Fru talman! Joakim Järrebring har frågat mig om jag avser att vidta ytterligare åtgärder på nationell nivå för att snabbare få kontroll på PFAS-problemen, och om en förklaring till att Sverige hittills valt att invänta EU snarare än att agera förebyggande nationellt.

PFAS är en av vår tids mest problematiska ämnesgrupper. Regeringen ser fortsatt mycket allvarligt på spridningen av PFAS i miljön och i livsmedelskedjan. Det finns nu över 10 000 PFAS-ämnen identifierade, och det är en stor och komplex grupp av ämnen med en bred användning i samhället.

För regeringen är det viktigt att både förebygga och åtgärda exponering för PFAS, och det pågår många insatser vad gäller att minska spridning av PFAS. På uppdrag av regeringen arbetar många myndigheter aktivt med frågor kring förorening av PFAS i mark och vatten, och de samarbetar med varandra för att hantera PFAS-problematiken. Syftet med arbetet är att bättre hantera PFAS-förorenade områden genom att bland annat förbättra riskbedömning, regelutveckling, miljöövervakning, forskning och teknikutveckling samt den offentliga tillsynen och kontrollen.

Ett stort fokus för det pågående arbetet med att sanera förorenade områden är just att komma åt problemen med PFAS. Regeringen har därför avsatt medel för att driva arbetet framåt. Just nu pågår bland annat ett stort arbete över hela Sverige där länen på uppdrag av regeringen genom inventering och provtagning verifierar var det faktiskt finns PFAS-förorenade områden.

Herr talman! Sverige har under många år arbetat i enlighet med riksdagens tillkännagivanden om att verka för en harmoniserad lagstiftning för PFAS i EU samt om att bedömning av grupper av kemiska ämnen ska bli effektivare inom EU.

Sverige är ett av de länder som även har tagit täten i arbetet med att fasa ut PFAS. Kemikalieinspektionen har tillsammans med myndigheter i fyra länder lagt fram ett underlag med förslag till ett brett förbud för PFAS under Reachförordningen. Förslaget är att förbjuda all resterande användning inom EU som inte är nödvändig för samhället. Förslaget behandlas nu i Europeiska kemikaliemyndighetens vetenskapliga kommittéer. Nästa steg är att kommissionen lägger fram ett slutligt förslag för medlemsländerna att ta ställning till.

När det gäller frågan om varför Sverige hittills har valt att invänta EU är regeringens bedömning att det mest effektiva är att begränsa användningen av PFAS på EU-nivå. Ett nationellt förbud får inte samma genomslagskraft, och det är svårt att kontrollera den handel som sker på EU-marknaden.

Sammanfattningsvis vill regeringen se ett PFAS-förbud i EU för all användning där det inte har visats att PFAS är nödvändigt för samhället och att alternativ helt saknas. Regeringen fortsätter att arbeta aktivt tillsammans med EU-kollegor för att så snabbt som möjligt få ett sådant förbud på plats. Samtidigt arbetar vi för att minska risker och spridning av PFAS som redan finns ute i samhället och i miljön – allt för att skydda både vår miljö och människors hälsa.

Herr talman! Det är en mycket bra fråga som ledamoten ställer, nämligen hur vi motiverar att vi inte genomför ett nationellt förbud och en nationell reglering. Det finns flera skäl till detta. Det allra främsta skälet är det faktum att vi har ett läge där exempelvis tullen utsätts för stora påfrestningar av att kontrollera huruvida olika varor efterlever en nationell lagstiftning. Det skulle vara ett mycket omfattande och kostnadsdrivande arbete.

Vi vet att det finns flera länder som har genomfört nationell lagstiftning, men än har jag inte kunnat utröna effekterna av att man har infört den nationella lagstiftningen eftersom det uppföljande arbetet med att kontrollera efterlevnaden av lagen är extremt svårt.

Även mina kollegor i Frankrike och Danmark är besjälade av vårt samarbete för att få till ett gemensamt EU-förbud. Vi delar alla insikten att det i grund och botten är EU som en stark handelspart, som en samlad stark röst i världsekonomin, som kan sätta gränsen för hur man efterlever uppfyllandet av kemikalieregleringar.

Det är fråga om komplexa grupper av ämnen, och de är svåra att identifiera. De är evighetskemikalier av en anledning, och det finns mer än 10 000 av dessa ämnen. Det är svårt att få kontroll över en sådan situation. Jag delar den oro som finns inte minst i kammaren bland svenska riksdagsledamöter och bland våra medborgare för om det som nu görs är tillräckligt, och jag menar att det inte är det.

Några år in i arbetet i regeringen känner jag en enorm frustration över hur tidslinjen ser ut och bristen på brådska i arbetet med att reglera dessa ämnen. Inser man hur långtgående konsekvenser spridningen av dessa ämnen får? Det är en fråga där det inte finns ett fullt kunskapsunderlag. Om man inser detta borde man agera i enlighet med brådskan.

För ledamoten, för kammaren och för dem som tittar på debatten som är bekymrade över frågan kan jag säga att jag verkligen har varit tydlig gentemot kommissionären vid de tillfällen vi har setts. Det gäller även gentemot tidigare kommissionär. Jag passade på att rikta skarp kritik under Sveriges ordförandeskap. Det är inte alltid så man ska använda sig av rollen som ordförande, men ärligt talat finns det en viss nivå av brist på insyn i effekterna av frågan som gör mig frustrerad och genuint oroad.

Alla medel är ändå tillåtna i det här läget. Jag kan vara tydlig gentemot ledamoten, vilket jag också har varit i diskussioner med ledamotens kollega Jytte Guteland, om att om vi från Sveriges sida får signaler om att det förslag som EU ska lägga fram inte kommer att vara tillräckligt, utan att det i alldeles för hög utsträckning kommer att påverkas av specifikt den tyska kemikalieindustrins lobbyarbete, måste vi agera nationellt. Vi måste göra en bedömning av hur vi ska komma åt problemen på nationell nivå. Då kommer vi i högre utsträckning att föra en dialog med länder som har arbetat med frågan om att faktiskt efterleva de nationella förbuden. Som det är nu är verktygen extremt begränsade.

Hoppet lever, och vi trycker på hårt. Jag tog upp PFAS-frågan som en övrig fråga under ett miljörådsmöte nyligen, och jag fick stark uppbackning av många medlemsländer – inte endast av dem som ingår i vår ambitiösa grupp. Det är ändå en positiv signal som jag väljer att ta med mig i arbetet framöver.

Herr talman! Låt mig först och främst resonera om det sistnämnda, om det inte är bättre att med försiktighetsprincipen som skäl gå fram nationellt. För att hårdra det och vara väldigt tydlig menar jag att en sådan beslutsordning skulle kunna leda till en annan form av skada: det skulle av strategiska skäl kunna sänka trycket i fråga om ett förbud på EU-nivå. Om nationella initiativ blir alldeles för långt framskridna kan det påverka resultatet i den förhandling som sker på EU-nivå.

Jag menar inte att det är skäl för att helt avstå från att ha den möjligheten inom räckhåll. Vi utesluter inte att agera nationellt utan ser det verkligen som något som kan behöva nyttjas. Men i det läge vi är i nu skulle det bokstavligen ta tid, kompetens och resurser från de personer som arbetar med att få fram den här förhandlingen om de i stället ska arbeta fram ett nationellt förbud. Det blir en strategisk avvägning av dessa resurser.

Det finns också ett tydligt resultat av att de resurserna finns just där de är. De medarbetare på Kemikalieinspektionen som jag har haft tillfälle att samtala med arbetar med just revideringen av Reach och med att titta på arbetet med att utveckla europeisk kemikaliepolitik.

Och det görs framsteg med jämna mellanrum. Exempelvis var det efter ett initiativ från Sverige och Tyskland som en begränsning i februari 2023 kom på plats för gruppen PFCA, som är cirka 200 ämnen som bland annat används i textil och brandsläckningsskum, som vi vet är problematiska.

I april 2024 röstade medlemsländerna också igenom ett förbud mot gruppen PFHXA, som används bland annat i material som är i kontakt med livsmedel och i kläder. Det var Sverige som lade fram förslaget i rådsförhandlingarna.

Vidare vet vi att kommissionen i december 2024 presenterade ett EU-förbud mot användning av resterande PFAS-grupper i just brandsläckningsskum. Det hanteras nu på kommitténivå.

Det arbete som sker från Sveriges sida leder till framsteg och kliv framåt. Men just eftersom processerna ser ut som de gör när man ska förbjuda kemikalier blir det komplext när det är över 10 000 ämnen som man behöver begränsa.

Vi utesluter alltså inte att de resurserna flyttas, men vi menar att det finns skäl för att inte göra det just nu.

Regeringen arbetar aktivt också på internationell nivå med att genomföra initiativ som tar oss i rätt riktning. Vi är exempelvis pådrivande också i Stockholmskonventionen om långlivade organiska föroreningar. I dagsläget regleras tre olika PFAS-grupper genom det arbete som har pågått under lång tid. Och Sverige har en stark trovärdighet som vi verkligen arbetar hårt för att försvara. Vid kommande partsmöte för Stockholmskonventionen i april 2025 väntas ett beslut tas för att lägga till PFAS-ämnet långkedjiga perfluorerade karboxylsyror. Det är också ett steg i rätt riktning.

Även om det är något dystert när det gäller takten kommissionen håller sker många framsteg som vi arbetar för att påskynda.