Kalle Olsson

Fru talman! Fredrik Ahlstedt nämner ett antal initiativ som regeringen har tagit. Det är initiativ som jag tror kommer att leda i rätt riktning. Det gäller inte minst det senaste uppdraget, före jul, till de berörda myndigheter som granskas i Riksrevisionens granskning om att inleda ett tätare och närmare samarbete i akt och mening att stärka den samlade statliga kompetensen kring id-frågor. Det är bra.

Fredrik Ahlstedt nämnde dock ingenting om detta med folkräkning. Jag återkommer till det. Det var ett storslaget löfte från Sverigedemokraterna och Moderaterna: en total folkräkning, en sådan folkräkning som genomfördes senast 1990, när man registrerade varenda kotte.

Vi har hört Jimmie Åkesson och Ulf Kristersson genom åren varna för att skuggsamhället breder ut sig och att vi inte längre har koll på vilka som kommer in i vårt land och vilka som befinner sig här.

Nu har det, som sagt, gått drygt två år – två år och fyra månader – av Tidöregeringens tid vid makten. Någon folkräkning har inte genomförts. Någon folkräkning har inte aviserats. När kommer den här folkräkningen? Kommer det en folkräkning, Fredrik Ahlstedt?

Fru talman! Man ska tänka efter före och inte efter, säger ledamoten. Hur var det med löftet i valrörelsen om en stor folkräkning i Sverige? Det var ju det som skulle lösa problemen. En total folkräkning var det frågan om, den första i sitt slag sedan 1990. Det var Moderaternas och Sverigedemokraternas löfte till svenska folket.

Man ska tänka efter före och inte efter. Nu står vi här två och ett halvt år senare. Det har inte skett någon stor folkräkning. Som jag försökte påpeka i mitt anförande har vi fortfarande stora brister i folkbokföringsarbetet och möjligheten att ha kontroll på dem som kommer till vårt land. Nu är det Moderaterna som bär ansvaret för detta.

Varför blev det ingen folkräkning? Varför är det fortfarande så att en polis inte kan få tag på rätt person på Skatteverket för att kontrollera en misstänkt falsk identitet? Den höga svansföringen hos Moderaterna och Sverigedemokraterna i valrörelsen, vad hände med den? Nu ser vi att vi inte ens har styrning i staten på ett tillfredsställande sätt.

Jag ser att det har funnits brister hos Statens servicecenter. Jag ser att det finns brister hos Skatteverket, Migrationsverket, Försäkringskassan och så vidare. Nu ligger bollen hos regeringen att ta tag i de problemen. Se till att göra det!

(Applåder)

Fru talman! Det har nu alltså gått två år och fyra månader sedan den nuvarande regeringen tog över ansvaret att leda det här landet. Vi har kommit mer än halvvägs in i mandatperioden. Det börjar kanske bli lite tjatigt att hela tiden fråga vad Socialdemokraterna gjorde på sin tid. Frågan är väl snarare: Vad gör den här regeringen i dag, i går och i morgon?

Hur vore det om Moderaterna i stället för att gå fram med storslagna men vid närmare granskning totalt ihåliga förslag om exempelvis folkräkning såg till att få lite ordning och reda i den statsförvaltning som man nu har att sköta? Regeringsformen är tydlig: Det är regeringen som styr riket, det är inte oppositionen. Det är regeringen som har att svara inför riksdagen för hur arbetet i staten fungerar eller inte fungerar.

Jag tycker naturligtvis att de iakttagelser som Riksrevisionen har gjort är viktiga, inte minst när det gäller bristerna på servicekontoren. Jag tycker att det är anmärkningsvärt att det har tagit så lång tid för regeringen att komma till skott med att åtgärda de bristerna.

Fru talman! Sverige befinner sig i en utmanande tid. Sedan flera år lever vi med en förhöjd terrorhotnivå. Samtidigt rasar kriget i Ukraina vidare. Vi vet att Ryssland och andra länder bedriver olovlig underrättelseverksamhet riktad mot Sverige, här i Sverige. Det är terrorhot, underrättelsehot, hot från kriminella grupper och, ovanpå det, omfattande problem med välfärdsfusk – alltså att personer på olika sätt, till exempel genom id-stölder, tillskansar sig förmåner som de inte har rätt till.

Sällan, fru talman, har väl alltså behovet av att våra myndigheter har koll på vilka som kommer till Sverige varit större. En korrekt folkbokföring är avgörande för att motverka och försvåra för individer och nätverk med onda uppsåt. Det måste också anses vara av allmän vikt att de uppgifter som förs in i folkbokföringen faktiskt speglar befolkningens bosättning, identitet och familjerättsliga förhållanden. Det populära uttrycket ordning och reda börjar ofta med korrekt folkbokföring.

I den granskningsrapport från Riksrevisionen som är föremål för denna debatt har en rad brister upptäckts i myndigheternas arbete med att fastställa identitet på personer som kommer till Sverige. Tiden medger inte att jag går igenom all kritik, men ett genomgående tema eller problem är stuprören i statsförvaltningen – svårigheter att få myndigheter att jobba effektivt tillsammans – liksom frågetecken kring regeringens förmåga att styra och leda.

Många myndigheter är inblandade i arbetet med att fastställa identiteter. Man har delvis olika roller och uppgifter och varierande, på sina håll bristande, kompetens. Därtill lämnar regelverket, inte minst gällande informationsdelning mellan myndigheter, en hel del i övrigt att önska.

För en regering som har gjort inre och yttre säkerhet till sin prioriterade fråga är denna rapport besvärande. En förutsättning för inre och yttre säkerhet är att vi vet vilka som kommer hit, men så är det alltså inte alltid. Riksrevisionen berättar till exempel om hur tredjelandsmedborgare folkbokförts i Sverige som EES-medborgare, med id-handlingar som enligt polisen är uppenbart falska. Det har i flera fall handlat om grovt kriminella personer.

”Sverige har i hög grad tappat kontrollen över befolkningen. Vi har ett skuggsamhälle som vi inte känner till omfattningen på.” Det sa Jimmie Åkesson uppfordrande häromåret. Man frågar sig, fru talman: Vad hände sedan?

Det finns flera iakttagelser i Riksrevisionens rapport som sticker ut. Man vittnar till exempel inom polisen om stora problem att ens få tag på rätt person på Skatteverket för att föra en dialog kring misstänkta falska identiteter. Man undrar återigen, fru talman: Har Tidöregeringen inte kommit längre än så?

Det måste också anses otillfredsställande att handläggare vid de statliga servicekontoren, som har en nyckelroll i att rent praktiskt kontrollera identiteter, inte känt till riktlinjerna för hur den visuella kontrollen av id-handlingar ska gå till. På vissa servicekontor görs regelmässigt fördjupade kontroller, på andra bara i undantagsfall. Vi talar alltså om viktig myndighetsutövning som sköts lite hipp som happ.

Ytterst är det förstås regeringen som bär ansvaret för att arbetet vid myndigheterna fungerar. Ännu mer är det regeringens ansvar att säkerställa att vi har en effektiv myndighetssamverkan. Här finns det som sagt påtagliga problem, enligt Riksrevisionen.

Polisen och Migrationsverket har bristande tillgång till identitetshandlingar hos Skatteverket. Skatteverket, å sin sida, tycker att det är svårt att ta del av vissa av Migrationsverkets uppgifter. Och Migrationsverket har behov av att polisen gör mer för att omhänderta id-handlingar från asylsökande. Försäkringskassan saknar information om status för samordningsnumren hos Skatteverket. Det är inte direkt någon förtroendeingivande bild som målas upp.

Det finns nog inte en lag eller budgetsatsning som löser alla dessa problem. Däremot borde det finnas en regering som ser till att få ordning på statsförvaltningen.

Nu kan vi kanske hoppas att det börjar röra på sig lite grann i denna fråga. Riksrevisionens rapport kom i fjol somras. I december kom till slut ett regeringsuppdrag till de myndigheter som är föremål för granskningen att utveckla samarbetet och stärka statens samlade kompetens när det gäller id-frågor – alltså precis det som Riksrevisionen efterfrågar. Gott så!

Som opposition kommer vi nu att följa detta arbete noga. Vi kommer att återkomma med frågor om hur det går och om klyftan mellan valrörelsens febriga utspel om ordning och reda vid gränsen, folkräkning och allt vad det var och den verklighet som beskrivs i Riksrevisionens rapport.

Det är alldeles uppenbart att vi som samhälle måste höja oss flera snäpp för att få bättre koll på vilka som kommer till vårt land. Den nivå som redovisas i Riksrevisionens granskning är långt ifrån godkänd.

(Applåder)

Fru talman och statsrådet! Det är bra att de här debatterna spelas in så att vi kan spara för eftervärlden. Jag tänker på statsrådets kommentar om att det kanske rentav kan bli större tillgänglighet vid en nedläggning av arkivet i Östersund.

Frågan i den här interpellationen var om statsrådet har för avsikt att ta några initiativ för att Riksarkivet i Östersund ska få finnas kvar. Det beklagliga svaret är nej - inte för att regeringen inte kan, inte för att regeringen inte har mandatet utan för att regeringen inte vill.

Fru talman! Jag tycker inte att det är rimligt att en verksamhet som har funnits i hundra år på samma plats ska kunna försvinna utan att den högst politiskt ansvariga har en egen tydlig uppfattning i frågan utan bara glider med en myndighetsledning.

Debatten i dag har inte handlat om huruvida Riksarkivet ska köpa in blå eller röda pennor. Jag tycker att det har handlat om viktiga, principiella avvägningar. Det är avvägningar som förtjänar både större omsorg och större eftertänksamhet än som hittills har visats.

Egentligen är hela den här processen bakvänd. Den började, som vi nu har påmint om flera gånger, med att regeringen sa till Riksarkivet: "Gör som ni vill. Sedan kan vi tryffera besluten med lite utredningsprosa." Det är inte att ta politiskt ansvar.

Det vi ser här är ytterligare ett exempel på att viktig och uppskattad statlig verksamhet försvinner från landet, med den här regeringens goda minne. Men än finns tid. Och jag hoppas verkligen att statsrådet är beredd att ta ett tag om den här frågan och ompröva sin hållning och att hon är beredd att ta till sig av argumenten från inte bara den här talarstolen utan också de tusentals människor som genom namninsamlingar, i öppna möten och i Facebookgrupper tydligt har markerat mot en nedläggning av Riksarkivet i Östersund.

Fru talman! Det stämmer att Arkivutredningen presenterade sitt betänkande 2019. Det stämmer också att den dåvarande S-ledda regeringen inte gick vidare med frågorna, just för att man såg ett värde i att den statliga arkivverksamheten finns i hela landet.

Det är tydligt att statsrådet i sina svar inte vill ta i frågan utan skjuter den ifrån sig tillbaka till myndigheten - trots att vi talar om en myndighet underställd kulturministern.

Jag i egenskap av riksdagsledamot kan inte kalla Riksarkivets chef hit till kammaren för en interpellationsdebatt, och som väljare kan jag inte avsätta en myndighetschef vid allmänna val genom ansvarsutkrävande. Däremot kan jag begära debatt med myndighetschefens chef kulturministern. Det är kulturministern som styr sina myndigheter genom budget, instruktioner och förordningar.

Statsrådet har alltså alla möjligheter att styra den statliga arkivverksamheten. Men det bygger förstås på att man vill det. I stället har regeringen, precis som vi har hört av föregående talare, valt att ta sin hand från frågan om Riksarkivets lokalisering. I fjol höstas meddelades att regeringen ändrat i förordningen så att myndigheten inte längre behöver verka på ett antal utpekade orter, däribland Östersund.

När denna förändring gjordes var man från regeringens sida högst medveten om Riksarkivets planer på att centralisera och koncentrera verksamheten, precis som för övrigt så många andra myndigheter tvingas göra under den här regeringen. Faktum är att det är regeringen som har gjort att vi har hamnat här. Regeringen visste vad som skulle hända, nämligen att en process snabbt skulle initieras för att avveckla Östersund och kanske också fler orter.

Det finns säkert stor kompetens om arkivfrågor hos Riksarkivet och dess ledning - det betvivlar jag verkligen inte. Men det som jag och min kollega har försökt påvisa är att fler aspekter måste vägas in. Detta är avvägningar som det sist och slutligen faller på en regering att göra.

Ser regeringen ett värde i att staten finns representerad i hela landet? Det är inte direkt så att det kryllar av statliga kulturinstitutioner i Norrlands inland. Ja, svarade statsrådet. Men ändå står hon passivt och tittar på när avvecklingsprocessen inleds.

Är det viktigt att beakta totalförsvaret? Ja, det är jätteviktigt, svarade statsrådet. Men varför då inte låta expertmyndigheten, Myndigheten för totalförsvarsanalys, ta fram ett underlag för hur just arkivverksamheten bäst skyddas i händelse av krig? Den plan som Riksarkivet nu arbetar efter, mot att koncentrera verksamheten och lägga alla ägg i en och samma korg, påminner mer om hur staten jobbade under sent 90-tal och tidigt 00-tal när vi levde i föreställningen om en evig fred och till och med Försvarsmakten byggde egna centrallager. Vi har tack och lov nu gått ifrån det tankesättet - på goda grunder.

Sedan har vi den fråga som jag har ställt många gånger och som Kristoffer Lindberg lyfte upp. Det är en fråga som inte kan mätas i termer av effektivitet eller kilokronor, utan den handlar om förtroende mellan Riksarkivet och alla de personarkiv, gårdsarkiv och företagsarkiv som har lämnats in till Riksarkivet i Östersund, i förvissningen om att materialen skulle bevaras i just Östersund och vara tillgängligt för kommande generationer.

Anser statsrådet att det är rätt att plocka bort detta material? Är det rimligt och moraliskt riktigt att bryta det förtroendet?

Fru talman! Jag tackar statsrådet för hennes svar.

Någon som följer den här debatten kanske undrar: Varför en debatt om ett arkiv i Östersund? Jag tänkte därför börja med att säga några ord om detta arkiv.

Riksarkivet, eller Landsarkivet som det hette fram till 2010, har funnits i Östersund i hundra år. Det har utvecklats till en efterfrågad och väldigt omtyckt verksamhet, inte minst för sin arkivpedagogiska spetskompetens. Hit kommer skolklasser, släktforskare, akademiska forskare och andra för att ta del av materialet. Genom samarbete med Mittuniversitetet, Jamtli, föreningsarkivet - som man delar lokaler med - och inte minst det sydsamiska kulturcentret Gaaltije är man nära förbunden med det omgivande samhället.

Just den samiska kopplingen tycker jag själv är särskilt viktig att belysa eftersom arkivet är en bärare av den samiska historia som finns i det geografiska närområdet.

Riksarkivet i Östersund sticker alltså ut på många sätt. Det är faktiskt rätt häftigt, fru talman. Man redovisar stadigt stigande besökssiffror, siffror som nu är högre än för andra riksarkiv med betydligt större upptagningsområde. Tillsammans med Visby har Östersund flest besökare i relation till antal hyllmeter och antal anställda. Där kan vi, för att låna av statsrådet, tala om både "medborgarnytta" och "effektivt nyttjande av statens medel".

Mot den bakgrunden kan man tycka att hela denna debatt egentligen är lite märklig. Frågan i dag borde egentligen inte vara varför Riksarkivet i Östersund ska läggas ned. Frågan borde vara hur de andra riksarkiven kan bli mer som det i Östersund, som är den lysande stjärnan på arkivhimlen.

Det är märkligt, fru talman, att regeringen inte ser detta - särskilt med tanke på de tider vi nu lever i, präglade av fake news, historierevisionism, populism och faktaresistens. Ambitionen borde ju vara att lyfta fram vår historia, inte att flytta den längre bort från medborgarna. Men det är precis det som kommer att hända om nu arkivet tvingas stänga.

En annan aspekt, fru talman, är vår beredskap. I Ukraina bombar Ryssland det ukrainska kulturarvet. Att som Riksarkivet nu planerar koncentrera sin verksamhet till ett fåtal platser i landet går rakt emot tanken på att skapa redundans genom att finnas och verka på ett flertal platser för att försvåra för en eventuell angripare. Detta är verkligen ett exempel där regeringen inte kan lämna över till någon internutredare på Riksarkivet att fatta de avgörande besluten. Regeringen har det yttersta ansvaret för totalförsvaret.

Nu säger statsrådet att Riksarkivet är bäst skickat att utreda sin organisation. Det tycker inte jag. Varför inte låta en oberoende utredare allsidigt belysa konsekvenserna av en förändring av Riksarkivets organisation? Den senaste stora arkivutredningen presenterades 2019, alltså före Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina.

Om statsrådet ändå av något outgrundligt skäl inte är beredd att utreda saken brett, är hon åtminstone villig att ge Myndigheten för totalförsvarsanalys i uppdrag att ta fram ett kunskapsunderlag för hur den statliga arkivverksamheten bäst organiseras ur ett beredskapsperspektiv?

Herr talman! Oavsett om man gillar hantverksmässigt producerad öl eller inte tror jag att vi kan vara brett överens om att den stora tillkomst av mindre bryggerier som vi har sett i Sverige under de senaste kanske 20 åren har fört med sig mycket positivt. Vi har sett framväxten av mindre företag, inte minst på landsbygden, och vi som konsumenter har berikats med en större mångfald av produkter.

Det här är produkter som, precis som de lokala ostarna och de lokala bröden, blir ett slags kulturbärare och ett signum för stället man kommer ifrån. Själv kommer jag från Jämtland, och vi har den stora lyckan att ha ett stort och rikt utbud av mikrobryggerier. Det tycker vi är kul och är glada för.

Att det har blivit populärt att dricka och tillverka hantverksöl betyder dock inte att det är en blomstrande bransch. Tvärtom vittnar många mindre producenter om rätt så kärva ekonomiska förutsättningar. Nollresultat ses som en framgång, och minussiffror är tyvärr inte ovanliga. De senaste årens stigande inflation, högre priser och minskade köpkraft har verkligen satt hård press på den här branschen.

Med tanke på de radikalt skilda förutsättningar som råder mellan att vara å ena sidan en lokalt förankrad producent - kanske på landsbygd, med långa avstånd och så vidare - och å andra sidan en multinationell jätte, med den stordrift och de skalfördelar som ligger i det, är det rimligt att vi nu justerar skatten för de mindre producenterna. Det handlar helt enkelt om att jämna ut spelplanen lite grann.

Sverige är på intet sätt det första landet att göra en sådan differentiering av alkoholskatten utan hör tvärtom till undantagen inom EU. Det vanliga är alltså att länder tillämpar olika skattesatser.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Sänkt alkoholskatt för öl från oberoende småbryggerier

Med de lagförändringar som föreslås i betänkandet kommer alkoholskatten för öl från oberoende mikrobryggerier att sättas ned enligt en trappa. De producenter som omfattas kommer att delas in i fem olika kategorier. De som har den minsta produktionen får en nedsättning på 50 procent, och sedan görs en avtrappning med 10 procentenheter per kategori. Nedsättningen kommer att omfatta öl från producenter vars årsproduktion uppgår till som mest 3 miljoner liter öl.

Men, invänder kanske någon, i Sverige har ju regeringar av olika färg genom åren valt att höja alkoholskatten, ofta med argumenten att för mycket alkohol kan vara skadligt och att vi ser en hel del sociala problem i alkoholens spår. Det är naturligtvis jätteviktiga perspektiv att bära med sig och att vara ödmjuk inför i en sådan här debatt. Det bör dock påpekas att hantverksöl vanligen återfinns i det högre prissegmentet. Har man varit ute i den studentikosa svängen känner man kanske till begreppet alkohol per krona. Det kan ju vara så att plånboken är liten men lusten till fest stor. För den som vill maximera mängden alkohol per krona är den här typen av produkter inte förstahandsvalet, och bedömningen får väl vara att det även med en skattesänkning kommer att finnas betydligt billigare alternativ.

Denna skattesänkning kommer möjligen att märkas lite på priset. Kanske kommer den inte alls att märkas på priset. Snarare handlar det om att skapa lite rimligare förutsättningar i producentledet.

Vi socialdemokrater delar bedömningen att nedsättningen av skatten är rimlig och i sig inte medför ökad risk för folkhälsan eller totalkonsumtionen. Det är dock naturligtvis viktigt att följa utfallet av denna förändring.

Däremot, herr talman, finns det all anledning att höja ett varningens finger för det bredare förändrings- och opinionsarbete som nu pågår inom svensk höger när det gäller att öka tillgängligheten på alkohol. Det är tydligt att den förändring vi gör nu inte är en isolerad fråga för regeringen, utan man ser detta som en del i en större plan där även gårdsförsäljning och kanske andra förändringar ingår.

I förlängningen av debatten om gårdsförsäljning ser Socialdemokraterna uppenbara risker för detaljhandelsmonopolets ställning. Själva idén med monopolet, att sälja alkohol utan vinstintresse, har ju visat sig vara ett av de mest effektiva sätten att värna folkhälsan. Samtidigt möjliggör Systembolagets infrastruktur - apropå det betänkande vi har framför oss här i dag - för duktiga och drivna entreprenörer att nå ut med sina produkter.

Jag gissar att fler ledamöter härifrån talarstolen kommer att prisa hantverkskunnandet och alla trevliga produkter som tillverkas på landets mikrobryggerier. Problemet är att den politik som regeringen driver nu riskerar att äventyra Systembolagets ställning och därmed också mikrobryggeriernas förutsättningar. Alla vi som värdesätter mikrobryggerierna och vill slå vakt om hantverkskunnandet borde, utöver sänkt skatt, söka vägar för att underlätta för mikrobryggerierna att nå ut till fler genom Systembolagets kanaler och inte försvaga Systembolaget.

Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

(Applåder)

Fru talman! Tack, Hanna Westerén, för en väldigt viktig interpellation!

Sverige var, som vi hörde från Annika Strandhäll, det första landet i världen att kriminalisera köp av sexuella tjänster. Prostitution skulle ses som en del av mäns våld mot kvinnor. Denna lagstiftning har inte tagit bort problemet, att män fortfarande tar sig rätten till en kvinnas kropp, men den har tydligt bidragit till att förändra inställningen hos många i den grupp jag tillhör - gruppen män.

Detta är i sig en stor och viktig sak. Jag har aldrig under hela mitt 40åriga liv hört en annan man säga eller skoja om att han har köpt eller tänkt köpa sex. Det betyder som sagt inte att det inte finns män där ute som ändå gör det - som mot betalning tar sig rätten till en kvinna. Men lagstiftningens normerande effekt är påtaglig.

Det är, fru talman, viktigt att det fortsätter så. Det är viktigt att det uppfattas som fel och oacceptabelt att köpa sex. Det är viktigt att prostitution och människohandel för sexuella ändamål ses och diskuteras utifrån att det är en del av mäns våld mot kvinnor - att det inte finns några gråskalor i detta, utan det är fel, punkt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Om vi är överens om att prostitution och människohandel för sexuella ändamål är en del av mäns våld mot kvinnor, som jag tror att vi är i denna kammare, är det milt sagt utmanande att tänka sig att dessa kvinnor i nästa led ska beskattas på inkomster som de har fått genom att ha utsatts för övergrepp som många gånger bara kan beskrivas som våldtäkt.

Kvinnan Maja, som intervjuades i DN tidigare i år, beskriver hur hon fortsatt sälja sex för att hon behövde pengar för att betala av på den skatteskuld hon hade dragit på sig när hon sålt sex tidigare och hur hon, som hon själv säger, "ställde . upp på grövre och grövre grejer som jag egentligen inte ville göra. Sånt som gör ont."

Som sagt, fru talman, det är utmanande att tänka sig att kvinnor ska beskattas på inkomster de kan ha fått genom att ha utsatts för övergrepp som många gånger bara kan beskrivas som våldtäkt.

Jag undrar vad detta gör med den allmänna uppfattningen att prostitution är fel. En risk som i alla fall jag ser är att det öppnar för en diskussion där köp av sexuella tjänster uppfattas som något mer legitimt, så att säga. Kvinnorna betalar ju skatt - då är det väl ändå inte så farligt? Jag undrar om finansministern ser den risken.

Hade det inte varit mer i linje med hur vi tidigare har tagit oss an denna fråga att som Hanna Westerén titta på andra länder och hur de med pragmatiska lösningar genom att skriva av skatteskulder har försökt stötta kvinnorna på ett annat sätt?

Fru talman! Många av oss här är ju kritiska mot regeringens neddragningar på studieförbunden. När man är kritisk är det brukligt att försöka lägga fram och förklara varför man tycker att verksamheten är viktig. Jag hoppas att det har framgått under den här debatten varför vi gör det.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det vore naturligtvis väldigt bra om regeringen tog frågan på allvar och systematiskt gick igenom hur detta påverkar studieförbunden - inte minst på de mindre orterna, som jag har återkommit till flera gånger.

Jag tänkte inte säga någonting mer om varför studieförbunden är viktiga, utan jag tänkte låta Johan Pehrson själv göra det. Så här skriver Johan Pehrson och Liberalerna:

Studieförbunden är ett nav i kulturens infrastruktur. De är unika genom att de arrangerar kulturaktiviteter även på mycket små orter. Folkbildningen gör människor till medskapare i stället för passiva konsumenter av kultur och bildning. Stödet till studieförbunden ska präglas av långsiktighet.

Detta, fru talman, var Johan Pehrsons och hans partis ord inför valet 2022. De har gått från dessa vackra - närmast passionerade - formuleringar till att i dag, två år senare, administrera brutala neddragningar på samma studieförbund. Det är nästan overkligt. Som opposition blir det svårt att förhålla sig till det och att sätta ord på det.

Samtidigt vet vi ju alla vad detta egentligen handlar om. Det handlar om Sverigedemokraterna, ett parti som avskyr tanken på att människor samlar sig, organiserar sig, lär sig nya saker och har kul ihop eller, för den delen, bidrar till integration. För SD är det en livsfarlig och närmast existentiellt hotande tanke att vi tack vare studieförbunden skulle klara integrationen och sammanhållningen och bli ett bättre samhälle tillsammans. Betydligt svårare är det att se vad Johan Pehrson ser som så hotfullt i att fria individer tillsammans tar ansvar för sig själva och sin bygd.

Nu närmar vi oss 2025, som blir ett nytt nedskärningsår. Ser Johan Pehrson med tillförsikt på det? Ser han anledning att agera eller att på något vis dra i nödbromsen?

(Applåder)

Fru talman! Jag blev lite ställd när Johan Pehrson började prata om samverkan och nämnde föreningslivet och kyrkan. Det är ju precis det som är problemet nu, fru talman: Det blir ingen samverkan när studieförbunden tvingas lämna de mindre orterna. När de inte finns kvar längre och när de har sagt upp sina lokaler går det ju inte att ha någon samverkan. Det är det som är hela problemet här: Det finns ingen att samverka med. Det blir särskilt påtagligt just på de mindre orterna, där det kanske bara finns en - eller snart ingen - anställd kvar.

Jag gav några exempel i mitt första anförande på hur förutsättningarna nu radikalt försämras och hur det ser ut när personal och lokaler sägs upp. Då ska man som sagt veta att vi inte har sett slutet på nedskärningarna. Vi har snart genomlevt det första året, men det kommer ju nya besparingar nästa år. Året efter det kommer det ytterligare besparingar.

Det som händer när man blir väldigt liten är att man också blir sårbar. Det kanske står och faller med en enda person som finns kvar på kontoret på studieförbundet. Det är ofta en person som är väldigt besjälad och vill väldigt mycket. Jag talade med en verksamhetsledare häromdagen som sa: Vi får se hur länge man pallar - man måste brinna så totalt för att orka hålla igång. Han satt ensam på kontoret i Västerbottens inland.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Den stora faran nu är just att studieförbunden med tiden inte orkar, inte förmår, upprätthålla den samverkan med det omgivande samhället som Johan Pehrson nämner. Man tappar helt enkelt i relevans och betydelse därför att man har blivit så pass försvagad. Man är inte längre den partner som kommuner, organisationer och andra föreningar vänder sig till, och så tynar man sakta bort.

Det är klart att det här är Sverigedemokraternas våta dröm, långsiktiga plan och förhoppning - kalla det vad du vill - men det tragiska är att Liberalerna, av alla partier, agerar hantlangare för den här politiken. Eller är det så att Johan Pehrson ser någonting som vi inte ser? Ser han hur andra aktörer nu kliver fram och fyller de tomrum som studieförbunden lämnar efter sig? I så fall får han gärna redogöra för det.

Det vi andra ser hända nu är nämligen hur SD-regeringen med hög precision ger sig på folkrörelsesamhället - det där fantastiska trädet med alla sina grenar och utskott som har kopplingar till och samarbeten med ungdomsgrupper, teatergrupper, pensionärsorganisationer och lantbrukarnas organisationer. Det gäller även de politiska partierna; Johan Pehrsons eget parti bedriver sina interna utbildningar inom ramen för studieförbunden. På samma sätt lär vi socialdemokrater och våra fackliga vänner oss mötesteknik och att skriva motioner i ABF:s regi.

Frågan är som sagt om Johan Pehrson ser tecken på att andra aktörer nu kliver fram och fyller de tomrum som studieförbunden lämnar efter sig. Ser han marknadskrafterna leta sig ut i byarna och göra det som de i alla fall aldrig tidigare har gjort? Ser han några tecken på det?

I sitt svar nämner Johan Pehrson också kommunerna och regionerna. Tänker han sig att det är de som nu ska fylla tomrummen? Är det de kommuner som med den här regeringen får mindre pengar som ska städa upp och kompensera när regeringen vänder studieförbunden ryggen?

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar statsrådet Pehrson för svaret, även om det kanske inte var mycket till svar på min fråga. Det kan vi återkomma till.

Vi är snart ett år in i regeringens fleråriga neddragningar på studieförbunden. Över en treårsperiod drar man bort en halv miljard av den statliga finansieringen till studieförbunden. Jag noterar att statsrådet i sitt svar använder ordet "justering" när han beskriver neddragningarna - som om vi talar om en liten förändring på marginalen. Hade det varit fråga om en justering hade vi nog inte behövt den här debatten.

Det här handlar om att regeringen kapar bort en tredjedel av de statliga stöden till studieförbunden. Det går naturligtvis inte att fullt ut överblicka konsekvenserna än, särskilt inte de långsiktiga. Men det är en brutal förändring. Vi ser väldigt oroväckande tendenser vad gäller vart vi är på väg.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jämtland, min valkrets där jag tar min utgångspunkt, är en av de regioner i landet där procentuellt flest medborgare deltar i studiecirklar. Jämtland är också ett utpräglat glesbygdslän. En av de stora farhågorna när regeringen gick fram med de här försämringarna var att mindre orter på landsbygd och i glesbygd skulle bli de stora förlorarna. Vi vet att medborgare i glesbygdskommuner i väsentligt större utsträckning deltar i studieförbundens verksamhet.

Fram till det att de här nedskärningarna inleddes fanns studieförbunden i alla landets kommuner, i stort sett. Det är i sig helt unikt. Det är väl bara Svenska kyrkan bland civilsamhällets aktörer som kan mäta sig med den närvaron.

Jag har talat med representanter för studieförbunden hemmavid, och det är en mycket dyster bild som förmedlas. Det är lokaler som sägs upp. Det är personal som sägs upp. På ett av studieförbunden är de nu två anställda kvar.

Fru talman! Det säger sig självt att när personal och lokaler försvinner blir det väldigt svårt att hålla igång verksamheten - särskilt när vi talar om ett län som Jämtland, som utgör 12 procent av Sveriges yta. Det är samma sak i Västerbottens och Norrbottens inland. För att kunna bedriva meningsfull verksamhet måste du ha en rimlig geografisk närvaro. Det funkar inte att be någon åka 10, 15 eller 20 mil för att delta i en studiecirkel.

Utvecklingen är inte oväntad. Det som händer är exakt det som man tidigt varnade för: Mindre orter på landsbygd och glesbygd blir de stora förlorarna när regeringen ger sig på studieförbunden.

Jag märker att Johan Pehrson vill blanda in folkhögskolorna i resonemanget. Gör inte det! Det finns ingen folkhögskola i Svenstavik, Strömsund eller Malå. Däremot finns studieförbunden på plats - eller fanns, i alla fall. För vad händer i bygderna nu när studieförbunden tvingas dra sig tillbaka och sänka ambitionerna, när vävstugan i byn måste stänga, kursen för att ta jägarexamen ställs in och språkkaféet upphör? Jo, det första som händer är att det blir tystare och tråkigare. Men allvarligare är att civilsamhället bryts ned. Det gemensamma luckras upp. Kontaktytor försvinner, och till slut återstår - ja, vadå, Johan Pehrson?

Johan Pehrson svarar inte på frågan hur han bedömer konsekvenserna av neddragningarna på studieförbunden. Har han ingen åsikt i den frågan? Nu har det ju gått ett år. Är Johan Pehrson nöjd med att studieförbunden tvingas säga upp medarbetare och lokaler och sänka ambitionerna? Håller han med om att det här är ett stenhårt slag mot landsbygden?

(Applåder)

Herr talman! Sverige står i dag inför en rad samhällsproblem. Arbetslösheten är hög; den högsta på tio år. Vi ser rekordstora varsel inom hälso och sjukvårdssektorn. De svenska tillväxtsiffrorna är bland de lägsta i EU, samtidigt som gängskjutningarna bara fortsätter och kryper ned i åldrarna.

I det här för landet svåra läget väljer alltså regeringen att gå fram med en riktad skattesänkning för de allra mest välbeställda. Statsministern kan för egen del se fram emot skattesänkning på över 3 000 kronor i månaden nästa år.

Hur menar statsministern att det är en väl avvägd prioritering att spendera flera miljarder på en liten grupp välbeställda i stället för att rikta resurserna mot de många och stora samhällsproblem som vi står inför i dag?

Herr talman! Nej, detta handlar inte om någon krona, som Edward Riedl sa. Jag pratar om 3 000 kronor i ytterligare sänkt skatt för en person som tjänar 150 000 kronor i månaden.

När finansministern fick frågan vad hon själv skulle göra för dessa pengar blev hon svaret skyldig. Jag är inte ett dugg intresserad av vad finansministern gör med sin privatekonomi, men jag tyckte att svaret var talande i sammanhanget. Om man tjänar dessa summor är de grundläggande behoven tillgodosedda. Guldkanten på tillvaron finns där. Bufferten är säkrad. Det är inte en fråga om det blir semester på sommarlovet, och fotbollsskorna står i hallen.

Om vi däremot ställde samma fråga till pressade hushåll skulle vi inte behöva vänta på svar. Vi skulle få svar, tillväxtdrivande svar. Det blir kläder och mat och utflykt med barnen. Det blir mer pengar in i näringslivet, fler jobb och ökad tillväxt - precis det som Sverige just nu behöver.

Eller om vi hade ställt motsvarande fråga till landets kommuner och regioner, vad hade de gjort? De hade kunnat börja med att dra tillbaka de rekordhöga varsel som nu hänger över hälso- och sjukvården och som kommer att leda till fler arbetslösa, sämre tillgänglighet och längre köer.

Så här avslutningsvis får man i alla fall medge att finansministern är klargörande i så måtto att hon visar vad den här regeringen prioriterar och värderar högst. Hon klargör vem som är viktig och vem som är strävsam, ett ord som finansministern ofta återkommer till. Den som är strävsam i finansministerns Sverige är inte busschauffören som kliver upp 04.30 för att köra oss andra till jobbet. Det är inte undersköterskan som tar nattpasset på äldreboendet. De strävsamma är en liten grupp människor varav många sitter framför dataskärmar och flyttar runt andras pengar. De är samhällsbärarna i den här regeringens Sverige. Bara de får det bättre ska tydligen också vi alla andra få det bättre.

Detta är inte bara en obegriplig politik, utan den är också djupt provocerande.

Fru talman! Elisabeth Svantesson säger i interpellationssvaret och i debatten här i kammaren att man gör både och - man gör insatser för låg och medelinkomsttagare och för höginkomsttagare. Grejen är bara den att tonvikten i det vi talar om ligger på det starka fokus som regeringen i den här budgeten har lagt på landets höginkomsttagare och att detta får konsekvenser. Det blir väsentligt mindre pengar till sjukvården nästa år, trots att rekordstora varsel hänger över sektorn. Och de som har de allra minsta marginalerna och kanske har kämpat allra mest genom dessa dyrtider - jag tänker på dem som var ämnet för en tidigare interpellationsdebatt här i dag, människor med sjuk- och aktivitetsersättning - får i stort sett ingenting i kronor räknat i den här budgeten. I stället utökar man funkisskatten.

Jag tänkte komma tillbaka lite till frågan om tillväxt. När regeringen i sin budget aviserade att man skulle sänka skatten för de rikaste anförde man just tillväxtargumentet och konstaterade att Sverige och Europa har tappat i förhållande till USA. Vi måste komma i kapp, och vägen dit är, om man ska tro regeringen, att det ska bli mer över för dem som redan har mycket.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Här kan man ana tankegodset bakom regeringens ekonomiska politik. Det låter som ett eko från Thatchers och Reagans 80-tal. Ge mycket till de rika, så får vi se hur det sipprar ned till de vanliga människorna på gatan. Detta är en politik som har prövats om och om igen genom historien, med ökade klyftor och samhällen som dras isär som det bestående resultatet.

Sverige är tyvärr, herr talman, inte opåverkat av denna utveckling. Även här har klyftorna ökat för mycket. Men frågan är om vi med aktiva politiska beslut vill se till att Sverige fortsätter i en amerikaniserad riktning. Det är visserligen sant att USA är ett rikt land, men rikedomarna är extremt ojämnt fördelade. Den amerikanska medelklassen är krympande - den är mindre än i många jämföra europeiska länder. Så brukar det för övrigt se ut i länder med stora inkomstskillnader. Samtidigt som medelklassen i USA har krympt har förmögenheterna koncentrerats hos en liten elit på ett helt extremt sätt.

Frågan är alltså om det är en typ av amerikansk tillväxt som finansministern har som målbild när hon lägger fram sina skattesänkningar, där förmögenheterna koncentreras hos en liten elit samtidigt som inkomstskillnaderna vidgas. Är det en sådan samhällsutveckling finansministern vill se också i Sverige? Det tror jag i så fall är ett viktigt besked. Jag tror inte alls att särskilt många svenskar längtar efter ett hårdare, brutaliserat klassamhälle, präglat av ökad splittring, där några få drar ifrån. Frågan är vad Elisabeth Svantesson ser som så inspirerande i en sådan samhällsutveckling.

Fru talman! Tack för svaret, finansministern!

Nu är det inte så långt kvar tills vi skriver 2025, ett år som för en liten klick kommer att innebära en rejäl skjuts i privatekonomin. Förklaringen till det är att regeringen tar bort avtrappningen i jobbskatteavdraget för dem med de högsta inkomsterna. För en person som likt finansministern tjänar runt 150 000 kronor i månaden väntar en skattesänkning på 3 000 kronor i månaden. För en person med Sveriges vanligaste arbete, en undersköterska, väntar en skattesänkning på 150 kronor i månaden.

Det är groteska skillnader, fru talman. Vi talar alltså om flera tusen kronor varje månad.

Även med en moderat finansminister vid rodret skulle man kunna tänka att det fanns en annan känsla för vad som är rimligt och anständigt, särskilt när man betänker hur stenhårt de senaste årens dyrtider har slagit - inte mot den lilla grupp som finansministern nu väljer att kasta miljarder efter utan mot vanligt folk. Stigande räntor och höga matpriser har sopat bort tio års reallöneökningar.

Mot den mörka fonden är det i och för sig inte svårt att se ett behov av ekonomiska stimulanser till pressade hushåll. I andra europeiska länder ser vi nu hur regeringar väljer att gå fram med höjda pensioner, förstärkta barnbidrag och investeringar i bostadsbyggande för att sätta fart på jobben. I Socialdemokraternas budgetmotion föreslår vi bland annat höjt barn- och studiebidrag, stärkt bostadstillägg för pensionärer och en skattesänkning som träffar rätt. Men för regeringen är det alltså höginkomsttagarna som ska kompenseras mest efter inflationschocken, trots att det är de som är minst påverkade av den.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Frågan är hur man landar i att det är en rimlig prioritering att den med 150 000 kronor behöver ytterligare 3 000 kronor varje månad.

Från regeringshåll har det anförts lite olika argument. Vi har här i kammaren under förmiddagen hört om principen hälften kvar. Finansministern har annars fokuserat mycket på att detta är tillväxtdrivande - att det sätter fart på de ekonomiska hjulen, som Elisabeth Svantesson brukar säga.

Tillväxt är verkligen ett angeläget område, inte minst mot bakgrund av att Sverige i dag har den högsta arbetslösheten på tio år. Vi har en tillväxt som ligger i botten bland Europas länder. Det finns dock, fru talman, helt andra och betydligt mer träffsäkra åtgärder om man vill få de ekonomiska hjulen att rulla.

Hade regeringen på allvar velat vidta tillväxtfrämjande åtgärder hade den satsat dessa miljarder på investeringar i det offentliga, i offentlig konsumtion, och riktat dem mot grupper där vi vet att man förmodligen hade gjort av med varenda krona - inte för att man är slösaktig utan för att det finns stora, uppdämda behov. Det hade gett betydligt större utväxling, precis som Konjunkturinstitutet har visat i sina modeller, än skattesänkningar till en liten grupp som redan har sitt på det torra.

Om nu Elisabeth Svantesson som hon säger vill sätta fart på de ekonomiska hjulen, varför riktar hon då inte resurserna till dem som verkligen kan bidra till en injektion i ekonomin och som dessutom behöver dem som mest - barnfamiljer, fattigpensionärer och ensamstående? Varför får dessa grupper bara smulor medan höginkomsttagarna får så väldigt mycket mer?

Herr talman! Inledningsvis vill jag yrka bifall till förslagen i betänkandet Flexiblare regler för utbetalning från pensionsförsäkring och pensionssparkonto.

Vi vill att det blir möjligt att pausa utbetalningarna av tjänstepension till exempel i de fall man vill återgå till arbetslivet. Det skulle kunna minska behovet av pension, åtminstone för vissa. Vi vill också att det blir möjligt att ändra utbetalningstiden. På så vis får landets pensionärer större frihet att själva planera uttaget av sin pension.

I dag gäller särskilda krav för att säkerställa att pensionssparandet, som har vissa skattemässiga fördelar, verkligen går till pensionen och inte blir en förtäckt vanlig placering. Ett sådant krav är den så kallade femårsregeln, som innebär att kapitalet i en pensionsförsäkring inte får betalas ut under en kortare tid än just fem år och ska betalas ut med samma eller stigande belopp. Med de föreslagna ändringarna tydliggörs att femårsregeln inte hindrar uppehåll i utbetalningarna. Undantag införs från kravet på utbetalning med samma eller stigande belopp när förlängning av utbetalningstiden sker.

Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är det bra att individer som vill och kan yrkesarbeta får möjligheten att göra det även på ålderns höst. Det är också välkommet i ljuset av att tjänstepensionen har blivit en allt viktigare del av den totala pensionen. Vi har även sett en trend att allt fler väljer att ta ut sin tjänstepension under kortare tid. Vi har i och för sig också sett en del tecken på att vissa i efterhand ångrat de val de gjort.

Det är positivt att riksdagen i bred enighet är överens om att vi inte ska missgynna eller försvåra för dem som vill gå tillbaka i arbete senare i livet. Däremot, herr talman, kunde man önska att det fanns samma fina parlamentariska uppställning i frågan om hur vi bemöter alla de äldre som inte orkar komma tillbaka till arbetslivet, till exempel vårdbiträdena som har kört slut på ryggen i äldreomsorgen, golvläggarna som har pajat knäna och barnskötarna som förstört axlarna efter att ha kånkat runt på våra ungar. Man önskar, herr talman, att vi kunde enas om lite mer flexibla regler också för dessa grupper.

Regelverket borde vara mer tillåtande, men det är nog att hoppas på för mycket. Här handlar det snarare om att försöka freda de framsteg som gjordes under den S-ledda regeringens tid. Det gäller exempelvis trygghetspensionen, som är en möjlighet för äldre i slutet av arbetslivet att få sjukersättning och på så vis slippa utförsäkring och fattigdom. Vi får väl se om den reformen överlever mandatperioden eller om den offras på den så kallade arbetslinjens altare.

Herr talman! Det ska hur som helst inte råda någon tvekan om att vi socialdemokrater vill att åldrandet ska vara värdigt och fyllt av möjligheter oavsett om man har mer att ge i arbetslivet eller inte.

(Applåder)

Fru talman! Statsrådet duckar för sitt ansvar på ett anmärkningsvärt sätt i den här delen. Statens servicecenter ska alltså själva få bestämma vilka kontor som ska försvinna och vilka kontor som ska få sämre tillgänglighet.

Man kan inte tolka det beskedet på annat sätt än att för regeringen spelar det ingen roll var de här servicekontoren finns. En sådan slutsats är i och för sig inte så förvånande utan speglar bara det slappa förhållningssätt till lokaliseringsfrågor och statlig verksamhet som regeringen hittills har visat.

Men för att ändå få någon form av tydlighet i denna fråga från statsrådet - kan statsrådet svara på om regeringen i den här dialogen som statsrådet har pratat om tidigare har satt upp eller åtminstone tänker sätta upp någon form av kriterier för Statens servicecenter när det gäller hur man ska prioritera verksamheten i ljuset av de kommande besparingarna? Finns det inga kriterier och inga krav på att till exempel särskilt beakta långa avstånd och gleshet är risken uppenbar att det är just de servicekontor som kanske är allra viktigast, där statens närvaro redan är väldigt utarmad, som kommer att försvinna.

Fru talman! Statlig närvaro i hela landet är verkligen ingenting som bara kommer av sig själv. Tvärtom tycks det närmast finnas en inneboende urkraft som liksom drar statliga jobb, särskilt mer kvalificerade sådana, hit till Stockholm, gärna till kvarteren utanför riksdagen. Där vill man vara, på bekvämt promenadavstånd till departement och myndighetskollegor.

På ett mänskligt plan är det inte så svårt att förstå dragningskraften. Problemet är bara att Stockholm inte är hela landet. För att motverka centraliseringen behövs tydliga politiska motkrafter. Det som behövs är en regering som har viljan och modet att peka med hela handen åt Myndighetssverige att man tar ett ansvar att se till hela landet.

Under den S-ledda regeringen såg vi, kanske för första gången på lång tid, en ansats att försöka korrigera decennier av centralisering av statliga jobb. Vi såg hur nya myndigheter placerades ut på orter runt om i landet, hur befintliga myndigheter omlokaliserades, och så såg vi inrättandet av många nya statliga servicekontor runt om i hela landet. Det är kontor som i första hand erbjuder värdefull vardagsnära service till människor och företag, men de har också kommit att signalera det politiska skiftet, att staten inte minst i våra glesbygdskommuner ska vara något mer än bara ett systembolag och några brevlådor.

De här interpellationerna handlar om de statliga servicekontoren, som med den här regeringen ska bli färre och få sämre tillgänglighet. Det är ett beslut som såklart väcker frågor, och det är frågor som jag tycker att statsrådet hittills verkar ha haft svårt att svara på.

Man kan utöver de frågor som har ställts undra hur regeringen har kommit fram till nivån på den aktuella besparingen. Varför är det just 50 miljoner som ska sparas nästa år? Varför inte 25 miljoner, 75 miljoner eller 100 miljoner? Var finns underlaget i det sammanhanget?

Om regeringen tycker att det är för få medborgare som använder sig av servicekontoren kan man undra hur många medborgare regeringen vill se ska använda servicekontoren för att nå upp till någon form av godtagbar nivå.

Om man inte kan svara på frågorna, fru talman, blir slutsatsen att neddragningarna inte handlar så mycket om servicekontoren i sig utan om att regeringen letar pengar för att finansiera skattesänkningar till de mest välavlönade.

(Applåder)

Fru talman! Jag kan bara bekräfta Peder Björks bild. Oron liksom upprördheten är påtaglig över de neddragningar som nu sker, inte minst i vår del av landet. Mittuniversitet är en av de stora förlorarna när regeringen skär ned inom Högskolesverige. På Mittuniversitetet talar man nu om hur man ska hantera neddragningarna. Bland annat ska man satsa mer på att öka antalet internationella avgiftsbelagda studenter.

Man kan inte, fru talman, bortse från ironin i ett sådant scenario: en SD-ledd regering som driver fram en utveckling där fler utlänningar ska studera vid våra universitet samtidigt som färre svenskar bereds plats. Om inte Johan Pehrson ser några problem med det kan man ju fundera på om Jimmie Åkesson är lika nöjd med en sådan utveckling. Men det är en parentes i sammanhanget.

Det beklagliga här, fru talman, är att i en tid när i stort sett alla - kommuner, företag och enskilda - efterfrågar fler möjligheter till kompetensutveckling och fler vägar till omställning drar regeringen ned på den högre utbildningen. Det är en skadlig politik. Det är en politik som går stick i stäv med den tillväxtagenda som regeringen säger sig företräda.