Thomas Ragnarsson (M) svarade Anna Vikström i en replik om Kompetensförsörjning, e-hälsa och beredskap i debatten ”Protokoll 2022/23:99 Torsdagen den 27 april” den 27 april 2023.
Anna VikströmS· i en replikTack, Thomas Ragnarsson, för svaret! På det senaste utskottsmötet fick vi en rapport om primärvården och bland annat dess kompetensförsörjning. Rapporten visade att det går åt helt fel håll när det gäller…Fru talman! Vi debatterar i dag socialutskottets betänkande SoU14 Kompetensförsörjning, e-hälsa och beredskap. Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut.
Detta betänkande är ganska spretigt och omfattar flera väldigt stora och vitt skilda områden. Jag kommer att koncentrera mig på kompetensförsörjning och beredskap.
Fru talman! Efter 35 år inom svensk hälso- och sjukvård anser jag mig ha ganska god kunskap om den svenska sjukvården.
Vi har under det senaste decenniet kunnat se att det har blivit svårare och svårare att kompetensförsörja verksamheterna. Detta blir extra tydligt under semestertider. I Tidöavtalet har vi kommit överens om att viss nationell styrning inom detta område behövs. Det handlar främst om en nationell kartläggning av tillgång och behov där man också tar ansvar för att skapa förutsättningar för kompetensförsörjning i hela landet. Detta fråntar dock inte regionerna deras ansvar för att säkerställa den långsiktiga kompetensförsörjningen inom det egna området.
Det tvistas om orsaken till att personal väljer att lämna yrket. Det jag hör i mina möten med personal är att det främsta skälet är en form av hopplöshet inför uppdraget. Som personal upplever man att man inte blir sedd och hörd. Det är långt mellan chefsleden, och det finns fler chefer än ledare.
Ett enkelt sätt att skapa delaktighet är att låta personalen vara delaktiga i schemaläggning, arbetssätt och utvecklingsprojekt. Jag var på ett studiebesök på ett större sjukhus där man inte hade några vårdutvecklare. Deras filosofi var i stället att all personal var vårdutvecklare och att det var en del i deras tjänst. Här såg man ganska tydligt att personaltrivseln var hög och att behovet av hyrpersonal var långt mindre än på många andra sjukhus.
Fru talman! Jag tror att alla här inne är överens om att vi måste lösa den långsiktiga kompetensförsörjningen i svensk hälso- och sjukvård för att komma till rätta med den tillgänglighetsproblematik och kösituation som råder i dag. Det är inte värdigt en välfärdsstat som Sverige att vi inte kan leverera den sjukvård som våra medborgare behöver.
Därför behöver vi optimera den sjukvård vi har i dag och låta dessa sjukhus jobba utifrån de förutsättningar som råder på respektive enhet. Våra sjukhus har olika förutsättningar, både när det gäller tillgänglig personal och när det gäller de lokaler man verkar i, och därför kan vi inte utgå från att alla ska jobba likadant.
En sista orsak till bristen på kompetens är att svensk hälso- och sjukvård håller på att administrera sönder sig själv. Personal beskriver en överdokumentation samtidigt som systemen inte kan användas optimalt.
Om vi tittar på de kvalitetsregister som förs i dag ser vi att legitimerad personal lägger åtskilliga timmar på att plocka ut data ur journaler manuellt. Det borde kunna ske helt automatiserat. Den dyraste resursen på ett sjukhus - läkaren - sitter och skriver intyg för sjukresor och dylikt. Jag brukar prata om RAK, rätt använd kompetens, och i mina ögon ska en kirurg i största möjliga mån träffa patienter och operera - inte sköta kvalitetsregister eller annan onödig administration som någon annan skulle kunna utföra.
Fru talman! Vi står inför en ny verklighet i världen: Efter årtionden av avspänning har vi nu ett krig i Europa. Det blir nu väldigt tydligt att vi saknar försörjningsberedskap inom svensk hälso- och sjukvård. Detta arbete är påbörjat, men jag tror att alla inser att det kommer att bli en tuff uppgift att lösa. Inrättandet av en civil beredskapsminister har varit mycket viktigt i detta läge, och jag vet att man nu jobbar intensivt mellan departement och myndigheter för att bland annat kartlägga vilka behov som finns.
Arbetet med att bygga upp lager har också så sakteliga påbörjats. Det är givetvis lätt att vara efterklok och tänka att vi inte borde ha lagt ned de lager som vi hade. Och så är det ju, men det är som det är - och nu har vi ändå chansen att skapa en modern lagerhållning med material som kan användas vid större händelser, oavsett om det handlar om krig, pandemier eller andra katastrofer. Till detta arbete finns det pengar avsatta i budgeten.
De akutsjukhus som i dag finns i Sverige behövs, och vi behöver säkerställa att de kan upprätthålla sin kompetens för att de ska kunna verka fullt ut både i den dagliga verksamheten och vid krig, pandemi eller annan större händelse. Förutom medicinskt material behöver vi också säkerställa att man klarar att hantera alla typer av transporter till och från sjukhusen. Det innebär att man behöver titta över helikopterlandningsplatser, och man behöver även se över saneringsmottagningar för kontaminerade patienter.
Fru talman! Förutom lager behöver vi kunna hantera vardagliga problem, såsom tvätt av filtar och personalkläder. Det måste ske lokalt. Vi behöver öka mängden flergångsmaterial i vården, så att rengöring och sterilisering kan utföras kontinuerligt och lokalt. Användandet av engångsmaterial fungerar alldeles utmärkt i den vardagliga vården, men vid en större händelse kommer transportkapaciteten inte att klara av detta. Då är risken överhängande att vi på grund av materialbrist inte klarar av att hantera inflödet av patienter.
Fru talman! Jag vill ta upp en viktig grundförutsättning för möjligheten att öka andelen invånare i befolkningen med en fast läkarkontakt i primärvården med rätt kompetens och förutsättningar för uppdraget.
Den föregående regeringen gav ju Socialstyrelsen i uppdrag att, tillsammans med Nationella vårdkompetensrådet och i dialog med övriga berörda parter, ta fram förslag som syftar till att stärka medarbetarna och säkra den framtida kompetensförsörjningen i primärvården. Nationella vårdkompetensrådet har redan lämnat sin rapport om detta. Jämfört med behovet saknas det i dagsläget många läkare i allmänmedicin.
I slutrapporten framgår att bristen på allmänläkare ger sämre tillgänglighet för patienterna och påverkar arbetsmiljön för medarbetarna i primärvården negativt. Man föreslår i rapporten en rad åtgärder, bland annat att modeller för handledning av studenter under verksamhetsförlagd utbildning ska utvecklas och att klinisk praktik inom kommunal hälso- och sjukvård ska läggas till. Man föreslår också ett nationellt ledarskapsprogram.
Man skriver också att riktvärdet på 1 100 invånare per specialistläkare i primärvården är en viktig åtgärd för en förbättrad kompetensförsörjning. Man ger även fler förslag.
Därför är min fråga till ledamoten: Kommer regeringen att vidta åtgärder utifrån Nationella vårdkompetensrådets förslag så att tillgången till läkare med rätt kompetens och förutsättningarna i primärvården kan säkras?
Fru talman! Jag tackar ledamoten för frågan.
Vi är ju mitt i ett paradigmskifte i svensk hälso- och sjukvård, i alla fall i tanken. Det pratas om god och nära vård, och det pratas om att flytta över mer resurser till primärvården. Då är det ganska skäligt att man också ser över kompetensförsörjningsfrågan. Jag vet att det finns regioner som har jobbat aktivt med den här frågan och skapat möjligheter, både ekonomiskt och rent arbetsmässigt, för att göra det mer intressant att bli allmänläkare. Men det är ett tufft läge.
Självklart är det regionerna som ansvarar för anställningarna, men för att vi ska nå i mål med de intentioner som finns måste vi jobba med kompetensförsörjningsfrågan även på nationell nivå. Detta gör att det är självklart att regeringen behöver titta på vad man kan göra i detta arbete.
En del är den nationella styrningen. Vi har i dag inte en bra bild av hur det ser ut nationellt. Lokalt finns det bra statistik, och man har rätt bra koll på det. Det finns dock inte något samlat grepp när det gäller den nationella kontexten.
Med tanke på att vi är på väg mot god och nära vård måste vi lösa problemet med kompetensförsörjning. Det är helt avgörande för att svensk hälso- och sjukvård ska kunna verka i framtiden.
Fru talman! Tack, Thomas Ragnarsson, för svaret!
På det senaste utskottsmötet fick vi en rapport om primärvården och bland annat dess kompetensförsörjning. Rapporten visade att det går åt helt fel håll när det gäller personalförsörjningen inom flera olika yrkeskategorier. Det rimmar inte alls med de mål som är uppställda. Detta hindrar också den omställning i vården som ledamoten talade om, som gör att patienter - inte minst de mest sjuka äldre - med en fast läkare får kontinuitet i vården och som kan förebygga onödiga akutbesök och onödiga inskrivningar på sjukhus.
När det gäller kompetensförsörjningen får vi ofta höra hänvisningar från regeringen till Nationella vårdkompetensrådet, som har fått ett uppdrag som ska slutredovisas om ungefär ett år. På primärvårdens område har de dock redan lämnat en rapport - för över ett halvår sedan - som det går att använda. Detta är lite av min poäng; kartläggningen är redan gjord när det gäller primärvården.
Det är ju väldigt handfasta rekommendationer som visar att en del måste göras av regioner, lokalt och annat, men en del rekommendationer är också riktade till staten och den nationella nivån. Därför undrar jag om ledamoten kan svara lite mer konkret på när det kommer åtgärder för att förbättra kompetensförsörjningen i primärvården. Vilka åtgärder är på gång för att lösa den här problematiken?
Fru talman! Tack, ledamoten, för frågan!
Jag kan inte säga något datum för när detta kommer att ske. Jag tror att vi måste takta här. Vi kan inte titta på en sak och tro att vi har löst alla problem.
Hälso- och sjukvården är en stor organisation. Vi har primärvården och den hospitala vården. Detta måste takta.
Vi vet att antalet läkare i Sverige i dag totalt sett är större än någonsin. En del har lämnat yrket, men de facto har vi väldigt mycket utbildad personal. Vi har faktiskt mer utbildad personal i dag än vad vi någonsin har haft.
Då gäller det att hantera denna personal på rätt sätt. Som jag var inne på i mitt anförande tycker jag inte att det är rimligt att doktorer som är ytterst kompetenta inom sina ansvarsområden sitter och skriver färdtjänstintyg för att patienter ska kunna komma till vården. Vi kan göra extremt mycket genom att se till att varje personalkategori gör rätt sak. Där har vi ett första steg.
Arbetsgivarna - i det här fallet ofta regioner, men det finns ju även privata vårdgivare - måste fundera på hur de kan attrahera personal som har valt att lämna yrket att återkomma till arbetsgivarnas verksamhet. Jag tycker inte att riksdagen ska tala om hur detta ska ske, utan det måste respektive region och vårdgivare komma fram till.
Fru talman! Jag tänkte fråga ledamoten Ragnarsson om regeringen och SD - för det är ju de som styr detta nu - verkligen kommer att leverera bättre arbetsmiljö. Det är ju väldigt många som pratar om detta inom hälso och sjukvården.
Jag är klart oroad, fru talman, över de signaler som jag får från de olika regionerna. Det ser förstås lite olika ut, men 17 av 21 regioner har en typ av underskott som gör att de kommer att få göra nedskärningar. Då undrar man ju hur dessa nedskärningar kommer att slå mot exempelvis patienter.
För mig är det obegripligt att regeringen och SD inte har gått in med ett större tillskott när det gäller de generella statsbidragen. Jag tror att det kommer att bli väldigt besvärligt. Det säger man redan nu, och då har det inte gått så många månader sedan den nya regeringen tillträdde.
Fru talman! Jag vill höra lite om utsikterna. Det handlar också om att man vill ha långsiktighet inom hälso- och sjukvården. Man vill kunna se vad man kommer att göra 2024. Vilka ska man ta bort? Kan man anställa?
Jag tycker att vi ekonomiskt befinner oss i en ganska tricky situation just nu.
Fru talman! Tack, ledamoten, för frågan!
Vi har ju hört några gånger att regionerna och kommunerna får mindre pengar i statsbidrag med den budget som är framlagd. Denna budget har ju lagts fram utifrån det läge som vi befinner oss i. I den bästa av världar hade vår ekonomi varit ungefär som grisen Särimner i den gamla vikingasagan, så att det som vi brände i dag står i stian i morgon. Men sådan är ju inte verkligheten.
Sedan är det faktiskt så att ekonomi är någonting som är dynamiskt. Nästan varenda region och kommun har gjort enorma överskott de senaste åren. Det är jättebra, men tanken är ju att dessa pengar ska kunna användas i sämre tider.
Du nämnde också arbetsmiljön, Karin Rågsjö. Jag håller med dig, och jag lyssnar inte bara. Det händer faktiskt att jag också jobbar, så jag ser detta. En sak som jag både ser och hör om är vikten av det nära ledarskapet. Detta behöver inte kosta några pengar, för dessa ledare och chefer finns ju redan i dag. Det kan mycket väl vara så att det är fel person på platsen, men dessa personer är ju redan budgeterade för. Där tror jag att vi har mycket att göra med enkla medel.
Det handlar, som jag nämnde, om att skapa delaktighet och om att man känner att det finns ett värde i det man gör. Om en sjuksköterska har en god idé vågar personen testa idén, för personen är en vårdutvecklare. Det vore fantastiskt, och det är görligt. Det kostar inte heller några pengar.
Fru talman! Det är absolut utmärkt att göra så. Då ska det dock finnas tid, och för tid behövs det resurser.
Jag tycker att det är lite märkligt: Vi befinner oss i en ekonomisk kris, men nu har vi också hamnat i en välfärdskris, vill jag påstå. Det handlar om regeringen och om statligt ansvar.
Är en satsning på välfärd, alltså skola och hälso- och sjukvård, inflationsdrivande? Nej, säger Konjunkturinstitutet. Offentliga investeringar ger väldigt liten effekt på inflationen. Det handlar i stället om stigande matpriser och så vidare, och det är klart att kommuner och regioner drabbas av det på olika sätt.
För Vänsterpartiet är det oerhört viktigt att regionerna ges långsiktiga förutsättningar. Men vi ser inget av det i regeringens budget, utan det fortsätter rulla.
Precis som ledamoten sa blev det som det blev med lagren under pandemin. Det berodde på omständigheterna, och det kan vi inte ändra på nu. Men vi kan se till att regionerna blir ansvariga för att ha ett lager för tre månader. Behöver man inte lagstifta om det? Det var till exempel tre regioner som hade lager för tre dagar.
Tror ledamoten Ragnarsson att regionerna kommer att lyssna på staten och göra som staten säger, det vill säga hålla lager?
Fru talman! Jag börjar med den sista frågan. Ja, jag tror faktiskt att regionerna kommer att lyssna, för de hamnade i en oerhört pressad situation under pandemin. Alla insåg att det var ett stort misslyckande att man inte klarade av att upprätthålla patientsäkerheten på grund av att man inte tänkt lite längre. Jag tror att det flesta utan påtryckning jobbar intensivt med denna fråga.
Det är komplext. Vi har levt efter just-in-time där två lastbilar i veckan lastat av det material som sjukhuset ska använda under veckan för de operationer och den vård som ska genomföras. Så kan vi inte ha det, och det tror jag att de flesta inser.
Men det är en extremt tuff uppgift att skapa lager för tre månader i varje region, och jag tror att man därför behöver titta över lite vilket material man behöver. Man kan inte bara prioritera engångsmaterial utan måste satsa på flergångsmaterial. Man behöver också skapa saker på lokal nivå, till exempel ett tvätteri, för att kunna upprätthålla hygienen.
Man får ofta en känsla av att en cancersjuk patient inte kommer att få vård eftersom det inte finns några pengar. Men min uppfattning är att det finns ganska mycket pengar i regionerna till vård men att man är ganska duktig på att säga att det inte går att spara och att det inte går att göra förbättringar och effektiviseringar. Men nu är vi i ett ekonomiskt läge där vi faktiskt behöver göra det.
Jag är helt övertygad om att vi kommer att kunna leverera bra vård till alla patienter i Sverige med den budget som finns.
