriges mineralförsörjning. Det är fullständigt orimligt att vi i dag bryter nya mineral samtidigt som tonvis med metaller går till spillo i avfall och elektronikskrot.

Vidare anser vi att mineralersättningen bör höjas och att inkomsterna från gruvnäringen i högre grad bör återföras till de lokalsamhällen som påverkas. Det skulle ge andra möjligheter för de kommuner som drabbas av mineralexploatering. Jag säger drabbas, för gruvbrytning ger inte bara jobb. Det påverkar miljön. Transportsträckor behöver skapas och underhållas. Samhället måste förbereda sig för att ta emot dem som ska jobba i och kring gruvan.

Vi vill också se en degressiv mineralersättning, där företag som vidareförädlar sina råvaror lokalt får lägre mineralavgifter. På så sätt skulle mer av värdet från mineralutvinningen ges till lokalsamhället. Mer av det värdet skulle stanna i Sverige och bidra till arbetstillfällen och utveckling där det verkligen behövs.

Fru talman! Gruvbrytning innebär alltid miljöpåverkan, men vi har ett val: Antingen fortsätter vi med en rovdrift som skadar människor och miljö, eller så ställer vi om till en hållbar mineralpolitik där cirkulär ekonomi, återvinning och respekt för mänskliga rättigheter står i centrum.

Vi i Vänsterpartiet vet vilken väg vi vill ta. Vi hoppas att fler partier är beredda att ta det ansvaret tillsammans med oss.

Fru talman! Jag tror att ledamoten har missförstått mig. När jag säger ”drabbas” menar jag hur miljön påverkas och att gruvdrift faktiskt innebär att kommuner måste jobba mycket hårdare med samhällsutvecklingen. Det är inte alltid man får de resurser som krävs för att kunna upprätthålla servicen. Vi vill att en större del av den vinst gruvnäringen skapar ska tillfalla de lokala samhällena så att de ska kunna göra det.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Mineralpolitik

Det finns fler problem, till exempel att man inte lyckas bygga bostäder så att det räcker till både dem som jobbar inom gruvnäringen och dem som jobbar i företag runt omkring gruvnäringen. Dessutom kan man få problem med underhållet av transportvägar och så vidare. Då måste man ta mer ansvar, så att kommunerna inte står ensamma. Men det är klart att gruvnäringen är viktig, och den skapar jobb. Det har jag inga problem med att stå bakom.

Ledamoten frågade om jag inte litar på miljöprövningen och våra myndigheter. Det gör jag, men jag tänker att det finns problem. Det tror jag ingen kan neka till i det här rummet. Ett exempel är området kring Storsjön. Det är ganska många företag som har fått rätt att börja prospektera där. Man har även gått ganska långt i ärendet kring dagbrott. Där uppstår ett problem. Det finns inte en enda forskare i Sverige i dag som kan säga att det finns hållbara utvinningsmetoder när det kommer till alunskiffer. Det skapar ett sekundärt problem.

Herr talman! Angående de olika tillståndsprocesserna har vi ju en situation just nu runt Storsjön. Det är en stor del av marken som är inmutad. Man kan alltså inte göra några förändringar eller bearbeta marken på något sätt. Så har det hållit på i 20 år nu. Det är ganska påfrestande för mindre kommuner som de runt Storsjön.

Det kan också ifrågasättas att man går vidare med tillståndsprocesser när det gäller gruvdrift för en typ av bergart där det i dag inte finns utvinningsmetoder som är tillräckligt analyserade, beforskade eller implementerade. Det finns flera exempel runt om i världen, som inte direkt gäller alunskiffer men liknande bergarter, där det inte har gått. I exempelvis USA och Kina har det fått enorma miljökonsekvenser. Vi har också exempel från Sverige där det bröts alunskiffer under 60-talet. I de områdena finns fortfarande ganska höga halter av giftiga ämnen. Man har helt enkelt behövt isolera de områdena.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Mineralpolitik

Det är ett ganska stort problem, skulle jag säga, att man går vidare med tillståndsprocesser trots att man vet att verksamheten inte kommer att funka i verkligheten. Då är det väl bättre att lägga ned och låta lokalbefolkningen använda sitt område på rätt sätt?

Vad gäller kommunal kontra statlig infrastruktur nämnde jag vägar. Det kommer kanske att krävas dels bredare vägar, dels nya vägar för att klara transporterna. Det har vi sett ganska många exempel på. Det innebär ju att kommunerna måste offra mark som de skulle kunna använda till annat.