Herr talman! Tack, statsrådet för svaret! Jag ska återkomma till det. Jag tänker först säga någonting lite mer om själva problemet.

De flesta av oss har tack och lov aldrig behövt uppleva hur det är att få sin adress kapad. För dem som drabbas av detta kan det bli en riktig plåga.

Det handlar inte bara om att någon utnyttjar ens adress som om det vore någon form av administrativt intrång, utan helt plötsligt börjar det dyka upp brev hemma hos en. Det är ofta brev i drivor från diverse olika håll från personer som du aldrig hört talas om. Det är brev från försäkringsbolag, banker, myndigheter och så vidare.

Men det slutar inte med att du får en sprängfylld brevlåda. När rättsvårdande myndigheter börjar knacka på ens dörr för att man söker efter en viss person är det ganska obehagligt. När någon av de personer som numera står skriven på din adress kontaktar dig med inte alltför trevlig ton och är väldigt angelägen om att få ta på något av breven är det nära och obehagligt.

Därtill finns naturligtvis också risken, som vi tyvärr har lärt oss efter åren med gängskjutningar, att kriminella helt enkelt söker upp en adress och attackerar just huset på den adressen för att man tror att en viss person uppehåller sig där. I själva verket är det bara en oskyldig fritidshusägare som eventuellt finns där hemma.

Skenskrivningarna går ofta till så att en adressförsäljare säljer en adress, ofta kopplat till ett fritidshus, som blir adressköparens särskilda postadress. Just den omständigheten att det är en särskild postadress eller kontaktadress för personer med samordningsnummer verkar på något vis ha kortslutit systemet, om man ska vara helt uppriktig, och lett till någon form av kollektiv handlingsförlamning.

När det gäller särskild postadress tycks det vara viktigare att posten går fram än att den person som äger brevlådan faktiskt accepterar att det ska komma fram post just där. Det är helt obegripligt.

Man kan undra om problemet har att göra med att det i huvudsak ”bara” är fritidshus som är drabbade. Jag hoppas att det inte är fallet. Här talar vi inte minst om många äldre för vilka fritidshus och permanentboende kan vara ganska flytande.

När jag första gången hörde talas om skenskrivningar var min spontana och möjligen naiva tanke: Hur svårt kan det vara? Det är väl bara att lägga in en spärr och kräva en bekräftelse av fastighetsägaren.

Herr talman! Jag är lika förvånad i dag. Varför lyckas inte myndigheterna lösa detta? Den frågan måste ytterst Elisabeth Svantesson svara på. Hon är i regeringen ytterst ansvarig för folkbokföringen.

Elisabeth Svantesson säger att hon tycker att det är oacceptabelt att personer får sina adresser kapade. Skillnaden mellan oss andra och Elisabeth Svantesson är att hon har unika möjligheter att ändra på den saken.

Herr talman! Man kan inte först sitta på händerna i drygt tre år och inte göra någonting och sedan nu fem i tolv komma på att det är oacceptabelt. Det om något är oacceptabelt.

Vanliga hederliga människor ska inte behöva bli utsatta för detta. Ingen ska behöva lägga sig med en klump i magen. Ingen ska behöva avstå från att åka till sitt lilla paradis för att man känner sig rädd, iakttagen eller övervakad.

Det raka budskapet till Elisabeth Svantesson och regeringen måste vara att ni behöver sätta upp en ny sportig tidsplan för att lösa problemet snabbt.

Herr talman! Tack till Elisabeth Svantesson för svaret!

Som framkommer i svaret har regeringen gått ganska offensivt fram när det gäller folkbokföringsfrågorna. Man har både tillfört resurser och nya styrningar till Skatteverket. Det är bra; vi är överens om de tagen. Sedan kan vi debattera enskildheter som huruvida det pågår en storskalig folkräkning i Sverige just nu. Jag tror att det bara är Elisabeth Svantesson som ser den. Men strunt i det nu.

Det blir ändå märkligt att regeringen inte har tagit tag i problemet när den nu har en så offensiv approach. Det är som att tiden har stått stilla. Särskilt allvarligt blir det eftersom vi vet att felaktigheter i folkbokföringen oftast är en förutsättning och en form av insteg för annan brottslighet i form av bidragsutnyttjande, välfärdsbrottslighet och annat. Den här brottsligheten omsätter som vi vet enorma summor pengar; bara adressförsäljningarna omsätter väldigt stora pengar.

Vi närmar oss nu slutet av mandatperioden, och ingen omedelbar förbättring är i sikte. Elisabeth Svantesson nämner uppdraget till Skatteverket att myndigheten ska analysera förutsättningar – jag uppfattade att finansministern var lite tydligare i sitt muntliga svar – för att införa en notifiering för fritidshusägare och se över detta med särskild postadress.

När Skatteverkets experter har uttalat sig om frågan säger de dock att det behövs ny lagstiftning. Då hamnar vi i en helt annan situation med en mer utdragen process. Om vi ska ha ett lagstiftningsarbete kanske det ska tas fram en ny utredning, och då blir inte det här klart i närtid.

Denna osäkerhet understryker bara att regeringen hade behövt agera mycket tidigare. Jag tycker ärligt talat inte att man kan lägga all skuld på Elisabeth Svantesson. Hon är naturligtvis högsta ansvariga för Skatteverket, men det är uppenbart att Skatteverket inte har gjort sitt jobb fullt ut i detta. Det finns en tafatthet från myndigheten som är iögonfallande, och det finns en senfärdighet från regeringens sida att agera på denna tafatthet. De som drabbas är de som lever med det här obehaget varje dag.

Precis som vi hörde sitter Ulla-Lena Lindqvist här i dag och följer debatten. Hon om någon vet hur det är att få sin adress helt övertagen av främlingar, eller ”inneboende” som hon själv med viss ironisk underton brukar kallar dem. Hon följer som sagt debatten från läktaren. Hennes mardröm har nu pågått i över två års tid. Ulla-Lena har i artiklar vittnat om det obehag, den vanmakt och den frustration det innebär att vara utsatt för en storskalig adresskapning. Genom att dela din historia, Ulla-Lena, har du verkligen bidragit till att lyfta upp frågan, bland annat hit till Sveriges riksdag. Det är jag tacksam för.

Trots upprepade kontakter med Skatteverket, flera polisanmälningar och medial uppmärksamhet var häromdagen – hör och häpna – 66 personer fortfarande skrivna på Ulla-Lenas adress! Och så sent som i december tillkom en person på adressen.

Jag säger detta apropå statsrådets påstående att Skatteverket har gjort vissa saker och kanske vissa förbättringar. Jag tror ärligt talat att man måste leta med mikroskop för att hitta de där förbättringarna.

Jag föreställer mig att Ulla-Lena liksom alla andra som plågas av adresskapningar önskar sig både tydligare och mer offensiva besked från finansministern om när det här ska vara över. När ska man slippa känna att man lever i ett undantagstillstånd?

Herr talman och statsrådet! Interpellationer bygger ytterst på frågor, och här var frågan om Skatteverket har de befogenheter som krävs för att stoppa skenskrivningar och om regeringen kommer att agera för att detta omedelbart upphör.

Tyvärr blir svaret nej på båda frågorna. Skatteverket gör visserligen saker, alltifrån lite tafatta uppmaningar om att sätta lås på sin brevlåda – då kanske man också ska uppmana adressförsäljarna att inte ta med sig en kofot – till att faktiskt lyckas ta bort en och annan skenskriven person. Något stopp i närtid är alltså inte att vänta. Om det visar sig att vi måste få fram ny lagstiftning kan det här i värsta fall tvärtom dra ut på tiden. Jag hoppas att så inte är fallet, men när man lyssnar på Skatteverkets experter kan man misstänka att det kan bli så.

Det är för dåligt, herr talman. Att få känna sig trygg i sitt eget hem är inte för mycket begärt. Att ha rådighet över vem som har tillgång till ens adress är inte heller för mycket begärt. Det finns också därutöver saker, herr talman, som vi inte har varit inne på här i dag. Hur spännande är det till exempel att lägga ut ett fritidshus till försäljning om det visar sig att 30–40 personer är skrivna där? Då börjar varningsklockorna att ringa. Vem tar ansvar för den värdesänkningen?

Jag uppfattar att Elisabeth Svantesson i grund och botten är med oss i att det inte får gå till på det här sättet och att vi måste göra någonting. Skillnaden är just den att Elisabeth Svantesson har en unik möjlighet att göra något åt saken, och det är inte bra, herr talman, när den som har störst möjlighet att agera är den som är sist på bollen. Nu ser det ut som fyra förlorade år.