Boriana Åberg (M) om Riktlinjer för den ekonomiska politiken och budgetpolitiken och Vårändringsbudget för 2026
Boriana Åberg (M) höll ett anförande om Riktlinjer för den ekonomiska politiken och budgetpolitiken och Vårändringsbudget för 2026 i debatten ”Protokoll 2025/26:135 Tisdagen den 9 juni” den 9 juni 2026.
Herr talman! Jag har uppmärksammat att Niklas Karlsson gärna refererar till litterära verk i sina anföranden i skattedebatterna. Hittills har Esaias Tegnér, Erik Johan Stagnelius, Harry Martinsson, Susanna Alakoski och i dag Stig Dagerman blivit en del av Socialdemokraternas argumentation för högre skatter.
Jag måste ge Niklas Karlsson ett erkännande för hans beläsenhet och retoriska skicklighet men också kritik för den uppenbart bristande logiken. Han framställer Sveriges välståndsbygge som ett resultat av socialdemokratisk politik och Socialdemokraternas långa maktinnehav, men så är det verkligen inte.
Sveriges välstånd har inte skapats av socialdemokratiska politiker. Det har inte skapats av några politiker alls. Inget välstånd skapas av politiker. Det skapas av uppfinnare, entreprenörer och företagare. Det skapas av hårt arbetande människor. Deras insatser har gett oss åtskilliga decennier med en ekonomisk tillväxt som har lagt grunden till dagens välstånd.
Den politiska debatten i allmänhet, och ledamoten Karlssons inlägg i våra skattedebatter i synnerhet, fokuserar nästan uteslutande på hur det allmänna ska fördela resurser. Men för att det ska finnas något välstånd att fördela måste någon skapa det. Detta borde den politiska debatten i första hand handla om.
Hur skapar vi förutsättningar för ekonomisk tillväxt, och hur skapas resurser? Det här är resurser som i första hand går till dem som har skapat dem men som också genom skatter bidrar till den offentligt finansierade välfärden.
De som Niklas Karlsson ondgör sig över, de 5 procent av skattebetalarna som tjänar 80 000 kronor i månaden och mer, bidrar med 26 procent av skatteintäkterna. Det handlar alltså inte om att någon skor sig på någon annans bekostnad, utan det handlar om förutsättningar för att fler ska bli skattebetalare och bidra till det gemensamma.
Vårt moderna samhälle med utbyggd sjukvård, skola, äldreomsorg och annan välfärd baseras på att alla som kan arbeta också arbetar. Regeringen har därför fokuserat på arbetslinjen – på att det ska bli mer lönsamt att arbeta. Att alltför många människor i arbetsför ålder står utanför arbetsmarknaden är inte bara ett ekonomiskt problem; det är också ett samhällsproblem. Barn behöver se sina föräldrar gå till jobbet. Vuxna behöver den gemenskap som en arbetsplats och arbetskamrater ger.
Vi vill att fler ska få känna tillfredställelsen att få den första lönen och glädjen att ha en riktig semester. Bidragsreformen, som vi röstade om häromveckan, är ett viktigt steg. Det är inte rättvist att den som går upp tidigt på morgonen, tar sig till jobbet och gör sitt dagsverke ska ha lika mycket, eller till och med mindre, pengar än den som kan arbeta men väljer att leva på bidrag.
Under de senaste åren har regeringen sänkt skatten tre gånger för dem som arbetar och för dem som har arbetat, våra pensionärer. Det är att värna arbetslinjen. Det är att fokusera på hur resurser skapas.
Herr talman! För många är kostnaderna för att ta sig till jobbet stora. Det gäller inte minst på landsbygden, där avstånden är långa och kollektivtrafiken är begränsad. Därför har regeringen sänkt skatten på drivmedel vid flera tillfällen.
Krisen i Hormuzsundet har skapat ett osäkert läge, och de redan höga världsmarknadspriserna på drivmedel har stigit ännu mer. När drivmedelspriserna ökar påverkar det hela ekonomin. Transporter blir dyrare, vilket i sin tur höjer priserna på varor och tjänster.
En sänkning av drivmedelsskatten är därför inte bara en lättnad för bilägare; den bidrar också till att dämpa kostnadsökningar på varor och tjänster, till exempel mjölken och brödet i butikshyllorna. Förutom att det underlättar för människor i vardagen och stöder arbetslinjen är detta ett led i regeringens framgångsrika politik att bekämpa inflationen.
Rysslands krig i Ukraina har lett till stora höjningar av matpriserna. För att mildra effekterna för hushållen har regeringen halverat matmomsen, och det har fungerat. Även detta är ett sätt att upprätthålla kampen mot inflationen. Enligt Matpriskollen fortsatte matpriserna att falla under maj månad.
Herr talman! Regeringens vårproposition och de nyligen föreslagna satsningarna har beskyllts för att öppna dammluckorna i de offentliga finanserna. Om man lyssnade på den föregående debatten kunde man få uppfattningen att syndafloden sveper över Sverige. Det är helt fel. Statsskulden är lägre i dag än den var 2022, och Sverige har den högsta kreditvärdigheten, AAA – en kreditvärdighet som bara nio länder i världen har.
Regeringens politik handlar om att möta en för många människor besvärlig tid med rätt avvägningar, att stötta där det behövs som mest, att skydda återhämtningen och att samtidigt fortsätta bygga ett starkare och tryggare Sverige.
Tillgång på el är en grundläggande förutsättning för både hushåll och företag. När elpriserna stiger kraftigt riskerar det att slå hårt mot konkurrenskraften i näringslivet och mot tryggheten i hemmen. Genom sänkningen av elskatten kan vi ge människor större ekonomiskt utrymme och samtidigt stärka industrins villkor i Sverige. Det är en investering i både välfärd och tillväxt.
I januari sänktes skatten på el, och nu i juni kommer dessutom elstödet för att kompensera hushållen som i vintras drabbades av ökade energikostnader till följd av en kall vinter och det osäkra omvärldsläget. Människor ska kunna värma sina bostäder utan att oroa sig för orimliga kostnader.
Sänkningen av skatten på investeringssparkonton uppmuntrar sparande och ger möjlighet till en ökad buffert för kvinnor och män som vill lämna dåliga förhållanden, för någon som inte trivs på jobbet eller för någon som behöver sparkapital för att starta en rörelse eller köpa en bostad. Den gynnar också svenska företag.
Som jag tidigare nämnt skapas arbetstillfällen inte av riksdagsledamöter eller av politiker över huvud taget. De skapas av entreprenörer och företagare. Därför kan beslut vara principiellt viktiga och skapa rätt incitament även om de handlar om små belopp. Jag kan därför vara benägen att citera Milton Friedman: Jag är för skattesänkningar i alla sammanhang, av alla orsaker, oavsett anledning, närhelst det är möjligt.
Vi har genomfört skattesänkningar för småskaliga alkoholproducenter, då det bedöms gynna det lokala företagandet och besöksnäringen och på så sätt skapa fler arbetstillfällen.
Vi har också, vilket vi faktiskt var eniga om över partigränserna i utskottet, sänkt dansbandsmomsen från 25 procent till 6 procent och därmed likställt dans till dansband med annan kulturverksamhet. Det kan vid en första anblick te sig som en mindre fråga, men det är det inte. Det handlar om rättvisa villkor inom kulturen, om att hela Sverige ska leva och om att värna det lokala kulturlivet och därmed bidra till välstånd och tillväxt.
När man ser helheten framträder en tydlig linje. Skattelättnaderna är inte isolerade åtgärder. De är en del av en större ekonomisk strategi. Regeringen har gått från att ha fokus på att bekämpa inflationen till att nu i högre grad stödja tillväxt och återhämtning i ekonomin.
När regeringen tog över i september 2022 var inflationen över 10 procent. Nu är den under 2 procent. Därför är det helt rätt att se till att människor får mer pengar i plånboken och känner framtidstro.
De som efterfrågar en annan väg behöver också svara på hur den ska finansieras. Att möta varje samhällsproblem med högre skatter, nya permanenta utgifter eller försvagade drivkrafter till arbete är inte ansvarstagande, tvärtom. Det riskerar att underminera den återhämtning vi nu ser.
Sverige behöver framtidstro, och den skapas genom ordning och reda, genom reformer som fungerar och genom politik som både ser hushållens pressade situation och förstår vad som krävs för att bygga varaktigt välstånd.
