Niklas Karlsson

Fru talman! Det var en väldigt hovsam och vänlig fråga men också på något sätt djupt allvarlig intellektuellt sett. Den förtjänar att diskuteras i riksdagens kammare.

Om ledamoten hade läst Socialdemokraternas kommittémotion hade han sett att svaret står där. Vi skriver att de principer som styrde och låg till grund för den skattereform som vi genomförde i början av 90-talet borde återupprättas. Svaret är alltså ja.

Om Liberalerna eller Liberalpartiet är intresserade av att göra en överenskommelse och kan övertyga sina andra kamrater i regeringen och Sverigedemokraterna att sätta sig ned och hitta breda lösningar kommer vi att vara med och delta i överläggningarna och ta ansvar för en ny överenskommelse.

Jag tror att det i så fall är viktigt att vi tänker på vilka principer vi hade och att de också ska gälla i en ny överenskommelse: enhetlighet och neutralitet. Med de undantag som har växt fram sedan skattereformen på 90talet är det de med stora förmögenheter, tillgångar och kapital som har fått de stora skattesänkningarna. Ska man komma till rätta med detta måste man också våga ta i det.

De väljargrupper och de intressen som Liberalpartiet och Ekegren företräder måste ni nog våga ta en konflikt med och säga att situationen inte är rimlig. Om man har så stora tillgångar och så stora förmögenheter måste man nog vara med och bidra lite mer. Börjar vi där kan det hela bli riktigt bra.

(Applåder)

Fru talman! Jag ska börja med att yrka bifall till Socialdemokraternas reservation.

Om några dagar är det äntligen midsommar. Det är nu dagarna är som ljusast och kvällarna som vackrast. Sommaren är klädd i sin bästa skrud, och var och en av oss får njuta av sommarnatten. Jag har själv möjlighet att se solen gå ned över Öresund och månen gå vakt över Ven. Det är en tid som i sin skönhet på sätt och vis också kan gestalta vår samhällssolidaritet. Ni vet det där kittet som håller samman samhällskontraktet såväl i goda tider som vid kris.

När Sverige gång på gång prövats har vi stått inför utmaningar som stressat både vår uthållighet och vår sammanhållning. Det är i sådana tider det avgörs vilket samhälle vi vill vara och om vi ställer upp för varandra eller lämnar var och en åt sitt öde.

Fru talman! I Harry Martinsons roman Nässlorna blomma möter vi en verklighet som i dag kan kännas främmande men som en gång var vardag för många. I berättelsen om sockenpojken Martin Tomasson får vi följa ett barn som slungas mellan gårdar, utan trygghet och utan röst, i ett samhälle där fattigdom var ett öde man sällan kunde undkomma. Det är en skildring av en tid då övergivenheten var systematisk, inte ett undantag. Barn utauktionerades, och välfärden var varken självklar eller organiserad. Men det är också en berättelse om okuvlig vilja att överleva och om mänsklig kraft att ändå söka det ljusa i tillvaron.

Det var ur den verklighet och det mörker som Martinson så gripande gestaltade som en ny samhällsvision växte fram. Det var nämligen i detta Sverige, ett land präglat av ojämlikhet och social otrygghet, som socialdemokratin började sin långa reformresa. Bit för bit, reform för reform, förändrades det samhälle där Martin Tomasson var övergiven till ett samhälle där varje barn skulle ha rätt till trygghet.

En folkhemstanke växte fram, där samhället inte längre skulle stå bredvid och se på utan bli en garant för välfärd och människovärde. Så byggdes Sverige starkt. Så byggdes Sverige rättvist. Det skedde reform för reform med allmän och lika rösträtt, lagstadgad semester, barnbidrag, utbyggnad av och rätt till barnomsorg, allmän förskola, allmän sjukförsäkring, anständiga pensioner och mycket, mycket mer.

Fru talman! Detta är den praktiska politikens uttryck för en enkel och allmännyttig princip: Gemensamma angelägenheter finansierar vi gemensamt och tar ansvar för tillsammans. Det är denna princip som utgör själva kärnan i vårt samhällskontrakt och det som bär upp den svenska och skandinaviska välfärdsmodellen. Det är just detta som jag som socialdemokrat företräder.

Denna modell har aldrig handlat om välgörenhet utan om frihet, om att ge människor verktyg att frigöra sig från den ekonomiska underordningens bojor och om att ingen – oavsett bakgrund eller börs – ska behöva stå utanför skolan, vården eller omsorgen. I ett verkligt jämlikt samhälle ska livets viktigaste behov inte avgöras av din plånbok.

Välfärden handlar också om något mer, om att vi som samhälle delar på ansvar så att enskilda individer inte behöver bära det tyngsta lasset själva. Genom att vi organiserar vår gemensamma omsorg slipper familjer gå sönder under bördan av att vårda närstående på heltid för att de inte har råd med hjälp. Vi skapar tid. Vi skapar trygghet. Vi skapar frihet.

Fru talman! Det här tycks inte riktigt gälla alla i det nya, vackra och sköna Sverige. Samtidigt som vi socialdemokrater vill försvara och fördjupa den svenska välfärdsmodellen ser vi hur en annan samhällssyn kämpar emot. Där trängs det gemensamma undan, där får marknadslogiken styra välfärdens resurser och där får de mest som redan också har mest.

Samtidigt är arbetslösheten i Sverige på rekordnivå. Sveriges ekonomiska tillväxt finns i Europas bottenliga. Vi står i begrepp att finansiera en gigantisk upprustning av vårt försvar, en nödvändighet eftersom Rysslands krig i Ukraina hotar freden i Europa. Det är tider som kräver ansvar, sammanhållning och solidaritet.

Men vad gör regeringen? När matpriserna ökat med 30 procent och andelen fattiga fördubblats sedan 2021 väljer högern att försämra för dem som har det svårast för att kunna finansiera skattesänkningar för dem som har det bäst. Vi ser en arbetslinje utan arbete. Vi ser en bostadspolitik utan bostäder. Vi ser en tillväxtpolitik utan tillväxt. På varje samhällsutmaning och varje samhällsproblem är regeringens återkommande svar ytterligare en skattesänkning. Det här är ett politiskt vägval. Det är ingen slump.

I ljuset av detta oroar sig nu högern, och inte minst statsminister Kristersson, över att man hör ett eko från förr. Om högern nu hör en socialdemokrati som vill fortsätta detta samhällsbygge är svaret ja. Om högern nu ser en socialdemokrati som vill göra det bättre för vanligt folk och breda löntagargrupper är svaret ja. Om högern nu hör en socialdemokrati som vill rusta den generella välfärden, höja kvaliteten och öka tillgängligheten är svaret ja.

Så ser kontrasterna ut i svensk politik. I ljuset av detta kan man också fundera på varför kravet på rättvis fördelning har så svårt att vinna gehör hos moderater och sverigedemokrater.

Fru talman! Låt mig avslutningsvis säga att när vi nu ser tillbaka på det Sverige som Harry Martinson skildrar i Nässlorna blomma ser vi inte bara ett barnöde. Vi ser ett samhälle som inte har tagit ansvar för sina svagaste. Men vi ser också varför en förändring var nödvändig och vad som låg till grund för den. Politik är nämligen att vilja. Men det är också att välja.

Vi socialdemokrater väljer ett Sverige där vi håller ihop och där resurser omfördelas för att skapa trygghet, skapa frihet och skapa framtidstro för alla. Det är det Sverige vi tror på, och det är det Sverige vi kommer att fortsätta kämpa för.

(Applåder)

Fru talman! Jag tror att ledamoten är nöjd med att han hade ett färdigskrivet anförande i händelse av replik, för ledamoten har ingen aning om vad man behöver tjäna för att betala 50 procent i skatt.

Marginalskatten är skatten på den sist intjänade kronan. Men ska man nå upp till att betala 50 procents skatt på sin samlade inkomst är det någonting annat. En löntagare i Sverige som i dag har en årsinkomst på en halv miljon kronor betalar ungefär 22 procent i skatt. Men om man ska betala åtminstone hälften i skatt på hela sin inkomst ska man ha en månadsinkomst på 560 000 kronor. Det är en årsinkomst på 6,7 miljoner kronor som krävs för att man ska betala mer än 50 procent i skatt.

Det är de människorna högern och regeringen, Sverigedemokraterna och Moderaterna, företräder. Det är inte vanliga löntagare. Det är inte breda löntagargrupper. Det är inte vanligt folk. Det är dem ni företräder. Det blev svart på vitt i detta replikskifte. Tack för det!

(Applåder)

Fru talman! Vi närmar oss slutet på riksdagsåret. Det har varit en rätt animerad debatt tidigare i finansutskottet, så jag hade egentligen inte tänkt ta replik. Men när Sverigedemokraternas Eric Westroth nu höll ett anförande som försökte ge intryck av att de står på vanligt folks sida måste jag nog ändå låta ledamoten förklara sig lite.

Jag påstår att vi företräder olika intressen. Jag är socialdemokrat. Jag företräder breda löntagargrupper. Det gestaltar sig i den förda politiken, både i finanspolitiken och i skattepolitiken. Jag påstår vidare att Sverigedemokraterna och Eric Westroth företräder helt andra intressen och inte ser till det svenska folkets intressen i första hand.

Ledamoten sa i talarstolen att marginalskatten behöver sänkas så att vanligt folk får behålla minst hälften av lönen efter skatt. Därför undrar jag om ledamoten vet hur mycket man måste tjäna för att betala 50 procent i skatt.

Fru talman! I vårt land råder massarbetslöshet. Den närmar sig 10 procent. Tillväxten ligger i Europas bottenliga. När regeringen står handfallen och vi har en arbetsmarknadsminister som tar sovmorgon blir det såklart inte bättre av att man väljer att dölja effekterna av den politik man företräder. Jag vill snarare påstå att det i ljuset av detta är ännu viktigare och ännu mer angeläget att titta på vilka samhällsekonomiska effekter de politiska åtgärderna har.

Fru talman! I tre år har vi nu levt med en moderat, borgerlig, sverigedemokratisk regering. Det enda den moderata ledamoten förmår att tala om är tiden före regeringsskiftet – om Stefan Löfvens regering. Nej, det håller inte.

Det här visar bara på att den politik ni genomför inte syftar till att öka tillväxten – ni hoppas på det. Den syftar inte till att minska arbetslösheten – ni hoppas på det.

Det här genomförs av fördelningspolitiska skäl. Det här handlar om att ge mer till dem som redan har, och därför vill man inte tala om vilka effekter den förda politiken har när det gäller att öka tillväxten, öka sysselsättningen och minska arbetslösheten. Det är det besked vi får i Sveriges riksdag i dag av Moderaterna och Boriana Åberg.

(Applåder)

Fru talman! När ledamoten Åberg säger att jag lyfter en teknisk debatt till oanade ideologiska höjder ska jag erkänna att jag tar det som en komplimang. För att återgälda den ska jag säga att ledamoten Åberg inte heller hade så svårt att fånga den bollen.

Det är trots allt i detaljerna djävulen sitter. Låt oss fördjupa oss lite grann i dagens ärende om skatteutgifter. Fram till 2021 valde man att göra fördjupade analyser av enskilda skatteutgifter ur perspektivet samhällsekonomisk effektivitet. Efter det finns inte längre dessa redovisningar och fördjupade analyser, trots att utskottet vid ett par tillfällen har påpekat att man har välkomnat detta och vill att det ska finnas med.

Samtidigt hör jag ledamoten Åberg, Moderaterna, säga att det ska vara en öppen och transparent redovisning. Det pratas om arbete och tillväxt. Då tänker jag att om man vill att de skatteutgifter man föreslår ska bidra till ökad tillväxt, full sysselsättning och minskad arbetslöshet, varför vill man då inte redovisa hur detta slår och vilka effekter det får rent samhällsekonomiskt och på den samhällsekonomiska effektiviteten?

Då återstår bara frågan om man gör detta av andra skäl – kanske av fördelningspolitiska skäl – och att det här snarare handlar om någonting annat än att öka tillväxten och minska arbetslösheten. Det kanske snarare handlar om att genomföra åtgärder som redan gynnar de intressen som Moderaterna företräder – det vill säga de människor som redan har höga inkomster och stora tillgångar.

Min fråga – eller kanske till och med mitt påstående – till Moderaterna och ledamoten Åberg är: Vad är det som gäller, och varför tycker ni att detta inte ska redovisas?

(Applåder)

Fru talman! Skatteutgifter är inte ett ämne som brukar väcka några större rubriker men som jag ändå tycker förtjänar att lyftas fram. Låt mig förklara varför.

Till skillnad från de utgifter som syns i statens budget, till exempel utgifter till skola, sjukvård, infrastruktur eller försvar, är skatteutgifter ett slags dolt stöd. Det handlar om särregler i skattelagstiftningen som leder till att staten får mindre intäkter. Det är alltså inte pengar som betalas ut direkt, utan pengar som aldrig kommer in. Men effekten är densamma: Det kostar samhället.

Skatteutgifter handlar alltså i grunden om vilka intressen vi som partier företräder, vilket samhälle vi vill forma och vilka angelägenheter som vi väljer att definiera som gemensamma.

Fru talman! Eventuella skatteutgifter kan man således utforma utifrån olika perspektiv. Tekniskt sett kan de användas för att stimulera vissa önskvärda beteenden eller för att bidra till ökad legitimitet för skattesystemet och att det upplevs som både enklare och mer rättvist.

Ur ett tillväxt- och effektivitetsperspektiv kan skatteutgifter motiveras för att främja innovation, investeringar och sysselsättning. Ta exempelvis rotavdraget, som i bästa fall kan minska svartarbete i byggbranschen men också, som en tillfällig åtgärd i lågkonjunktur, stimulera tillväxt.

Ur ett fördelningspolitiskt perspektiv kan skatteutgifter bidra till att jämna ut klyftor i samhället. En reducerad moms på livsmedel är ett klassiskt exempel; den gynnar i högre grad hushåll med lägre inkomster, som lägger en större del av sin budget på mat.

Men, fru talman, det omvända gäller naturligtvis också. Häri ligger problemet med den politik vi ser från den borgerliga regeringen och Sverigedemokraterna. Regeringens samlade politik är ur ett fördelningspolitiskt perspektiv nästan uteslutande fokuserad på att prioritera de grupper och människor som redan har höga inkomster och stora tillgångar.

I stället för att hålla ihop landet, företräda breda löntagargrupper och jämna ut redan stora skillnader vidgar de medvetet klyftorna. Skattesänkningar riktas mot de redan välbeställda.

Fru talman! Det är förvisso föga förvånande att den förda politiken reflekterar en borgerlig samhällssyn, där de som redan har ska få lite till. Det är i grunden den här regeringens uppdrag. Men det är inte bara ett val av politik utan en samhällsmodell där var och en förväntas vara sin egen lyckas smed. Den är både orättfärdig och upprörande.

Fru talman! Vi socialdemokrater företräder helt andra intressen och står för en helt annan samhälls- och människosyn, vilket också gestaltas i vårt sätt att formulera politiken och skattepolitiken.

Vi vill ha ett skattesystem som är transparent, rättvist och begripligt – ett system som bygger på principen att alla bidrar efter förmåga och att resurser fördelas så att samhället håller ihop. Här kan skatteutgifter ha en roll att spela, men de ska användas klokt och sparsamt och med syftet att stärka samhällsgemenskapen, inte undergräva den.

Fru talman! Politik är att välja. Och vi socialdemokrater väljer ett Sverige som håller ihop, inte ett som glider isär.

Fru talman! Statsrådet ägnade nästan halva sin tid åt att prata om andra saker i stället för att besvara de frågor som framkommit i inläggen. Jag frågade hur statsrådet ser på om det finns en överetablering av servicekontor i dag. Om det hörde vi intet. Jag frågade vilka kontakter och samtal han har haft med de kommunledningar som företräds av de partier som sitter i Sveriges regering och som har valt att avstå samrådsmöjligheter med servicekontoren. Om det hörde vi intet.

Frågan blir allt märkligare. I regeringsformen framgår det mycket tydligt att regeringen styr riket. När statsrådet i en interpellationsdebatt i riksdagens kammare säger att antalet besök ska vara ett av villkoren för att se över och effektivisera servicekontoren och i nästa andetag säger att myndigheten bestämmer detta själv undrar man ju vad vi ska med regeringen till.

Vi blir allt fler som funderar på vad vi ska med SD-regeringen till. Det är klart. I denna debatt personifierar statsrådet Slottner det – vad ska vi med regeringen till? Det är uppenbart att regeringen inte har någon plan. Man har inget intresse av en konsekvensanalys av de beslut man fattar. Man har ingen idé om varför servicekontoren ska finnas.

Det här handlar om att genom en osthyvelprincip hitta nedskärningar i hela statens budget i akt och mening att frigöra resurser för att sänka skatten och göra det bättre för dem som redan har, för dem som kan ta en promenad till tunnelbanan och för dem som har fem minuter till offentlig och kommersiell service.

Till resten av landet säger man: Vi hör er inte. Vi ser er inte. Vi bryr oss inte.

Fru talman! Den gamle skånske skådespelaren och vissångaren Edvard Persson sjöng en gång: Låt dem bara gå på, vi klarar oss nog ändå! Strofen får en ny aktualitet med den borgerligt ledda regeringen. Nu har vi nämligen inget val. Vi tvingas till att nog klara oss ändå.

Vi ser nu en SD-regering som inte ser till hela landet. Ett storstadsperspektiv genomsyrar hela politiken, allt från den ekonomiska fördelningspolitiken till statlig närvaro runtom i landet.

Jag har vid tidigare tillfällen när vi har diskuterat frågan påstått – vilket statsrådet egentligen aldrig har sagt emot – att vi har en regering som skickar budskapet: Vi ser er inte, vi hör er inte, vi bryr oss inte! Jag påstår att det är precis det perspektivet som styr regeringens politik, allt från den ekonomiska politiken till statens närvaro ute i landet.

Jag har förvisso närt en viss förhoppning om att de här debatterna skulle innebära att statsrådet ändå skulle komma till någon liten insikt och äga modet till någon liten omprövning och kanske kunna säga: Det här blev inte rätt, och det här blev inte bra. Av det ser vi intet. Nu står vi i riksdagens kammare igen. Statsrådet får en ny chans att säga något i den riktningen. Gör han det inte i dag får han säkert fler tillfällen framöver.

Hela den här tesen, hela det här påståendet om att vi har en regering som inte företräder hela landet understryks också i det svar som statsrådet nu levererar till interpellanterna.

Låt mig ta tre exempel. I statsrådets svar på interpellationerna framgår det att servicekontoren fortsatt ska finnas i hela landet men inom rimligt avstånd. Med de nedläggningar som nu sker är det lätt att få intrycket att regeringen tycker att vi har haft en överetablering av servicekontor runtom i landet. Servicegraden har varit för hög. Den behöver minska.

Därför är min första fråga till statsrådet: Menar regeringen att vi har en överetablering av servicekontor runtom i landet?

Den andra synpunkten är att statsrådet i sitt svar skriver att verksamheten behöver effektiviseras och att det ska ske utifrån Riksrevisionens iakttagelser när det handlar om fördelning av antalet besök. Då kan man fundera på ett par saker. Landskrona – min hemort – med ett invånarantal på runt 45 000 har ett servicekontor som har tagit emot 22 000 besök, vilket är dubbelt så mycket som motsvarande kommuner med samma storlek. Där kan det knappast vara fördelningen av antalet besök som har varit styrande.

När man sedan träffar servicekontoren hör man vad skälet är: Nej, det finns ingen konsekvensanalys, och det finns ingen bedömning. Det som styr hela nedläggningen är var hyreskontrakten går ut. Och nu råkar det vara så att hyreskontrakten i Landskrona går ut nu i juni, och därför kan man flytta därifrån nu. Det är inte antalet besök, det är inte servicenivån och det är inte behovet som avgör vilka kontor som ska finnas kvar.

Det tredje och sista är detta: Det står att myndigheten har ansvar för att inleda samtal med kommuner och andra berörda aktörer i den fortsatta processen. Gott så! Problemet är bara att de borgerligt styrda kommunerna, de som är partivänner med statsrådet och regeringens företrädare, väljer att inte ens ta emot den kallelsen.

Då är min fråga: Har statsrådet pratat med sina partivänner runt om i kommunerna och frågat hur de tänker agera och på vilket sätt man kan samarbeta i den här frågan?

Herr talman! Den socialdemokratiska regeringen tillsatte som sagt en exitskatteutredning som skulle analysera den så kallade tioårsregeln för att jämföra och se vad andra europeiska länder hade gjort och föreslå ett nytt och effektivare system. Skatteverket var positivt till att skapa en helhet, eftersom det är viktigt att skydda svenska skattebaser, som finansierar vår välfärd.

För mig som socialdemokrat är det fullständigt naturligt att all typ av fusk ska bekämpas. Man ska vara lika hård mot bidragsfusk som mot skattefusk. Tyvärr väljer den nuvarande regeringen, med Moderaterna i spetsen, att vända bort blicken från skattefusket.

Nu har man dessutom valt att ändra uppdraget till Skatteverket om att kontrollera skattefelet. Kontroller och uppföljning är uppenbarligen inte lika prioriterat i vissa frågor som i andra. När det gäller skatteflykt, skatteundandragande och skattefel är det inte särskilt intressant. Men när det kommer till att räkna människor är det prioriterat, och när det kommer till att jaga bidragsfusk är det viktigt.

Jag anser att folk är folk och att fusk är fusk. Så är det uppenbarligen inte i regeringens, Moderaternas och finansministerns Sverige. Jag tror att en sådan utveckling och en sådan politik skadar tilliten. Det stärker inte samhällsgemenskapen, utan det spär snarare på spänningar i vårt samhälle.

Jag hoppas att regeringen och finansministern ändå vill göra ett omtag och fokusera på rätt saker och stämma in i att allt fusk är fusk och att det inte är skillnad på folk och folk.

Herr talman! Jag hade först inte tänkt delta i den här interpellationsdebatten, men när finansministern nu i två interpellationsdebatter visat så stor omsorg om Skatteverket och eftersom den är mycket av det som driver den moderata och borgerliga politiken kunde jag inte låta bli att säga ett par ord.

Det var nämligen så att när vi diskuterade skatteflykt, skatteundandragande, skatteplanering och skattefusk för något år sedan och den socialdemokratiska regeringen hade tillsatt en utredning för att skapa en helhet i skattepolitiken och inte bara förhålla oss till de land-till-land-avtal vi har valde den nytillträdda borgerliga regeringen och finansministern att lägga ned den utredningen. Man tyckte inte att den var nödvändig. Argumentet som finansministern vid det tillfället använde sig av var att man valde att prioritera andra utredningar.

Vi kan nu konstatera vilka utredningar man valt att prioritera. Någon utredning för att skapa helhet och undvika skatteflykt, skatteundandragande och skattefusk ville man inte se någonting av, utan i stället tillsatte man en utredning för att snabbutreda och med tydliga direktiv komma fram med förslag om hur man ska sänka skatten för Sveriges riskkapitalister. Någonstans skaver det. Det är nog trots allt inte omsorgen om Skatteverket som driver den borgerliga regeringen framåt, utan omsorgen om andra.

Det är inte bara vi i den socialdemokratiska oppositionen som uttrycker oro och talar om en exitskatt och om helheten, utan det gör också den myndighet som finansministern hyser så stor omsorg om, Skatteverket. När utredningen lades ned sa de: Vi i Sverige väljer att inte skydda våra skattebaser. Det är nödvändigt att skapa en helhet, vilket vi inte klarar av att åstadkomma nu. Vi lever med ett system som är otillräckligt, ett system där skattefusk, skatteflykt och skatteundandragande fortsatt kan pågå.

I min värld är fusk fusk. Det kan gälla bidragsfusk eller att man ägnar sig åt fusk genom att flytta ut pengar, det vill säga skatteplanera, och åt skatteundandragande. Man flyr från att bidra till det svenska välfärdssamhället.

Den omsorg som finansministern och regeringen visar om Skatteverket ser vi ingenting av när det gäller Försäkringskassan eller andra myndigheter. Regeringens omsorg handlar nog inte i huvudsak om Skatteverket och svenska myndigheter utan om andra intressen. Finansministern får försöka reda ut hur det är.

Herr talman! När man ställer sig på strandlinjen i min hemkommun Landskrona och tittar snett norrut ser man den danska kustlinjen och den danska staden Helsingör där Kronborgs slott ligger.

Här utspelade sig Shakespeares Hamlet för många år sedan. Hamlets vän Marcellus säger vid ett tillfälle: Something is rotten in the state of Denmark. Det är ett uttryck som handlar om en oro över den politiska och moraliska ordningen i Danmark. Det är ett ögonblick av oro och en misstanke om att något är djupt fel och att det finns moralisk dekadens och maktmissbruk. Man undrar hur Shakespeare hade valt att gestalta och skriva Hamlet år 2025.

När man läser Konjunkturinstitutets remissvar på den utredning som regeringen har beställt ser man att Konjunkturinstitutet skriver: ”Myndigheten hade dock önskat att utredningen hade presenterat alternativ till huvudförslaget och tydligare redovisat varför förslaget som läggs fram är att föredra. – – – Konjunkturinstitutet har därför svårt att bedöma om utredningens förslag är det mest effektiva sättet att uppnå syftet om ökad förutsägbarhet.”

När man samtidigt vet att en av dem som nu omfattas av en eventuell skattesänkning också är Moderaternas störstas bidragsgivare är det inte svårt att fundera på hur Shakespeare i sin kammare hade valt att formulera hur en modern Hamlet hade sett ut år 2025. Hur är det med den moraliska dekadensen? Hur är det med maktmissbruk? Finns det anledning att känna ett ögonblick av oro i Sverige i dag?

(Applåder)

Herr talman! Det är klart att man kan hänga hela frågeställningen på att prata om förutsägbarhet och enkelhet. Kring det här råder det ingen som helst oenighet – alla är helt överens om att förutsägbarhet är nödvändigt i ett skattesystem som ska vara rättssäkert. Men det gäller att inte blanda bort korten. Om det bara hade handlat om förutsägbarhet skulle regeringen ha formulerat sina direktiv på ett sådant sätt att man redogjorde för hur den här förutsägbarheten kan skapas på mer än ett sätt. Men vad regeringen gör i sina direktiv är att tala om vad man vill ha för resultat. Detta smygs ut i en tid när många inte är så uppmärksamma. Man försöker dölja det. När vi ställer frågor vill man inte riktigt prata om det. Man pratar om andra saker.

Detta har ju till och med akademin kritiserat. Det är inte bara de politiska motståndarna som nu säger att det här är ett beställningsverk. Till och med professor Tjernberg vid Lunds universitet och andra säger att det inte kan uppfattas som något annat än ett beställningsverk. När remissvaren på utredningen trillar in är tonläget detsamma. Det är flera remissinstanser som säger: Varför har regeringen inte valt att utreda samtliga möjliga alternativ för att skapa förutsägbarhet?

Det är inte så svårt att ändå misstänka att det är någonting annat som ligger bakom. Men det vill inte finansministern och finansutskottets ordförande prata om i kammaren i dag. Finansministern pratar om förutsägbarhet. Finansutskottets ordförande går till motattack och säger att vi använder överord.

Nej, det är inte överord. Det handlar inte om att jaga en bransch eller arbetstillfällen från Sverige. Det handlar om principen för hur vi ska bidra till vårt samhälle, stärka samhällsgemenskapen och skapa tillit till varandra och till vår gemensamma välfärdsstat. Ska man göra det tycker jag att man ska ha principen att var och en ska bidra efter förmåga. Det innebär att de som sitter i Sveriges regering eller har fått förmånen att representera delar av Sveriges befolkning i Sveriges riksdag – och som har hyfsade arvoden – är beredda att avstå lite mer. Att man bidrar efter förmåga är för mig en viktig princip.

Men i dagens Sverige och i det som den borgerliga regeringen och Sverigedemokraterna nu lägger fram är det motsatt princip: Ju mer du har, desto mindre ska du bidra med. Härav kommer min fråga och min fundering. Vi har människor med årsinkomster på 200–300 miljoner kronor, summor som vi knappt ens kan drömma om. Då går regeringen fram med skattesänkningsförslag för dem och döljer det bakom ett resonemang om förutsägbarhet.

Jag tycker att det är bättre att vara ärlig. Om ni nu företräder de här intressena och tycker att den här principen är bra – säg då det! Kom inte med någonting annat!

Frågorna kvarstår: Varför ska man betala olika skatt? Varför ska de som har det lite bättre ställt betala mindre än vanliga löntagare?

Herr talman! Jag tackar finansministern för svaret.

Det var två konkreta frågor som finansministern har valt att inte svara på. Vi återkommer till dem i debatten.

Det finansministern pratar om, och som det finns en bred politisk enighet om, är vikten av förutsägbarhet och enkelhet i skattesystemet, inte minst för att skapa rättssäkerhet. Om detta råder ingen konflikt. När oförutsägbarhet råder är det politikens uppgift att försöka rätta till detta. Det kan man göra på olika sätt – brett eller genom att skriva tydliga direktiv om hur man vill att det ska se ut redan från början.

Vi lever i en tid då arbetslösheten är rekordhög. Sveriges tillväxt är bland de sämsta i Europa, och matpriserna är höga. Sjukvården är i kris, underhållsskulden växer och behovet av klimatomställning är akut. Ojämlikhet och utanförskap växer. Byggsektorn är i fritt fall, och gängkriminaliteten äter sig in i samhället och hotar svenska familjers trygghet i vardagen.

I det här läget handlar det om hur vi ska klara av att upprätthålla och stärka vår gemensamma välfärd och om hur vi ska säkerställa att varje människa får möjlighet att ge liv åt sina innersta drömmar och längtan.

Svaret från regeringen om dessa utmaningar har visat sig under de år man har styrt Sverige. Man företräder intressen med fokus på en politik där de som redan har ska få det lite bättre. Man har sänkt skatten med upp till 40 miljarder, och sänkningen har riktat sig i huvudsak mot människor med höga inkomster och stora tillgångar.

När vi pratar om riskkapitalister är det nästa gäng som står på tur. Det är inte i omsorg om den vanliga löntagaren, om välfärden och sjukvården eller om att vi ska ha ett rättssäkert och förutsägbart skattesystem som den här utredningen har fått direktiv där man landar i de förslag som har lagts fram. Det här är en beställning. Förslaget riktar sig mycket tydligt mot riskkapitalisterna. De har årsinkomster som vanliga löntagare inte ens kan drömma om, och de ska nu inte följa principen om att var och en ska bidra efter förmåga.

I vårt Sverige med en borgerlig regering och en moderat finansminister är det principen ju mer du har, desto mindre bidrar du med som råder. Ju mer du har, desto viktigare är du.

Frågan är vad detta gör med samhällstilliten och med gemenskapen. Hur stärker detta vårt samhälle, minskar utanförskapet och arbetslösheten, stärker tillväxten och får människor att se fram emot morgondagen och ge liv åt sina innersta drömmar och längtan?

Bortom slöjan om förutsägbarhet och enkelhet ligger frågan fortfarande kvar och skvalpar. Varför är det rimligt, finansministern, att vissa av landets rikaste individer ska betala mindre i skatt på sin inkomst än vanliga löntagare?

(Applåder)

Fru talman! Det bästa sättet för energiministern att visa att upprördheten inte är spelad är att leverera bättre resultat än vad man har lyckats med hittills. Man redoviserar 70 åtgärder i Sveriges riksdag, men de har inte särskilt stor betydelse.

Vad energiministern inte talar om är de beslut man har fattat som har hindrat elproduktion i Sverige. Den 4 november fattade regeringen beslut om att 13 havsbaserade vindkraftsprojekt i Östersjön inte skulle få byggas. Det utsattes då för monumental kritik. Totalförsvarets forskningsinstitut menade att det finns brister i den svenska processen och att det finns lösningar som används i till exempel Storbritannien, Danmark och Polen men inte i Sverige.

Den tidigare försvarsministern Mikael Odenberg, som var försvarsminister i Reinfeldts regering och sedermera generaldirektör för Svenska kraftnät, kallade beslutet för närmast katastrofalt och tangerande till självskadebeteende. Man lägger en död hand över en hel industri i hela Östersjön samtidigt som andra grannländer planerar utbyggnaden av havsbaserad vindkraft.

Det går om man vill. Om man vill ser man till att få det att hända. Listan på förslag kan göras längre. Vill energiministern ha fler tips bistår jag gärna, antingen i riksdagens kammare eller över en kopp kaffe. Det kan energiministern får välja själv.

Vad vi inte har talat om i dag och som det finns anledning att återkomma till, något som också energiministern uttryckte önskemål om, är Tyskland. Det gäller inte minst det faktum att vi importerar tyska priser.

Men energiministern kan vara lugn. Hon kan sätta en bock i kalendern redan nu. Vi återkommer även i den frågan.

Fru talman! Det var ändå lite underhållande att se energiministerns spelade upprördhet.

Det pratas om 70 åtgärder. Ändå ser vi inga effekter, tänker jag. Jag träffar dagligen företagare och människor i Skåne och södra Sverige som upplever dessa höga elpriser och som får välja mellan att betala elräkningen eller få mat på bordet.

Energiministern kan säga vad hon vill i Sveriges riksdag. Och energiministern kan fatta vilka beslut hon vill i Sveriges regering. Men när det inte ger effekt, när människor inte upplever det och när människor fortfarande ska leva med de höga elpriserna är det ingenting värt.

I den bästa av världar hade vi kunnat omvandla energiministerns vackra ord och fina beskrivningar till energi och transportera den till Skåne. Då hade problemen med energiproduktionen inte funnits där. Nu går inte det, utan vi behöver handlingskraft. Politikens uppgift måste vara att driva förändring. Man kan inte gömma sig bakom beskrivningar av vad som har varit eller vilka beslut som har fattats, när de inte ger någon effekt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Hur ska företag i södra Sverige kunna konkurrera på lika villkor med verksamheter i andra delar av landet när deras elräkningar är flera gånger högre? I Malmö ligger Pågens bageri. De ska nu flytta till Landskrona. De hämtar sitt mjöl ett par mil utanför produktionsanläggningen, transporterar det till sina ugnar och bakar bröd i ugnar som värms upp till skånska och sydsvenska elpriser. Samtidigt ska de konkurrera med Polarbröd i Älvsbyn, som bakar sitt bröd till elpriser som är många gånger lägre.

Det är inte konstigt att människor reagerar. Det är inte konstigt att företag blir upprörda när vi har en regering som varken vill eller kan göra någonting åt detta. Man hänvisar till beslut som inte ger någon effekt. Vad spelar det för roll?

Ett annat exempel kunde vi läsa om i Dagens Nyheter härförleden. Det halländska pappersbruket Hylte Paper har nu 60 anställda som varslas om uppsägning. Vd:n säger: ”Hade vi legat norr om Gävle hade vi haft 200 miljoner kronor mindre i elkostnad per år.”

De höga elpriserna gör att industriverksamhet i södra Sverige blir ett högriskprojekt. Så kan man inte ta ansvar för hela landet. Det krävs åtgärder som ger effekt och beslut som betyder någonting. Det krävs mer än spelad upprördhet i Sveriges riksdag. Man behöver verkligen visa på skillnad och klara av att ta det politiska ledarskapet och fatta de beslut som är nödvändiga.

Under december månad ökade elpriserna till samma nivåer som 2022, tidvis till 5 kronor i Svealand och Götaland, när de samtidigt var 2–3 öre i Norrland. Februari i år blev den dyraste elmånaden i Sydsverige sedan 2022. Den här exempellistan kan göras längre, både när det gäller privathushåll och när det gäller företag.

Nej, det räcker inte att prata om historien. Det räcker inte att belysa problemen. Det räcker inte att hävda sin egen förträfflighet och hänvisa till 70 vidtagna åtgärder när de inte ger effekt. Det krävs prioriteringar och politisk vilja. Det krävs något bättre än det som regeringen levererar i dag. Om energiministern verkligen tar skåningarnas oro på allvar och verkligen vill göra någonting åt detta måste man också förmå något bättre.

Fru talman! Som sig bör ska jag börja med att tacka energiministern för svaret.

Jag har i interpellationen efterlyst vad regeringen uttryckligen gör eller ämnar göra för att lindra och åtgärda de höga elpriser som både människor och företag drabbas av i södra Sverige. Det energiministern levererar i Sveriges riksdag är i princip bara övergripande, långsiktiga och svepande svar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Förvisso nämner energiministern bland annat utbyggnad av planerbar elproduktion och förstärkning av elnätet, vilket naturligtvis är bra. Men det är i ärlighetens namn projekt som tar många år att realisera, detta i en tid då privathushåll och företag i södra Sverige dignar under höga elpriser. För oss sydlänningar och skåningar är detta till föga hjälp just nu.

Fru talman! Det finns knappast någon bättre beskrivning av ministerns svar, även om det möjligen var väntat, än att det är en stor besvikelse. Av de konkreta åtgärder jag efterlyser i regeringens arbete ser vi ingenting i energiministerns svar. Men det är klart, inte ens regeringens energiminister kan ju trolla med knäna. När politiken är tunn blir retoriken därefter.

Fru talman! Jag ställde också en fråga om hur regeringen arbetar för att påverka elmarknadsmodellen på EU-nivå. Ministern svarar att modellen i huvudsak är ändamålsenlig men säger samtidigt att regeringen återkommande lyfter frågan om elområden och prisskillnader inom unionen.

Här blir det lite motsägelsefullt. Om nu regeringen tycker att designen fungerar, varför söker man då påverka den? Dessutom redovisas ingen information om hur dessa samtal förs, vilka förslag Sverige driver inom ramen för översynen eller vad regeringen aktivt gör för att anpassa systemet till de nationella produktionsförutsättningarna, något som var kärnan i den andra frågan. Inte heller här får vi någon tidshorisont för när en eventuell förändring kan ske.

Fru talman! Att energiministern dessutom försöker tona ned frågans allvar genom att hänvisa till att elpriserna i Sverige varit bland de lägsta i EU känns ärligt talat minst sagt provocerande för alla de människor och företag som varje månad ser skyhöga elräkningar i brevlådan bara för att man bor i fel del av landet. Det är som att säga till någon som fryser att det finns andra som har det värre. Det hjälper knappast.

Jag menar, fru talman, att regeringens ansvar måste vara att se till att hela Sverige har rimliga och rättvisa villkor, inte att jämföra oss med andra länder för att slippa agera.

Låt mig konstatera, fru talman, att det som krävs är politiskt ledarskap. Det krävs åtgärder i närtid som faktiskt gör skillnad för de människor och företag som drabbas här och nu. Det krävs öppenhet och tydlighet om hur Sverige agerar på EU-nivå för att reformera ett system som i dag uppenbart slår orättvist.

Fru talman! Jag beklagar svaret från regeringen. Jag beklagar också alla de människor som bor i södra Sverige, i elprisområde 3 och 4, och alla de företag som dignar under höga elpriser och agerar under ojämlika konkurrensvillkor i vårt land.

Herr talman! Åtta av riksdagens ledamöter har i dagens interpellationsdebatt lyft fram vikten av tillgänglighet och närvaro i hela landet därför att de tycker att det är viktigt att skapa tillit och visa respekt.

Statsrådets svar på detta är att det inte råder någon kommunarrest i det här landet. Respektlösheten känner inga gränser. Så talar bara ett statsråd vars världsbild är präglad av en tunnelbana som går en gång i minuten och där man i sämsta fall har fem minuters promenadavstånd till både samhällelig och kommersiell service.

Herr talman! I min värld är det hårresande. Det är dessa intressen som den sverigedemokratiska och borgerliga regeringen nu företräder. Människor med stora tillgångar och höga inkomster ska få det bättre genom kliniskt riktade skattesänkningar till dem som redan har det gott ställt.

Vi kan nu lägga till att du inte bara ska vara höginkomsttagare i vårt land. Du ska dessutom bo i de delar av landet där det redan bor många människor i storstadsregionerna och där man har den bästa servicen.

Det är en politik för dem som har det bra och en politik för dem som har stora inkomster. Det är en politik för dem som bor i storstäder.

Resten av landet bryr man sig uppenbarligen inte om. Men ser inte de människorna, och man hör dem inte, för i vårt land råder det ingen kommunarrest. Ta dig i kragen, och pallra dig iväg!

Herr talman! I min värld är det djupt orättvist och djupt orättfärdigt, och i min värld som socialdemokrat är det djupt ovärdigt.

(Applåder)

Herr talman! Den socialdemokratiskt ledda regeringen gjorde en omfattande utbyggnad av servicekontoren för att förenkla kontakten med statens myndigheter, öka tillgängligheten och stärka den statliga närvaron. Det var en satsning som har underlättat för människor i hela landet.

Det beslut som den borgerliga regeringen fattat och nu genomför står i bjärt kontrast till det som tidigare gjordes och som var hela syftet med Statens servicecenter. Det som nu sker är att tillgängligheten minskar och att de personliga mötena blir färre. Det ökar den geografiska ojämlikheten, för nedläggning av kontor innebär att man i stora delar av landet får sämre tillgång till offentlig service. Man måste resa längre, och det kan bli dyrt och tidskrävande. Det skapar också en ojämlikhet där stadsbor har enkel tillgång till statliga myndigheter, medan andra delar av landet får det svårare.

Dessutom är risken att vissa grupper, som äldre och funktionshindrade, exkluderas från servicen. Det försämrar stödet till äldre och digitalt ovana. Behovet av fysiska möten är stort bland människor som har det svårt med digital teknik. Digitala alternativ kan nämligen inte ersätta den trygghet och den hjälp som ett personligt möte ger.

Det skapar risk för att många människor inte får den service de faktiskt har rätt till samt risk för förlorad kvalitet i service och rättssäkerhet. Vissa ärenden kräver helt enkelt personlig kontakt för att kunna hanteras korrekt och rättssäkert. Det finns en uppenbar risk att misstagen blir fler om personer hänvisas till digitala tjänster utan stöd.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Handläggning via telefon eller chatt kan göra det svårare att förstå och lösa komplexa frågor. Människor kan undvika att söka hjälp om det känns krångligt, vilket i sin tur kan leda till uteblivna bidrag eller uteblivna rättigheter.

Färre kontor innebär längre väntetider och sämre service, vilket i sin tur innebär att risken för längre köer och sämre tillgänglighet ökar på de kvarvarande kontoren. Personalens arbetsbelastning ökar, vilket kan påverka servicen negativt. Medborgare kan tvingas vänta längre på att få hjälp.

Detta försvagar den statliga närvaron på framför allt mindre orter. Det kan i sin tur, som många av oss har påpekat i dagens interpellationsdebatt, tolkas som att staten drar sig undan från stora delar av landet, vilket minskar förtroendet för samhället och staten. Det förstärker känslan av att vissa delar av vårt land glöms bort, att vissa delar av vårt land är mindre värda och att man inte bryr sig lika mycket om vissa delar av vårt land.

Regeringen säger en sak men gör någonting helt annat. Det har vi lärt oss. Det har vi hört borgerliga företrädare för regeringen säga förut. Man visar det än en gång i handling och i de beslut man fattar.

Statsrådet sa i sitt interpellationssvar att regeringen alltjämt anser att servicekontoren är en viktig verksamhet för att erbjuda personlig service från statliga myndigheter och att de ska fortsätta finnas i hela landet för att tillgodose enskildas behov av lokal och statlig service. Det går ju inte ihop med det beslut man nu fattar.

Sverigedemokraterna och deras regering, som här och nu företräds av statsrådet Slottner, säger: Vi ser er inte. Vi hör er inte. Vi bryr oss inte.

(Applåder)

Herr talman! Interpellationen om nedläggning av servicekontoret i Landskrona handlar inte i huvudsak om just Landskrona utan snarare om synen på hur man bygger ett samhälle starkt. Tillit och respekt är avgörande. Det handlar om tilliten till myndigheter och samhällsservice och att staten är närvarande för de medborgare den ska tjäna. Respekten handlar om att visa att oavsett var i landet man bor och vilka förutsättningar man har finns samhället här för alla.

Utifrån detta perspektiv blir Landskrona ett exempel av flera. Under lång tid har vi Landskronabor sett hur samhället har dragit sig tillbaka. Tingsrätten, Kronofogdemyndigheten, Skatteverket, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen har alla lagt ned sina verksamheter och finns nu i andra kommuner. Denna utveckling har inte bara drabbat Landskrona utan många orter runt om i hela vårt land, vilket de övriga interpellationerna i denna debatt är ett bevis för.

Till detta kan vi lägga den långtgående digitaliseringen. Människor förväntas använda dator i stället för att ges möjlighet till personliga möten. Statens servicecenter har här spelat en viktig roll för att bygga tillit och visa respekt. När de statliga servicecentren en gång kom till handlade det om att förenkla kontakten med staten, öka närvaron i hela landet och öka tillgängligheten. Resultatet visar att detta uppfylldes. Den statliga närvaron har ökat i hela landet genom inrättandet av servicecenter. Myndighetskontakterna har förenklats och tillgängligheten ökat.

En nedskärning på servicekontoren går emot hela idén om ökad tillgänglighet och fysiska möten. Slutsatsen är att detta inte går ihop. Syfte och beslut passar inte ihop. Minskningen av antalet kontor innebär minskad närhet. Om målet är att finnas nära medborgarna innebär färre kontor att många måste resa längre för att få hjälp, vilket går emot grundtanken om tillgänglighet. Det personliga mötet försvåras. Om servicen ska bygga på fysiska möten och tillgången på fysiska kontor minskar blir det en uppenbar motsättning mellan syfte och beslut.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Som lök på den borgerliga laxen kan vi lägga den ökade arbetslösheten, som skapar oro. Budskapet från Sveriges regering till oss i Landskrona och alla andra som drabbas av beslutet att servicekontor ska läggas ned runt om i hela vårt land är: Vi ser er inte, vi hör er inte och, kanske till och med, vi bryr oss inte.

Statsrådet är fortfarande svaret skyldig. Hur ska regeringen och statsrådet säkerställa att medborgare i hela landet, inklusive Landskrona, har fortsatt tillgång till statlig service?

(Applåder)