Eva Lindh

Fru talman! Jag tackar finansministern för svaret och för att vi kan debattera denna viktiga fråga här i dag.

När den moderatledda regeringen 2007 införde det så kallade jobbskatteavdraget var det första gången som vi fick en skatteklyfta mellan den som arbetar och den som har annan inkomst. När löntagare fick jobbskatteavdrag omfattades inte personer med sjuk- och aktivitetsersättning av dessa skattesänkningar. Det innebär att personer som har dessa ersättningar betalar mer i skatt än andra. Det slår hårt mot personer med funktionsvariationer och mot svårt sjuka.

Den 1 januari 2024 ökar klyftan ytterligare. Pensionärer kompenseras med sänkt skatt när jobbskatteavdragen höjs den här gången - men inte personer med sjuk- och aktivitetsersättning. Det drabbar dem som faktiskt inte kan arbeta. Över 260 000 personer i Sverige lever på sjuk- och aktivitetsersättning. Många får knappt 10 000 kronor i månaden innan skatten är betald, och det är svårt att leva på det. Att vara sjuk eller ha funktionsvariationer blir inte lättare av att man dessutom är fattig.

Ur rättvisesynpunkt finns det ingen rimlighet i att den som av olika orsaker för tillfället inte kan arbeta ska betala högre skatt än den som kan. Naturligtvis ska det löna sig att arbeta, och det brukar det göra om man har en heltidslön jämfört med exempelvis pension eller ersättning från socialförsäkringarna. Olika incitament som stimulerar till arbete finns redan inbyggda i dessa system. Dessutom finns en mängd andra starka drivkrafter att förvärvsarbeta som inte har med graden av beskattning att göra, nämligen viljan att arbeta och viljan att bidra.

Högavlönade ska lockas till att arbeta mer. De som inte kan arbeta ska straffas. Det är viktigt av flera skäl att ett skattesystem både är och uppfattas som rättvist, och den här skatteklyftan är djupt orättfärdig. Det är orättfärdigt att människor som har kroniska sjukdomar eller har drabbats av skador som gör att de inte kan arbeta betalar högre skatt än andra. Denna orättvisa skatteklyfta måste tas bort. Människor med sjuk- och aktivitetsersättning ska inte tvingas betala högre skatt än andra.

Förslaget innebär alltså att dessa personer betalar mer i skatt än andra. När vi hade samma situation när det gällde pensionärer var det också en orättvis skatteklyfta. Den har nu tagits bort, och det är väldigt bra. Men nu ökar det vi kallar funkisskatten därför att dessa människor, precis som jag har sagt, betalar högre skatt än människor som kan arbeta. Det tycker jag är skamligt, och det är därför jag har ställt frågan till finansministern hur hon motiverar den så kallade funkisskatten.

Fru talman! Under det senaste året har vi fått se tio års reallöneökningar gå upp i rök. Arbetslösheten spås öka, räntorna gröper ur folks plånböcker och redan nu har en tredjedel av hushållen svårt att få ekonomin att gå ihop. Många familjer känner stor oro för sin ekonomi.

Samtidigt målar finansminister Elisabeth Svantesson upp en ganska dyster framtidsbild, med flera scenarier som riskerar att förvärra situationen ännu mer. Vi ser inga förslag från regeringen för att underlätta för hushåll som har det ekonomiskt svårt. Min fråga till statsministern är därför: Vad har regeringen för förslag när det gäller att hjälpa hushållen igenom den här kostnadskrisen?

Fru talman! Jag vill också meddela att jag kommer att fortsätta att använda uttrycket den SD-styrda regeringen eftersom det faktiskt är så det är. Det är enligt Tidöavtalet så att allting ska gå via Sverigedemokraterna, och då kan man inte säga något annat än den SD-styrda regeringen.

När det gäller frågan om statlig närvaro som vi nu debatterar vill jag också inskärpa att det faktiskt inte bara handlar om att inte vara emot utan också om att aktivt driva en politik för statlig närvaro i hela landet. Jag tänker att det mycket handlar om huruvida man ser att det finns kompetens även utanför Stockholm eller om man inte gör det. Vi är övertygade om att det gör det. Undersökningar visar också att det på många sätt har blivit bättre och mer effektivt med att placera och lokalisera statliga arbeten och statlig närvaro ute i landet.

Kort också när det gäller servicekontoren, som jag tog upp tidigare: Jag önskar få ett svar från statsrådet om hur de besparingar som ligger på statsförvaltningen kommer att påverka servicekontoren och deras verksamhet.

(Applåder)

Fru talman! Tack, Peder Björk, för att du ställer frågan, och tack, statsrådet, för svaret!

Varför är det så himla viktigt för oss socialdemokrater med statlig närvaro i hela landet? Flera av mina kollegor har förtjänstfullt beskrivit detta. Det handlar om tilltro, om tillit till vårt samhälle och om att man inte ute i landet ska känna att Sverige bara handlar om Stockholm. Detta kan vissa människor raljera om, men det är på allvar väldigt avgörande. Om staten finns där känns det också som att man är närmare och kan ta del av den.

Jag vill fokusera på en fråga som statsrådet också lyfter upp i sitt svar, nämligen Statens servicecenter och servicekontoren. Detta har byggts ut mycket. Det var också en uttalad ambition från vår tidigare socialdemokratiska regering. Det har handlat både om att få fler kontor ute i landet och om att utveckla innehållet.

Nu är vi oroliga. Vad händer med detta? Framför allt vill vi veta vilken ambitionen är. När besparingen på statsförvaltningen uppgår till 1,1 miljarder, 1 procent, motsvarar det för servicekontoren och Statens servicecenter ungefär 90 tjänster. Det kanske inte låter så mycket, men när det gäller just denna verksamhet är det mycket.

Frågan är alltså: Vad har regeringen för ambitioner med den statliga närvaron, även när det gäller Statens servicecenter och servicekontoren? De är viktiga för människor där ute. Hur ska man utveckla detta nu när det sker neddragningar? Kommer det bara att handla om osthyvel, det vill säga minskningar? Kommer vi att se att detta påverkar utbyggnaden? Kommer det att innebära att man inte utvecklar så att fler myndigheter kanske kan finnas på plats på dessa kontor? Vilka är regeringens avsikter, och vad har man för ambitioner? Det skulle jag väldigt gärna vilja få svar på i denna debatt.

(Applåder)

(forts.)

Herr talman! Vi har en gemensam förståelse av problemet - gott så. Men vad behöver då göras? Jag håller med om att folkhögskolorna är viktiga. Många gånger kan folkhögskolorna på ett väldigt bra sätt fånga upp elever som har missat mycket i skolan. Men det prioriterar regeringen ned.

Elevhälsan är oerhört viktig. Där kan man göra insatser under skoltid, och det är sådana tidiga insatser vi vill ha för att rädda elever. Men regeringen ger otillräckliga resurser till kommunerna.

Regionerna kan också göra insatser, men det är likadant där. Resurserna är otillräckliga.

Studieförbunden kan också vara viktiga, men även där är det neddragningar.

Vad vi behöver är alltså satsningar på dessa unga människor så att de får ett drägligt och bra liv - ett gott liv - i stället för att inte vara del av samhället. Det behövs också för att samhället ska få ta del av all den kompetens som de unga bär på.

Varför prioriterar regeringen ned det som skulle kunna göras för att unga ska få en plats i samhället och studera eller arbeta?

(Applåder)

Herr talman! Tack för att du ställer den här interpellationen, Serkan Köse! Tack också till statsrådet Forssmed, som jag vet kan den här frågan! Det var inte därför jag begärde ordet, men när jag såg interpellationen kände jag att jag ville gå upp i talarstolen och ge en bild av alla de ungdomar och människor som vi faktiskt pratar om.

När vi pratar om unga som varken arbetar eller studerar är det lätt att få någon diffus bild av den gruppen och vilka de är. Eftersom jag i nästan hela mitt liv har jobbat med unga människor har jag mött många som hamnat i denna situation. En del hamnar där för att det händer något tragiskt i livet. Det kan vara någon i familjen som dör eller någonting annat som gör att man missar en tid i skolan. Det är svårt att ta igen den.

Vi pratar alltså inte bara om människor som är ute i kriminalitet eller liknande, utan det handlar just om människor som på något sätt har hamnat efter. När man gör det blir uppförsbacken, som Sofia Amloh var inne på, så himla lång. Det blir tufft att ta igen det. När man har börjat vara hemma - det är därför vi slarvigt har kallat dessa personer hemmasittare - blir det också en svårighet i sig. Då har man att kämpa med sina egna svårigheter men också svårigheten att vara borta från samhället så länge. Då behöver samhället verkligen gripa in och göra många olika insatser.

Vissa kommuner är bra. En del kommuner är väldigt engagerade och tar tag i de unga väldigt tidigt och kan då också med hjälp sätta in stödinsatser tidigt. På sina håll kan också myndigheter vara bra. Men det är alltid lite som att det inte hänger ihop, eller hur? Staten, kommunen och regionerna samarbetar inte alltid kring de elever och de unga människor som vi pratar om för att ge dem det stöd de verkligen behöver.

Det vore därför fantastiskt om vi tillsammans kunde hitta vad vi ska göra med de unga människor som varken arbetar eller studerar. Det är nämligen en sorg för dem, vilket jag har beskrivit, men det är också ett stort tapp för samhället. Det är en stor grupp människor som inte kan vara med och bidra till samhället, trots att det inte handlar om brist på kompetens. Man kan bidra.

Oron blir såklart snäppet större nu när varslen ökar.

Det är bra att frågan ställs. Det är också bra att det finns ett engagemang från statsrådet. Hur omvandlar vi detta engagemang, som vi nu känner, till att man tar tag i det, så att vi får fler unga som är i arbete eller studerar och som kan känna att de är en del av samhället och inte hamnar efter?

(Applåder)

Herr talman! Jag väljer att inte bemöta den feltolkning statsrådet gjorde av det jag sa. Jag har arbetat som socialsekreterare sedan 1995, så det jag sa om huruvida man har uppmärksammat detta eller inte handlar om vilket perspektiv man har.

Hur som helst, vi vet att det är ett stort problem att man inte kan söka i gamla orosanmälningar eftersom vi då riskerar att missa barn som far illa. Det är ett allvarligt hot mot varje barn som berörs. Socialtjänstens arbete är inriktat på att ge det stöd och den hjälp barn behöver, oavsett om det handlar om barn som riskerar att föras bort, barn som misshandlas av en förälder eller vad det än är. Den här frågan handlar om att vi i onödan riskerar att missa barn som far illa eftersom vi inte kan söka bakåt.

Det behöver vi förändra, och jag förstår fortfarande inte, trots statsrådets beskrivning, varför vi inte kan genomföra denna lagändring. Det finns ju konkreta förslag på bordet, så det skulle kunna genomföras här och nu. Att det inte har fungerat tidigare är ju inte ett skäl för att inte göra denna viktiga lagändring så snabbt som möjligt.

Till sist: Förändringen av sekretesslagstiftningen är oerhört viktig för att man ska kunna prata med varandra. Statsrådet säger att hon ska titta på om information ska kunna föras över mellan kommuner, men det gäller bara vid misstanke om brott, inte i de situationer som vi främst tar upp. Precis som Marcus Wennerström säger är det en utvidgad fråga eftersom en del föräldrar flyttar sina barn när socialtjänsten upptäcker brister.

Jag tackar för debatten och hoppas att statsrådet kan svara på min fråga: Varför?

(Applåder)

Herr talman! Vi har ju haft en hel del lagstiftningar i Sverige som har sett mer till vårdnadshavaren än till barnen. Så ska vi inte ha det. Barnets bästa måste alltid gå först.

Jag tycker att det är självklart - och jag tror att vi är eniga om detta - att socialtjänsten inte kan inleda en utredning om allt. Det kommer ju in orosanmälningar om saker som man inte ska inleda en utredning om. Det är ju inte så att vi tycker att man ska inleda utredningar i samband med precis alla orosanmälningar, för socialtjänsten har kompetens att göra den bedömningen. Men att inte kunna titta bakåt är ju ett väldigt stort problem - det är många socialsekreterare som, liksom jag, har sett det. Jag tror dock att det är många socialsekreterare som inte har lyft upp det genom åren; jag tänker mig att det har varit sådant som har flugit under radarn.

Nu vet vi dock om detta. Nu har vi också fått en möjlighet att ändra lagstiftningen.

Jag tycker att det är väldigt positivt att vi är eniga om att detta är ett problem och att vi behöver göra någonting. Barnets bästa måste stå i centrum. Det som oroar mig när jag tittar på de remissvar som har kommit in i samband med utredningen Fler verktyg i socialtjänsternas arbete för att förebygga brott och stärka skyddet för barn är att man ser en del komplikationer och en del saker som kanske inte går att genomföra. Det verkar som att detta kan ta tid.

Det andra som var ute på remiss var alla i stället väldigt positiva till. Det skulle kunna gå snabbt, och det fanns också författningsförslag om hur man skulle kunna ändra i lagen så att vi får till en förändring för att socialsekreterare ska kunna söka bland gamla orosanmälningar.

Jag får en bekymmersrynka när detta ska ses i ett större perspektiv. Det är klart att det är bra att vi ser saker i ett större perspektiv, men det handlar alltid om en avvägning. Hur lång tid kan det ta innan en förändring kommer på plats? Det som redan finns skulle ju kunna genomföras väldigt snabbt.

All tid som finns är ju tid som kan gå förlorad. Jag tror att alla som är här och deltar i debatten vet att det kan vara så att vi missar ett antal barn under tiden fram till att denna förändring genomförs.

Detta oroar jag mig för, och därför frågar jag återigen statsrådet: Hur lång tid kan det ta? Vad är bedömningen? När skulle det kunna bli en förändring? Statsrådet sa att frågan inte är om utan när. När skulle förändringen kunna genomföras? Man har ju genomfört detta om fler verktyg i socialtjänstens arbete. När kan det bli verklighet?

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar statsrådet för att vi kan ha den här debatten och diskutera frågan, för den är oerhört viktig.

Socialtjänsten har ansvar för att barn och ungdomar som befinner sig i svåra situationer får det stöd och den hjälp de behöver. De som arbetar inom myndigheter som möter barn har en skyldighet att anmäla. Det vet vi, och det är inget konstigt med det. Det är bra att man har skyldighet att anmäla om det finns anledning till oro. Det inkommer också ett stort antal orosanmälningar varje år. Under 2021 kom det in 422 000 orosanmälningar, vilket är en stor ökning på bara några år.

Socialtjänsten gör en typ av första bedömning: Har vi tillräckligt för att inleda en utredning? Om man inte har det - det kan vara så att orosanmälan är anonym, att den är lite luddig och så vidare - inleder man ingen utredning. Det är faktiskt i ganska många fall, ungefär 62 procent, som det inte inleds en utredning baserat på de orosanmälningar som kommer in. I det läget får man inte göra anmälan sökbar om det inte redan, som statsrådet nämnde, finns en personakt eller så.

Det skulle dock kunna vara så att det utan att socialsekreteraren vet om det redan har kommit in sex orosanmälningar under det senaste året och att man inte vet om det. Om man hade vetat om att orosanmälningarna hade kommit kanske man hade gjort en annan bedömning - ganska säkerligen hade man gjort en annan bedömning - och inlett en utredning. Nu får man inte titta på anmälningar, och det innebär en stor risk att vi missar barn som far illa. Det får ju inte ske.

Jag har varit med om detta; jag har jobbat som socialsekreterare och ibland själv känt den där oron när man ska göra bedömningen om utredning ska inledas eller inte. Man har ju inte heller ett kollektivt minne på det sättet, så att man kan veta. Det har alltid gett mig en stor klump i magen utifrån tanken att vi kanske har fattat ett felaktigt beslut om att lägga ned en utredning och då missat ett barn som far illa. När man pratar med människor som jobbar som socialsekreterare eller inom socialtjänsten och tar upp frågan säger de: Det här borde ha gjorts för länge sedan. Låt oss vara eniga om att detta är något vi behöver göra någonting åt!

Jag vill ge ett exempel på en grupp barn där det finns en ökad risk att detta händer, och det är barn som förs bort. Man har kanske inte alltid så mycket på fötterna när man misstänker att ett barn ska föras ut ur landet på så kallade uppfostringsresor eller av något annat skäl. Det kan komma enskilda anmälningar som är väldigt diffusa - "Jag är orolig för" eller "Jag tror att det här kanske ska hända". Om dessa barn också förs ut från Sverige är det oerhört svårt att få dem tillbaka till Sverige. Om vi gemensamt kunde se att det finns oro för ett barn och förhindra detta innan det sker skulle vi alltså göra mycket för barnet, naturligtvis, men också för myndigheternas möjlighet att stötta barnet i den situation det lever i.

Den S-ledda regeringen gjorde en utredning, och det finns ett klart förslag till lagändring. Därför är min fråga: Varför kan vi inte genomföra det nu? Det som borde ha hänt för 25 år sedan kan vi ändra nu, så snart som möjligt, för att komma till rätta med problemet.

Herr talman! Jag tackar så mycket för svaret. Jag upplever ändå att justitieministern ser och förstår behovet av att göra något. Låt oss bara konstatera: Mäns våld mot kvinnor måste upphöra. Vi måste göra allt vi kan för att förhindra det. Vi måste göra allt vi kan för att stötta de kvinnor som är utsatta och även alla de barn som blir vittnen. Alla vi som har arbetat med barn som blivit vittnen vet att detta påverkar väldigt starkt och får konsekvenser i barnens liv. Detta är alltså någonting som vi verkligen behöver jobba med.

Inte minst måste vi se det, för det gör vi inte alltid. Vi tror att mäns våld mot kvinnor pågår i en viss typ av familjer. Så är det inte. Det pågår i alla samhällsklasser, på alla orter och så vidare. Nu menar jag inte att det gör det överallt, verkligen inte, men vi ser det inte alltid. Det handlar alltså om att både förebygga, upptäcka och ge det stöd som behövs.

När det gäller detta förstår jag de avvägningar som görs. Jag har också intuitivt tyckt att en bortre tidsgräns är det som borde införas för att sätta ett krav. Jag förstår de invändningar som finns, men kan vi inte hitta någonting annat kanske det är detta som måste till även om det finns en del negativa konsekvenser. Jag förstår de överväganden som justitieministern talar om, och jag uppskattar att vi kan föra en sådan här debatt och ha en sådan här diskussion.

Jag hoppas att det finns en tidsplan och att vi kommer att ses - det kanske inte behöver vara just här - för att följa upp vad som händer med frågan. Den är oerhört avgörande för väldigt många kvinnor.

Med det tackar jag så mycket för debatten.

Fru talman! Det är precis det jag tror är anledningen till att det kanske var lite svårt för oss att se att det var så här det var. Det finns ju faktiskt verktyg i lådan, och man tänkte att det faktiskt fungerade.

Men historierna och berättelserna blev allt fler. För er som lyssnar på debatten vill jag ta mig tid att beskriva vad det här kan innebära.

En av alla de kvinnor som jag har träffat var utsatt för fysiskt och psykiskt våld under väldigt lång tid. Hon hade svårt att lämna relationen på grund av sina barn. Som förälder är ju ens barn det viktigaste och de närmaste. Jag tror att det var när hon upptäckte att detta påverkade barnen som hon samlade kraft och vågade ta steget. När det ändå inte blev någon lösning efter alla dessa år och det dessutom blev svårt att få en långsiktighet i livet gjorde hon det val som visade sig vara fatalt - att gå tillbaka eftersom bodelningsprocessen hade dragit ut på tiden. Då blev våldet än värre, när det också fanns ett inslag av straff i det för att hon hade vågat ta steget. Det är det här vi måste komma ihåg när vi pratar om detta. En enda kvinna är tillräckligt för att vi måste göra någonting.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag tycker att det är jättebra - och jag är verkligen glad för det - att vi är många som ser detta och att vi driver frågan. Därför tycker jag också att det är bra att Ann-Charlotte Hammar Johnsson och fler i riksdagen är engagerade.

Jag vill bara skicka med att om man går tillbaka till vem som har gjort vad har jag skrivit motioner om detta under lång tid och även drivit frågan. Men jag tycker att det är bra att Socialdemokraterna tillsammans med andra har kunnat komma överens om att vi behöver göra något åt det tillsammans och skickade med det till justitieministern. Oaktat det som har hänt är jag glad för att det nu finns en öppning och att man nu ska titta på det här. Men det är också en aspekt i att följa upp detta. Jag hoppas att justitieministern inte ser det som ett hot utan som en uppmaning att driva på.

Vi är många, inte minst jag, som kommer att hålla ögonen på detta och se att det verkligen blir någonting av det oavsett om det är svårt eller hur det skärps. Vilka ytterligare verktyg behöver finnas i verktygslådan för att man verkligen ska kunna ta sig an detta? Det kan inte vara okej att det drar ut på tiden så här länge nu när vi ser att det som tidigare har funnits inte fungerar. Vi vet att det är så, och då behöver det komma till någon typ av skärpning för att inte en enda kvinna till ska behöva göra den resa som den kvinna jag har berättat om har gjort. Ingen ska känna sig tvingad att gå tillbaka till en sådan här typ av situation.

Jag tackar för debatten så här långt och hoppas att jag får ett ytterligare svar i nästa inlägg.

Fru talman! Enligt Brottsförebyggande rådet lever 150 000 barn med en förälder som har blivit misshandlad av den andra föräldern. Hundratals kvinnor har dödats av en nuvarande eller före detta partner. Det är mammor, döttrar, systrar och vänner som drabbas av mäns våld mot kvinnor.

Det är brott som ska straffas, och det är brottsoffer som ska skyddas och få stöd. Som samhälle måste vi göra många olika insatser för att rädda och stödja de kvinnor och barn som lever under dessa svåra förhållanden.

Sedan 2016 har vi socialdemokrater arbetat efter en sammanhållen strategi för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor. Det tycker jag har varit väldigt bra. Där har man också genomfört ett stort antal viktiga insatser på området med både ökade resurser och förebyggande insatser.

Trots det finns det ett antal saker och åtgärder som vi behöver göra. Det är inte helt lätt för en kvinna att våga ta steget. Många av oss vet varför det är så himla svårt. Kvinnor hamnar i en beroendesituation där det är svårt att lämna en relation där de är utsatta för både psykiskt och fysiskt våld.

Men när de vågar ta steget att lämna behöver de också få ett långsiktigt stöd för att kunna fortsätta att vara kvar utanför relationen. Det handlar förstås om bostadssituation och mycket annat.

En del handlar om detta med att man inte har fått till en bodelning. Därmed har många av dessa kvinnor inte ekonomiska möjligheter till en hållbar bostadssituation eller att gå vidare med sitt liv. Det som händer är att maken eller sambon, den som de har levt tillsammans med, inte medverkar till bodelning.

Det innebär att det dras ut under väldigt lång tid. Jag har träffat flera kvinnor som berättar att de under åratal inte har haft möjlighet att påbörja sitt nya liv därför att sambon eller maken drar ut på bodelningsprocesserna. De blir både långa och kostsamma.

Vi vet också att det innebär att kvinnor har svårt att få bolån och att gå vidare på så många olika sätt. Ett sätt är att sätta en bortre tidsgräns för att man inte ska kunna dra ut på det, eller att ställa ett krav på att man inte bara kan sinka och inte dyka upp vid bodelningsprocesserna.

Jag blev jätteglad när en enig riksdag ställde ett krav på att någonting skulle göras för att det inte längre ska vara möjligt. Jag har sett det. Jag har jobbat som socialarbetare under ganska många år. Då har jag träffat många kvinnor som man inte har känt till. Det är inte så att vi alla vet under vilka omständigheter kvinnor lever.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

När de har vågat fatta beslutet har det varit väldigt svårt. De har hamnat i en rundgång, precis som jag beskrev. De kan inte köpa en ny bostad och kan inte gå vidare därför att bodelningsprocessen sinkas.

Nu har en enig riksdag sagt att man behöver göra någonting åt det. Jag såg att det också fanns en skrivning om att justitieministern skulle komma tillbaka under hösten 2023 om vad som händer och också med en tidsplan för processen.

Nu börjar det dra ut på tiden. Det är snart slut på hösten. Därför vill jag ställa frågan till justitieministern: Vad händer, och när kan vi förvänta oss en förändring?

Fru talman! Det är alltid en bedömning av ord. Jag tycker att "sträva efter" inte är tillräckligt tydligt, och det gör heller inte kommunerna eftersom många av dem faktiskt inte erbjuder någon typ av barnomsorg under obekväm arbetstid. De bedömer inte heller att "sträva efter" är en tillräckligt tydlig uppfordran.

Absolut, vi har också bedömt att man får en större måluppfyllelse för fler kommuner när man skickar med statsbidrag, men i denna tid när kommunerna har det mycket mer pressat och måste göra tuffa besparingar är risken att denna typ av barnomsorg, som finns till för de föräldrar som behöver den, stryker med. Det är också därför vi ställer frågan, då behovet är större nu och läget ett annat än vad det har varit de senaste åren.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag är tacksam för att vi kan ha denna debatt och för att Jim Svensk Larm har ställt frågan, som ändå kvarstår: Ser statsrådet behovet av att stärka antingen resurserna eller lagstiftningen för att fler kommuner ska erbjuda barnomsorg på obekväm arbetstid, eftersom läget är annorlunda nu än för några år sedan?

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Jag är väldigt glad över att det finns statsbidrag till kommunerna för att möta behovet av barnomsorg på obekväm arbetstid. Jag tycker att det var bra att den S-ledda regeringen införde det, och jag tycker att det är bra att det finns kvar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Problemet nu är att svensk välfärd står inför en kostnadskris. Även om det finns statsbidrag som tidigare har kunnat hjälpa till att stärka möjligheten att ha barnomsorg på obekväm arbetstid blir det svårare när kommunerna har svårt att få ihop sin verksamhet. Då finns det en risk att de prioriterar ned detta.

Jag vet att det finns kommuner som det senaste året har lagt ned de barnnattis som de har haft tidigare. Det innebär svårigheter för dem som söker eller har arbete. Precis som statsrådet nämner gäller det framför allt föräldrar som båda har arbete på obekväm arbetstid eller som är ensamstående. De har redan ett tufft utgångsläge. Det blir då svårt att tacka ja till dessa jobb om man inte har släkt, vänner eller familj som kan ställa upp. Situationen ser ju väldigt olika ut för människor.

Det är som sagt bra att vi nu lägger 80 miljoner. Det är ett medskick. Men regeringen lägger nu 72 miljoner på rut för barnpassning, där en väldigt liten del går till ensamstående föräldrar. Den penningsumman skulle mycket väl ha kunnat användas för att i stället stödja dem som verkligen är i behov av barnomsorg, det vill säga dem som vi pratar om nu: ensamstående eller föräldrar som båda jobbar skift eller på något annat sätt har behov av barnomsorg på obekväm arbetstid.

Samhället är i behov av dessa personer, och om de inte kan jobba under kvällar, nätter och helger skulle Sverige stanna. Så drastiskt är det faktiskt, så även om det står "sträva" borde vi kunna ställa större krav men också ge resurser så att kommunerna klarar av att erbjuda denna barnomsorg.

Därför frågar jag igen: Är statsrådet Lotta Edholm beredd att antingen skjuta till mer pengar eller stärka lagstiftningen så att vi kan ha en barnomsorg på obekväm arbetstid?

Fru talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet Lotta Edholm för svaret. Jag vill också skicka ett tack till Jim Svensk Larm, som lämnade in den här interpellationen men som nu inte längre tjänstgör i riksdagen. Jag är helt övertygad om att Jim nu ändå lyssnar eftersom han är mycket engagerad i den här frågan, som handlar om barnomsorg på obekväma arbetstider.

För oss socialdemokrater är detta en oerhört viktig fråga. Det finns föräldrar som arbetar på kvällar, nätter och helger, och de ska som precis som alla andra kunna lämna sina barn i trygghet innan sitt jobbpass. Därför tycker vi att kommuner borde vara skyldiga att erbjuda sådan barnomsorg och att det måste ställas ett större krav på att detta ska erbjudas.

Om det inte finns barnomsorg för dem som arbetar kvällar, helger och nätter vet vi att det är många som tvingas tacka nej till arbete på grund av detta. En trygg och tillgänglig barnomsorg är ju en förutsättning för att både kvinnor och män ska kunna arbeta heltid. När fler arbetar får vi också råd med välfärd som vi kan vara stolta över.

I vårt Sverige tycker vi att det ska finnas en omsorg om barnen oavsett när föräldrarna arbetar. Det är vår skyldighet att se till att alla de som arbetar hårt för att hålla vårt samhälle igång också ska kunna vara trygga med att få det stöd som de behöver och den omsorg som deras barn behöver.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Framför allt är det LO-arbetare som behöver nattillsyn, eller nattis som det kallas på många håll. Det är människor som jobbar inom vårdyrken, inom hotell och restaurang eller inom industrin och går skiftgång. Fortfarande är det alltför många kommuner som inte erbjuder detta själva eller inte kan erbjuda det i en grannkommun eller något annat, och där det alltså inte finns någon tillgång till barnomsorg. Ändå står det, som statsrådet säger, i en passus i lagstiftningen att man ska sträva efter detta.

Det som vi oroar oss över är att många kommuner nu står inför tuffa prioriteringar. Därför blir den här frågan viktigare nu än vad den har varit under de senaste åren. Kommunerna står inför tuffa prioriteringar, och då finns det en risk för att de prioriterar ned att erbjuda barnomsorg på kvällar, nätter och helger, även om det står i lagstiftningen att de ska sträva efter att erbjuda detta. Nu är situationen tuff, och då är det oroande på många sätt att regeringen inte har hörsammat de stora behov av resurser som finns ute i kommuner och regioner, vilket också kan påverka den här frågan.

Något jag också vill skicka med inför den här debatten är den kompetensbrist som många yrken faktiskt lider av nu. Det behövs många typer av insatser. Det behövs utbildning och kompetensutveckling på många områden, vilket också har diskuterats tidigare här i dag när det gäller arbetsmarknaden. Men det gäller också andra saker, och en av dem är att man ska kunna ta ett jobb även när det är under kvällstid, nattetid och helger. Jag skickar med frågan vad statsrådet tänker om detta.

Herr talman! Det verkar som att jag inte får mer svar på frågan, så jag vill bara avsluta debatten. Vi är eniga om att vi har en bostadsbrist. Vi har byggt i fatt under några år, precis som min kollega Leif Nysmed sa. Men det råder bostadsbrist. Är det då bättre att bygga mer eller att bygga mindre? Det borde vara bättre att bygga mer. Just nu befinner vi oss i en byggkris. Bostadsbyggandet faller kraftigt över hela landet. Det minskar med 57 procent. Det är inte bra. Det är allvarligt.

Det är allvarligt för alla dem som nu söker efter bostad, för alla dem som längtar efter att flytta hemifrån och för dem som nu gör stora industrietableringar men har svårt att hitta personal för att man inte kan hitta bostad och flytta. Det är allvarligt för dem som nu inte får jobb efter att ha gått byggprogrammet - vi tappar kompetens. Det är också allvarligt för att det påverkar hela Sveriges ekonomi. Vi vet att byggbranschen spelar väldigt stor roll för tillväxten. När byggandet sjunker påverkar det också många andra områden. Det är allvarligt.

Vi befinner oss i en kris. Därför tycker vi att regeringen borde ta det här på större allvar och verkligen agera. Politik är att vilja men också att agera och fatta beslut som kan göra skillnad, så att fler bostäder byggs. Det behövs för Sveriges skull.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Låt mig börja med vad som är tillräckligt byggande av bostäder. Vi har fortfarande en bostadsbrist. Under lång tid har det byggts för lite.

Men om man tittar på kurvorna ser man att det är stor skillnad mot den tid vi hade en S-ledd regering. Statsrådet säger att det beror på att pengar var nästan gratis och att det handlar om otur. Men då måste ju oturen jaga moderater, kristdemokrater och liberaler eftersom man byggde så lite tidigare och vi faktiskt byggde väldigt mycket mer under den tid som vi ledde regeringen. Hur som helst - vi behöver bygga fler bostäder. Det är också därför vi känner en stor oro för att vi nu är mitt i en byggkris. Det byggs alldeles för lite.

Sverigedemokraternas Mikael Eskilandersson sa att Socialdemokraterna inte gör någonting. Vi hade en rad förslag i vår budget, som tyvärr inte kommer att bli verklighet. Vi har inte råd att låta bostadsbyggandet kollapsa, och därför hade vi en hel del satsningar som handlar om produktionsstöd riktat till mindre orter både när det gäller byggande för studenter och i områden med stora industrietableringar. Vi hade också statliga byggkrediter och flera andra förslag i vår budget. Jag ville bara säga detta.

Hur är då läget? Jag har pratat med flera hemmavid. Hemma i Östergötland ökar nu arbetsbristen. Konkurserna ökar också kraftigt. Senast nu i veckan gick ett företag i konkurs. Det här handlar framför allt om hur många bostäder vi kommer att få framöver.

Men vi kommer också att få det som statsrådet är inne på: en kompetensförsörjningsbrist framöver, när det förhoppningsvis vänder. Och på tal om det, som oroar, är det i Östergötland bara en av fyra av dem som tog studenten från byggprogrammet som nu har jobb - en av fyra. De andra riskerar att inte komma tillbaka, precis som vi har sett under 90-talet. Då står vi med en bostadsbrist.

Min fråga handlar om vad regeringen gör. Vad kommer de satsningar som man gör att innebära? De är otillräckliga. Just när det gäller de 20 miljonerna är det precis som min kollega Kallifatides var inne på: Vi är inte emot omvandlingar av lokaler till bostäder. Vi tycker också att det kan vara bra.

Men problemet är att det inte kommer att göra någon större skillnad, även om det skulle kunna bli ett par tusen. Det är ju bra, men vad gör regeringen mer för att få fart på byggandet i Sverige? Kommer det verkligen att leda till de där 2 500 bostäderna? Det har vi inte riktigt fått svar på än. Det skulle i så fall vara något som går emot trenden att allt byggande avstannar, och det skulle bara handla om att omvandla lokaler till bostäder.

Men vad kan regeringen göra mer? Vi står i en byggkris som påverkar antalet bostäder. Det är unga som inte kan flytta hemifrån och familjer som inte kan hitta ett annat boende. Vi står inför en kompetensförsörjningsbrist, och detta påverkar också tillväxten i hela landet. När byggandet minskar hotar det tillväxten i Sverige.

Herr talman! Sverige befinner sig i en byggkris. Bostadsbyggandet faller kraftigt över hela landet. Det har under första halvåret minskat med 57 procent jämfört med föregående år. Samtidigt bor redan nio av tio svenskar i en kommun med bostadsbrist. Vi ser nu den största nedgången i bostadsbyggandet sedan 90-talskrisen. Det är allvar.

Vad har då regeringen för förslag för att komma till rätta med byggkrisen? Man har tre förslag som på något sätt berör det som har med byggande att göra.

Det första är tillfälligt höjt tak för rotavdrag. Man vet att effekten av rotavdraget har avtagit. Vi socialdemokrater vill inte höja taket för rotavdraget, helt enkelt eftersom det är felriktad konjunkturpolitik. Det är helt orimligt att göra den prioriteringen, att det ska bli billigare för en höginkomsttagare att lyxrenovera sitt boende i eller utanför Sverige, samtidigt som andra runt omkring i Sverige kämpar med att kunna betala räkningarna. Förslaget innebär inte heller att några nya bostäder tillkommer.

Det andra är att regeringen föreslår en bonus på 60 miljoner till kommuner som upprättar detaljplaner för att öka utbudet av planerad mark för byggande av småhus. Vi vet inte vad det heller kommer att innebära egentligen. Det är oklart.

Det tredje förslaget är det som den här debatten egentligen handlar om: en stimulans på 20 miljoner till kommunerna för att detaljplanera och möjliggöra omvandlingar av kontorslokaler till bostäder. Det är det enda förslaget som kanske ändå skulle inrikta sig på att få till fler bostäder i Sverige.

Därför frågade jag bostadsministern hur många nya bostäder man räknar med att de 20 miljonerna ska leda till. Svaret blir att det tidigare har lett till 2 500 nya bostäder per år.

Tror bostadsministern verkligen att det skulle bli effekten även nu. Byggkranarna står ju still på många andra områden. Varför skulle byggkranar bli så aktiva just för att bygga om lokaler till bostäder? Frågan kvarstår alltså. Även om det tidigare har lett till 2 500 nya bostäder undrar jag vad man räknar med att det ska ge för effekt kommande år, när vi står i en tid av byggkris.

I bästa fall leder det som sagt kanske till 2 500 nya bostäder - om jag räknar snällt - när det egentligen behöver byggas runt 67 000 bostäder per år. Nästa år kommer det kanske upp i 19 000 eller 20 000. Det blir alltså ett enormt bostadsunderskott de kommande åren samtidigt som många människor väntar på och söker en bostad.

Jag undrar om bostadsministern och regeringen verkligen ser allvaret i situationen. Har man inget mer att komma med än det som finns i budgeten i dag?

Jag ser fram emot den här debatten, herr talman.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Låt mig använda mina två minuter till att åtminstone försöka sammanfatta våra synpunkter. Vi har ett nytt säkerhetspolitiskt läge, och det är vi överens om. Alla ser att vi behöver ta ett större ansvar för det militära och civila försvaret.

Gotland har ett säkerhetspolitiskt särskilt utsatt och utmanande läge, och vi måste ta ett gemensamt ansvar. Det är poängen. När det gäller totalförsvaret måste naturligtvis staten ta ett övergripande större ansvar än vad kommunerna eller regionerna gör var för sig. Men tillsammans har vi ett gemensamt ansvar. Och vi socialdemokrater vill inskärpa att det ansvaret ska tas tillsammans. Det är inte bara upp till Gotland som region att ta ansvar, utan vi ska göra det tillsammans.

Vad behöver då staten göra för att vi tillsammans ska klara av att ta ansvaret för den säkerhetspolitiska utmaningen och ta ansvaret för civilförsvaret? Jo, det är att staten stöder och hjälper, och vi ska göra det tillsammans. Då behövs resurser, och det behöver göras prioriteringar. En plan behövs, och den saknas.

Vi har fått ett svar, men vi tycker inte att vi har fått gehör för vår oro eller svar på den ursprungliga frågan. Men jag hoppas att statsrådet ändå kan lugna oss.

Fru talman! Då vänder jag mig emot att statsrådet kallar detta för retoriska figurer. Det är det inte. Vi är på allvar oroliga. Vi vill stärka civilförsvaret därför att vi ser att det finns ett behov av det.

Det vi försöker påpeka i den här interpellationen till statsrådet och i den här debatten är att detta har med varandra att göra, precis som mina kollegor har visat på. Om vi inte ger tillräckliga resurser till exempelvis sjukhusen och de därför inte klarar av det de ska - det är vårdkris i Sverige - innebär det att de inte har resurser att göra det de ska göra för civilförsvaret. Om man använder resurser för att göra det man ska kan det, som Marcus talade om, ta resurser från det andra. Detta hänger ihop. Om man inte får tillräckliga resurser för att klara välfärden, till exempel sjukvården, innebär det att det finns risk för att man inte heller klarar vare sig att lösa vårdkrisen eller att göra det som behöver göras för det civila försvaret.

Jag blev inbjuden av min kollega Hanna Westerén att besöka Gotland och var där tidigare i höstas. Det var verkligen lärorikt. Jag har läst alla rapporter och det som finns att läsa om öfaktor som Gotland har tagit fram. Det är väldigt intressant läsning och ett bra underlag för att förstå Gotlands unika situation. Men när man kommer dit och ser med egna ögon är det klart att det gör skillnad. När man är där kan man verkligen känna i kroppen - kanske inte precis som alla gotlänningar gör - och se och förstå att de har större utmaningar än många andra regioner, på ett sätt: Man är en öregion, med alla svårigheter och utmaningar som det innebär.

Man är dessutom säkerhetspolitiskt utsatt, och det ligger ett stort ansvar på oss att hantera detta tillsammans med Gotland - att stärka det militära men också det civila försvaret. Det betyder något särskilt när det handlar om Gotland. Därför behöver vi förbereda oss; det är detta frågan gäller.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag tycker inte riktigt att vi har fått svar från statsrådet. Statsrådet hänvisar till de miljoner som man ändå har lagt på att öka civilförsvaret. Men vår poäng är att det spelar roll om man inte finansierar regionerna tillräckligt, och där gör Socialdemokraterna annorlunda. Vi finansierar regionerna med dubbelt så mycket, och det kommer att påverka; det har med varandra att göra.

Från Försvarsmaktens sida är man kristallklar - det kan vi vara överens om - när det gäller regionernas ansvar för att säkra sjukvårdskapaciteten. Man är också tydlig med att Gotland har en alldeles särskild säkerhetspolitisk utmaning och också ett särskilt säkerhetspolitiskt ansvar.

Jag ställer därför återigen frågan till statsrådet: Anser han att Gotland kan ta detta ansvar? Kan vi vara trygga med det? Eller finns det något annat som statsrådet anser behöver göras för att säkerställa att Gotland kan stå för den säkerhetspolitiska trygghet som Sverige och hela västvärlden behöver?

(Applåder)