Jim Svensk Larm

Fru talman! Gör om det som den tidigare regeringen har gjort, sa Johan Pehrson i sitt inlägg. För ungefär en vecka sedan var det partiledardebatt här. Statsrådet hade lite svårt att minnas vilka saker han själv hade drivit, men när reformeringen av Arbetsförmedlingen gjordes vill jag inte minnas att jag såg så jättemånga löpsedlar om Johan Pehrsons ilska över den reformering som skedde och som han nu säger att han behöver ta ansvar för. Men jag var inte med i förhandlingarna. Liberalerna drev kanske något där om att vi inte skulle reformera Arbetsförmedlingen. Jag vet inte, men det känns som om statsrådet bara skyller ifrån sig.

Regeringen behöver inse att det nu är de som sitter i förarsätet. Det är regeringen som behöver ta ansvar för hur vi ska sköta våra myndigheter. Jag kan inte direkt känna att arbetsmarknadsministern inser sitt ansvar, utan det är samma saker som sägs om och om igen, vilket vi har påpekat tidigare. Det blir minskade resurser till Arbetsförmedlingen, och man tror att effektiviseringar är lösningen framåt. Man tror att fler fristående leverantörer skulle vara lösningen för att få fler i arbete, när det egentligen handlar om att fler aktörer ska vara med och dela på kakan och de smulor som blir. Ja, ibland är det inte bara smulor utan hela kakor, för den delen!

Med tanke på att arbetsmarknadsministern också utser lobbyister i Arbetsförmedlingens styrelse är det lätt att man börjar fundera på vad som är syftet med det hela. Vad har regeringen för tankar med detta? Är det verkligen att använda resurserna för att få så många som möjligt i arbete, eller har regeringen någon annan agenda för Arbetsförmedlingens samlade resurser, och vad är i så fall den?

Fru talman! För en vecka sedan samlades vi här i riksdagen för det högtidliga öppnandet. Ett nytt år har påbörjats här i riksdagen, men ändå verkar det som att det är samma år som tidigare. Regeringen fortsätter sin nedmontering av den aktiva arbetsmarknadspolitiken och minskar anslagen till Arbetsförmedlingen. Det är helt enkelt ett nytt år men samma nedskärningar. Jag vill därför tacka ledamoten Serkan Köse för möjligheten att börja riksdagsåret med att debattera den här frågan om Arbetsförmedlingen.

Arbetsmarknadsministern ser inte ut att ha använt sommaren till att fundera över hur vi ska möta arbetslösheten. Nu när vi samlas är det som sagt samma saker som kommer som förra året: en nästan helt tom propositionslista från Arbetsmarknadsdepartementet, mindre pengar till den aktiva arbetsmarknadspolitiken och mindre pengar till Arbetsförmedlingen. Ändå tror arbetsmarknadsministern att det ska göra att fler kommer i arbete.

Samtidigt hör vi gång på gång hur Arbetsförmedlingen ska få fler uppgifter. Före sommaren meddelade arbetsmarknadsministern att Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan skulle få ökade administrativa uppgifter till följd av införandet av etableringsjobben. Nu hör vi återigen att kontrollerna behöver öka för att komma åt fusket, men utan mer resurser.

En sak som jag inte tror att arbetsmarknadsministern har nämnt någon gång men som behöver öka är stödet till de arbetslösa, stödet till att fler kommer i arbete, för det är tydligen inte så viktigt för regeringen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Nu handlar inte debatten om bristen på jobbpolitik från regeringen utan om hur regeringen hanterar dessa felaktiga utbetalningar, som min kollega Serkan Köse nämnde. Det är inte några struntsummor som försvinner.

Det är uppemot 400 miljoner kronor i felaktiga utbetalningar. Det kan verka lite när vi i vanliga fall talar om miljarder. Men i det här sammanhanget handlar det om 24 procent av den totala summa som betalas ut. Det är 24 procent som betalas ut felaktigt. Det är pengar som skulle behövas till att få fler i arbete. I stället går de till fuskande företag.

Det är inte de enda saker som det blir felaktiga utbetalningar inom. Det sker även fusk inom andra områden, till exempel med lönebidragen. Där har man ännu mer systematiskt fuskat med att en anställd har ett behov som kanske egentligen inte finns eller att en anställd kanske inte ens utför arbetsuppgifterna.

Här kan vi komma in på arbetslivskriminaliteten. Det är ytterligare en stor del som dränerar staten på enorma resurser. Det är någonting som vi verkligen behöver agera mot. Även här behöver regeringen visa att man tar den på allvar och agerar mot den. Det får vi ta i en annan debatt.

Problemen och funderingarna blir desamma. Hur ska regeringen lyckas i sitt tillsynsansvar för att säkerställa att de felaktiga utbetalningarna stoppas, så att de pengar vi avsätter ska gå till de arbetssökande för att göra mer nytta?

Fru talman! Jag är osäker på om någon av oss här i kammaren eller av dem som följer debatten på tv känner sig säker på att denna regering, som styrs av Sverigedemokraterna, kommer att leverera på det som parterna har kommit överens om.

Arbetsmarknadsministern gjorde i sitt första inlägg en historiebeskrivning som lät som att han försökte skylla ifrån sig på den förra regeringen i stället för att ta ansvar för sitt agerande här och nu. Faktum är nämligen att den förra regeringen hade förberett de ändringar som behövs och att det nu bara saknas förordningsändringar för att regeringen ska kunna leverera när det gäller etableringsjobben.

Jag misstänker dock att problemet ligger i just samarbetet med Sverigedemokraterna, för de vill inte ha den här lösningen. De vill inte att alla som kan jobba ska jobba. Etableringsjobben har blivit en förhandlingsfråga, och det är fortfarande tveksamt vem som går vinnande ur den förhandlingen.

Ska regeringen återigen svika parterna, precis som man gjort när det gäller omställningsstudiestödet? Är det så att vi genom arbetsmarknadsministerns nyligen tillsatta arbetsmarknadspolitiska råd ser vad regeringen egentligen anser om parterna - att de inte är experter på området och att de inte ska ha en så aktiv roll på arbetsmarknaden som de tidigare har haft?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Hur känns det för regeringen och Johan Pehrson att samarbeta med Sverigedemokraterna, som så tydligt sätter käppar i hjulet för etableringsjobben?

Fru talman! Tack, ledamoten Sofia Amloh, för möjligheten att debattera etableringsjobben!

Den 20 december lämnade jag in en skriftlig fråga till arbetsmarknadsministern om hur regeringen skulle få etableringsjobben i mål så skyndsamt som möjligt. Då hade parterna ungefär en månad tidigare träffat en överenskommelse om etableringsjobben. Svaret från arbetsmarknadsministern då var att det skulle analyseras med hänsyn till juridik och finansiering.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Efter detta har vi socialdemokrater återkommande ställt frågor om etableringsjobben, men ingenting tycks hända. Svaren har i princip varit oförändrade, och det är oroande att ingenting har skett i Regeringskansliet.

När vi har satt mer press på regeringen i denna fråga har vissa nya delar kunnat anas. I svaret på denna interpellation kommer det ytterligare nya saker från arbetsmarknadsministern. Arbetsmarknadsministern sa: "Förändringar av regelverket får dessutom administrativa och praktiska konsekvenser för de berörda myndigheterna, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan, och kräver bland annat ny it-utveckling."

Fru talman! Efter mer än sex månaders analysarbete kommer man fram till att det blir konsekvenser för Arbetsförmedlingens och Försäkringskassans administrativa arbete och att det krävs en ny utveckling. Det låter konstigt att det tar sex månader. Jag misstänker att analyserna kommer att fortsätta.

Men trots dessa analyser anser arbetsmarknadsministern att det fortfarande går att göra fortsatta effektiviseringar på Arbetsförmedlingen, trots nya administrativa uppgifter och mer arbete.

Arbetsmarknadsministern har tidigare sagt att alla som kan jobba ska jobba. Men hur mycket tycker statsrådet att staten ska hjälpa till? Eller handlar det bara om att piska och göra det svårare att vara fattig och utanför? Är detta den liberala arbetsmarknadspolitiken?

Arbetsmarknadsministern har tidigare sagt att det är för fett att vara arbetslös. Men ändå dröjer åtgärder för att få fler i arbete. Står regeringen upp för den modell som vi har i Sverige med att parterna tar ett stort ansvar för arbetsmarknaden? I så fall, varför kommer vi inte framåt med etableringsjobben?

Fru talman! Många gånger har jag hört statsrådet berömma Arbetsförmedlingens cirka 11 000 anställda och det jobb de utför. Men jag undrar om Arbetsförmedlingens anställda verkligen känner sig uppskattade när de gång på gång får höra att det går att effektivisera ännu mer.

Precis som mina kollegor sagt resulterar regeringens iver att dra ned på Arbetsförmedlingen nu i att 90 anställningar avslutas. Det handlar om personer som har utbildat sig och just blivit klara med sin utbildning, men nu ska deras kunskaper inte användas utan kastas bort.

Samtidigt pratar statsrådet om att regeringen förstärker Arbetsförmedlingen för att man ska kunna möta den arbetslöshet som kommer. Men att pengarna inte kommer att användas och att det tas resurser från insatser nämner inte statsrådet.

Liksom mycket annat i regeringens politik går detta inte ihop.

I statsrådets svar saknas fortfarande konkreta förslag för hur fler ska få rätt stöd och särskilt personer som står långt ifrån arbetsmarknaden. Är det så att arbetsmarknadsministern redan har kapitulerat på arbetsmarknadsområdet och saknar idéer för hur fler ska komma i arbete? Nyss lät det i arbetsmarknadsministerns inlägg som att han inte kan sitta och tänka så att det knakar. Det kanske är en av anledningarna till att ett arbetsmarknadspolitiskt råd har inrättats. Han behöver få idéer av någon.

Syftet med rådet är att samla ett gäng arbetsmarknadsexperter som ska ge tips och råd till arbetsmarknadsministern om hur man löser problematiken kring långtidsarbetslösheten. Att statsrådet struntar i att ha med arbetsmarknadens parter i rådet är anmärkningsvärt eftersom de är just arbetsmarknadsexperter.

Jag vill ge statsrådet en sista chans att konkret förklara hur fler som står långt från arbetsmarknaden ska få rätt stöd och komma i arbete när Arbetsförmedlingen fortsätter att varsla.

Fru talman! Jag tackar ledamoten Serkan Köse för möjligheten att debattera detta ämne.

Arbetsförmedlingen är en viktig part för att få fler människor i arbete. Med en verktygslåda som består av många verktyg kan Arbetsförmedlingen anpassa stödet efter det behov som finns hos den individ som söker jobbet. Vi vet att det behövs en bredd av olika insatser för att få människor i arbete, men det behövs också en bredd av olika kompetenser på Arbetsförmedlingen för att man ska komma fram till vilken insats som behövs för vilken person.

Den regering som arbetsmarknadsminister Johan Pehrson företräder har minskat anslagen för arbetsmarknadspolitiska åtgärder och Arbetsförmedlingens förvaltningsanslag. Ledamoten Serkan Köse frågade statsrådet vilka åtgärder man planerar att vidta för att erbjuda rätt stöd och möjligheter till arbetslösa, särskilt till dem som har varit utan arbete en längre tid. I statsrådets svar fanns över huvud taget inget som ens var ett försök att svara på frågan. Jag tycker, fru talman, att det är ganska talande för denna regering. Inte ens när statsrådet får ett par veckor på sig att fundera igenom det hela kommer det fram några svar på hur vi ska få fler personer i arbete, särskilt inte när det gäller dem som står långt ifrån arbetsmarknaden.

Regeringen har varit utan idéer för hur fler ska komma i arbete sedan man tillträdde, men ändå talar man gärna om sin så kallade arbetslinje. Den linjen handlar dock inte om att ge stöd till arbete utan om att göra det ännu svårare för människor som redan har det svårt. Det är inte så vi får fler personer i arbete. Det skulle behövas en aktiv arbetsmarknadspolitik där Arbetsförmedlingen får mer resurser för att möta en tung tid på arbetsmarknaden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag skulle vilja prata lite om hur vi ska få fler personer med funktionsnedsättning i arbete. I en interpellationsdebatt den 11 april debatterade jag med statsrådet om just hur vi ska få fler med funktionsnedsättning i arbete. I den debatten statsrådet bland annat fram SIUS som en viktig verksamhet. Som jag nämnde i den debatten är SIUS en viktig del i att få dem som står långt ifrån arbete att arbeta.

Arbetsförmedlingen själv har lyft fram just detta som ett framgångsrikt arbete, men man har också sagt att det behövs mer resurser för att fortsätta med det. Därför är jag oroad över hur denna grupp ska kunna få hjälp och stöd när Arbetsförmedlingen nu fortsätter att varsla, för detta är en personalintensiv metod.

Nyligen fick vi rapporter om hur Arbetsförmedlingen i första hand ska använda upphandlade verksamheter för arbetsträning. Detta väckte en del reaktioner, särskilt från Famna, som är riksorganisationen för idéburen välfärd. Deras oro är att personer som är långtidsarbetslösa får felaktiga insatser.

Statsrådet svarade på en skriftlig fråga från ledamoten Serkan Köse att det kan vara den arbetssökandes behov som ska styra, men går detta verkligen ihop? Min oro är att antalet verktyg för Arbetsförmedlingen minskas när detta beslut tas.

Jag skulle vilja ge statsrådet en till möjlighet att svara på frågorna i interpellationen. Vilka åtgärder övervägs eller har diskuterats för att mildra de negativa effekterna på myndigheternas förmåga att erbjuda rätt stöd och möjligheter till sysselsättning för arbetslösa, särskilt när det gäller dem som står långt ifrån arbetsmarknaden?

Herr talman! Den svenska modellen är stark, med två parter som står upp för att ordning och reda ska gälla för arbetare i Sverige. Genom den svenska modellen har Sverige utvecklats bra genom tiden, och det har gynnat såväl företag som arbetare. Det är en modell vi ska vara stolta över.

Tyvärr ser vi hur lagar och avtal rundas och arbetare utnyttjas på arbetsmarknaden. Det handlar om kriminella företag som bygger sin verksamhet och skaffar sig konkurrensfördelar genom bland annat svartjobb, illegal arbetskraft och usel arbetsmiljö.

Arbetet mot arbetslivskriminalitet ska öka. Myndigheterna ska kunna arbeta effektivt, och företag ska kunna konkurrera på lika villkor. Arbetslivskriminalitet hör inte hemma på svensk arbetsmarknad, och offentliga arbetsgivare och upphandlare ska vara föredömen när det gäller att verka för en sund konkurrens. Det ska aldrig löna sig att begå brott eller skaffa sig konkurrensfördelar genom att försumma de anställdas rätt till en trygg arbetsmiljö. Här har de regionala skyddsombuden en viktig roll eftersom de besöker många arbetsplatser och kan fånga upp signaler om att något inte står rätt till.

Vår övergripande uppfattning om detta är att det ska vara svårt att fuska, enkelt att åka fast och kännbart att bli straffad. Det är också inriktningen på det arbete som vi socialdemokrater påbörjade förra mandatperioden. Den nationella strategin mot arbetslivskriminalitet som den socialdemokratiska regeringen tog fram ger en tydlig inriktning för hur vi ska arbeta steg för steg för att mota bort fenomenet. Men lika viktigt är det att utveckla strategin allteftersom kunskaper inom området ökar.

För många är nog arbetslivskriminalitet ett relativt nytt begrepp, men det är ett tämligen utbrett fenomen i Sverige. Vissa branscher är mer utsatta än andra. Myndigheter som samverkar mot arbetslivskriminalitet pekar särskilt ut bygg, städ, restaurang och transportbranscherna samt vård och omsorg som branscher som är utsatta för arbetslivskriminaliteten.

Inom byggbranschen är det så utbrett att var femte anställd inom branschen svarar att de stött på människor som de vet utnyttjas. Det handlar bland annat om sämre arbetsmiljö, om att man tvingas betala tillbaka delar av lönen och om människohandel. Det här är det yttersta sättet som arbetslivskriminaliteten visar sig på.

Arbetsmiljö och arbetstid

Problemet medför även en osund konkurrens för företag som vill göra rätt för sig men som får konkurrera på orimliga villkor. Hela 40 procent av de anställda inom byggbranschen är oroliga för att den osunda konkurrensen inom deras bransch kommer att påverka deras arbete.

Arbetsmiljö och arbetstid

Arbetslivskriminaliteten letar sig även in i den skattefinansierande välfärden. I en av våra reservationer pekar vi extra på vikten av att samordna myndigheternas kontroll mot fusk och arbetskriminalitet inom skattefinansierad välfärd.

Välfärden står inför stora utmaningar framöver. SKR har pekat på ett behov av 20 miljarder mer till välfärden för att behålla den nivå vi har i dag. När resurser inte kommer i den utsträckning som behövs är det extra viktigt att vi tar till vara de resurser vi har. Därför blir vi socialdemokrater oroliga när vi får rapporter om välfärdsbrottslighet inom olika områden. Vi menar därför att det är viktigt att stärka den samordning för myndigheterna som är speciellt riktad mot den skattefinansierade välfärden. De gemensamma pengar som vi avsätter till välfärden ska gå dit och inte till fusk.

Att underlätta för informationsutbyte mellan myndigheter är viktigt i kampen mot den organiserade brottsligheten, som göds av arbetslivskriminaliteten. Därför tillsatte vi en utredning om hur man ska kunna undanröja hinder i sekretessen. Utredningen har lämnat konkreta förslag på hur sekretesslagstiftningen ska förändras för att undanröja hinder.

Att undanröja dessa hinder är viktigt för att komma åt arbetslivskriminaliteten. Därför måste regeringen skyndsamt bereda dessa förslag för att inte tappa fart i det viktiga arbetet.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 27 april.)

Fru talman! Tack, ledamoten, för svaret!

I ledamotens anförande hörde jag för första gången en liberal riksdagsledamot prata i Sveriges riksdag om hur vi ska komma till rätta med arbetslivskriminaliteten. Det är ett ämne som liberaler inte är vana att vare sig debattera eller motionera om.

Faktum är att när jag söker i riksdagens databas får jag inte en enda träff på en liberal ledamot i Sveriges riksdag som ens nämnt arbetslivskriminalitet i ett inlägg här i riksdagen. När jag kollar på Liberalernas egen hemsida för att se vad de skriver om arbetslivskriminalitet där får jag heller ingen träff. Faktum är att Liberalerna hittills inte i en enda motion har nämnt arbetslivskriminalitet. Det oroar mig.

Det är först nu, efter valet, när vi socialdemokrater börjar ställa frågor och sätta press på de liberala statsråden som man börjar få träffar i riksdagens databas på vad liberala företrädare tänker och tycker i det här ämnet.

Med tanke på deras bristande intresse och engagemang i dessa viktiga frågor måste jag fråga ledamoten hur Liberalerna vill att vi ska arbeta för att komma åt arbetslivskriminaliteten. Eller är det så att vi har ett parti som innehar ansvariga statsrådsportföljer men inte har en egen tanke om hur vi ska komma åt det här samhällsproblemet?

Även om det är ett sent uppvaknande från Liberalernas sida kan vi glädjas över att den strategi som vi socialdemokrater antagit inte kommer att kastas i papperskorgen av de liberala statsråden.

Fru talman! Tack, ledamoten, för anförandet! Jag satt och lyssnade noga efter hur ledamoten skulle beskriva arbetet med arbetslivskriminaliteten.

Arbetslivskriminaliteten är ett fenomen som är utbrett i stora delar av samhället. Att motverka den med befintliga strategier är viktigt, men minst lika viktigt är det att utveckla strategierna för att möta nya problem. Är det något vi vet är det ju att de kriminella, även inom denna del, ständigt utvecklar och hittar nya sätt att komma runt regler och lagar. I den här frågan blir konsekvenserna stora för såväl arbetstagaren som samhället i stort.

Ledamoten nämnde - lite väl hastigt, tyckte jag - problemen som orsakar arbetslivskriminaliteten. Jag skulle vilja att ledamoten utvecklar sitt partis tankar om hur man arbetat med den frågan fram till i dag men även hur de avser att utveckla arbetet framåt.

Fru talman! Tack för svaret, ledamoten, även om jag känner mig ganska säker på att det inte kommer att göra särskilt många inom hälso och sjukvården trygga när det gäller att deras arbetsmiljö ska bli bättre.

Ledamoten säger att man har tillfört mer medel till det offentliga. Ändå såg vi i budgeten i höstas att vi hade velat skjuta till ännu mer. Det fanns ett behov av 20 miljarder enligt SKR. Det regeringen lyckades skjuta till var inte i närheten.

I en av våra reservationer pekar vi på vikten av att trycka tillbaka arbetslivskriminaliteten inom välfärden. Arbetslivskriminalitet har letat sig in även i välfärden. I till exempel boken Hemtjänstmaffian har vi kunnat läsa hur kommuner luras på miljonbelopp. De som får betala det yttersta priset är såväl brukare som arbetstagare.

Skattepengar ska helt enkelt inte gå till kriminella. Det borde alla kunna hålla med om. Den organiserade brottsligheten utvecklar ständigt nya sätt att komma runt lagar och avtal. Då behöver det mötas med nya metoder och arbetssätt. Det pekar vi på i vår reservation. Men vi får tyvärr inte stöd av Kristdemokraterna för det.

Hur ser ledamoten att vi ska komma åt arbetslivskriminaliteten inom speciellt välfärden?

Fru talman! Tack för anförandet, ledamoten!

Kristdemokraterna vill gärna ge sken av att man står upp för välfärden. När ledamoten i sitt anförande talar om arbetsmiljön tror jag inte att många inom välfärden känner att man står upp för deras arbetsmiljö. Det är inte konstigt. Känslan är att man säger en sak men gör något annat. Skattesänkningar för höginkomsttagare väger tyngre än mer resurser till välfärden.

Det känns förmodligen tungt för Kristdemokraterna att komma ut och träffa välfärdshjältarna och att behöva stå där och förklara hur arbetsmiljön ska bli bättre för hälso- och sjukvårdens personal när välfärden står inför ett stålbad.

Inför det stålbadet är det extra viktigt att se till att de resurser som avsätts till välfärden också får gå dit och inte till fusk. Vi ser med oro på att den organiserade brottsligheten inom välfärden riskerar att urholka tilliten till och legitimiteten hos den allmänna välfärden.

Min fråga till ledamoten är hur han ser att vi ska förbättra arbetsmiljön för medarbetare inom hälso- och sjukvården.

Herr talman! Detta är min tredje debatt med Johan Pehrson, och det är tredje debatten där mitt efternamn blir fel. Men någon gång kanske det blir rätt.

Statsrådet ger tyvärr inga svar på hur man ska ge trygghet till alla som går runt med nya idéer och innovationer i Gävleborg.

Regeringen slår på stora trumman om 50 miljoner kronor mer till Arbetsförmedlingen. Men att de tas från den aktiva arbetsmarknadspolitiken nämns inte. Den så kallade satsningen på vuxenutbildningen är egentligen inte en satsning, utan det är en lite mindre neddragning än vad man hade planerat. Hur många gånger regeringens företrädare än säger att detta är viktigt är det gång på gång någonting annat som visas.

När tidningen Arbetsvärlden ställde frågan om AI kan ersätta Johan Pehrson i en intervju som presenterades i går gav svaret mig en hel del funderingar.

Johan Pehrson svarade: Det tror jag verkligen inte. Det krävs empati för de människor som behöver ha stöd via Arbetsmarknadsdepartementets insatser.

Med tanke på hans uttalande förra veckan om hur det är för de arbetslösa börjar jag fundera över hur det egentligen ligger till med empatin för de människor som tar del av de insatser som Arbetsmarknadsdepartementet erbjuder.

Jag tror att vi kan summera hela denna debatt med att Sverige har en regering som inte förstår allvaret i konsekvenserna av vad den gör eller i samhället i stort. Vi har en arbetsmarknadsminister som tror att ett bidragstak kommer att ge alla arbete.

Jag tänker att vi kommer att återkomma till hur vi ska få fler i arbete. Men jag vill avsluta med en sista fråga: Hur menar statsrådet att arbetslösheten i Gävleborg ska minska när ni skär ned 50 miljoner kronor på den aktiva arbetsmarknadspolitiken?

Herr talman! Statsrådets svar kommer inte att lugna någon som har varslats i Gävleborg.

Regeringens brist på politik inom området är oroande. Det finns inga reformer som bidrar till att fler kan få ett jobb att gå till, och det är minskade resurser till den aktiva arbetsmarknadspolitiken.

Oavsett hur mycket regeringen pratar och skriver om vikten av utbildning är det inte verkligheten, för de har andra prioriteringar. Detta har synts i tidigare debatter, och det syns återigen i denna debatt.

För att minska arbetslösheten finns många åtgärder. Jag har nämnt några, och mina kollegor i debatten har nämnt andra. Men regeringen verkar inte intresserad av att använda någon av dessa åtgärder. I stället handlar det om att slå mot dem som har det svårast och belöna dem som redan har mycket. Det är klassisk fördelningspolitik för en högerregering.

Många hade nog hoppats på att vårändringsbudgeten i går skulle ge lite mer trygghet och göra tillvaron lättare för barnfamiljer som i dag kämpar med att få mat på borden, men inga lugnande besked lämnades. I stället fokuserar regeringen på att sänka priset på plastpåsar med någon krona så att det ska bli billigare att bära hem den mat som barnfamiljerna inte har råd att handla.

Det är en väldigt konstig prioritering, måste jag säga, men det visar på konstigheterna i hur Liberalerna tänker. För några år sedan var man drivande i att få igenom skatten, men nu ska man genomföra borttagandet. Eller så går man kanske Sverigedemokraternas ärenden. Det är helt enkelt en förlorad budget, och det är tydligt att regeringen saknar en plan för att möta krisen.

Herr talman! Många arbetstillfällen skapas genom engagerade företagare som har en idé om hur de ska hjälpa samhället. I Sverige är vi duktiga på att komma med innovationer, något som också bekräftades när jag och mina socialdemokratiska bänkkollegor besökte Movexum i Gävle för någon vecka sedan. Där fick vi träffa innovatörer som hade idéer som alla hjälper samhället framåt. Det var en bredd av idéer vi fick höra om, alltifrån en AI som automatiserar vissa moment i kontroll av ritningar till en app för att dokumentera mäns våld mot kvinnor. Detta är viktiga innovationer som möter problem i dagens samhälle.

Att uppmuntra innovationstänkandet är viktigt. Därför blev jag orolig när jag vid ett annat möte någon dag senare med en innovationshubb i Hudiksvall fick signaler om oro kring regeringens ambitioner. Många innovationer kommer inom miljö- och klimatområdet, men med en regering som styrs av Sverigedemokraterna finns det en oro över hur idéerna ska tas emot.

Det är helt enkelt inte bara en sak som ligger regeringen i fatet när det kommer till arbetslösheten. Välfärden står inför ett stålbad, hörde vi nyss, den aktiva arbetsmarknadspolitiken minskas och utbildningar inom bristyrken vid yrkes- och branschskolor läggs ned. Detta är djupt oroande inför den närmaste tiden men också för Sveriges utveckling långsiktigt.

Vad ska jag säga till alla innovatörer i Gävleborg som känner sig oroliga över att satsa på sin idé när det finns osäkerhet om regeringens ambitioner i dessa frågor?

(Applåder)

Fru talman! Tack, arbetsmarknadsministern, för svaret! Att människor har ett arbete är oerhört viktigt för hela samhället, men allra viktigast är det kanske för individen. Ett arbete ger en gemenskap och en tillvaro där du ges möjlighet att utvecklas, både som person och när det gäller arbetsuppgifterna. Det lägger grunden till att få möjlighet att sätta mat på bordet för familjen, och det ger också en enorm framtidstro - inte minst för barnen som ser sina föräldrar gå till arbetet, bidra till samhället och ta del av den sociala samvaro som ett arbete medför.

Hos oss i Gävleborg var 8,7 procent arbetslösa i januari 2023, den näst högsta siffran i landet - samtidigt som det finns många lediga jobb. Glappet mellan de arbetslösa och de lediga jobben behöver minskas. Det kan ske på många sätt, men ett av de viktigaste är genom utbildning, som ska ske på alla nivåer och i hela landet.

Tyvärr har vi nu en regering som inte förstår sin uppgift eller sitt ansvar för sina handlingar. Vi har en arbetsmarknadsminister som går ut på Twitter för att klaga över att arbetslösa inte utbildar sig till tågförare. I själva verket är utbildningarna till tågförare fulla. Det hade kanske kunnat lösas genom att regeringen ökade anslagen till vuxenutbildningen, men i stället medverkar samma arbetsmarknadsminister till att dra ned på vuxenutbildningen och den aktiva arbetsmarknadspolitiken.

Arbetslösheten i Gävleborg har minskat från 12 procent 2013 till 8,6 procent nu i mars. Men vi står inför en orolig tid. Varslen duggar tätt även i Gävleborg. Arbetsförmedlingens chef i Gävleborg säger det tydligt: I en lågkonjunktur är det viktigt att höja kompetensen och kunna möta behoven på arbetsmarknaden inför vändningen. Han menar att myndigheter och samhället behöver samverka för att möta den lågkonjunktur som sveper in över landet.

Detta gör många oroliga och sänder tydliga signaler om vikten av utbildning och en aktiv arbetsmarknadspolitik. Men några som inte fångar upp dessa signaler är regeringen och arbetsmarknadsministern. I stället för att prioritera en aktiv arbetsmarknadspolitik prioriterar regeringen skattesänkningar för arbetsmarknadsministern och hans kollegor.

I arbetsmarknadsministerns svar på interpellationen finns egentligen inga svar på hur vi ska möta arbetslösheten i Gävleborg. Det enda vi får höra är att det ska införas ett bidragstak. Enligt Johan Pehrsons twittrande före helgen har de arbetslösa det för fett. Jag undrar vem som egentligen har det fett - de arbetslösa eller arbetsmarknadsministern.

Om nu a-kassan är för bra kan jag inte låta bli att undra varför arbetsmarknadsministern och regeringen permanentar de nivåer och villkor som vi införde. Om det handlar om kraven vill jag informera Johan Pehrson om att det ställs krav på de arbetslösa. Men vilka krav ställs egentligen på Johan Pehrson och regeringen? Den enda reform Johan Pehrson har lyckats leverera hittills handlar om att permanenta a-kassans nivåer och villkor.

Nej, fru talman, jag tror att arbetsmarknadsministern behöver inse hur verkligheten ser ut. Jag har hört att några av hans kollegor i regeringen har haft besök av en spökande verklighet. Det kanske är dags att även arbetsmarknadsministern inser hur verkligheten ser ut. Risken är nämligen stor att när statsrådet och regeringen gör det hade något redan behövt göras - i budgeten i höstas. Frågan är bara hur mycket skada som kommer att hinna ske innan detta inses. Ett tips till statsrådet är att lyssna på oss socialdemokrater när det gäller hur vi ska möta ökad arbetslöshet och lågkonjunktur.

Vad ska jag säga till alla som varslas i Gävleborg, när jag möter dem i framtiden? Ska jag säga att regeringen bevakar och följer frågan men inte har några idéer om hur vi ska klara detta i framtiden så att de kan komma i jobb igen?

(Applåder)

Herr ålderspresident! Jag tackar statsrådet för svaren hittills under debatten. Att alla människor som kan jobba ska jobba är vi båda överens om. Det gläder mig att statsrådet ser vikten av att ge alla människor rätt förutsättningar för att komma i arbete eller utbildning.

Det gläder mig också att statsrådet tycker att den socialdemokratiska politiken på området varit bra överlag eftersom statsrådet inte lyfter fram några stora reformer eller förändringar framöver. Det är dock lite konstigt, måste jag säga, efter att man i valrörelsen har hört hur misslyckad vår politik har varit. Men ändå görs inga stora förändringar. De förändringar som vi dock ser är minskade anslag till Arbetsförmedlingen, vuxenutbildningen, arbetsmarknadsutbildningen och så vidare. Det finns inga nya tankar utan bara en mindre aktiv arbetsmarknadspolitik. Men, herr ålderspresident, det är kanske så det är i valrörelser.

Avslutningsvis vill jag lyfta fram hur jag och Socialdemokraterna anser att vi ska få fler med funktionsnedsättning i arbete. Ett individuellt stöd utifrån rätt förutsättningar och behov är det bästa sättet för att få fler personer i arbete. För att göra det behövs en stor verktygslåda med insatser från bland annat Arbetsförmedlingen. Det behövs ökade resurser till Arbetsförmedlingen. Men som alla vet behövs det också fler aktörer som hjälps åt. Det behövs en god samverkan mellan myndigheter, företag och kommuner.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag vet att det finns många aktörer i Sverige som vill bidra med sin kunskap och med sina nätverk för att ge fler personer möjlighet att komma in på arbetsmarknaden. Det behöver vi ta vara på.

Jag vill också lyfta fram de funktionsrättsorganisationer som finns. De har mycket kunskap som vi behöver lyssna in och beakta. Vi måste helt enkelt jobba tillsammans för att ge det stöd som behövs för att alla människor ska få vara en del av samhällsbygget Sverige.

Med detta vill jag tacka statsrådet för debatten. Vi får inte lämna denna grupp därhän, utan den förtjänar mer än att bara bevakas. Vi behöver jobba aktivt med att undanröja hinder och säkerställa att ingen hamnar mellan stolarna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr ålderspresident! Tack, statsrådet, för svaren!

I december hade statsrådet en pressträff för att beskriva regeringens prioriteringar för att möta arbetslösheten. Den så kallade arbetslinjen ska införas, och det ska ställas hårdare krav på de arbetslösa. Att det ska ställas krav är såklart viktigt, men regeringen saknar helt lösningar för hur stödet ska öka för gruppen med funktionsnedsättningar.

Förbundsordföranden i FUB skrev i en debattartikel: "Bland de arbetslösa finns en grupp som inte vill annat än att få arbeta, men som inte ges möjligheten till det - den stora gruppen med en funktionsnedsättning." Detta är något som jag stöter på i många möten: bristen på stöd och kunskap till en grupp som gärna vill arbeta.

I början av året fick jag möjligheten att besöka Misa i Västerås, ett företag som jobbar med att ge varje individ möjlighet till rätt stöd för att finna sin plats i arbetslivet. Deras arbete med att bygga relationer och ett nära individuellt stöd tror jag är en framgångsrik väg till arbete. Jag tror att många har att vinna på att samverka mer och lära av varandra. Goda exempel som fungerar ska spridas vidare för att ge fler rätt stöd till arbete.

En viktig del i att få rätt stöd från Arbetsförmedlingen är den kompetens som finns där. Reformeringen av Arbetsförmedlingen har medfört stora förändringar som tyvärr har drabbat denna grupp extra hårt. Den lokala närvaron har försvunnit på många ställen och i stor utsträckning ersatts av digitala personliga möten.

Samtidigt har olika sorters kompetenser förändrats på Arbetsförmedlingen. En av de kompetenser som har förändrats stort är SIUS-konsulenterna. År 2018 hade Arbetsförmedlingen 927 SIUS-konsulenter, och i början av 2022 var siffran 614. Även inom specialfunktionerna syn och hörsel har antalet medarbetare minskat, om än inte från lika höga siffror. Detta gör det svårare för dem med funktionsnedsättning att få det stöd som de behöver på arbetsplatserna för att komma in i arbetet.

Den socialdemokratiska regeringen beslutade i juni 2022 att ge Arbetsförmedlingen i uppdrag att upprätthålla egen kompetens för att stödja personer med en funktionsnedsättning. Instruktionen började gälla den 1 december 2022, och det är nu viktigt att regeringen bevakar att den följs. Denna instruktion hänvisade statsrådet till i sitt svar på en skriftlig fråga om samma ämne i januari, men i dagens debatt lyfts det inte upp som en viktig åtgärd.

I februari kom Arbetsförmedlingen med en återrapport i ett uppdrag som gäller att analysera behoven hos personer som står särskilt långt ifrån arbetsmarknaden. Denna grupp består bland annat av personer med funktionsnedsättning. I rapporten pekas bland annat praktik ut som en viktig insats för att ge personer som står långt ifrån arbetsmarknaden en väg in.

En annan sak som Arbetsförmedlingen lyfter fram är att SIUS-metodiken är framgångsrik och genomförbar för att genomföra det uppdrag som man fått men att det behövs mer resurser. Det är ett personalintensivt arbetssätt som kräver ökad finansiering.

Rapporten lyfter fram många intressanta saker som jag hoppas att regeringen tar till sig, men jag vill lyfta upp en sista sak som jag berörde i mitt förra inlägg, nämligen funktionshinderskodningen. Arbetsförmedlingen pekar på just problemet med digitala möten. Så här skriver de i rapporten: "Det finns skäl att tro att det kan vara svårare för handläggare att identifiera vissa funktionsnedsättningar i ett digitalt möte."

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Detta har organisationer inom funktionsrätt larmat om under flera år, och det behöver vi lyssna på. När Arbetsförmedlingen får mindre resurser är det lätt att den digitala servicen ökar på grund av att det andra minskar. Detta lyfts fram i den rapport från Riksrevisionen som kom i posten häromveckan och som handlar om digitala tjänster, som ofta sker till förmån för myndigheterna och inte för de personer som berörs.

Jag vill med anledning av detta fråga statsrådet: Hur tänker han göra för att säkra Arbetsförmedlingens egna kompetenser enligt den nya instruktionen, och ser han själv någon risk med att de som behöver Arbetsförmedlingens hjälp mest riskerar att inte få den tjänst de behöver?

Fru talman! Jag vill börja med att tacka arbetsmarknadsministern för svaret.

Alla som kan jobba ska jobba. Det är för oss socialdemokrater en självklarhet. Sverige står inför stora utmaningar när vi kollar på prognoserna över hur demografin ser ut de kommande åren. Lägre andel i arbetsför ålder ska täcka arbetsmarknadens behov, detta samtidigt som andelen äldre kommer att bli en större andel av befolkningen. Med den prognosen behöver vi göra vad vi kan för att så många som möjligt ska få rätt förutsättningar för att komma i arbete. Stöd behöver finnas utifrån individens förutsättningar och behov. Det är därför viktigt att Arbetsförmedlingen har en stor verktygslåda och erbjuder de verktyg som behövs för individen.

Vi ser att det behövs ett starkare och mer individanpassat stöd för att människor med svag ställning på arbetsmarknaden ska komma i arbete eller utbildning; inte minst gäller det personer med olika funktionsnedsättningar. Arbetsförmedlingen är den myndighet som vi ser ska ha den sammanhållande rollen kring individers insats för att få fler i arbete. Samtidigt behöver samverkan med kommuner, utbildningssamordnare, socialtjänst och sjukvård förbättras. Målet är att varje individ ska få det stöd och de insatser som krävs för att komma i arbete eller utbildning utan att hamna mellan några stolar under resans gång.

Just detta att hamna mellan stolar är något som beskrivs både i möten jag haft och i rapporter som Autism Sveriges rapport Förlorade år - rapport från byråkratins väntrum. Där får vi följa Jennys väg till arbete, en väg som kantas av problem mellan myndigheter som inte samverkar tillräckligt bra och där Jenny tyvärr faller mellan stolarna. Att det finns någon som har en sammanhållande roll när det gäller vilket stöd som ska erbjudas och att samverkan mellan olika parter fungerar är viktigt.

För någon vecka sedan träffade jag Funktionsrätt Sverige. En av de saker man där lyfte var Arbetsförmedlingens kodningar, något som också lyfts av andra organisationer. För att kunna ta del av det särskilda stöd som finns hos Arbetsförmedlingen är det viktigt att personen har rätt kodning i myndighetens register, något som tyvärr tar alldeles för lång tid att få.

I en rapport från februari 2022 redovisar Arbetsförmedlingen att det i snitt tar 311 dagar för att få denna registrering, utgående från perioden 2019-2021. Det är alldeles för lång tid. I en rapport från 2019 säger också Arbetsförmedlingen att de förmodligen har missat att identifiera ett stort antal unga med funktionsnedsättning till följd av minskade anslag och mer fokus på digitala lösningar.

Det här är bara några av alla problem och utmaningar som lyfts i rapporter och möten. Det är viktigt att vi lyssnar in och får förståelse för problemen. Arbetslösheten för dem med funktionsnedsättning är fortsatt hög, och risken är stor för att den kommer att bli ännu högre med den utmaning vi nu står inför med ökade varsel samtidigt som vi kommer in i en lågkonjunktur.

Det var med den bakgrunden som jag ställde frågan till statsrådet om vilka konkreta åtgärder som statsrådet tänker vidta för att ge fler chansen till arbete. I svaret från statsrådet hör jag få konkreta saker som lyfts. Men en sak som statsrådet lyfter är vikten av arbetsmarknadsutbildning för att matcha de arbetssökande mot lediga jobb.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Arbetsmarknadsutbildningar är oerhört viktigt. Problemet är bara att arbetsmarknadsministern säger en sak och regeringen gör en annan. Man anslår 1,5 miljarder kronor mindre till den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Att då samtidigt säga att fler ska anvisas dit blir en konstig slutsats.

I övrigt finns inte många konkreta saker i statsrådets svar. Jag hoppas såklart att dagens debatt kommer att klargöra detta och att det kommer lite fler svar på hur vi ska lösa detta. Jag tror att statsrådet och hans parti har bra intentioner och vill se fler med funktionsnedsättning i arbete men att statsrådets samarbetspartier kanske inte riktigt har samma ambitioner.

Jag vill åter ställa frågan till statsrådet: Vilka konkreta åtgärder överväger statsrådet att vidta för att ge fler med funktionsnedsättning arbete?

Herr talman! Jag är lite osäker på om jag ska tacka statsrådet för svaren, för jag fick inga svar på mina frågor. Han tolkade dock några av mina resonemang som frågor, men jag ställde inga frågor om arbetslivskriminalitetscenter eller sekretess utan lyfte upp vikten av dessa.

Däremot ställde jag en fråga om regeringen avser att göra det möjligt att ställa krav på kollektivavtal, men det fick jag inte svar på. Kollektivavtal är viktigt på svensk arbetsmarknad, och seriösa arbetsgivare tecknar kollektivavtal. Statsrådet säger att man ska bekämpa arbetslivskriminalitet med full kraft men säger inget om kollektivavtal vid upphandling.

I det delbetänkande som Delegationen mot arbetslivskriminalitet presenterade i februari fanns förslag på förändringar. Bland annat pekar man på kvaliteten i det utstationeringsregister som finns. Här kommer vi in på det statsrådet sa om vikten av att kunna utbyta information mellan myndigheter. Detta register håller så låg kvalitet att det inte går att använda för samkörning. Ett sådant här register är ett viktigt verktyg för andra nordiska länder för att komma åt den utstationerade arbetskraft som utnyttjas.

Jag vet att delbetänkandet kom ganska nyligen, men jag hoppas att regeringen behandlar förslagen snabbt. Som statsrådet säger är det viktigt att myndigheterna har god samverkan och att den information som finns är hög kvalitet.

Jag avslutar med att tacka statsrådet för debatten. Arbetslivskriminalitet har ingen plats i vårt samhälle. Vi måste arbeta brett för att komma åt detta problem, och jag är säker på att vi kommer att fortsätta att diskutera dessa frågor under mandatperioden.

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet för svaret, även om det inte riktigt var svar på våra frågor.

Sekretessen är absolut viktig, och det har gjorts en utredning - jag är dock lite osäker på om den har remitterats.

Det är viktigt att vi arbetar brett med dessa frågor för att komma till rätta med det fusk som förekommer hos vissa företag. Det handlar såklart om kontroll och om att de upphandlingsvillkor som ställs också uppfylls, men det går också att göra mycket förebyggande.

En sak som lyfts upp som problematisk är utstationerade arbetare som har ett så kallat A1-intyg. Det är ett intyg som ska visa att arbetstagaren betalar sociala avgifter i sitt hemland i stället för här i Sverige. Om intygen är falska kommer arbetsgivaren undan de sociala avgifterna. Detta får såklart påverkan på konkurrensen med företag som gör rätt för sig.

Försäkringskassan fick av den förra regeringen i uppdrag att redovisa hur de jobbar med de så kallade A1-intygen och att lämna förslag på åtgärder för att komma till rätta med problemet. Under förra året lämnade Försäkringskassan sin rapport om A1 med förslag på åtgärder. De pekar på att detta är något som berör flera myndigheter och att det därför är viktigt med samverkan mellan myndigheterna. Detta bör nu kunna ske mer effektivt med de center som har börjat byggas upp. Det är viktigt att regeringen skyndsamt bereder de förslag som har lämnats i denna rapport.

Även Byggnads lyfter fram problemen med A1-intygen. Det går inte att kontrollera deras äkthet. Byggnads stöter ofta på fall där intygen är kopierade. Det kanske vore lämpligt att se över ett gemensamt system i hela EU för att kontrollera om A1-intygen är korrekta.

Vi har under de senaste månaderna sett hur antalet konkurser har ökat. Byggbranschen är en av de branscher som drabbats hårdast. Nu är det därför viktigt att vi gör allt vi kan för att få bort den osunda konkurrensen. I mitt förra inlägg pratade jag om vikten av parterna, men jag vill även lyfta fram myndigheternas ansvar.

I december lämnade Boverket sin rapport Uppdrag att motverka arbetslivskriminalitet, fel, brister och skador inom byggsektorn. Boverket har under arbetet samlat aktörer i byggsektorn och har lämnat förslag på långsiktiga åtgärder för att stärka myndigheternas arbete för att bidra till en sund byggsektor. Jag hoppas att regeringen lyssnar på Boverket för att se hur det går att ta detta vidare.

Men det som diskuteras mest när det gäller myndigheternas ansvar är de regionala center mot arbetslivskriminalitet som just har öppnat i Umeå och Göteborg. Fler center ska också öppna under året. Här samlas nio myndigheter för att gemensamt arbeta. En viktig del som har diskuterats, och som jag tror att regeringen bereder, är frågan om sekretess. Hur ska vi undanröja de hinder som finns mellan myndigheter för att myndigheterna på ett effektivt sätt ska jobba tillsammans?

Herr talman! I slutet av februari publicerades en nyhet om att en av Byggnads ombudsmän hade blivit överfallen utanför sitt hem. Ombudsmannen jobbade bland annat med att förhandla med företag som inte betalade ut rätt löner. Det är inte svårt att börja tänka att det finns en koppling mellan arbetslivskriminalitet och detta överfall. De som tjänar pengar på arbetslivskriminaliteten har nära koppling till organiserad brottslighet, vilket gör det extra angeläget att motarbeta detta.

Arbetslivskriminaliteten är ett komplext problem som berör många myndigheter och departement. Som jag nämnt tidigare härrör mycket av byggbranschens problem från offentliga upphandlingar. Där pressas priserna ned av oseriösa aktörer som kommer in. I slutet av kedjan står arbetare som får betala det yttersta priset med sin arbetsmiljö och sämre villkor.

Jag tror att detta skulle vara lättare att komma ifrån om vi skulle ställa krav på kollektivavtal vid upphandlingar. Jag vill därför i dag, på kollektivavtalets dag, fråga regeringen om man kommer att arbeta för att göra det möjligt att ställa krav på kollektivavtal vid upphandlingar vid nybyggnation och renovering.

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret på interpellationen och möjligheten att debattera denna fråga.

Jag vill börja debatten med att fastslå att svenska lagar och avtal ska gälla på svensk arbetsmarknad. Det borde vara en självklarhet för alla, men tyvärr får vi återkommande rapporter i medierna om att vissa företag väljer att verka utanför de spelregler som finns. En av de branscher som pekas ut som extra utsatt är just byggbranschen, som vi debatterar i dag.

Varje år genomförs många upphandlingar inom byggbranschen då offentliga verksamheter ska bygga nytt eller renovera. Priserna pressas ofta nedåt i konkurrensen om att vinna upphandlingarna, vilket tyvärr ofta resulterar i att de anställda får betala det yttersta priset genom sämre villkor gällande både arbetsmiljö och löner. Inom byggbranschen finns det dessutom ofta flera entreprenörsled, vilket både bidrar till prispress och gör det svårare att följa upp att de villkor som ställs i upphandlingen följs.

Det finns också stora problem kopplat till arbetskraftsinvandring inom byggbranschen. Att hitresta byggarbetare utnyttjas och tvingas jobba under orimliga villkor är mer eller mindre vardag på många svenska byggen. Det är ingen hemlighet att vi socialdemokrater tycker att det behöver finnas en arbetsmarknadsprövning vid arbetskraftsinvandring.

Arbetslivskriminaliteten har förmodligen funnits länge runt om i samhället, men det är först på senare tid som den har aktualiserats som en het politisk fråga. Artiklar som beskriver hur utsatta människor utnyttjas på bland annat byggen, i städbranschen och på restauranger är något vi får läsa mer och mer om i medierna. Exempel där arbetare har fått sova i källaren, betala tillbaka delar av lönen eller arbeta under hemska förhållanden berör oss alla.

Detta är berättelser som gör det tydligt för oss att människor påverkas av den kriminalitet vi pratar om i dagens debatt. Men arbetslivskriminaliteten slår inte bara mot de individer som utnyttjas, utan den slår mot hela samhället. Vi beräknas gå miste om 26 miljarder kronor i skatteintäkter på grund av fuskande företag. Företag som vill göra rätt för sig får konkurrera med dem som fuskar med alltifrån att inte ha en säker arbetsmiljö till hanteringen av skatter och löner.

En viktig del i arbetet mot osund konkurrens är parternas eget arbete. Här pekar Delegationen mot arbetslivskriminalitet ut att just byggbranschen har kommit långt i sin samverkan, men under den senaste tiden har vi kunnat läsa hur något inte står rätt till. Fyra fackförbund har nu valt att lämna samarbetet om sund konkurrens, och tonläget har höjts. Samtidigt riktas kritik mot arbetsgivarorganisationen Byggföretagen från såväl Byggnads som ett stort byggbolag. Kritiken handlar om just arbetslivskriminalitet.

Det är oroande att så allvarlig kritik riktas mot en av parterna på byggmarknaden, för om det är något vi behöver enas i är det arbetet med att stötta seriösa företag som vill finnas på svensk arbetsmarknad - inte de oseriösa företag som utnyttjar arbetare och fuskar.

I dag är det kollektivavtalets dag, herr talman, och att inte beröra vikten av kollektivavtal i denna debatt vore konstigt. Det är nämligen grunden i arbetsmarknadens parters uppgifter - att teckna avtal för hur villkor, löner och samverkan ska ske inom det avtalsområdet. För oss socialdemokrater är kollektivavtal en bärande faktor på arbetsmarknaden. Vi vill att anställningar ska omfattas av kollektivavtal, vara tillsvidareanställningar och vara på heltid.

Offentliga upphandlingar har som jag nämnde tidigare stor påverkan på byggbranschen. Jag hade gärna sett att vi haft möjlighet att ställa krav på kollektivavtal i upphandlingar som görs av det offentliga, men så länge det inte är möjligt är det viktigt att vi ställer krav på arbetsvillkor vid upphandlingar. Lika viktigt är det dock att ställa krav på lärlingsplatser, vilket Byggnads har lyft flera gånger. Det är självklart viktigt för att framtida byggare ska ha möjlighet att lära sig, men det är också en del i att arbeta bort arbetslivskriminaliteten.

Jag tycker att det är bra att regeringen har gett Upphandlingsmyndigheten i uppdrag att fokusera på byggsektorn när det gäller styrning och uppföljning, men de kommer inte att presentera något förrän i maj 2024. Avser regeringen att före maj 2024 vidta några åtgärder för att komma till rätta med arbetslivskriminaliteten i byggsektorn till följd av offentlig upphandling?