Eric Palmqvist

Fru talman! Tack, Katarina Luhr, för frågorna! Det är mycket relevanta frågor.

Ja, vi har en tämligen låg koncentration av uran i Sverige, och det – tyvärr, får jag väl säga – i en berggrund som det tekniskt sett är extremt komplicerat att bryta alunskiffer i om man vill göra det på ett miljömässigt korrekt sätt. Det är extremt komplicerat, och i dag är det få som med trovärdighet ens kan säga att de kan göra det på ett sätt som är godtagbart utifrån svensk lagstiftning.

Målbilden måste dock ändå vara att vi kan göra detta, med ny brytningsteknik och ny anrikningsteknik som gör att vi kan använda dessa låga halter. Man kan jämföra med exempelvis Aitikgruvan, som har en exceptionellt låg halt av koppar. Det är lägre halt av koppar i malmen där än i det som hamnar på deponi i en del afrikanska gruvor, och ändå är det ett otroligt vinstdrivande företag. Det är ett blomstrande kopparföretag.

Det finns egentligen ingenting som säger att vi inte kan hamna där med uranet också. Det är givetvis en målbild, men det är något som kräver stor innovationskraft av industrin, som måste göra det här både på ett lönsamt sätt och på ett sätt som är godtagbart ur miljösynpunkt.

Jag ser att min talartid rinner iväg. Ledamoten hade en fråga även om jordbruk och farhågor gällande det. Om jag inte får fler utmanande frågor svarar jag på den i min nästa replik.

Fru talman! Jag har inte tittat på alla de remissvar som olika kommuner har inkommit med. Jag har tittat på några, bland annat det från min hemkommun, där jag sitter med i kommunstyrelsen.

Vår kommun leds faktiskt av Socialdemokraterna och Miljöpartiet, det vill säga två av de partier som är väldigt emot detta även i den här församlingen. Därmed är det klart som korvspad att de kommer att uttala sig kritiskt om detta även under remissförfarandet. Noterbart är också att Sverigedemokraterna och Moderaterna motsatte sig det remissvar som antogs. Vi hade ett annat yttrande där.

Jag tänker att det kanske är så i fler kommuner. Moderaterna, Sverigedemokraterna och andra Tidöpartier kanske har en annan syn på detta än de som faktiskt är genuint emot uranbrytning över huvud taget.

Jag tänker att jag stannar där.

Fru talman! Tack till Isak From för, ja, vad ska jag säga? Det var ju inga frågor. Jag förväntade mig att det skulle komma några konkreta frågor.

Att veta exakt vilka enskilda projekt det handlar om är svårt när man inte har en kristallkula. Det får vi se när den dagen kommer då företag skickar in ansökningar om att bedriva den här verksamheten. Att veta det i förväg känns lite udda. Jag tolkade i alla fall det ledamoten From sa som att man inte vet vilka projekt det här skulle omfatta. Det känns ju rimligt.

Sedan är det så att det finns ett förslag i det här som är att utreda det kommunala vetot. Det är ännu inte beslutat. Men det finns med och ska behandlas längre fram om jag fattat det rätt.

Hur som helst är det dubbel lagstiftning som man ämnar ta bort. Vi har kärntekniklagen att förlita oss på. Att förhålla sig till den, som stipulerar ett gränsvärde på jag tror 100 kilo, tycker jag är fullt rimligt.

Vi har också annan lagstiftning i Sverige där regeringen faktiskt har mandat att fatta beslut i frågor som rör riksintressen. Det här är en sådan fråga som man gör bedömningen att regeringen kan fatta beslut om.

Fru talman! När jag var en liten grabb och växte upp i Malmö kunde jag se Barsebäcksverket på andra sidan Lommabukten. För mig som är född i kolkraftens och smogens London, en stad som jag besökte flera gånger under min uppväxt, var Barsebäcksverket och svensk kärnkraft själva sinnebilden av Sverige som ett modernt, rent och högteknologiskt land. Alla som någon gång har besökt ett land där man förlitat sig på storskalig kolkraft förstår nog precis vad jag talar om.

Sverige satsade under 70- och 80-talet för framtiden. I rask takt byggdes tolv reaktorer. Att vår svenska kärnkraft skulle vålla så livlig debatt att det ledde till en folkomröstning kändes svårt för mig att förstå. Folkomröstningen genomfördes våren 1980, då jag var nio år gammal. Det var där och då mitt politiska intresse väcktes. Blott nio år gammal insåg jag att politik är viktigt och påverkar min och landets framtid. Det är faktiskt inte utan att jag funderar på vad den där lilla nioåringen hade sagt om någon talat om för honom att han 45 år senare skulle stå här i riksdagens talarstol och debattera upphävandet av förbudet mot utvinning av uran. Det är en svindlande tanke.

Men nu är vi där. Nu är vi äntligen på väg att avskaffa en väldigt märklig och dålig förbudslagstiftning, som Miljöpartiet med benägen hjälp av Socialdemokraterna drev igenom 2018. Man förbjöd brytning av uran trots att någon sådan brytning i egentlig mening inte förekommit i Sverige på flera decennier – då skedde det dessutom med helt annan teknik och under helt annan miljölagstiftning. Man förbjöd helt enkelt ett icke-problem i sin iver att försvåra för Sverige som kärnkraftsnation.

Att Sverige sedan länge importerade allt sitt kärnbränsle spelade ingen roll. Uranbrytning skulle till varje pris förbjudas, prospektering efter detta i berggrunden så vanligt förekommande grundämne likaså.

Det spelade heller ingen roll om beslutet fick negativa konsekvenser för resten av prospekterings- och gruvindustrin. Att branschen framförde att förbudet gjorde det svårare – och dyrare – att prospektera efter så kallade sällsynta jordartsmetaller brydde man sig helt enkelt inte om.

Så är det nämligen, fru talman – uran är en viktig ledmetall i jakten på andra metaller och mineral, som inte sällan behövs för just den teknik som uranmotståndarna så ivrigt brukar applådera.

Under åren som följde sjönk Sverige som en sten i Fraser Institutes rankning av gruvnationers attraktivitet att investera i. Efter ett antal år med socialdemokrater och miljöpartister vid rodret hade Sverige tappat omkring 30 placeringar i nämnda rankning. Vi gick från att vara jämförbara med moderna gruvnationer i den demokratiska delen av världen till att brottas med gruvnationer med tvivelaktigt statsskick i tredje världen. Tappet är, enligt min uppfattning, ett fullständigt oacceptabelt misslyckande för Sverige som gruvnation. Och nej, det var sannerligen inte bara införandet av uranförbudet som ledde dit. Givetvis berodde det på en rad faktorer, men det signalvärde beslutet hade får ändå inte underskattas.

Nu har Sverige – tack och lov – en långt mer kärnkraftsvänlig regering. Den är dessutom väldigt gruvvänlig. Tidöpartierna förstår hur viktig gruvindustrin är för Sverige. En medveten politik har lett till att Sverige nu ligger på sjätte plats i den rankning jag nyss hänvisade till. Att den förda politiken de senaste tre åren haft betydelse för detta är nog givet.

Detta är oerhört viktigt om man beaktar vårt enorma importberoende av metaller och mineral, inte minst från Kina. Om Kina skulle välja att strypa sin export av de metaller och mineral som vårt samhälle bygger på, vad händer då? Som politiker kan jag helt enkelt inte blunda för det faktum att vi i dag är extremt sårbara, då vi importerar nästan all råvara från ovänligt sinnade länder.

Fru talman! När det gäller uran anser jag att det är fullt rimligt att Sverige som högteknologisk kärnkraftsnation ska ha som långsiktigt mål att om möjligt bli självförsörjande på det kärnbränsle vi behöver för vår egen elproduktion, inte minst mot bakgrund av att vi nu befinner oss i ett skakigare geopolitiskt läge än på flera decennier. En högre självförsörjningsgrad borde vara möjlig, då uranfyndigheter de facto finns i vår berggrund. Men detta förutsätter naturligtvis att fyndigheterna är lönsamma att bryta och att det kan ske på miljömässigt godtagbara villkor. Det är därför vi har en sträng miljöbalk och rigorösa tillståndsprocesser. Vi ska inte konkurrera med tvivelaktiga miljövillkor. Liksom med all annan gruvbrytning ska vi ligga i absolut internationell framkant – eller inte bryta alls.

Att vi nu häver uranförbudet innebär sannolikt inte att massor av gruvor med uran som primär råvara etableras över en natt. Regelverket är alltjämt komplext, och alla som vet något om gruvor i allmänhet vet att vägen till att etablera en ny gruva är lång och snårig. Det kommer att gälla även i det här fallet.

Det som däremot kommer att bli lättare är prospektering efter de metaller och mineral som ”gömmer sig” för prospektörerna bakom uran. Det som också kommer att hända är att fyndigheter där uran utgör en sekundär resurs kommer att bli mer lönsamma och rentav brytvärda. Ingen kan väl på fullaste allvar mena att det är rimligt att det i dag bryts malm som innehåller uran som antingen läggs på deponi eller grävs ned i backen igen efter att det primära mineralet har utvunnits?

För mig är det självklart att även uranet ska tas till vara. I just den delen av resonemanget verkar vi Tidöpartier tacksamt nog få medhåll från Centern, som i övrigt står på de rödgröna partiernas sida i frågan om uranförbudet. Det välkomnar jag. Jag är nämligen helt övertygad om att beslutet att häva det så kallade uranförbudet kommer att leda till nya lönsamma värdekedjor för AB Sverige, vilket naturligtvis är bra.

Fru talman! Att åter göra uran till ett koncessionsmineral är både logiskt och riktigt. Rätt hanterat av våra tillståndsgivande myndigheter och ansvarsfulla, moderna prospekterings- och gruvföretag kan det här bli riktigt bra.

Här vill jag dessutom passa på att nämna en detalj som kanske få av dem som oroas av dagens debatt och kommande riksdagsbeslut känner till. I dag är gränsvärdet för hur mycket uran som får lov att förekomma i vatten som är påverkat av en gruva avsevärt lägre än det gränsvärde som tillåts i vårt dricksvatten. Så strikta är de regelverk som tillämpas i Sverige i dag. Det betyder inte att det inte finns utmaningar och risker. Sådana finns, precis som med all annan gruvindustri. Men uranbrytning i sig är egentligen inte farligare än brytning av andra metaller och mineral som svensk gruvindustri framgångsrikt bryter dygnet runt, året runt.

Med det sagt, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag i sin helhet och avslag på motionerna.

Herr talman! För första gången på 50 år ska nu ny kärnkraft byggas i Sverige. Det är en stor vinst för nationen och vår gemensamma framtid.

Ny svensk kärnkraft är en del av Tidöavtalet och ett viktigt steg mot ett robust fossilfritt energisystem. För oss sverigedemokrater utgör det en viktig milstolpe. Resan mot att göra oss oberoende av oberäknelig väderberoende elproduktion inleds. Vi sverigedemokrater menar att stabila elpriser och leveranssäkerhet är viktigt inte bara i dag utan på lång sikt.

Med anledning av detta vill jag fråga energi- och näringsminister Ebba Busch: Hur säkerställer vi att de nya reaktorerna verkligen kan stå klara i mitten av 2030-talet?

Fru talman! När jag nu ger mig in i denna debatt är det med en bekännelse: När jag växte upp i Malmö tänkte jag faktiskt aldrig på Sverige som en arktisk nation. För en ung grabb som såg Köpenhamn på andra sidan sundet och hade närmare till Tyskland än till det Gällivare i vilket jag bor sedan snart två decennier var tanken på Sverige som en arktisk nation helt enkelt inte närvarande. Detta är i sig inget unikt, utan det gäller nog för gemene man. Därför har jag lätt att förstå att många av riksdagens 349 ledamöter också missar detta i sin politiska vardag.

Fru talman! Om det hade varit tillåtet och brukligt med rekvisita här i riksdagens debatter hade jag nu på en geografilärares manér visat upp en stor karta för er alla. Men det hade inte varit kartan med Europa i mitten utan en kartvy som på ett annat sätt åskådliggör var i världen vi befinner oss och varför de arktiska frågorna är relevanta för oss.

Om man betraktar en världskarta med Nordpolen i centrum och följer norra polcirkeln får man en god bild av hur Arktis faktiskt ser ut och vilka länder och hav som finns i den arktiska regionen. Denna kartvy gör att man lättare kan förstå de geopolitiska aspekter som föranleder olika världsledares uttalanden och ökade politiska intresse för Arktis.

Man bör exempelvis fundera på vilka av de arktiska länderna som är likasinnade och, diplomatiskt uttryckt, mindre likasinnade i en osäker värld där en tilltagande råvarurivalitet är ett faktum.

Vi måste också förstå att Arktis angår oss – geopolitiskt, säkerhetspolitiskt, handelspolitiskt och inte minst ur ett forskningspolitiskt perspektiv. Därför är satsningen på en ny forskningsisbrytare av stor vikt, vilket tidigare nämnts här i debatten.

Man ska i sammanhanget också ha klart för sig att den nordiska delen av Arktis, så även den svenska, är långt mer utvecklad och befolkad än vad som är fallet i flera andra arktiska nationer. Vi tänker sällan på det. Men tro mig, i mina kontakter med representanter för andra arktiska nationer inom ramarna för den arktiska parlamentarikerkonferensen märker jag att de är högst medvetna om detta. De ser ofta oss som en viktigare spelare och aktör i de arktiska frågorna än vad många svenskar faktiskt är medvetna om.

Fru talman! Eftersom min talartid är begränsad till fyra minuter avslutar jag med att ge kammarens ledamöter och eventuella åhörare en uppgift att ta itu med, antingen hemma på kammaren eller redan här och nu, med hjälp av sin mobiltelefon.

Ta fram valfri kartapp. Sätt Nordpolen i centrum av kartbilden, titta på landområdena och haven norr om polcirkeln och ställ dig sedan frågan om de arktiska frågorna bör tillskrivas mindre eller större relevans i den politiska vardagen. Jag vet i alla fall vad jag anser.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 10 juni.)

Fru talman! Tack, ledamoten, för förtydligandet! Jag tog ju fasta på det ledamoten sa om att samhällen ”drabbas”, men jag delar uppfattningen att en större del av vinsten ska gå till samhället. Däremot ser jag en utmaning med en höjning av mineralavgiften. Man kan absolut utreda saken. Sverigedemokraterna har lämnat förslag på det. Men man ska ha klart för sig att mineralavgiften kan ses som en del i den totala kostnadsbördan för gruvdrift.

Sverige ligger faktiskt i topp. Vi är bland de dyraste länderna i världen när det gäller att producera ett ton malm genom att ta upp den ur underjorden i dagen och processa eller anrika den. Det är oerhört dyrt. Det är också så att om vi väljer att laborera med mineralavgiften behöver vi sänka någon annan avgift för att inte ta kål på svensk gruvnäring.

Jag är absolut öppen för dialog om mineralavgiften, men man ska ha klart för sig att man inte kan höja den utan att dra några andra skruvar i andra riktningen. Har Vänsterpartiet tänkt den tanken? Jag undrar om man ser på gruvnäringen som någonting där man bara kan ta ut ännu mer skatt.

Det är också så att den infrastruktur som ledamoten talade om inte primärt är kommunal utan statlig. Det finns annan infrastruktur – va och liknande – som är kommunal och faktiskt påverkas av gruvdriften. Men det är egentligen en annan bit. Jag skulle vilja ha ett förtydligande från Vänsterpartiet av hur man ser på det här som helhet.

Fru talman! Tack, Lorena Delgado Varas, för inlägget i den här debatten! Jag har ett par ganska konkreta frågor till ledamoten. Den första är om ledamoten inte litar på att miljöprövningar som görs av våra svenska expertmyndigheter sker på ett adekvat sätt. Ledamoten målar upp svensk gruvindustri som synnerligen problematisk och i termer av att samhällen ”drabbas” av gruvdrift och så vidare. Jag vill också fråga om ledamotens beskrivning av samhällen som ”drabbade” av gruvdrift är symtomatisk för hela Vänsterpartiets syn på svensk gruvnäring.

Jag vet att när Northland, som det hette när det kom igång, gick i konkurs stod folk i Pajala och grät med banderoller med texten ”rädda gruvan”. Jag tänker att Kiruna i princip inte skulle existera som stad i Sverige om det inte vore för LKAB. Gällivare, där jag själv bor, är inte ”drabbat” av någon gruvdrift. Det finns absolut utmaningar som följer i gruvdriftens kölvatten. Men Gällivare är inte ”drabbat” av gruvdriften. Skulle Aitik och LKAB däremot inte finnas i Gällivare skulle det vara drabbat. Då skulle Gällivare knappt existera.

Är Vänsterpartiets syn på svensk gruvnäring att det är något som ”drabbar” samhällen?

Fru talman! Politiken ska kratta manegen, men sedan är det faktiskt näringslivet som måste göra satsningarna. Om näringslivet vill göra den typen av satsningar ser jag inte att vi motsätter oss det, men det är fortfarande inte skattebetalarna som ska behöva ta den stora risken. Om risken är stor finns faktiskt riskkapital som industrin, i det här fallet, ska använda sig av.

Man får bedöma det från projekt till projekt. Vi kan inte ha något slags carte blanche bara för att det heter batterier. Det finns en efterfrågan på batterier – det är vi överens om – men jag kan inte stå här och lova ett carte blanche för just batteritillverkning eller batteriåtervinning.

Jag har en fråga. Jag vet att ledamoten inte kan ge något svar nu, utan jag får lämna den hängande i luften. Malmbanan har förts på tal flera gånger i talarstolen i dag. Sverigedemokraterna har flera gånger lyft upp frågan om en möjlig OPS-lösning för Malmbanan, men jag upplever att Socialdemokraterna har valt att inte svara på frågan.

Kanske kan jag senare i kammaren få svar om hur Socialdemokraterna ser på en eventuell OPS-lösning när det gäller Malmbanan. Som vi ser det vore det ett sätt att komma igång med Malmbanans utbyggnad och kapacitetsutbyggnad snabbare än vad som skulle bli fallet om den ligger i infrastrukturplanen. Det skulle vara intressant att ha ett samtal med ledamoten From om den saken efter debattens slut.

Fru talman! Tack, ledamoten From, för frågorna!

Det är korrekt att det inte finns något absolut förbud mot brytning av alunskiffer, men det infördes starka begränsningar. Jag vidhåller att de begränsningar som ska råda är de som finns i miljöbalken. Begränsningarna ska inte avgöras av berggrunden eller hur komplicerad den är att bryta i eller ha gruvdrift i, utan begränsningarna ska bedömas individuellt i varje projekt för sig.

Jag är för dåligt insatt i det projekt som ledamoten From frågar om. Det ska jag villigt erkänna. Vi är dock inte emot batteritillverkning i sig. Vi är emot batteritillverkning när den i huvudsak finansieras genom statliga fonder, olika gröna omställningsbidrag eller liknande, alltså när den inte sker på strikt affärsmässiga grunder. Då har vi betänkligheter.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Mineralpolitik

Det är samma sak med projektet. Förutsatt att det sker på affärsmässiga grunder och att det inte är skattebetalarna i Europa eller Sverige som får stå för fiolerna, vare sig det går bra eller dåligt, har jag inga principiella invändningar mot att man återvinner metaller och mineral som en gång redan har brutits. Tvärtom är det något positivt.

Det gäller egentligen alla projekt där vi tar hand om sådant som vi redan har brutit ur vår mark. Det är vinn-vinn att slippa bryta jungfruligt material när så är möjligt. Att Sverigedemokraterna skulle ha några principiella invändningar mot att batterimetaller och batterimineral återvinns kan jag inte se.

Fru talman! Under förra årets mineralpolitiska debatt i den här kammaren påpekade jag att det i mänsklighetens historia gjorts ett antal upptäckter som kommit att innebära paradigmskiften i mänsklighetens utveckling. De har kommit att definiera vilka vi är och hur vi lever i dag. Ett sådant skifte kom med människans förmåga att tämja elden. Ett annat skifte skedde då vi uppfann hjulet. I dag kan vi även konstatera att våra förfäders upptäckter av metaller och mineral samt deras utveckling av metoder för att ta vara på de olika och unika egenskaperna hos dessa har varit av oerhörd vikt för mänsklighetens utveckling.

Fram till för några tusen år sedan var vi stenåldersmänniskor som förlitade oss på redskap av sten, lera och trä. Sedan hände någonting. Våra förfäder upptäckte hur man kunde ta vara på metaller och tillverka föremål av dem. Detta ledde till att mänskligheten kunde börja tillverka redskap av brons, som följdes av järn och därefter av ytterligare metaller.

I dag ser vi hur denna utveckling alltjämt fortgår i takt med att vi lär oss utvinna och dra nytta av jordartsmetaller som vi för bara några decennier sedan inte visste vad vi skulle göra med, trots att vi visste att de fanns i vår berggrund. Det är en svindlande tanke att våra förfäders upptäckter är en absolut förutsättning för mycket av det vi tar för givet i dag och faktiskt också ligger till grund för det vi debatterar här, nämligen näringsutskottets betänkande 18 Mineralpolitik.

Tidigare i dag var jag på ett intressant studiebesök hos ett modernt byggföretag. Efter en intressant dragning på deras kontor besökte vi ett av deras aktuella byggen. Där blev det uppenbart hur viktig tillgången till metaller och mineral är. Pålar av metall drevs ned i marken. Armeringsjärn användes vid gjutning. Kranar, lastbilar och entreprenadmaskiner var naturligtvis av metall. En av lastbilarna var eldriven, och som ni vet förutsätter detta tillgång till metaller och mineral som vi tidigare inte brutit i någon större omfattning.

Man kan helt enkelt konstatera att tillvaron som vi känner den i dag skulle vara en utopi – en omöjlighet – utan metaller och mineral. Utan förmågan att utvinna och bearbeta metaller och mineral skulle vi helt enkelt fortfarande vara stenåldersmänniskor; det är den krassa sanningen. Det skulle betyda ett liv utan bilar, höftledsproteser, cyklar, smartphones, pacemakrar, tunnelbanor och så vidare. Ni förstår säkert att listan går att göra oändligt lång.

Som jag nyss nämnde går utvecklingen raskt framåt. Vi upptäcker alltså fler användningsområden för våra metaller och mineral parallellt med att vi lär oss dra nytta av flera av de metaller och mineral som vi tidigare inte såg nyttan av. Detta är omständigheter som för både vår innovationsdrivna industri och vårt samhälle framåt. I många avseenden kan man med fog påstå att det också är en utveckling som tjänar hela mänskligheten väl.

Nationellt sett har den rika tillgången på metaller och mineral i kombination med flit, know-how och en fantastisk industri utgjort ett framgångsrecept för Sverige. Ingenting indikerar egentligen heller att detta inte skulle gälla även i den framtid vi kan överblicka – detta förutsatt att vi förvaltar våra tillgångar och förutsättningar på ett klokt sätt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Mineralpolitik

Fru talman! I Sverige har vi god tillgång till förstklassiga råvaror. Mineraliseringarna är många, men vägen till att förvandla dessa till malm är lång, kostsam och komplex. Det måste alltså vara både möjligt och lönsamt att bryta dem. Varken höftledsproteser eller kullager växer nämligen på träd, utan man måste först hitta metallerna och sedan få lov att bryta dem. Därefter följer flera led av bearbetning, vilket vi är duktiga på i Sverige. Allt detta ger upphov till så kallade värdekedjor som är mycket värdefulla för oss som nation.

Tidöpartierna tagit fasta på att detta är viktigt och att Sveriges ställning som gruvnation behöver stärkas. Även om vi inte är helt överens om precis allt är det tydligt att arbetet går i rätt riktning och att signalerna till såväl industri som omvärld är att vi strävar efter att nå en högre självförsörjningsgrad av metaller och mineral i den skakiga omvärld vi nu befinner oss i.

Att vi i ett läge då det råder uppenbar stormaktsrivalitet om kritiska råvaror i hög grad är beroende av import av metaller och mineral från diktaturer och skurkstater där respekten för miljö eller mänskliga rättigheter är obefintlig är inte rimligt, i synnerhet i de fall då samma metaller finns i vår berggrund utan att vi faktiskt bryter dem. Här måste såväl nya regler som en attitydförändring till, och jag är övertygad om att den nya mineralstrategi för Sverige som regeringen nu arbetar med och som vi har efterlyst länge kommer att peka ut riktningen på ett bra sätt.

Regeringen har inrättat såväl ett regelförenklingsråd som ett implementeringsråd, och vi hoppas att dessa på sikt kommer att ta fram förslag som innebär att överimplementering av EU-regler kommer att vara ett minne blott.

Miljötillståndsutredningen är på väg att resultera i en proposition som sannolikt kommer att innebära en rad viktiga förändringar för gruvnationen Sverige. Jag måste dock understryka att det är lång väg kvar innan vi kan ta del av slutprodukten, så även om jag ser fram emot denna proposition med tillförsikt väljer jag att inte ta ut några segrar i förväg.

Jag utgår emellertid från att vi är på väg mot tillståndsprocesser som kommer att upplevas som mer transparenta och rättssäkra, ha tydligare tidsgränser och vara delvis annorlunda strukturerade. Jag förutsätter att man kommer att landa i förslag som innebär att det tidigare i tillståndsprocessen kommer att prövas om en inlämnad ansökan är komplett så att eventuella kompletteringar kan krävas in innan prövningen sker. Detta skulle innebära färre avbrutna och förhalade miljötillståndsprövningar.

Det är min förhoppning att mycket av det som nu är på gång på det mineralpolitiska området faktiskt på allvar kan stärka Sverige som gruvnation.

Som kuriosa i sammanhanget kan jag nämna att jag inför dagens debatt roade mig med att göra en liten historisk tillbakablick. Jag tittade på Sverigedemokraternas mineralpolitiska kommittémotion från 2021/22, alltså vår sista motion på området före valet 2022. Jag kunde då konstatera att av den motionens 19 yrkanden är åtminstone 13 nu på ett eller annat sätt på väg att genomföras som ett led i Tidöpartiernas samarbete.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Mineralpolitik

Fru talman! En ny tid innebär nya utmaningar och kräver nya lösningar och därmed också en ny politik. Nya kunskaper och insikter tillsammans med ett nytt och osäkert geopolitiskt läge sätter fingret på vår egen förmåga till självförsörjning såväl inom nationen som tillsammans med våra närmaste handelspartner inom Europeiska unionen.

Pandemin för några år sedan visade att formuleringar i lagstiftningen som reglerar prospektering inte alls var anpassade för en kris, och det förbud mot prospektering efter kol, gas och olja som den förra regeringen införde vittnar om den aningslöshet som rådde före Rysslands folkrättsvidriga invasion av Ukraina. Ur beredskapssynpunkt är det i alla fall min och Sverigedemokraternas övertygelse att det var ett dumt beslut som borde rullas tillbaka. Lagstiftningen på området måste vara utformad så att den inte hämmar Sverige i kris eller krig.

Tidigare regering införde också restriktioner mot att utvinna metaller och mineral ur alunskiffer, och jag frågar mig varför. Jag förstår att det är komplext och komplicerat att utvinna råvaror ur alunskiffer på ett sätt som inte innebär en miljörisk, men det är ju därför vi har miljöbalken. Vår uppfattning är att det är utmaningar och svårigheter som är innovationsdrivande. Miljöbalken ska sätta ramarna för vilken miljöpåverkan som är godtagbar eller inte – detta oavsett vilken berggrund eventuell brytning sker i. Punkt.

Jag har i princip aldrig hört ett företag i branschen kritisera miljöbalken i sig. De flesta anser att den är bra, även om de också uttrycker att den kan moderniseras eller förtydligas. Men i sak skriver hela branschen under på att strikta miljöregler ska råda. Det upplevs till och med som en konkurrensfördel för svensk gruvindustri. Kan vi då inte enas om att vi från politikens sida drar upp reglerna för vilken miljöpåverkan som är acceptabel och inte acceptabel och att företagen sedan har att förhålla sig till det?

Kan man sedan visa att man kan utveckla tekniker och metoder för brytning i utmanande berggrunder är det väl något vi ska applådera, inte förbjuda. Det är så man stimulerar till innovation.

Ett annat olyckligt beslut som inte kan förbises i denna debatt är det så kallade uranförbudet som infördes 2018 av den dåvarande S-MP-regeringen. Vi var emot det 2018, och vi är fortfarande emot det 2025. Om inte gamla argument om att Sverige är en kärnkraftsnation som skulle kunna vara självförsörjande på uran räcker finns det nya argument. Vi vet att prospekteringsföretagen har allt svårare att finna eftertraktade, sällsynta jordartsmetaller, och uran är en viktig ledmetall som lite enkelt uttryckt ofta förekommer där det man egentligen letar efter också finns fast i lägre koncentration. Därför är det mycket tillfredställande att regeringen nu, med stöd av Sverigedemokraterna, är på väg att göra lättnader i uranförbudet.

Det faktum att vi sedan den förtida avvecklingen av svenska kärnkraftsreaktorer har sett de högsta elpriserna i Sverige någonsin har fått Tidöregeringen att landa i att ny kärnkraft behövs. Varför då inte öppna för att förse dessa reaktorer med inhemskt bränsle? Det faktum att Sverige är en modern gruvnation med en hård miljölagstiftning bäddar för att vi skulle kunna göra det här på bästa tänkbara sätt. Finns det verkligen goda skäl för att vi alltjämt ska vara importberoende av ett bränsle som finns i vår egen berggrund?

Fru talman! Slutligen vill jag betona vikten av att regeringen noga överväger att se över de regelverk som reglerar ersättningen till markägare och berörda kommuner och regioner. Det kan inte nog betonas hur viktigt detta är för att skapa social acceptans hos dem som påverkas mest av de ingrepp i miljön det faktiskt handlar om. När vi debatterade regional utveckling i kammaren för en tid sedan blev det också tydligt att det finns allt fler förslag från riksdagens partier som går i denna riktning. Även om förslagen och lösningarna skiljer sig åt är det tydligt att syftet är detsamma. Jag är övertygad om att Sverigedemokraternas förslag om en regionalisering av fastighetsskatten för industrifastigheter och elproduktionsanläggningar skulle kunna bidra på ett positivt sätt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Mineralpolitik

Det viktigaste medskicket i sammanhanget är dock att det är dags att lokalsamhällena kompenseras bättre än i dag, inte minst mot bakgrund av att arbetskraften ofta kommer utifrån och därmed inte betalar skatt i den kommun där gruvverksamheten sker.

Fru talman! Jag ber om ursäkt för att jag dragit över min föranmälda talartid och avslutar med att påpeka att jag givetvis står bakom Sverigedemokraternas samtliga reservationer i betänkandet men nöjer mig med att yrka bifall till reservation 13, i enlighet med överenskommelsen om att yrka bifall till endast en reservation per parti.

Herr talman! Jag tackar ledamoten From för synpunkterna och svaren – om man nu ska kalla dem det.

Att vi har ett nettobortfall av bostäder framför allt i Gällivare beror på den enkla omständigheten att LKAB tillåts förhandla med husägarna och lösa in fastigheter. En del väljer då att lämna kommunen och ta pengarna med sig. Det är någonting vi i samtliga partier från kommunens sida i Gällivare har tyckt varit problematiskt. Vi har ansett att det statliga bolaget skulle producera nyckel-mot-nyckel-fastigheter. De som sedan valde att flytta skulle sälja dessa fastigheter. De skulle finnas på marknaden.

Det här är dock ett regelverk som LKAB har följt, på anvisningen att de har fått träffa överenskommelser med respektive sakägare. Det är också ett regelverk som kommer från tidigare regeringar, så jag vet inte om ledamoten kanske har någonting att säga om det.

Det är också så att mycket av detta är en produkt av att det statliga bolaget LKAB egentligen inte – i egentlig mening – samordnade dessa stora investeringar med ägaren, alltså regeringen.

Det är ju någonting som är dokumenterat och även kritiserat, det vill säga att staten – alltså ägaren – inte kan kräva av de statliga bolagen att den här typen av processer samordnas med ägaren. I stället bygger det på något slags frivillighet från bolaget i sig att komma till ägaren för att ha ett samråd. Därför är min fråga: Är det här en del av det som Socialdemokraterna säger att de tänker ändra på i sin politikutveckling? Det är nämligen någonting som vi har efterfrågat, som vi har pekat på som ett problem och som vi har velat adressera under en längre tid.

Herr talman! Tack, ledamoten From, för att ledamoten talar så positivt om svensk gruvnäring! Det är bra att vi i alla fall har en samsyn om gruvnäringens vikt för samhället.

Jag är hemmahörande i en av de kommuner ledamoten nämner, nämligen Gällivare. Ledamoten talar om Gällivare i termer av att staten inte tar sitt ansvar. Den stora samhällsomvandling som pågår i de två nordligaste kommunerna i Sverige tog fart under den socialdemokratiskt ledda regeringen. Vi hade ett socialdemokratiskt styre i Sverige när de stora penseldragen i denna samhällsomvandlingsprocess gjordes.

Jag vet att det socialdemokratiska kommunalrådet i Gällivare och det centerpartistiska kommunalrådet i Kiruna efterfrågade statens närvaro. Man ville ha ett lex Malmfälten, och man ville ha hjälpen och kompetensen från regeringens sida att lösa ut de här knutarna. Staten och den socialdemokratiska ledningen i Sverige gjorde dock inte detta.

Nu talar ledamoten om att vi på något sätt ska lösa ut knutarna i Malmfälten. Jag förstår inte riktigt vad det är vi ska göra som Socialdemokraterna inte gjorde under den tid man faktiskt träffade de här avtalen kommunerna emellan. Samhällsomvandlingen är ju nästan klar i Gällivare, och Kiruna är till stora delar klart. Man har byggt ett nytt centrum, är skuldsatt upp över öronen och har skyhöga avskrivningskostnader.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Mineralpolitik

Jag tycker att det är helt obegripligt att man pekar på den här regeringen. Jag förväntar mig ett svar från ledamoten när det gäller detta.

Herr talman! Jag vill än en gång tacka för svaret jag fått från ministern här i dag.

Jag tänker att det primärt handlar om en djuretisk fråga. Jag är djurvän. Jag tycker inte om att se påkört vilt respektlöst lämnas kvar att förruttna längs vägkanten – eller i det här fallet tamboskap. Jag tycker inte att det är speciellt trevligt.

Som ministern säkert känner till är det också så att det i norra Sverige finns en intressekonflikt mellan samebyar, turismnäring och en lång rad andra näringar. Det finns intressekonflikter, och det finns slitningar. Jag tänker mig att det här är en sådan sak som bidrar till både fördomar och oförståelse mellan vanligt folk och samebyarna. Det måste ju också finnas ett intresse från samebyarna att komma åt det här. Om det inte gör det borde det åtminstone ligga i det politiska intresset att adressera detta problem.

Jag vet inte om det behövs både piska och morot eller om det bara behövs piska eller bara morot. Jag efterlyser dock någon form av lösning på den här problematiken, och jag tror inte att den är alldeles enkel och glasklar. Hade den varit det hade jag kanske presenterat ett förslag för ministern här i dag. Jag tycker att det här är något ministern bör ta med sig, och när det gäller infrastrukturen bör han kanske ta det med sina kollegor i berört departement. Det här är ju nämligen något som även rör våra järnvägar.

Med det sagt noterar jag att det i stort sett finns en samsyn, och jag tackar för dagens debatt i denna fråga. Vi får väl se om ministern tycker att vi ska ha piska och/eller morot för att komma åt problematiken med döda renar längs våra vägar i norr.

Herr talman! Tack, ministern, för svaret.

Det är ju så att vi i Sverige inte har någon vildren. Det är något jag personligen beklagar, för jag skulle gärna se att vi hade vildren som var ett jaktbart vilt. Nu har vi dock bara tamren i Sverige. Det är en annan sak att renen av den stora massan upplevs som ett vilt djur i och med att den lever under vilda former trots att den ägs av samer i samebyar.

Precis som ministern påpekar är ju renen i juridisk mening tamboskap, och samebyarna har det strikt juridiska ansvaret. Inte desto mindre är det så att jämte räv, grävling och annat småvilt är det bara trafikdödade renar man ser ligga kvar i månader längs våra vägar. Man ser inget annat vilt och ingen annan tamboskap längs vägarna när det blivit påkört, utan där finns det ett strikt ägaransvar.

Jag vet inte vilka incitament som behövs, och jag säger inte att vi sverigedemokrater har en tydlig politik på området, men jag efterlyser att man sätter sig ned och funderar på vad man kan göra för att stävja den här problematiken. Det rör sig nämligen om ganska många djur varje år, och detta utgör en trafikfara för andra trafikanter även efteråt.

Jag säger inte att det är så, men kan det vara så att renen när den är påkörd och inte längre lever och kan slaktas inte längre är ett ekonomiskt intresse för samebyn och att man därför låter den ligga? Jag vet inte. Någonstans tänker jag mig i alla fall att det kanske behövs någon form av tydligare sanktionsåtgärd när man låter ett djur ligga kvar väldigt länge längs vägen.

Det utgår ju faktiskt ersättning till samebyarna för de påkörda renarna. Jag tycker inte att det heller är något som vi ska ifrågasätta, utan jag tycker att det kanske är rimligt. Men någonstans kommer ju den typen av ersättning också med ett ansvar. Därför vill jag fråga ministern om han utifrån sitt ämbete och med sina kollegor i berörda utskott kan tänka sig att verka för tydligare sanktionsåtgärder? Jag förstår att det naturligtvis inte ligger på ministerns ämbete.

Herr talman! Tack, ministern, för svaret! Det var dessutom ett tämligen uttömmande svar, vilket inte alltid är fallet. Det vill jag rikta ett särskilt tack för till ministern.

Det här en fråga som rör inte minst min valkrets Norrbotten, men man kan säga att den rör alla valkretsar ned till södra Dalarna. Varje år trafikdödas omkring 2 000 renar i Sverige. I min hemkommun återfinns den vägsträcka på nio mil mellan Skröven i söder och Moskojärvi i norr där absolut flest renar får sätta livet till.

Oavsett om man är djurvän, har ett ekonomiskt intresse av renen i form av att man representerar en sameby eller är trafikant som vill färdas säkert på vägen och komma hem oskadd är problematiken med ren på vägen ett gissel. Det är en risk på flera sätt, inte minst genom att renar – vilket jag lyfter fram i min interpellation – ofta ligger kvar och genererar eller ger upphov till följdolyckor på grund av asätande djur på eller invid vägen. Det är givetvis någonting vi måste adressera.

Jag har aldrig under mina tidigare år som yrkesförare eller under ungefär ett och ett halvt decennium som boende i Norrbotten sett en död häst, en död hund, en död ko eller för den delen en död älg liggande vid vägen. Det är så att statens vilt brukar tas om hand, och påkörd tamboskap eller påkörda tamdjur har djurägaren ett ansvar för. Men just i fallet ren ligger de ofta kvar.

Man kan, som ministern gör, lyfta fram den ökade trafiken som en del av problemet. Det är säkert så att ökad trafikintensitet har sin del i det här. Men vi vet också att i norra Sverige, där man tidigare inte haft en tradition av att salta vägarna, har man nu börjat salta vägarna – och saltet attraherar renen till vägen. Det är också en problematik som bör adresseras och utvärderas.

Jag noterar att vi egentligen har samma intresse i den här interpellationsdebatten. Det viktigaste är att stävja att de här olyckorna sker. Det finns en fin strategi, och det finns en ambition med viltstängsel och så vidare. Jag applåderar det. Men till syvende och sist är det så att det finns trafikskadad ren som får ligga länge och ger upphov till följdolyckor eller risk för följdolyckor och sanitär olägenhet. När de tinar fram sprids ofta stank i området. Lösa hundar, jakthundar och så vidare, attraheras av det här. Det är någonting som man måste adressera.

Därför undrar jag vad ministern avser att göra för att stävja problematiken jämte de förebyggande åtgärderna. Det skulle jag vilja att ministern ger ett svar på.

Fru ålderspresident! Låt mig inleda med att yrka bifall till reservation 10, även om jag naturligtvis står bakom samtliga Sverigedemokraternas reservationer i detta betänkande.

Regional utvecklingspolitik – vad är det? Och hur åstadkommer vi det? I ungefär en timme, som den här debatten kommer att ta, kommer vi att få lyssna till en rad olika förslag från olika partiföreträdare som alla har det gemensamt att de ger uttryck för en vilja och ambition att skapa goda förutsättningar för regional utveckling. Den politiska skiljelinjen ligger således inte i om vi vill ha en god regional utveckling utan i hur detta ska uppnås.

I budgetsammanhang är regional utveckling, utgiftsområde 19, ett tämligen smalt område. Det beror helt enkelt på att regional utveckling är något som är svårt att avgränsa då dess förutsättningar på ett eller annat sätt påverkas av nästan alla andra politikområden. Men, fru ålderspresident och åhörare, lite förenklat kan man säga att vi här i dag debatterar hur man skapar goda förutsättningar att bo och verka i landets alla delar.

Sverige är ett avlångt land. Skillnaderna i förutsättningar mellan Skåne i söder, där jag är uppvuxen, och Lappland i norr, där jag numera bor, är stora. Skillnaderna i förutsättningar mellan land och stad skiljer sig kanske än mer åt. Jag föreställer mig att förutsättningarna i de båda hamnstäderna Helsingborg och Luleå har en del gemensamt. Detsamma kanske i viss mån kan sägas om Perstorp i söder och Överkalix i norr, även om den jämförelsen troligen haltar lite mer.

Att förutsättningarna ser olika ut i olika delar av landet är dock ett faktum, ett faktum som vi från politikens sida måste omfamna och förhålla oss till. Alltför ofta förefaller politiska beslut ha ett alltför stort storstadsfokus. Och alltför ofta förefaller Sveriges landsbygder vara bortglömda i förslagens konsekvensanalys.

Detta är allvarligt, fru ålderspresident. Om man misslyckas med att förstå de olika förutsättningarna månar man inte heller om en av de viktigaste förutsättningarna för regional utveckling – humankapitalet. Utan människor med drivkraft som vill, och kan, bo ute i landets alla delar har vi ingen regional utveckling.

Här finns det naturligtvis en rad olika saker att lyfta som Tidöpartierna är överens om och faktiskt gör. Men det finns också frågor och förslag i vilka vi inte har landat i en samsyn utan alltjämt driver själva som partier.

Låt mig börja i samsynsänden. Tidöpartierna kom tidigt överens om att det inte duger att ha världens högsta drivmedelspriser i ett land med långa avstånd och där bilen är ett måste för det stora flertalet. Vi enades om att den tidigare socialdemokratiska regeringens överambitiösa reduktionsplikt behövde pressas tillbaka. Starkast drivande i denna fråga vill jag påstå att Sverigedemokraterna var. Vi var, och är, övertygade om att ett tungt ok lyftes från familjer och företag ute i landet när vi gick från Magdalenapriser till Jimmiepriser vid pump för något år sedan.

Ett annat exempel är att vi tillsammans direkt såg till att förpassa den förra socialdemokratiskt ledda regeringens förslag till nytt reseavdrag till det ställe där det hör hemma – i papperskorgen! I stället höjde vi nivåerna på det gamla reseavdraget för första gången på väldigt många år. Det är sannolikt många av dem som bor utanför Stockholms lokaltrafiks linjekarta som är mycket tacksamma över detta.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Regional utvecklings-politik

Tidöpartierna har också enats om att göra historiska satsningar på vår gemensamma infrastruktur, som tyngs av en enorm underhållsskuld. Eftersatt vägunderhåll och uteblivna reinvesteringar har på många håll lett till att hastighetsbegränsningarna sänkts av trafiksäkerhetsskäl. Inte sällan har detta skett i mer glesbefolkade områden, där människor verkligen behöver bilen i vardagen. Uteblivet vägunderhåll har inte bara lett till ökat slitage på fordon och minskad komfort; det har alltså även lett till längre restider när hastighetsbegränsningarna sänkts.

Vi har till och med haft situationer där ambulansverksamhetens skyddsombud har stoppat ambulanstransporter mellan Kiruna och Gällivare för att vägen har varit för spårig och farlig att köra utryckningstrafik på. Hur hamnade vi där? Det är alltså det utgångsläge vi har haft när vi i budget gemensamt har beslutat att göra stora investeringar i infrastrukturen.

Vi, alltså Tidöpartierna, har också avskaffat flygskatten, för vi är övertygade om att rimliga transporttider och rimliga transportkostnader är en viktig förutsättning för utveckling i landets alla delar.

Det finns också en samsyn kring stödet till kommersiell service i våra landsbygder. Gott så, även om vi Sverigedemokrater länge har förespråkat att dessa stöds utformning, tillräcklighet och träffsäkerhet ska genomlysas för att säkerställa att de gör avsedd nytta. Den kommersiella servicen utgör nämligen inte sällan ett viktigt nav ute i Sveriges olika bygder. Vi anser därför att det är viktigt att värna om den genom att säkerställa att de stöd staten betalar ut matchar behoven på bästa sätt.

Tilläggas bör att vi i dagsläget inte har några indikationer på att stöden inte fungerar som det är tänkt.

En annan fråga som påverkar den kommersiella servicens förutsättningar är lanthandlares och drivmedelsstationers villkor då de verkar som ombud för exempelvis Systembolaget, Apoteket, Svenska spel och andra bolag med statligt ägande. Här menar vi sverigedemokrater att staten som ägare borde uppmuntra till en högre grad av samordning och så låga omkostnader som möjligt för den enskilde näringsidkaren.

Flera av dessa ombudstjänster vet vi är viktiga för att locka kunder till den lokala affären eller macken, samtidigt som denna typ av service av många uppfattas som grundläggande och bidrar till att minska avflyttning. Det är inte helt ovanligt att den lilla landsortsmacken också är livsmedelsbutik, postombud, apoteksombud, busstation, biblioteksombud och ombud för Svenska spel – apropå det jag sa tidigare om att den kommersiella servicen utgör ett viktigt nav i sin egen bygd, fru ålderspresident.

När man läser det betänkande vi debatterar här i dag sticker emellertid en sak ut, och det är antalet reservationer som handlar om olika former av återföring av produktionsvärden till de lokalsamhällen i vilka de tillskapas. I vissa reservationer ligger fokus på produktionsvärden från elproduktion, i andra handlar det om värden som genereras i Sveriges gruvor.

De föreslagna lösningarna ser lite olika ut, likaså vilken produktion som ska omfattas. Det är emellertid vår övertygelse att det måste till en förändring här.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Regional utvecklings-politik

Sverigedemokraterna har under ett antal år förespråkat en modell där fastighetsskatten för industrifastigheter och elproduktionsanläggningar regionaliseras. I alla fall vill vi att ett sådant förslags möjlighet och konsekvenser utreds förutsättningslöst och grundligt. Många är de kommuner där stora värden tillskapas men utan att det genererar arbetstillfällen och skatteintäkter i den berörda kommunen. Arbetskraften pendlar in, från grannkommuner eller rent av från andra länder, och tiden då brukspatronen bodde bakom sågverket eller gruvlaven är sedan länge förbi.

Nya tider kräver nya lösningar. Förmår vi inte att adressera detta är jag rädd att den sociala acceptansen för olika industriprojekt, vilka de än månde vara, är allvarligt hotad. Det ankommer på oss inom politiken att anpassa oss och lagstiftningen efter dagens och morgondagens förutsättningar.

Fru ålderspresident! En lyckad regional utvecklingspolitik handlar som vi ser det om att skapa vettiga förutsättningar som inte bygger på en bild av att man är tärande och i behov av en massa olika stödåtgärder. Det är viktigt inte minst för självbilden och stoltheten ute i landet. Vi måste bli bättre på att undanröja hinder och regler som verkar hämmande. Människor som bor ute i landet vill inte bli tyckta synd om och ses som bidragsberoende. De vill ha sjysta förutsättningar att visa att de faktiskt besitter förmågan själva.

Slutligen: När vi nu ändå talar om regional utveckling är det min och Sverigedemokraternas uppfattning att det är hög tid att låta utvärdera utfallet av den reform som gjordes för några år sedan då ansvaret för den regionala utvecklingen flyttades från länsstyrelserna till regionerna. Har denna reform bidragit till ökad regional utveckling eller inte? Bör länsstyrelserna återfå hela eller delar av uppdraget, eller sköter regionerna uppdraget på ett tillfredställande sätt? Det finns sådant som pekar på behovet av en förutsättningslös genomlysning av detta.

Till syvende och sist är det ju så att vi inom politiken har ett kollektivt ansvar för att de beslut vi fattar och de medel vi fördelar genererar de resultat som var avsedda på ett så effektivt sätt som bara är möjligt. Vi är ju trots allt eniga om att hela Sverige ska leva.

Fru ålderspresident! Jag tackar ledamoten för svaret. Så här är det: Jag tror – med betoning på tror, för jag vet inte exakt hur besluten om de här 35 kontoren har kommit till – och utgår från att det är myndighetens bedömning som ligger till grund för besluten, inte att regeringen skulle ha pekat ut 35 kontor på måfå och sagt att de är överflödiga. Man har väl lyssnat på myndigheten. Myndigheten har fått ett besparingsbeting. Sedan gör myndigheten en analys och ser över vad man kan effektivisera. Jag utgår från att det är så man agerar, i alla fall under en borgerlig regering.

Jag förstår fortfarande inte varför man från Socialdemokraternas sida är så fäst vid kontor där myndigheten själv uppger att man har ett väldigt litet antal ärenden per dag och där man bestämmer sig för att det är klokare att ha öppet vissa tider och ha personal som åker mellan kontoren och jobbar effektivare. Det måste väl ändå vara vettigare att jobba effektivt än att ha personal som inte producerar så mycket. Det är också ett sätt att behålla kompetensen. Att ha en hög arbetsgrad på dem som arbetar bidrar till att behålla deras kompetens och skapa mening i arbetet i stället för att de sitter och väntar på att folk ska komma till ett kontor som ekar tomt. Det senare kan inte vara rimligt. Det kan inte vara optimal resursanvändning, och det kan inte heller vara det sätt som Socialdemokraterna tycker att vi ska använda våra skattemedel på.

Fru ålderspresident! Nu ska jag anta utmaningen att tala om klok resursanvändning med en företrädare för ett parti som tycker att det är häftigt att betala skatt.

Jag anade att Statens servicecenter skulle komma upp i denna debatt och ägnade lite tid åt att titta på anslagen och utfallen ett antal år bakåt i tiden. Det stämmer att vår budget innebär en nedskärning, en ganska liten nedskärning. Syftet är en generell besparing eller effektivisering.

Så här är det: Statens servicecenter har elva kontor i Stockholm, sju kontor i Göteborg och kontor på en massa andra platser där det faktiskt går att åka mellan kontoren med till exempel tunnelbana. Det är fullt rimligt att man gör effektiviseringar där.

Jag har träffat och pratat med chefen för den norra regionen, som inte alls uttrycker oro över det här. Man säger att en del av kontoren på landsbygden har ett besök om dagen, om ens det, ibland kanske två besök om dagen. Man inser att det inte är rimligt att man sitter där och inte gör så mycket, utan man har bestämt sig för att ha en pool av tjänstemän som åker runt mellan kontoren. Och man ska optimera resursanvändningen genom att använda lokaler i exempelvis kommunhus och liknande i stället för att ha en egen lokal som inte används optimalt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Regional utvecklings-politik

Jag ser inte problemet i detta. Därför skulle jag vilja att ledamoten förklarar vad som är problemet med att man optimerar resursanvändningen.

Herr talman! Om ledamoten hade lyssnat tidigare på mitt anförande nämnde jag just hur viktig infrastrukturen är. Restid och resekostnader hänger givetvis ihop.

Om ni tagit del av våra kommittémotioner på området vet ni att vi också driver frågan om att en del av produktionsvärdena ska stanna kvar på produktionsorterna. Där har vi i varje fall någonting gemensamt.

Vi delar synen att det skulle vara gynnsamt för många av de fattiga kommunerna i Norrlands inland som skulle få en helt annan återbäring.

Låt oss ändå gå tillbaka till drivmedelspriserna. Ledamoten talar om de diktaturer som vi i dag köper drivmedel från. Jag delar uppfattningen att det är ett problem.

När det handlar om att framställa batterier till elbilar kokar man olja för att göra grafit för batterier. Många av de mineralerna är i dag kontrollerade av Kina och skurkstater i Afrika och så vidare.

Även om vi skulle öka vår produktion täcker vi inte behovet om allting skulle elektrifieras. Vi skulle ändå sitta i knät på många. Vi skulle välja mellan pest och kolera när det gäller beroendet av olika skurknationer i världen.

Jag kan ändå inte låta blir att oroas över att man tycker att det behövs 2,6 miljarder för att kompensera boende på landsbygden för ökade drivmedelskostnader. Det är 2,6 miljarder bara för dem på landsbygden. Hur mycket kommer man då att pungslå det svenska skattekollektivet med totalt sett?

Traditionen bland Socialdemokraterna är inte att man fullt ut kompenserar för de skadeverkningar man gör, utan man ger lite pliktskyldigt brödsmulor tillbaka.

Jag är rädd för det som Socialdemokraterna är beredda att åstadkomma med drivmedelspriserna tillsammans med ert parti.