Thomas Ragnarsson

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågan!

Vi har ju hört några gånger att regionerna och kommunerna får mindre pengar i statsbidrag med den budget som är framlagd. Denna budget har ju lagts fram utifrån det läge som vi befinner oss i. I den bästa av världar hade vår ekonomi varit ungefär som grisen Särimner i den gamla vikingasagan, så att det som vi brände i dag står i stian i morgon. Men sådan är ju inte verkligheten.

Sedan är det faktiskt så att ekonomi är någonting som är dynamiskt. Nästan varenda region och kommun har gjort enorma överskott de senaste åren. Det är jättebra, men tanken är ju att dessa pengar ska kunna användas i sämre tider.

Du nämnde också arbetsmiljön, Karin Rågsjö. Jag håller med dig, och jag lyssnar inte bara. Det händer faktiskt att jag också jobbar, så jag ser detta. En sak som jag både ser och hör om är vikten av det nära ledarskapet. Detta behöver inte kosta några pengar, för dessa ledare och chefer finns ju redan i dag. Det kan mycket väl vara så att det är fel person på platsen, men dessa personer är ju redan budgeterade för. Där tror jag att vi har mycket att göra med enkla medel.

Det handlar, som jag nämnde, om att skapa delaktighet och om att man känner att det finns ett värde i det man gör. Om en sjuksköterska har en god idé vågar personen testa idén, för personen är en vårdutvecklare. Det vore fantastiskt, och det är görligt. Det kostar inte heller några pengar.

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågan!

Jag kan inte säga något datum för när detta kommer att ske. Jag tror att vi måste takta här. Vi kan inte titta på en sak och tro att vi har löst alla problem.

Hälso- och sjukvården är en stor organisation. Vi har primärvården och den hospitala vården. Detta måste takta.

Vi vet att antalet läkare i Sverige i dag totalt sett är större än någonsin. En del har lämnat yrket, men de facto har vi väldigt mycket utbildad personal. Vi har faktiskt mer utbildad personal i dag än vad vi någonsin har haft.

Då gäller det att hantera denna personal på rätt sätt. Som jag var inne på i mitt anförande tycker jag inte att det är rimligt att doktorer som är ytterst kompetenta inom sina ansvarsområden sitter och skriver färdtjänstintyg för att patienter ska kunna komma till vården. Vi kan göra extremt mycket genom att se till att varje personalkategori gör rätt sak. Där har vi ett första steg.

Arbetsgivarna - i det här fallet ofta regioner, men det finns ju även privata vårdgivare - måste fundera på hur de kan attrahera personal som har valt att lämna yrket att återkomma till arbetsgivarnas verksamhet. Jag tycker inte att riksdagen ska tala om hur detta ska ske, utan det måste respektive region och vårdgivare komma fram till.

Fru talman! Jag tackar ledamoten för frågan.

Vi är ju mitt i ett paradigmskifte i svensk hälso- och sjukvård, i alla fall i tanken. Det pratas om god och nära vård, och det pratas om att flytta över mer resurser till primärvården. Då är det ganska skäligt att man också ser över kompetensförsörjningsfrågan. Jag vet att det finns regioner som har jobbat aktivt med den här frågan och skapat möjligheter, både ekonomiskt och rent arbetsmässigt, för att göra det mer intressant att bli allmänläkare. Men det är ett tufft läge.

Självklart är det regionerna som ansvarar för anställningarna, men för att vi ska nå i mål med de intentioner som finns måste vi jobba med kompetensförsörjningsfrågan även på nationell nivå. Detta gör att det är självklart att regeringen behöver titta på vad man kan göra i detta arbete.

En del är den nationella styrningen. Vi har i dag inte en bra bild av hur det ser ut nationellt. Lokalt finns det bra statistik, och man har rätt bra koll på det. Det finns dock inte något samlat grepp när det gäller den nationella kontexten.

Med tanke på att vi är på väg mot god och nära vård måste vi lösa problemet med kompetensförsörjning. Det är helt avgörande för att svensk hälso- och sjukvård ska kunna verka i framtiden.

Fru talman! Vi debatterar i dag socialutskottets betänkande SoU14 Kompetensförsörjning, e-hälsa och beredskap. Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Detta betänkande är ganska spretigt och omfattar flera väldigt stora och vitt skilda områden. Jag kommer att koncentrera mig på kompetensförsörjning och beredskap.

Fru talman! Efter 35 år inom svensk hälso- och sjukvård anser jag mig ha ganska god kunskap om den svenska sjukvården.

Vi har under det senaste decenniet kunnat se att det har blivit svårare och svårare att kompetensförsörja verksamheterna. Detta blir extra tydligt under semestertider. I Tidöavtalet har vi kommit överens om att viss nationell styrning inom detta område behövs. Det handlar främst om en nationell kartläggning av tillgång och behov där man också tar ansvar för att skapa förutsättningar för kompetensförsörjning i hela landet. Detta fråntar dock inte regionerna deras ansvar för att säkerställa den långsiktiga kompetensförsörjningen inom det egna området.

Det tvistas om orsaken till att personal väljer att lämna yrket. Det jag hör i mina möten med personal är att det främsta skälet är en form av hopplöshet inför uppdraget. Som personal upplever man att man inte blir sedd och hörd. Det är långt mellan chefsleden, och det finns fler chefer än ledare.

Ett enkelt sätt att skapa delaktighet är att låta personalen vara delaktiga i schemaläggning, arbetssätt och utvecklingsprojekt. Jag var på ett studiebesök på ett större sjukhus där man inte hade några vårdutvecklare. Deras filosofi var i stället att all personal var vårdutvecklare och att det var en del i deras tjänst. Här såg man ganska tydligt att personaltrivseln var hög och att behovet av hyrpersonal var långt mindre än på många andra sjukhus.

Fru talman! Jag tror att alla här inne är överens om att vi måste lösa den långsiktiga kompetensförsörjningen i svensk hälso- och sjukvård för att komma till rätta med den tillgänglighetsproblematik och kösituation som råder i dag. Det är inte värdigt en välfärdsstat som Sverige att vi inte kan leverera den sjukvård som våra medborgare behöver.

Därför behöver vi optimera den sjukvård vi har i dag och låta dessa sjukhus jobba utifrån de förutsättningar som råder på respektive enhet. Våra sjukhus har olika förutsättningar, både när det gäller tillgänglig personal och när det gäller de lokaler man verkar i, och därför kan vi inte utgå från att alla ska jobba likadant.

En sista orsak till bristen på kompetens är att svensk hälso- och sjukvård håller på att administrera sönder sig själv. Personal beskriver en överdokumentation samtidigt som systemen inte kan användas optimalt.

Om vi tittar på de kvalitetsregister som förs i dag ser vi att legitimerad personal lägger åtskilliga timmar på att plocka ut data ur journaler manuellt. Det borde kunna ske helt automatiserat. Den dyraste resursen på ett sjukhus - läkaren - sitter och skriver intyg för sjukresor och dylikt. Jag brukar prata om RAK, rätt använd kompetens, och i mina ögon ska en kirurg i största möjliga mån träffa patienter och operera - inte sköta kvalitetsregister eller annan onödig administration som någon annan skulle kunna utföra.

Fru talman! Vi står inför en ny verklighet i världen: Efter årtionden av avspänning har vi nu ett krig i Europa. Det blir nu väldigt tydligt att vi saknar försörjningsberedskap inom svensk hälso- och sjukvård. Detta arbete är påbörjat, men jag tror att alla inser att det kommer att bli en tuff uppgift att lösa. Inrättandet av en civil beredskapsminister har varit mycket viktigt i detta läge, och jag vet att man nu jobbar intensivt mellan departement och myndigheter för att bland annat kartlägga vilka behov som finns.

Arbetet med att bygga upp lager har också så sakteliga påbörjats. Det är givetvis lätt att vara efterklok och tänka att vi inte borde ha lagt ned de lager som vi hade. Och så är det ju, men det är som det är - och nu har vi ändå chansen att skapa en modern lagerhållning med material som kan användas vid större händelser, oavsett om det handlar om krig, pandemier eller andra katastrofer. Till detta arbete finns det pengar avsatta i budgeten.

De akutsjukhus som i dag finns i Sverige behövs, och vi behöver säkerställa att de kan upprätthålla sin kompetens för att de ska kunna verka fullt ut både i den dagliga verksamheten och vid krig, pandemi eller annan större händelse. Förutom medicinskt material behöver vi också säkerställa att man klarar att hantera alla typer av transporter till och från sjukhusen. Det innebär att man behöver titta över helikopterlandningsplatser, och man behöver även se över saneringsmottagningar för kontaminerade patienter.

Fru talman! Förutom lager behöver vi kunna hantera vardagliga problem, såsom tvätt av filtar och personalkläder. Det måste ske lokalt. Vi behöver öka mängden flergångsmaterial i vården, så att rengöring och sterilisering kan utföras kontinuerligt och lokalt. Användandet av engångsmaterial fungerar alldeles utmärkt i den vardagliga vården, men vid en större händelse kommer transportkapaciteten inte att klara av detta. Då är risken överhängande att vi på grund av materialbrist inte klarar av att hantera inflödet av patienter.

Fru talman! Vi kan titta på hälsoläget när vi pratar om folkhälsa. Vi vet att den multisjuka äldre till exempel tar 50 procent av alla akutresurser i samhället i dag. Och det kan räcka med att den multisjuka äldre får till exempel en säsongsinfluensa för att den plötsligt ska bli en patient som kanske behöver vårdas på iva under längre tid. Detta är självklart förknippat med stora kostnader och ett stort tryck på hälso- och sjukvården.

Det som är lite oroande när det gäller våra vaccinationsprogram är att det finns vaccinationsskeptiker i samhället som driver linjen att det är farligt att vaccinera sig. Så sent som 2016 fick vi ett utbrott av mässling på grund av att man inom vissa områden valde att inte vaccinera sig. Man hade hört att det inte var bra och att det var farligt för barnet. Direkt såg vi en spridning i samhället. Det går alltså extremt fort.

Jag tror att vi ska vårda de vaccinationsprogram som vi har och se till att de är manifesta i samhället. Men vi behöver titta vidare på frågan. Min uppfattning är nämligen - det är ingen teori bakom detta - att virus riskerar att vara det som dödar mänskligheten. Vi står oss ganska slätt när de sätter in. Vi fick en försmak av det under pandemin.

Fru talman! Jag tackar för frågan. Jag pratar om evidens. Ja, det är helt rätt som ledamoten säger: Det finns evidens för att äldre ska vaccinera sig. Men det behöver ändå utredas och göras beräkningar av vad saker och ting kommer att kosta. Det finns i andra änden en marginalnytta med att vaccinera. Vi kanske slipper inläggningar på sjukhus och sådant.

Jag hoppas att man kommer att göra en utredning av vad detta skulle innebära, och jag vet att Socialstyrelsen tittar på det. Det är alltså inte en begravd fråga.

I den bästa av världar skulle vi kunna erbjuda allt till alla vid alla tillfällen, men så är inte verkligheten när det gäller ekonomi, utan man får göra prioriteringar. Och fram till dags dato tycker jag att man har gjort väldigt bra prioriteringar.

Vissa kommuner har redan infört vissa delar. De erbjuder vaccination. Jag vet att det finns kommuner som till och med står för kostnaden helt och hållet. I andra kommuner får man betala en egenavgift och så vidare. Det skiljer sig lite när det gäller äldre.

Jag ser fram emot en utredning på detta område, för det är helt nödvändigt. Efter pandemin såg vi faktiskt vikten av att äldre vaccinerar sig. Det är ingen slump att äldre i Sverige drabbades väldigt hårt av pandemin. Vi valde att inte lägga in lika många som man gjorde i övriga Europa, till exempel, och det var en orsak till att många avled. De fick inte rätt hjälp. Däremot såg vi att vaccinationerna, när de kom igång, hade en enorm effekt.

Fru talman! Jag håller inte med om det sista som ledamoten anger. Däremot är vi helt överens när det gäller klasskillnader i samhället och hälsa. Det finns hur mycket evidens på det som helst, så där finns det ingen skiljelinje i vad vi tycker. Men frågan är: Hur når vi resultat när det gäller detta?

Vi måste jobba mer proaktivt inom svensk hälso- och sjukvård. Vi måste öka kunskapsbasen när det gäller hur man faktiskt förbättrar sin hälsa, till exempel med rörelse och kosten man äter.

Samtidigt har många av dessa klasskillnader egentligen uppkommit av att man har hamnat i arbetslöshet och lever ett ganska isolerat liv. Genom arbete bryter man den typen av isolering. Det är också ett sätt att öka kunskapsbasen hos den ensamstående modern eller vem det nu månde vara.

Jag tror att detta hänger samman väldigt mycket. Det handlar om hur vi jobbar med arbetsmarknadsfrågor och skolfrågor för att öka kunskapsbasen.

Sedan var det detta med pengar. Jag kommer från hälso- och sjukvården. Det är en paradgren inom svensk hälso- och sjukvård att aldrig hålla en budget. Jag har inte varit med om att man gjort det på 35 år. Faktum är att jag anser att det finns pengar, men vi använder dem inte på ett smart sätt. Det är många gånger som man ser att pengar läggs på helt onödig administration och annat i stället för på kärnverksamheten, och där är det ingen skillnad mellan skola och hälso- och sjukvård.

Jag vill nog påstå att det finns pengar till att göra detta, och det finns statsbidrag. Det handlar också om att kommunerna måste prioritera. Det hörde vi i den tidigare debatten.

Fru talman! Det är allmänt känt, tror jag, att mycket av de problem vi ser i samhället är kopplade till socioekonomiska frågor.

Vi har också sett att på de ställen där ungdomarna genomgår en gymnasieutbildning minskar risken enormt för att de ska hamna i dåligt sällskap, hamna i klammeri med rättvisan och liknande.

Det vi ser i dag är att personer många gånger misslyckas i skolan. Den enkla lösning man ofta ropar på är mer pengar. Jag kommer själv från hälso- och sjukvården. I hela samhället säger man alltid: Vi behöver mer pengar! Men jag tror inte att det löser det stora problemet. Jag tror att vi behöver se på vilka resurser vi faktiskt har till förfogande i dag och använda dem på smartare sätt. Gör man detta behöver man inte tillskjuta mer pengar.

Samtidigt är det ju inte så att våra kommuner inte får några statsbidrag. Men det handlar om att använda statsbidragen på ett vettigt sätt. Jag är helt övertygad om att genom att jobba smartare med de pengar vi har skulle vi faktiskt kunna nå mycket bättre resultat än vi gör i dag.

Sedan ber jag om ursäkt, för jag glömde vad den andra delen av frågan var. Men jag kan återkomma till den om Karin Rågsjö vill upprepa den.

Fru talman! Vi debatterar i dag betänkandet SoU20 Folkhälsa. Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Vad är folkhälsa? Det är ett brett begrepp som innefattar det mesta i livet. Vi skulle kunna sväva ut ordentligt i denna debatt, men jag kommer att försöka hålla mig till två övergripande huvudgrupper: den fysiska och den psykiska folkhälsan.

Fru talman! Den psykiska folkhälsan har försämrats det senaste decenniet, och vi kan konstatera att det finns många människor i vårt land som inte mår bra. Vi ser i dag en stadigt växande kö till barn- och ungdomspsykiatrin, samtidigt som sjukskrivningstalen när det gäller depression och utmattningssyndrom är höga.

Jag tror inte att det finns någon enkel lösning på denna problematik, men vi kan konstatera att väldigt grundläggande saker som utbildning och arbete har en avgörande roll. Därför är det av yttersta vikt att vi skapar förutsättningar för att barn och vuxna ska få mening i sitt liv genom en bra utbildning och ett arbete.

Fru talman! Sverige har i dag stora problem när det gäller både skolresultat och arbetslöshet. Det kan inte hänskjutas till något annat än en misslyckad politik de senaste mandatperioderna. Detta är något som vi tar på största allvar, och vi kommer att jobba hårt för en skola som levererar det den är satt till att göra. Detta finns både i Tidöavtalet och i budgeten.

Små pengar i en budget kan göra stor skillnad, vilket gör att de 20 miljoner som är avsatta till Bris faktiskt innebär att de kan säkerställa sin verksamhet det kommande året.

Fru talman! Sambandet mellan fysisk aktivitet och fysiskt och psykiskt välbefinnande är väldokumenterat. Därför är satsningar inom detta område av största vikt. Att erbjuda barn och ungdomar möjligheten att delta i idrotts- och föreningsliv via fritidskort kan ge dem ingången till ett fortsatt aktivt liv i framtiden. Det finns föreningar som tappade 60 procent av sin ungdomsverksamhet under pandemin, och de långsiktiga hälsoeffekterna av det kan bli väldigt stora. Förutom rörelse och engagemang ger dessa aktiviteter också gemenskap och sammanhang, vilket är en viktig del för att bryta ensamhet och isolering.

Fru talman! "Det övergripande målet för folkhälsopolitiken är att skapa samhälleliga förutsättningar för en god och jämlik hälsa i hela befolkningen och sluta de påverkbara hälsoklyftorna inom en generation." Så står det i propositionen 2017/18:249, och det gäller än. Kan vi leva upp till detta är hälsovinsterna för den enskilde och för samhället enorma.

Ett annat område som har stor påverkan på folkhälsan är arbetet kring ANDTS. Bruket av alkohol, narkotika, dopning, tobak och spel påverkar givetvis människan både psykiskt och fysiskt, och därför är det förebyggande arbetet inom detta område av största vikt.

Väl utbyggda vaccinationsprogram har tjänat folkhälsan väl, och det är inte en slump att vi mer eller mindre lyckats utrota många av dessa sjukdomar. Självklart ska vi bygga ut dessa program allteftersom evidensen finns på plats.

Fru talman! Jag började med frågan: Vad är folkhälsa? Ju mer man tittar på frågan, desto mer blir man klar över att folkhälsa är och påverkas av allt i livet. Man ser också att enkla åtgärder ibland kan få stora effekter i andra ändan. Att rörelse och fysisk aktivitet stärker kroppen är ganska självklart, och man kan också se att de långsiktiga förebyggande effekterna när det handlar om psykiskt välbefinnande, fetma, diabetes, cancer och hjärt- och kärlsjukdom är mycket stora.

De insatser som vi gör för ökad rörelse ger enorma effekter i andra ändan, och det är givet att ju tidigare man aktiverar sig, desto större blir de långsiktiga hälsoeffekterna. Därmed är det inte sagt att det inte lönar sig att börja röra sig i vuxen ålder. Det är självklart att hälsoeffekterna ger utdelning även här.

Fru talman! Ärendet om en ny biobankslag har behandlats i socialutskottet, och ett enigt utskott står bakom tillkännagivandet. Jag tycker att det är en styrka att man i utskottet har kunnat enas i en så pass viktig fråga som denna.

Genom att ha tillgång till biologiskt material kan forskningen inom patologin fortskrida, och möjligheterna till nya medicinska framsteg ökar.

Jag är också glad över att vi via en motion uppmärksammades på att man enligt grundförslaget inte skulle få spara på biologiskt material utan individens samtycke. Jag tror att de flesta här inne värnar om den enskildes integritet. Men i detta fall skulle det innebära stora problem för forskningen inom vissa områden, till exempel demenssjukdom och svåra psykiatriska tillstånd där patienten kan vara helt beslutsoförmögen.

Utskottet har därför tillstyrkt denna del av motionen, och därmed kan man samla in biologiskt material även om medgivande saknas från den enskilde.

Fru talman! Detta är givetvis ett etiskt dilemma, och det är något som vården möter varje dag. Men ibland måste marginalnyttan av ett beslut ställas mot, som i detta fall, den enskildes personliga integritet. Och här har vi landat i att forskningen inom dessa sjukdomsområden skulle påverkas mycket negativt om inte organiskt material fanns tillgängligt. Att forskningen på dessa sjukdomstillstånd skulle hämmas är inte rimligt, vare sig för dem som är drabbade eller för dem som kommer att drabbas i framtiden. Därför yrkar jag bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill ställa min fråga till äldre- och socialförsäkringsminister Anna Tenje.

De senaste åren har vårt samhälle präglats av pandemin. Sjukskrivningstalen har varit höga. Detta är något som vi har fått förhålla oss till och kanske till viss del också har vant oss vid. Nu är pandemin över. Men vi har fortfarande en stor spridning av corona, och sjukskrivningstalen är fortsatt höga. Vi ser också en ökning av sjukskrivningstalen i samhället.

Hur ser ministern på detta, och vad avser ministern att göra åt det här problemet?

Fru talman! Tack, Isak, för välkomnandet!

Jag tror att vi alla ser förändringarna när det gäller vår vattenförsörjning. Det är komplexa frågor.

Just denna fråga är oerhört viktig för ett samhälles utveckling och uppbyggnad. Det vill nog till att vi samarbetar och slår våra kloka skallar ihop och försöker driva frågan framåt. Jag ser fram emot att jobba med de här frågorna. Detta är en viktig fråga för mig.

Jag saknar ofta att vi vågar diskutera de målkonflikter som finns när det gäller de behov som finns i samhället.

Fru talman! Vi i Sverige är bortskämda när det gäller tillgången och kvaliteten på vatten. Tyvärr ser vi globalt en alltmer tilltagande brist på dricksvatten, och denna brist kommer också närmare vårt land. Vi har i dag kommuner som har svårt att försörja sina invånare och sin industri med vatten i tillräcklig mängd, och det är nog så att detta kommer att bli alltmer vanligt.

Kommunerna har i dag ett ansvar för att säkerställa sina vattentillgångar, men det känns som om det kommer ganska långt ned på prioriteringslistan. Man är ganska nöjd med att det kommer vatten av god kvalitet när vi vrider på kranen, men det saknas robusta system med redundans i de flesta kommunerna.

Detta är genomgripande inom flera områden. Vi har levt och lever i ett fantastiskt land som inte haft krig på över 200 år. Detta har invaggat oss i en falsk trygghet, där vi successivt har sänkt garden. Därför saknar vi i dag beredskap för att hantera kriser och plötsliga händelser.

Ett förändrat klimat med mer extremt väder som hundraårsregn, långvarig torka och vintermånader som inte ger den nederbörd som skulle behövas leder sakta men säkert till minskad tillgång på vatten i våra grundvattendepåer, vilket i sin tur leder till att kommuner allt tidigare behöver sätta in åtgärder såsom bevattningsförbud och hot om ransonering.

Havs- och vattenmyndigheten har föreslagit regeringen att skapa en nationell vattenstrategi för att belysa så många aspekter som möjligt när det gäller vatten. Jag tror att detta vore väldigt klokt, dels för att vi skapar en beredskap för olika scenarier kring vatten, dels för att regioner och kommuner skulle ha ett gemensamt styrdokument att utgå ifrån när man skapar sina egna strategier.

En del är tillgången på vatten. Den andra delen är förbrukningen. Därför behöver vi öka forskningen kring vattenfrågor och inte bara belysa det naturvetenskapliga perspektivet utan också titta på teknik, innovation och de sociala dimensionerna i olika tvärvetenskapliga studier.

Om man studerar grundvattennivåerna kan man se att de djupa grundvattendepåerna inte återställs i samma takt som vi förbrukar vatten, vilket över tid kommer att leda till en utarmning av de depåer som finns. Med tanke på det osäkra omvärldsläget behöver vi öka robustheten i dricksvattensystemet genom reservkraft vid elbortfall och sammankoppling av vattensystem mellan kommuner och regioner. Tillgång på dricksvatten är helt avgörande för ett samhälles överlevnad och därför ett av de mest prioriterade områdena när vi ska stärka den civila beredskapen.

Fru talman! Framtidens konflikthärdar kommer att handla om vatten. Därför är det viktigt att vi säkerställer de tillgångar som finns i vårt land och skapar politisk konsensus i hur vi ska arbeta med frågan framöver.

(Applåder)