Herr talman! Niklas Karlsson har frågat mig på vilken grund jag anser att en skattesänkning för riskkapitalister är en prioriterad åtgärd i det nuvarande ekonomiska läget, om jag anser att det är rimligt att vissa av landets rikaste individer ska betala mindre i skatt på sin inkomst än vanliga löntagare och vilka konsekvenser regeringen ser att detta kan få för skattesystemets legitimitet. Han har också frågat om jag har tagit initiativ till en analys av vilka bidragsgivare som kan gynnas av förslaget och vilka åtgärder jag och regeringen vidtar för att säkerställa att politiska beslut inte fattas utifrån gynnande av ekonomiska intressen.

Skattesystemet ska vara förutsägbart. Annars är det svårt för personer och företag att veta hur mycket skatt de ska betala. I fallet med beskattningen av så kallad särskild vinstandel är beskattningen inte förutsägbar. Regeringen tillsatte därför en utredning som såg över hur beskattningen av så kallad särskild vinstandel kunde göras mer förutsägbar (Fi 2024:E). Utredarens betänkande har varit på remiss, och nu kommer betänkandet tillsammans med remissvaren att beredas vidare i Regeringskansliet. Därefter kommer regeringen att återkomma i frågan.

Herr talman! Det är vår 2025, och vi diskuterar skattelättnader för riskkapitalister. Att ens säga en sådan mening känns minst sagt besynnerligt. Man kan inte låta bli att fundera över regeringens tajmning i den här frågan.

Matpriserna skenar, arbetslösheten är på rekordnivåer och vi står i begrepp att finansiera en jättelik upprustning av försvaret, eftersom Ryssland hotar freden i Europa. Då förbereder regeringen för att sänka skatten för några av samhällets mest privilegierade. Det är individer som kan deklarera inkomster på flera hundra miljoner. Men de ska alltså, enligt regeringens utredningsförslag, betala lägre skatt än en byggnadsarbetare eller undersköterska gör.

Vi var många som reagerade redan när regeringen meddelade att det från årsskiftet skulle bli kraftigt sänkt skatt för höginkomsttagare som tjänar mellan 100 000 och 150 000 kronor i månaden. Men regeringens skyndsamma agerande nu, efter riskkapitalisternas nödrop, är ändå att ta detta till en ny nivå.

Här utanför riksdagen pågår inga demonstrationer på grund av att landets riskkapitalister har det svårt. Insändarsidorna hemma i mina lokaltidningar handlar inte om de kärva villkoren för den finansiella eliten. Däremot står pensionärer och demonstrerar här utanför riksdagen mot att regeringen höjer kostnaderna för mediciner. Folk organiserar sig i protester mot att det har blivit så dyrt att gå till mataffären. Folk är också genuint oroade över säkerhetsläget. Då, precis då, kommer regeringen med sin utredning om att mildra bördorna för grabbarna inom riskkapitalet.

Herr talman! Man undrar om det är möjligt att vara mer i otakt än denna regering är. Man undrar hur de kan lägga fram politik som så till den milda grad utmanar den allmänna uppfattningen om vad som är rätt och rimligt i dessa svåra tider.

Därför är den andra frågan i denna interpellation särskilt intressant. Jag ställer den igen. Anser ministern att det är rimligt att vissa av landets rikaste individer ska betala mindre i skatt på sin inkomst än en busschaufför gör? Vilka konsekvenser ser regeringen att detta kan få för skattesystemets legitimitet?

Herr talman! I den här debatten är det viktigt att ha två tankar i huvudet samtidigt: plikt och rätt, rättvisa och tillväxt.

Enkelhet och förutsägbarhet är en dygd. Men det innebär inte att denna fråga behöver lösas på exakt det sätt som regeringen nu ämnar göra. Tillväxt och enkelhet kan skapas utan att sätta sig i svenska riskkapitalisters knä.

Som stockholmare är jag stolt över att Stockholm är en stor och framgångsrik kapitalmarknad. Den brukar ofta anses vara den största per capita efter Silicon Valley. Men här gäller det att ha två tankar i huvudet samtidigt. Vi kan både se vikten av att ha en fungerande kapitalmarknad och samtidigt tycka att rätt ska vara rätt, att man faktiskt ska betala en rimlig andel skatt.

I september förra året ställde jag en fråga till statsministern här i kammaren i Sveriges riksdag. Utgångspunkten var att jag hade noterat att regeringen under sommaren 2024, förra sommaren, i all tysthet hade tillsatt en utredning, som presenterades utan pressmeddelande. Utredningens syfte var att utreda en sänkning av skatten för ett antal av private equity-bolagens chefer, just efter Skatteverkets granskning.

Mats Tjernberg, som är professor i skatterätt, kallade utredningen för en beställning från riskkapitalbranschen. I medierna förra sommaren framgick också att en av cheferna som uppenbarligen gynnas av utredningen är Moderaternas största privata givare.

Jag frågade statsministern om han såg något problem i det här. Såg statsministern en jävssituation? Såg statsministern en intressekonflikt i att en av de största privata givarna till Moderata samlingspartiet tydligt gynnades av denna utredning och av direktiven från regeringen i denna utredning?

Vet herr talman och finansministern vad svaret var? Svaret var nej, nej och åter nej. Ingen jävssituation eller intressekonflikt förelåg.

Nu står vi här nära målet. Utredningen har lagt fram sitt betänkande. Sakta men säkert kommer nu skatten att sänkas för dessa riskkapitalister på exakt det sätt som man önskade. Då blir ändå frågan till finansministern: Varför ska riskkapitalister betala mindre i skatt än vanliga löntagare?

Herr talman! Det är klart att man kan hänga hela frågeställningen på att prata om förutsägbarhet och enkelhet. Kring det här råder det ingen som helst oenighet – alla är helt överens om att förutsägbarhet är nödvändigt i ett skattesystem som ska vara rättssäkert. Men det gäller att inte blanda bort korten. Om det bara hade handlat om förutsägbarhet skulle regeringen ha formulerat sina direktiv på ett sådant sätt att man redogjorde för hur den här förutsägbarheten kan skapas på mer än ett sätt. Men vad regeringen gör i sina direktiv är att tala om vad man vill ha för resultat. Detta smygs ut i en tid när många inte är så uppmärksamma. Man försöker dölja det. När vi ställer frågor vill man inte riktigt prata om det. Man pratar om andra saker.

Detta har ju till och med akademin kritiserat. Det är inte bara de politiska motståndarna som nu säger att det här är ett beställningsverk. Till och med professor Tjernberg vid Lunds universitet och andra säger att det inte kan uppfattas som något annat än ett beställningsverk. När remissvaren på utredningen trillar in är tonläget detsamma. Det är flera remissinstanser som säger: Varför har regeringen inte valt att utreda samtliga möjliga alternativ för att skapa förutsägbarhet?

Det är inte så svårt att ändå misstänka att det är någonting annat som ligger bakom. Men det vill inte finansministern och finansutskottets ordförande prata om i kammaren i dag. Finansministern pratar om förutsägbarhet. Finansutskottets ordförande går till motattack och säger att vi använder överord.

Nej, det är inte överord. Det handlar inte om att jaga en bransch eller arbetstillfällen från Sverige. Det handlar om principen för hur vi ska bidra till vårt samhälle, stärka samhällsgemenskapen och skapa tillit till varandra och till vår gemensamma välfärdsstat. Ska man göra det tycker jag att man ska ha principen att var och en ska bidra efter förmåga. Det innebär att de som sitter i Sveriges regering eller har fått förmånen att representera delar av Sveriges befolkning i Sveriges riksdag – och som har hyfsade arvoden – är beredda att avstå lite mer. Att man bidrar efter förmåga är för mig en viktig princip.

Men i dagens Sverige och i det som den borgerliga regeringen och Sverigedemokraterna nu lägger fram är det motsatt princip: Ju mer du har, desto mindre ska du bidra med. Härav kommer min fråga och min fundering. Vi har människor med årsinkomster på 200–300 miljoner kronor, summor som vi knappt ens kan drömma om. Då går regeringen fram med skattesänkningsförslag för dem och döljer det bakom ett resonemang om förutsägbarhet.

Jag tycker att det är bättre att vara ärlig. Om ni nu företräder de här intressena och tycker att den här principen är bra – säg då det! Kom inte med någonting annat!

Frågorna kvarstår: Varför ska man betala olika skatt? Varför ska de som har det lite bättre ställt betala mindre än vanliga löntagare?

Herr talman! Min morfar tillhörde dem som gjorde klassresor i det här landet. Han var övertygad socialdemokrat och fackligt aktiv under hela sitt liv. Jag ska inte på något sätt uttala mig om vad han hade tyckt om debatten om kapitalmarknader och så vidare, herr talman. Men en sak som han sa och var mycket noga med var att det måste gå bra för svenska företag och att det måste finnas bra förutsättningar för företagen i det här landet, eftersom det är det som ger utrymme för välfärdsutveckling och lönehöjningar för svenska löntagare. Han och många med honom var med under lång tid och gjorde att det här landet växte fram och att välståndet ökade.

Vi har nu en situation där Skatteverket fått lägga ned 30 000 arbetsdagar på att reda ut hur man ska beskatta en del av ett skikt som är ganska viktigt för att det ska skapas riskkapital i det här landet och för att vi ska få fler och fler välbetalda jobb.

Då kan man undra: Hur landar det i normalfallet? Den lägre beskattningen är den som de allra flesta får ta del av. Med det regelverk som Socialdemokraterna har varit med och skapat – trots överorden i den här kammaren, herr talman – betalar riskkapitalisterna den lägsta skatten i de allra flesta fallen.

Då uppenbarar sig en fråga. Regeringen har inte lagt fram något förslag. Är man av uppfattningen att det är bra att det råder osäkerhet? Det vet jag att Niklas Karlsson och hans socialdemokrater inte tycker. Vill man att de ska beskattas med den högre skatten, som de allra flesta inte har? Vill man att de ska ha den lägre skatten, eller vill man behålla osäkerheten?

Det hade varit intressant att veta var Socialdemokraterna står i den frågan. Det är inte så att Socialdemokraterna står för den högre skatten, utan för osäkerheten. Det hade varit intressant att få veta det.

Herr talman! Tack till ledamöterna för debatten!

Herr talman! När jag går till jobbet på morgonen är det en sak jag har för ögonen. Det är att Sverige ska bli rikare och tryggare, och framför allt att svenska folket ska bli det.

För att Sverige ska bli rikare och för att vi ska kunna bygga ett tryggare samhälle behöver vi ökad tillväxt. Men vi behöver också ge människor som i dag inte har ett arbete att gå till bättre förutsättningar och också en del krav på att arbeta och försörja sig själva.

Herr talman! Min målbild är att Sverige ska fortsätta att vara ett land där vi har offentliga finanser i världsklass. Medan många andra länder kämpar med att kunna finansiera sin försvarsuppbyggnad har Sverige i och med försvarsbeslutet i december en enig riksdag bakom sig men också en stor och bred samsyn om finansiering.

Herr talman! Vad är min poäng i allt detta, och vad vill jag komma till? Sverige är ett rikt land. Vi har haft en stark tillväxt på väldigt många sätt, som tidigare talare också har varit inne på. En orsak till det är att vi jobbar tillsammans och har goda institutioner. Vi har också uppmuntrat innovation och företagsamhet, vilket leder till fler jobb och till att fler människor kan försörja sig själva.

När jag fick det här jobbet ärvde vi en hög inflation, en hög arbetslöshet och en låg tillväxt. Den höga inflationen är bekämpad. Den kan absolut komma tillbaka, men den är bekämpad. Nu är det Riksbanken som får justera och hantera detta.

Då kan vi i finanspolitiken se till, som vi precis gör, att investera i Sveriges framtid, i infrastruktur, i energisystem och i bättre skattesystem, så att det alltid lönar sig att utbilda sig och att arbeta. Det handlar om att göra betydliga insatser och investeringar för att Sverige ska växa och svensk ekonomi ska växa. Det är min utgångspunkt för det jag gör i det här jobbet, i smått och stort, här och nu och sedan.

Det kan vara bra för den som lyssnar att veta att det inte är ett problem för mig, som det verkar vara för Socialdemokraterna, att vi har rika människor i Sverige. Det är bra, därför att de kan investera och gör det.

Det fantastiska med Sverige är det som också Edward Riedl tidigare var inne på. Vi har en stark kapitalmarknad på grund av att så många människor, oavsett om de röstar höger eller röstar vänster, sparar och investerar i aktier och fonder. Vi kallar det till och med ISK, investeringssparkonto.

Medan man i andra länder bara skulle tala om investeringar ser många svenskar sitt sparande som investeringar. Det ger avkastning, och det bidrar till innovation och till företag i Sverige. Det är en orsak till att Sverige har så många framgångsrika företag.

Herr talman! Varför berättar jag då allt detta? Jo, därför att jag kommer att arbeta för att Sverige ska få igång tillväxten här och nu. Det ser ut som att vi kommer att ha en bättre tillväxt i år än i många andra EU-länder. Det finns som ni vet många osäkerheter. Men tillväxten behöver också stärkas på lång sikt. Det är min grundinställning till skatter.

Den som lyssnar ska veta att det inte är så att alla betalar lika mycket skatt i Sverige. Tjänar man mer betalar man procentuellt betydligt mer. Den som tjänar 125 000 kronor i månaden betalar elva gånger så mycket i skatt som den som tjänar 25 000 kronor. Vi har en progressiv beskattning. Det finns det en ganska stor och bred enighet om.

Herr talman! Det här är en beskrivning av vad jag vill göra för Sverige. Den här frågan handlar dock om förutsägbarhet. Det är helt orimligt att 30 000 arbetsdagar ska gå åt på Skatteverket för att en lagstiftning inte är förutsägbar. Snacka om slöseri med skattebetalarnas pengar!

Herr talman! Moralisk dekadens – de orden kan man säkert använda här i kammaren om man menar att så är fallet.

Låt mig berätta vad jag är stolt över. Det är 19 år sedan jag kom in i Sveriges riksdag. Alliansen hade tillträtt. Sedan dess, herr talman, har jag varit med och sänkt skatten många gånger – både i opposition och nu i regeringsställning. De beslut jag och många andra har varit med och fattat har inneburit och innebär att en sjuksköterska i Sverige har ungefär 4 000 kronor mer i månaden i plånboken. Det har våra skattesänkningar lett till.

Socialdemokraterna har trots allt under åren gärna pratat om dem som har mycket pengar. Men de verkar aldrig någonsin vilja satsa på hårt arbetande människor så att dessa får behålla mer pengar i plånboken.

Vi har prioriterat, och fortsätter att prioritera, hushållen. Vi har sänkt skatten under de här åren för både låg- och medelinkomsttagare. Vi har sänkt skatten på drivmedel och förändrat reduktionsplikten så att dieseln nu, bland annat på grund av våra beslut, är ungefär 10 kronor billigare.

Vi har förlängt tilläggsbidraget i bostadsbidraget flera gånger under den tid då det har varit tufft för väldigt många. Vi har sänkt och sänker skatten på sparande i form av ISK, investeringssparkonto. Det gör vi för att människor, oavsett vad man röstar på och var man bor, ska ha möjlighet att ta del av avkastningen från företag. Det är få länder som har en så stark investerarkultur som Sverige.

Inte minst, herr talman, har vi fört en ansvarsfull ekonomisk politik som bidrar till att få ned inflationen.

Min poäng i allt detta, herr talman, är att byggandet av ett starkt försvar och en stark välfärd kräver att vi fortsätter att bygga en stark ekonomi med både starka offentliga finanser och en växande ekonomi. Vi ska ha tillväxt, och detta ska ske både genom att fler har ett arbete att gå till och genom att kapital ska finnas i Sverige.

Med det sagt: Utredningen handlar först och främst om förutsägbarhet. Vi får se om och hur regeringen går vidare med den.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.