Niklas Karlsson

Fru talman! Det är riktigt att prognosen för Sveriges tillväxt ligger en bit över 2 procent. Men vi pratar inte om prognoser för det som ligger framför oss. Vi pratar om de fyra år som Boriana Åberg och hennes kollegor har styrt det här landet. Då har vi haft en tillväxt i Europas bottenliga, och högre tillväxt var det enskilt viktigaste som den moderata ledamoten pratade om i sitt anförande. Misslyckandet blir ju totalt när ni inte ens har klarat av detta. Att ni sedan inte bryr er om rättvis fördelning har vi förstått sedan tidigare.

Statsskulden i oktober 2022 var 1 043 miljarder, och i maj 2026 var den 1 221 miljarder. Ni har skuldsatt Sverige med ytterligare 200 miljarder. Underskottet är 363 miljarder. Det är 373-plus för centerpartister, men det är väl give or take för de 10 miljarderna. Ni har sett till att vi nu närmar oss EU:s konvergenskriterier och håller på att nå de 3 procent då EU kommer att granska oss för att vårt underskott är för stort.

Ni har skuldsatt Sverige med 200 000 kronor i minuten under era fyra år, och ni har gjort det genom att sänka skatten för i huvudsak människor med har höga inkomster och stora tillgångar, det vill säga oss riksdagsledamöter.

Hur mycket av de skattesänkningar som vi andra och ledamoten Åberg har fått – med en månadslön på 81 400 kronor, som har inneburit att vi har skurit ned på den offentliga konsumtionen och tagit pengar från välfärden för att vi ska få en större skattesänkning – har vi och ledamoten Åberg konsumerat, och hur mycket har vi valt att spara undan? Svaret ser vi i tillväxtsiffrorna, nämligen att vi har sparat, inte konsumerat.

Men om vi hade haft en politik för en tydligare rättvis fördelning av offentliga välfärdssatsningar och satsningar på vanliga löntagare hade vi också stärkt tillväxten och gjort en rättvis skattesänkning. Det är skillnaden i svensk politik i dag.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill påstå att socialdemokratin som rörelse framför allt fokuserar på två saker. Den ena är tillväxt, och den andra är rättvis fördelning. Vi lever utifrån principen att vi med rätt balans mellan tillväxt och rättvis fördelning så att de förstärker varandra kan se till att få det mesta av båda två.

Vi vet också att kravet på rättvis fördelning har svårt att vinna gehör bland borgerliga företrädare. Det kanske inte är så konstigt. Men när ökad tillväxt blir det viktigaste för moderata företrädare och det enskilt mest prioriterade när ni utformar er politik blir ju slutresultatet av regeringens fyra år ett fullständigt och totalt misslyckande.

Ni har en uppgift, och inte ens den klarar ni av. Sverige har i fyra år haft en tillväxt som legat i Europas bottenliga. Kan man bara lite ekonomi kan man också förklara varför. När man sänker skatten för riksdagsledamöter som har en månadslön på 81 400 kronor tar man ju pengar från den offentliga verksamheten. Man minskar den offentliga konsumtionen.

Frågan är: Av de skattesänkningar som ledamoten Åberg har fått, hur mycket har hon använt för att kompensera dem med privat konsumtion? Hur stor del av de skattesänkningar som ledamoten har fått har hon valt att spara?

Svaret är, kanske inte i det enskilda fallet men sett till helheten, att de allra flesta har stoppat undan de här pengarna. Man behövde inte dessa skattesänkningar för att konsumera mer. Vi har alltså ersatt offentlig konsumtion med privat sparande, och då faller också tillväxten. Misslyckandet blir alltså totalt, och Moderaterna borde erkänna detta.

(Applåder)

Herr talman! Jag måste erkänna att jag blir näst intill mållös. En moderat ledamot – en ledamot från ett parti som i fyra år har regerat med ett högerextremt politiskt parti och som har gjort sig helt beroende av Sverigedemokraterna – har mage att säga något om att vi har samtal med Vänsterpartiet. Ur led är verkligen tiden!

Innan ledamoten Åberg använder ett sådant högt tonläge i Sveriges riksdag tycker jag att hon skulle gå hem och se sig i spegeln, om hon nu orkar det. Det hade varit en välgärning. När hon väl har gjort det kanske hon inte skulle vara så styv i korken utan säga: Vi är beredda att föra ett bredare samtal och inte göra oss beroende av det parti som vi har varit beroende av i fyra år! Då kanske Moderaterna skulle kunna ta den utsträckta handen från socialdemokratin när det gäller till exempel synen på skattepolitiken.

Vi socialdemokrater har inte något intresse av att skapa ett skattesystem genom att rösta igenom förslag med 51 procents majoritet i Sveriges riksdag. Vi vill göra det i en bred översyn med en bred politisk majoritet. I detta samtal vill vi ha med Moderaterna, men då måste de komma till bordet och inte vara så grälsjuka.

Jag förstår att de svaga opinionssiffrorna nu stressar Moderaterna. Men efter valet, när vi har lagt det bakom oss och när ni har slickat era sår, kom då till förhandlingsbordet! Då kanske vi ändå kan göra något lite gemensamt för att göra det här landet något lite bättre.

(Applåder)

Herr talman! Ledamoten Åberg vet mycket väl hur vi ser på skattesystemet, att det inte är tillfyllest i dag och att vi behöver göra en samlad skattereform för att göra det rättvisare, enklare och mer förutsägbart än det är i dag. Det innebär att beskattningen av kapital och tillgångar behöver förändras. I dag betalar ju den som jobbar i en Icabutik mer i skatt på sin lön än den som äger företaget. Vi tycker att det är orimligt.

Det måste finnas rättvisa i skattesystemet. Det är vår utgångspunkt. Då vill vi hitta en bred överenskommelse, inte bara med Vänsterpartiet utan också med Moderaterna och de andra partierna i Sveriges riksdag, så att vi kan leva upp till de principer som styrde den skattereform som vi genomförde i början av 90-talet. Att återgå till det och ta bort de undantag vi har skapat efter den tiden skulle vara bra för tillväxten. Det skulle skapa tydlighet för vanliga löntagare. Det skulle vara bra för Sverige.

Herr talman! Jag vill säga något om min segervisshet. Jag förstår att den sticker Moderaterna i ögonen. Jag skulle gissa att det känns lite jobbigt när de ser haveriet i opinionsmätningarna och hur de nu sakta men säkert sjunker mot lägre nivåer.

Ja, jag är segerviss. Jag tror nämligen på förändring. Jag tror på framtiden, och jag har hopp om en bättre morgondag än det vi lever med i dag. Det tror jag att svenska folket också har, och det är det vi ser i opinionsmätningarna.

Snart förpassas Tidöregeringen till historiens skräphög, där den hör hemma. Det innebär att vi förhoppningsvis, för Sveriges skull och för breda löntagargruppers skull, kan bilda en socialdemokratiskt ledd regering. Jag tror på det och hoppas på det, och jag ser fram emot valdagen den 13 september.

(Applåder)

Herr talman! Jag ska inledningsvis säga att den anmälda talartiden kan komma att överskridas med en liten del.

I egenskap av utskottets ordförande har jag haft förmånen att leda utskottets arbete i fyra år, och jag vill börja med ett tack. Jag vill tacka alla utskottets ledamöter för den goda samtalstonen och det goda samarbetet trots de stora, inte minst ideologiska, skillnader som finns i utskottet.

Jag vill också rikta mig till skatteutskottets kansli och dem som arbetar där för deras professionalism och tjänstvillighet. Verkligen tack! Det är de som gör att vi kan leverera bra produkter, men de ser också till att vi klarar av att fatta, oftast, kloka och väl genomtänkta beslut.

Herr talman! Arbetarsonen från Älvkarleby, Stig Dagerman, skrev en gång en rad som jag har funderat mycket över. Han formulerade frågan: ”Kan vi bli för många som vet vad frihet är?”

För Stig Dagerman var friheten aldrig något man äger ensam. Friheten är en börda och en gåva på samma gång, något tungt som ska bäras och som ingen människa orkar bära alldeles ensam. Den som redan är fri och trygg har ett ansvar att hjälpa till att bära också den andres frihet. Det är en djupt ideologisk tanke.

Herr talman! Det här är, påstår jag, raka motsatsen till regeringens ekonomiska politik som vi i dag ska göra bokslut över. Efter fyra år med en moderatledd regering med aktivt stöd från Sverigedemokraterna är det här den sista vårproposition regeringen lägger fram. Fyra år har nu gått sedan Tidöavtalet undertecknades. Nu är det dags att summera.

Herr talman! När regeringen vill beskriva sin regeringsperiod är det en berättelse om ett Sverige som är på rätt väg. Den talar om den lägsta skattekvoten sedan 1975 och om en vanlig familj som efter fyra år påstås ha fått 5 000 kronor mer i plånboken av de många jobbskatteavdragen.

Men det är också en berättelse som på goda grunder kan ifrågasättas. Under den moderatledda regeringens tid har fokus varit på stora skattesänkningar för i huvudsak människor som redan har det gott ställt. Under tiden har något annat växt fram.

När Socialdemokraterna 2014 tog över efter den förra moderatledda regeringen var den offentliga skulden 46 procent. När Socialdemokraterna lämnade regeringsmakten efter valet 2022 var den 34 procent. Den här mandatperioden har regeringen lånat hundratals miljarder för att genomföra stora skattesänkningar, och nu ser vi hur statsskulden stiger igen. I år beräknas den nå 37 procent och nästa år 39 procent.

Regeringen har dessutom lånat nästan 200 000 kronor per minut och lämnar nu efter sig ett enormt hål i svensk ekonomi. Samtidigt fortsätter skuldberget hos Kronofogden att öka månad för månad, hushåll för hushåll.

Bakom alla dessa siffror finns enskilda människoöden. Det här är människor som lever med oron att inte veta hur man ska få ihop till månadens räkningar, oron över att inte kunna ge barnen möjlighet att följa med på klassresan och oron över att behöva välja mellan medicin och mat. Det är dem den här debatten handlar om och om hur de drabbas av regeringens politik.

Herr talman! En budget är med andra ord inte bara siffror. Den är också ett moraliskt dokument, kanske det ärligaste av självporträtt som en regering någonsin målar. I sifferexercisen går det inte att gömma sig bakom vackra ord. Där framgår det svart på vitt vem man tycker är värd att satsa på och vem som ska stå tillbaka.

Fyra år av den moderatledda regeringens politik, understödd av Sverigedemokraterna, tecknar ett tydligt mönster: mer åt dem som redan har. Regeringen vill gärna beskriva sina stora skattesänkningar som en frihetsreform. Lägre skatt är frihet. Pengarna är dina. Behåll mer av dem själv! Men så enkelt är det inte.

Man kan å ena sidan se på friheten från någonting: frihet från tvång, frihet från staten, frihet från pekpinnar och att lämnas i fred. Det är en frihet som i grunden bara kräver att andra håller sig borta.

Å andra sidan, herr talman, finns friheten till något: friheten att kunna ge liv åt sina innersta drömmar och längtan, friheten att utbilda sig fastän föräldrarna inte är rika och friheten att bli frisk fastän plånboken är tunn.

Här går en tydlig skiljelinje i svensk politik. Regeringens frihetssyn är av den första sorten. Staten ska dra sig tillbaka. Skatten ska sänkas. Sedan får var och en klara sig bäst den kan. Men en sådan frihet är en frihet som bara den redan starke kan njuta av. Att vara fri från staten hjälper föga den som är ofri av andra skäl – av fattigdom, av sjukdom eller av en hyra som äter upp stora delar av lönen.

Det är just detta regeringens frihetssyn blundar för: att den största ofriheten i en människas liv sällan kommer från staten. Den kommer ur det materiella. Den ensamstående föräldern som inte får lönen att räcka månaden ut är ju inte fri, hur låg skatten än är. Pensionären som tvingas välja mellan medicin och mat är inte fri. Ungdomen som inte kan flytta hemifrån för att ingen bostad finns är inte fri. Att till dessa människor säga ”Se här! Du får behålla några hundralappar till – var nu fri!” är inte ett frihetslöfte. Det är ett hån. Det lägger hela ansvaret på den enskildes axlar och kallar ensamhet för frihet.

Herr talman! Frihet för mig som socialdemokrat är mycket större än så. Det är en frihet som inte bara låter människan vara utan som gör henne rik och förmögen. Det är en skola som lyfter alla barn, vård som hjälper de sjuka och trygghetssystem som gör att ett misslyckande inte blir en katastrof.

Det innebär samtidigt att skatt blir frihetens förutsättning. Det är belöningen vi gemensamt skapar för att friheten ska bli verklig för fler än den redan lyckligt lottade. Skatt är nämligen undersköterskan på äldreboendet. Skatt är frukosten på förskolan. Skatt är polisen som rycker ut när larmet går och läraren som ser just ditt barn. Skatt är vårt gemensamma löfte till varandra om att ingen ska behöva uppleva ensamhet i nöden.

Herr talman! Mot detta invänder troligen den borgerliga regeringen och Sverigedemokraterna och dess företrädare att skattesänkningar ökar konsumtionen. Det är tillväxtskapande. Men verkligheten säger oss något annat. Arbetslösheten har under regeringens tid växt med 100 000. Tillväxten har under samma period varit i Europas bottenliga. Men lyssna på egna myndigheter som Konjunkturinstitutet eller på internationell forskning vill man inte riktigt.

Det som skulle få fart på ekonomin är att stötta vanligt folk. Det resonemanget är i grunden inte särskilt komplicerat. En familj med små marginaler som får några hundralappar mer lägger ju varenda krona i mataffären och hos den lokala hantverkaren och skapar jobb. Men den som redan tjänar 80 000 kronor i månaden lägger snarare sin skattesänkning på hög.

Vi socialdemokrater har i alla våra budgetar visat på alternativen, med förslag som snarare skulle stärka statens finanser. Vi har sagt nej till skattebonusar för dem i toppen, och vi vill satsa på sådant som skulle göra verklig skillnad. Vi vill värna vårdplatser, inte se dem försvinna. Vi vill att kapital beskattas rättvist, inte att de allra rikaste får ytterligare skattesänkningar.

Herr talman! I sin kanske mest kända essä skrev Stig Dagerman om människans djupaste utsatthet, om stunderna då allt rasar och man inte vet vart man ska ta vägen: ”Vårt behov av tröst är omättligt.”

Det är så här bokslutet ska läsas. Det är så här de fyra borgerliga regeringsåren ska sammanfattas. På frågan vem samhället varit till för under regeringens fyra år är svaret tydligt, enkelt och ofrånkomligen ”dem som redan har mest”.

Vårt svar, herr talman, är något annat. Vi erbjuder en politik som skapar hopp och framtidstro, som bottnar i verkligheten och ser människors vardag och som utgör en klar idé om vilket samhälle vi vill bygga därför att mindre klyftor i ett samhälle också leder till bättre sammanhållning och högre tillväxt.

Det är människorna, herr talman, som vi som riksdagsledamöter är valda att tjäna. Bokslutet är skrivet, och räkenskaperna går inte riktigt ihop. Snart, mycket snart, är det väljarna som ska göra revision, och jag vet hur den kommer att sluta: Ansvarsfrihet beviljas icke.

(Applåder)

Herr talman! Om de borgerliga företrädarna och Kristdemokraterna undrar om vi tycker att företag är onda ska ledamoten få ett rakt och tydligt besked om detta: Självklart inte! Företag är viktiga, men företag ska göra rätt för sig, och företag ska ha rimliga villkor.

Det som dock sker nu under den borgerliga regeringen är att de ekonomiska klyftorna ökar och att de 10 procent av svenskarna som har ökat sina inkomster mest är de som har fått förmånliga inkomstomvandlingsmöjligheter genom de så kallade 3:12-reglerna. För dem gör ni det ännu bättre! Ni underlättar detta ännu mer, för att öka klyftorna.

Det här handlar inte om företagarfientlighet. Det här handlar om rättvisa, och det här handlar om rimlighet. Det handlar om att vi alla ska bidra till att finansiera den gemensamma välfärden: universitetssjukhuset i Malmö, en förlossningsvård som fungerar, att arbetslösheten bekämpas och att människor inte behöver hamna hos Kronofogden. Då behöver alla bidra – vissa ska inte få gräddfiler.

Det handlar inte om att peka ut företagare som onda. Det handlar om rättvisa. Jag undrar: Är den förda politiken rimlig, när vissa människor som redan har det väldigt gott ställt med den förda politiken ska få det ännu bättre ställt samtidigt som allt fler människor blir arbetslösa och hamnar hos Kronofogden, barnfattigdomen växer och förlossningsvården inte fungerar? Det är frågan, och detta skulle jag gärna vilja ha svar på. Står Kristdemokraterna axel mot axel med Moderaterna och säger att det här är en bra utveckling?

(Applåder)

Herr talman! Jag hade tidigare ett replikskifte med en kollega till Engström, moderaten Reuterskiöld, om beskattning av fåmansregler, alltså de så kallade 3:12-reglerna.

Regeringen skriver till och med i sina analyser, skrivningar och budgetpropositioner att just utdelningarna från fåmansföretag är en av de största drivkrafterna bakom att de rikaste 10 procenten av svenskarna det senaste decenniet har sett sina inkomster dra ifrån den övriga befolkningens.

Man menar att den förändring som regeringen nu gör inte i huvudsak är en förenkling utan syftar till att sänka skatten ytterligare och uppmuntra ännu mer inkomstomvandling. De som redan har det väldigt gott ställt ska få det bättre.

Det svar jag fick var att den förändring som nu sker är bra. Det är bra med skattesänkningar, och man står för effekterna: att 100 000 fler är arbetslösa, att skuldsättningen ökar, att fler människor hamnar hos Kronofogden och att barnfattigdomen växer.

När det gäller sjukvården ser vi i den del av landet som ledamoten Engström och jag kommer från inte minst att universitetssjukhuset i Malmö har bekymmer med förlossningsvården. Man har där inte råd med ordentliga tvättlappar, och man skickar hem föderskorna alldeles för tidigt. Det är konsekvenserna av den förda ekonomiska politiken där man bland annat väljer att sänka skatten för dem som redan har det gott ställt.

Detta var ledamoten i det tidigare replikskiftet stolt över, och han stod för dessa effekter. Nu undrar jag: Står Kristdemokraterna på den sidan? Håller ni med? Står ni för effekterna? Är det bra med ökad arbetslöshet? Är det bra med växande fattigdom? Är det bra att universitetssjukhuset i Malmö har bekymmer och inte klarar av att sköta förlossningsvården så som sjukhuset borde?

Herr talman! Den mycket enkla frågan tillbaka till ledamoten blir då: Varför gör man då inte detta på ett offentligfinansiellt neutralt sätt? För det gör man inte. Att skälet skulle vara förenkling håller inte, för det hela innebär i praktiken en skattesänkning och underlättar inkomstomvandling.

De som redan lågbeskattas i sina fåmansföretag ska få ännu lägre skatt samtidigt som vi ser att välfärden behöver resurstillskott och har stora behov. Vi ser att köerna växer och att universitetssjukhuset i Malmö har stora bekymmer med förlossningsvården. De resurserna vill man inte skjuta till.

Nej, det här visar mycket tydligt vem vi företräder och vilka intressen vi i politiken har. Jag påstår att de intressen som ledamoten från Moderaterna företräder är helt andra intressen än dem jag företräder. Det är nämligen så att 3:12-reglerna ofta är ett verktyg för att betala mindre skatt, och nu gör ni det ännu lättare. Ni sänker skatten för dem som redan betalar låg skatt.

Det är nämligen så att ni i regeringen själva har påpekat att de ökade utdelningarna från just fåmansföretag, genom de så kallade 3:12-reglerna, är en av de största drivkrafterna bakom att de rikaste 10 procenten av svenskarna har fått se sina inkomster dra ifrån den övriga befolkningens inkomster under det senaste decenniet.

Det här har öppnat upp för ökad inkomstomvandling, men nu säger ni att det inte räcker. Ni kallar det förenkling, men ni visar hellre omsorg om dem som redan har än ger resurser till vår gemensamma välfärd. Det är skälet till det som nu sker.

(Applåder)

Herr talman! När den stora skattereformen genomfördes i början av 90talet införde vi i Sverige något som heter dualt skattesystem eller den skandinaviska skattemodellen. Det bygger i praktiken på att vi skiljer på beskattning av arbete och beskattning av kapital.

Vid det tillfället infördes också de så kallade 3:12-reglerna, alltså regler för beskattning av utdelning från fåmansföretag. Syftet med förändringen och 3:12-reglerna var att förhindra att arbetsinkomster omvandlas till lägre beskattade kapitalinkomster.

Dessa regler har reviderats i flera omgångar under de senaste åren, och nu har regeringen gått fram med ett förslag som började gälla den 1 januari 2026 och som innebar enklare och bättre skatteregler för delägare i fåmansföretag. I praktiken var enkelheten ett svepskäl för att ytterligare sänka skatten och underlätta inkomstomvandling. Att genomföra detta kostade statsfinanserna 1 miljard.

Jag vill fråga den moderata ledamoten: Kan du förklara för mig på vilket sätt det förslag som ni nu har bestämt er för att genomföra gör det lättare att leva upp till det ursprungliga syftet i skattereformen som genomfördes i början av 90-talet, nämligen att förhindra att arbetsinkomster omvandlas till lägre beskattad kapitalinkomst? Eller är det kanske så att de nya reglerna snarare motverkar det ursprungliga syftet och underlättar inkomstomvandling?

Herr talman! Politikens uppgift är att ge svar på frågor om hur vi ska ge varje människa möjlighet att ge liv åt sin längtan och sina innersta drömmar. I en tid när gamla mönster bryts och nya skapas menar jag att detta är särskilt viktigt.

Den generella välfärden, det vill säga våra gemensamma angelägenheter, som vård, skola och omsorg, är central för människors möjligheter i livet. Livschanserna blir nämligen mindre om den inte finns.

Den generella välfärden skyddar oss mot faror utifrån, och den skapar frihet från nöd. Den ökar tryggheten och därmed känslan av frihet. Den motverkar faran att nya privilegier befästs, nya gränser ritas och nya klyftor skapas mellan människor.

Just skattepolitiken är ett av de viktigaste verktygen för ekonomisk omfördelning och för att säkerställa finansieringen av de gemensamma samhällsfunktionerna, alltså den generella välfärden.

Vi socialdemokrater har som mål för den ekonomiska politiken att nå full sysselsättning, alltså att skapa jobb och därmed stärka välfärden och samtidigt frigöra människors potential. Vår skattepolitik är ett verktyg för rättvisa och ansvar och för att ge företag goda och stabila villkor. Dessa politikområden hänger ihop.

Herr talman! Den stora skattereformen från början av 90-talet har tjänat oss väl, men samhället har uppenbarligen förändrats sedan dess. Vi menar därför att det är dags att bredda skattebaserna, öka kapitalbeskattningen i några avseenden och samtidigt hålla nere skatten för dem som tjänar minst. Vi behöver ett mer rättvist skattesystem, men det behöver också i vissa avseenden vara mer neutralt – inte bara för rättvisans skull utan också för tillväxten.

Vi socialdemokrater är tydliga med att vi vill se flera ändringar av skattesystemet och att det därför också är dags för en ny skattereform. Vi beklagar att den politiska högern inte tycks se det behovet. Vi menar att det är dåligt för medborgarna, dåligt för företagen och dåligt för tillväxten.

Herr talman! Det väcker många frågor om regeringens prioriteringar när skattesänkningar genomförs på ett sätt som ökar de ekonomiska klyftorna i samhället. Sverige befinner sig i ett allvarligt ekonomiskt läge. Skuldutvecklingen hos Kronofogden vittnar om en djupgående ekonomisk kris bland hushållen. På tio år har skuldberget hos Kronofogden nästan fördubblats, och rikskronofogden konstaterar att svenska hushåll har allt svårare att få sina pengar att räcka till. Vart elfte barn i Sverige växer upp i en familj där minst en förälder har skulder eller en pågående skuldsanering hos Kronofogden. Det motsvarar 189 000 barn, en ökning med över 9 procent på tre år.

Situationen på arbetsmarknaden förstärker bilden. Under innevarande mandatperiod har arbetslösheten ökat med runt 100 000 personer. Enligt SCB lever över 700 000 svenskar i materiell och social fattigdom, vilket är en dubblering sedan 2021. Barnfattigdomen ökar parallellt. Enligt Rädda Barnens nya barnfattigdomsmått lever mer än 276 000 barn i Sverige i fattigdom.

Det är som att verkligheten utanför den här kammaren inte existerar för regeringen och bland borgerliga företrädare.

Vi socialdemokrater har en annan bild, och vi föreslår andra prioriteringar, också i skattepolitiken. Vi vill värna vårdplatser och inte se dem försvinna. Vi vill att kapital beskattas rättvist, inte att de allra rikaste får ytterligare skattesänkningar. Finessen med att ha en rimlig kapitalbeskattning, där man dessutom aktivt täpper till de luckor som finns, är att man också skapar rättvisa mellan företag. När vi har en regering som inte aktivt jobbar med att täppa till de luckor som finns hamnar vi i läget att företag som betalar sina skatter faktiskt hamnar i underläge mot dem som inte gör det.

Därför har vi bland annat föreslagit att källskatten ska moderniseras och att den så kallade exitskatteutredningen ska fullföljas – allt i akt och mening att begränsa och undvika skatteflykt.

Regeringen valde att lägga ned exitskatteutredningen, trots att vi vet att den typen av regler finns i hela Norden, i stora delar av EU och dessutom i Nordamerika. Vi vet att dessa regler fungerar, men regeringen valde den enkla vägen: att blunda för miljardbortfallet och för välfärdens behov.

Skattereglerna för fåmansföretag syftar i grunden till att det ska vara neutrala skatteregler mellan dem som väljer att vara anställd respektive företagare. I verkligheten fungerar dock 3:12-reglerna ofta som ett verktyg för att betala mindre skatt, eftersom det har blivit mer förmånligt för ägare till fåmansbolag att omvandla arbetsinkomster till utdelningsinkomster. Regeringen har själv påpekat att ökade utdelningar från fåmansföretag är en av de största drivkrafterna bakom att de rikaste 10 procenten av svenskarna sett sina inkomster dra ifrån den övriga befolkningens under det senaste decenniet.

Vi välkomnar ett enklare och mer lättförståeligt regelverk men ser samtidigt en risk att förslaget öppnar för ökad inkomstomvandling. Vi menar därför att en förenkling borde genomföras på ett offentligfinansiellt neutralt sätt.

Herr talman! En politik som skapar hopp och framtidstro måste bottna i verkligheten och se människors vardag bortom riksdagens kammare och sessionssalar. Den måste utgöra en klar idé om vilket samhälle man vill bygga och erbjuda en tydlig riktning för hur det ska genomföras. Mindre klyftor i ett samhälle leder till bättre sammanhållning och högre tillväxt. Detta resonemang är inte längre bara socialdemokratiskt sunt förnuft. Många internationella institutioner som tidigare bekände sig till marknadsliberala teorier inser nu att sådan ekonomisk politik lyckas bäst.

När vi bevittnar dålig arbetsmiljö inom vården eller för lite undervisning och stöd i skolan eller när vi ser hur Skånes universitetssjukhus i Malmö använder tvättlappar som skulle kunna användas som sandpapper på byggarbetsplatser måste vi koppla ihop det med den förda ekonomiska politiken.

Skatt är nämligen undersköterskan på boendet, frukosten på förskolan och barnmorskan som förlöser våra barn. Skatt är höftledsoperationer, nationella prov och skolskjuts. Skatt är tåg, buss och kollektivtrafik. Så hänger det ihop. Skatt är gemensam finansiering av gemensam välfärd.

Herr talman! Avslutningsvis yrkar jag bifall till reservationerna 1 och 5.

(Applåder)

Fru talman! Jag noterar att finansministern inte har några råd att ge till de här människorna eller hushållen. Finansministern har inga förslag för att förbättra situationen för de människor som oroar sig för nästa hyreshöjning, kanske måste låna för att betala ohemula elräkningar eller för den delen har svårt att sätta mat på bordet. Men det är klart, det kanske är svårt att känna igen sig i de situationer som de här människorna befinner sig i när man själv har fått stora skattesänkningar.

Min fråga till finansministern är: Hur mycket har finansministern själv fått i skattesänkning?

Fru talman! Under regeringens snart fyra år har klyftorna ökat. Fattigdomen har växt, och allt fler människor har hamnat hos Kronofogden.

Under den här tiden har regeringen valt att prioritera att låna till skattesänkningar för i huvudsak de människor som har höga inkomster och stora tillgångar. Denna lånekarusell har dessutom inneburit att man har underfinansierat statens budget med mer än 350 miljarder kronor. Det är lätt att få intrycket att regeringen har tappat kontrollen över Sveriges ekonomi.

Min fråga går därför till finansminister Elisabeth Svantesson. Vilket råd vill finansministern ge alla de människor som lever under knappa ekonomiska omständigheter – de som går och oroar sig för en kommande hyreshöjning, kanske behöver låna för att betala ohemula elräkningar eller har svårt att sätta mat på bordet till sina barn?

Fru talman! Detta tårdrypande inlägg om omsorgen om människors bostadsdrömmar är inte ett försvar av vanligt folk. Vi ser nu i riksdagens kammare hur Moderaterna i all väsentlighet ställer sig på bankernas och inte vanliga löntagares sida. Man försvarar de ohemula vinster som bankerna gör i en kostnadskris, att de tar chansen att skinna bolånetagare med högre räntor samtidigt som de inte är beredda att betala ut ränta på det sparkapital som löntagarna har satt in på samma bank. Där kommer Socialdemokraterna aldrig att hamna.

Bostadsdrömmar ska förverkligas. Människors bostadsresor och drömmar om att kunna köpa sitt eget boende bygger på att bankerna är beredda att låna ut till rättvisa och rimliga räntesatser. Det gör de inte i dag.

En konstruktion av den bankskatt som vi nu föreslår skulle minska det räntenettot. Om man inte försvarar vår konstruktion ställer man sig på bankernas sida. Där är skillnaden i den svenska politiska debatten tydlig mellan höger och vänster och mellan moderater och socialdemokrater.

(Applåder)

Herr talman! Att den moderata ledamoten Åberg inte förstår sambandet mellan skatt och den generella välfärden förklarar kanske varför ledamoten är moderat. Vi tror att den generella välfärden ger människor möjlighet att få ett bättre liv. Man behöver inte köpa tjänsterna på en marknad där man är beroende av den egna ekonomiska ställningen, vilka tillgångar eller vilken lön man har. Den är till för alla, och den ska fördelas efter behov.

Den generella välfärden gör människor fria, och den bryter oss loss från osäkerheter och otrygghet. Därför tycker vi att vi ska ha ett rättvist skatteuttag, att man ska bidra efter förmåga och att välfärden ska fördelas efter behov. Däri ligger liknelsen med Svinalängorna. Om ledamoten inte har läst boken, gör det. Då får du kanske en bättre förståelse för kopplingen mellan skatt och välfärd.

Vad gäller frågan om bankvinster ska man vara noga med att inte gå till bankernas försvar. Bankerna har i den kostnadskris vi har genomlevt de senaste åren tagit chansen att öka räntenettot och tjäna pengar, ohemult mycket pengar, på vanligt folks ekonomi. Det tycker vi är orimligt. Det räntenetto som har uppstått måste minska.

Förslaget är alltså i första hand att se till att den skillnaden minskar. Och om räntenettot minskar behöver bankerna inte heller vara bekymrade över att betala så mycket i bankskatt.

Herr talman! Politikens uppgift är att ge svar på frågor om hur vi ger varje människa möjlighet att ge liv åt sina innersta drömmar och sin innersta längtan. I en tid när gamla mönster bryts och nya skapas är detta särskilt viktigt.

Utmaningarna är sannerligen stora. Under den borgerliga regeringens styre har arbetslösheten tillåtits skena till rekordhöga nivåer. Sveriges tillväxt har varit bland de sämsta i Europa. Sjukvården är i kris, våra vägar och järnvägar är i dåligt skick, behovet att klara klimatomställningen är akut och ojämlikhet och utanförskap växer. Det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde är oroligt.

Men verkligheten står uppenbarligen inte i fokus för Sverigedemokraterna och regeringen. Med iver och engagemang har man genomfört stora skattesänkningar, i huvudsak riktade till dem med de högsta inkomsterna och största förmögenheterna. Regeringen och Sverigedemokraterna har dessutom underfinansierat statsfinanserna med över 350 miljarder kronor under mandatperioden.

Herr talman! Dagens debatt om hur staten ska använda sina inkomster för 2026 är den sista för mandatperioden. Den är därmed också ett bokslut över den borgerliga regeringens och Sverigedemokraternas år vid makten.

Kontrasterna i svensk politik blir tydliga, särskilt i skillnaden mellan att försöka lösa varje samhällsproblem med en skattesänkning och att i stället stärka vår gemensamma välfärd och människors privatekonomi.

Regeringen och Sverigedemokraterna har ihärdigt avfärdat alla förslag om att förbättra skolan och om fler lärare. Man har avfärdat förslag om fler händer i vården och att stärka sjukvården. Man har avfärdat förslag om att bekämpa arbetslösheten och stimulera svensk tillväxt.

Nyrekryteringen till gängen har fått fortgå. Man har struntat i framtiden för byggbranschen och industrin, och man har underlåtit att stötta alla de människor som kämpar med att få ihop privatekonomin. Krisen har tillåtits slå igenom med full kraft, och det är de som ställer klockan varje dag, bygger vårt land och bär välfärden på sina axlar som fått ta den största smällen.

Herr talman! Tidigare i debatten framförde finansutskottets ordförande Riedl vilket Sverige regeringen fick ta över och ondgjorde sig över detta. Man kan också fokusera på vilket Sverige regeringen och Sverigedemokraterna vill se. Vem och vilka intressen de företräder blir särskilt tydligt när man tittar på skattesänkningarnas fördelning. I retoriken pratar den politiska högern om skattesänkningar för vanligt folk. I praktiken är det småsmulor man erbjuder för att dölja hur de som står längst upp på samhällsstegen får allra mest.

Regeringen och Sverigedemokraterna har sänkt skatten för sig själva med över 30 000 kronor per år, samtidigt som Sverige som enda land i Norden inte höjt barnbidraget och därtill skurit ned i bostadstillägget för de mest utsatta barnfamiljerna.

Välfärden har fått betala priset för kostnadskrisen med urholkade anslag och budgetar som inte går ihop, trots de många varningsropen från olika delar av landet. Samtidigt har man valt att inflationsskydda höginkomsttagares inkomster. Skattesänkningar med över 100 miljarder har prioriterats framför att skjuta till resurser till vård, skola och omsorg. Man har avskaffat avtrappningen av jobbskatteavdraget och det förhöjda grundavdraget, innebärande en skattesänkning exklusivt till dem som tjänar allra mest.

Herr talman! Susanna Alakoskis fantastiska bok Svinalängorna är på ett sätt en ganska liten berättelse men rymmer samtidigt väldigt mycket av Sveriges moderna historia. Romanen berättas genom Leenas ögon, från barndom till tidiga tonår. Leena älskar sina föräldrar och gör allt för att skydda dem – förklarar bort blåmärken, sopar igen spår och ljuger för vuxna. Alakoskis Svinalängorna blir en spegel av samhällsproblem vi fortfarande brottas med.

Rädda Barnens senaste barnfattigdomsrapport visar att cirka 276 000 barn, det vill säga ett av åtta, lever i ekonomisk utsatthet. Kronofogden och Bris visar att vart elfte barn växer upp i en skuldsatt familj – ofta med ökad risk för konflikt och våld i hemmet.

Här blir, herr talman, parallellen till Leenas värld brutalt tydlig, det vill säga trångbodda lägenheter, ständiga pengabekymmer och barn som märker att de inte är som andra.

I dag heter områdena andra saker, men vi ser liknande mönster, det vill säga lägre inkomster, högre arbetslöshet och större risk för ekonomisk utsatthet för barn. Parallellen till dagens Sverige är obekväm men tydlig. Fortfarande lever hundratusentals barn i ekonomisk och social utsatthet. Svinalängorna ger dem ett ansikte och gör det också svårt för oss andra att säga att vi inte visste.

Herr talman! Sverige står inför stora utmaningar, och när vi tidigare har stått inför stora utmaningar som har stressat både vår uthållighet och vår sammanhållning har det också visat sig att det är i sådana tider det avgörs vilket samhälle vi vill vara, om vi ställer upp för varandra eller om vi lämnar var och en åt sitt öde.

En politik som skapar hopp och erbjuder framtidstro måste bottna i verkligheten och se människors vardag, utgöra en klar idé om vilket samhälle vi vill bygga och erbjuda en tydlig riktning för hur det ska genomföras. Mindre klyftor i ett samhälle leder till en bättre sammanhållning och högre tillväxt. Detta resonemang är inte längre bara socialdemokratiskt sunt förnuft, utan många internationella institutioner som tidigare bekände sig till marknadsliberala teorier inser att sådan ekonomisk politik lyckas bäst.

När vi bevittnar dålig arbetsmiljö inom vården eller för lite undervisning och stöd i skolan, måste vi koppla ihop det med den förda ekonomiska politiken. Skatt är undersköterskan på boendet, frukosten på förskolan och barnmorskan som förlöser våra barn. Skatt är höftledsoperationer, nationella prov och skolskjuts. Skatt är tåg, buss och kollektivtrafik. Så hänger det nämligen ihop: skatt för gemensam finansiering av gemensam välfärd.

Herr talman! Vi bad riksdagens utredningstjänst att räkna på skillnaderna mellan det socialdemokratiska budgetalternativet och regeringens och Sverigedemokraternas budget. Faktum är att nio av tio svenskar tjänar på en socialdemokratisk politik. Vi menar att Sverige inte kommer att stärkas av att de som redan har mest får ännu mer på bekostnad av vanligt folk. Därför föreslår vi till exempel att avtrappningen i jobbskatteavdraget, som slopades i samband med beslutet om statens budget för något år sedan, återinförs, samtidigt som de med normala inkomster får en skattesänkning.

Vi välkomnar ett enklare och mer lättförståeligt regelverk för delägare i fåmansbolag, men vi ser också en ökad risk för att förslaget öppnar för ökad inkomstomvandling. Därför bör en sådan förenkling genomföras på ett offentligfinansiellt neutralt sätt.

En tredje beskattningsnivå för dem med störst kapitalinnehav på investeringssparkonton bör införas eftersom de med mycket stora kapital på dessa konton gynnas oproportionerligt mycket i regeringens förslag.

En tillfällig skatt på bankernas räntenetto, det vill säga den vinst som uppstår när ränteintäkterna överstiger räntekostnaderna, bör införas. För att bidra till den långsiktiga uthålligheten av försvarsutbyggnaden föreslår vi därutöver en utredning av en beredskapsskatt. Vi vill se skärpta regler mot aggressiv skatteplanering och skatteflykt, och vi måste se till att skattepengar som ska gå till barnen i skolan faktiskt stannar där – och inte försvinner i utdelning till aktieägare.

Herr talman! Denna mycket enkla, vackra och kanske begåvade socialdemokratiska tanke bygger på föreställningen om att ge varje människa möjlighet att ge liv åt sina innersta drömmar och längtan. Det kräver en ansvarsfull ekonomisk politik, som ger människor förutsättningar att göra livet bättre för att slippa ge upp stora delar av sitt liv för att ta hand om närstående som behöver välfärdstjänster på en marknad där man inte har råd att köpa tjänsten.

Den generella välfärden, våra gemensamma angelägenheter såsom vård, skola och omsorg samt utbildning, är central för människors möjligheter i livet. Livschanserna blir nämligen mindre när de inte finns. Den skyddar mot faror utifrån, den skapar frihet från nöd och den ökar tryggheten och därmed känslan av frihet. Så ger vi varje människa möjlighet att ge liv åt sina innersta drömmar och längtan.

Med detta yrkar jag att riksdagen fattar beslut om en inriktning av skattepolitiken som överensstämmer med Socialdemokraternas förslag att riksdagen bör bifalla Socialdemokraternas reservationer i finansutskottets betänkande.

(Applåder)

Herr talman! Ledamoten Westroth behöver inte vara orolig; Sverigedemokraterna ska inte glömmas bort.

Sverigedemokraterna ska inte heller få komma undan i den politik som regeringen nu genomför på Sverigedemokraternas mandat. Kontrasten blir tydlig i de alternativ som riksdagens kammare har att ta ställning till. På den ena sidan är det en sverigedemokratisk budget, där man ger åt dem som redan har, som ställs mot den andra sidan, med ett socialdemokratiskt alternativ, där den fördelningspolitiska profilen är att man ska bidra efter förmåga. I Socialdemokraternas budget får nio av tio människor i vårt land det bättre. Det är omsorgen om vanligt folk som står i fokus, inte ytterligare stora skattesänkningar åt regeringsmedlemmar eller riksdagsledamöter.

Om ledamoten Westroth nu inte tror mig har riksdagens utredningstjänst gjort utredningar av detta, där det svart på vitt framgår vilken politik SD-regeringen bedriver. Där är det de som står längst upp på samhällets trappstege som ska få de stora skattesänkningarna i kronor mätt och procentuellt mätt.

Jag tror att man skulle kunna formulera den sverigedemokratiska politiken med hjälp av er regeringskollega Kristdemokraterna. Det finns lämpliga citat i Bibeln, till exempel i Matteusevangeliet. Där skriver man: ”Ty var och en som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har”. Det är Matteuseffekten – eller SD-effekten.

(Applåder)

Herr talman! Sverige har nu i tre och ett halvt års tid styrts av en SD-regering. Det finns de som blir lite upprörda när man säger så, för Sverigedemokraterna vill gärna påstå att de inte sitter i regeringen.

Men det där är hårklyveri. Det finns inte ett enda förslag som passerar Sveriges riksdag utan att Sverigedemokraterna har godkänt det. Det finns inte ett enda beslut vi fattar i den här kammaren som det inte finns en sverigedemokratisk stämpel på.

Det innebär i praktiken att det vi i dag har att behandla i riksdagens kammare, fördelningen av statens utgifter för 2026, är Sverigedemokraternas budgetförslag. Det är Sverigedemokraternas politik vi tar ställning till i dag. Det är en politik där man ger åt dem som redan har det gott ställt och låter dem som står lite längre ned på samhällets trappstege få lite mindre.

Samtidigt försöker Sverigedemokraterna ge sken av att man är ett parti som står på vanligt folks sida. Men vad man inte nämner i debatten och som man försöker blanda bort och dölja är att de som står allra längst upp på samhällets trappstege också är de som får absolut mest. Det är klart att det stämmer lite grann till eftertanke.

Hur motiverar Sverigedemokraterna och ledamoten Westroth att de med de högsta inkomsterna ska få störst skattesänkningar? Vari ligger det rättfärdiga i att de med störst tillgångar ska få det bäst? Och på vilket sätt är det rättvist att de som står längst ned på samhällets trappstege är de som ska få minst både procentuellt och i kronor mätt?

Herr talman! Regeringen tycks utgå från ett resonemang om att även om de lägger ned en del statliga servicecenter finns det fortfarande tillgång till statlig service hos Statens servicecenter. Man kan ta bilen, man kan ta tåget, man kan ringa och man kan starta datorn. Nu införs också en ambulerande lösning.

Vad blir då problemet för regeringen? Jag vill påstå att det krävs en förståelse, herr talman – en insikt om att det inte handlar om att Statens servicecenter som organisation ska finnas kvar. Det handlar om närvaron på plats, om närheten, om tillgängligheten och om visad respekt. Då blir en mobil och flexibel lösning helt irrelevant. Det som nu sker, med nedläggning av Statens servicecenter på en massa orter runt om i vårt land, gör nämligen att något annat går förlorat.

Herr talman! Jag är av uppfattningen att om staten inte vill visa sina medborgare respekt förtjänar staten inte heller någon tillit. Och ett samhälle utan tillit eller med avtagande tillit skapar en samhällsutveckling där vissa medborgare blir mer värda än andra. Det skapar och förstärker utanförskap. Det delar landet.

Om man inte har den förståelsen kan man försöka svara på den kritik som man nu utsätts för med att regeringen inte kan tycka till om enskilda kontor eller var de ska finnas. Men inget kan vara mer fel.

Regeringen styr riket. Och regeringen kan tala om vilket uppdrag myndigheterna har. Om regeringen och Sverige som stat kan vara tydliga med att varje kommun ska ha ett systembolag kan regeringen också vara tydlig med att alla eller betydligt fler kommuner ska ha ett statligt servicekontor.

(Applåder)

Fru talman! Jag har varit en rätt frän kritiker i fråga om regeringens politik, inte minst när det gäller nedläggning av statens servicekontor. Jag har tidigare i debatterna uttryckt det som att regeringens budskap till Sveriges medborgare är: Vi ser er inte. Vi hör er inte. Vi bryr oss inte.

Jag har efterlyst insikt och omprövning. I dagens interpellationssvar kan man ändå se tendenser till att regeringen börjar lyssna. Man anslår nu 10 miljoner kronor för någonting som kallas för flexibla och mobila lösningar. Rätt ska vara rätt. Det är ett litet, litet steg i rätt riktning.

Problemet är bara att detta fortfarande fångar den kritik som jag tidigare framfört – att regeringen inte har någon idé om varför servicekontoren finns. Det som nu föreslås är möjligen praktiskt och kostnadseffektivt, men det löser inte problemet i grunden.

Jag ska ge ett exempel. Riksbankens Jubileumsfond ger varje år ut en årsbok. Det här året handlar det om rättvisa. Ett av alstren är författade av professorn Lena Halldenius, som skriver om respekt, resurser och relationer. Så här skriver hon:

”Kommuner söker hela tiden efter olika sätt att göra besparingar inom sina verksamheter, till exempel inom äldreomsorgen. I det syftet tog en mellanstor kommun nyligen beslutet att lägga ner en lunchservering som äldre invånare i kommunen hade kunnat besöka några dagar i veckan för att äta till subventionerat pris. Serveringen ansågs vara onödigt dyr och de äldre personer som brukade gå till lunchserveringen erbjöds att istället få färdiglagad mat levererad hem. Även efter förändringen kunde de berörda personerna alltså fortfarande få lagad mat från kommunen, dessutom utan att ens behöva gå ut; maten skulle levereras till dörren. Praktiskt och kostnadseffektivt! Men de berörda protesterade. Att äta portionsförpackad kommunal mat ensam i sitt kök är helt enkelt inte samma sak. De menade att kommunen inte verkade förstå varför serveringen var så viktig för dem: att det var umgänget det handlade om.”

Precis här hamnar regeringen. Det är möjligen praktiskt och kostnadseffektivt att ha mobila och flexibla lösningar. Men det är inte så att nedläggning har inneburit att Statens servicecenter har försvunnit. Det finns ju möjlighet att ta sig fem, sex, sju eller åtta mil till närmaste servicekontor i stället. Det finns också möjlighet att utnyttja telefon eller att ha digital kontakt med servicekontoren.

Nej, det här handlar om att ni inte har någon idé om eller förståelse för varför statens servicekontor ska finnas i hela landet. Det handlar nämligen om respekt – respekt för alla Sveriges medborgare. Oavsett var man bor i vårt land ska man ha närhet till detta. Det ska vara tillgänglighet och finnas närvaro.

Den lilla manöver vi nu ser från regeringen när det gäller att inrätta flexibla och mobila lösningar är ingen lösning på det här problemet. Det krävs fler servicekontor. Det behövs att vi slutar lägga ned de förslag som nu ligger på bordet.

Det som regeringen nu presenterar är otillräckligt, ogenomtänkt och orättfärdigt. Det är en avsaknad av respekt.

(Applåder)

Fru talman! När vi tittar på de tre år som vi har levt med Ekegrens regering ser vi att det har skett ytterligare fler avsteg från den princip vi bestämde på 90-talet. Det har vi socialdemokrater att förhålla oss till när vi sitter i opposition. En del tycker vi är bra, och annat tycker vi är mindre bra. Men vi säger också att vi skulle kunna återställa delar av principerna om enhetlighet och neutralitet genom till exempel en bankskatt.

Bankskatten är inte ytterligare ett avsteg. Bankskatten kan man använda för att uppnå neutralitet om man väljer att formulera bankskatten så att den riktas mot till exempel kapital.

Våra förslag behöver inte nödvändigtvis vara avsteg från principerna för 90-talets skattereform. De kan till och med vara ett medel för att återgå till dem.

Å andra sidan blir de diskussioner vi för nu diskussioner om enskilda skatter. Det är ett bekymmer, för det är inte i replikskiften eller i riksdagens talarstol vi hittar breda överenskommelser. De kräver tid, de kräver tålamod och de kräver att vi sätter oss ned och resonerar på djupet och lägger alla saker på bordet.

Om det ska fungera måste vi börja ta i framför allt kapitalbeskattningen. Det måste Ekegren, Liberalerna och högerregeringen orka med. Jag tycker att vi börjar där.

(Applåder)