Kalle Olsson

Herr talman! Tack, statsrådet för svaret! Jag ska återkomma till det. Jag tänker först säga någonting lite mer om själva problemet.

De flesta av oss har tack och lov aldrig behövt uppleva hur det är att få sin adress kapad. För dem som drabbas av detta kan det bli en riktig plåga.

Det handlar inte bara om att någon utnyttjar ens adress som om det vore någon form av administrativt intrång, utan helt plötsligt börjar det dyka upp brev hemma hos en. Det är ofta brev i drivor från diverse olika håll från personer som du aldrig hört talas om. Det är brev från försäkringsbolag, banker, myndigheter och så vidare.

Men det slutar inte med att du får en sprängfylld brevlåda. När rättsvårdande myndigheter börjar knacka på ens dörr för att man söker efter en viss person är det ganska obehagligt. När någon av de personer som numera står skriven på din adress kontaktar dig med inte alltför trevlig ton och är väldigt angelägen om att få ta på något av breven är det nära och obehagligt.

Därtill finns naturligtvis också risken, som vi tyvärr har lärt oss efter åren med gängskjutningar, att kriminella helt enkelt söker upp en adress och attackerar just huset på den adressen för att man tror att en viss person uppehåller sig där. I själva verket är det bara en oskyldig fritidshusägare som eventuellt finns där hemma.

Skenskrivningarna går ofta till så att en adressförsäljare säljer en adress, ofta kopplat till ett fritidshus, som blir adressköparens särskilda postadress. Just den omständigheten att det är en särskild postadress eller kontaktadress för personer med samordningsnummer verkar på något vis ha kortslutit systemet, om man ska vara helt uppriktig, och lett till någon form av kollektiv handlingsförlamning.

När det gäller särskild postadress tycks det vara viktigare att posten går fram än att den person som äger brevlådan faktiskt accepterar att det ska komma fram post just där. Det är helt obegripligt.

Man kan undra om problemet har att göra med att det i huvudsak ”bara” är fritidshus som är drabbade. Jag hoppas att det inte är fallet. Här talar vi inte minst om många äldre för vilka fritidshus och permanentboende kan vara ganska flytande.

När jag första gången hörde talas om skenskrivningar var min spontana och möjligen naiva tanke: Hur svårt kan det vara? Det är väl bara att lägga in en spärr och kräva en bekräftelse av fastighetsägaren.

Herr talman! Jag är lika förvånad i dag. Varför lyckas inte myndigheterna lösa detta? Den frågan måste ytterst Elisabeth Svantesson svara på. Hon är i regeringen ytterst ansvarig för folkbokföringen.

Elisabeth Svantesson säger att hon tycker att det är oacceptabelt att personer får sina adresser kapade. Skillnaden mellan oss andra och Elisabeth Svantesson är att hon har unika möjligheter att ändra på den saken.

Herr talman! Man kan inte först sitta på händerna i drygt tre år och inte göra någonting och sedan nu fem i tolv komma på att det är oacceptabelt. Det om något är oacceptabelt.

Vanliga hederliga människor ska inte behöva bli utsatta för detta. Ingen ska behöva lägga sig med en klump i magen. Ingen ska behöva avstå från att åka till sitt lilla paradis för att man känner sig rädd, iakttagen eller övervakad.

Det raka budskapet till Elisabeth Svantesson och regeringen måste vara att ni behöver sätta upp en ny sportig tidsplan för att lösa problemet snabbt.

Herr talman! Jag tackar naturligtvis Eva Lindh för en viktig interpellation. Som man hör här har vi lite olika ingångar i frågan, och jag tror att det är ganska naturligt att det är på det sättet.

Jag tänkte fortsätta på temat finansiering av vård i glesbygd. Det är ingens fel att man har långt till akuten, och det är ingens fel att man är gammal och sjuk. I stället handlar det om faktorer som bland annat demografi, avstånd och gleshet, och det är sådant som utjämningssystemet tar sikte på. Det handlar om att kompensera för strukturella skillnader över landet.

Det borde egentligen vara en självklarhet att vi har en solidarisk finansiering av sjukvården – att den är lika trygg och tillgänglig i ett län som Jämtland som här i huvudstaden. Man borde egentligen inte behöva stå här i riksdagens kammare och argumentera för den saken; det borde vara lika självklart som att vi är överens om att vi ska ha ett starkt försvar, till exempel. Men faktum är att förutsättningarna inte är likvärdiga. De skulle inte bli likvärdiga ens om vi fullt ut genomförde Utjämningskommitténs förslag, men de skulle bli mer likvärdiga.

När vi lyssnar på politiker på högerkanten, inte minst politiker från den här regionen, kan det ibland låta som att resurser inte är allt. Om man bara jobbar lite smartare och lite mer effektivt kommer det att lösa saker och ting, låter det. Det är ju klämkäckt, men det har ingenting med verkligheten att göra. Avstånd och gleshet är ingenting som bara kan trollas bort. Det är ingenting vi vill trolla bort heller, utan det är en del av det unika med Sverige.

Nu har vi dock kommit till en punkt där många glesbygdskommuner och glesbygdsregioner befinner sig vid en smärtgräns gällande vad som är rimligt och hållbart. Det är en punkt där man helt enkelt inte kan skära bort mer – där ytterligare neddragningar riskerar att driva bort personal, driva upp väntetider och i värsta fall äventyra patientsäkerheten.

Jag tycker att det är djupt problematiskt att vi ett och ett halvt år efter Utjämningskommitténs betänkande fortfarande står här och inte har något besked från regeringen om hur vi ska säkerställa att vi har en trygg och tillgänglig vård i våra glesbygdsregioner.

Herr talman! Att leverera offentlig service av hög kvalitet i geografiskt stora men befolkningsmässigt små kommuner och regioner är dyrt, och det kan vara komplicerat.

Herr talman! Jag tänkte utgå från min egen valkrets, Jämtlands län, som är ett betecknande exempel på detta. Jag vet att statsrådet besökte Östersund för kanske två månader sedan eller någonting sådant.

Jämtlands län utgör 12 procent av landets yta men rymmer blott 1,3 procent av landets befolkning. Hela 25 procent av länets invånare har mer än en timmes resväg till närmaste akutmottagning. Det kan man jämföra med 2 procent i riket som helhet.

Redan där tror jag att man förstår att förutsättningarna för att få ihop en trygg, tillgänglig och nära vård är väldigt utmanande.

För att få ihop den här jämtländska ekvationen har vi bland annat ett finmaskigt nät med ett trettiotal hälsocentraler. Vi har ambulansstationer över hela ytan. Vi har en ambulanshelikopter i ständig beredskap. Det är en stor och dyr organisation, klart dyrare än genomsnittet. Men den är livsviktig.

Lika självklart som att människor i Rätan, Funäsdalen och Storlien ska ha tillgång till trygg och nära vård är det att en region som Region Jämtland Härjedalen inte kan bära de här kostnaderna helt själv. Det är där utjämningssystemet kommer in i bilden.

Vi kan gå rakt på sak, herr talman. Det är mycket angeläget att Utjämningskommitténs förslag omsätts i praktiken. För Region Jämtland Härjedalen skulle det innebära 145 miljoner år ett. Sedan skulle pengarna öka så att det skulle vara 185 miljoner år tre. Det är alltså stora summor vi talar om. De här medlen blir i ärlighetens namn ännu viktigare med tanke på den budget som har antagits i riksdagens kammare, där regeringen inte väljer att räkna upp de generella statsbidragen utifrån pris- och löneutvecklingen. I praktiken ser vi en urholkning av statsbidragen.

Vi kan då återkomma till Utjämningskommitténs förslag, som nu har legat till sig i ett och ett halvt år på Erik Slottners departement. De förslagen är i många delar bra, men man ska ärligt säga att de inte fullt ut utjämnar för de strukturella merkostnaderna. Den nya gleshetsmodellen ersätter exempelvis inte de faktiska kostnaderna för sjukresor och sjuktransporter. Man tar inte höjd för att de största vårdbehoven finns i de delar av länet som är längst från länssjukhuset, inte heller för de långa avstånden till universitetssjukhuset i Umeå. Samtidigt riskerar smådriftsnackdelarna med att ha ett enda litet länssjukhus att underskattas.

Herr talman! Mot den här bakgrunden finns det en oro för att regeringens kommande förslag – om något sådant nu kommer – kan komma att avvika från Utjämningskommitténs beräkningar avseende gleshet och smådrift på ett sätt som ytterligare skulle missgynna redan ansträngda glesbygdsregioner, som Region Jämtland Härjedalen.

Här behövs verkligen ännu mer tydliga besked från statsrådet. Precis som Eva Lindh frågade undrar jag: Kommer regeringen att fullt ut genomföra Utjämningskommitténs förslag – det gäller särskilt de viktiga delar som handlar om gleshet, långa avstånd och smådriftsnackdelar – så att regioner med ett enda sjukhus och stora avstånd faktiskt får ersättning för sina strukturella merkostnader?

Fru talman! Det här betänkandet handlar om regeringens förslag att skattereduktionen för mikroproduktion av förnybar el slopas samt att subventionsgraden för installation av solceller inom ramen för skattereduktionen för grön teknik sänks. Från halvårsskiftet kommer det helt enkelt att bli dyrare att som privatperson investera i solcellsteknik.

Man kan påminna sig om att det inte är alltför länge sedan som subventionsgraden för installation av solceller höjdes av samma regering som nu ska sänka den, fru talman. Justeringen från 15 till 20 procent skedde den 1 januari 2023, och nu – två och ett halvt år senare – ska subventionsgraden alltså sänkas till 15 procent igen. Man kan ju undra vad det är som har hänt.

Det som har hänt är att väldigt många hushåll har valt att svara på regeringens prissignal. Om vi jämför före och efter att subventionsgraden höjdes 2023 ser vi att det året före höjningen var 62 000 hushåll som erhöll skattereduktion för solcellsinstallationer och att det vid utgången av 2023 var mer än dubbelt så många som hade erhållit skattereduktionen. Vi har sett en acceleration av utbyggnaden av grön teknik. Det är bra.

Exakt vad som driver hushåll att vid ett visst tillfälle göra en viss investering kan förstås bero på flera olika faktorer, såsom privatekonomi, konjunktur, framtidsutsikter och så vidare. Men skillnaderna mellan åren är så pass stora att det är uppenbart att subventionsgraden har spelat roll – kanske rent av en väsentlig roll.

Vi socialdemokrater tycker att man skulle ha fortsatt med den högre subventionsgraden under ytterligare en tid, eftersom vi menar att det finns skäl att fortsatt stimulera kapacitetsutbyggnaden av produktionen av förnybar el och minska beroendet av fossilbaserad elproduktion. Det är egentligen samma argument som regeringen anförde när den höjde subventionsgraden häromåret.

Hur den kommande försämringen kommer att påverka viljan att investera i solceller är svårt att säga med exakthet, eftersom det är flera faktorer som påverkar. Två skillnader mellan dagens läge och 2023 är dels att det har blivit lite billigare att installera solceller, dels att marknaden har nått en viss mättnadsgrad. Vi kan dock vara helt säkra på att försämringen inte kommer att öka intresset för solceller.

Vi tycker också att det är problematiskt när den här typen av ryckighet uppstår gällande olika stimulansåtgärder, fru talman. Det är alltså bara två och ett halvt år sedan regeringen höjde subventionsgraden, och nu sänks den igen. Hur ska man som konsument tänka i det läget? Ska man ha is i magen och hoppas på att subventionsgraden höjs igen, eller är det här en signal om att regeringen kommer att påbörja en utfasning och att man som solcellsspekulant bör skynda sig?

Av respekt för den sammanhållna budgetprocessen har vi socialdemokrater valt att inte reservera oss i ärendet. Vi har i stället motiverat vårt ställningstagande i ett särskilt yttrande, där huvudbudskapet är just att vi tycker att man bör ligga kvar på en högre subventionsgrad. I vårt budgetförslag har vi avvisat regeringens försämringar.

Herr talman! Regeringen meddelade nyligen de preliminära ramarna för länsplanerna. För Jämtlands län, som är min valkrets, är beskedet en stor besvikelse. Vi pratar om ett tillskott från regeringen på 120 miljoner kronor över de kommande tolv åren. Nedbrutet per år blir det 10 miljoner, vilket ger – håll i er – 500 meter cykelväg per år. Det är detta vi talar om. Så blir utfallet av regeringens så kallade historiskt stora satsning på vägarna för min valkrets.

Det här förslaget innebär att länet kommer att komma ännu längre ifrån övriga landet när det gäller vägstandard och vägsäkerhet. Medan vi i Jämtlands län kan bygga 500 meter cykelväg extra finns det andra län där man inte ens hinner göra slut på medlen.

Min fråga till statsrådet Carlson är hur han tänker agera för att infrastrukturklyftan mellan stad och land inte ska fortsätta att öka.

Fru talman! Nej, det är kanske inte mitt personliga problem, men det är ett problem för politiken, för demokratin och för tilltron till det system som vi verkar inom när partier går ut stenhårt i en valrörelse och lovar saker som de sedan inte kan hålla.

Vi har talat om elektronikskatten, energiskatten och skatten på el. Det är tydliga exempel där de nu styrande partierna har svikit sina vallöften. Det finns fler exempel. Vi har haft debatter här om den stora folkräkningen, som skulle genomföras under den här mandatperioden. Det har inte skett någon folkräkning, och det kommer inte att ske någon heller.

Jag hörde för övrigt att ledamoten i sitt anförande talade om elektrifiering och att den processen är viktig att främja. För att gå in lite mer i sak: Hur ser ledamoten på det faktum att Tidöregeringen, SD-regeringen, nu när vi summerar mandatperioden har sänkt energiskatterna på diesel och bensin med 17 miljarder samtidigt som ni har höjt elskatten under perioden med 12 procent? Det är alltså tvärtemot det ni lovade.

Hur ser ledamoten på den balanseringen? Vart leder detta? Leder det till ökad hållbarhet? Leder det till att vi påskyndar den omställning som vårt samhälle måste genomgå? Eller ser ledamoten att vi nu bromsar upp den nödvändiga omställningen på grund av det svikna vallöftet att inte sänka elskatten samtidigt som ni går fram med kraftiga sänkningar av energiskatten?

Fru talman! Jag hade egentligen inte tänkt begära replik. Men det låter snarast som att ledamoten företräder oppositionen när han talar om allt som borde genomföras. Han glömmer att nämna att det är ledamotens parti som deltar i regeringsarbetet. Även Kristdemokraterna var uppe här i talarstolen och sa: Sänk elskatten!

Ja, men varför gör ni då inte det? Det var ju precis det ni lovade väljarna i valet 2022! Sedan kom ni till Rosenbad. Då började ni fundera på att ni kanske skulle frysa indexeringen, som ledamoten nu nämner. Men det gjorde ni inte. Ni skickade ut förslaget på remiss, och sedan struntade ni i det. I stället höjer ni elskatten.

Någon gång måste ni börja ta lite ansvar från er sida. Varför har ni inte sänkt elskatten om det nu är så viktigt?

Fru talman! Jag kan tycka att det blir lite märkligt när man ska försöka stå på två ben samtidigt. Man är kristdemokrat när det passar att vara kristdemokrat, men när det passar lite bättre är man en del av regeringen. Man får faktiskt ta ansvar för den samlade politiken.

Det här var ju inte ett litet löfte på marginalen, utan sänkt elskatt var en av de stora och viktiga frågor som Cecilia Engströms parti gick fram med. Om inte vi socialdemokrater kunde sänka elskatten kunde vi kliva åt sidan, så skulle de borgerliga partierna fixa det.

Nu står vi här ett antal år senare. Elskatten har inte sänkts, och indexeringen har inte frysts. Man har i stället höjt elskatten. Det stämmer att man har gjort andra prioriteringar. När den här mandatperioden har löpt ut kommer man att ha sänkt skatten på drivmedel med 17 miljarder. Det ser ju ut som en tanke – det ska bli radikalt billigare att köra fossildrivet samtidigt som man bromsar elektrifieringen. Man höjer priset på el genom att höja den skatten. Vi ska brumma in i klimatapokalypsen, så att säga.

Fru talman! Oavsett om vi pratar om elektronikskatt eller om den här skatten tycker jag att det är viktigt att man håller det man har lovat. Vi svenska politiker har ett ganska bra track record när det gäller detta. Ibland finns bilden att vi bara lovar runt och håller tunt, men så är det faktiskt inte. Vi brukar hålla våra vallöften. Detta är dock ett tydligt väljarsvek från Kristdemokraternas sida.

Fru talman! Jag hörde att Cecilia Engström tog upp elskatten i sitt anförande. Jag noterade också att Cecilia Engström själv har motionerat i frågan.

Jag drar mig till minnes hur det lät en gång i tiden. Då ville Kristdemokraterna, Liberalerna, Sverigedemokraterna och Moderaterna sänka elskatten. Den som kanske var mest på i den här frågan var Cecilia Engströms partiledare Ebba Busch. Hon är ju numera näringsminister och i mångt och mycket ansvarig för dessa frågor.

Nu vann man ju valet. Det var ett val som i mångt och mycket handlade om plånboksfrågor. Elskatten och det faktum att hushållen hade pressats hårt av höga elpriser var en del av berättelsen.

Vad gjorde man då efter att man hade vunnit valet? Man lovade sänkt elskatt. Sedan började man fundera – kanske kunde man åtminstone frysa indexeringen av elskatten? Till slut höjde man elskatten. Det är en ganska ordentlig resa. Man har höjt elskatten inte bara en gång utan två gånger. Man har höjt elskatten med 12 procent vid det här laget.

Varför höja elskatten när man har lovat att sänka den? Om man med emfas har lovat en sak, är det då inte viktigt att hålla det löftet?

Fru talman! Till att börja med yrkar jag bifall till reservation 17. Den handlar om just det vi debatterade, nämligen behovet av en översyn av elektronikskatten. Jag återkommer till det.

Punktskatter är konsumtionsskatter på vissa varor och tjänster. Precis som andra skatter inbringar även punktskatterna naturligtvis intäkter till statskassan, som vi kan använda till olika former av kollektiva nyttigheter. En skillnad med punktskatterna är dock att det finns ett ytterligare syfte med dessa skatter, nämligen att verka styrande exempelvis mot minskade utsläpp, för ett höjt tempo i klimatomställningen eller för ett främjande av folkhälsan. Alkoholskatt och tobaksskatt är väl två av de mer igenkända och tydliga exemplen på det sistnämnda området.

Som ledamöter i skatteutskottet träffar vi regelbundet företrädare från olika branscher, intressen och organisationer som har synpunkter på skatter och punktskatter och på hur dessa skatter träffar deras områden. Invändningarna är ofta att en specifik skatt leder fel och inte har den styrningseffekt vi som lagstiftare har velat uppnå. Ibland är invändningarna rimliga. Ibland rör vi oss kanske i ett gränsland där det finns argument både för och emot. Ibland kanske kritiken mer är ett utslag av ovälkomna kostnader som pressar marginalerna.

Oavsett vad, fru talman, är det viktigt att återkommande fundera på skatters verkan och hur väl de styr i den riktning vi vill att de ska styra. En förutsättning för att över huvud taget ha ett fungerande skattesystem är ju att människor uppfattar att skatterna är rimliga och fyller sitt syfte. Detta blir särskilt viktigt med just punktskatterna, eftersom de så att säga har en djupare mening än att bara inbringa medel till statskassan.

Ett exempel där det uppstått frågetecken kring en skatts träffsäkerhet är kemikalieskatten – eller i vardagligt tal elektronikskatten. Skattens syfte är att minska förekomsten av farliga ämnen i människors hemmiljö genom att beskatta vitvaror som kylskåp och mikrovågsugnar samt elektronikprodukter som skärmar, läsplattor och liknande. Det är alltså produkter som innehåller vissa flamskyddsmedel.

Syftet med skatten får alltså beskrivas som rimligt och relevant. I utvärderingar har det dock visat sig att skatten inte har fått de positiva miljöeffekter man avsåg och hoppades på. Den har inte heller varit kostnadseffektiv.

En viktig aspekt när vi talar om den här skatten är att dessa produkter oftast utvecklas för betydligt större marknader. De kanske rent av utvecklas för en världsmarknad och inte specifikt för den lilla svenska marknaden.

Vi socialdemokrater menar därför att utformningen av elektronikskatten bör ses över för att säkerställa att skatten leder till önskvärda effekter. Om man tar del av skatteutskottets betänkande SkU15 kan man notera en tämligen bred samsyn över flera partier i fråga om att den här skatten åtminstone bör ses över. Vissa partier vill därtill gå ännu längre. I det borgerliga lägret är kritiken mot den här skatten tydlig. Det har den i alla fall varit, fru talman. Därför är det lite märkligt att inte fler partier nu ansluter till kravet på en översyn.

Samtidigt är frågan om elektronikskatten ett av flera exempel på att Sverige skulle må bra av en bredare skatteöversyn. Våra partier har olika ideologiska utgångspunkter, vilket kommer till uttryck i inte minst skattepolitiken. Det här betänkandet är också ett uttryck för det. Men vissa skatter är det rimligen lättare än andra att finna samsyn kring.

Ett annat exempel på detta tema, som för övrigt nu är uppe för behandling i skatteutskottet, är regeringens förslag om att sänka subventionsgraden för installation av solceller. Det tycker vi är olyckligt. Det är ett typiskt exempel på hur snabba politiska förändringar riskerar att försämra planeringsförutsättningarna för såväl hushåll som företag som vill vara en del av den gröna omställningen.

Behovet av en omfattande översyn av skattesystemet är stort. Grundbultar i ett sådant arbete bör vara bland annat att eftersträva stabila skatteintäkter, för att säkra finansieringen av våra gemensamma åtaganden. Det bör även finnas just förutsägbarhet, så att medborgare och företag vet vad som gäller. Det gäller förstås även principen att skatt ska betalas efter bärkraft.

(Applåder)

Fru talman! Tack, Boriana Åberg, för svaret! Det var ju ett ärligt svar, får jag säga. Det uppskattas.

När Socialdemokraterna ledde regeringsarbetet var kemikalieskatten – eller elektronikskatten – ett fult sätt att pungslå konsumenter. Det var en dålig skatt som inte träffade rätt. När Moderaterna sedan tog över regeringsmakten var det fullt rimligt att behålla en skatt de i oppositionsställning tyckte var illegitim. Det är så man måste sammanfatta läget i dag.

Jag tycker som riksdagsledamot att det är viktigt att man genomför det man har sagt och lovat väljarna. Jag kommer inte som socialdemokrat att börja tävla med Moderaterna om vem som kan sänka skatterna mest. På den punkten får jag ödmjukt lämna walkover redan i förväg. Däremot tycker jag att det är viktigt att man gör det man har lovat väljarna, och det är bara att konstatera att man här har svikit väljarna.

Fru talman! Tack, Boriana Åberg, för anförandet!

Jag hörde i förra replikskiftet Boriana Åberg tala om de löften som Moderaterna tillsammans med de övriga Tidöpartierna ställde ut inför valet. Man skulle kraftigt sänka bensinpriset, och det har man gjort. Man har levererat på det löftet.

Men då kom jag att tänka på en annan fråga där samtliga partier på den borgerliga kanten var ute väldigt offensivt genom i stort sett hela förra mandatperioden och lovade förändring. Jag tänker naturligtvis på elektronikskatten.

Det var få saker som kunde få blodtrycket att rusa hos en moderat i opposition som elektronikskatten – eller plastpåseskatten eller flygskatten, för den delen. Sedan vann man valet, och sedan har man inte tagit tag i den här frågan.

Då är min fråga: Vad är det som har hänt? Varför har man inte gjort det?

Den här skatten var ju inte bara signalpolitik. Det var en bedrövlig skatt, enligt Moderaterna i opposition. Nu är det så att den här skatten lever vidare, och man har dessutom höjt skatten.

Kan Boriana Åberg förklara detta, inte bara för mig utan kanske för de väljare som hade väntat sig en sänkning eller ett borttagande av den här skatten, och för de branscher som också väntar på besked.

Herr talman! Jag vill inledningsvis återge vad Gunnar Andersson, professor i demografi, har sagt: Det är ingen folkräkning, även om man kallar det för det. Möjligen kan man säga att det är en uppsträckning av systemet med folkbokföringen och ett försök att hitta personer som inte ingår i den folkbokförda befolkningen genom stickprovskontroller här och där.

Stickprovskontroller här och där är precis det vi ser, herr talman. Det är vad man kan kalla 3 744 kontrollbesök – stickprovskontroller.

Det som sker i dag kan mer beskrivas som en fortsättning på det arbete som den tidigare regeringen bedrev och som den här regeringen nu tar vidare. Jag är den första att säga att många av de åtgärder som regeringen nu genomför är välkomna och viktiga. Men att ge sken av att det pågår en stor folkräkning i Sverige nu – det gör det inte. Om man jämför med retoriken under valrörelsen kan man ju undra om det har hänt någonting alls. Det är ju bara en fortsättning på den politik som redan bedrevs.

Från Socialdemokraternas sida är vi helt på det klara med att man måste göra mer för att öka kontrollerna av dem som kommer till Sverige och dem som över tid befinner sig här. Det är nämligen viktiga frågor. Vi tänker inte följa Elisabeth Svantessons exempel från när hon och Moderaterna var i opposition och ställa ut tomma löften utan kontakt med verkligheten.

Det allra viktigaste nu är effektiv myndighetssamverkan och att det införs en central, myndighetsgemensam funktion med hög kompetens gällande id-frågor. Det är därtill angeläget att regeringen lämnar besked om att den tidsbegränsade extra satsningen på folkbokföringen, som har tillfallit Skatteverket, får fortsätta. Där, herr talman, borde fokus ligga – inte på att ge sken av att åtgärder genomförs när så inte sker.

Herr talman! Det behöver egentligen inte påpekas hur viktigt det är att vi har en fungerande myndighetssamverkan på det här området, just eftersom så många myndigheter är inblandade. Det är därför jag ställer de här frågorna. Vi kan ju driva igenom all möjlig bra lagstiftning i den här kammaren, men det har vi ingen större glädje av om två tjänstemän inte kan få kontakt med varandra och stämma av viktiga uppgifter, vilket är grundläggande i det här arbetet.

Jag tycker att det är extra besvärande att de brister som jag har refererat till uppdagas under en moderatledd regering styrd av SD – två partier som i opposition gick i stenhård polemik mot oss socialdemokrater och riktade stor kritik mot skuggsamhället och bristerna i folkbokföringen.

Jag har inte glömt valrörelsen 2022, även om den kan kännas avlägsen i dag. Jag har inte glömt det höga tonläget från Elisabeth Svantesson, Jimmie Åkesson och Ulf Kristersson när det gäller dessa frågor. Jag har inte heller glömt de krafttag som då utlovades. Huvudnumret var en, som man sa, ny nationell folkräkning. Att det skulle vara en ny folkräkning var en passning tillbaka till 1990 års stora folkräkning. Nu skulle det alltså komma en ny sådan.

Sedan vann man valet. I Tidöavtalet nämns ordet folkräkning fem gånger. Det talades rent av om en storskalig folkräkning, en folkräkning så stor att man först måste vidta en hel del förberedelser för att ens kunna genomföra den.

När jag nu ställer frågan i interpellationen var denna folkräkning är svarar finansministern att den pågår. ”Jaså”, tänker nog många svenskar, ”men till mig har inte Skatteverket hört av sig. Jag har inte fått några blanketter eller mejl.”

Faktum är att förra året genomförde Skatteverket 3 744 kontrollbesök. Om det är mycket eller lite ska jag låta vara osagt, men det är ingen folkräkning vi talar om.

Varför är då detta viktigt, herr talman? Som opposition har man ett särskilt ansvar att granska hur regeringen sköter sig och om regeringen gör det man har lovat väljarna att man ska göra. I dessa tider som präglas av populism och halvsanningar blir denna del av ansvarsutkrävandet extra viktig. Det måste finnas någon form av rimlig koppling mellan vad som sägs och vad som sedan görs. Jag kan ju inte stå här i riksdagens talarstol och påstå att jag står på händerna när alla ser att jag står på fötterna.

Att det skulle pågå en folkräkning, kanske rent av en storskalig folkräkning, vilket var löftet, är inte med verkligheten överensstämmande. Det kanske kan uppfattas som lite fyrkantigt, herr talman, men jag tycker att om man har lovat att genomföra en stor reform, gått till val på detta löfte och larmat och gjort sig till genom en hel valrörelse, då får man antingen se till att genomföra denna folkräkning eller säga till svenska folket att man har ändrat sig, att man har insett att det här kanske inte var den bästa metoden eller en så välgenomtänkt idé. Det lät slagkraftigt där och då, men vid närmare prövning höll det inte.

Herr talman! Tack, finansministern, för svaret!

Vi lever i oroliga tider; det tror jag att vi alla är överens om. Vi ser en förhöjd terrorhotsnivå, vi har krig i vårt närområde och vi har ett Ryssland som bedriver olovlig underrättelseverksamhet mot Sverige här i vårt land. Det är terrorhot, underrättelsehot och hot från kriminella grupper. Ovanpå detta har vi omfattande problem med välfärdsbrottslighet, alltså att personer på olika sätt, till exempel genom att kapa andras identiteter, tillskansar sig förmåner som de inte har rätt till.

Sällan har behovet, herr talman, av att våra myndigheter har koll på vilka som kommer till vårt land varit större. För en regering som har gjort inre och yttre säkerhet till sitt allra mest prioriterade område är frågan om vilka som kommer till vårt land helt avgörande. Man kan rent av säga att det är en förutsättning för inre och yttre säkerhet att man vet vilka som kommer hit.

Men efter att ha tagit del av Riksrevisionens granskningsrapport, som jag refererar till i min interpellation, undrar man om statsrådet verkligen känner sig trygg med att vi har koll på vilka som kommer till vårt land och stannar här över tid.

Riksrevisionen har upptäckt en rad oroväckande brister i myndigheternas arbete med att fastställa identiteten på personer som kommer till Sverige. Det är ett omfattande arbete i flera led att fastställa identiteter. Vi har flera inblandade myndigheter, var och en med sitt uppdrag, utöver de fall där uppdragen överlappar varandra. Vi har en varierande, och på sina håll kanske något bristfällig, kompetens. Ingen myndighet verkar heller riktigt nöjd med hur saker och ting fungerar.

Polisen och Migrationsverket uppger att de har bristande tillgång till identitetshandlingar hos Skatteverket. Skatteverket tycker å sin sida att det är svårt att ta del av vissa av Migrationsverkets uppgifter. Migrationsverket har ett behov av att polisen gör mer för att omhänderta id-handlingar från asylsökande personer. Försäkringskassan saknar information om status på samordningsnumren hos Skatteverket.

Så här ser det ut. Det är inte direkt en förtroendeingivande bild som målas upp, herr talman. För en regering vars ingående partier redan före valet – innan man ens hade blivit en regering – lovade radikala åtgärder mot skuggsamhället och bristerna i folkbokföringen borde den bild som tecknas av Riksrevisionen vara djupt bekymmersam.

Det här är brister som får konsekvenser i verkligheten. Det handlar om att tredjelandsmedborgare har folkbokförts i Sverige som EES-medborgare med id-handlingar som enligt polisen är uppenbart falska. Det har i flera fall handlat om grovt kriminella personer. Det handlar om att man inom polisen vittnar om stora problem med att ens få tag på rätt person hos Skatteverket för att föra en dialog om felaktiga identiteter.

Ytterst är det förstås en fråga för regeringen att ansvara för att arbetet i myndigheterna fungerar, och det är i ännu högre grad regeringens ansvar att agera för en effektiv myndighetssamverkan. Samverkan är ett nyckelord i sammanhanget.

I sitt svar redovisar statsrådet åtgärder som pågår men svarar inte på mina frågor.

Har regeringen fått ordning på de brister som Riksrevisionen tar upp både inom och mellan myndigheterna när det gäller samverkan för att fastställa identiteter? Kan vi alla känna oss trygga med att en polis som behöver komma i kontakt med rätt person på Skatteverket för att stämma av en falsk identitet också kan göra det?

Herr talman! Som Niklas Karlsson sa: Ju mer du har, desto mindre ska du bidra med. Elisabeth Svantesson går inte närmare in på hur hon bedömer att tilltron till legitimiteten i skattesystemet påverkas när finanseliten gynnas på ett sådant här ogenerat sätt. Jag tror att regeringens politik för att gynna landets riskkapitalister i en tid när vanligt folk som sagt kämpar kommer att uppfattas som ett hån och förstärka den där känslan som vi vet finns där ute: Eliten klarar sig alltid. De här individerna landar alltid på fötterna, oavsett vilka utmaningar och hinder de ställs inför. Det handlar till slut bara om hur många advokater man har råd att städsla och hur goda kontakter man har.

Den enkla uppmaningen till finansministern, herr talman, vore ju att nu slänga den här utredningen i papperskorgen, glömma bort den och gå vidare, så att vi kan låtsas som om detta aldrig hänt. Men så kommer det förmodligen inte att bli, utan risken är stor att vi kommer att få se ytterligare en reform från den här regeringen som förstärker klyftorna i ett Sverige där vi redan har en ojämlikhet som hör till de snabbast ökande i västvärlden och som förstärker bilden att eliten alltid klarar sig och får det den vill ha – med benäget bistånd av Moderaterna.

Herr talman! Det är vår 2025, och vi diskuterar skattelättnader för riskkapitalister. Att ens säga en sådan mening känns minst sagt besynnerligt. Man kan inte låta bli att fundera över regeringens tajmning i den här frågan.

Matpriserna skenar, arbetslösheten är på rekordnivåer och vi står i begrepp att finansiera en jättelik upprustning av försvaret, eftersom Ryssland hotar freden i Europa. Då förbereder regeringen för att sänka skatten för några av samhällets mest privilegierade. Det är individer som kan deklarera inkomster på flera hundra miljoner. Men de ska alltså, enligt regeringens utredningsförslag, betala lägre skatt än en byggnadsarbetare eller undersköterska gör.

Vi var många som reagerade redan när regeringen meddelade att det från årsskiftet skulle bli kraftigt sänkt skatt för höginkomsttagare som tjänar mellan 100 000 och 150 000 kronor i månaden. Men regeringens skyndsamma agerande nu, efter riskkapitalisternas nödrop, är ändå att ta detta till en ny nivå.

Här utanför riksdagen pågår inga demonstrationer på grund av att landets riskkapitalister har det svårt. Insändarsidorna hemma i mina lokaltidningar handlar inte om de kärva villkoren för den finansiella eliten. Däremot står pensionärer och demonstrerar här utanför riksdagen mot att regeringen höjer kostnaderna för mediciner. Folk organiserar sig i protester mot att det har blivit så dyrt att gå till mataffären. Folk är också genuint oroade över säkerhetsläget. Då, precis då, kommer regeringen med sin utredning om att mildra bördorna för grabbarna inom riskkapitalet.

Herr talman! Man undrar om det är möjligt att vara mer i otakt än denna regering är. Man undrar hur de kan lägga fram politik som så till den milda grad utmanar den allmänna uppfattningen om vad som är rätt och rimligt i dessa svåra tider.

Därför är den andra frågan i denna interpellation särskilt intressant. Jag ställer den igen. Anser ministern att det är rimligt att vissa av landets rikaste individer ska betala mindre i skatt på sin inkomst än en busschaufför gör? Vilka konsekvenser ser regeringen att detta kan få för skattesystemets legitimitet?

Herr talman! Jag tackar för svaret.

Man bör också ha med sig att inte vem som helst kan bli fjällräddare. En första förutsättning är att man faktiskt befinner sig i fjällområdet, det vill säga att man är permanentboende i någon av de orter som fjällräddningens enheter utgår från så att man vid larm kan inställa sig med kort varsel. Det innebär i sin tur att det måste finnas en förstående arbetsgivare, precis som när vi talar om deltidsbrandmännen. För att över huvud taget vara aktuell bör man också ha en god fjäll- och skotervana.

Vi talar inte om några storstäder, och det finns därför ett begränsat rekryteringsunderlag till fjällräddningen. Därför måste det finnas ett rimligt erbjudande för potentiella fjällräddare. Vi behöver helt enkelt säkerställa hur villkoren ser ut för dem som ställer upp så att fler vill bli fjällräddare.

För att skapa oss en bild kan vi tänka oss en person i Ljungdalen i västra Bergs kommun. Det finns kanske 150 bofasta personer på orten. Personen är som klippt och skuren för uppdraget som fjällräddare – bor och lever i fjällmiljön och kan den som sin egen bakficka – och uppmanas att söka till fjällräddningen. Men personen ställs inför frågan om det är värt att ta kostnaden för en ny dyrare skoter, släpvagn och annan dyr utrustning. Här hade en möjlighet att göra avdrag för en del av kostnaden varit rimlig. Som det är i dag kan man säga att fjällräddarna tillhandahåller dyr utrustning åt staten.

Ett annat perspektiv i detta är att det inom gruppen fjällräddare råder skilda förutsättningar. Medan vissa fjällräddare har företag i vilket skoter är ett arbetsredskap som kan skrivas av, kan en annan fjällräddare få bära hela kostnaden själv. Här handlar det om att vi alla har ett intresse av att verksamheten finns kvar och utvecklas. Alternativet är att polisen tillsammans med den kommunala räddningstjänsten får bära kostnaderna och ansvaret själv. Det skulle inte bli billigt.

I min interpellation har jag nämnt några olika angreppssätt om man ekonomiskt vill förbättra för fjällräddarna. Vad som är den bästa lösningen här, den mest framkomliga vägen, kan diskuteras. Avdragsmöjlighet eller kontantbidrag i samband med att man gör de större inköpen är inte det viktiga just här. Det är bättre att något blir gjort än att inget blir gjort. Det vore olyckligt om det bästa får bli det godas fiende.

Herr talman! Det är viktigt att bära med sig insikten om att det inte är självklart för alla att bli fjällräddare, även om uppdraget i sig kan vara lockande. Med dagens ordning riskerar vi att stöta bort individer för vilka det inte är ett alternativ att köpa ny skoter och annan utrustning för hundratusentals kronor, trots att det kanske är just den individen som passar bäst för uppgiften.

Herr talman! Jag tackar finansministern för svaret.

Jag är glad över möjligheten till denna debatt. Jag vet inte hur många gånger finansministern har stått här i kammaren och debatterat just fjällräddarnas ekonomiska villkor – kanske inte så många. Däremot vet jag att detta är en fråga som har engagerat och engagerar inte minst ledamöter i den här kammaren sedan ganska många år tillbaka. Det är bara att gå tillbaka och läsa i exempelvis motionsfloran.

Sedan tenderar det väl också att vara just ledamöter som för stunden tillhör oppositionssidan som lyfter och försöker få förändring i den här frågan, medan man från regeringssidan kanske inte alltid är fullt lika benägen att se förändringsmöjligheterna. Jag ska inte spekulera närmare i vad det kan tänkas bero på.

Jag noterar dock att finansministern i sitt svar inte slänger igen dörren utan möjligen stänger den lite försiktigt. Det gör att det ändå känns motiverat att ägna några minuter, herr talman, åt att försöka beskriva varför det är rimligt att se över villkoren för landets fjällräddare.

Vi är nu på väg ut ur högsäsongen för fjällturismen. Vi får väl se om vi har någon snö kvar till påsk. Under de senaste månaderna har hundratusentals svenskar och utländska besökare kommit till vår fjällvärld. Snart väntar en lite lugnare period innan barmarkssäsongen drar igång med vandring, cykling, jakt och andra aktiviteter.

Oavsett var på året vi befinner oss är dock fjällräddarna en konstant i vår fjällvärld. De finns där året runt, dygnet runt, redo att hjälpa till. De är en resurs, precis som finansministern sa, som verkar på Polismyndighetens uppdrag. Det är viktigt att komma ihåg att man verkar just i ett statligt sammanhang. Staten är högst delaktig i fjällräddningen.

Den miljö som fjällräddarna verkar i ställer stora krav på adekvat utrustning, och det är alltså utrustning som specificeras av polisen. Utrustningen bekostas till övervägande del av fjällräddarna själva. Det handlar om stora utgifter, framför allt inköp av skoter, släpvagn och annan sådan utrustning. Då kommer vi till kärnan i interpellationen, nämligen huruvida det är rätt och rimligt att enskilda fjällräddare ska behöva bära dessa väldigt stora kostnader helt själva eller om staten på något sätt kan bidra.

Först kanske man måste ställa sig frågan: Är det här viktigt? Ja, jag tror att vi alla är överens om att det verkligen är en viktig verksamhet fjällräddarna bedriver. Den andra frågan är: Vad är alternativet till den modell vi har i dag med frivilliga som ställer upp när larm inkommer? Det skulle ju vara en för staten väsentligt dyrare lösning.

Finansministern svarar att det är viktigt att skattelagstiftningen hålls så generell som möjligt och att vi ska undvika alltför många undantag. Det är naturligtvis lätt att hålla med om det. Ska vi börja göra undantag för varje grupp med behjärtansvärda skäl, vad blir då kvar? Så kan man resonera.

Men man kan också resonera som så att vi har ett antal grupper i samhället – deltidsbrandmän, frivilliga resursgrupper, eftersöksjägare och fjällräddare, för att nämna några exempel – som ställer upp i vått och torrt för att vi andra ska känna oss trygga. De gör det inte för att tjäna en massa pengar utan för att göra goda gärningar. Därför tycker jag ändå att finansministern bör överväga att i en samlad skatteöversyn beakta just dessa frivilliggrupper. Då är fjällräddarna den grupp som sticker ut genom att man har så pass dyr utrusning.

Fru talman! Tack, ledamoten, för svaret!

Jag ska citera Gunnar Andersson, professor i demografi: ”Det är ingen folkräkning även om man kallar det för det. Möjligen kan man säga att det är en uppsträckning av systemet med folkbokföringen. Och ett försök hitta personer som inte ingår i den folkbokförda befolkningen genom stickprovskontroller här och där.”

Stickprovskontroller här och där – det är en ganska stor diskrepans mellan det och delningsbilderna i valrörelsen 2022. Jag tror att det skulle vara bra, fru talman, om Moderaterna och Sverigedemokraterna reflekterade över detta, inte minst inför den kommande valrörelsen. Finns det kanske ett värde i att skruva ned volymen lite grann på sociala medier och snarare fokusera på åtgärder som gör skillnad här och nu? Det är inte alltid åtgärder som är särskilt sexiga eller som gör sig bra på sociala medier, men det är sådant som gör skillnad i verkligheten. Jag hoppas att det kan bli en lärdom.

Riksrevisionens rapport om fast-ställande av identitet vid statliga myndig-heter

Det här är ingen folkräkning. Det kanske fanns en del väljare som gick på löftet om att det skulle bli en folkräkning i Sverige. Tandborstarna skulle räknas. Nu visar det sig att det blev några stickprovskontroller i utsatta områden. Det är ett löftessvek, och det ska väljarna vara medvetna om.