Fru talman! När vi häromveckan följde utvecklingen av det fruktansvärda trippelmordet i Uppsala blev samtidigt socialtjänstens lokaler i Södertälje beskjutna. Socialchefen sa då att det förmodligen hade att göra med den myndighetsutövning man jobbar med på avdelningen barn och ungdom. Motivet är fortfarande inte offentligt, men detta visar på en verklighet vi inte kan blunda för.

Vi behöver inse att den grova organiserade brottsligheten, men även enskilda individer, hotar vårt samhälle och att många delar av samhället angrips. Då behöver både resurserna och verktygen för de offentligt anställda och det vi hanterar i dag – skyddet av de offentligt anställda – vara likvärdigt.

Vi i Centerpartiet sa ja till det ökade skyddet för poliser förra året, och vi säger i dag ja till det skydd som föreslås till övriga offentligt anställda. Vi tycker dock att skillnaderna i skydd är alldeles för stora mellan olika grupper av offentligt anställda. Vi anser att fler ska höjas upp till polisens nivå, ifall de utsätts för samma typ och grad av hot.

Om socialsekreterare, miljöinspektörer, alkoholhandläggare, kronofogdar, kriminalvårdare och skatteinspektörer ska stå på barrikaderna tillsammans med poliserna mot den organiserade brottsligheten förtjänar de samma skydd.

Om vi ska hindra att barn rekryteras till gängen, hindra att bolag används som brottsverktyg och hindra den kriminella ekonomin att växa behöver hela samhället agera. Det som sägs i betänkandet är att det föreslagna skyddet ska riktas mot enskilda som handlar i affekt. Men är det något som den organiserade brottsligheten inte gör är det att handla i affekt. Tvärtom agerar de strategiskt, strukturerat och kalkylerat, och vi behöver göra detsamma.

Jag vill ta oss alla tillbaka ett år. Vi upplevde då, som nu, en våldsvåg, och justitieminister Gunnar Strömmer kallade, mycket uppskattat, företrädare för alla partier i justitieutskottet till Rosenbad för samtal om ökat skydd av poliser. Frågan snabbutreddes, snabbremitterades och snabblagstiftades. Centerpartiet ställde sig bakom förslaget. Jag sa för ett år sedan i talarstolen att vi gör det här för att vår demokrati och rättsstat ligger i vågskålen. De offentligt anställda och andra som utför offentliga uppgifter och myndighetsutövning kommer att vara helt avgörande i arbetet. Vi behöver därför skydda och värna de poliser och polisanställda som arbetar med de frågor som avsågs då. Vi behöver värna deras och deras anhörigas personliga säkerhet för att kunna bedriva en effektiv verksamhet, för att kunna rekrytera fler och för att genomföra den vällovliga utbyggnaden av svensk politik. Men detta gäller då som nu även andra offentligt anställda.

Jag sa också att vi behöver värna den öppenhet och transparens i offentligt beslutsfattande som gör vårt samhälle robust och rättssäkert. Att veta vem som fattar ett visst myndighetsbeslut är viktigt för den som beslutet rör och även för granskande medier. Det är viktigt för att kunna utesluta eller undvika jäv eller andra otillbörliga hänsyn.

Centerpartiet ansåg då, och anser nu, att det var skäligt att med rådande brottslighet göra ett undantag och införa särlösningen för polisanställda. Vi anser att det behöver göras nu. Vi sa förra året att det hade varit att föredra att behandla polisanställdas skydd samlat och gemensamt med andra grupper av offentligt anställda. Redan förra året fanns utredningen som dagens förslag grundar sig på, men den har inte hanterats med snabbhet. Den har kommit ett och ett halvt år senare, och det bidde i vissa delar en tummetott.

Precis som regeringen själv säger behöver hela samhället bekämpa den organiserade brottsligheten. Vi anser därför att det är rimligt att alla offentligt anställda ska få samma skydd i de fall man bekämpar grov organiserad brottslighet och det finns en påtaglig risk för att den anställde eller någon närstående till denna utsätts för hot och våld – precis som för poliser. Det ska vara hotet och situationen som är lika, inte vad du har för yrke.

Detta ersätter inte arbetsmiljöarbete som behöver göras, men det kommer att behöva finnas i de svåraste fallen. Centerpartiet yrkar därför på ett tillkännagivande om att regeringen bör låta utreda ett bredare skydd för offentliganställda när det gäller exponering av beslutsfattares namn.

Jag vill samtidigt säga att vi anser att det skydd som införs är nödvändigt, och det finns tillfällen när skyddet är tillräckligt. Men det finns många tillfällen då det är för klent. De utsatta får med dagens beslut ett skydd genom att deras namn inte står på underrättelsen, men som flera remissinstanser har framfört kan man ringa och få namn via telefon eller begära ut handlingen med namn på beslutet. Sverige kan bättre än så här i vissa svåra situationer.

Centerpartiet ser i övrigt positivt på propositionens förslag om förtydligande av myndighetsutövning, om införande av brottet förolämpning av tjänsteman, om att fler brott kan ingå i olaga förföljelse, om viss ökad sekretess och om skärpta straffskalor. Det är bra och nödvändiga lagförslag.

Men för att få ett mer likvärdigt skydd för offentligt anställda yrkar jag bifall till reservation 2.

Fru talman! Jag begärde replik med anledning av att ledamoten i talarstolen bland annat sa att detta förslag till beslut innebär att socialsekreterare kan fatta beslut anonymt. Men det innebär inte detta förslag, utan det handlar om att man i underrättelsen om beslutet kan utelämna beslutsfattarens namn. Däremot går det relativt lätt att ta del av det genom att begära ut handlingen eller ringa och fråga. I propositionen står det också att det är för att hindra dem som är i affekt när de får underrättelsen, så att det ska hinna dämpas. Jag vill höra ledamotens reflektion på den invändningen, för att se om vi har samma syn på det.

Ledamoten nämnde också Centerpartiets invändningar mot sådan här lagstiftning. Jag uppfattar att vi alla har stor respekt för offentlighetsprincipen och för att man ska veta vem som fattar besluten. Det lyfter i stort sett samtliga partier upp.

Centerpartiet har dock sagt precis samma sak som vi sa när det gäller den lag som kom på plats förra året och som gav poliser skydd. Den stod vi bakom eftersom vi tycker att den är behövlig. Men vi ser att fler grupper har samma behov av skydd. Här är Sverigedemokraterna dock i en helt annan sits. Med dagens proposition säger de: Nej, det skyddet behövs inte.

Jag vill därför fråga ledamoten hur de ser på skyddet för socialsekreterare, inspektörer och andra som vi anser behöver ett starkare skydd.

Fru talman! Förra året föreslog regeringen ett skydd för poliser när det finns ett påtagligt hot mot dem själva eller deras anhöriga när de jobbar mot grov organiserad brottslighet. Vi anser här i dag – det är också vårt förslag – att det skyddet även ska ges till andra, bland annat socialsekreterare, miljöinspektörer och kronofogdar när det på samma sätt finns en påtaglig fara för tjänstepersonen eller dennes anhöriga.

Det är dock inte det förslag som Sverigedemokraterna står bakom här i dag. I det har poliserna absolut det starka skyddet, men det enda skyddet socialsekreterarna ges i denna proposition och detta förslag är att deras namn inte finns med i underrättelsen. Men man kan snabbt ringa och fråga, för att ta del av vem som fattat beslutet.

Ofta hänvisar man i den här kammaren till gamla och kommande mandatperioder. Men jag försöker se till att vi ska vara här och nu. Jag undrar varför Sverigedemokraterna inte vill ge socialsekreterare och andra offentligt anställda det skydd som ledamoten uppenbarligen säger att man vill ge dem. Varför är man inte för det i dag? Varför vill man ge socialsekreterarna ett betydligt svagare skydd än man gav poliserna förra året, när de befinner sig i samma situation, med samma hot?

Fru talman! Miljöpartiet anser att offentliganställda ska ha ett starkt skydd mot våld, hot och trakasserier. Vi delar regeringens bild av att detta är ett allvarligt problem och att samhället måste agera för att stärka skyddet för dem som arbetar i samhällets tjänst. Men vi ställer oss inte bakom regeringens föreslagna straffskärpningar eller införandet av det nya brottet förolämpning av tjänsteman.

Miljöpartiet har tidigare varit med och genomfört ett flertal straffskärpningar, exempelvis avseende vapenbrott, våldtäkt och rekrytering av unga till kriminella gäng. Vi har också ställt oss bakom några av den här regeringens förslag om att stärka det straffrättsliga systemet, till exempel när det gäller skyddet av journalister. Det behandlades i proposition 2022/23:106 och handlade om att införa en särskild straffskärpningsgrund för brott mot den som yrkesmässigt bedriver journalistik. Det skilde sig från det förslag som nu ligger på bordet på så sätt att detta innebär mer generella straffskärpningar.

Det är tydligt att åsikterna i frågan går isär. När vi diskuterade hur vi skulle ställa oss till förslagen tog vi som vanligt del av hur olika remissinstanser ställt sig. Flera fackförbund har ställt sig bakom förslagen om straffskärpningar. Andra har valt att inte ta ställning. Bland andra Civil Rights Defenders och Sveriges advokatsamfund menar att de föreslagna straffskärpningarna varken är ändamålsenliga eller har stöd i forskning och erfarenhet.

På ett principiellt plan kan det ifrågasättas om skärpta straff minskar offentliganställdas utsatthet i realiteten. Vi bör även ha i åtanke att straffets avskräckande effekter är omdiskuterade. Det har också framhållits av till exempel Institutet för mänskliga rättigheter och Stockholms universitet.

Mot den bakgrunden delar Miljöpartiet inte regeringens bedömning att det krävs skärpta straff för den typ av brottslighet som uppmärksammas i propositionen. Om straffen för våld, hot och angrepp mot tjänsteman ska skärpas anser vi att de ska vara effektiva och evidensbaserade. Vi och flera remissinstanser anser att det inte är fallet här. Vi saknar också en bedömning av straffskärpningarnas proportionalitet.

Fru talman! Vi är även kritiska till att regeringen föreslår en ökad överlappning mellan straffskalorna för brott av normalgraden och grova brott, trots att det i andra lagstiftningssammanhang har förordats en minskad överlappning för gradindelade brott för att säkerställa att hela straffskalan används.

De senaste åren har ett stort antal lagändringar som inneburit straffskärpningar och obligatorisk häktning i flera fall föreslagits och trätt i kraft. Det tillsammans med de utökade befogenheter som brottsbekämpande myndigheter har fått och föreslås få innebär att den allmänna repressionsnivån har ökat.

Mot den bakgrunden anser vi att det behöver göras en samlad genomlysning av straffskalorna i brottsbalken innan ytterligare skärpningar genomförs. Samma krav har framförts av bland andra Civil Rights Defenders. Om lagstiftaren fortsätter att höja straffen för enskilda brott utan att göra en samlad översyn finns det risk att systemet blir osammanhängande och att påföljder för olika brott inte längre står i rätt proportion till varandra.

Fru talman! Om det föreslagna nya brottet förolämpning av tjänsteman säger Journalistförbundets ordförande i en intervju: ”Det nya brottet innebär en inskränkning av yttrandefriheten. Det är en väldigt stor sak att göra. Idag är förtal brottsligt. Men här vill man gå längre. Det är viktigt att man ska kunna kritisera myndigheter och myndighetsutövning även i problematiska ordalag.”

Flera fackförbund är i stället positiva till förslaget om den nya lagen, medan Civil Rights Defenders är starkt kritiska. Åsikterna går som sagt ganska kraftigt isär i den här frågan. Civil Rights Defenders skriver bland annat i en kommentar: ”Tjänstemän omfattas redan av det straffrättsliga skyddet mot förolämpningar i brottsbalkens femte kapitel. Det nu föreslagna brottet blir närmast en så kallad kvalificerad variant av förolämpningsbrottet med en något strängare straffskala.”

Det är av yttersta vikt att lagändringar som innebär kriminalisering föregås av en djupgående och nyanserad analys av hur dessa kan komma att inskränka mänskliga rättigheter. Utredningen har inte analyserat vilka potentiella konsekvenser införandet av detta brott kan få i yttrandefrihetshänseende.

I en rättsstat är det grundläggande att enskilda upplever att de kan kritisera myndighetsutövning även i mindre väl valda ordalag, och vi menar att det inte går att bortse från risken att det nya brottet kan dämpa benägenheten att framföra även motiverad kritik av myndighetsutövning och myndighetsbeslut. Stor försiktighet bör iakttas när en kriminalisering av yttranden övervägs, i synnerhet då det är fråga om yttranden som förekommer inom ett ojämnt maktförhållande.

Efter att ha tagit del av de olika ståndpunkter som finns gällande de här förslagen har vi – även om åsikterna som sagt går isär – landat i att vi vill avslå förslagen.

Fru talman! Som bland annat fackförbundet ST framhåller är hårdare straff inte en helhetslösning när det handlar om att motverka våld, hot och trakasserier mot offentliganställda. Det är i huvudsak andra typer av åtgärder som behövs för att åstadkomma ett starkare skydd och få bukt med detta omfattande problem. Jag tror att vi alla är eniga om att det här är djupt problematiskt och någonting vi försöker komma till rätta med. ST pekar särskilt på att mycket kan göras med utgångspunkt i arbetsgivarens arbetsmiljöansvar och i syfte att stärka medarbetarskyddet. Det instämmer Miljöpartiet i.

Vi menar också att förslaget att en skriftlig underrättelse om beslut inte ska behöva innehålla uppgift om en beslutsfattares namn om det kan befaras att personen utsätts för hot, trakasserier eller annan allvarlig olägenhet kan ha en effekt men att det kan ifrågasättas om det är en tillräckligt effektiv åtgärd att utelämna namnet. Detta hörde vi just ett meningsutbyte om mellan Sverigedemokraterna och Centern.

Miljöpartiet menar att den här åtgärden borde utvärderas. Vår reservation och invändning mot just den här delen av förslaget handlar alltså inte om att vi inte vill se detta utan om att vi ifrågasätter om det är effektivt nog och att vi vill se en utvärdering av det.

Jag yrkar bifall till reservation 1.

Fru talman! Jag vill inleda replikskiftet med att påminna om att Centern står bakom alla förslag i dag, bara så att det inte råder några tvivel om det. Det här är bra och nödvändiga förslag till beslut.

Jag uppskattar också det stora engagemang som ledamoten visar för poliser och andra offentligt anställda. Det är det många som gör här i debatten; det råder det ingen tvekan om.

Centerpartiet har dock ett förslag om att skyddet mot övriga offentligt anställda, inte bara poliser, behöver stärkas. Det behöver bli betydligt robustare och starkare än det blir med vad som föreslås i dag. Jag undrar hur ledamoten och Moderaterna ser på detta, liksom hur ledamoten motiverar den diskrepans som finns och som ger sämre skydd för vissa som jobbar för staten. Jag uppskattade verkligen att ledamoten lyfte att de som jobbar för staten ska ha bra förutsättningar, men jag undrar varför det är så stora skillnader när det gäller skydd.

Fru talman! Vad gäller hela regeringskonstellationen har den nuvarande regeringen och regeringskonstellationen mandat den här mandatperioden ut. Hur nästa regering och regeringsunderlag ser ut är det väljarna som avgör i valet nästa september. Jag tänker att vi lägger detta därhän och avvaktar det.

Vad gäller processen får man laga efter läge. Eftersom Centerpartiet den här mandatperioden inte är en del av regeringsunderlaget gjorde vi det vi tycker att vi behövde göra för att öka skyddet för fler offentligt anställda.

Vi lyfte fram det i de överläggningar som regeringen bjöd in till förra året i april. Vi lyfte fram det i det anförande som jag hade för ett år sedan, så att det skulle vara tydligt vad Centerpartiet tycker. Vi skrev in det i den följdmotion som vi har skrivit till propositionen.

För säkerhets skull lyfte jag fram detta i mitt anförande för att påminna om att vi sa detta redan för ett år sedan, och vi har skrivit det i en följdmotion. Ändå lägger regeringen fram ett förslag som vi bedömer inte ger tillräckligt skydd för de viktiga tjänstepersoner i staten som ska göra ett jobb mot den grova organiserade brottsligheten.

Jag tycker ändå att Centerpartiet har gjort det vi har kunnat utifrån den parlamentariska situation som råder. Vi lyfte fram frågan för ett år sedan både internt och externt. Vi har lyft fram det i följdmotioner, och vi har lyft fram det i dag.

Ändå väljer den moderatledda regeringen att inte ge de offentligt anställda som står på barrikaderna mot den grova organiserade brottsligheten ett skydd. När de utsätts för ett påtagligt hot om våld eller skada på sig själv eller närstående får de inte det skyddet. Jag undrar varför ledamoten inte vill ge dem det.

Fru talman! Jag antar att det är jag som är politikern på vänsterkanten, som ledamoten hänvisade till.

Tidigare i ett annat replikskifte nämndes att det är jättebra med en konstruktiv dialog. Det är viktigt med saklighet när vi debatterar svåra förslag. Därför undrar jag inledningsvis hur ledamoten uppfattade mitt inlägg.

Uppfattade ledamoten det som att jag och Miljöpartiet menar att de brott som vi diskuterar här i dag inte är allvarliga, inte någonting som samhället borde bry sig om och inte någonting som det är viktigt att vi vidtar träffsäkra åtgärder mot för att komma till rätta med? Vad det detta som ledamoten ansåg att jag sa? Det var nämligen inte det jag sa.

Jag försökte i mitt anförande att vara icke-konfrontatorisk och visa på svåra avvägningar som lagstiftaren alltid behöver göra. Man behöver iaktta stor försiktighet när man kriminaliserar nya områden eller som här återkriminaliserar ett område och vara säker på att man vidtar åtgärder som man tror kommer att få så många bra effekter som möjligt och så lite negativa effekter som möjligt.

Området mänskliga rättigheter är ofta präglat av att man viktar olika intressen mot varandra. Så är fallet även här. Det tänker jag är förklaringen till att så många av de remissinstanser som annars ganska ofta är överens inte har varit överens i den här frågan.

Det splittrar oppositionen på vänsterkanten, även om jag misstänker att Centerpartiet kanske inte känner sig träffat av beteckningen vänsterkanten. Men den samlade oppositionen har olika uppfattningar. Det tänker jag också visar på att vi har gjort olika avvägningar. Men det är ingen som menar att detta är något som är oviktigt eller någonting som vi inte bryr oss om.

Fru talman! Det är väldigt tydligt att jag måste bli tydligare. Jag tyckte att jag var överdrivet tydlig i mitt anförande. Som framgår av vår reservation stöder vi inte förslaget. Det antar jag att ledamoten har noterat.

Vad det inte betyder är att vi inte bryr oss om saker som att komma till rätta med svåra samhällsproblem och brottslighet. Jag gav också ett flertal exempel på när Miljöpartiet har stått bakom olika åtgärder – och också självt varit med och drivit fram dem i regering – som också handlat om straffskärpningar. Det är alltså inte så att Miljöpartiet konsekvent är emot straffskärpningar eller, för den delen, kriminalisering. Det jag försökte lyfta fram är att man måste väga olika intressen mot varandra när man lagstiftar på nya områden och beslutar om straffskärpningar.

Från högersidan – om vi nu ska ha det här tilltalet mot varandra – tycker jag att det ofta finns ett missförstånd när man pratar om strukturer. Att se strukturer och att människor påverkas av dem är inte samma sak som att frånta individen eget ansvar. Det är däremot någonting som kan vara till hjälp när man försöker identifiera vilka personer som till exempel kan vara i riskzonen för att hamna i kriminalitet.

Jag träffade nyligen två poliser från Noa som höll på med ett projekt som hette Rätt Kurva, som jag tyckte var en fantastisk verksamhet. Den bygger ganska mycket på att man ser strukturer och att man kan identifiera riskgrupper. Personer som har vissa egenskaper och bakgrundsvariabler löper rent statistiskt en ökad risk för att hamna i kriminalitet. Hur kan vi motverka det? Det är ett fantastiskt arbete som kräver att man ser struktur, och det fråntar inte individerna ansvar.

Vad gäller straffskärpningar tycker vi att det är viktigt att de är träffsäkra och att man kan påvisa att de får effekt. Vi vill alla att vi ska komma till rätta med kriminaliteten. Färre personer ska begå brott från början. Därför är förebyggande arbete väldigt viktigt. De straff som sedan utdöms ska vara proportionerliga och också ha effekt så att brottsligheten minskar.

Fru talman! Det vi diskuterar nu är att försöka skydda offentliganställda och begränsa den utsatthet för våld, hot och trakasserier som de riskerar.

Det är uppenbart att frågan är svår, och det är inte självklart hur vi ska hantera den. Det handlar om hur vi ska kunna skydda grundläggande principer om objektivitet, legalitet och likabehandling och att de inte får sättas åt sidan. Detta är grundläggande principer i en demokrati och en rättsstat.

Jag medger gärna att det har varit mycket diskussioner inom Vänsterpartiet om hur vi ska förhålla oss till förslaget. Vi har å ena sidan remissinstanser som har sagt att det riskerar att utmana mänskliga rättigheter, å andra sidan ett antal fackföreningar som markerar att vi behöver de här reformerna. Det är inte självklart hur vi ska välja, men vi har faktiskt valt att i högre grad följa de fackliga rösterna.

Sedan gäller det, vilket jag tror att vi kan vara ense om, att vi följer rättsutvecklingen väldigt noga. Det finns också några saker som vi kanske kan vara mer överens om än andra. Att kunna dölja uppgifter om personnamn när man underrättar om beslut är en åtgärd som jag tror är bra – sedan kan vi diskutera om den är tillräcklig. Det gör inte att vi åsidosätter möjligheterna till insyn, eftersom det går att få fram uppgifter om vem tjänstepersonen var. Men det blir i alla fall en viss fördröjning så att den som är upprörd över ett beslut hinner fundera lite till innan man agerar på något fräckt eller trakasserande sätt.

Jag tror också att det kan vara viktigt att vi har personuppgifter som är skyddade när det handlar om personalärenden och till exempel poliser i utbildning. Jag tror inte att vi ska utmana systemet och göra det alltför lätt att klassificera folk och sedan spåra dem i deras hem och privatliv.

Den svåra frågan är på sätt och vis den som handlar om förolämpning mot tjänsteman – någonting som är vanligt. Jag har arbetat inom lokalpolitiken tidigare, framför allt inom socialtjänsten, och jag har haft mycket kontakter med kriminalvården. Där finns en stor utsatthet för detta, och det blir ibland näst intill en never-ending story där någon hela tiden trakasserar men gör det på ett sätt som inte når upp till de klassiska brottskategorierna. Det skulle behövas en möjlighet att markera något bättre och kanske få stopp på ett sådant beteende.

Det finns också anledning att se vad regeringen skriver i propositionen och vad syftet är med det här. Det handlar inte bara om att någon kastar ur sig en oförskämd kommentar, utan det ska ha ett större djup för att kunna hamna i detta. För straffansvar ska det typiskt sett kunna förutsättas att det är opåkallade påhopp och angrepp som träffar tjänstemannen – som man föredrar att skriva i propositionen, men jag föredrar att säga tjänstepersonen – på ett mer personligt plan. Det kanske inte enbart riktar sig mot den enskilde utan också mot anhöriga och barn, och den som är utsatt blir orolig för vad som ska kunna följa om man inte lyder den som trakasserar.

Det kan också vara sådant som är grovt kränkande därför att det anspelar på att tjänstepersonen har fattat beslut utifrån sitt etniska ursprung, sin sexuella läggning, sin könstillhörighet, ett funktionshinder eller något annat särpräglat drag som personen i fråga har. Det är angrepp som är djupt kränkande och som inte har att göra med att man diskuterar ett beslut eller en åtgärd i sak, utan de är direkt riktade mot personen.

Här är det meningen att brottet ska hamna under allmänt åtal. Jag har märkt i debatten, inte minst på sociala medier, att vissa tror att allmänt åtal innebär att åklagare måste väcka åtal. Så är det inte. Allmänt åtal avser att det inte är nödvändigt att jag som känner mig träffad av brottet anger någonting till åtal utan att åklagaren ska pröva detta. Det ska på sakliga grunder prövas om det är tillräckligt på så sätt att rekvisiten är uppfyllda för brottet: Har vi tillräckliga bevis för att det handlar om det här brottet? Och har vi tillräckliga bevis också för att det är den här personen som har begått brottet? Det är alltså något helt annat.

En sak jag tycker är intressant är att det i mängden av remissvar är två teman som ständigt återkommer: Det här borde man kunna hantera med en bättre arbetsmiljö, och det här borde man kunna hantera med en bättre budget.

Det handlar om att man vill ha åtgärder i den ordinarie arbetsmiljön som gör att man kan vara beredd. Det kan vara att ha utrymme för något så banalt som att bara hinna prata: Vad är det vi har upplevt? Är det här en riskfylld situation? Kan du vara med mig på ett tjänstebesök? Kan du sitta intill när jag har besök av en person som jag inte litar på? Kan vi jobba tillsammans och vara två i ett visst ärende? Kan vi träna oss i det som polisen gör med det de kallar dialogpolis, alltså att dämpa en konflikt så att det inte hela tiden blir ett eskalerande?

Jag tror att alla professioner har glädje av att ventilera och bygga upp sådana här frågor. Jag tror också att det egentligen är ett ansvar för arbetsgivaren. Arbetsgivaren kan dock inte alltid tillhandahålla detta om det inte finns en viss budget för att kunna arbeta på det sättet.

Här vill jag återigen markera att det inte är rimligt att vi hela tiden lutar oss mot straffrätten och glömmer bort det viktiga förebyggande arbete som kan reducera dessa problem på riktigt och i grunden.

Fru talman! Vi får det samhälle som vi accepterar. Vi får det samhälle där vi visar var gränsen går mellan vad vi accepterar i beteende och vad vi inte accepterar i beteende.

För 25 år sedan retade jag upp domarkåren här i landet. Det var sedan en 28-årig man hade blivit friad efter att ha spottat en polis i ansiktet. Domstolen hade i sin dom menat att en polis måste tåla en viss form av kränkande behandling.

I det här fallet var alltså den kränkande behandlingen att bli spottad i ansiktet. Det var enligt domstolen någonting som en polis måste acceptera. Att gå fram till en polis och spotta den i ansiktet är inga problem. Det ska inte bestraffas. Det ska frias.

Återigen: Vi får det samhälle vi accepterar.

I fallet med domen efter spottandet är jag dock tveksam till huruvida samhället ens för 25 år sedan höll med Göta hovrätt. Jag tror att de flesta normalt fungerande människor inte tyckte att det skulle vara okej att spotta en polis i ansiktet och bli friad för det.

I dag har domarkåren som tur är insett vilka signaler det skickar att fria en person som spottar en polis i ansiktet. I dag finns det flera domar mot personer som har spottat en polis i ansiktet. Brottsrubriceringen är ofredande.

Fru talman! Som sagt: Vi får det samhälle vi accepterar. Kanske är det inte konstigt att vissa individer när de har med poliser att göra tror att de kan bete sig hur de vill och att de kan kalla poliser vad de vill. Vi har ju inga lagar som säger ifrån. Samhället har accepterat det.

Vi har fått ett samhälle där poliser kan bli kallade både det ena och det andra utan att det kommer någon reaktion. Att någon kallar en kvinnlig polis för ”jävla fitta” och ”jävla hora” och ber henne dra åt helvete sker om inte dagligen så väldigt ofta. Men det har lagstiftarna, det vill säga de som har suttit i det här huset längre än vad jag har gjort, accepterat. De har indirekt sagt att det är okej att kalla en polis för könsord och ”jävla hora”.

Nu ska det äntligen bli ändring. Regeringen vill lägga till en lag mot förolämpning mot tjänsteman i lagboken, vilket gör det olagligt att kalla poliser för nedsättande ord. Det kommer med andra ord att bli slut med att se hur poliser bara står och tar emot glåpord från personer som inte lärt sig hur man ska uppföra sig.

Nu har jag hört Miljöpartiets anförande, och jag har hört Miljöpartiet i replikskiften. Jag ska försöka bena ut vad Miljöpartiet vill och tycker, så att jag får det rätt.

Som jag har tolkat det tycker Miljöpartiet inte att det är okej att poliser blir kallade dåliga saker. Det hoppas jag stämmer. Men man tycker inte att det är tillräckligt allvarligt för att ställa sig bakom lagförslaget om en ny brottsrubricering, alltså förolämpning mot tjänsteman. Jag förstår inte riktigt hur den ekvationen går ihop. Det är i och för sig inte det enda jag inte förstår med Miljöpartiet. Jag måste fundera på det lite mer.

Jag tycker att förolämpning mot tjänsteman ska vara straffbart. Vi liberaler tycker att det ska vara straffbart. Som tur är tycker även Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna att det ska vara straffbart. Till och med Socialdemokraterna tycker det. Och håll i er nu – Vänsterpartiet tycker också att det ska vara straffbart, om än med brasklappen att man fortfarande ska värna om yttrandefriheten.

Jag är ledsen, Miljöpartiet – det spelar ingen roll vad ni tycker i den här frågan. Från och med i sommar kommer det att vara straffbart att kalla en polis ”jävla fitta” och ”jävla hora”. Å Sveriges polisers vägnar tackar jag regeringen för den nya lagen. Den kommer att göra skillnad där ute i en värld som kräver att vi slutar acceptera dåligt beteende.

Fru talman! Tack, Ulrika Westerlund, för inspelet!

Man måste förstå hur det fungerar ute i det som kallas verkligheten, där polisen befinner sig. Det kan vara på en plats där det finns 20–30 individer som inte tycker att poliserna ska finnas där. De tycker att det är deras torg, deras kvarter eller deras park och att polisen inte ska vara där. De går fram till polisen och säger åt dem att dra därifrån. Jag ska inte använda fler könsord än nödvändigt, men de använder en massa nedsättande ord. ”Försvinn! Du ska inte vara här, din jävla” – och så vidare. Det är så man uttrycker sig. I min värld är det inte yttrandefrihet.

I praktiken fungerar det så att för att polisen ska kunna ingripa, till exempel genom att avvisa en person från en plats eller till och med omhänderta en person, krävs det att de avbryter en fortsatt brottslig handling. Om en person fortsätter med sina glåpord kan man faktiskt använda polislagens 13 §, som det handlar om nu, och fysiskt föra personen från platsen. Jag vet av erfarenhet att det inte är roligt för sådana här personer. De vill vara på plats. De vill vara där det händer. Det är inte roligt att sitta på polisstationen eller bli körd hem till sina föräldrar. Det verktyget försvinner eller rättare sagt saknas om det inte finns en lag i grunden.

Just förolämpning mot tjänsteman är en perfekt lag som skulle kunna ligga till grund för att polisen ska kunna använda polislagens 13 § och se till att personer försvinner från en plats.

Fru talman! Även jag har läst remissinstansernas svar och konstaterat att det finns flera instanser som inte heller riktigt förstår hur verkligheten ser ut. Jag skulle kunna göra en lista på tio områden, som jag inte ska nämna här, som jag rekommenderar ledamoten, ja alla, att åka till en fredagskväll ihop med polisen. Då kan man höra hur tongångarna går och känna av stämningarna.

Det är extremt otacksamt och frustrerande att som polis bara stå och ta emot glåpord. Men jag vågar nog påstå att 90 av 100 glåpord passerar. Man tar det och biter ihop. Här får vi dock ett verktyg som gör att man kan anmäla en person och i och med det gå vidare och ta personen från platsen, något man inte kan i dag. Så länge personen i fråga är kvar där kommer det att vara oroligt. Det här kommer som en bieffekt när lagen träder i kraft.

Ett starkare skydd för offentliganställda mot våld, hot och trakasserier m.m.

Jag förstår såklart att Miljöpartiet inte tycker att det är okej att poliser ska ta emot en massa glåpord. Men jag ser inte att lagen inskränker yttrandefriheten och förstår inte riktigt den oro som ledamoten för fram. Det förvånar mig lite att Miljöpartiet inte står bakom just denna lag. Jag förstår motiveringen mot de andra straffskärpningarna, men just lagen om förolämpning mot tjänsteman trodde jag verkligen att Miljöpartiet skulle stå bakom.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 20 maj.)