Fru talman! Tack, ledamoten, för svaret!

Jag tror att ledamoten är mycket väl medveten om den kritik som har riktats mot regeringen när det gäller de drakoniska neddragningarna på just miljö- och klimatområdet. Det är också så att pengarna för att till exempel bekämpa invasiva arter ströks. Sedan har regeringen i efterhand lagt tillbaka en del – en femtedel – av medlen och kallar det för en satsning.

Problemet med den typen av politik är att mycket av arbetet går förlorat – särskilt när det gäller just bekämpandet av invasiva arter. Jag håller dock med om att det är ett ideologiskt vägval. Jag tycker inte att jag har någonting att lära av den här regeringens politik på detta område.

En annan fråga som ledamoten lyfte upp i sitt tal och som hon även lyfte fram som någonting hon håller varmt om hjärtat är kemikaliefrågorna. När det gäller dessa finns ett aktuellt utskottsinitiativ gällande metylenklorid. Jag hoppas att ledamoten röstar för detta i morgon när vi ska ta ställning till om vi ska inleda beredningen av detta ärende. Kommer du att göra det, Marléne Lund Kopparklint?

Fru talman! I dag debatterar vi ett betänkande som rymmer både viktiga framgångar och flera allvarliga brister.

Jag vill inleda med att säga någonting om det kommande beslutet om att inrätta Nämdöskärgårdens nationalpark. Detta är både efterlängtat och välkommet. Det är glädjande att regeringen har tagit det här initiativet och att vi nu får se Sveriges första marina nationalpark i Östersjön. Det är faktiskt en viktig milstolpe för svenskt naturvårdsarbete.

Att skydda unika områden som Nämdöskärgården är avgörande för att bevara biologisk mångfald, säkra fiskbestånd, skydda känsliga arter och ge människor möjlighet till friluftsliv och rekreation i en orörd miljö. Det här är bra, och det förtjänar regeringspartierna ett erkännande för. Men samtidigt måste det sägas tydligt att detta inte får vara ett beslut som blir ett alibi för en i övrigt alltför passiv naturvårdspolitik.

Det som oroar mig djupt, och som vi socialdemokrater är kritiska mot, handlar om att regeringen inte visar det politiska ledarskap som krävs för att ta ett helhetsgrepp om naturvården. Vi ser detta när regeringen konsekvent väljer att säga nej till viktiga förslag som exempelvis handlar om att stärka miljöövervakningen.

Vi ser det också när man säger nej till att införa tydliga och skarpa mål för biologisk mångfald och när man väljer att inte ge tillräckliga resurser till myndigheterna för att de ska klara sina uppdrag. Vi har reservationer som handlar om just detta. Låt mig nämna några exempel.

Vi socialdemokrater vill stärka miljöövervakningen. Vi anser att Sverige behöver en långsiktig och stabil finansiering av miljöövervakningen så att vi kan följa upp hur vår natur mår och hur politiken fungerar. Utan data – ingen kunskap. Utan kunskap – inga vettiga beslut. Regeringen säger dock nej och hänvisar till att arbete pågår.

Fru talman! Detta duger inte. Bristerna är väl kända, och det är nu vi behöver agera.

Vi har också en reservation som gäller behovet av att skydda och restaurera våtmarker. Våtmarker är naturens egen reningsanläggning. De lagrar kol och minskar risken för översvämningar, och de är också livsmiljö för en mängd hotade arter. Att inte göra tillräckligt för att restaurera våtmarker är att blunda för naturens rop på hjälp.

Vi ser också ett behov av att öka hänsynstagandet till miljö och klimat vid eventuell exploatering av våtmarker. Det är avgörande för att kunna minska utsläppen av växthusgaser och bevara de ekosystemtjänster som våtmarker tillhandahåller. En fortsatt exploatering av våtmarker riskerar att underminera de framsteg som nu görs med återvätning av våtmarker. Här gör regeringen inte tillräckligt. Därför vill jag också yrka bifall till vår reservation 29 om återvätning av dikade våtmarker och andra restaureringsåtgärder.

Fru talman! Det är nog här som den grundläggande konflikten kring naturvård står. Regeringens linje verkar vara att bara göra precis så mycket som krävs enligt regelverket men inget mer. För oss socialdemokrater är det självklart att politik också handlar om att ta det ansvar som krävs för att låta naturens behov vara styrande.

Naturen anpassar sig inte efter byråkratiska gränser. Det är inte Östersjön, skogarna eller våtmarkerna som säger: Bra, här har ni gjort tillräckligt enligt den ena eller den andra paragrafen! Naturen kräver mer. Den kräver att vi tar vårt ansvar som förvaltare av planeten och av vår natur och att vi gör detta på allvar.

Fru talman! Biologisk mångfald och ekosystem är kanske ord som känns abstrakta för många. Men det handlar om någonting väldigt konkret. Det handlar om luften vi andas, vattnet vi dricker, maten vi äter och klimatet vi lever i. Det handlar om att bin ska pollinera våra grödor, att skogar ska ta upp koldioxid, att fiskbestånd ska kunna återhämta sig och att marker ska kunna hålla kvar vatten vid skyfall. Utan fungerande ekosystem finns inget fungerande samhälle.

Fru talman! Vi står mitt i en kris för den biologiska mångfalden. Varje dag förlorar vi arter, livsmiljöer och värden som inte går att återskapa. Det sägs att vi är den första generation som på allvar ser konsekvenserna av naturens nedbrytning och också den sista som har en verklig möjlighet att vända utvecklingen. Det förpliktar. Då måste vi säga att vi gör det som faktiskt krävs för att naturen ska kunna återhämta sig.

Nämdöskärgårdens nationalpark är alltså ett steg i rätt riktning, men det är inte tillräckligt. Vi behöver mer. Vi behöver stärka miljöövervakningen. Vi behöver skydda och restaurera våtmarker. Vi behöver stoppa invasiva främmande arter. Vi behöver rädda Östersjöns ekosystem. Vi behöver långsiktiga resurser för våra myndigheter. Det är detta som krävs om vi menar allvar med att skydda naturen och att säkra robusta ekosystem.

Fru talman! Jag skulle vilja höra från regeringspartierna här i kammaren varför de säger nej till förslag som skulle ge Sverige en starkare miljöövervakning. Varför säger ni nej till skarpare mål för biologisk mångfald? Varför säger ni nej till mer resurser till myndigheterna som ska skydda och sköta naturen? Är det för att ni tror att det inte behövs? Är det för att ni tycker att naturen klarar sig bra just nu? Eller är det för att ni är rädda för att stöta er med intressen som inte vill se ett starkare naturskydd?

Påfrestningarna för naturen väntar inte. Situationen i naturen kräver handling här och nu. Men regeringspartierna tycks, som så ofta, hoppas att någon annan ska ta ansvar längre fram, någon annan gång. Men naturen väntar inte. Ekosystemen går inte att pausa till nästa budget, till nästa utredning eller nästa mandatperiod.

Varje dag utan handling är en dag då vi förlorar lite mer av det som gör livet möjligt: rent vatten utan farliga kemikalier, frisk luft, mat på bordet och natur att leva i.

Vi socialdemokrater är tydliga: Vi är beredda att ta ansvar och göra det som krävs. Men jag frågar mig, fru talman: Vem är det som regeringspartierna tror ska ta ansvaret, eftersom de själva inte verkar känna sig uppgiften mogna?

Fru talman! Tack, Kjell-Arne Ottosson, för frågan! Att jag inte väljer att ta upp äganderätten som en kritik gentemot regeringen är kanske ganska självklart. Jag tycker att regeringens företrädare och även de ledamöter i miljö- och jordbruksutskottet som lyfter de frågorna gör det med all förtjänst som krävs.

Om jag ska kritisera något när det gäller detta med äganderätten är det att vi uppenbarligen inte gör tillräckligt för att skydda den natur som vi alla är beroende av. Jag är inte säker på att det är kopplat till den äganderätt som jag tror att Kjell-Arne Ottosson i första hand syftar på, alltså den som gäller jord- och skogsbruk. Där tror jag precis som Kjell-Arne Ottosson att det behöver bygga på ett stort mått av förtroende och tro på att de som äger och förvaltar skog och jordbruk gör det på ett bra sätt.

Men vi ser ju att vår miljö, inte minst när det kommer till kemikalier, blir ohälsosam för människor. Vi gör inte tillräckligt för att skydda människors hälsa och den miljö som vi alla är beroende av. Det borde vi kunna vara överens om. Det är också där min kritik ligger.

Regeringen gör inte tillräckligt. Regeringen prioriterar andra saker, inte minst skattesänkningar för de rikaste, framför att skydda människors hälsa och vår natur.

Fru talman! Jag tackar Kjell-Arne Ottosson för möjligheten att resonera om detta.

Jag tror att den politiska diskussionen och debatten om gränsdragningen mellan skydd av natur och äganderätt är värd att nyansera. Det är väldigt lätt att köra i diket i dessa frågor.

Socialdemokraterna vill inte se något allmänt stärkande av äganderätten. Men vi tycker att det finns anledning att lösa de frågor som är kopplade till skogen. Här finns i dag en rättsosäkerhet där skogsägare inte får ersättning eller inte får ersättning i tid när det görs inskränkningar i deras äganderätt. En sådan situation kan vi inte fortsätta att ha i Sverige.

Också här förtjänar regeringen kritik. Man har snart haft en hel mandatperiod på sig att lösa denna fråga. Än så länge har vi sett tre fyra olika utredningar, men ingen har levererat en lösning på problemet. Även här har regeringen en hemläxa att göra.

(Applåder)

Fru talman! Jag tycker att ledamotens inlägg sätter fingret på precis det som var min kritik i min replik på ledamotens anförande. Man pratar gärna om att skydda vår natur och stå upp för människors hälsa, men fina ord döljer inte att man denna mandatperiod har gjort neddragningar på över 7 miljarder på detta budgetområde för att sedan dutta på lite i slutet och kalla det för satsningar.

Den kritik jag och Socialdemokraterna har mot regeringen skäms vi inte ett dugg för, oavsett om ledamoten säger att den är skamlig. Det är ju fler än Socialdemokraterna som pekar på att resurserna är otillräckliga, inte ”bara” miljöorganisationer utan även myndigheter.

Om denna diskussion ska leda till något fruktbart måste regeringsföreträdarna inse och stå upp för de budgetprioriteringar regeringen har gjort. Man har kapat resurserna till klimat och miljö och använt dem för att sänka skatterna för dem med allra högst inkomster.

Fru talman! Kjell-Arne Ottosson håller helt med om att man helst inte ska expropriera om man inte måste. Men frågan var om man är beredd att höja ersättningen, som Centerpartiet har föreslagit, om det ändå sker. Detta svarade Kjell-Arne Ottosson inte på.

I Grundlagskommittén har Tidöpartierna majoritet, och tillsammans med Tidöpartierna har Kristdemokraterna också majoritet i riksdagen. Det går alldeles utmärkt att lägga fram förslag om stärkt äganderätt, om man så vill. I Grundlagskommittén valde man att inte göra det, trots att bland annat Centerpartiet drev på för det.

Visst kan vi diskutera vem som har drivit på för vad i kommittén, men där har vi nog lite olika bild. Slutsatsen är dock superenkel. Det har inte kommit något till riksdagen om stärkt äganderätt utifrån de förslag som hade kunnat läggas fram. Detta är regeringen ansvarig för, och i den ingår Kristdemokraterna och Kjell-Arne Ottossons kamrater.

Kommer vi att få förslag från regeringen om stärkt äganderätt innan mandatperioden är slut? Det är min fråga till Kjell-Arne Ottosson.

Fru talman! Det talas mycket om äganderätten nu. Precis som Kristdemokraternas ledamot själv framförde är äganderätten grundlagsskyddad. Man säger sig vilja värna den enskilda markägaren och att det är en prioritet.

Jag har gång på gång hört Kristdemokraternas ledamot framföra ordet äganderätt. Men jag har inte hört honom framföra vad det innebar för den enskilda markägaren när det kom en regering som drastiskt skar ned på anslagen som skulle gå till de skogsägare som vill skydda sin skog. Man kan fråga sig, fru talman, om dessa markägare inte är lika viktiga för Kristdemokraterna och om deras äganderätt inte spelar lika stor roll.

Det som händer när en regering under väldigt kort tid drastiskt drar ned ersättningen till markägare är att de mark- och skogsägare som frivilligt har tagit initiativ till att få sin skog skyddad och bara väntar på en utbetalning från staten får vänta i år. Detta är ett stort problem för tilliten till systemet och till att vi har ett fungerande system som värnar ingångna avtal.

Jag har fått flera samtal från bestörta markägare och skogsägare. De har ingått ett avtal och förväntat sig en utbetalning, men den har inte kommit.

Räknas de markägare som på frivillig väg och på eget initiativ vill få sin skog skyddad?

Fru talman! Tack, ledamoten, för ett klargörande svar!

Det tydliggjordes vad som gäller om en regering pressar ned naturvårdsbudgeten och markägare samtidigt räcker upp handen och säger att de gärna vill ingå avtal om att skydda skyddsvärd skog, som kanske har funnits i generationer och som man vill spara till framtida generationer. Om det inte finns pengar är skogen enligt ledamoten inte skyddsvärd nog. Det är enligt mig, fru talman, ett översitteri som inte hör hemma i en sansad och rimlig skogsdebatt.

Man måste se till att de som vill skydda sin skog ska få skydda den. Genom att minska budgeten blir det ett mycket snävare kriterium och urval. Det är ett hån mot alla skogsägare som är stolta över sin mark och över vilka naturvärden man har. De har kanske fått skogen i arv och vill förvalta den, ta fram skogens fina naturvärden, använda den som utflyktsmål och med stolthet visa upp den.

Fru talman! Det är beklagligt att man onödigt mycket polariserar i frågan. Det är inte kontroversiellt för en skogsägare att vilja ha ett skogsbruk i en del av skogen och samtidigt vilja skydda en annan del. Det borde inte vara svårt att hitta en framgångsrik väg för det.

Men från regeringssidan och från ledamoten hör vi ofta en polariserande ton. Man förminskar skyddet och artskyddet. Det syns inte ett spår av en lösningsorienterad ansats för att hitta ersättningsmodeller som till exempel kan se till att konfliktarter blir bonusarter. Den som jobbar med naturen och har naturvärden på sin mark skulle därigenom få en extra intäkt och extra lönsamhet. Det vore, fru talman, att öka dialogen och samsynen i skogspolitiken.

Fru talman! Tack till Kjell-Arne Ottosson för anförandet!

Jag tänkte att vi ska prata lite grann om våtmarker. Vi är båda medvetna om att en restaurering av våtmarker har positiva effekter för både natur och klimat, ibland samtidigt. En av de frågor jag lyfte upp i mitt anförande handlar om den kritik som vi socialdemokrater har mot regeringen för att man inte gör tillräckligt när det gäller att få stopp på exploateringen av våtmarker.

Kjell-Arne Ottosson satt inte i den förra Miljömålsberedningen, vilket jag själv gjorde. Ett av förslagen som Miljömålsberedningen var överens om var att ha en större försiktighetsprincip kopplat just till exploateringen av våtmarker. Man ska ta särskild hänsyn när man ändå exploaterar våtmarker.

Min fråga till Kjell-Arne Ottosson är: Känner han till om det här är någonting som regeringen har för avsikt att ta vidare från Miljömålsberedningens betänkande?

Fru talman! Tack till ledamoten för svaret!

Jag vet inte om ledamoten medvetet missförstod min fråga eller om jag uttryckte mig oklart. Men när det gäller exploateringen av våtmark handlar det problem som myndigheterna har lyft fram om att vi bebygger våtmark. Det handlar inte sällan om vägprojekt men också om industri- och bostadsbebyggelse.

Problemet just nu är att vi trots att regeringen satsar en hel del på åtgärder för att återväta våtmark förlorar mer hektar våtmark i form av den exploatering som jag pekar på än vi åstadkommer genom förbättringar av tidigare utdikade våtmarker. Så länge vi har det förhållandet är det en förlorande kamp vi för där vi gör oss av med mer våtmark genom exploatering än vi återskapar.

Frågan är därför oerhört viktig. Jag är väldigt glad för och positiv till att Miljömålsberedningen i denna fråga, till skillnad från i frågan om torv, var helt enig om att gå vidare med förslaget om en större försiktighetsprincip när man exploaterar just våtmark.

Det behöver inte betyda ett totalt stopp. Det finns ju också sätt att till exempel bygga väg genom våtmarksområden som tar hänsyn till att det är våtmark och som gör att man kan behålla stora delar av våtmarken. Men så sker inte exploatering i dag.

Eftersom ledamoten inte vet hur regeringen tänker kan det ändå vara intressant att få veta hur ledamoten tänker. Tycker ledamoten, precis som jag och Socialdemokraterna, att vi behöver göra både och? Vi behöver både restaurera skadade våtmarker och, framför allt, få ett stopp på den urskillningslösa exploateringen av våtmarker.

Fru talman! Vi debatterar i dag ett betänkande bestående av en proposition om en ny nationalpark i Nämdöskärgården. Betänkandet behandlar även motioner om naturvård från den allmänna motionsperioden. I det här sammanhanget vill jag passa på att yrka bifall till reservation 22.

Fru talman! Jag tänkte inleda med att prata om Nämdöskärgården. Sverigedemokraterna har inget annat förslag än det i propositionen som det ska beslutas om i riksdagen inom kort. Vi har ingenting emot naturskydd i den här delen av skärgården. I grunden har vi heller ingenting emot en nationalpark, varför vi inte heller har följdmotionerat. Men, fru talman, samtidigt tror jag att det behöver diskuteras vad man vill uppnå när man bildar en nationalpark.

Området som nu ska bli park har redan tre olika former av skydd. Det är inte tal om att det ska exploateras. Det bedrivs inget storskaligt fiske. Den jakt som bedrivs är i dag begränsad och sker med tydligt mervärde för den biologiska mångfalden. I grunden ska jakten som sker i dag kunna fortsätta även när det är en nationalpark. Det ska inte bli några särskilt stora förändringar; det är också det som har kommunicerats till de boende.

Fru talman! När man talar med människor som bor i området nås man ändå av en kritik mot processen, som jag tycker att man måste ta på allvar. Den utlovade förstudien genomfördes aldrig. Öborna har heller inte uppfattat det som att deras oro tas på allvar. Den kan handla om att det ska göras inskränkningar i framtiden som inte presenterats nu.

Oron handlar också om besökstrycket. Det kommer inte att ske någon större förändring vad gäller skyddet, utan det bibehålls. Men besökstrycket kan öka kraftigt. Det kan få konsekvenser för biologisk mångfald. Därför tycker vi från sverigedemokratisk sida att det är viktigt att myndigheterna noga bevakar den överspillningseffekt som inrättandet av nationalparken kan föra med sig. Rädslan är att inrättandet exempelvis leder fram till att fler lägger till med båtar i närområdet, framför allt precis utanför nationalparken, där fågellivet kan störas under känsliga perioder. Det sker redan i dag.

Jag har själv vandrat runt på de här öarna och sett att man kan hitta skräp. Man kan också få höra berättelser om turister som helt enkelt inte känner till de regler som råder eller inte läser på de skyltar som finns uppsatta. De släpper exempelvis lös hundar trots att de inte får och orsakar på så vis skada på betande får.

Vår förhoppning är att de här farhågorna inte ska besannas utan att inrättandet av parken stärker – inte försvagar – skyddet av den biologiska mångfalden. Men om saker inte går som planerat är det viktigt att vara öppen för att vidta åtgärder samtidigt som man tillser att inte försvåra för de få människor som fortfarande bor ute på öarna i skärgården och skänker dem liv året om.

Fru talman! Jag tänkte även säga några ord om EU:s ramdirektiv för vatten. Det finns problem såväl med direktivet i sig som med den svenska tillämpningen.

EU:s vattendirektiv trädde i kraft år 2000 och syftar till att värna och förbättra akvatiska ekosystem samt främja hållbar vattenanvändning. Det är högst befogat eftersom tillgång till rent vatten är en grundläggande förutsättning för liv. Samtidigt skapar direktivet hinder för att effektivt avlägsna näringsämnen och läkemedelsrester, och rättsfall har visat att det begränsar utbyggnaden av reningsverk som krävs för optimal rening. Direktivet försvårar också för investeringar i avancerad teknik för att rena läkemedelsrester och tenderar att gynna mindre effektiva anläggningar.

Vi har också kunnat se hur miljöskyddet på området exempelvis lett till nedläggningar av gruvor. Vi var i Sverige tidigare självförsörjande på kalk till industri och miljö- och vattenvård. I dag måste vi importera kalk. Gåsgruvan stängdes nyligen eftersom man ansågs ha för höga gränsvärden av uran, samtidigt som nivåerna är tillåtna i dricksvatten. Det framstår som befängt och kontraproduktivt.

Från Sverigedemokraternas sida hoppas vi att regeringen inom EU ska fortsätta att aktivt verka för att reformera vattendirektivet så att miljöfrämjande verksamheter som avloppsreningsverk och andra samhällsnyttiga åtgärder alltid kan tillåtas. Man bör driva på för att direktivet ska präglas av kostnadseffektiva lösningar och skapa en balans mellan en god vattenmiljö, ett konkurrenskraftigt jord- och skogsbruk samt bevarandet av kulturarv.

Vidare bör man arbeta med en allmän översyn av hur åtgärder enligt direktivet beslutas. Vi vill betona vikten av att införa rimliga undantagsmöjligheter. Utan sådana riskerar direktivet att motverka målen i EU:s förordning om kritiska råmaterial. Nedläggningen av Gåsgruvan är ett exempel, men fler gruvor kan komma efter.

Slutligen vill vi framhålla att förutsättningarna för tillgång till rent vatten varierar inom EU, varför nationellt självbestämmande måste få större utrymme. Vi anser att man bör arbeta för en ordning där medlemsstaternas tillståndsmyndigheter efter noggrann prövning och avvägningar av olika intressen kan godkänna verksamheter av stort samhällsvärde även om miljökvalitetsnormer delvis överskrids, förutsatt att detta inte innebär risker för människor eller djur.

(Applåder)

Fru talman! Till Joakim Järrebring kan jag säga att om Socialdemokraterna önskar samarbeta med Sverigedemokraterna för att förbättra Östersjön kan vi boka ett möte och prata ihop oss om hur vi ska gå till väga, om vi ska utforma förslagen tillsammans eller hur vi ska göra.

Problemet nu när vi behandlar ärendet i utskottet är att det kan uppstå en situation där en minoritet i riksdagen yrkar bifall till ett tillkännagivande. Vårt tillkännagivande skulle då inte vinna omröstningen. Till exempel skulle ett socialdemokratiskt tillkännagivande då kunna vinna omröstningen – men det skulle fortfarande inte vara med majoritetens stöd.

Vi vill inte medverka till att ett förslag som vi inte är säkra på innebär förbättringar för Sverige vinner. Det är mot den bakgrunden man ska se det särskilda yttrandet från Sverigedemokraterna.

Om Socialdemokraterna vill diskutera samarbete med Sverigedemokraterna för att förbättra situationen i exempelvis Östersjön är det välkommet. Det räcker att skicka ett mejl. Då bestämmer vi tid och plats för att diskutera det här närmare.

Som situationen är nu i utskottet kan Sverigedemokraterna inte medverka till att socialdemokratiska reservationer vinner omröstningar utan att vi kan påverka utfallet. Vi vill såklart kunna påverka hur politiken för Östersjön utformas. Därför har vi lämnat ett särskilt yttrande.

Jag noterar att det finns särskilda yttranden även från Socialdemokraterna i detta betänkande om nationalparken trots att de inte hade några egna förslag.

Fru talman! Tack, Joakim Järrebring, för frågorna!

Jag följde inte den socialdemokratiska kongressen så nära att jag känner till vilken öpolitik Socialdemokraterna beslutade om eller om det enbart var så att man kom fram till att man ska införa något slags öpolitik. Det är ju så man brukar göra i politiken när man saknar egna förslag om någonting – man sätter upp en etikett och säger att den här politiken är väldigt viktig.

Nyligen träffade jag öbor som bor strax utanför den föreslagna nationalparken. Det första ämne jag hörde talas om som var viktigt var ett reformerat strandskydd. Det är ju precis detta vi har beslutat om. Här i riksdagen har vi beslutat om ett reformerat strandskydd, vilket berör vissa typer av verksamheter. Nyligen tillsattes också en utredning som ska förändra strandskyddet i grunden.

Det här är precis det som behövs i en öpolitik. Det är ett betydligt friare system där kommunerna får större inflytande och där beslutsfattandet hamnar närmare människor. Det är inte ett stelbent system som i alla lägen hindrar människor som vill bygga en brygga eller förhindrar att man har en handbollscup på sommaren. Det behövs lite mer frihet på det här området i Sverige. Det är också en fantastiskt bra öpolitik, även vi inte kallade presskonferensen öpolitisk.

Fru talman! Jag tackar för inlägget från Liberalerna. Elin Nilsson inledde anförandet med att Liberalerna är stolta över att man nu har klargjort att det ska vara förbjudet att bottentråla i marint skyddade områden. Det här stämmer tyvärr inte helt, fru talman. Det man gör är att ge myndigheter möjlighet att peka ut om förbudet kan träda i kraft. Men det saknas villkor och principer för när myndigheterna ska kunna införa ett sådant här förbud. Därför undrar jag varför man så tvärsäkert får det att låta som att det nu inte är möjligt att bottentråla i marint skyddade områden. Det är min första fråga.

Min andra fråga, som jag också är väldigt nyfiken att höra svaret på, är hur det blir med Nämdöskärgårdens nationalpark. Kommer det att finnas ett förbud mot bottentrålning där eller inte, som Liberalerna ser processen framför sig? Det hade varit väldigt välkommet med ett strikt skydd, det vill säga att det inte är tillåtet att bedriva fiske som skadar ekosystemen så som bottentrålning gör.

Vargen verkar komma upp i alla anföranden. Det är en fråga som engagerar. Jag blir lite konfunderad. Å ena sidan är man väldigt stolt över den politik som bedrivs. Å andra sidan berör man en av knäckfrågorna: Med en minskad vargstam minskar marginalen för till exempel skyddsjakt. Där tycker jag att det finns en rättviseaspekt som är viktig att ta med sig. Hur ska man till exempel kunna garantera att de fårägare som lever nära vargar och känner oro får möjlighet att bedriva skyddsjakt på de vargar som upprepade gånger tar får när vi ska trycka ned stammen till 170 individer?

Fru talman! Det anförs här att Sverige har haft en väldig vargtäthet. Jag vill nämna att man i Spanien har lyckats med skyddet av varg och har mer än 2 000 individer. I Italien har man mer än 3 000 individer. Frankrike, Polen, Tyskland och Rumänien – alla dessa länder har större vargpopulationer än Sverige. Jag har erfarenhet av arbete med tigrar i Indien och känner till politiken kring stora rovdjur. När jag pratar med mina internationella kollegor om hur vargdebatten låter i Sverige möts jag ofta av en väldig förvåning över hur man kan ha en så stor konflikt om så pass få individer.

Vi ska veta att Sveriges vargpopulation har sitt ursprung i tre individer och att alla de var släkt. Det betyder att de vargar vi har i Sverige är otroligt inavlade. Här skulle det behövas ett utbyte. Det är också ett av villkoren för den lilla population av vargar som vi har och som regeringen föreslår att minska ännu mer. Jag är förundrad över hur en regering som i sin retorik brukar säga sig vilja hålla hårt i pengarna nu vill gå ned till en mer eller mindre individbaserad förvaltning som kommer att bli dyrare. Man är också intresserad av att starta en helt ny myndighet. Det finns ganska mycket mer att prata om.

Jag skulle också snabbt vilja ta upp frågan om strandskyddet. Här har vi ändå ett liberalt parti som menar att detta är en frihetsreform. När jag pratar med människor får jag höra att allemansrätten och möjligheten att gå längs de här vackra platserna värderas väldigt högt. Enligt undersökningar tycker 62 procent att det är en dålig idé att göra den här försämringen av strandskyddet.

Fru talman! Tillståndet för den biologiska mångfalden i Sverige och i resten av världen är kritiskt. Forskare har konstaterat att förlusten av arter och ekosystem är ett lika stort hot som klimatkrisen. Av jordens cirka 8 miljoner växt- och djurarter riskerar nästan 1 miljon att utrotas. Vi är inne i det sjätte massutdöendet. Tidigare massutdöenden har orsakats av meteoritnedslag och geologiska processer, men den här gången är det mänsklig verksamhet som är orsaken till utrotningen.

Även här i Sverige går utvecklingen åt fel håll. Andelen rödlistade arter ökar. De största hoten mot djur och växter i Sverige är skogsavverkning och igenväxning av det öppna landskapets hagar och ängar.

Skogen utgör livsmiljö för en stor del av den biologiska mångfalden i Sverige och är hem för många hotade arter. Dagens intensiva skogsbruk påverkar många arter negativt. I stället för levande skogar med träd av alla åldrar, död ved och en blandning av trädarter består våra skogar i dag till stor del av planteringar med likåldriga granar eller tallar som avverkas långt innan de når sin maximala livslängd. Våra skogar brukas för att ge så hög ekonomisk avkastning som möjligt, och vi har ett skogsbruk som ensidigt prioriterar produktion – på den biologiska mångfaldens bekostnad.

Fru talman! I december 2022 enades världens länder om ett globalt ramverk för att stoppa artutrotningen. Enligt ramverket ska 30 procent av jordens havs- och landområden skyddas till 2030. Det är glädjande att ambitiösa mål finns på plats, men de kommer inte att nås utan ansträngning.

Sverige klarade inte att leva upp till något av de mål som sattes upp till 2020 inom ramen för konventionen om biologisk mångfald. Inte heller nås något av de nationella miljömålen med direkt koppling till den biologiska mångfalden. Det är ett klart underbetyg för ett rikt välfärdsland som Sverige. Det är tyvärr också ett kvitto på att miljöhänsyn fortsatt underställs kortsiktiga vinstintressen.

För att bryta trenden krävs nya styrmedel och ett förbättrat regelverk för att jord- och skogsbruk, fiske och andra verksamheter ska bedrivas hållbart inom naturens gränser. Det krävs också att vi skyddar områden med höga naturvärden från exploatering.

Hur svarar då regeringen på det här allvarliga läget? Tyvärr svarar den med brutala nedskärningar på naturvården. Resurser till skydd och skötsel av värdefull natur har kapats sedan regeringen tillträdde. Pengar till miljöövervakning och insatser för pollinatörer har dragits in. På EU-nivå lobbar svenska ministrar till och med gentemot andra länder för att stoppa viktig lagstiftning om restaurering av natur.

Under två års tid satt jag med i Miljömålsberedningen, som bland annat hade i uppdrag att lägga fram förslag på hur Sverige ska nå både internationella åtaganden om biologisk mångfald och de svenska miljömålen. Resultatet blev ett totalt misslyckande.

Miljömålsberedningen hade chansen att lägga fram historiskt viktiga förslag om att skydda de sista kvarvarande naturskogarna och om att skydda 30 procent av den svenska naturen, vilket hade varit helt i linje med de internationella avtal som Sverige är bundet av och som den här regeringen själv har ställt sig bakom. Men det blev tvärnej från högerpartierna.

Det här är nämligen en regering som kännetecknas av total likgiltighet inför hoten mot naturen. Lyssnar man på de senaste årens debatter om biologisk mångfald i den här kammaren inser man att högerpartiernas inlägg i anmärkningsvärt stor utsträckning handlar om hur de vill döda fler vilda djur snarare än om hur vi kan lösa krisen för den biologiska mångfalden.

Det är galenskap, för det här är en kris som i allra högsta grad drabbar oss själva. Ju mer mångfalden i naturen minskar, desto mer ökar jordbrukets och skogsbrukets sårbarhet för torka, översvämningar och stormar. Ju fler arter som dör ut, desto mer minskar möjligheten att i naturen hitta botemedel mot sjukdomar och tekniska lösningar på framtidens utmaningar.

För egen del tycker jag dock att djur och natur förstås har rätt att finnas bara för sin egen skull. Jag har förmånen att bo granne med ett naturreservat, och jag blir lika glad varje gång jag är där. Det är fint att tänka att det här är natur som ska bevaras för all framtid. Men kanske kan jag inte ens känna mig säker på det längre, för jag vet att det finns gott om politiker på högersidan som vill göra det enklare att upphäva naturreservat. Ja, vi som älskar naturen lever verkligen i en svår och sorglig tid.

Fru talman! Klimatet och tillståndet i ekosystemen hänger ihop. Stora mängder kol binds till exempel i haven, som också producerar en stor del av det syre som finns på jorden. För att de här ekosystemtjänsterna fortsatt ska fungera krävs att havens ekosystem bevaras och att den biologiska mångfalden värnas.

Forskning på kustekosystem har visat att det finns risk att de här miljöerna, som normalt binder mycket kol, i framtiden i stället kan bli utsläppskällor om miljötillståndet blir sämre. Klimatkrisen och havsförsurningen förstärker effekterna av andra havsmiljöproblem som övergödning och syrefria bottnar, vilket påverkar havens motståndskraft.

Trots ett omfattande och långvarigt åtgärdsarbete för en bättre havsmiljö finns det fortfarande mycket som visar att miljötillståndet i Västerhavet och Östersjön inte är bra. De största problemen är kopplade till övergödning, farliga ämnen, fysisk exploatering och fiske. Den svåra problematiken med syrebrist och döda bottnar i Östersjön består.

Det är dock viktigt att komma ihåg att det kan ge resultat när man väl tar till skarpa miljöåtgärder. På flera platser vid kusterna ser man positiva effekter av att utsläpp av fosfor och kväve har åtgärdats genom bättre rening. Havsörnarna var på 1970-talet nästan utrotade, men i dag har de kommit tillbaka. Förbud mot miljögifter har varit en mycket viktig faktor för denna framgång, vilket visar att politiska beslut gör skillnad.

Fru talman! För att vända den negativa trenden för naturen och den biologiska mångfalden behövs givetvis åtgärder inom en lång rad områden utöver dem jag har tagit upp här i dag. Vi behöver ett jordbruk som i mycket större utsträckning främjar artrikedom, där våtmarker bevaras och där djuren får gå ute. Vi måste också begränsa användningen av miljögifter i jordbruket. Den fysiska planeringen måste ta större miljöhänsyn.

Avslutningsvis vill jag återknyta till det jag sa i inledningen. Vi befinner oss i det sjätte massutdöendet. Artutrotningen tillsammans med den globala upphettningen och de föroreningar mänskligheten släpper ut samverkar i en planetär trippelkris. Ingen kommer att lämnas oberörd av dess konsekvenser.

Eftersom det är vi människor som har försatt oss i den här allvarliga situationen är det bara vi som kan och måste lösa den. Därför behövs politiskt ledarskap. Vi ska fortsätta bruka jord, skog och hav, men vi måste göra det på ett hållbart sätt. Ytterst är det naturens bärkraft som måste sätta gränserna för vad vi kan göra.

Jag yrkar bifall till reservation 10.

(Applåder)

Fru talman! En gång om året har vi här i kammaren en debatt om biologisk mångfald. Jag tycker att det är sorgligt att den debatten handlar om så många andra saker än biologisk mångfald.

Den som älskar naturen borde, tänker i alla fall jag, engagera sig lite mer för att bevara och restaurera den. Det engagemanget ser jag inte över huvud taget från högerpartiernas sida. Jag kan också påminna om att Vänsterpartiet inte har några som helst förslag för att förändra äganderätten, så detta ständiga upprepande av påstådda hot mot äganderätten börjar mest likna vanföreställningar.

Jag går över till frågan om krisen för den biologiska mångfalden och det sjätte massutdöendet. Det är en global kris, vilket innebär att den drabbar alla länder och även kräver åtgärder av alla länder. Vi i Sverige kan på inget sätt vara oberörda inför det här.

Jag vill också påminna om att regeringen själv faktiskt har ställt sig bakom det globala avtal för biologisk mångfald som säger att man ska skydda 30 procent av naturen och även arbeta för att restaurera natur. När jag satt i Miljömålsberedningen var det dock tvärnej från högerpartierna – från partierna som sitter i regeringen i dag – mot att införa sådana mål i Sverige.

Jag tycker att det är väldigt märkligt att man kan ställa sig bakom det här på global nivå men sedan inte vilja implementera det på hemmaplan.

Fru talman! Med all respekt för vad Kjell-Arne Ottosson ägnar sig åt på sin fritid tycker jag kanske inte att det är det mest intressanta att diskutera i den här debatten. Som regering har man ändå mycket större möjlighet att göra stora avtryck när det gäller vad som händer i hela landet jämfört med vad en privatperson kan göra på sin egen mark. Jag tycker kanske ändå att det är detta som ska vara i fokus för debatten, och jag tycker att det har rått en anmärkningsvärd brist på förslag om vad vi kan göra för att skydda och värna den biologiska mångfalden.

Vänsterpartiet vill absolut inte räkna på ett eget sätt när det gäller biologisk mångfald. Vi vill tvärtom följa forskningens rekommendationer. Jag skäms inte för att säga att jag tycker att Sverige ska ligga i framkant när det gäller skydd av naturen. Vi är ett av världens rikaste länder, och det har vi råd med. Jag tror att det också är vad svenska folket förväntar sig av våra styrande politiker.

Fru talman! Vi har i dag debatterat Nämdöskärgårdens nationalpark men även övriga naturvårdspolitiska förslag.

Jag tänkte inleda på en global nivå, för den kris vi ser för den biologiska mångfalden är en global kris, en kris där vi förlorar variationsrikedomen av livsformer.

Biologisk mångfald kan ibland tyckas tekniskt, långt borta och något som kanske inte berör just en själv. Men det här är en fråga som verkligen genomsyrar allas liv och alla verksamheter både lokalt och globalt. Vi förlorar just nu arter i en rasande takt. Det jämförs med den tidpunkt då dinosaurierna dog ut – ett massutdöende. Den här gången är det mänsklig aktivitet som ligger bakom, vilket betyder att vi har ett enormt ansvar. Det betyder också att vi, om vi vill, skulle kunna vända den här trenden.

Och det är just där, fru talman, som jag tycker att det hoppfulla ligger: Vi har på global nivå lyckats enas om en överenskommelse, ett ramverk för hur vi ska lyckas stoppa förlusten av arter och vända trenden. Vi har sett ett avtal på global nivå kallat Kunming-Montreal-avtalet som regeringen har skrivit under. Som en del av implementeringsfasen har EU också tagit fram en strategi för biologisk mångfald. För att komma ännu närmare det verkliga problemet behövs dock lagstiftning, och därför var jag väldigt glad när EU presenterade sin restaureringsförordning och direktivet.

Sedan började det stöta på patrull. Det visade sig för den svenska regeringen vara mycket lättare att stå på stora konferenser och lova att stoppa förlusten av arter och vända trenden. När man kom till implementeringsfasen, som är den absolut viktigaste och helt nödvändig, ville man dock inte vara med längre. Då gjorde sig Sverige känt inom EU-samarbetet för att lägga all sin politiska kraft på att stoppa restaureringslagen. Detta gjorde man även under Sveriges tid som ordförandeland i EU-samarbetet. Det var inte särskilt populärt. Men direktivet har överlevt, och det är nu dags för implementeringen.

Vad Sveriges regering då väljer att göra, fru talman, är att lägga sig på den absoluta lägsta nivån, något som har framförts här tidigare. Det som jag i någon grad ändå är tacksam över är ärligheten som visas från högerpartiernas representanter om att man vill lägga sig på den absoluta miniminivån. Man vill inte behöva ändra någonting i det sätt som vi bedriver och utformar miljöpolitik. Man vill fortsätta att ge skogsindustrierna fri lejd. Man vill fortsätta att välkomna bottentrålare även i det som kallas för skyddade områden. Man vill fortsätta att fjäska för industrin och prioritera kortsiktiga vinster framför långsiktigt liv.

Därför har regeringen instruerat de olika myndigheterna och Naturvårdsverket att ha en återhållsam rapportering vad gäller naturvården till EU. Vad gäller gräsmarker i restaureringslagen ska man berätta för kommissionen och EU:s institutioner att vi inte vet hur läget är för våra gräsmarker. Med andra ord uppmanar man alltså myndigheter att ljuga EU:s institutioner rakt i ansiktet för att inte behöva göra någonting.

Jag är som sagt ändå tacksam över att man är så här ärlig. Man låtsas inte som om man bryr sig om restaurering eller biologisk mångfald, utan man säger rakt ut att man prioriterar den kortsiktiga vinsten för industrin på bekostnad av i princip alla andra värden.

Fru talman! Som jag nämnde är det här en global kris som berör även EU och Sverige. Vi har ett väldigt stort politiskt ansvar. Jag vill passa på att yrka bifall till reservation 4, som handlar om implementeringen av naturrestaureringslagen.

80 procent av naturen i EU är i dåligt skick, och det tycker jag borde vara en signal som får även den mest ointresserade av naturvård att reagera. Det handlar nämligen om lantbrukets möjligheter och tillgången till rent, drickbart vatten – allt som är en grund och en bas för fungerande och långsiktiga ekonomier.

Fru talman! I den här debatten som ska handla om naturvård vill jag skicka med till dem som företräder regeringens partier att även Nato benämner både klimatkrisen och artkrisen som väldigt stora hot och uppmanar alla med makt att ta tag i problemen innan de eskalerar så mycket att det även kommer att sätta tryck på andra förmågor. Det är ändå lite intressant.

Fru talman! Vi är eniga kring att välkomna Nämdöskärgården som nationalpark, som är en del av det skydd som Sverige har. Det här är ett väldigt välkommet skydd, men vi har väldigt långt kvar.

Vi har alltså åtagit oss att skydda 30 procent. Vad gäller just det marina skyddet är det ett stort problem att i Östersjön, där 17 procent är skyddat, är det enbart 1 procent som är strikt skyddat, vilket innebär att destruktivt fiske inte är tillåtet. Trots att Liberalerna via sin miljöminister har framfört att man har förbjudit bottentrålning i skyddade marina områden är det inte förbjudet i dag. Det är bara en möjlighet för myndigheter att förbjuda, men det finns inga definierade och tydliga villkor och principer för när myndigheterna får lov att skydda områden. Det är alltså än i dag fullt lagligt att bottentråla i våra marina skyddade områden. Här måste det bli en ändring. Det är det här skyddet syftar till, det vill säga att verka på riktigt och inte bara bli någon typ av procentföremål för hur mycket vi skyddar. Det måste bli en ordentlig effekt för ekosystem, till exempel fisket.

Det är alltså helt centralt att Sverige och EU i stället väljer att visa vägen och ändrar kurs för hur man hittills har bedrivit miljöpolitik. Det är kort tid kvar på mandatperioden, som tur är, men det är ändå intressant att komma ihåg att regeringen gick till val på att bedriva en effektiv miljöpolitik. För att bedriva en effektiv miljöpolitik måste den bygga på kunskap, uttalade tydliga mål, styrning, lagar och finansiering. Alla dessa delar har raserats i en rasande takt sedan regeringen tog makten.

Låt mig börja med kunskapen. Man har skurit ned i miljöövervakningen. Just vad gäller posten för övervakningen i marina system och vattenekosystem har man minskat den med 40 procent. Alla känner säkert till att en av de första åtgärderna som den miljöeffektiva regeringen vidtog var att lägga ned Miljödepartementet.

Sedan har vi frågan om finansieringen. Man har skurit ned med mer än 7 miljarder inom budgetområdet. Vi lägger mer pengar på att subventionera klimat- och miljöskadliga verksamheter än vad vi lägger på att faktiskt skydda naturen.

Fru talman! Jag skulle också vilja nämna något om skogen. Frågan kommer ofta upp. Det enda svaret som högerpartierna har är äganderätten, och det sätter punkt för debatten. Man är inte villig att presentera några förslag, och man säger att man ska ge ersättning. Men vi kan kolla på facit. Hur ser naturvårdsbudgeten ut? Över en natt minskade anslaget att betala ut till markägarna, de som har ansökt och vill få sin mark skyddad men därmed också betalt för den, med 70 procent. Man har förlängt köerna för dem som väntar på ersättning, skapat en oerhörd frustration och raserat tilliten.

Vi skulle behöva göra mycket för skogspolitiken. Vi har i dag en skogsvårdslag som har funnits sedan 1993. Det är alltså innan Sverige gick med i EU och innan vi hade en levande och vital debatt om både klimatet och den biologiska mångfalden.

Fru talman! Jag kan absolut och verkligen förstå och sympatisera med den skogsägare som vill göra rätt men som finner det svårt. Här har vi en skogsvårdslag som är utdaterad och omodern. Vi har ett medlemskap i EU, som kommer med ett art- och habitatdirektiv och med LULUCF. Vi har en miljöbalk i Sverige. Hur ska man förhålla sig, och hur ska man göra det lättare för markägaren att bedriva ett lönsamt och hållbart skogsbruk? Det är frågor som jag önskar att regeringen hade tagit på allvar.

Sverige är ett skogsland där 70 procent av ytan är skogbeklädd i någon form. Det här är en fråga som engagerar och som förtjänar att vi sätter oss ned och verkligen funderar över hur vi kan ge goda villkor för dem som vill göra annorlunda än kalhyggen i Sverige. De finns.

Det är också värt att betänka att i den senaste Skogsbarometern svarade bara 12 procent av skogsägarna att det var avkastningen som var viktigast. En stor majoritet av dem är intresserade av andra saker. Känslan av att äga skog och rekreation står högt. Därför blir det så skevt när politiken hela tiden svarar med business as usual och sätter industrin framför individens önskemål i skogspolitiken.

Fru talman! Jag återgår igen till vargen. Det här är något som flera av de tidigare debattörerna har omnämnt. Jag önskar att vi hade tillgång till en vetenskaplig grund när vi utformar politik. Det är också vad som har styrt inom EU fram till nyligen vad gäller vargen, då utformningen snarare blev känslobaserad.

Det har nämnts här att det är många som inte vill ha varg i Sverige. Jag undrar verkligen om den som kommer med sådana påståenden har fog och fakta i frågan. Var finns dessa opinionsundersökningar som visar att många i Sverige vill utrota varg?

Det finns en stor majoritet, som kanske inte så många känner till, som är mycket mer positiv till att det finns varg i Sverige än vad kammaren och debatten ger sken av. I ett tidigare replikskifte med Liberalerna nämndes det att det är en alltför koncentrerad vargstam i mellersta Sverige. Det här kommer inte att ändras med den politik som regeringen för. Genom att pressa ned antalet individer kommer vargstammen sannolikt att hålla sig till samma utbredning. Därför står jag fast vid att det här är en orättvis vargpolitik och att det kommer att bli en dyr och ineffektiv vargpolitik när i princip varje individ av varg ska förvaltas enskilt.

Regeringen måste följa upp detta med hjälp av en myndighet. Det är kanske inte så många som tror att en högerstyrd regering kommer att lägga skattepengar på att skapa fler myndigheter. Grundproblemet är att detta inte löser några problem.

Fru talman! Med stor sannolikhet ökar snarare problemen och frustrationen, som kommer att finnas kvar oavsett om det finns 200 eller 170 vargar i landet. De som är oroliga för sina får kommer inte att få några lösningar, utan de får bara en siffra att förhålla sig till – med stor sannolikhet med samma koncentration som i dag.

Däremot kommer detta att minska möjligheten för skyddsjakt. Skyddsjakt är den jakt som även vi i Miljöpartiet kan ställa upp på. De vargar som ställer till med upprepade rivningar behöver man snabbt besluta om att ta bort. Men genom att pressa ned antalet till 170 vargar kommer det att bli svårare att få igenom den jakt som kan behövas.

Fru talman! I linje med de globala avtalen, Kunming-Montreal-avtalet, som säger att vi ska stoppa förlusten och vända trenden, har det kommit fram mer konstruktiv politik som handlar om samexistens. Hur kan vi faktiskt öka samexistensen? Det finns konflikter i vargfrågan – absolut. Låt oss fundera över hur vi kan öka förståelsen och hur vi kan jobba förebyggande. Det handlar om politik som kan se över ersättningsmodeller för att hjälpa de fårägare som verkligen behöver hjälp, för att ta fram en förvaltning som fungerar för alla människor som i dag känner oro. Det hade varit välkommet.

Fru talman! Jag ska börja avrunda eftersom jag ser att jag har gått på övertid. Den internationella politiken som finns i miljöfrågorna är bara värd något när den kommer ned till kommunal nivå. Här behöver man en politik som verkligen hänger med hela vägen.

Därför var det så viktigt, tyckte både jag och regeringens företrädare, att det finns siffersatta och tydliga mål i Kunming-Montreal-avtalet.

Nytt den här gången var att man valde ett åläggande till alla länder som har skrivit under att göra en implementering av det globala Kunming-Montreal-avtalet, en NBSAP som de kallas.

Regeringen har fortfarande inte återkommit med det. Man missade sin deadline inför mötet i Colombia och visade redan där att man började bryta sina löften. Man har aviserat i budgeten för 2025 att en NBSAP ska levereras. Men, fru talman, det finns fortfarande inte ett spår av denna implementering.

Fru talman! Vi behöver skydda mer. Vi behöver lära oss att bruka naturen hållbart och att leva i samklang och samexistens. Vi behöver också fasa ut miljö, klimat- och naturskadliga subventioner och investera i naturen.

Fru talman! Vi behöver restaurera natur. Jag kan absolut inte förstå att en regering som säger sig vara konservativ säger politiskt nej till en plan för hur man kan gynna alla lantbrukare och bönder och alla som jobbar ideellt för att ta fram det kanske absolut svenskaste vi har i landskapen och värna det som tidigare generationer har jobbat för att få fram. Det handlar om ängsmarker och betesmarker – en natur som myllrar av liv. Jag förstår inte att man som så kallad konservativ inte vill vara med och bedriva politik som faktiskt konserverar den artmångfalden.

Fru talman! Jag tror tyvärr att det handlar mer om prestige än om en faktisk sakfråga. Jag tycker att Sverige hade förtjänat mer än så.

Med det vill jag önska alla en trevlig midsommar.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 17 juni.)