Herr talman! Jag tackar finansministern för svaret.

Jag är glad över möjligheten till denna debatt. Jag vet inte hur många gånger finansministern har stått här i kammaren och debatterat just fjällräddarnas ekonomiska villkor – kanske inte så många. Däremot vet jag att detta är en fråga som har engagerat och engagerar inte minst ledamöter i den här kammaren sedan ganska många år tillbaka. Det är bara att gå tillbaka och läsa i exempelvis motionsfloran.

Sedan tenderar det väl också att vara just ledamöter som för stunden tillhör oppositionssidan som lyfter och försöker få förändring i den här frågan, medan man från regeringssidan kanske inte alltid är fullt lika benägen att se förändringsmöjligheterna. Jag ska inte spekulera närmare i vad det kan tänkas bero på.

Jag noterar dock att finansministern i sitt svar inte slänger igen dörren utan möjligen stänger den lite försiktigt. Det gör att det ändå känns motiverat att ägna några minuter, herr talman, åt att försöka beskriva varför det är rimligt att se över villkoren för landets fjällräddare.

Vi är nu på väg ut ur högsäsongen för fjällturismen. Vi får väl se om vi har någon snö kvar till påsk. Under de senaste månaderna har hundratusentals svenskar och utländska besökare kommit till vår fjällvärld. Snart väntar en lite lugnare period innan barmarkssäsongen drar igång med vandring, cykling, jakt och andra aktiviteter.

Oavsett var på året vi befinner oss är dock fjällräddarna en konstant i vår fjällvärld. De finns där året runt, dygnet runt, redo att hjälpa till. De är en resurs, precis som finansministern sa, som verkar på Polismyndighetens uppdrag. Det är viktigt att komma ihåg att man verkar just i ett statligt sammanhang. Staten är högst delaktig i fjällräddningen.

Den miljö som fjällräddarna verkar i ställer stora krav på adekvat utrustning, och det är alltså utrustning som specificeras av polisen. Utrustningen bekostas till övervägande del av fjällräddarna själva. Det handlar om stora utgifter, framför allt inköp av skoter, släpvagn och annan sådan utrustning. Då kommer vi till kärnan i interpellationen, nämligen huruvida det är rätt och rimligt att enskilda fjällräddare ska behöva bära dessa väldigt stora kostnader helt själva eller om staten på något sätt kan bidra.

Först kanske man måste ställa sig frågan: Är det här viktigt? Ja, jag tror att vi alla är överens om att det verkligen är en viktig verksamhet fjällräddarna bedriver. Den andra frågan är: Vad är alternativet till den modell vi har i dag med frivilliga som ställer upp när larm inkommer? Det skulle ju vara en för staten väsentligt dyrare lösning.

Finansministern svarar att det är viktigt att skattelagstiftningen hålls så generell som möjligt och att vi ska undvika alltför många undantag. Det är naturligtvis lätt att hålla med om det. Ska vi börja göra undantag för varje grupp med behjärtansvärda skäl, vad blir då kvar? Så kan man resonera.

Men man kan också resonera som så att vi har ett antal grupper i samhället – deltidsbrandmän, frivilliga resursgrupper, eftersöksjägare och fjällräddare, för att nämna några exempel – som ställer upp i vått och torrt för att vi andra ska känna oss trygga. De gör det inte för att tjäna en massa pengar utan för att göra goda gärningar. Därför tycker jag ändå att finansministern bör överväga att i en samlad skatteöversyn beakta just dessa frivilliggrupper. Då är fjällräddarna den grupp som sticker ut genom att man har så pass dyr utrusning.

Herr talman! Jag tackar för svaret.

Man bör också ha med sig att inte vem som helst kan bli fjällräddare. En första förutsättning är att man faktiskt befinner sig i fjällområdet, det vill säga att man är permanentboende i någon av de orter som fjällräddningens enheter utgår från så att man vid larm kan inställa sig med kort varsel. Det innebär i sin tur att det måste finnas en förstående arbetsgivare, precis som när vi talar om deltidsbrandmännen. För att över huvud taget vara aktuell bör man också ha en god fjäll- och skotervana.

Vi talar inte om några storstäder, och det finns därför ett begränsat rekryteringsunderlag till fjällräddningen. Därför måste det finnas ett rimligt erbjudande för potentiella fjällräddare. Vi behöver helt enkelt säkerställa hur villkoren ser ut för dem som ställer upp så att fler vill bli fjällräddare.

För att skapa oss en bild kan vi tänka oss en person i Ljungdalen i västra Bergs kommun. Det finns kanske 150 bofasta personer på orten. Personen är som klippt och skuren för uppdraget som fjällräddare – bor och lever i fjällmiljön och kan den som sin egen bakficka – och uppmanas att söka till fjällräddningen. Men personen ställs inför frågan om det är värt att ta kostnaden för en ny dyrare skoter, släpvagn och annan dyr utrustning. Här hade en möjlighet att göra avdrag för en del av kostnaden varit rimlig. Som det är i dag kan man säga att fjällräddarna tillhandahåller dyr utrustning åt staten.

Ett annat perspektiv i detta är att det inom gruppen fjällräddare råder skilda förutsättningar. Medan vissa fjällräddare har företag i vilket skoter är ett arbetsredskap som kan skrivas av, kan en annan fjällräddare få bära hela kostnaden själv. Här handlar det om att vi alla har ett intresse av att verksamheten finns kvar och utvecklas. Alternativet är att polisen tillsammans med den kommunala räddningstjänsten får bära kostnaderna och ansvaret själv. Det skulle inte bli billigt.

I min interpellation har jag nämnt några olika angreppssätt om man ekonomiskt vill förbättra för fjällräddarna. Vad som är den bästa lösningen här, den mest framkomliga vägen, kan diskuteras. Avdragsmöjlighet eller kontantbidrag i samband med att man gör de större inköpen är inte det viktiga just här. Det är bättre att något blir gjort än att inget blir gjort. Det vore olyckligt om det bästa får bli det godas fiende.

Herr talman! Det är viktigt att bära med sig insikten om att det inte är självklart för alla att bli fjällräddare, även om uppdraget i sig kan vara lockande. Med dagens ordning riskerar vi att stöta bort individer för vilka det inte är ett alternativ att köpa ny skoter och annan utrustning för hundratusentals kronor, trots att det kanske är just den individen som passar bäst för uppgiften.