Fru talman! När andra ledamöter blir sjuka eller inte infinner sig och andra statsråd inte heller finns på plats är jag glad att vi ändå kan fylla ut kammarens tid med debatt. Jag tackar de ledamöter som nu har anmält sig till debatten – härligt! Detta är en viktig fråga att diskutera.

Åsa Eriksson har frågat mig om jag tänker verka för att karensavdraget avskaffas. Lena Johansson har frågat mig om jag och regeringen avser att överväga att avskaffa karensavdraget. Olle Thorell har frågat mig vilka initiativ jag avser att ta, inom ramen för mitt ansvar, för att komma till rätta med den orättvisa som karensavdraget kan innebära för löntagare i till exempel Hallstahammar, Surahammar och resten av Västmanland.

I januari 2023 beslutade regeringen att ge en arbetsgrupp i Regeringskansliet i uppdrag att analysera karensavdragets ändamålsenlighet och bedöma om det fanns något behov av förändringar av karensavdraget.

I december 2023, fru talman, slutredovisade arbetsgruppen sitt uppdrag med departementspromemorian Karenstak och högriskskydd – en översyn av karensavdraget och förslag på utökade undantag (Ds 2023:33). Redovisningen är ett omfattande kunskapsunderlag om karensavdragets konsekvenser och ändamålsenlighet.

Arbetsgruppen bedömer att karensavdraget innebär en mer rättvis och försäkringsmässig självrisk jämfört med tidigare karensdag. Arbetsgruppen bedömer också att karensavdraget motverkar överutnyttjande men kan vara belastande för individer med återkommande sjukfrånvaro och för individer med små ekonomiska marginaler.

Det finns även en så kallad återinsjuknanderegel som innebär att en sjukperiod som börjar inom fem dagar från det att en tidigare sjukperiod har avslutats ses som en fortsättning på den tidigare. Då ska något nytt karensavdrag inte göras. Arbetsgruppen konstaterar att det är förhållandevis vanligt att regeln tillämpas vid korttidsfrånvaro vid sjukdom och medför ett skydd från karensavdrag.

Arbetsgruppen har analyserat effekterna av att avskaffa karensavdraget. Enligt arbetsgruppens beräkningar är den direkta effekten av ett avskaffat karensavdrag att arbetsgivares sjuklönekostnader ökar med cirka 14 miljarder kronor. Det motsvarar en 38-procentig ökning av arbetsgivares sjuklönekostnader. Med hänsyn tagen till beteendeeffekter beräknas sjuklönekostnaderna öka med ytterligare uppemot 10 miljarder kronor – alltså ungefär 24 miljarder kronor, fru talman.

Om arbetsgivarna inte skulle kompenseras för ökade sjuklönekostnader är det enligt arbetsgruppen rimligt att anta att kostnaden helt eller delvis kommer att tas från arbetstagarnas löneutrymme i kommande avtalsrörelser. Om arbetsgivarna på något sätt skulle kompenseras av staten medför det kostnadsökningar eller inkomstminskningar för statens ekonomi.

Mot bakgrund av arbetsgruppens beräkningar och de bedömda konsekvenserna behöver det noga övervägas om det är motiverat att avskaffa karensavdraget.

Arbetsgruppen har analyserat förutsättningarna för att förändra karensavdraget för att förbättra villkoren för avgränsade yrkesgrupper som är särskilt utsatta för nära mänskliga kontaktytor i sin yrkesroll och som har svårt att arbeta hemifrån. Arbetsgruppen bedömer att det inte är lämpligt att införa ett differentierat karensavdrag baserat på yrke. Det beror främst på att det inte finns något enkelt och heltäckande sätt att avgränsa vilka yrkesgrupper och arbetstagare som i så fall skulle omfattas. Denna avgränsningsproblematik lyftes till arbetsgruppen under samtal med arbetsmarknadens parter. Såväl de centrala arbetstagar- som arbetsgivarorganisationerna lyfte upp att det vore mycket svårt att göra en sådan avgränsning av vilka yrkesgrupper som bör omfattas av sådan differentierad karens.

Låt mig i det här sammanhanget påminna om den möjlighet som i dag finns att ge yrkesgrupper och arbetstagare sjuklön från och med den första sjukdagen. Om det finns behov av att göra undantag från karensavdrag för arbetstagare inom specifika yrken eller branscher kan arbetsmarknadens parter förhandla om sådana undantag genom kollektivavtal.

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret.

När jag hörde regeringens resonemang blev det tydligt att man tänker i siffror, inte i människor.

Jag har pratat med Kommunals sektionsordförande hemma i Västerås om hur hon och hennes medlemmar tänker kring karensavdragets effekter. Kommunals medlemmar är en del av de människor som varje dag står ute i verksamheten. De håller de äldre i handen, torkar tårar på förskolan, kör buss i vintermörkret eller jobbar natt på gruppbostaden. De är medlemmar som redan i dag kämpar med små ekonomiska marginaler. Många av dessa är kvinnor, och en del är ensamstående med barn. De har barn att försörja, oftast inte med de högsta lönerna på arbetsmarknaden. Men det här vet ministern.

I mina samtal med Kommunal återkommer ett mönster: Karensavdraget slår hårt, kanske hårdare mot kvinnor. Det är fråga om kvinnor med återkommande kvinnliga medicinska tillstånd.

Jag har träffat en kvinna som genomgår IVF-behandling. Hon berättade vad varje behandlingsrunda innebär i form av biverkningar som gör att hon måste vara hemma. Varje gång kostar det karensavdrag. Hon beskrev det så här: Det känns som att jag straffas för att jag försöker bli förälder – bli mamma.

En kvinna som lever med endometrios berättar om månatliga smärtor. Varje gång betyder det karensavdrag. Hon sa: Jag vet inte vad som gör mest ont, smärtan eller att jag förlorar tusenlappar varje gång.

När ministern och regeringen inte vill avskaffa karensavdraget konstaterar jag att regeringen lutar sig tillbaka och accepterar status quo trots att de grupper som drabbas hårdast är de som bär vår svenska välfärd på sina axlar.

När regeringen säger att arbetsgivarens kostnader skulle öka borde man också säga att de pengarna i dag kommer direkt från lågavlönade kvinnors och mäns plånböcker. Jag vet inte om ministern tycker att det är okej. Jag hoppas inte det, och jag vill inte tro det. Men då måste man agera. Ministern och regeringen behöver ta itu med frågan snabbt. Med den situation som råder i dag, med ett tufft ekonomiskt läge, höga matpriser, elkostnader och annat som också angriper plånboken, gör inte ett karensavdrag saken bättre.

Fru talman! Tack för möjligheten att debattera karensavdraget! Jag har inte debatterat med Anna Tenje förut. Det känns särskilt kul.

Det är bra att man lyfter fram situationen för landets småföretagare. Som ledamot i näringsutskottet kan jag vittna om att landets småföretagare har haft det svårt sedan den här regeringen tillträdde. Konkurserna är rekordmånga. Det har aldrig skett så här många konkurser under så kort tid i vårt land.

Den här regeringen har fört en finanspolitik som inte alls har prioriterat småföretagare, utan tvärtom. Man har gjort väldigt lite för att lindra situationen för dem som ändå är jobbskaparna i vårt land. Vi ska komma ihåg att fyra av fem jobb skapas i de små och medelstora företagen. De är viktiga integrationsmotorer för vårt land. Det tror jag att även Moderaterna är medvetna om och håller med om.

Fru talman! Därför är det märkligt att man mitt i en lågkonjunktur och när det är handelskaos, när den geopolitiska anspänningen i världen ökar och när Sveriges ekonomi är hårt ansatt väljer att slopa ersättningen vid höga sjuklönekostnader för småföretag. Det kritiserades, med rätta, starkt av bland annat Svenskt Näringsliv när det presenterades 2023 och fanns med i budgeten 2024.

Sedan dess kan vi bara konstatera att jobben har blivit färre, vilket det också varnades för när man slopade det. Och antalet konkurser har blivit fler. Mitt i vad som ändå får kallas ekonomisk kris valde man alltså att slopa ett av de viktigaste stöden för småföretag.

Min fråga är kort och koncis: Om regeringen är så bekymrad över höga sjuklönekostnader för små och medelstora företag, varför valde man att slopa högkostnadsskyddet för just småföretagare vid höga sjuklönekostnader?

Fru talman! Jag tackar de ledamöter som har lyft denna viktiga fråga och statsrådet som är här och besvarar de frågor som ställs.

Fru talman! Jag vill ta tillbaka kammaren till den tid då pandemin slog till – inte till rubrikerna och presskonferenserna, utan till min arbetsplats: ett LSS-boende i Horred i Sjuhärad.

Från den ena dagen till den andra ställde vi om. Vårt uppdrag ändrades inte; vi skulle fortfarande skapa goda levnadsvillkor. Men vi fick ett uppdrag till: att skydda människor från ett virus som vi knappt visste någonting om. Det fanns ingen tid att tänka efter – vi bara ”gjorde”. Vi spritade händerna tills huden sprack. Med immande glasögon och svetten rinnande under plastförklädena försökte vi hålla fokus. Vi skulle skydda oss själva och de människor vi fanns där för. Vi slogs mot viruset och kämpade för att få tag på skyddsutrustning. Vi lärde oss nya rutiner fortare än vi hann reflektera över dem.

Men det svåraste var inte skyddsutrustningen. Det svåraste var det som hände när dörrarna stängdes för anhöriga. När de boende inte längre kunde träffa sina familjer blev vi den enda kontakten med omvärlden. Vi log med ögonen, eftersom resten av ansiktet var dolt av plast. Vi höll händer genom prasslande plasthandskar, torkade tårar och försökte ge trygghet när allt omkring oss var otryggt. Vi försökte skapa normalitet när ingenting var normalt. Kort sagt: Vi gjorde det som krävdes för dem som behövde oss som mest, för så gör man. Man lämnar inte människor i sticket. Man gör sitt jobb även när det brinner i knutarna. Jag vill vara tydlig: Om det skulle krävas ställer vi upp igen.

Under pandemin hyllades vi. Vi fick applåder och kallades för hjältar. Det värmde. Men applåder försvinner snabbt, och applåder betalar inte räkningar. Nu när applåderna har tystnat står vi kvar i samma verklighet som tidigare – underbemannade, lågavlönade och med en klasslagstiftning som slår hårt ekonomiskt just mot dem som alltid måste vara på plats. En modern arbetsmarknad kan inte bygga på att vissa grupper straffas ekonomiskt när de blir sjuka medan andra kan logga in från soffan. Därför hör karensavdraget inte hemma i ett modernt Sverige. Det är dags att ta bort det.

Fru talman! Det är väldigt roligt att den här frågan upprör statsrådet så mycket. Vi kommer att fortsätta debattera den, för det är en jätteviktig rättvisefråga för Sveriges arbetare.

Jag vill börja med att kommentera några saker som statsrådet sa. Hon sa att vi har provat det här förut. Ja, under pandemin till exempel. Jag tycker att det funkade alldeles utmärkt.

Varför skulle svenska arbetare vara latare eller mer benägna att fuska än vad danska och finländska arbetare är? De har inget karensavdrag. Såvitt jag vet går företagen i Danmark och Finland alldeles utmärkt. Varför menar Moderaterna att svenskar skulle vara lata och fuska? Det tror inte vi socialdemokrater. Jag tycker att det är en märklig syn.

Vi har i dag tre självrisker i sjukförsäkringen, som jag nyss sa. Vi socialdemokrater tycker gott att det räcker med två. Vi behöver inte karensavdraget. Vi menar att svenska arbetare ska få sjuklön från dag ett.

Eftersom vi tar ansvar och vill genomföra saker ansvarsfullt har vi bett RUT göra flera olika beräkningar. Tidögänget lade ju ned den utredning om karensavdragets avskaffande som vi tillsatte när vi satt i regeringsställning, så några beräkningar därifrån har vi tyvärr inte.

Att vi har noll kronor för detta i vår budget, som Caroline Högström säger, är helt felaktigt. Vi har pengar för ett nytt högkostnadsskydd för små och medelstora företag som drabbas av orimligt höga sjuklönekostnader. Det finns med där. Det är bara att läsa. Var så god!

Enligt riksdagens utredningstjänst är ett borttaget karensavdrag offentlig-finansiellt neutralt för statlig, kommunal och regional sektor. Det är svaret till Region Västmanland. Det är bara att läsa RUT-rapporten. Jag kan skicka den till Caroline Högström direkt efter mitt inlägg.

Däremot kommer det att finnas en kostnad för privata arbetsgivare. Så är det. Den kostnaden tas i dag av Sveriges arbetare. För att små och medelstora företag inte ska drabbas orimligt hårt vill vi införa ett särskilt system mot höga sjuklönekostnader. På så sätt tar vi ansvar för Sveriges arbetare, avskaffar orättvisor och ser till att Sveriges små och medelstora företag kan fortsätta att växa.

Fru talman! Flera rapporter bekräftar bilden att karensavdraget till stor del drabbar anställda inom arbetaryrken. Rapporten Sjuk på jobbet, som bygger på en enkätundersökning som Handelsanställdas förbund har gjort, visar att 72 procent av deras medlemmar har gått till jobbet sjuka minst en gång det senaste året.

Att man inte har råd att stanna hemma är en av de vanligaste förklaringarna till sjuknärvaro. Vi vet också av forskning på Högskolan i Gävle att arbetsgivarnas kostnader för sjuknärvaro är högre än arbetsgivarnas kostnader för sjukfrånvaro. Det måste vi också ta hänsyn till.

När människor inte har råd att stanna hemma för att de är sjuka utan går till jobbet med sjukdom blir de en olycksrisk. De riskerar att smitta kollegor och brukare, och det finns risk för nedsatt produktivitet. Det tror jag inte att någon arbetsgivare vill ha.

Jag vill fråga Anna Tenje om hon under sitt sista halvår som statsråd kommer att vidta några åtgärder för att regelverket för karensavdrag ska ändras.

Fru talman! Det är bra att den här debatten förs. Det blir nu tydligt för arbetare och vanliga löntagare i Hallstahammar, Surahammar och övriga kommuner i Västmanland vad de kan förvänta sig med högerregeringen.

De kan inte förvänta sig att straffskatten för arbetare tas bort. Karensavdraget kommer att finnas kvar. De kan förvänta sig att a-kassan urholkas. De kan förvänta sig, och har vant sig vid, en jättedyr matkasse. Det blir en tillfällig momssänkning på den på några procent. Det kan de glädja sig åt. Elräkningen är fortsatt svindyr.

Men de ska vara tacksamma. Med den här regeringen har de fått en borttagen flygskatt. När de är ute och flyger blir det lite billigare med weekendresorna till New York – tack så mycket! När de går till mataffären kan de köpa jättebilliga plastpåsar – fantastiskt!

Fru talman! Det här är vad väljarna nu ser i verkligheten. Det kostar jättemycket att vara sjuk en dag. Samtidigt ser de hur regeringen prioriterar skattesänkningar för dem som har det allra bäst.

Om du har några miljoner på ett ISK-konto blir skatten lägre. Om du har lyckan att bli höginkomsttagare och tjäna 70 000, 80 000 eller 90 000 kronor i månaden får du flera tusenlappar i sänkt skatt efter nyår. Är du riskkapitalist och har massor med miljoner får du flera miljoner i sänkt skatt. Det kan man förvänta sig.

Det är en klen tröst för vanliga löntagare, som undersköterskor som sliter och lagerarbetare som jobbar skift. De kan drömma om att om de en vacker dag skulle bli höginkomsttagare, då levererar minsann Moderaterna skattesänkningar åt dem. Men när de blir sjuka är de tvingade att ta en kostnad som andra inte behöver ta.

Det är en djup orättvisa. Vi socialdemokrater vill göra oss av med den. Vi gör det på det sätt som vi alltid gör och finansierar förslagen ansvarsfullt. Vi ser till att ta reda på fakta. Inom den offentliga sektorn är det till exempel en kostnadsneutral reform.

Det är inte så att det inte finns en kostnad för sjuknärvaro. Det är klart att det finns en kostnad både mänskligt och verksamhetsmässigt. Fråga de sjuksköterskor som ser effekterna på Västerås lasarett eller de hemtjänstassistenter och undersköterskor i Fagersta som går till jobbet och ser effekterna av sjuknärvaron.

Det är inte värdigt ett välfärdsland som Sverige. Det är inte så att arbetsmarknaden har kollapsat i Norge, Danmark och Finland för att man har det oansvariga beteende som ministern och ledamoten Högström anklagar oss för att vilja ha.

Jag fortsätter att fråga ministern. Kommer det att tas några som helst initiativ för att komma till rätta med orättvisan på arbetsmarknaden?

Fru talman! Också jag vill tacka för debatten då detta är mitt slutinlägg.

Jag börjar där ledamoten Vencu Velasquez Castro avslutade. Varför slopade vi ersättningen för sjuklönekostnader? Med tanke på att Socialdemokraterna röstade ja till denna reform i maj 2024 rekommenderar jag ledamoten att prata med sina kollegor som sitter bredvid honom i bänken. Ni kan viska i bänkarna, så får ledamoten svaret på det.

Jag vill också påminna kammaren om att Socialdemokraterna har budgeterat 500 miljoner för ett högkostnadsskydd och säger att det ersätter den tidigare ersättningen för sjuklönekostnader, som alltså beräknas kosta 2,6 miljarder. Vi hör hela tiden i debatten Socialdemokraterna säga att de lägger miljoner på saker som kostar miljarder. Det här är populism; det är inte hållbart. De som kommer att få slutnotan är arbetarna på golvet – det vet vi. Det är därför reformen tyvärr inte är rätt och riktig.

Andra reformer är viktigare. Hur kan vi få ned sjuknärvaron? Hur kan vi få ned sjukfrånvaron? Hur kan vi se till att människor blir friska och är friska på sin arbetsplats? Arbetsmiljöarbete, systematiskt kvalitetsarbete och förstärkt rehabkedja – det är sådant den här moderatledda regeringen faktiskt genomför, och det är sådant som gör skillnad för dem som är på jobbet.

Avslutningsvis: Några av de saker som sägs från den här talarstolen är anmärkningsvärda. Det är bara att sitta med laptoppen i knät och vara sjuk, får man höra här. Är man sjuk ska man ha rätt att vara ledig från jobbet och tillfriskna. Den typen av argument tycker jag är hånfulla mot alla arbetare, oavsett om man kan jobba hemifrån eller inte. Är man sjuk ska man inte behöva jobba. Det måste vara grundinställningen, men det verkar det inte vara för Socialdemokraterna.

Fru talman! Det är mycket intressant att lyssna på ledamöterna från Socialdemokraterna. Vi får höra deras stora engagemang i fråga om en reform som har blivit så otroligt viktig för Socialdemokraterna att de inte har brytt sig om att över huvud taget finansiera den i sitt budgetförslag vare sig nu eller under de åtta år de hade på sig att göra något åt saken. De valde att inte göra något.

Kanske beror det på att den förra regeringen tittade på hur det fungerar i Norge, som inte har något karensavdrag. Ledamoten Olle Thorell, som tycks ha försvunnit från kammaren, lyfte fram just Norge som ett gott exempel på hur det skulle kunna fungera om man avskaffade karensavdraget.

Låt mig då påminna kammaren om att norrmännen är världens friskaste folk med västvärldens högsta sjukskrivningstal. Företag i samma bransch som har verksamhet både i Sverige och i Norge har högre sjukfrånvaro på sina norska arbetsplatser än på sina svenska trots att man utför exakt samma arbete. Det gäller både inom kontaktyrken och inom tjänstemannayrken.

Lägg därtill, fru talman, att de svenskar – och de är ganska många – som har jobbat i Sverige men sedan flyttar till Norge för att arbeta får lika hög sjukfrånvaro som de norska arbetarna. Det är alltså inte något som finns i luften i Norge, fru talman, som gör att man blir sjukare, utan norrmännen är världens friskaste befolkning. Det är helt enkelt socialförsäkringssystemet som gör det.

Detta säger inte bara jag som minister i Sveriges regering, utan det säger också NAV, den norska motsvarigheten till Försäkringskassan.

För att värna arbetslinjen, välfärden och kollegorna som arbetar hårt inom välfärden är det viktigt att man gör rätt saker. Låt mig återkomma till den viktigaste frågan och anledningen till att vi ifrågasätter detta. Vi ifrågasätter inte debatten, för den är viktig för att den svenska befolkningen ska få veta hur det blir och vilka skillnader som finns inom svensk politik. Men det är, återigen, djupt oseriöst när Socialdemokraterna nu trummar fram att de vill avskaffa karensavdraget när de inte lägger en enda krona.

Vi kan bråka om vilken beräkning som gäller, men låt oss hålla oss till er egen partiledare. Magdalena Andersson säger att det här kommer att kosta minst 5 miljarder kronor men har noll kronor budgeterat i sin egen budget. Då är min fråga väldigt tydlig: Vem ska betala? Är det hårt arbetande människor som ska betala det i sitt löneutrymme med lägre löner? Är det hårt arbetande människor som kommer att få betala det genom höjda skatter, som vanligt? Eller är det hårt arbetande människor inom välfärden som kommer att få betala det genom ökad stress och press när sjuklönekostnaderna ökar för kommun och region eller, för den delen, när kollegorna inte kommer till jobbet? De kommer att behöva jobba dubbelt upp när det blir som i Norge och sjuklönekostnaderna och den korta sjukfrånvaron ökar.

Det är inte något jag vill se, och just därför är det så viktigt att poängtera det Caroline Högström lyfter fram: Den här regeringen jobbar på ett helt annat sätt.

För det första finansierar vi våra reformer, som vi tycker är viktiga, och för det andra går vi fram med en rad olika åtgärder för att både stärka arbetsmiljön och möjliggöra en bättre och snabbare återgång till arbete. Det handlar också om att jobba preventivt för att förhindra sjukdom.

Om man är sjuk ska man vara sjukskriven. Det gäller alldeles oavsett vilket yrke man har.

(Applåder)

Fru talman! Tack, ministern, för svaret!

Ministern sa att vi uppvisar ett stort engagemang i frågan. Det kändes lite raljant; jag vet inte om det var det. Jag vill säga att vi har ett jättestort engagemang i frågan, och jag hoppas att ministern känner samma engagemang.

Det handlar ju om riktning. Accepterar vi ett system där arbetsyrken bär mer än alla andra, som ministern och regeringen gör? Håller ministern med mig om att det finns en orättvisa mellan arbetar- och tjänstemannayrken och att det är staten som beslutar om de här frågorna? I så fall ser jag inte varför inte ministern vill ändra på saken. Eller är det populism?

Om Moderaterna, som Caroline Högström säger, gör så många insatser och så många bra saker för att minska människors sjukfrånvaro kanske vi kan avskaffa karensavdraget, för då blir det ju inte så dyrt som ni påstår att det skulle bli.

Vi socialdemokrater menar att karensavdraget behöver avskaffas. Det är trubbigt och orättvist. Sjukdom ska aldrig leda till fattigdom. Det är dags att ta bort karensavdraget för rättvisans skull, för busschaufförens skull och för undersköterskans skull, för butiksbiträdets skull och för anständighetens skull. Det är inte populism; det är solidaritet, och det är så vi bygger vårt samhälle starkt.

Jag tillönskar alla i presidiet, ministern och Caroline Högström en god jul.

(Applåder)