Joakim Järrebring

Fru talman! Tack, ministern, för det svaret!

Jag delar bilden av hur svårt det är, framför allt när vi pratar vattenförekomster, att förebygga översvämningar. Det är en stor utmaning vad gäller både hur regelverket ser ut och hur man ska lösa det rent finansiellt när effekterna av klimatförändringarna visar sig nedströms och åtgärderna behöver göras uppströms i en helt annan kommun.

Med det sagt tänker jag ändå att den som lyssnar på den här debatten nog håller med mig när jag säger att angelägenhetsgraden i både klimatfrågan och miljöfrågan har ökat över tid. Frågor om klimat och miljö har inte varit högst på den politiska dagordningen sett så långt tillbaka som när jag började engagera mig politiskt för inte riktigt men snart 30 år sedan. De har klättrat av olika skäl, kanske framför allt för att människor på riktigt börjar märka de negativa effekterna på den biologiska mångfalden och framför allt klimatförändringarna.

Behovet av att politiskt prioritera och öka finansieringen för klimat och miljö har också ökat de senaste åren. Det är ändå oomtvistligt att den här regeringen lägger 7,3 miljarder mindre i klimat- och miljöbudgeten än när man tillträdde, så nog har man minskat på resurserna. Ministern kan inte hävda något annat.

Det stora problemet för kommunerna är att vi också har haft otroligt hög inflation. Det har ju drabbat alla i samhället. Kommunerna får inte sina statsbidrag uppräknade med inflationen – de är alltså inte inflationssäkrade. Även om regeringen har skjutit till betydande resurser är de otillräckliga för att täcka de stora kostnadsökningar vi har haft.

En kommun behöver själv finansiera större andel av alla kostnader den har. Staten tar ett mindre ansvar. Staten ger en lägre summa till kommunerna för stöttning även när det gäller klimatanpassningar. Det har alltså blivit tuffare finansiellt för kommunerna att klara uppdraget, men jag tvivlar inte alls på de uppgifter statsrådet fått till sig om att det också handlar om problem att hitta rätt kompetens. Flera av de kommunalråd jag pratat med menar ändå att det är en finansiell utmaning. Den finansiella utmaningen för kommunerna och regionerna är stor för alla verksamheter. Man behöver göra tuffa och hårda prioriteringar för att se till att upprätthålla en god välfärd för medborgarna.

Jag vidhåller ändå att jag tycker att den här regeringen har tagit ett kliv bakåt och lagt ett större ansvar och ett större beting på kommunerna när det gäller finansiering av klimatanpassning.

Tycker ministern verkligen att det är rimligt att staten tar ett mindre ansvar finansiellt för de åtgärder som är nödvändiga?

Fru talman! Tack till ministern för svaret!

Det är alltid en utmaning när man slår ihop två interpellationer och ska hantera dem samtidigt. Jag tycker att de skiljer sig lite åt i sina utgångspunkter, och jag hade gärna hanterat dem var för sig.

Jag måste inleda med att säga att jag är riktigt orolig just nu. Vi ser ju utvecklingen i världen, inte minst med anledning av den nya administrationen i USA. Och vi har kaos, får man ändå säga, när det gäller den nationella ekonomin.

Både jag och ministern är fullt medvetna om att för människor som inte är politiskt aktiva och intresserade är det kanske inte så tydligt vad den gröna omställningen, som vi använder som begrepp, egentligen är. Det handlar om att se till att vi har en fungerande miljö och fungerande ekosystem, att vi har biologisk mångfald som kan förse oss med allt vi behöver från naturen och att vi slutar använda fossila råvaror. Det är det som är den gröna omställningen.

Det här handlar väldigt mycket om ny teknik, och jag upplever att socialdemokratin och även borgerliga partier därför har haft stor samsyn om vikten av den gröna omställningen. Den handlar inte bara om klimat och miljö utan också om tillväxt, välstånd och välfärd. Men vi har en otroligt orolig situation just nu, för ska man ha fram ny teknik krävs det investeringar. Ska det göras investeringar måste det finnas pengar, investeringsvilligt kapital, och den situation vi befinner oss i just nu ger allt annat än stabila förutsättningar för investeringar. Det gör mig riktigt orolig för vart vi är på väg med den gröna omställningen i hela världen.

Mot den fonden får man ändå konstatera att regeringen har minskat budgeten i Sverige med 7,3 miljarder sedan man tillträdde. Det är ganska mycket pengar.

Sedan vet jag att klimat- och miljöministern är noga med att säga: Vi är effektivare. Vi har en effektiv klimat- och miljöpolitik. Vi når klimat- och miljömål med mindre resurser.

Det kanske är så. Jag hoppas nästan att ministern har rätt. Det återstår att se. Regeringen gör själv bedömningen att man kommer att klara klimatmålen med den förda politiken. Vi får väl se i efterhand om det verkligen blir så.

Jag är alltså riktigt orolig.

Klimatanpassning handlar ju om att hantera effekterna av klimatomställningen, och det är en stor utmaning.

Många har säkert läst i olika medier om hur kommuner har svårt att ens neka byggnation. Man har ansvar för den fysiska planeringen, men man kan inte neka byggnation i översvämningsdrabbade områden på privat mark. Man har åkt på bakläxa.

Det finns stora behov av att göra klimatanpassningar för att det ska vara tryggt och säkert för människor att bo och leva i den egna kommunen. Men även här har regeringen dragit ned klimatanslaget med 35 procent från att man tillträdde till där vi är nu.

Min bild är att de ekonomiska förutsättningarna för att både klara klimatomställningen och den gröna omställningen vad gäller miljön och klara klimatanpassningen är sämre i dag än på mycket länge.

Fru talman! Tack, ministern, för den mjuka uppläxningen och förtydligandet!

Kritiken kvarstår dock. Först och främst tycker jag att EU absolut borde ha haft dubbelkommando här och sett till att man får ett producentansvar på plats samtidigt som man fattar beslut om den typen av insamling. Felet tycker jag alltså i första hand finns på EU-nivå.

Det är klart att man när man tittar på Frankrike och Nederländerna ser att de har lyckats göra något som vi inte har lyckats med i Sverige i så måtto att de har sett till att producenterna får betala. Sedan tvivlar jag inte på ministerns bedömning att de står inför stora kostnader för att omarbeta sina system. Så är det säkert. Men om vi hade haft ett liknande system på plats hade åtminstone Sveriges kommuner och Sveriges skattebetalare inte behövt betala det som producenterna rimligtvis ska betala.

Sedan håller jag helt och hållet med ministern när det gäller den cirkulära ekonomin. Vi måste gå från en ekonomi som bygger på en linjär tanke till en ekonomi som bygger på en cirkulär tanke. Där finns det mycket mer vi behöver göra när det gäller återvinning men framför allt när det gäller hur vi producerar saker och ting. Vi behöver producera saker som håller. Saker ska inte bara hålla för konsumtion utan också produceras eller designas på ett sätt som gör att de enkelt kan återvinnas så att vi kan materialåtervinna på ett bättre sätt. Där finns jättemycket att göra.

Jag tycker att vi som EU-medborgare kan vara stolta över att vi har ett högt tempo i dessa frågor, och jag hoppas att vi tillsammans inom EU kan bidra till en omställning i hela världen.

Jag känner att vi är överens om att man hade kunnat göra det här på ett bättre sätt på EU-nivå från första början. När det gäller grundprincipen att detta är något som vi ska komma till rätta med är jag nöjd med svaret att regeringen redan är igång med att förbereda en implementering av producentansvar. Det är bra.

Fru talman! Jag tackar minister för svaret, och det gläder mig att det verkar röra sig i positiv riktning på EU-nivå.

Jag ska ändå uppehålla mig lite vid det ministern lyfte fram. Det hade visserligen varit arbetsamt och ett dubbelarbete att införa ett eget producentansvar om det hade gjorts samtidigt som lagstiftningen infördes i Sverige, men vi hade ändå uppnått något med det. Som det är nu är vi överens om principen att förorenaren betalar, men i praktiken är det kommunerna och skattebetalarna som får ta kostnaderna för producenternas miljöpåverkan. Min bild är därför att det hade varit bättre om man gjort som Frankrike och Nederländerna och infört ett nationellt producentansvar samtidigt som man genomförde lagstiftningen om textilåtervinning.

Jag har full respekt för att man ska hushålla med skattebetalarnas medel och inte dubbelarbeta när det inte behövs. Men jag tycker att principen att förorenaren betalar är viktig, och jag tycker att vi ska vara noga med att försvara denna princip i alla olika sammanhang, både på EU-nivå, i förhållande till resten av världen och här hemma.

Ministern får gärna svara på hur man resonerade i regeringen när man valde att inte titta på nationellt producentansvar. Tycker ministern att det är rimligt att kommunerna och skattebetalarna nu får stå för kostnaden?

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret.

Låt mig bli lite mer framåtblickande, precis som ministern var i avslutningen av sitt svar. Av många olika anledningar är det otroligt viktigt att vi lyckas förena höga miljökrav med fortsatt elproduktion i Sverige. Vattenkraften är avgörande för det svenska elsystemet; jag vet att ministern och jag är helt överens om detta.

En av de stora utmaningarna har varit den här processens utsträckning i tid. Det handlar ju om resurser och om hur mycket man klarar av att pröva. Resurserna är alltid begränsade, men det blir ju inte bättre av att regeringen har dragit ned anslagen till ansvariga myndigheter.

Jag talade tidigare om att investeringarna står och väntar eftersom man behöver vara säker på att man har ett nytt och modernt miljötillstånd innan man gör stora investeringar för att till exempel öka effekten på sin vattenkraft. Är det då inte viktigt att vi ser till att de resurser som krävs för att hantera dessa ärenden snabbt kommer på plats?

Jag har också en sista fråga, som jag vet går lite utanför vad ministern har haft möjlighet att förbereda sig på. Jag ställer frågan, så får ministern välja om hon vill svara eller inte.

En förutsättning för att man ska leva upp till kraven för att få ett modernt miljötillstånd är ju att man har en omsättning och ett överskott som man kan använda för att betala sin del av kostnaderna för att göra miljöanpassningar. I kulturmiljöområden, med dammar som inte har någon koppling till elproduktion, finns det oftast ingen omsättning att använda. Hur ska vi hantera den finansiella situationen? Jag tror att detta är en fråga som vi behöver ta tag i på riktigt.

Fru talman! Jag tackar ministern för redogörelsen. Jag kanske lärde mig någonting nytt.

Jag vill fördjupa mig lite här. Min tolkning är högst amatörmässig eftersom jag inte är jurist, men jag har ändå följt de här frågorna under ganska lång tid. Även om pausandet inte är i fokus för den formella kritiken är ju effekten av pausandet negativ när det gäller att klara tidsplanen. Den tidsplan som det fattades beslut om när vi satt i regeringsställning var i och för sig alltför långsträckt redan från början, men pausandet har inte förbättrat situationen.

Hela idén med vattendirektivet är ju att skydda vattenmiljön. Vi vet att pausandet av prövningarna har negativa effekter på vattenmiljön, så nog kan man säga att pausandet strider mot intentionerna i vattendirektivet, oavsett om det är detta som kommissionens kritik fokuserar på eller inte. Jag noterar att statsrådet nickar instämmande, så vi är i alla fall överens om detta.

Jag var tidigare inne på hur man resonerade om risken för överträdelser och risken för att pausandet skulle få miljökonsekvenser. Jag vill också lyfta in en aspekt som jag tog upp i avslutningen av mitt förra anförande.

Under valrörelsen, och egentligen även under slutet av den förra mandatperioden, fanns det väldigt mycket diskussion och kritik gällande kulturmiljöer och utrivning av dammar som över huvud taget inte hade någon koppling till svensk vattenkraftsproduktion. Jag ska inte säga för mycket om ministern eller hennes parti; det var framför allt andra partier i den nuvarande regeringen som var väldigt högljudda och ville att den förra regeringen skulle göra någonting för att rädda dessa kulturmiljöer. De ropade på en paus.

Efter valet bildade Tidöpartierna regering och motiverade pausen med att effekterna för elsystemet skulle ses över. Det var ett annat argument än i den kritik som framfördes under valrörelsen. Min bild är att väldigt få av de belackare som var arga på den omprövning som pågick är speciellt nöjda med de förändringar som regeringen nu går fram med. Det fanns förväntningar på att den här regeringen skulle göra någonting åt utrivningen av dammar som kanske inte i första hand har koppling till elproduktion.

Det är också så att ganska många av de små vattenkraftsdammarna, som alltså ändå är kopplade till vattenkraft, har väldigt marginell betydelse för elsystemet. Det gör att pausandet och de förändringar som regeringen går fram med inte hjälper dessa vattenkraftsägare eller de boende kring dammarna.

Jag tycker att det finns en diskrepans mellan regeringens argumentation om elsystemet och det underlag som fanns från ansvariga myndigheter. De ansvariga myndigheterna var ganska tydliga med att det skulle gå att göra omprövningar och miljöanpassningar inom ramen för ett välfungerande elsystem. Det känns som att beslutet inte grundade sig på sakliga fakta utan att det snarare var politiska överväganden som låg bakom pausandet. Därför skulle jag vilja höra ministern redogöra för varför man bortsåg från det underlag från expertmyndigheterna som ändå fanns.

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret.

Vi har diskuterat det här med vattenkraften och miljötillstånd flera gånger tidigare i kammaren, men utgångspunkten för den här interpellationen var just EU-kommissionens överträdelseärende.

Jag har tagit del av ministerns svar, där ett starkt fokus låg på hur väl vi har implementerat direktivet i svensk lagstiftning. Min bild är att vi har införlivat direktivet väl i svensk lagstiftning, och jag tycker inte heller att den kritik som kommissionen lyfter fram träffar speciellt rätt när det gäller införlivandet. Jag upplever dock att den skarpa kritiken från kommissionen gäller pausandet av prövningen av vattenkraften.

Vi har diskuterat frågan om just pausandet av prövningen och vilka konsekvenser det får. Det får konsekvenser både för miljön och för de små vattenkraftsägare som hamnar i ett osäkert läge, och det får även stora effekter för större vattenkraftsägare som står i begrepp att göra stora investeringar för att öka effekten och förbättra vattenkraften på olika sätt. Det vågar man liksom inte göra innan man har ett nytt, modernt miljötillstånd på plats.

Jag vet att jag och ministern är överens om att allt detta är negativa effekter av pausen. Men jag tycker att det blir extra pikant när kommissionen drar igång ett överträdelseärende eftersom det då finns en risk att vi skulle kunna hamna i en situation där vi behöver betala pengar för att vi inte sköter oss som vi ska. Det är egentligen med utgångspunkt i det som jag ställer min följdfråga till det svar jag har fått från ministern.

Jag vet att vi hade en diskussion om detta under valrörelsen och att det fanns väldigt mycket oro, inte minst bland små vattenkraftsägare men också gällande boendemiljöer, kulturmiljöer och så vidare. När regeringen och statsrådet gjorde sitt övervägande kring pausandet, hur vägde man risken för ett överträdelseärende och de negativa miljökonsekvenser som pausen har mot de eventuella fördelar som man kunde se med pausen? Det är min följdfråga.

Fru talman! Klimatpolitiska rådets senaste rapport är glasklar. Sverige är inte på väg att nå de egna klimatmålen. Ansvaret för den uteblivna styrkan i klimatpolitiken vilar nu tungt på regeringen. Samtidigt brukar klimat- och miljöministern framhålla att åtgärder måste ha ett brett folkligt stöd och att en omläggning av politiken därför var nödvändig. Men i ljuset av att en majoritet av befolkningen efterfrågar kraftfulla klimatinsatser som klarar målen undrar jag: Varför fortsätter regeringen att skylla de ökade utsläppen på behovet av en ny inriktning och inväntar en sent tillsatt styrmedelsutredning när både rapporten och forskningen manar till omedelbara åtgärder? Hur avser statsrådet konkret att säkra att de klimatpolitiska målen nås i tid?

Herr talman! Tack, Elin Nilsson, för svaret!

Precis som ledamoten nämner är det viktigt att man har ett långsiktigt arbete när det gäller främmande och invasiva arter. Det är det som har varit så skadligt med den prioritering som regeringen har gjort. Man har underfinansierat det arbetet, vilket också har omintetgjort mycket av de tidigare årens arbete när det gäller att bekämpa främmande och invasiva arter. När man inte kan fullfölja ett långsiktigt arbete med att bekämpa dessa arter växer de ju till och sprider sig. Det gör att de pengar som man har satsat under tidigare år så att säga har slängts i sjön.

Det var ändå uppfriskande, tyckte jag, att av ledamoten från Sverigedemokraterna få höra att det där blev dumt och att det var fel. Men vi får väl nöja oss med att regeringen nu har kommit till insikt om att det faktiskt krävs tillräckliga resurser för att detta viktiga arbete också långsiktigt ska ge resultat.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om förvaltningen av skyddad natur

Fru talman! Tack, Elin Nilsson, för anförandet!

Jag hade tänkt fråga vad som hände med den liberala miljöpolitiken. Men som vi hörde från ledamoten från Moderaterna låter det som om åtminstone två partier i regeringen har tillnyktrat och insett att de prioriteringar man har gjort på det här området i tidigare budgetar inte har varit bra. Man har kommit till bättre insikt. Det är gott så.

I det senaste replikskiftet med ledamoten från Sverigedemokraterna gavs ett besked om att det blev tokigt när det gällde just finansieringen för att hantera främmande och invasiva arter. Jag är intresserad av att få höra om det också är Liberalernas uppfattning att det inte var en medveten prioritering utan att det helt enkelt blev tokigt.

Fru talman! Tack till Staffan Eklöf för svaren!

Jag kan förstå att regeringspartierna vill ha fokus på något annat än det som betänkandet faktiskt handlar om – att man lägger störst fokus på att diskutera om och i så fall hur vi ska skydda natur fast frågan egentligen är om det finns tillräcklig styrning, tillräckliga verktyg och tillräckligt med medel för att sköta den natur som redan är skyddad.

Jag tycker inte att man ska spela bort kritiken genom att hänvisa till kreativ bokföring. Man gör stora besparingar på miljöområdet i en flerårig plan, och sedan skjuter man till en del av denna neddragning och kallar det för en av de största satsningarna på miljöområdet. Det är falsk matematik, Staffan Eklöf.

Man hänvisar till budgeten 2022 och säger att det var en M-KD-SD-budget som den dåvarande regeringen styrde på. Ja, det är väl förvisso sant att det gjordes justeringar i den budgeten, men inte på miljöområdet. Det är ohederligt att försöka framställa det som att M, SD och KD var ansvariga för den budgeten på miljöområdet.

Jag skulle vilja höra mer om hur sverigedemokrater resonerar kring det effektiva i en politik som kräver långsiktighet när det gäller skötseln av den värdefulla natur vi har och de negativa konsekvenser som neddragningarna har fått, inte minst när det gäller de främmande, invasiva arterna. Hur kan Sverigedemokraterna stå bakom en så kortsiktig prioritering samtidigt som man väljer att sänka skatterna för dem med högst inkomster?

Fru talman! Tack, Staffan Eklöf, för anförandet!

Jag kan inte annat än slås av att vi har sett en ganska stor skillnad i hur regeringspartierna så här långt har tagit sig an denna debatt.

Vi började med ett anförande från Moderaterna om någon form av tillnyktring. Man menar att de prioriteringar man tidigare har gjort på detta område har varit skadliga för miljön och att man nu kommer att göra bättre ifrån sig framåt.

Sedan kom ett anförande och replikskiften med Kristdemokraterna, som vill ha större fokus på om vi över huvud taget ska skydda natur och inte vill prata så mycket om den natur som redan är skyddad och hur den ska skötas.

Likaså hade Sverigedemokraternas ledamot ett väldigt stort fokus på diskussionen som gäller om vi ska skydda och i så fall hur vi ska skydda, när debatten egentligen handlar om kritiken från Riksrevisionen för att regeringen inte gör tillräckligt när det gäller skötseln av den natur som redan är skyddad.

Sverigedemokraterna lyfter dock i sin reservation behovet av bättre underhåll av vandringsleder i fjällen. Det är en viktig fråga – det håller jag med om. Men samtidigt stöder Sverigedemokraterna en regering som har skurit ned på resurserna för hela den skyddade naturen: nationalparker, reservat och friluftsområden i hela landet. Länsstyrelserna varnar för att de inte längre har råd att sköta de skyddade områdena. Spångar och leder förfaller, och viktiga naturvårdsinsatser uteblir, särskilt när det gäller främmande, invasiva arter.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om förvaltningen av skyddad natur

Hur kan ni i ena stunden efterlysa mer statligt ansvar för fjällvandringen och i nästa stund stå bakom en regering som underfinansierar förvaltningen av naturen i hela Sverige?

(Applåder)

Fru talman! Tack, Kjell-Arne Ottosson, för ditt svar!

Det är fortfarande så att regeringen har gjort denna prioritering så här långt under mandatperioden. Ni har dragit ned på miljöbudgeten med över 7 miljarder kronor. Det är en prioritering som ni har gjort.

Vi ser konsekvenserna av detta: Den miljö som vi har satt av för att skydda har vi inte kunnat sköta. Värden går förlorade. Invasiva främmande arter som man under många år har lagt både tid och resurser på att bekämpa har tillåtits spridas. De pengar vi har satsat tidigare är i princip pengar som vi har slängt i sjön på grund av den här regeringens prioriteringar.

Om man lyssnade på ledamoten från Moderaterna verkade det som att regeringen ändå har kommit till insikt efter att ha varit runt och tittat på vilka effekter den egna politiken har fått. Regeringen verkar förstå att man inte kan fortsätta så här, och det tycks komma stora satsningar på området.

Vi vet ju vad effekterna blir. Min fråga till ledamoten blir då: Hur kan man som kristdemokrat stå bakom en politik som så tydligt har en negativ effekt på gles- och landsbygd?

Fru talman! Tack, Kjell-Arne Ottosson, för anförandet!

Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 5 i betänkandet, vilket jag glömde i mitt anförande.

Det dök upp en rad frågor i huvudet när jag lyssnade på Kjell-Arne Ottosson. Jag tänkte börja med att ställa frågan om Kristdemokraterna, baserat på det som jag hörde ledamoten säga i talarstolen, står bakom Kunming-Montreal-ramverket för biologisk mångfald, som den här regeringen har undertecknat.

I mitt eget anförande lyfte jag fram frågan om att förvalta den skyddade natur vi har. Dels handlar det om miljön, dels handlar det om människors tillgång till friluftsliv. Men det handlar också om sysselsättning i glesbygd och på landsbygd. Kristdemokraterna talar ofta om att värna landsbygden och lokala jobb. Men när regeringens nedskärningar slår direkt mot skötseln av nationalparker och reservat drabbas just landsbygden hårdast. Turismföretag och lokala näringsidkare ser hur besöksantalen minskar, naturreservaten försämras och leder förfaller.

Hur kan Kristdemokraterna försvara att man försämrar förutsättningarna för landsbygdens ekonomi och jobb när man gör de prioriteringar man har gjort när det gäller skötsel av skyddad natur?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om förvaltningen av skyddad natur

Fru talman! Skyddad natur är ryggraden i vårt arbete för att bevara biologisk mångfald och ekosystemtjänster. Våra nationalparker och naturreservat är en stolthet och en tillgång för oss alla – för naturen, för friluftslivet, för turismen och för våra framtida generationer.

Men Riksrevisionens granskning visar att förvaltningen av de områdena inte fungerar som den ska. Bristerna är allvarliga, och risken att undergräva både våra miljömål och människors tillgång till naturen är tydlig.

Riksrevisionens rapport gör det tydligt att skyddet av vår natur inte bara handlar om att rita reservat på en karta. Det kräver en aktiv förvaltning, och det krävs tillräckliga resurser.

I dag ser vi hur länsstyrelsernas medel för skötsel av skyddad natur har minskat kraftigt med regeringens politik. Man undrar vem regeringsföreträdarna lyssnade på i början av mandatperioden som sa att vi behöver mindre pengar för att sköta den skyddade naturen och vilka man sedan har talat med som har sagt att vi behöver mer pengar. Det är bra om regeringen nu gör stora satsningar på det här området. Det behövs verkligen.

Naturvårdsverket har varnat för att resurserna är otillräckliga och att viktiga åtgärder inte genomförs. Nationalparker och reservat har spångar och leder som förfaller, ängs- och betesmarker växer igen och hotade arter får inte den uppföljning och det stöd som krävs för att bekämpa främmande och invasiva arter.

Vi ser också hur skötselplaner för våra skyddade områden inte uppdateras i den takt som krävs. En tredjedel av våra naturreservat saknar i dag aktuella skötselplaner. Det gör att förvaltningen blir ineffektiv och att viktiga naturvärden riskerar att gå förlorade.

Men detta handlar inte bara om naturen. Det handlar också om människor och sysselsättning. Bristande skötsel av skyddad natur påverkar friluftslivet, turismen och lokala ekonomier. Leder och rastplatser som inte underhålls gör det svårare för människor att ta sig ut i naturen. Naturum och besökscenter tvingas skära ned på sin verksamhet. Det gör det svårare för barn och ungdomar att få lära sig om vår natur.

Turismföretag och näringsidkare som är beroende av en välskött natur får också sämre förutsättningar att bedriva sina verksamheter. Skyddad natur är alltså inte bara en fråga om miljö. Det är en fråga om jämlik tillgång till rekreation, om folkhälsa, om landsbygdens utveckling och om lokala gröna jobb.

Vi vet att naturturismen omsätter omkring 191 miljarder kronor och skapar sysselsättning för 167 000 personer framför allt på gles- och landsbygd. När skyddade områden försummas hotas även de jobben och möjligheterna för vår gles- och landsbygd.

Fru talman! Samtidigt ser vi att regeringens politik, åtminstone så här långt under mandatperioden, har gått i rakt motsatt riktning mot det som krävs. Nedskärningarna i miljöbudgeten har lett till att förvaltningen av skyddad natur drabbas hårt. Friluftslivets möjligheter försämras, arbetstillfällen hotas och Sveriges miljömål glider längre ifrån oss.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om förvaltningen av skyddad natur

Riksrevisionen konstaterar att regeringen inte har gjort tillräckligt för att följa upp hur skötseln av skyddad natur fungerar och att den saknar en sammanhållen strategi för att säkerställa att våra skyddade områden faktiskt bevarar de värden de är tänkta att skydda.

Fru talman! Det är dags för regeringspartierna att ta ansvar. Vi kan inte låta skyddad natur förfalla. Vi kan inte låta människors möjligheter att njuta av naturen begränsas av bristande resurser och politisk passivitet. Skyddad natur är en investering i framtiden, för miljön, för människor och för vår ekonomi.

Därför måste vi ha en politik som tar detta på allvar, som säkerställer att skyddade områden sköts och att människor kan fortsätta att ha tillgång till den natur som för många är en viktig del av vår gemensamma svenska identitet.

(Applåder)

I detta anförande instämde Anna-Caren Sätherberg (S).

Fru talman! Jag tackar Marléne Lund Kopparklint för svaret.

Det är tydligt för mig att ledamoten är väl påläst. Därför gör det så ont att inse konsekvenserna av den förda politiken. Det krävs ihärdighet och långsiktighet när man bekämpar invasiva främmande arter. Vi har ju sett i rapport efter rapport vad som händer nu när resurserna saknas: De invasiva arterna tar över. Man förlorar både år och resurser man har lagt på att bekämpa invasiva arter när man låter dem växa fritt.

Det är ju otroligt korkad politik att prioritera skattesänkningar för de rikaste framför att se till att behålla de naturvärden som vi har lagt tid och ekonomiska resurser på att sköta. Ledamoten kan ju inte tycka att det här är rätt. Det är väl ändå så att Moderaterna har insett att man gjorde fel när man skar ned på miljöbudgeten?

(Applåder)

Fru talman! Tack, Marléne Lund Kopparklint, för anförandet!

Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det jag precis hörde. Är det så att Moderaterna har kommit till insikt om att man har gjort fel hittills under mandatperioden? Man har ju genomfört neddragningar på miljöbudgeten på över 7 miljarder. Man har gjort minskningar i miljöbudgeten och lagt ut dem i en flerårsplan för att sedan lägga tillbaka en del av pengarna och kalla det en satsning.

Jag hörde dock någonting annat än att man slår blå dunster i ögonen på folket. Det lät i alla fall i inlägget som att Moderaterna inser att man inte kan sköta miljöpolitiken i Sverige så här och som att det kommer att komma stora satsningar för att se till att vi framöver faktiskt tar hand om den natur vi skyddar.

Moderaterna talar gärna om effektivitet och resultat, men hittills har vi sett det motsatta. Det är inte effektivt och ger inga positiva resultat.

Som ledamoten sa poängterar Riksrevisionen att regeringens bristande styrning och dess nedskärningar har lett till att viktiga naturvärden riskerar att gå förlorade. Länsstyrelsen har fått kraftigt minskade medel och saknar de resurser som är nödvändiga för de skötselåtgärder som behövs.

Hur kan ledamoten försvara en politik som å ena sidan säger sig vilja skydda naturen men å andra sidan inte ger vare sig de verktyg eller de resurser som krävs för att sköta den?

Herr talman! Jag ska börja med att svara på en fråga som jag fick av Helena Storckenfeldt. Nej, vi vill inte avskaffa det kommunala vetot, inte ens för havsbaserad vindkraft. Däremot är det rimligt att kommunerna lämnar besked i ett tidigare skede.

Jag skulle vilja ha svar på hur Sverigedemokraterna ser på det kommunala vetot när det gäller uranbrytning. Samtidigt ger jag ledamoten möjlighet att svara på min första fråga: Hur ser ledamoten på det faktum att regeringsunderlaget bryter mot den svenska klimatlagen genom att sakna en handlingsplan som uppfyller lagens krav?

Herr talman! Tack för anförandet, Martin Kinnunen! Det var massor med grejer jag egentligen skulle vilja hinna diskutera. Tid finns dock inte till det.

Jag vill börja med att notera någonting som jag kanske tyckte hörde till det mest uppseendeväckande, nämligen att Martin Kinnunen och Sverigedemokraterna saknar svensk brunkol, svensk olja och svensk gas. Kanske borde jag inte vara förvånad.

Är kärnkraften det mest miljövänliga sättet att producera energi på? Det kanske man kan säga om man är helt blind för utvinningen av uran och hur vi ska klara av att ta hand om kärnavfallet.

Projektet Västvind var uppe till diskussion. Till skillnad från vad ledamoten hävdade fanns det goda förutsättningar för det projektet rent investeringsmässigt – kanske framför allt på grund av det korta avståndet för anslutning, vilket gjorde att investeringskalkylen för projektet gick ihop från första början.

Avslutningsvis: Sverigedemokraterna brukar vara väldigt tydliga med hur viktigt det är att vara laglydig och att vi behöver stärka rättssamhället i Sverige – se till att människor följer lagen, helt enkelt. Jag kan då konstatera att Klimatpolitiska rådet har dömt ut regeringspartiernas klimatplan som otillräcklig och utan konkreta åtgärder. Rådet konstaterar att Tidöregeringen skjuter upp viktiga beslut till nästa mandatperiod.

Hur ser ledamoten på det faktum att regeringsunderlaget bryter mot den svenska klimatlagen genom att sakna en handlingsplan som uppfyller lagens krav?