Joakim Järrebring

Fru talman! Jag tackar Kjell-Arne Ottosson för möjligheten att resonera om detta.

Jag tror att den politiska diskussionen och debatten om gränsdragningen mellan skydd av natur och äganderätt är värd att nyansera. Det är väldigt lätt att köra i diket i dessa frågor.

Socialdemokraterna vill inte se något allmänt stärkande av äganderätten. Men vi tycker att det finns anledning att lösa de frågor som är kopplade till skogen. Här finns i dag en rättsosäkerhet där skogsägare inte får ersättning eller inte får ersättning i tid när det görs inskränkningar i deras äganderätt. En sådan situation kan vi inte fortsätta att ha i Sverige.

Också här förtjänar regeringen kritik. Man har snart haft en hel mandatperiod på sig att lösa denna fråga. Än så länge har vi sett tre fyra olika utredningar, men ingen har levererat en lösning på problemet. Även här har regeringen en hemläxa att göra.

(Applåder)

Fru talman! Tack, Kjell-Arne Ottosson, för frågan! Att jag inte väljer att ta upp äganderätten som en kritik gentemot regeringen är kanske ganska självklart. Jag tycker att regeringens företrädare och även de ledamöter i miljö- och jordbruksutskottet som lyfter de frågorna gör det med all förtjänst som krävs.

Om jag ska kritisera något när det gäller detta med äganderätten är det att vi uppenbarligen inte gör tillräckligt för att skydda den natur som vi alla är beroende av. Jag är inte säker på att det är kopplat till den äganderätt som jag tror att Kjell-Arne Ottosson i första hand syftar på, alltså den som gäller jord- och skogsbruk. Där tror jag precis som Kjell-Arne Ottosson att det behöver bygga på ett stort mått av förtroende och tro på att de som äger och förvaltar skog och jordbruk gör det på ett bra sätt.

Men vi ser ju att vår miljö, inte minst när det kommer till kemikalier, blir ohälsosam för människor. Vi gör inte tillräckligt för att skydda människors hälsa och den miljö som vi alla är beroende av. Det borde vi kunna vara överens om. Det är också där min kritik ligger.

Regeringen gör inte tillräckligt. Regeringen prioriterar andra saker, inte minst skattesänkningar för de rikaste, framför att skydda människors hälsa och vår natur.

Fru talman! I dag debatterar vi ett betänkande som rymmer både viktiga framgångar och flera allvarliga brister.

Jag vill inleda med att säga någonting om det kommande beslutet om att inrätta Nämdöskärgårdens nationalpark. Detta är både efterlängtat och välkommet. Det är glädjande att regeringen har tagit det här initiativet och att vi nu får se Sveriges första marina nationalpark i Östersjön. Det är faktiskt en viktig milstolpe för svenskt naturvårdsarbete.

Att skydda unika områden som Nämdöskärgården är avgörande för att bevara biologisk mångfald, säkra fiskbestånd, skydda känsliga arter och ge människor möjlighet till friluftsliv och rekreation i en orörd miljö. Det här är bra, och det förtjänar regeringspartierna ett erkännande för. Men samtidigt måste det sägas tydligt att detta inte får vara ett beslut som blir ett alibi för en i övrigt alltför passiv naturvårdspolitik.

Det som oroar mig djupt, och som vi socialdemokrater är kritiska mot, handlar om att regeringen inte visar det politiska ledarskap som krävs för att ta ett helhetsgrepp om naturvården. Vi ser detta när regeringen konsekvent väljer att säga nej till viktiga förslag som exempelvis handlar om att stärka miljöövervakningen.

Vi ser det också när man säger nej till att införa tydliga och skarpa mål för biologisk mångfald och när man väljer att inte ge tillräckliga resurser till myndigheterna för att de ska klara sina uppdrag. Vi har reservationer som handlar om just detta. Låt mig nämna några exempel.

Vi socialdemokrater vill stärka miljöövervakningen. Vi anser att Sverige behöver en långsiktig och stabil finansiering av miljöövervakningen så att vi kan följa upp hur vår natur mår och hur politiken fungerar. Utan data – ingen kunskap. Utan kunskap – inga vettiga beslut. Regeringen säger dock nej och hänvisar till att arbete pågår.

Fru talman! Detta duger inte. Bristerna är väl kända, och det är nu vi behöver agera.

Vi har också en reservation som gäller behovet av att skydda och restaurera våtmarker. Våtmarker är naturens egen reningsanläggning. De lagrar kol och minskar risken för översvämningar, och de är också livsmiljö för en mängd hotade arter. Att inte göra tillräckligt för att restaurera våtmarker är att blunda för naturens rop på hjälp.

Vi ser också ett behov av att öka hänsynstagandet till miljö och klimat vid eventuell exploatering av våtmarker. Det är avgörande för att kunna minska utsläppen av växthusgaser och bevara de ekosystemtjänster som våtmarker tillhandahåller. En fortsatt exploatering av våtmarker riskerar att underminera de framsteg som nu görs med återvätning av våtmarker. Här gör regeringen inte tillräckligt. Därför vill jag också yrka bifall till vår reservation 29 om återvätning av dikade våtmarker och andra restaureringsåtgärder.

Fru talman! Det är nog här som den grundläggande konflikten kring naturvård står. Regeringens linje verkar vara att bara göra precis så mycket som krävs enligt regelverket men inget mer. För oss socialdemokrater är det självklart att politik också handlar om att ta det ansvar som krävs för att låta naturens behov vara styrande.

Naturen anpassar sig inte efter byråkratiska gränser. Det är inte Östersjön, skogarna eller våtmarkerna som säger: Bra, här har ni gjort tillräckligt enligt den ena eller den andra paragrafen! Naturen kräver mer. Den kräver att vi tar vårt ansvar som förvaltare av planeten och av vår natur och att vi gör detta på allvar.

Fru talman! Biologisk mångfald och ekosystem är kanske ord som känns abstrakta för många. Men det handlar om någonting väldigt konkret. Det handlar om luften vi andas, vattnet vi dricker, maten vi äter och klimatet vi lever i. Det handlar om att bin ska pollinera våra grödor, att skogar ska ta upp koldioxid, att fiskbestånd ska kunna återhämta sig och att marker ska kunna hålla kvar vatten vid skyfall. Utan fungerande ekosystem finns inget fungerande samhälle.

Fru talman! Vi står mitt i en kris för den biologiska mångfalden. Varje dag förlorar vi arter, livsmiljöer och värden som inte går att återskapa. Det sägs att vi är den första generation som på allvar ser konsekvenserna av naturens nedbrytning och också den sista som har en verklig möjlighet att vända utvecklingen. Det förpliktar. Då måste vi säga att vi gör det som faktiskt krävs för att naturen ska kunna återhämta sig.

Nämdöskärgårdens nationalpark är alltså ett steg i rätt riktning, men det är inte tillräckligt. Vi behöver mer. Vi behöver stärka miljöövervakningen. Vi behöver skydda och restaurera våtmarker. Vi behöver stoppa invasiva främmande arter. Vi behöver rädda Östersjöns ekosystem. Vi behöver långsiktiga resurser för våra myndigheter. Det är detta som krävs om vi menar allvar med att skydda naturen och att säkra robusta ekosystem.

Fru talman! Jag skulle vilja höra från regeringspartierna här i kammaren varför de säger nej till förslag som skulle ge Sverige en starkare miljöövervakning. Varför säger ni nej till skarpare mål för biologisk mångfald? Varför säger ni nej till mer resurser till myndigheterna som ska skydda och sköta naturen? Är det för att ni tror att det inte behövs? Är det för att ni tycker att naturen klarar sig bra just nu? Eller är det för att ni är rädda för att stöta er med intressen som inte vill se ett starkare naturskydd?

Påfrestningarna för naturen väntar inte. Situationen i naturen kräver handling här och nu. Men regeringspartierna tycks, som så ofta, hoppas att någon annan ska ta ansvar längre fram, någon annan gång. Men naturen väntar inte. Ekosystemen går inte att pausa till nästa budget, till nästa utredning eller nästa mandatperiod.

Varje dag utan handling är en dag då vi förlorar lite mer av det som gör livet möjligt: rent vatten utan farliga kemikalier, frisk luft, mat på bordet och natur att leva i.

Vi socialdemokrater är tydliga: Vi är beredda att ta ansvar och göra det som krävs. Men jag frågar mig, fru talman: Vem är det som regeringspartierna tror ska ta ansvaret, eftersom de själva inte verkar känna sig uppgiften mogna?

Fru talman! Tack, ledamoten, för svaret!

Jag tror att ledamoten är mycket väl medveten om den kritik som har riktats mot regeringen när det gäller de drakoniska neddragningarna på just miljö- och klimatområdet. Det är också så att pengarna för att till exempel bekämpa invasiva arter ströks. Sedan har regeringen i efterhand lagt tillbaka en del – en femtedel – av medlen och kallar det för en satsning.

Problemet med den typen av politik är att mycket av arbetet går förlorat – särskilt när det gäller just bekämpandet av invasiva arter. Jag håller dock med om att det är ett ideologiskt vägval. Jag tycker inte att jag har någonting att lära av den här regeringens politik på detta område.

En annan fråga som ledamoten lyfte upp i sitt tal och som hon även lyfte fram som någonting hon håller varmt om hjärtat är kemikaliefrågorna. När det gäller dessa finns ett aktuellt utskottsinitiativ gällande metylenklorid. Jag hoppas att ledamoten röstar för detta i morgon när vi ska ta ställning till om vi ska inleda beredningen av detta ärende. Kommer du att göra det, Marléne Lund Kopparklint?

Fru talman! Tack, ledamoten, för anförandet!

Det var fina ord om naturvården, det ska jag tillstå. Moderaterna brukar gärna tala varmt om att värna naturen. Men när det kommer till budget och budgetmedel prioriteras alltid någonting annat. Skötseln av skyddad natur, hotade arter och livsmiljöer får alltid stå tillbaka.

Vi socialdemokrater visade i vår skuggbudget att det går att sänka skatten för vanliga löntagare och samtidigt stärka resurserna till naturvård. Men Moderaterna valde i stället att ge mer till dem som tjänar allra mest. Det är ju ett vägval – ett ideologiskt sådant.

Jag vill därför börja med att fråga Marléne Lund Kopparklint varför Moderaterna tycker att det är viktigare att sänka skatten för dem med de absolut högsta inkomsterna. Varför är det viktigare än att bevara vår värdefullaste natur?

Fru talman! Tack till Kjell-Arne Ottosson för anförandet!

Utifrån det som sagts tidigare under dagens debatt är det väl ganska självklart för de flesta att det finns en viss oro hos socialdemokratin att regeringen inte riktigt lyckas hålla den viktiga balansen mellan att bevara miljövärden och att stå upp för den frihet som tillkommer alla genom allemansrätten. Den oron är inte helt ogrundad. Det finns mycket kritik mot hur regeringen har skött finansieringen av skydd och skötsel av värdefull natur och dess svårigheter med att hålla efter främmande invasiva arter eftersom pengarna inte räcker till.

Vi hörde i replikskiftet med den moderata ledamoten att Moderaterna driver på i regeringen för att det ska läggas mer pengar på skydd och skötsel av värdefull natur. Då inställer sig frågan: Är det Kristdemokraterna som håller emot de här satsningarna?

Fru talman! Jag delar helt åsikten att vi behöver ha ändamålsenliga regelverk och inte för mycket detaljstyrning. Vi ska ha tillräckligt med regler, men vi ska inte ha för mycket regler. Det skapar onödig och svår administration och svåra avgöranden. Där är vi helt eniga.

Vi är också eniga om att just tilliten mellan människor är en otrolig styrka i ett samhälle. Därför blir det märkligt för mig att höra en sverigedemokrat yttra de orden, för är det någon politisk kraft i Sverige som minskar tilliten mellan människor och driver på ett vi-och-de-samhälle är det just Sverigedemokraterna.

(Applåder)

Fru talman! Tack till Staffan Eklöf för frågorna!

Det är väl någonstans sunt att ledamoten inte gillar det jag säger i talarstolen. Det finns väl en anledning till att vi tillhör olika partier, tänker jag. Det är kanske också en väldigt viktig anledning till att jag hade varit en synnerligen dålig anställd på Sverigedemokraternas riksdagskansli.

Självklart har vi socialdemokrater en positiv syn på människan. Däremot är vi väldigt tydliga med att vi inte tror på en oreglerad marknadsekonomi. Vi tror inte att marknaden löser de stora, svåra utmaningarna utan att det finns politisk styrning. Här kanske vi skiljer oss åt. Jag har inte i detalj studerat Sverigedemokraternas syn på företagande och marknaden – om den ska vara helt oreglerad eller om det faktiskt krävs regelsystem för att se till att vi inte får ett överutnyttjande av till exempel naturresurser.

Vår syn är väldigt tydlig: Det behövs tydliga regler. I många andra avseenden tror jag att Sverigedemokraterna också tycker att vi behöver ha ett regelbaserat samhälle och inte att vi ska tänka oss att alla människor bara är snälla mot varandra och att man inte behöver ett regelverk. Vi socialdemokrater tror att regler behövs även för att skydda miljön och upprätthålla en fungerande allemansrätt och fri tillgång till våra sjöar och vattendrag.

Fru talman! Jag tackar Kjell-Arne Ottosson för att han ger mig möjlighet att korrigera ett lite slarvigt användande av begreppet utnyttja. Det är klart att man ska nyttja allemansrätten. Att det finns ett överutnyttjande, ett missbruk, är jag den första att tillstå. Men det är inte det den här debatten handlar om.

Jag tycker att det är viktigt att regeringspartierna har med sig en bättre balans när vi nu går vidare med en mer differentierad lagstiftning. Sedan ska vi hjälpas åt och se till att stävja missbruk av allemansrätten.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar Kjell-Arne Ottosson för kommentarerna till mitt anförande.

Självklart höll jag ett ideologiskt drivet anförande. Det har även tidigare debattörer i debatten gjort. Jag tycker att det är både viktigt och klargörande för vanligt folk att höra var partier står och vilka politiska ställningstaganden de gör.

Som sagt instämmer jag i att vi behöver ett reformerat strandskydd. Min kritik, som jag har fört fram både i replikskiften och i huvudanförandet, går ut på att regeringen saknar den viktiga balansen. Det handlar om att helt och hållet ta bort strandskyddet och inte ta hänsyn till behovet av fri passage och möjligheten att utnyttja allemansrätten. Där går regeringen fel. Det är viktigt, menar jag, att man även har de perspektiven med sig i det fortsatta arbetet med att formulera uppdraget och direktiven till den nya utredningen. Vi kan inte privatisera mer av våra sjöar och vattendrag. Det går inte.

Fru talman! Strandskyddet är ett uttryck för en grundläggande socialdemokratisk princip: Naturen och dess resurser är något som vi äger gemensamt och ska förvalta solidariskt.

Det handlar i grunden om jämlikhet. Varenda människa i vårt land, oavsett bakgrund, inkomst och bostadsort, ska ha rätt att fritt kunna vandra längs våra sjöar och vattendrag. Strandskyddet handlar också om att värna biologisk mångfald och klimatanpassning i en tid då vi ser allt tydligare konsekvenser av klimatförändringarna.

När strandskyddet infördes var det ett viktigt steg för att hindra en utveckling som vi såg redan då: Vissa, med tjockare plånbok än andra, kunde privatisera våra stränder. Att införa strandskyddet var ett sätt att slå vakt om allemansrätten och allas lika möjligheter att njuta av naturen.

Fru talman! Vi socialdemokrater motsätter oss inte förändring. Tvärtom har vi under lång tid efterfrågat att strandskyddet ska moderniseras och bli mer ändamålsenligt. Vi tog själva ett första steg under vår tid i regering genom att lägga fram ett lagförslag för ökad differentiering av strandskyddet. De nuvarande regeringspartierna valde dock att rösta nej till vårt förslag, vilket har stoppat en möjlighet till utveckling under tre års tid.

Samtidigt har elva länsstyrelser redan infört de lättnader som denna proposition innehåller, något som alla länsstyrelser hade kunnat göra redan 2022. Trots tre år av regeringsmakt har regeringen inte förmått leverera något mer substantiellt.

Fru talman! Arjeplogs kommun, med cirka 2 600 invånare, är Sveriges sjörikaste kommun med 8 727 sjöar. Det är ett talande exempel på behovet av en verkligt differentierad ordning. Ett generellt strandskydd passar helt enkelt inte överallt.

Vår kritik handlar därför inte om att vi skulle motsätta oss större frihet på landsbygden eller i glesbygden. Tvärtom ser vi ett stort behov av att tydligare kunna ta hänsyn till lokala förutsättningar och göra avvägningar mot andra viktiga samhällsintressen, exempelvis bostadsbyggande, lokal näringsutveckling och inte minst levande lokalsamhällen, utan att för den skull inskränka på allemansrätten eller den fria passagen.

I Öckerö kommun, inte minst på Björkö, är behovet av nya bostäder stort. Ett mer flexibelt strandskydd skulle kunna möjliggöra en önskvärd utveckling samtidigt som vi kan säkra allmänhetens tillgång till stränder och skydda miljön. För oss är det avgörande att strandskyddet är rättvist, hållbart och framtidssäkrat.

Fru talman! Strandskyddet är mer än bara en teknisk detalj i miljöbalken. Det är en ideologisk fråga som handlar om vilket slags samhälle vi vill bygga. Vill vi ha ett samhälle där tillgången till våra stränder styrs av klass och ekonomi eller ett samhälle där alla oavsett inkomst kan njuta av den svenska naturen?

För oss socialdemokrater är svaret självklart. Därför säger vi att regeringens förslag i dess nuvarande form är otillräckligt. Vi står fast vid en vision om ett strandskydd som bygger på jämlikhet, hållbarhet och solidaritet men också på verklig förståelse för behovet av flexibilitet och lokal anpassning.

Jag yrkar bifall till reservation 6.

(Applåder)

I detta anförande instämde Anna-Caren Sätherberg (S).

Fru talman! Jag tackar ledamoten för svaret.

Är det rätt uppfattat att Moderaterna menar att vi gott och väl kan ha allemansrätt så länge den inte inkräktar på den enskildes fastighet? Jag hörde det, men jag kanske missförstod ledamoten. Det får ledamoten gärna utveckla.

Socialdemokraterna har ju under flera års tid pekat på att vi behöver ett mer flexibelt strandskydd. Det nuvarande får orimliga konsekvenser när man behöver utveckla samhället och skapa tillväxt, inte bara i glesbygd och på landsbygd utan i hela Sverige. Socialdemokraterna ser väldigt mycket fram emot att det kommer en utredning och att det kommer ett mer differentierat strandskydd, men vi behöver ju bibehålla balansen. Vi behöver också ta hänsyn till miljövärden och se till att människor har möjlighet att utnyttja allemansrätten på riktigt. Vi ska inte bara ha allemansrätt på papperet.

(Applåder)

Fru talman! Tack för anförandet, John Widegren!

Vi socialdemokrater är överens med Moderaterna om att man behöver göra en modernisering av strandskyddet, men vi har en lite annan utgångspunkt. Moderaterna och John Widegren har ett väldigt starkt fokus på den enskilde och äganderätten, och vi socialdemokrater har kanske ett större fokus på samhällsutveckling. Vi tycker att det är viktigt att man också tar hänsyn till miljö, fri passage och allemansrätten.

Så ser skiljelinjen ut mellan våra partier, men vi hade som sagt i princip samma innehåll – med det undantaget att vi faktiskt behöll fri passage – i det lagförslag som ni röstade nej till för tre år sedan, John Widegren. I princip det förslag som vi ska ta ställning till i dag eller i morgon hade kunnat vara på plats redan.

Hade det inte varit rimligt att ni i Moderaterna hade stöttat det förslaget och sedan direkt efter valet tillsatt en utredning, vilket ni nu skissar på att göra? Varför har det tagit sådan tid, och varför blev det inte mer än så här?

Fru talman! Tack, Staffan Eklöf, för svaret!

Ingen ska inbilla mig att Sverigedemokraterna inte har ett stort, för att inte säga avgörande, inflytande över den här regeringens prioriteringar, med tanke på att man har tjänstepersoner inne i Regeringskansliet, i samordningen. Det är klart att detta också faller tillbaka på Sverigedemokraternas val av de frågor man prioriterar.

Jag kan konstatera att Sverigedemokraterna under den här mandatperioden helt och hållet har släppt det stora behovet av en mer flexibel, differentierad strandskyddslagstiftning. Det handlar om möjligheter som behövs på landsbygd och i glesbygd att utveckla samhällena på ett bra sätt till gagn för både enskilda och samhället i stort. Detta lämnar Sverigedemokraterna därhän när det gäller strandskyddsfrågan. Det tycker jag att väljarna ska ha med sig när de går till valurnorna nästa år.

Men jag vill fortfarande betona att jag tycker att man missar en avgörande del. Ska vi ha ett fungerande strandskydd handlar det också om att garantera allemansrätten. Här menar jag att Sverigedemokraterna och regeringen har gått vilse.

Fru talman! Tack, Staffan Eklöf, för anförandet!

Detta replikskifte blir kanske lite annorlunda än det vi nyss lyssnade till.

Det är tydligt att regeringen förstår att det här innebär en väldigt liten förändring. Man säger att detta är ett första steg. De förändringar som kommer är små. Elva länsstyrelser har redan fattat beslut om samma slags undantag. Större delen av Sverige har alltså redan dessa möjligheter.

Dessutom fanns under förra mandatperioden en proposition på riksdagens bord som hade kunnat göra detta till verklighet redan då, om inte de nuvarande regeringspartierna hade stoppat propositionen. Det är ett väldigt magert resultat från den här regeringen.

Nu, alldeles i slutet av den här mandatperioden, skissar man på en ny utredning. Är frågan inte mer angelägen än så för Sverigedemokraterna?

En annan aspekt av detta, som jag tycker helt saknades både i ledamotens anförande och i replikskiftet, är att grunden för strandskyddet när det infördes inte var att skydda miljön utan att garantera allmänhetens tillgång till vattendrag, allemansrätten. Här tycker jag att regeringens och Sverigedemokraternas förslag helt och hållet missar målet, när man inte garanterar fri passage i samband med att man upphäver strandskyddet. Hur tänker ledamoten kring detta?

Herr talman! Tack, ministern, för svaret! Det är en utmaning med tungvrickande namn på kemikalier.

Jag tror att ministern vet och känner att hon har en stark uppbackning från kammaren när hon är nere i Bryssel och förhandlar om de här frågorna.

Jag tror att detta har varit en bra och klargörande debatt för dem som lyssnar. Men jag återkommer ändå till att jag tror att det hade varit bra, om inte annat för människors känsla av lite mer trygghet, om vi hade gått fram med ett nationellt förbud. Men vi hoppas på en snabb process i EU nu. Och jag hoppas att ministern kommer till miljö- och jordbruksutskottet och informerar utskottet så fort hon får nya signaler.

Jag vill tacka för att ministern har deltagit i inte mindre än fyra interpellationsdebatter om fem interpellationer med mig här i kväll. Allihop har varit bra och klargörande debatter. Tack så mycket för det!

Herr talman! Jag uppskattar verkligen ministerns genuina engagemang i frågan.

När människor hör av sig till mig och är oroliga över evighetskemikalier jämför de ofta med läkemedel. Där har vi en helt annan inställning i samhället. Den som vill släppa ett läkemedel på marknaden måste först bevisa att nyttan med medicinen är större än biverkningarna. Så är det inte när det kommer till kemikalier. Man får i princip sätta vilken kemikalie som helst på marknaden tills det har bevisats att den är farlig och kan förbjudas. Vi vet att det är på det viset.

Jag instämmer med ministern i att det är svårt att riktigt veta effekterna av de nationella förbuden. Men vore det ändå inte, med tanke på försiktighetsprincipen och som en ren försiktighetsåtgärd, bättre att gå fram med ett nationellt förbud, även om vi inte kan veta effekterna? Det innebär åtminstone ingen skada för människor. Jag återkommer till den frågan. Är det ändå inte bättre att gå före?

Jag blir glad över att ministern är tydlig med att det vid minsta signal på att regelverket på EU-nivå är på väg åt fel håll finns en beredskap för att gå fram med tuffare regler nationellt. Det är positivt.

Men ändock, vore det inte med försiktighetsprincipen i beaktande rimligt att gå fram med nationella regler så fort man bara kan?

Herr talman! Jag tackar ministern även för det här svaret. Jag vet att jag och ministern delar engagemanget när det gäller att komma till rätta med PFAS-föroreningar, och jag vill också inleda med att tacka ministern och regeringen för ett gott arbete på EU-nivå med frågorna. Berömmet är förtjänt.

Många är oroliga för PFAS. Många riksdagsledamöter, framför allt vi som sitter i miljö- och jordbruksutskottet, får mejl från oroliga medborgare som undrar varför inte vi i Sverige, likt Frankrike, Danmark och Nederländerna, faktiskt går före och vidtar så mycket åtgärder vi bara kan för att förhindra att PFAS läcker ut.

Det här är inte ett antingen eller. Jag är helt enig med ministern om att vi behöver jobba med att sanera de PFAS-ämnen som redan har kommit ut. Det är ett jätteviktigt arbete. Men vi behöver också stänga av kranen och minska utsläppen av PFAS i naturen – eller i det som människor konsumerar, inte bara dricksvatten.

Jag tycker ändå att frågan förtjänar ett resonemang. Jag håller med om att ett förbud på EU-nivå är det mest effektiva, och det är jättebra att regeringen driver på hårt för att få ett sådant förbud på plats så fort som möjligt. Men varför kan vi inte vara mer proaktiva, precis som Frankrike, Danmark och Nederländerna har varit? Det är inte bara jag som undrar utan också många oroliga medborgare.

Fru talman! Tack, ministern, även för detta svar!

Självklart håller jag med om att en hel del åtgärder som regeringen gör är bra. Det är inte det som är min uppgift att poängtera som opposition. Jag försöker att titta på de saker som jag tycker att regeringen kan göra bättre.

Jag tror på riktigt att jag i princip har alla kommunalråd – oavsett partifärg – i ryggen när jag säger att det hade varit bra om den här regeringen faktiskt hade gett kommunerna bättre ekonomiska förutsättningar än man gör nu. Och ja, man behöver prioritera när det är ett tufft läge. Även säkerhetspolitiken behöver prioriteras, och där är vi också överens.

Vi är dock inte överens om hur vi prioriterar andra utgifter. Den här regeringen har ju prioriterat skattesänkningar för de absolut rikaste. Kostnaderna för de skattesänkningarna överskrider den sänkning man gjort när det gäller klimat och miljöbudgeten. Man hade helt klart kunnat prioritera annorlunda.

Jag tycker att frågan om våtmarker som klimatanpassningsåtgärd uppmärksammas alldeles för lite. Ministern lyfter själv upp att detta är en satsning, och det är en jättebra satsning. Det behöver göras ännu mer på det området.

Problemet är ju att Sverige fortsätter att exploatera våtmarker i högre utsträckning än vad vi återställer. Om vi fortsätter så, och så att säga äter mer än det växer, kommer vi aldrig att uppnå några positiva klimateffekter eller klimatanpassningseffekter. Då blir det inte bra. Där tycker jag att regeringen skulle behöva vidta åtgärder – om vi ska prata om annat än finansiering för att åstadkomma bra klimatanpassning.