Fru talman! Eva Lindh har frågat mig vad som händer med frågan om att införa en bortre tidsgräns vid bodelning.

Låt mig först vara tydlig med att mäns våld mot kvinnor måste upphöra. Att bekämpa mäns våld mot kvinnor handlar om att bekämpa allvarlig brottslighet, och det handlar om att värna alla människors frihet. Regeringen fortsätter enträget att arbeta för en stärkt jämställdhet med fokus på mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck.

Efter en skilsmässa ska en bodelning göras. I de flesta fall hanterar makarna detta på egen hand, men det finns situationer när det inte är möjligt. Som interpellationen belyser är det angeläget att det finns en välfungerande, effektiv och rättssäker ordning för bodelningar. Det är inte acceptabelt att ekonomiska faktorer kan avhålla en person från att lämna till exempel en våldsam partner.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I maj i år bjöd jag in till ett rundabordssamtal om bodelningsförfaranden. Det blev ett mycket givande utbyte. Det var också ett första steg för mig i att kartlägga vilka orsakerna är till att bodelningsprocesser kan dra ut på tiden och hur omfattande problemet är. Arbetet har fortsatt sedan dess i departementet. Nyligen samlade tjänstemännen på departementet ett antal experter till ett uppföljande möte för att närmare diskutera frågorna i sak. Vid mötet deltog verksamma bodelningsförrättare, domare och akademiker.

Att införa en tidsgräns för när en bodelning ska vara avslutad är ett av flera olika förslag som förts fram i debatten och som kan vara värda att se närmare på. Som jag tidigare nämnt vill jag inte i förväg utesluta några förslag. Jag uppfattar och uppskattar också att riksdagen i sitt tillkännagivande är inne på samma linje. Frågan om hur vi bäst går vidare övervägs nu i Regeringskansliet. Jag återkommer närmare till det i de fortsatta inläggen.

Fru talman! Bodelning som inte fungerar är en oerhört angelägen fråga för den kvinna - det är oftast en hon, och det är få män - som varje dag kämpar i den situation som hon befinner sig i. Därför är jag mycket glad över att höra svaren från justitieministern så här långt i dag. Jag vet att de har föregåtts av de samtal som fördes i våras, och vi hör även nu att man har haft och har samtal under hösten.

Den 22 november 2022 efter valet i september stod jag här i kammaren och debatterade bodelning i en interpellationsdebatt med justitieminister Gunnar Strömmer och Martina Johansson från Centern. Jag har ställt mig frågan: Var befann sig socialdemokraterna då och tidigare i den frågan? Jag har saknat er, Eva Lindh, för att föra den här frågan framåt och att göra den till en icke-fråga.

Jag tittade tillbaka på det justitieministern sa i höstas: "Jag kan i alla fall lova så här mycket: Jag ska säkerställa att vi på ett lämpligt sätt samlar aktörer med insikt om förhållandena i syfte att i alla fall i ett första steg få bättre kunskap om förhållandena, så att vi kan komma vidare i frågorna.

Låt oss säga att det kommer att ske under vårterminen, så har vi en rimlig tidspress på mig men också ett rimligt handlingsutrymme att göra detta på ett praktiskt lämpligt sätt.

Men jag kan verkligen utlova att vi ska samla goda krafter för att se om det går att bilda sig en ny gemensam uppfattning om var skon klämmer någonstans, vilket jag tycker är ett bra första steg, för att sedan överväga vilka steg framåt som är lämpliga."

Detta, fru talman, var för mig äntligen ett genombrott gentemot mina tidigare interpellationsdebatter och frågor om bodelning som jag haft med den tidigare justitieministern. Där trampade vi vatten i debatten, så att säga, vilket går att utläsa från riksdagens protokoll.

Det uttalades att det finns en verktygslåda och att den måste användas. Så långt är det korrekt. Det finns en verktygslåda. Men problemet är om det inte görs något och det inte händer någonting med den. Det är därför vi står här i kammaren och debatterar.

Jag har skrivit frågor, deltagit i interpellationsdebatter och arrangerat seminarier i olika sammanhang med kvinnor som har varit utsatta. Man får till sig berättelse efter berättelse från kvinnor, och med något undantag från en man. De beskriver hur deras bodelningar har stått still och att ingenting händer. Det kan vara sex till sju år, som har sagts tidigare här i dag, men det kan också vara elva år eller mer i bodelningsprocesser som inte fungerar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det blir aldrig processer. Man kommer inte framåt. Det kan skickas ett brev från ena parten till andra där bodelningsförrättaren egentligen bara tar betalt för att på något vis vara brevbärare.

Om man vill kan man göra en fotbollsmetafor. Man befinner sig i första halvlek, men man kommer aldrig in i andra halvlek. Man befinner sig i halvtid.

Om detta pågår och pågår måste vi säga här i kammaren att något är riktigt fel. Vi kan inte göra så här mot de kvinnor och män i vårt land som hamnar i dessa situationer. Jag tror att alla som inte har hört dessa berättelser eller själva varit med tänker: Om det blir min tur, och om det skulle hända mig, kommer det här att fungera. Men det gör det inte i de här fallen.

Det var befriande att stå här och höra justitieministern säga att man kommer att göra någonting åt saken. Det gäller också det som justitieministern Gunnar Strömmer sa där och då och som jag citerade. Ofta kan det vara en fråga om regler, men minst lika ofta är det en fråga om tillämpning. Aktörer använder av olika skäl inte de regler som finns eller använder dem på ett felaktigt sätt. Det är just det sistnämnda jag undrar över. Nu tänker jag att det justitieminister Gunnar Strömmer sa om var skon klämmer kommer att få sitt svar.

Fru talman! Det är precis det jag tror är anledningen till att det kanske var lite svårt för oss att se att det var så här det var. Det finns ju faktiskt verktyg i lådan, och man tänkte att det faktiskt fungerade.

Men historierna och berättelserna blev allt fler. För er som lyssnar på debatten vill jag ta mig tid att beskriva vad det här kan innebära.

En av alla de kvinnor som jag har träffat var utsatt för fysiskt och psykiskt våld under väldigt lång tid. Hon hade svårt att lämna relationen på grund av sina barn. Som förälder är ju ens barn det viktigaste och de närmaste. Jag tror att det var när hon upptäckte att detta påverkade barnen som hon samlade kraft och vågade ta steget. När det ändå inte blev någon lösning efter alla dessa år och det dessutom blev svårt att få en långsiktighet i livet gjorde hon det val som visade sig vara fatalt - att gå tillbaka eftersom bodelningsprocessen hade dragit ut på tiden. Då blev våldet än värre, när det också fanns ett inslag av straff i det för att hon hade vågat ta steget. Det är det här vi måste komma ihåg när vi pratar om detta. En enda kvinna är tillräckligt för att vi måste göra någonting.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag tycker att det är jättebra - och jag är verkligen glad för det - att vi är många som ser detta och att vi driver frågan. Därför tycker jag också att det är bra att Ann-Charlotte Hammar Johnsson och fler i riksdagen är engagerade.

Jag vill bara skicka med att om man går tillbaka till vem som har gjort vad har jag skrivit motioner om detta under lång tid och även drivit frågan. Men jag tycker att det är bra att Socialdemokraterna tillsammans med andra har kunnat komma överens om att vi behöver göra något åt det tillsammans och skickade med det till justitieministern. Oaktat det som har hänt är jag glad för att det nu finns en öppning och att man nu ska titta på det här. Men det är också en aspekt i att följa upp detta. Jag hoppas att justitieministern inte ser det som ett hot utan som en uppmaning att driva på.

Vi är många, inte minst jag, som kommer att hålla ögonen på detta och se att det verkligen blir någonting av det oavsett om det är svårt eller hur det skärps. Vilka ytterligare verktyg behöver finnas i verktygslådan för att man verkligen ska kunna ta sig an detta? Det kan inte vara okej att det drar ut på tiden så här länge nu när vi ser att det som tidigare har funnits inte fungerar. Vi vet att det är så, och då behöver det komma till någon typ av skärpning för att inte en enda kvinna till ska behöva göra den resa som den kvinna jag har berättat om har gjort. Ingen ska känna sig tvingad att gå tillbaka till en sådan här typ av situation.

Jag tackar för debatten så här långt och hoppas att jag får ett ytterligare svar i nästa inlägg.

Fru talman! Tack, Eva Lindh och Ann-Charlotte Hammar Johnsson, för era vittnesbörd från verkliga fall! De är en viktig påminnelse om att lagstiftningsarbete tar sikte på verkligheten och på människor, i det här fallet ofta i en väldigt utsatt situation.

Låt oss vara överens om att här finns ett reellt problem. Det finns också en gemensam ambition att hitta en bra lösning på det problemet. Sedan är frågan hur det ska göras på ett bra sätt.

Är det här med att riksdagen nu ska vara i hasorna på regeringen och justitieministern ett hot eller en möjlighet? I det här fallet ser jag det hundraprocentigt som en möjlighet. Det är nog inte alla tillkännagivanden som alltid välkomnas av alla regeringar, men just detta tillkännagivande tycker jag är en fantastiskt fin bekräftelse på att vi över partigränserna kan se ett starkt allmänintresse i frågan. Det skapar också en lojalitet till frågan som kommer att sträcka sig över en längre tid, oavsett vem som till äventyrs är justitieminister eller sitter i Regeringskansliet. När utredningen tillsätts - under nästa år, är vår avsikt - ska vi därför naturligtvis se till att det finns ett fortsatt samspel kring frågorna under det att de utreds på ett seriöst sätt.

Låt mig säga någonting om sakfrågorna, som inte är helt okomplicerade. En sak som jag inte har blivit riktigt klok på under den tid som vi har diskuterat detta är varför de till synes väldigt långtgående verktyg som redan i dag finns för att skynda på bodelningsprocesser och jaga på den part som till äventyrs ägnar sig åt fördröjning inte tycks användas i särskilt stor utsträckning eller i varje fall inte får avsedd effekt, om man ser till de problem som lyfts upp i den här diskussionen. Det handlar om viten, olika skyldigheter när det gäller edgång, möjlighet till särskild förvaltning och möjlighet att låta en make som förhalar stå för en större del av förrättningskostnaderna. Det är normalt sett rätt kraftfulla verktyg för att skynda på en process.

Det är svårt att komma till en väg framåt innan dessa frågor verkligen har körts i botten. Är det i den verktygslådan som en lösning framåt ligger, eller bör man även överväga andra delar?

Tidsgräns tycker jag på ett sätt intuitivt känns som en bra idé. Har man en bortre parentes finns det ju en gräns för hur länge någon kan ägna sig åt förhalning. Å andra sidan finns det ibland sakliga skäl till att processer behöver mer tid, kanske mer tid än vad en sådan tidsgräns skulle medge - kanske inte i de fall vi nu diskuterar men möjligtvis i andra bodelningsfall. Möjligtvis finns det också en risk att om man sätter en bortre tidsgräns kanske den kan bli normerande åt andra hållet, alltså i praktiken att bodelningar generellt kommer att ta längre tid därför att man sätter en tidsgräns mot vilken allt fler processer skulle arbeta. Konsekvensen kan då möjligtvis bli att fler bodelningar skulle ta längre tid än i dag. Det är i alla fall en risk.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det finns också en tredje del som man kan fundera över: Det finns ett skäl till att vi vill att bodelningar ska redas ut utanför domstol. Är man väl inne i en domstolsprocess kommer nämligen en helt annan logik in i processen. Vad händer om allt fler bodelningar som är outredda eller inte färdigutredda lämnas över till domstol? Det är inte självklart att det från tidsutdräktssynpunkt, så att säga, skulle bli bättre för den svagare parten. Detta säger jag egentligen inte som en invändning; jag säger det bara som en beskrivning.

Vi är helt överens om att här finns problem vi måste lösa. Nu ska vi göra det på ett väldigt seriöst sätt, gå till botten med alla aspekter och frågor och sedan hitta en väg framåt.

Herr talman! Än en gång tack till Eva Lindh för möjligheten att få diskutera dessa viktiga frågor i kammaren i dag! Jag tackar också för Ann-Charlotte Hammar Johnssons bidrag och långa engagemang över tid - det gäller er båda - och för möjligheten att ta del av de erfarenheter och vittnesbörd som ni har med er här i dag.

Nu har vi ägnat ett år gemensamt åt de här frågorna på olika sätt. Vi har setts i olika sammanhang. Departementet har bjudit in expertis av olika slag i dessa och närliggande frågor, både praktiker och akademiker. Ni har samlats över partigränserna kring ett tillkännagivande som till sitt innehåll är väldigt konstruktivt. Det tar fasta på den gemensamma insikten att här finns ett problem som vi måste hugga tag i, men också en insikt om att frågorna inte saknar komplexitet och att det gäller att det vi gör verkligen gör att det blir bättre för dem vi nu talar om, framför allt kvinnor, som hamnar i en situation där de i praktiken blir gisslantagna i bodelningsförfaranden med väldigt långtgående negativa konsekvenser, både ekonomiska och sociala.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag vill också understryka att vi ännu inte har utformat våra utredningsdirektiv. Vi ska se exakt hur de ska formuleras och i vilket sammanhang frågorna ska utredas. Men att det ska bli av kan jag garantera, och vår avsikt är alltså att det ska ske under nästa år.

Jag vill gärna ta fasta på det här fina samspelet och understryka att jag inte alls har några problem med att vi möts även här i kammaren och håller liv i frågorna under det att en utredning pågår. Det finns ett stort allmänintresse i frågorna. Det finns också många människor som är omedelbart berörda av dem och som jag hoppas och tror också har glädje av att se att engagerade medborgare i denna kammare håller i frågorna och ser till att de både debatteras och hanteras på ett seriöst sätt så att vi kan få till stånd en förbättring i framtiden.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.