Eva Lindh

Fru talman! Det är alltid intressant att beroende på vilken stol man sitter på benämner man också saker på ett annat sätt. När det är en Sledd regering är det sossekör, men när man själv sitter i regering är det regionernas kör.

Låt mig ta ett exempel där samma partier styr i regionen som i Sveriges regering – jag tänker att man ändå måste ta någon typ av ansvar – nämligen mitt eget län Östergötland.

I Östergötland jobbar nu 660 personer färre än när den här mandatperioden startade. Syns det? Ja, det gör det – framför allt inom psykiatrin. När vi under mandatperioden har knackat dörr har vi mött förtvivlade föräldrar. De har väntat inte bara i månader utan i år på en tid i barn- och ungdomspsykiatrin – därför att neddragningarna har varit så stora.

Det här är en verklighet som människor möter. Därför blir jag ändå förvånad över det som sjukvårdsministern anklagar oss socialdemokrater för, nämligen att hålla en självgod ton. Är sjukvårdsministern nöjd med situationen i sjukvården? Vi socialdemokrater anser att vi behöver satsa ordentligt på sjukvården. Pengarna ska gå till vård efter behov, inte rinna ut till kriminella aktörer. Jag ser fram emot att få genomföra detta efter höstens val.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar sjukvårdsministern för svaret.

Det här är otroligt viktiga frågor, för de allra flesta av oss är någon gång i behov av sjukvård. Det är också väljarnas viktigaste fråga. Då är det väldigt bra att min kollega, Karin Sundin, har ställt frågan om vårdköerna och vad som egentligen ligger bakom, eftersom det inte är så himla lätt för väljarna att se igenom.

I sjukvårdsministerns svar blir det ganska tydligt om man skrapar lite bakom. Sjukvårdsministern sa att när regeringen tog över makten tog den också över en vårdkö som då var längre än någonsin och som under lång tid bara fortsatt att öka. Sjukvårdsministern sa alltså att vårdköerna är betydligt kortare än vid mandatperiodens början.

Det låter ju bra. Wow, tänker man. Så fantastiskt mycket de har presterat. Trots att de har haft mindre resurser, eftersom regionerna har haft större utlägg med tanke på inflationen och så där, har de klarat av att korta vårdköerna. Min kollega, Karin Sundin, tog upp att 7 procent av satsningarna går till 1,2 promille av det som sjukvården ägnar sig åt. Det är ganska mycket pengar för att korta vårdköerna på specifika delar.

Jag vill ta upp en sak när det gäller vårdköerna som jag inte tycker att sjukvårdsministern eller någon i den här regeringen har tagit upp. Vilket år är det man mäter ifrån?

Sjukvårdsministern var inte sjukvårdsminister då. Jag tror att Elisabet Lann var kommunpolitiker i Göteborg under den här tiden, men vi hade en pandemi. Alla kanske inte minns det, men vi hade en pandemi mellan 2019 och 2022, och in i 2023. Vi var alla medvetna om situationen inom sjukvården. Alla visste att det skulle bli en utmaning att komma till rätta med den vård som hade fått anstå med tanke på den stora tyngd som det innebar för sjukvården att klara av alla dem som behövde akut sjukvård i och med pandemin. Det visste vi alla.

Om en regering inte hade klarat av att korta köerna efter det mätåret hade det varit skandal. Det är klart att man gör det. Det ligger alltså i sakens natur att det faktiskt gör skillnad vilket mätår man mäter ifrån.

Regeringen har också hela tiden gett otillräckliga resurser till sjukvården. Det är min och socialdemokratins bestämda mening. Det är också därför vi i våra budgetar har riktat mer resurser till sjukvården under hela mandatperioden.

Men det handlar också om långsiktighet. Det SD-regeringen har ägnat sig åt under hela den här tiden är riktade statsbidrag, som är väldigt svåra för alla kommuner och regioner att hantera. Man ska alltid parera. Man vet inte hur mycket pengar man kommer att få nästa år eller hur det kommer att se ut. Därför är ett av våra viktigaste vallöften, som jag är väldigt stolt över, att vi ska ha statsbidrag som också tar hänsyn till inflationen så att man vet och kan räkna på sina långsiktiga förutsättningar för finansieringen.

(Applåder)

Fru talman! Jag ligger inte vaken om nätterna och tänker på att förbättra förtroendet för den här regeringen, men jag bryr mig om demokratin. Jag tycker att det är viktigt att det finns förtroende för demokratin och dess spelregler och hur det fungerar.

Det är ett problem när det här uppstår. Det kletar inte bara av sig på den regering som gör detta och som faktiskt behöver ta ansvar för det. Det kletar av sig på alla politiker och på hela demokratin. Därför tycker jag att det är viktigt att göra något åt saken när sådant upptäcks, oavsett vilken regering som sitter vid makten just då.

Jag är inte helt nöjd, och det beror på hur statsministern har agerat. Det jag har efterfrågat är ledarskap. Jag har läst att det finns regler som säger att man inte får fatta beslut om man till exempel äger en aktie i det bolag beslutet berör. Det är en förenklad förklaring av vad jäv innebär. Det är upprörande att statsministern inte tar på sig mer av ledarskapet, för det här har uppenbarligen inte handlat om att det står fel i riktlinjerna utan om en problematisk kultur. Det verkar som om man tycker att det är okej att göra så här, eftersom det fortgår.

Ytterligare en anledning till att jag inte är nöjd är att jag hade hoppats att statsminister Kristersson gjort som statsminister Löfven när det gäller till exempel aktieköp och sagt att statsråd inte ska köpa aktier. De förhållandena skulle gälla i hans regering. Jag tycker alltså inte att man har gjort tillräckligt, men jag är nöjd med svaret. Det är bra att man har uppdaterat riktlinjerna.

Fru talman! Det stämmer – jag tror att det är tredje gången vi har den här debatten. Jag förstår därför om finansmarknadsministern kanske blir lite trött på att delvis höra samma saker. Det är klart att en hel del av det grundläggande problemet återkommer. Alla har ju inte lyssnat på de två tidigare debatterna, och det finns ändå en del som är intresserade.

Jag tror dock inte att finansmarknadsministern lyssnade på min sista halvminut där jag sa att jag har läst om de förändringar som har gjorts – det är ju inte så att jag bara går hit. Jag har ingen kritik mot dem och tycker inte att de är dåliga.

Det jag sa, det min fråga gäller nu och det den gällde före sommaren när jag bad om den här debatten – jag kommer inte heller ihåg skälet till att den inte blev av – är att trots att man gjort en del förändringar har detta återkommit. Det hände senast i december. Mig veterligen gjorde civilministern om samma sak som han hade bett om ursäkt för tidigare och som han inte tyckte var så himla bra. Någonting måste ju vara fel när problemet återkommer.

Det är svårt att hålla räkningen på alla gånger det här har hänt – före förändringen, men också efter. Alltså finns det ett mönster. Det är därför jag tar upp detta. Hade det hänt en gång hade det kanske inte varit ämne för en debatt – i alla fall inte tre debatter. Men tydligen behövs det flera debatter för att påminna om att detta är en viktig fråga. Det finns ett mönster som borde oroa varje regering. Politik handlar ju inte bara om politiska förslag utan också om förtroende, och förtroende är inte en naturlag. Förtroende måste förtjänas, och det kan förbrukas.

Jag är upptagen av den här frågan inte bara för att det är någon annan än mitt eget parti som sitter i regeringen, utan för att jag tycker att det är viktigt att förtjäna väljares – människors, svenskars – förtroende för att politiker fattar beslut som är i Sveriges intresse, inte i deras personliga eller privata ekonomiska intresse.

Finansmarknadsministern talar om detaljer, omständigheter, lagar och förordningar och så vidare, men det har uppenbarligen inte blivit någon stor förändring. Problemen har ju återkommit. Varför? Om rutinerna och de förändringar som har gjorts är tillräckliga – varför hamnar regeringen i det här igen?

Jag tycker att det hade varit bra att få prata med den som leder regeringen, för ledarskapet spelar roll. Jag har hört att statsministern kommenterat detta, men han har inte varit här för att svara på mina frågor. Jag vill diskutera ansvaret. När felaktigheter begås i sådana här fall har statsministern faktiskt det stora ansvaret.

När människor ser ministrar delta i beslut samtidigt som de har ekonomiska intressen spelar det mindre roll om en jurist senare kommer fram till att en viss paragraf inte har överträtts. Förtroendet har ju skadats ändå.

Det är bra att man har gjort förändringar. Det är bra att finansmarknadsministern redogör för de förändringarna – men varför återkommer problemet? Varför har man inte fått bukt med kulturen?

Fru talman! De flesta debatter och frågor här i kammaren handlar om politik. Men så finns det också frågor och debatter som handlar om förtroende och moral. Den här debatten handlar om förtroende och moral.

Sverige har länge byggt sin styrka på en förvaltningskultur präglad av öppenhet, opartiskhet och hög integritet. Medborgarna ska kunna lita på att beslut fattas för landets bästa och inte utifrån beslutsfattarnas privata ekonomiska intressen.

Just därför är de återkommande avslöjandena om statsråds och statssekreterares aktieaffärer så allvarliga. Vi har sett bristande redovisning av aktieinnehav. Vi har sett affärer som inte har rapporterats. Vi har sett statsråd och statssekreterare delta i beslut där det har uppstått uppenbara frågor om jäv och intressekonflikter, och vi har sett det gång på gång.

Jag vill tacka för svaret från finansmarknadsministern, som jag tycker är både seriöst, genomgripande och tydligt. Men jag vill ändå börja med att jag har ställt frågan till statsministern. Det finns skäl till det, och finansmarknadsministerns svar gör det ännu mer tydligt att det borde vara statsministern som är här och svarar. Låt mig återkomma till detta.

Ett misstag kan väl alla göra, sa någon som skulle försöka försvara det som hade hänt. Kanske, men det här är ändå allvarligt. Jag tycker att det är tveksamt, men okej. När samma typ av problem återkommer gång på gång är det dock inte längre bara en fråga om enskilda misstag, utan då handlar det om kultur, ledarskap och ansvar. Det handlar om hur regeringen fungerar och om vem som ytterst ansvarar för att reglerna efterföljs. Och det ansvaret ligger hos statsminister Ulf Kristersson.

När statsministern tillträdde lovade han att alltid sätta sak före särintresse. Svenska folket har rätt att påminna honom om det löftet. Det är därför jag har ställt några ganska enkla frågor: Har statsministern fortsatt förtroende för de statsråd och statssekreterare som återkommande har hamnat i sådana här situationer? Vilka konkreta åtgärder har statsministern vidtagit? Vilka förändringar av rutiner, kontrollfunktioner eller rapporteringskrav har gjorts?

Men statsministern svarar inte. Inte någon av gångerna som jag har ställt en interpellation om detta har statsministern svarat. Det har alltid varit finansmarknadsministern som antingen har tagit på sig det eller blivit tillkallad, och den här gången har finansmarknadsministern angett ett tydligt skäl. Det är dock inte finansmarknadsministern som utser ministrar. Det är inte han som leder regeringen, och det är inte han som bär det yttersta ansvaret för den kultur som har vuxit fram i Regeringskansliet.

Statsrådet Niklas Wykman har i sitt svar angett några skäl till att man har gjort en del uppdateringar. Men ändå har det här hänt igen, och det var därför som jag ställde den här interpellationen. Trots allt detta händer det alltså igen. Vad behöver man förändra i kulturen för att få ett stopp på detta?

Herr talman! Ytterligare repliker används här för att säga saker om socialdemokratisk politik som inte stämmer – eller om verkligheten som inte stämmer.

Det handlar inte om brist på ärlighet, finansministern. Det handlar om att jag tror att Socialdemokraterna vet mer om sin egen politik än Moderaterna, som hittar på.

Det här handlar ju om skatteslöseri. Om miljarder kan fortsätta läcka ut ur vår statskassa och om kriminella kan bygga företag runt våra välfärdssystem, då borde en regering agera. Allt annat är skamligt. Då måste systemen ändras. Om skolans pengar kan omvandlas till vinster samtidigt som lärare och elever får mindre resurser, då måste reglerna ändras. Det är så vi sätter skattebetalarna och Sverige först.

I mitt försök här att prata om skatteslöseri och vad regeringen egentligen tänker göra pratar jag om de stora pengarna. Då har jag inte ens hunnit prata om upphandlingarna, där pengar också försvinner ut i en del fusk och vi måste ändra en del regler. Jag har inte pratat om hur man mest effektivt kan använda tiden i välfärden. Men jag pratar om välfärdspengar som kan hamna hos kriminella. Jag pratar om offentliga upphandlingar där oseriösa företag kan konkurrera genom fusk och om friskolesystem där skattepengar kan bli privata vinster. Det är här det verkliga slöseriet finns.

Samtidigt har vi en regering som lånar stora summor pengar och lämnar efter sig mycket stora underskott. Regeringen har gjort helt andra prioriteringar. Jag hoppas att väljarna ser den här skillnaden och röstar på ett parti som tar Sverige och svensk ekonomi på allvar.

Herr talman! Det finns oerhört mycket att kommentera här, men jag tänkte faktiskt inte göra det. Edward Riedl excellerar i skrämselpropaganda om socialdemokratisk politik som jag inte ens tycker är värd att kommentera och i en annan verklighetsbeskrivning och andra fakta än de flesta har. Det tänkte jag alltså inte säga något om.

Vi har kommit överens om att låna till exempelvis Ukraina. Vi står bakom de överenskommelser som vi har gjort. Men det är en otroligt avgörande skillnad mellan att låna till något som stärker Sverige på lång sikt och att låna till åtgärder som är tillfälliga eller till skattesänkningar som inte löser de strukturella problemen. Det är precis det som den här regeringen har gjort. Och man visar sin minskade trovärdighet och sitt minskade ansvarstagande för den ekonomiska politiken genom att säga att pengarna är slut samtidigt som man bara under den här valrörelsen har ställt ut löften om 200 miljarder i nya satsningar utan att kunna presentera en finansiering av dem. Det är faktiskt häpnadsväckande.

Men åter till det som min interpellation faktiskt handlar om, att ta tag i slöseriet med skattepengar. Detta är inte något nytt för Socialdemokraterna. Det var precis därför jag läste upp citatet om att varje förslösad skattekrona är en stöld från folket.

Det är klassisk socialdemokratisk politik. Vi står för ett starkt samhälle, men vi står också för ordning och reda. Då är detta viktigt. Vi har och kommer att ha ordning och reda i de offentliga finanserna.

Vi vill stoppa vinstjakten i välfärden. Jag vill uppehålla mig lite vid detta. Här verkar det ju som om regeringen inte vill ha ordning och reda, och man verkar också ha ideologiska skygglappar. Skattepengar som är avsatta till skolan ska gå till skolan – inte till obegränsade vinstuttag.

Vi går till val på att förbjuda vinster i skolan och förskolan och på att stoppa överkompensationen till fristående skolor. Det är pengar som skulle kunna göra konkret skillnad i välfärden. Här måste vi stoppa utflödet av resurser, men vi hör inget om detta. Det var den andra punkten.

Den tredje punkten handlar om att strypa den kriminella ekonomin. Det är inte längre en sidofråga. För varje år som går får vi mer fakta på bordet. Den kriminella ekonomin är motorn som göder gängen. Om kriminella kan tjäna pengar på våra välfärdssystem måste vi stänga den möjligheten.

På område efter område ser vi att den här regeringen har låtit detta fortgå. Det har fått fortgå inom hemtjänsten och i HVB-verksamheter som till och med drivs av kriminellt organiserade. Vårdcentraler och andra företag används som brottsverktyg.

Alla företag är naturligtvis inte brottsliga. Vi har enormt många bra företagare som är seriösa. Men de flesta inom den organiserade brottsligheten driver nu företag. Detta måste man se och göra någonting åt. En ESO-rapport har uppskattat den kriminella ekonomin till hundratals miljarder kronor om året.

Samtidigt finns det människor som går till jobbet varje dag och gör rätt för sig. De betalar skatt och förväntar sig att samhället gör sin del. Vi måste stoppa skatteslöseriet, och jag undrar om finansministern är beredd att göra något för att stoppa det på alla områden.

Herr talman! Jag tackar finansminister Elisabeth Svantesson för svaret.

Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket. Detta lär vara ett gammalt citat av den tidigare socialministern Gustav Möller, men det är också en väldigt modern princip. När en skattekrona används fel är det inte bara pengar som försvinner. Det är en lärare som inte kan anställas, en vårdcentral som inte kan bemannas, en väg som inte kan rustas, en polis som inte kan utbildas eller en familj som får bära kostnaderna genom högre skatt eller sämre välfärd.

Den här interpellationen handlar därför om något mycket större än enskilda exempel på slöseri. Den handlar om vilket ansvar en regering tar för svenska folkets pengar.

Vårt besked är enkelt. Vi socialdemokrater tycker att varje skattekrona ska användas så effektivt som möjligt. Men regeringen har valt en annan väg. Regeringen säger att den tar ansvar för ekonomin, men man lånar till skattesänkningar och lämnar konsekvenserna till kommande år. Den här regeringen har gått med de största underskotten på generationer och har lånat nästan 200 000 kronor per minut, och det stannar inte där.

I våras sa finansministern att pengarna var slut. Några månader senare presenterade man ofinansierade åtgärder som knappt sträcker sig över valdagen. Nu är det början av augusti, och SD-regeringen har redan ställt ut vallöften för över 200 miljarder.

Regeringens egna beräkningar visar ett underskott i statens budget på 167 miljarder kronor i år. Nästa år beräknas underskottet till 181 miljarder. Det är stora pengar. Samtidigt står Sverige inför långsiktiga åtaganden.

Herr talman! Regeringen säger dessutom att kommuner och regioner måste effektivisera och göra mer med mindre, men när det gäller den egna organisationen gäller uppenbarligen andra regler. Mellan 2022 och 2026 ökade anslagen till Regeringskansliet med 2,3 miljarder kronor. Det är en nästan 30-procentig ökning. När vård, skola och omsorg tvingas spara låter regeringen alltså sin egen organisation växa.

Det här handlar naturligtvis om trovärdighet. Man kan inte kräva återhållsamhet av kommuner, regioner och myndigheter och samtidigt låta de egna kostnaderna öka kraftigt. Trots upprepade frågor och debatter har jag fortfarande inte fått något besked om vad pengarna har gått till.

Det verkligt stora slöseriet uppstår dock när systemen är utformade så att våra gemensamma pengar kan läcka ut år efter år. Skattepengar som skulle gå till elever och lärare blir i stället vinster i skolkoncerner. Välfärdspengar kan hamna hos företag med kopplingar till organiserad brottslighet. Det finns offentlig upphandling som premierar företag som konkurrerar genom fusk, lönedumpning och dåliga arbetsvillkor. Välfärden tvingas lägga alltmer tid på administration och kontrollsystem i stället för på människor.

Därför har vi socialdemokrater tagit fram ett program mot slöseri med skattepengar. Finansministern säger att man har påbörjat ett arbete. Det sker efter fyra år då pengarna har runnit ut ur statskassan.

Herr talman! Jag vill tacka för den här debatten, men det kom ju inget svar på Mathias Tegnérs fråga över huvud taget. Det finns dock en chans till att svara på om regeringen har tagit den här frågan på allvar. Inser man komplexiteten? Kommer man att tillsätta en utredning för att verkligen göra någonting åt detta?

Finansministern ägnar en hel del tid åt att prata om att man har städat. Vi har väl olika meningar om behovet av att städa, men här verkar dammsugaren ha städat upp en hel del som kanske inte borde ha städats bort, till exempel en utredning som kunde ha gett underlag för att genomföra precis det som interpellanten efterfrågar.

Finansministern säger att det finns två alternativ efter valet – en M-ledd regering och en S-ledd regering. När det gäller den ekonomiska politiken ser jag fram emot en S-ledd regering som tar den ekonomiska politiken med tillväxten, företagandet och allt annat på stort allvar.

Jag saknar det allvar som Moderaterna ändå har visat tidigare när det gäller den ekonomiska politiken. Nu saknas ju trovärdighet. Man har lånat till stora skattesänkningar, som kommer att påverka framtida generationer mycket.

Vi behöver få svar på interpellantens frågor. Vi har väntat en hel mandatperiod.

Herr talman! Jag tackar Mathias Tegnér. Jag har följt min riksdagskollegas outtröttliga arbete i de frågor som han verkligen är engagerad i, och det här är en sådan fråga. Jag har också följt de svar som finansministern har gett.

I dag säger finansministern i talarstolen att hon också ser problemen. Det är därför det är så underligt att man faktiskt inte har gjort någonting. Att det bereds i Regeringskansliet får vi ganska ofta som svar, men hur kan vi veta att det verkligen är så? Vad är det som har gjorts?

Mathias Tegnér säger här att detta är en komplex fråga. Man kan inte bara slänga upp ett förslag, utan man måste utreda konsekvenserna av en förändring. Det är just därför det är så märkligt att man lade ned en utredning som var igång.

En regering har naturligtvis alla möjligheter att ändra utredningen och ge andra direktiv. Men att lägga ned utredningen kan inte tolkas som någonting annat än att man inte tycker att det här är viktigt. Därför undrar faktiskt också jag om vi kan få ett svar från finansministern här i dag – efter Mathias Tegnérs outtröttliga engagemang och debatter om detta, under hela mandatperioden. Som det är nu är det här ett ytterligare exempel på den minskade trovärdigheten i den ekonomiska politiken, som visas av Moderaterna och hela regeringen.

Fru talman! Jag bad civilministern om ett svar till Hjördis, som vi kan kalla henne. Jag har noterat och skrivit ned svaret på hennes fråga: att hon liksom vi kan lugna ned oss lite grann och att pengarna kan användas bättre. Det var det svar jag fick från talarstolen och som jag ska skicka med.

Men vi vill inte lugna ned oss, utan vi vill öka takten. Det finns många saker vi behöver ta tag i efter att vi förhoppningsvis har vunnit valet i höst, och det här gällde en sådan sak. Så nej, vi vill inte lugna ned oss.

När det gäller att pengarna kan användas bättre har vi helt olika syn på vad pengarna ska användas till. Vi tycker att de ska användas till att få hela landet att leva. Där är ökad statlig närvaro en del, och en annan del är att ge hela landet bättre förutsättningar.

Vi tycker inte att det är riktigt att pengarna ska användas till att sänka skatten för dem som redan har mycket eller till att ge mer pengar till sig själv, det vill säga se till att andra effektiviserar men inte man själv, till exempel i Regeringskansliet.

Så nej, vi har inte samma syn, och det är jag stolt över. Jag är medlem i och riksdagsledamot för Socialdemokraterna därför att jag tror på ett samhälle som håller ihop och vikten av att stärka tilliten i hela landet. Det handlar om kunskapen om demokratin, som Ida Gabrielsson var inne på, men också om att människor som behöver hjälp ska få det. Det är faktiskt vad debatten här i dag handlar om.

Jag tackar för debatten och önskar trots allt ministern och alla andra en trevlig sommar.

Fru talman! Kanske trodde SD-regeringen att neddragningen av antalet servicekontor inte skulle rendera särskilt mycket uppmärksamhet. Det har kanske inte varit några stora, braskande rubriker om det politiska beslut som har fattats, men det har inte passerat obemärkt. Människor därute känner av det, särskilt i deklarationstider, som Adrian Magnusson nämnde, men också i allmänhet.

Jag ska berätta om en kvinna som jag träffade för tre veckor sedan. Det var en väldigt uppdaterad människa, upptäckte jag. Jag hade inte träffat henne förut, men hon kom fram till mig och sa att hon sett att det skulle vara debatt här och att det brukade vara debatter om statliga servicekontor.

Hon sa: ”Jag tycker att du kan fråga den där civilministern om han kan ta sig an de frågor som jag har, för jag vill vara en rättskaffens person. Jag brukade gå till servicekontoret och få hjälp så att jag gjorde rätt. Men vem ska nu göra det? Jag har ingen som kan hjälpa mig.”

Så nu frågar jag civilministern om han kanske kan hjälpa henne att kolla om hon har fyllt i sina deklarationspapper rätt. Det är i och för sig för sent nu, men det kan ju bli annat framöver. Det är så här det påverkar människor.

Det är inte bara den här kvinnan utan även andra som berättar om oron över att inte längre kunna få hjälp att göra rätt. De berättar om svårigheten att fylla i blanketter, att förstå beslut och att få svar på frågor från myndigheter.

Det såg jag också väldigt tydligt när jag jobbade som biståndsbedömare. Det finns många människor som verkligen behöver stöd. Det är inte så lätt att ha kontakt med myndigheter. Vi skulle absolut kunna göra det lättare. Det jobbet behöver också göras. Men det är inte lätt.

I Östergötland märks detta tydligt. Norrköpings citykontor har stängt. Motalas har stängt. Finspångs har stängt. Och eftersom kontoret i Tranås också har stängt påverkar det många människor i de södra delarna av Östergötland.

Det är långa avstånd även i Östergötland, även om det ligger centralt. Det är långt att åka, särskilt för de personer som ofta behöver hjälp som denna. Man har inte alltid bil, och kollektivtrafiken fungerar inte alltid så bra i gles- och landsbygd. Det kan därför vara svårt att ta sig till exempelvis Linköping, som har sitt servicekontor kvar.

Det är därför man blir lite fundersam. När regeringen fattade beslutet att dra ned på resurserna borde man ändå ha förstått vad det skulle innebära. Man förstod kanske inte exakt vilka som skulle läggas ned. Jag tror kanske inte att man satt och ritade ut det på kartan just då. Men man borde ha förstått vad det här innebär för människor och hur mycket det skulle påverka.

Man borde också ha tänkt på hur landet ser ut. Sverige är ju inte Stockholm, Göteborg eller Malmö. En väldigt stor del av vårt land är inte storstäder. Där blir det svårare med kontakten med myndigheterna.

Jag vill därför ställa en fråga till civilministern. Vad säger han till alla dem som känner oro och som verkligen saknar sitt servicekontor, och vad säger han till dem som har tappat hoppet om att det ska bli ett nytt där de bor?

Fru talman! Exakt, och det är oppositionens roll att göra detta.

Det är uppenbart att statsrådet tycker att han har ett väldigt tufft uppdrag. Han hinner ju inte besöka kommunerna. Det tar alldeles för mycket tid, så han samlar dem på en gång, så behöver han inte öda tid på det. Han har heller inte tid att ta tag i ett utjämningssystem som skulle innebära en avgörande skillnad för många kommuner. Han antyder att man liksom slarvar bort frågan och inte tycker att det är så viktigt.

Men för varje år som har gått under den här mandatperioden blir utjämningssystemet allt mindre utjämnande. Det vet inte alla. Man känner det kanske, men det är alltså precis detta som händer eftersom siffrorna inte längre uppdateras. För varje år som går så blir det alltså större och större skillnader mellan regioner och mellan kommuner. Detta har regeringen ansvar för.

Regeringen har inte prioriterat detta. Man har inte orkat ta tag i ett utjämningssystem, fast man har haft en utredning klar och färdig på bordet. Men den duger inte. Det viktigaste för den här regeringen verkar vara att se till vissa kommuner som redan har bättre förutsättningar eller slå samman kommuner. Det verkar vara viktigare för statsrådet än annat.

Men om man nu jobbar på det, om det finns en utredning och det dessutom står i budgeten att det ska komma ett förslag – när kommer det? Det börjar bli ganska ont om tid, och det ser inte ut som om den här regeringen kommer att få förnyat förtroende. När kommer förslaget?

Jag vill ha ett svar av statsrådet. Och jag hoppas verkligen, för hela landets skull, att det blir en S-ledd regering i höst som tar det här på allvar och som vill ha en jämlik välfärd i hela landet.

Fru talman! Jag trodde att statsrådet var här som regeringens representant, inte som representant för Kristdemokraterna. Då undrar jag: Är det hela regeringens åsikt att man ska förstatliga hälso- och sjukvården? Det är mer av en retorisk fråga; jag tänker inte att vi ska ha en debatt om sjukvården här just nu, även om jag gärna debatterar den. Den är oerhört viktig, och utjämningssystemet är en förutsättning för att vi ska kunna ha en god sjukvård i hela landet.

Dessutom tror jag att många av de kommuner vi pratar om här, kommuner i glesbygd och på landsbygd, nog undrar var de där överskotten är någonstans. Det är detta vi pratar om i den här debatten: att förutsättningarna är så oerhört olika i kommunerna i Sverige.

Jag tror inte att kommunföreträdare förväntade sig att den här regeringen skulle svika hela landet i så hög grad som den faktiskt har gjort. Jag tror att man kanske ändå förväntade sig av de partier som sa sig stå på landsbygdens sida och pratade om hjärtlandet att de skulle göra något för att underlätta för de kommunerna.

Men det gjorde man inte. Man svek dem, inte bara genom att inte ta fram ett nytt utjämningssystem. Statsrådet är alltså så väldigt upptagen av att man ska slå ihop kommuner att det inte har kommit ett nytt utjämningssystem. Det är så det kan tolkas. I varje debatt och i alla prioriteringar verkar detta vara en stor grej, så då blir det inget utjämningssystem.

Dessutom har kommuner och regioner fått otillräckliga resurser, och man har särskilt tagit bort riktade resurser till kommuner i glesbygd och på landsbygd, något vi socialdemokrater införde i väntan på ett nytt utjämningssystem därför att vi såg att olikheterna var för stora. Detta har man också tagit bort.

Men vad har vi nu, då? Vi har alltså haft en utredning som alla partier har suttit med i. Statsrådet säger helt enkelt att den utredningen inte duger, trots att Kristdemokraterna också satt med i den.

Trots att företrädare från alla partier var med och att alla partier gemensamt lade fram ett förslag på en utredning sveps det bara bort. Utredningen lades på bordet 1 juli 2024, men ingenting har hänt.

Jag är upprörd, för ag tycker att Sverige ska göra ett annat vägval. Jag anser att hela Sverige är värt att ha en välfärd att räkna med. Det ska inte vara möjligt att ha olika förutsättningar för en jämlik välfärd i hela landet.

Jag kommer från Östergötland. Jag vet hur olika verkligheten kan se ut inom ett och samma län. Jag vet att förutsättningarna ser annorlunda ut i större städer än i mindre kommuner. Jag vet att människor älskar sina hemorter och vill bo kvar där, där de har sina familjer, sina jobb och sina liv.

Vad avser statsrådet att göra om han får förnyat förtroende på den här punkten?

Fru talman! Den svenska välfärdsmodellen bygger på en enkel men avgörande idé: att människor ska kunna lita på att samhället finns där, oavsett vem man är eller var i landet man bor. Barn ska få en bra utbildning, äldre ska kunna känna trygghet i omsorgen och den som behöver vård ska få den i tid.

I dag ser vi dock att den principen utmanas. Kommuner och regioner har det tufft. Behoven ökar, befolkningen åldras och kompetensbristen växer. Och skillnaderna mellan kommunerna blir allt större. Särskilt hårt drabbas kommuner som är mindre, kommuner i gles- och på landsbygd och kommuner med stora socioekonomiska utmaningar.

Fru talman! Just nu sitter kommunpolitiker och tjänstepersoner med budgetar som inte går ihop. De försöker få äldreomsorgen att fungera trots ökade kostnader. De försöker säkra elevhälsan när behoven växer. De försöker rekrytera personal till vård, skola och socialtjänst i en tid av växande kompetensbrist.

Samtidigt väntar de på besked från regeringen. De väntar på ett reformerat utjämningssystem. Hela riksdagen har kommit överens om att det systemet behöver ses över, för att säkra likvärdiga villkor i hela landet. Utredningen är klar, och remissvaren är inne. Men efter två år saknas fortfarande regeringens förslag.

Det är inte bara en administrativ försening. Det måste statsrådet ändå erkänna. Ett förslag borde kunna ligga på riksdagens bord. Men inget händer. Inget kommer. Och gång på gång svarar statsrådet att han inte kan säga någonting, eftersom det ligger på regeringens bord. Han kan inte föregå den processen.

Det är ju lätt. Statsrådet tycker att man kan komma undan med att ge det svaret till kommuner och regioner.

Alla förstår dock att det här inte handlar om bara en administrativ försening. Det handlar ju om att regeringen – SD och regeringen eller SD-regeringen – faktiskt inte har kommit överens om vad man ska lägga på riksdagens bord. Det är uppenbart.

Trots allt man nu kan hänvisa till eller inte handlar detta om vilket Sverige vi vill ha. Vill vi ha ett Sverige där välfärden håller ihop landet eller ett Sverige där skillnaderna mellan kommunerna tillåts växa?

Det kommunala utjämningssystemet är ett av våra viktigaste verktyg för att hålla ihop vårt land. Det handlar om solidaritet mellan kommuner och om att hela Sverige bidrar efter förmåga och får stöd efter behov. Kommuner planerar som sagt också sina budgetar efter det här.

Det handlar om politiska prioriteringar. Jag tycker att man måste gå från fina ord om hjärtlandet i en valrörelse till att på allvar göra de politiska prioriteringar som innebär att vi har en välfärd värd namnet i hela landet.

Fru talman! Statsrådet har själv läst upp sitt svar: ”Det har inte framkommit att det i nuläget används i någon större omfattning.” Statsrådet har läst upp det.

Det är klart att vi inte tolkar någonting, utan det är precis som statsrådet säger – det är inte något större problem. Jag kan lova statsrådet att om han hade gjort det som var önskvärt för en kommunminister som är ansvarig för kommunerna i Sverige, besökt kommunerna snarare än att bjuda in kommunföreträdare till slottet, hade statsrådet fått veta mer om de utmaningar kommunerna har.

Om företrädarna sitter tillsammans med ett gäng andra människor är det kanske inte dessa problem som är det första som kommer upp. Det förstår jag. Fagersta kommun vet att man hela tiden måste ta upp denna fråga eftersom regeringen inte verkar ta frågan på allvar. Tänk om statsrådet rest runt, förutom någon liten valkampanjresa nu på slutet – men den här frågan verkar inte vara i fokus.

Statsrådet kan skratta hur mycket han vill. Det här är en allvarlig fråga. Anledningen till att frågan har debatterats så många gånger är därför att det handlar om ett allvarligt och seriöst problem. Det duger inte att hänvisa till någon annan. Ett statsråd är naturligtvis ansvarig för alla de beslut som fattas i regeringen.

Det här duger inte, och det blir underkänt för den här frågan nu när mandatperioden alldeles strax är slut. Jag hoppas att någon annan får ansvar för frågan i framtiden.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret, som jag dock blir ganska upprörd över.

Statsrådet säger inledningsvis att han inte alls gillar det här fenomenet. Uppenbarligen ogillar han det dock inte tillräckligt för att prioritera att verkligen göra något åt det.

Han säger att det fanns mer prioriterade utredningar på hans område. Han kanske hade kunnat prioritera den här utredningen i stället för att ha en utredning om hopslagning av kommuner, något statsrådet verkar vara väldigt upptagen av. Jag hade kunnat tala om för honom vad den utredningens slutsats skulle bli, och då hade man kunnat använda de resurserna till att på allvar ta tag i det här problemet – som går inpå bara skinnet på de människor som drabbas.

Peder Björk har förklarat detta och gett en bild av vad det handlar om. Men det verkar inte vara tillräckligt illa.

Statsrådet står dessutom här och säger att detta kommer att minska – det sa han också i interpellationssvaret – och att det bara skulle handla om nyanlända. Det hade statsrådet vetat att det inte gör om han verkligen hade satt sig in i den statistik och den kunskap vi ändå har. Det är inte så att om man bara minskar antalet nyanlända kommer det här fenomenet att försvinna.

Jag har mött många kommunpolitiker som beskriver en känsla av uppgivenhet men också brist på tillit till regeringen när den inte tar frågan på allvar – faktiskt också misstro. De har engagerat sig politiskt därför att de vill göra det bästa för alla sina kommuninvånare. Nu får de ta konsekvensen av beslut som andra kommuner fattar. Det leder till frustration, och jag förstår verkligen den frustrationen.

Detta riskerar att ställa människa mot människa och kommun mot kommun. Det är en farlig utveckling. Det är en utveckling som inte gagnar ett samhälle som ska hålla ihop – vilket jag tror är det absolut bästa för alla oss och för vår gemensamma utveckling.

Välfärden och vår välfärdsstat bygger på att vi håller ihop, inte försöker bli av med ansvar till någon annan. Då måste vi, också kommunerna, kunna ställa krav på staten. Detta kan inte lösas av enskilda kommuner. Det är helt uppenbart. Det krävs nationellt ledarskap. Det krävs tydligare regler. Det krävs bättre uppföljning. Framför allt krävs det en regering som ser problemet och är beredd att agera.

Det duger inte att blunda för ett så här uppenbart och stort problem för en grupp människor, även om den här regeringen kanske räknar bort dem – det är inte deras väljare. Detta handlar inte om valresultat. Det handlar om politik och vilken stat vi vill leva i.

Tycker vi verkligen att det är okej att människor ska behöva dumpas? Det vill jag ha svar på av statsrådet, gärna i den här debatten.

Fru talman! Social dumpning låter nästan som ett tekniskt begrepp – som något administrativt som sker i marginalen. Men det handlar inte om det. Det handlar om människor, familjer som befinner sig i en utsatt situation, som får höra att det kanske vore bättre att flytta någon annanstans. Det handlar om ensamstående mammor som lämnar det lilla nätverk de har. Det handlar om personer med psykisk ohälsa som förlorar kontakten med de människor som känner dem och som vet vilket stöd de behöver. Det handlar om barn som får packa sina saker, lämna sin skola och säga hej då till sina kompisar – inte för att det är det bästa för dem utan för att vuxenvärlden inte tar ansvar. Detta är social dumpning, och det är ovärdigt ett välfärdsland som Sverige.

Fru talman! Vi socialdemokrater tror på det gemensamma ansvaret, vi tror på att kommuner ska hjälpa människor och vi tror på solidaritet. Vi tror på att ta ansvar. Det som händer i dag är att vissa kommuner får bära ett oproportionerligt stort ansvar medan andra i praktiken exporterar sina sociala utmaningar. Resultatet blir att kommuner som redan har ansträngda ekonomiska förutsättningar får ännu större utmaningar.

När ett större antal människor med omfattande stödbehov flyttar in påverkar det socialtjänsten. Det påverkar försörjningsstödet, skolan, elevhälsan, barn-och ungdomspsykiatrin, möjligheten att planera verksamheten och ofta möjligheten att få jobb.

Kommunpolitiker runt om i landet försöker göra det omöjliga. De försöker få budgeten att gå ihop och dimensionera verksamheten rätt. De ska se till att det finns tillräckligt med personal i socialtjänsten och i skolan. Men hur ska man kunna planera när man inte vet vilka behov som plötsligt uppstår för att andra kommuner inte har tagit sitt ansvar? Hur ska man kunna fatta långsiktiga beslut när verkligheten förändras, ibland över en natt?

Statsrådet sa i sitt svar att det kan förekomma att kommuner aktivt medverkar till att personer i behov av stödinsatser flyttar till en annan kommun.

Statsrådet är ansvarigt för den här frågan. Statsrådet borde veta att det är så och att det inte bara kan förekomma, utan att det förekommer. Han hade kunnat veta det mycket bättre om han inte hade lagt ned den utredning som vi tillsatte, om han verkligen hade varit intresserad av att få veta hur det verkligen ser ut eller om han på riktigt hade besökt de kommuner som larmar och sett hur det här påverkar människor och kommuner.

Jag hoppas att statsrådet åtminstone kan tänka på alla de människor som faktiskt påverkas av detta. Om man menar allvar med arbetslinjen kanske man inte skulle göra det ännu svårare att ta ett jobb, vilket det här ofta innebär. Människor flyttas från en kommun där arbetslösheten är ganska låg till en kommun där arbetslösheten är högre.

Fru talman! Jag har glömt att tacka statsrådet för svaret, så det vill jag göra! Jag tycker att det är bra att vi kan ha en sådan här debatt och diskussion, som vi har önskat, där vi klargör skillnader och ibland likheter.

Det är stora, viktiga, principiella frågor vi pratar om. Min syn på saken – vår syn på saken – är att vi måste göra allt vi kan för att stoppa slöseriet med skattepengar. Vi måste stoppa välfärdsbrottsligheten, och vi måste se till att de resurser som ska gå till sjukvården faktiskt går till sjukvården.

Jag hör vad sjukvårdsministern säger, och jag hör vad regeringen säger. Vi menar dock att det som görs – om man nu förstärker de så kallade grindvaktsfunktionerna – ju bara är att skrapa lite på ytan på ett system som faktiskt inte fungerar. Det är ju det som är skillnaden.

Jag hör att det finns en vilja att stoppa välfärdsbrottsligheten, men om man verkligen ska dra upp den med rötterna kan man ju inte ansa lite eller bara göra något åt det värsta som blir synligt. Det här är ju faktiskt ett system som öppnar för välfärdsbrottslighet och överutnyttjande. Det är ett system där det inte krävs tillstånd för att starta till exempel vårdcentraler.

Vi vet genom de myndigheter som har granskat detta att det förekommer kriminellt utnyttjande och fusk. Det är det som är skillnaden, och det är därför jag återigen påstår att det finns ideologiska skygglappar i den här frågan. Om man på allvar vill komma åt överutnyttjandet, fusket, det kriminella utnyttjandet och slöseriet med våra skattepengar och vill att de ska gå till det de är ämnade för bör man göra något åt den här lagstiftningen.

Jag frågar därför igen: Tänker sjukvårdsministern göra någonting mer?

Fru talman! Det är tråkigt att sjukvårdsministern känner att det är som déjà vu. Jag tänker att det handlar om engagemang för en fråga. Det är också därför vi vill ha debatten igen, därför att vi är engagerade. Vi tror på vikten av att sjukvård ska ges efter behov.

Det vi säger är att intentionerna med den här lagstiftningen inte har uppfyllts eftersom man faktiskt inte har uppnått det som var tanken med lagstiftningen.

Det vi säger är också att det går att hitta en annan typ av lagstiftning som inte öppnar upp för välfärdsbrottslighet eller överutnyttjande. Det är ju vår uppgift som politiker att se utmaningarna. När ett system inte fungerar måste man vara beredd att backa och säga att det här måste vi göra om, för i vilken annan verksamhet skulle man acceptera att det pågår fusk och kriminellt utnyttjande av ett system där pengar ska gå till sjukvård?

Vi har sett gång på gång hur kommuner och regioner som genomför kontroller upptäcker felaktiga faktureringar, överdebiteringar, bristande kvalitet och ibland rena bedrägerier. Jag har i en annan debatt med just sjukvårdsministern gett exemplet från min egen kommun. När vi granskade hemtjänstföretagen var vi tvungna att säga upp 16 utförare inom äldreomsorgen för att vi hittade felaktigheter. Sundbyberg, Södertälje, Norrköping – kommunerna är många. De som verkligen har granskat har hittat de här problemen.

Problemet i regionerna är att regionerna inte kan välja bort. De kan inte säga nej till någon som vill etablera en verksamhet även om man inte har tillstånd att utföra vård eftersom man inte behöver det.

Myndigheter som polisen, Skatteverket och Ekobrottsmyndigheten varnar för att organiserad brottslighet i allt större utsträckning söker sig till välfärdssektorn. Hälso- och sjukvården pekas ut som ett område där riskerna är stora och ökar. Hur kan man acceptera det?

Försvaret blir alltid att vi behöver öka kontrollen. Det ökar kostnaderna för en administration som bara växer och växer. Jag tycker att pengarna ska gå till annat. Däremot gillar jag kontroll, så jag är inte emot det. Men vi bygger upp ett system som blir som ett stort monster därför att man måste granska alla de här aktörerna så mycket. Och det är väldigt svårt att säga upp de kontrakten, även när man hittar felaktigheter. Det man säger är att det inte går att kontrollera bort detta, utan vi behöver ändra systemet.

Min fråga kvarstår. Vill man ändå ha detta, trots att Produktivitetskommissionen pekar på att det är precis det här som lagstiftningen har lett till och trots att myndigheter säger att organiserad brottslighet tar över välfärdssektorn?

Jag tror faktiskt inte att de seriösa aktörerna inom välfärdssektorn vill ha detta. Jag tror att man behöver bättre lagstiftning, bättre kontroll och bättre reglering.