Herr talman! Eva Lindh har frågat mig om jag och regeringen kommer att gå vidare med förslaget om att göra anmälningar som gäller barn sökbara och i så fall hur tidsplanen ser ut.

En av socialnämndens viktigaste uppgifter är att se till att barn som befinner sig i en utsatt situation får det stöd och skydd som de behöver.

Om socialnämnden efter en orosanmälan beslutar att inte inleda en utredning är det inte givet var beslutet ska dokumenteras, utan det är en fråga som nämnden själv tar ställning till. I många fall dokumenteras dessa i kronologisk ordning och är inte sökbara. Har barnet sedan tidigare en personakt hos nämnden kan beslutet att inte inleda en utredning dokumenteras där. I de fall som en personakt inte redan finns kan det finnas flera orosanmälningar som inte har lett till utredning gällande ett barn. Socialtjänsten riskerar då att missa barn som behöver stöd eller skydd eftersom det kan saknas en heltäckande bild av barnets situation.

Som Eva Lindh uppmärksammar har Socialstyrelsen lämnat författningsförslag i rapporten Att göra anmälningar som gäller barn sökbara - rättsliga förutsättningar för personuppgiftsbehandling. Jag och regeringen anser dock att det är angeläget att frågor om barnakter och gallring av vissa handlingar som rör barn ses över i ett sammanhang och att närliggande förslag hålls samman så långt det är möjligt för att regelverket ska fungera ändamålsenligt och effektivt. Barns rättigheter och trygghet är ett prioriterat område för regeringen. Det finns behov av att fortsatt säkerställa att barnets bästa alltid kommer först.

Utredningen om utbyte och inhämtning av uppgifter i socialtjänsten för att förebygga brott och öka skyddet för barn har bland annat haft i uppdrag att ta ställning till om gallringsbestämmelserna i fråga om barnakter bör ändras. Den har också på mitt initiativ haft ett utvidgat uppdrag - bland annat skulle utredaren även redogöra för och analysera de författningsförslag som Socialstyrelsen föreslår i rapporten och väga de förslag som lämnas i rapporten mot andra möjligheter att göra orosanmälningar gällande barn sökbara.

Utredningen har den 8 maj 2023 överlämnat promemorian Fler verktyg i socialtjänsternas arbete för att förebygga brott och stärka skyddet för barn (Ds 2023:15) till Regeringskansliet och Socialdepartementet. Promemorian har nyligen remissbehandlats, och remissynpunkterna analyseras nu inom Socialdepartementet. När det arbetet är klart avser jag och regeringen att återkomma i frågan.

Herr talman! På ett seminarium här i riksdagen för ett tag sedan lyfte en av deltagarna - en person med lång erfarenhet från Polismyndigheten, mycket av den på lokal nivå - en önskedröm, nämligen att kunna dela varningssignaler mellan flera myndigheter. En orosanmälan är inte per automatik en varningssignal, men däremot ska en orosanmälan alltid leda till ett vägval, det vill säga ett beslut om att antingen gå vidare med orosanmälan eller inte. Det är i sig ett väldigt viktigt ställningstagande.

Många av de lösningar som finns med i den utredning som det refereras till är väldigt bra, och de handlar om att stärka möjligheterna till samverkan och informationsinhämtning. Anledningen till detta är enkel: Alla observationer vi får tenderar att vara ögonblicksbilder, men ögonblicksbilder står inte ensamma utan finns i ett sammanhang. Det sammanhanget kan, som uttrycktes i önskan under seminariet, innehålla en koppling till gängrelaterad brottslighet. Det kan också handla om att flera sinsemellan skilda observatörer rapporterar oro av det mildare slaget kring en individ.

Vi är ju överens om att dagens system med pärmar inte duger, att enskilda socialsekreterares minne inte kan utgöra skyddsnät och att andra och bättre alternativ står till buds. Mot denna bakgrund ställde Gustaf Lantz från Socialdemokraterna en interpellation till socialtjänstministern i våras. Då var svaret att denna utredning precis hade publicerats och att ministern i mycket nära närtid skulle återkomma i frågan. Eftersom Gustaf Lantz inte är här utan förtjänstfullt är föräldraledig, och eftersom jag tjänstgör i hans ställe, tycker jag att jag bär ansvaret för att bära frågan vidare.

Vår gemensamma oro är att tiden går. I möten med representanter för landets fantastiska kommuner framkommer det en verklighetsbeskrivning som jag är orolig för att denna utredning och detta arbete inte riktigt fångar.

När jag för ett tag sedan pratade med en partikollega från Norberg i Västmanland beskrev han en verklighet där Norberg placerar väldigt många barn - oproportionerligt många barn i relation till kommunens storlek. Vad beror detta på? Det beror helt enkelt på att Norberg jobbar jättehårt med det här. De har en jättelåg tröskel för att initiera ärenden. Det leder till att de placerar barn i familjer som har valt att flytta till Norberg därför att föräldrarna tänker att Norberg är en liten kommun och att kommunen aldrig kommer att fånga upp dem. Familjen har varit i kontakt med socialtjänsten i någon annan del av Sverige och har valt att flytta inom landet för att undvika att barnet placeras eller att familjen får det stöd som dessa familjer många gånger faktiskt borde få.

Min fråga - lite som en förlängning till den fråga som Eva ställde tidigare - är hur man kan försvåra för familjer som sätter i system att flytta inom landet. Jag ser egentligen inga skäl till att förlänga själva förloppet. Det finns ibland ett värde i att samla saker i stora utredningar och få ett helhetsgrepp, men vi verkar vara ganska eniga om behovet och om skyndsamheten som detta ärende behöver hanteras med. Ser socialtjänstministern i förlängningen att det finns skäl att se över om denna typ av orosanmälningar, som inte leder till utredning, också skulle kunna vara något som kan delges nya vistelsekommuner om familjen flyttar?

(Applåder)

Herr talman! Vi har ju haft en hel del lagstiftningar i Sverige som har sett mer till vårdnadshavaren än till barnen. Så ska vi inte ha det. Barnets bästa måste alltid gå först.

Jag tycker att det är självklart - och jag tror att vi är eniga om detta - att socialtjänsten inte kan inleda en utredning om allt. Det kommer ju in orosanmälningar om saker som man inte ska inleda en utredning om. Det är ju inte så att vi tycker att man ska inleda utredningar i samband med precis alla orosanmälningar, för socialtjänsten har kompetens att göra den bedömningen. Men att inte kunna titta bakåt är ju ett väldigt stort problem - det är många socialsekreterare som, liksom jag, har sett det. Jag tror dock att det är många socialsekreterare som inte har lyft upp det genom åren; jag tänker mig att det har varit sådant som har flugit under radarn.

Nu vet vi dock om detta. Nu har vi också fått en möjlighet att ändra lagstiftningen.

Jag tycker att det är väldigt positivt att vi är eniga om att detta är ett problem och att vi behöver göra någonting. Barnets bästa måste stå i centrum. Det som oroar mig när jag tittar på de remissvar som har kommit in i samband med utredningen Fler verktyg i socialtjänsternas arbete för att förebygga brott och stärka skyddet för barn är att man ser en del komplikationer och en del saker som kanske inte går att genomföra. Det verkar som att detta kan ta tid.

Det andra som var ute på remiss var alla i stället väldigt positiva till. Det skulle kunna gå snabbt, och det fanns också författningsförslag om hur man skulle kunna ändra i lagen så att vi får till en förändring för att socialsekreterare ska kunna söka bland gamla orosanmälningar.

Jag får en bekymmersrynka när detta ska ses i ett större perspektiv. Det är klart att det är bra att vi ser saker i ett större perspektiv, men det handlar alltid om en avvägning. Hur lång tid kan det ta innan en förändring kommer på plats? Det som redan finns skulle ju kunna genomföras väldigt snabbt.

All tid som finns är ju tid som kan gå förlorad. Jag tror att alla som är här och deltar i debatten vet att det kan vara så att vi missar ett antal barn under tiden fram till att denna förändring genomförs.

Detta oroar jag mig för, och därför frågar jag återigen statsrådet: Hur lång tid kan det ta? Vad är bedömningen? När skulle det kunna bli en förändring? Statsrådet sa att frågan inte är om utan när. När skulle förändringen kunna genomföras? Man har ju genomfört detta om fler verktyg i socialtjänstens arbete. När kan det bli verklighet?

(Applåder)

Herr talman! Jag tror att Eva Lindh och jag är överens om att detta borde har gjorts för länge sedan. Jag tillbringar just nu så mycket tid jag bara kan med att resa runt bland landets socialtjänster, och socialsekreterare över hela landet tar upp denna fråga. Jag delar därför inte interpellantens bild av att socialsekreterare och socialtjänstemän kanske inte har tagit upp detta. Detta är en vanlig fråga eftersom det är ett problem att man inte kan följa ett barn och göra en sådan här sökning. Jag har svårt att tro att tidigare socialtjänstministrar eller motsvarande inte har fått precis samma inspel eftersom jag förutsätter att även de har gjort ett antal studiebesök. Detta är alltså väldigt viktigt.

Det är också viktigt att understryka att Socialstyrelsens rapport visar på både fördelar och nackdelar. Det fanns ett skäl för mig att ge ett utvidgat uppdrag till Utredningen om utbyte och inhämtning av uppgifter i socialtjänsten för att förebygga brott och öka skyddet för barn, inte bara för att hålla samman frågor om barnakter och gallring av vissa handlingar så att de ses över i ett sammanhang utan också för att analysera Socialstyrelsens författningsförslag och väga de förslag som lämnats i rapporter mot andra möjligheter att göra orosanmälningar gällande barn sökbara. Det handlar om att göra vissa avvägningar, och jag tycker att man ska vara ärlig nog att säga det. Vi behöver alltså väga fördelar och nackdelar mot varandra.

Detta är också en del i den utredning jag mottog för några månader sedan och där remisstiden tog slut den 7 november. Här finns också förslag på hur man ska kunna flytta information över kommungränser, som också är viktigt i detta sammanhang.

Det finns alltså en helhet i utredningen och de tilläggsdirektiv jag lämnade till utredningen som kommer att vara oerhört betydelsefull när vi ska göra vår sammanvägda bedömning och ta fram det slutgiltiga förslaget för hur detta ska utformas.

En viktig del i detta är givetvis också regeringens arbete med sekretessregler för att sänka trösklar på olika sätt. Den nya socialtjänstlagen är en del i att tidigt kunna jobba förebyggande gentemot barn. De nya sekretessreglerna möjliggör också att socialtjänst och polis ska kunna sitta runt samma bord och därmed kunna delge varandra information.

Allt detta syftar till att vi tidigare ska kunna fånga upp barn som far illa och kunna sätta in rätt åtgärder.

Annat som socialtjänsten tar upp handlar om att se till att föräldrar tar sitt ansvar - det ansvar som är självklart för de allra flesta föräldrar. Med dagens lagstiftning har man tyvärr väldigt lite utrymme med den helt frivilliga socialtjänstlagen och den långtgående och ingripande LVU:n. Här ser regeringen över möjligheten att också få föräldrarna mer engagerade och involverade i det arbete vi vill genomföra.

Det handlar om en rad insatser, och jag konstaterar att när det gäller socialtjänstlagens begränsningar, i och med direktiven från Lena Hallengren till Margareta Winberg om att lagen inte fick vara kostnadsdrivande, kommer socialtjänstdataregisterlagen att vara väldigt betydelsefull som en del i ett stort paket för att bättre skydda våra barn.

(Applåder)

Herr talman! Det är ingen tvekan om att detta behöver åtgärdas. Som jag inledde debatten med att säga gäller det inte om det ska ske utan på vilket sätt det ska utformas och att det ska vara ett så heltäckande och bra stöd som möjligt för kommuner och socialtjänst. För regeringen är det oerhört angeläget att man på bästa sätt kan säkerställa att inga barn faller mellan stolarna.

Jag är personligen mycket bekymrad över att vi i dag har familjer som när de syns på socialtjänstens radar väljer att byta kommun och på det viset kommer undan de orosanmälningar som kan finnas i en eller flera tidigare kommuner. Därför är det viktigt att man oavsett vald modell - separat sammanställningsregister eller digital vårdakt - kan söka och hitta de uppgifter man behöver också över kommungräns. Kan familjer flytta över kommungräns för att undkomma det som behöver ske från samhällets sida, till exempel vid grav omsorgsbrist, måste det säkerställas att också dessa uppgifter kan göra det.

Detta är en viktig del när vi ska sätta ned foten. Den 7 november kom alla remissvar in, och nu gör vi en sammanvägning och beredning av dessa. Det här är viktiga frågor, och foten måste sättas ned på rätt ställe. Men så fort det är möjligt återkommer vi med en lagrådsremiss och sedan en proposition till riksdagen. Att säkerställa att barn är trygga kommer att fortsätta vara en prioriterad fråga för regeringen.

(Applåder)

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.