Ulrika Westerlund

Fru talman! Arbetet mot mäns våld mot kvinnor är en viktig fråga för Miljöpartiet. Under vår tid i regeringen presenterade vi bland annat ett åtgärdsprogram med 40 punkter på området mäns våld mot kvinnor.

Hur barnen drabbas av att bevittna våldet och hur deras perspektiv kan stärkas är en annan fråga vi bidrog till att lyfta fram under vår regeringstid. Därför tillsattes 2016 en utredning för att stärka barnrättsperspektivet för barn som vistas i skyddat boende tillsammans med en vårdnadshavare. År 2018 kom betänkandet Ett fönster av möjligheter - stärkt barnrättsperspektiv för barn i skyddat boende. Förslagen har under flera år diskuterats, remitterats och justerats i viss mån. Nu har regeringen lagt fram en proposition, och vi välkomnar i huvudsak förslagen.

Barn som ser en förälder bli misshandlad är själva brottsoffer. Länge såg man det inte så. Stödet och uppmärksamheten från samhällets sida var långt ifrån tillräckliga. Men sedan dess har lagen ändrats; att ha upplevt våldet gentemot en förälder gör även barnet till ett brottsoffer. Det tycker vi är bra.

Att barn nu i större utsträckning kommer att ses som egna rättssubjekt är viktigt. Ett särskilt beslut ska fattas om barnen och de insatser de behöver. En särskild lag kommer på plats som säkerställer vad som gäller om den ena vårdnadshavaren motsätter sig.

Många problem som har uppmärksammats av verksamma på bland annat kvinnojourer får nu ett regelverk. Det gäller till exempel rätten till läkarundersökning. Föräldern i skyddat boende ska kunna fatta beslut som rör vård och skola och ska inte tvingas få tillstånd från den misshandlande parten, som inte sällan utnyttjat situationen.

I propositionen finns också förslag på lagändringar av socialtjänstlagen som tydliggör att socialtjänsten har ett bredare ansvar för att ge stöd och skydd i skyddat boende även till personer i andra situationer. Det gäller till exempel hedersproblematik.

Fru talman! Även om Miljöpartiet i huvudsak välkomnar propositionen, som vi anser bidrar till att tydliggöra samhällets ansvar för allvarliga samhällsproblem, är det såklart några justeringar som vi hade önskat få gjorda. Jag lyfter fram några av dem här.

Kvinnojourerna har en unik roll i arbetet mot mäns våld mot kvinnor. Under lång tid fick kvinnojourernas ideella krafter bära hela ansvaret för de våldsutsatta kvinnornas situation medan samhället såg åt ett annat håll. I dag finns, tack vare det arbete som gjorts av jourerna, en djup kunskap om våldet och kvinnornas situation. Andra civilsamhällesorganisationer har också engagerat sig i arbetet gällande annat våld i nära relationer, till exempel bland hbtqi-personer. Det engagemang som civilsamhället bidrar med är ovärderligt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Stärkta rättigheter för barn och vuxna i skyddat boende

Det har framförts oro för vad den nya lagstiftningens krav kommer att betyda för kvinnojourerna och deras verksamhet, inte minst av Vänsterpartiet som ju också tryckte på det i sitt anförande nyss. Att skyddet ska göras starkare och att barnen får en egen rätt till beslut anser vi är viktigt. För att underlätta för de idéburna jourernas verksamheter att göra de förändringar som behövs togs en förordning för tillfälligt statsbidrag fram 2022. Syftet är att ideellt drivna skyddade boenden ska kunna söka och få medel för att få stöd att göra de åtgärder som behövs.

Miljöpartiet bedömer att mer behöver göras och avsätter därför 50 miljoner kronor i år för ytterligare en generell förstärkning som är brett riktad till kvinnojourernas verksamhet. Vi är mycket måna om att deras verksamhet ska fortsätta att vara den livsviktiga kraft de är, och vi anser att det är angeläget att regeringen följer utvecklingen.

Fru talman! Idéburna kvinnojourer har länge med oro sett en vikande trend vad gäller placeringar och att kommunerna i allt högre grad placerar hos privata, vinstdrivande aktörer. Enligt kartläggningar som Socialstyrelsen gjort drevs 8 procent av de skyddade boendena av privat vinstdrivande verksamhet 2012, medan motsvarande siffra för 2020 var 37 procent. Miljöpartiet delar oron för denna utveckling och vill se ett förbud mot privata vinstdrivande företag bland skyddade boenden och att lagstiftaren därmed tar ansvar för att det inte blir en ny marknadiserad utveckling.

Vi anser också att möjligheten att reservera en upphandling för idéburna aktörer bör omvandlas till en regel som blir obligatorisk för skyddade boenden. Vi anser även att det ska finnas en möjlighet att helt undanta kvinnojourers skyddade boenden från upphandlingsregelverket. Anledningen till dessa ställningstaganden är förstås vår respekt för kvinnojourernas sedan länge upparbetade kompetens, som inte alla andra aktörer självklart har. Åtminstone borde regeringen nu utvärdera hur den nya lagstiftningen påverkar utvecklingen av vinstdrivande respektive icke vinstdrivande aktörer inom skyddade boenden.

Fru talman! Avslutningsvis vill jag passa på att nämna några andra angelägna reformer på området. Det finns skäl att tro att det nya regelverket kommer att bidra till stärkt syn på barns rätt även på andra sätt, och Miljöpartiet anser att en så kallad lex Tintin bör införas. Flera andra talare har varit inne på liknande spår i dag.

Inget barn som varit utsatt för våld eller blivit brottsoffer genom att en förälder utövat våld mot en familjemedlem ska behöva träffa den föräldern om hen inte själv vill, oavsett om barnet bor på skyddat boende eller ej.

I propositionen föreslås att ett offentligt biträde som huvudregel ska finnas för både barnet och vårdnadshavaren i ärenden om skyddat boende. Miljöpartiet anser att detta är ett klart steg framåt. Vi anser dock att rätten till ett eget juridiskt ombud för barn måste utökas till samtliga ärenden som rör vårdnad och umgänge. Det handlar om barnets liv och rättigheter, och därför ska barnet alltid ha rätt till hjälp att föra sin egen talan.

Jag står bakom alla Miljöpartiets reservationer men yrkar bara bifall till reservation 26.

(Applåder)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Stärkta rättigheter för barn och vuxna i skyddat boende

I detta anförande instämde Jacob Risberg (MP).

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Läkemedel och tandvård

Fru talman! Kvarvarande kollegor i salen! Den här debatten rör frågor som engagerar många människor. Det har vi märkt här i dag. Det är inte överraskande, eftersom många människor har erfarenheter av att till exempel försöka hämta ut en viktig medicin och få upplysningen att den är restnoterad eller att det närmaste apoteket inte har medicinen inne utan måste beställa den. Många har också erfarenhet av att behöva betala en hög tandläkarräkning, ibland så hög att det inte går att få ihop privatekonomin under lång tid till följd av den höga kostnaden för helt nödvändig vård. Särskilt svårt kan det vara för unga människor med sämre ekonomi och för äldre som ofta har både sämre ekonomi än vad de haft tidigare i livet och sämre tandhälsa.

Miljöpartiet lyfter ofta frågor om vikten av förebyggande arbete för hälsan, och det vill jag göra även i dag. Det finns sjukdomstillstånd som lika gärna eller hellre kan förbättras på andra sätt än genom läkemedel. Vi har en utmaning som samhälle i hur vi ska kunna arbeta för livsstilsförändringar som minskar riskerna för sjukdom. Här behövs det som vanligt mer forskning, men Miljöpartiet vill också se en folkhälsolag som skulle kunna bidra till en bättre grund för hälsa i hela samhället och därmed minskad risk för ohälsa.

Vilka instanser i samhället ska ansvara för att säkerställa att informationen om vad individen själv kan göra för att minska risken för sjukdom når alla? Att alkohol och tobak är skadligt för hälsan vet nog de flesta, men kanske har inte riktigt lika många nåtts av informationen om till exempel vikten av att minska på saltintaget. Bara en sådan åtgärd skulle kunna få ned högt blodtryck för många drabbade och på så vis minska behovet av läkemedel.

Men samtidigt finns det många läkemedel som är nödvändiga och som vi behöver. Här finns många reformer som Miljöpartiet skulle vilja se för att säkerställa tillgången för alla, oavsett var i Sverige vi bor. Mycket har hänt sedan apoteken avreglerades 2009, och det är dags för en genomgripande översyn av den svenska apoteksmarknaden som inte utesluter ett återförstatligande.

På senare tid har det av givna skäl varit ett starkt fokus på att hälso och sjukvårdens beredskap för att säkra tillgången till exempelvis nödvändiga mediciner måste stärkas. Även av detta skäl finns alltså anledning att göra en översyn av apoteksmarknaden. Regeringen måste se till att Sverige har tillräckliga beredskapslager av läkemedel för att klara såväl normalläge som kris och i värsta fall krig. En strategi måste finnas för hur tillgången till läkemedel kan stärkas.

Det finns fler åtgärder som skulle behöva vidtas. Fler patienter i Sverige borde få tillgång till innovativa läkemedel, särläkemedel, och regeringen borde se över vilka förändringar som är nödvändiga för att detta ska vara möjligt. Dessutom borde farmaceuternas roll stärkas. Farmaceuter bör kunna förskriva receptförlängning av till exempel p-piller, astmamediciner, insulin, blodtrycksmediciner och liknande läkemedel.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Läkemedel och tandvård

Apoteken borde också få större möjligheter att avhjälpa problemen med läkemedel som tar slut. Till de åtgärder som apoteken själva har föreslagit hör att tillåta byten som i dag är otillåtna, exempelvis avseende förpackningsstorlek, styrka, dosering, annan beredningsform och i vissa fall annan läkemedelssubstans. Det här är också en fråga som regeringen borde se över. Till de angelägna åtgärder på läkemedelsområdet som Miljöpartiet skulle vilja vidta hör även kostnadsfria preventivmedel för unga. Vi vill också att åtgärder vidtas för att komma till rätta med felaktig läkemedelsanvändning. Detta förekommer i alla åldersgrupper, men äldre är ofta särskilt utsatta. Regeringen bör utreda om till exempel en anmälningsskyldighet för misstänkt läkemedelsvanvård bör införas.

Fru talman! Miljöpartiet har länge drivit frågan om att jämställa tandvården med vården i övrigt för alla i Sverige. Vår målsättning är därför att tandvården ska ingå i samma högkostnadsskydd som vården i övrigt. Men vi anser att det förslag som kom från tandvårdsutredningen om ett separat högkostnadsskydd på 1 200 kronor per år är ett viktigt steg på vägen. Det skulle betyda mycket för enskilda personer. Då den vägen kan vara mer framkomlig anser vi att det i nuläget är det förslaget som bör ligga till grund för nödvändiga reformer.

Ett annat viktigt förslag från tandvårdsutredningen som vi vill framhålla är att de människor som har störst behov ska prioriteras. De redan framlagda förslagen bör vara en utgångspunkt för fortsatt arbete med ett högkostnadsskydd för tandvården.

Vi motsätter oss den besparing som regeringen föreslår inom tandvårdsområdet så länge denna inte kompletteras med de andra föreslagna reformerna från tandvårdsutredningen. Att sänka åldersgränsen för fri tandvård från 23 år till 19 år och avskaffa ordningen med dubbelt tandvårdsbidrag för unga mellan 24 och 29 utan att införa ett högkostnadsskydd riskerar att drabba dem som har allra sämst tandhälsa.

Jag står bakom samtliga Miljöpartiets reservationer, men jag yrkar bifall endast till reservation 16.

I detta anförande instämde Katarina Luhr (MP).

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 11.)

Fru talman! Jag tycker absolut att vi ska vara glada över de framgångar vi har kunnat se i Sverige. Jag tänker att de delvis var beroende av att vi hade vår nationella strategi, och därför är det angeläget att vi får en ny nationell strategi på plats så att vi kan fortsätta vårt framgångsrika hivpreventiva arbete.

Jag tänker inte heller att Sverige är en av världens mest repressiva stater på detta område. Vi fick kritik från FN vid den tidpunkt då vi hade det här projektet inom RFSL, RFSU och Hiv-Sverige, för då tillhörde vi verkligen världens mest repressiva länder vad gällde att åtala människor som levde med hiv. Det gör vi inte längre, och det ska vi naturligtvis vara glada för. Men vi ska naturligtvis inte heller jämföra oss med stater som inte erbjuder sina medborgare gratis testning och behandling och så vidare. Vi har en högre ställd ambitionsnivå, som jag är säker på att vi delar från flera olika partier.

Det är centralt att det hivpreventiva arbetet inte försämras av bristande kunskap hos allmänheten som till exempel, vill jag ändå hävda, kan bero på informationspliktens existens. Den kan invagga människor i falsk trygghet och leda till ett mer risktagande beteende. Den kan också avleda från det mest centrala hivpreventiva budskapet: att alla har ett eget ansvar för att skydda sig själva.

Redan 2011 påpekade en läkare som arbetar vid Venhälsan på Södersjukhuset i Stockholm att den centrala frågan vad gäller smittspridning i dag inte är hur enstaka hivpositiva beter sig utan hur vi ska nå alla dem som inte testar sig och som inte vågar vara öppna med sin sjukdom på grund av den diskriminering som drabbar hivpositiva. Det är denna grupp som utgör huvudrisken för sig själva och andra. Att vi har sådana svårigheter att nå dessa människor är delvis en konsekvens av kriminaliseringen.

Jag uppskattar olika försök att nå ut med information och kunskap till allmänheten. Jag tror dock att informationspliktens existens försvårar dessa strävanden. Jag hoppas att den här diskussionen har lett till att regeringen kan ta tag i frågan. Jag är medveten om att frågan är känslig, vilket jag tror är en anledning till att tidigare regeringar har valt att inte lyfta den, delvis beroende på den okunskap som finns och att det kan tolkas som något annat än hivpreventiva insatser att vidta denna åtgärd.

Fru talman! Tack, socialministern, också för detta svar! Eftersom historielektionen uppskattades fortsätter jag med den ett tag till.

I det projekt som jag nämnde tidigare från 2011 som RFSL, RFSU och Hiv-Sverige drev hänvisas bland annat till Unaids, FN:s organ för frågor som rör hiv och aids. De publicerade ett policypapper redan 2008 som handlade om kriminalisering av hivöverföring. Där står bland annat så här, i min lite kortare version:

Det finns inga data som visar att en bred tillämpning av strafflagstiftningen mot hivöverföring ger några effekter, vare sig i fråga om rättsskipning eller för förebyggande av hivöverföring. Därför uppmanar Unaids regeringar att begränsa kriminaliseringen till fall med avsiktlig överföring, det vill säga då en person känner till att hen är hivpositiv, handlar med avsikt att sprida hiv och verkligen överför viruset. I andra fall bör lagstiftare, åklagare och domare inte tillämpa strafflagstiftning. Strafflagstiftning bör i synnerhet inte tillämpas i fall där det inte finns någon betydande risk för överföring eller där personen till exempel inte har berättat att hen var hivpositiv av rädsla för våld eller andra negativa följder eller vidtog rimliga åtgärder för att minska överföringsrisken, till exempel genom att utöva säkrare sex genom användning av kondom.

Sedan detta papper presenterades har det alltså gått 16 år. Mycket har som sagt hänt under dessa år. Medicineringen har blivit mycket effektivare, och läkare har möjlighet att befria sina patienter från informationsplikten. Men den grundläggande problematiken med att ha informationsplikten i smittskyddslagen kvarstår. Den förbättrar inte hivpreventionen. Den skickar ut ett kontraproduktivt budskap som riskerar att försätta människor i ett slags falsk känsla av trygghet: Om ingen har sagt att den har hiv så har ingen hiv, och då behöver inte jag ta ansvar för att skydda mig själv från att få viruset överfört.

Det budskap som måste framföras allra tydligast för en effektiv hivprevention är att ingen annan kan skydda dig från att få viruset överfört; det kan bara du själv göra. I ett sexuellt möte kan du ju inte veta om personen du möter lever med hiv eftersom hen kanske inte vet det själv.

I en effektiv hivprevention måste också ingå att det inte finns några hinder för testning. Ingen ska ens överväga att inte testa sig av rädsla för att bli föremål för en informationsplikt. Självklart ska testning alltid vara tillgänglig, och ingen ska nekas ett test. Detta är tyvärr inte alltid fallet i Sverige, och vi måste arbeta med att säkerställa att det blir så.

Informationsplikten bidrar alltså inte till en effektiv hivprevention. Däremot bidrar den till att stigmatisera människor som lever med hiv, vilket lyftes här av Anna Wallentheim. Detta lyftes också av FN:s dåvarande generalsekreterare Ban Ki Moon i ett tal till FN:s generalförsamling 2009 - jag fortsätter med den lite långrandiga historieskrivningen. Jag tycker att det är värt att upprepa hans ord, för de är fortfarande aktuella. Bland annat sa Ban Ki Moon följande:

De senaste åren har fler och fler länder vidtagit åtgärder för att kriminalisera hivöverföring. Teoretiskt sett har detta gjorts för att förhindra spridning av infektionen. I praktiken har det motsatta hänt: Effektiviteten i hivförebyggande ansträngningar har minskat när stigmatiseringen förstärkts. Den här typen av åtgärder sänder ett budskap att människor som lever med hiv är en fara för samhället. Vi måste i stället uppmuntra tolerans, medkänsla och inkludering.

Precis som min medinterpellant vill jag uttrycka att det är glädjande att få besked om att regeringen ser positivt på en utredning av informationsplikten i enlighet med vad Folkhälsomyndigheten rekommenderar. Jag motionerade i höstas om vikten av att ta fram en ny hivstrategi, och det är ett glädjande besked att också detta bereds i Regeringskansliet. Om det går att säga någonting om tidsplanen gällande det arbetet skulle jag uppskatta det stort.

Fru talman! Jag tackar socialministern för svaret och möjligheten att ha denna debatt.

I min interpellation började jag historieskrivningen i denna fråga i mars 2020, men nu skulle jag vilja ta tillfället i akt att backa bandet ännu mer eftersom detta är en fråga som verkligen har dragits i långbänk.

I Sverige finns flera organisationer som under mycket lång tid har arbetat för att förändra smittskyddslagen så att informationsplikten tas bort. Några har gjort det ända sedan hiv infördes i smittskyddslagen 1985. Jag nämner detta för att betona att uppfattningen att informationsplikten borde tas bort för människor som lever med hiv inte har med sentida, mycket glädjande medicinska framgångar, som har medfört omätbara och därmed inte överförbara virusnivåer, att göra. Dessa framgångar har visserligen gett dem som vill ta bort informationsplikten ytterligare argument, men de är mycket långt ifrån den enda anledningen till att jag och uppenbarligen en riksdagsmajoritet, åtminstone förra mandatperioden, vill ta bort informationsplikten.

För mig och många engagerade organisationer är ett av de absolut viktigaste skälen för denna önskade förändring hivpreventionen. Syftet med smittskyddslagen är ju sjukdomsprevention, så det kanske kan framstå som märkligt. Men vad gäller informationsplikten för människor som lever med hiv blir det kontraproduktivt.

RFSL konstaterar till exempel på sin webbsida att informationsplikten tar bort fokus från det som är hivpreventionens mest centrala budskap: att samtliga personer i det sexuella mötet bär ansvaret för att skydda sig själva och sina partner. RFSL, som har arbetat med hivprevention sedan hiv kom till Sverige, skriver vidare att det oftast är personer som inte vet om att de har hiv som överför hiv till andra. För denna grupp gäller förstås ingen informationsplikt då de inget vet och därför inte har något att berätta. Informationsplikten är därför kontraproduktiv, och den bidrar till att stigmatisera personer som lever med hiv och vet om sin status.

För 13 år sedan - detta är som sagt en liten historielektion - hade RFSL, RFSU och Hiv-Sverige det gemensamma projektet Hiv, brott och straff som syftade till att förändra smittskyddslagen på det sätt som vi diskuterar här i dag. Vid denna tidpunkt utmärkte sig Sverige väldigt negativt, för vi var ett av de länder i världen som åtalade flest människor som levde med hiv, just på grund av vår smittskyddslags utformning. Sedan dess har det hänt en hel del, och just detta problem är sannolikt inte aktuellt längre.

Sedan några år finns till exempel möjlighet för behandlande läkare att lyfta informationsplikten från sina patienter. Men som RFSL konstaterar ser kunskapen om att man kan få informationsplikten bortlyft olika ut bland både personer som lever med hiv och behandlande läkare. Detta är sannolikt anledningen till det ministern konstaterar i sitt svar: att två tredjedelar av hivpatienterna i enkätstudien uppgav att deras behandlande läkare hade undantagit dem från informationsplikten. Om samtliga som har en väl inställd behandling hade fått informationsplikten bortlyft hade andelen varit mycket högre.

Helt bortsett från detta är det min uppfattning att informationsplikten är kontraproduktiv från ett hivpreventionsperspektiv helt oavsett hur väl enskilda personers behandling fungerar. Det viktigaste är inte vad som sägs utan vad som görs.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag tackar återigen för svaren! Jag vill bara skjuta in att den här utredningen har tagit just det större greppet, för det var första gången som man såg över hela föräldrabalken och försökte få den att bli samstämmig och att inte vara ett lapptäcke. Jag hoppas att den blir prioriterad och att det kommer att hända någonting under mandatperioden.

Jag ska avslutningsvis säga något om situationen för barn som tillkommit genom surrogatmödraskapsarrangemang. Som ministern nämnde i sitt svar finns här ingen konsensus, vare sig i Sverige eller internationellt. Men situationen för barn som har tillkommit genom sådana arrangemang måste ändå beaktas.

I utredningsbetänkandet från 2021, Nya regler om utländska föräldraskap och adoption i vissa fall, föreslår utredaren att det rättsliga erkännandet i Sverige ska ske inom ramen för den befintliga adoptionslagstiftningen och att vissa bestämmelser om adoption därför inte ska gälla vid synnerliga skäl.

Förslagen utgick från två avgöranden i Högsta domstolen, som bland annat uttalade att Sverige måste titta på lagstiftning med ett perspektiv utifrån barnets bästa även om man har synpunkter på existensen av surrogatmödraskap. Barnet självt har ju ingen möjlighet att påverka hur det kommit till.

Föräldraskapsförordningen från EU, som kanske kommer, är angelägen och mycket efterlängtad. Men det är kanske inte sannolikt att den kommer att bli verklighet i närtid, åtminstone inte i sin nuvarande form.

Jag läste en faktapromemoria från Regeringskansliet från januari i år. Där framgår det att ett antal länder redan har motsatt sig att till exempel inkludera barn som har tillkommit genom surrogatarrangemang. Därför skulle jag vilja uppmuntra regeringen att inte vänta på EU i just denna fråga.

Eftersom ministern nämnde den andra utredningen, Tryggare hem för barn, vill jag bara påminna om att vi debatterade även den tidigare i år. Vårt medskick då var att vi hoppas att regeringen ska gå lite längre än vad regeringen föreslår vad gäller till exempel att inte tvinga barn till umgänge.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Tack, justitieministern, för fortsatta svar! Som jag uppfattar detta är det nog bara frågan, som jag också har tagit upp i min interpellation, om reglering vid surrogatmödraskap som direkt berörs av denna EU-förordning. Jag ska återkomma till det lite senare. Men det finns en hel del frågor som vi i Sverige kan lösa på egen hand utan att det stör en eventuell kommande EU-lagstiftning.

Till exempel skaffar människor fortfarande barn på egen hand genom privata arrangemang utan att blanda in kliniker. Då uppstår också den här situationen, med eventuella hävanden och oklarheter om hur föräldraskapet ska fastställas, utan att de inblandade kanske förstår det själva. De flesta människor sitter ju inte och tittar i lagboken innan de bestämmer sig för hur familjebildningen ska gå till, utan det är något som man fattar beslut om baserat på helt andra värderingar eller idéer om hur man vill leva sitt liv.

Jag skulle vilja säga något om utökade möjligheter till adoption, som också berörs i utredningen Alla tiders föräldraskap, och varför de är väldigt angelägna. Utredningen föreslår bland annat att tidigare familjehemsföräldrar och personer som tidigare har varit gifta eller sambor ska ha möjlighet att adoptera barn gemensamt även efter en separation.

Det är mycket positivt från ett barnperspektiv, eftersom barnets bästa då kan tas till vara i det enskilda fallet. Det är också positivt för möjligheterna att formalisera relationerna i familjer som tidigare inte haft möjlighet att göra det på grund av hinder i lagstiftningen. Detta är något som flera olika typer av familjer kan vilja.

Ett exempel på en familj som skulle gynnas av den nya möjligheten är en familj som bildades innan det blev möjligt att vara två föräldrar med samma juridiska kön. Det var då inte möjligt att ge båda föräldrarna samma juridiska status. För dem som befann sig i den situationen, till exempel på 90-talet, och som sedan dess har hunnit separera kan det fortfarande finnas ett önskemål om att både föräldrarna ska ha samma status i relation till barnen, även om barnen numera är vuxna.

Det finns familjer som kanske inte hinner fastställa föräldraskapet på ett korrekt sätt innan de separerar, vilket många hinner göra redan när barnen är små i alla typer av familjebildningar. Att utöka möjligheterna till adoption skulle möjliggöra för dessa familjer att säkerställa barnens rätt till sina föräldrar och också säkerställa arvsrätten.

Andra familjer som skulle gynnas är familjer som har fungerat som familjehem och haft barn som inte kunnat växa upp tillsammans med sina ursprungliga föräldrar. De har i praktiken fungerat som föräldrar för de barnen under hela deras uppväxt. De ursprungliga föräldrarna kanske har motsatt sig en adoption medan både barnet och familjehemsföräldrarna har önskat genomföra en sådan. När barnet är myndigt kan barnet självt ta beslut om en adoption, men adoptionen är i nuläget inte möjlig att genomföra om föräldrarna har hunnit separera.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Alla dessa olika situationer kan framstå som speciella och som att de berör få individer, men sammantaget är det en inte oansenlig del av befolkningen som skulle gynnas av att reglerna ändras.

I sammanhanget vill jag nämna att Miljöpartiet i förlängningen skulle vilja slopa krav på att vuxna ska ha en viss formell relationsstatus för att kunna få en föräldrarelation till ett barn. Adoptivföräldrarnas relation kan i stället vara en del av den allmänna bedömningen av om en adoption är lämplig och till barnets bästa i det enskilda fallet.

Jag skulle vilja höra mer om hur ministern ser på möjligheten att förbättra situationen för dem som berörs av dessa frågor.

Jag skulle också vilja nämna utredningens förslag om föräldrafullmakt, som Miljöpartiet ser positivt på. Detta skulle underlätta för familjer med barn där andra än föräldrarna tar ett omfattande föräldraansvar. Det kan till exempel vara fyra personer som allihop har fungerat som barnets föräldrar sedan barnet tillkom. Är förslaget om föräldrafullmakt något som ministern kommer att ta vidare?

Fru talman! Jag vill inleda med att tacka justitieministern för svaret. Jag tolkar svaret till del som att förslagen från utredningen Alla tiders föräldraskap just nu inte är prioriterade för regeringen, vilket är lite olyckligt. Jag vill såklart argumentera varför de borde vara det.

Regelverket är ju snårigt till följd av alla ändringar som har gjorts genom åren. De har ju gjorts för att bättre inkludera olika typer av familjer eftersom samhällets syn på vilka som kan leva i en familj har förändrats. Lagen har lappats och lagats, och en mängd särregleringar har införts.

Med denna ordning blir den yttersta konsekvensen tyvärr att föräldraskapet till barn kan fastställas på ett felaktigt sätt utan att de berörda parterna ens är medvetna om detta, och det kan hävas vid en eventuell konflikt mellan föräldrarna. Då kan barnet förlora en förälder. Det är mycket viktigt att detta är tydligt för alla som berörs av lagstiftningen och att det är transparent vad som gäller i en viss situation.

Jag är ganska säker på att justitieministern och jag är överens om att barn förtjänar samma skydd och tillgång till sina föräldrar oavsett hur familjen ser ut och hur barnen har tillkommit. Men så är inte riktigt fallet, och det var ett av skälen till att utredningen tillsattes. Jag tycker att det är viktigt att förslagen tas vidare.

Det kan också finnas andra ändringar som är nödvändiga att genomföra, förutom dem som just den här utredningen föreslår. Låt mig ge ett exempel. För att den införda föräldraskapspresumtionen för samkönade par, som justitieministern nämner i sitt svar, ska gälla finns ett antal kriterier som måste vara uppfyllda:

Svar på interpellationer

Parterna ska vara gifta eller registrerade partner vid tidpunkten för den assisterade befruktningen.

Den som inte burit barnet ska ha samtyckt till behandlingen.

Den assisterade befruktningen ska vara utförd på behörig klinik, i Sverige eller utomlands, med tillstånd att utföra assisterad befruktning med donerade spermier.

Barnet ska, vid mogen ålder, ha möjlighet att ta del av information om donatorn.

Om inte alla dessa kriterier är uppfyllda måste den som inte fött barnet känna till att hon behöver närståendeadoptera barnet på samma sätt som innan presumtionen infördes. Men för att kunna göra det behöver hon först häva sitt, enligt lagen, felaktigt registrerade föräldraskap. Annars finns risken att föräldraskapet längre fram hävs mot hennes vilja om en konflikt har uppstått.

Att den enskilde själv måste känna till regelverket på det här sättet beror på att Skatteverket, när de får uppgifter om att ett barn fötts, av vem och om personen är gift eller inte, inte gör några ytterligare kontroller av om de fyra kriterierna i övrigt är uppfyllda eller inte. Föräldraskap kan alltså fastställas på ett felaktigt sätt utan att de berörda personerna är medvetna om det.

Därför är utredningens förslag om att åtminstone begränsa möjligheten att häva ett föräldraskap så att talan måste väckas innan barnet har fyllt tre år mycket positivt ur ett barnrättsperspektiv. Det kan som sagt även finnas anledning att se över regelverket ytterligare för att minimera risken för felaktigt fastställda föräldraskap, vilket kan ha skett utan att parterna själva har varit medvetna om det.

Jag ser fram emot att få höra mer om hur justitieministern ser på möjligheterna att vidta åtgärder på området.

Fru talman och kära kollegor! I vårt utskott har vi förmånen att arbeta med viktiga frågor, hälso- och sjukvård och socialtjänst, som berör alla. Det starka engagemanget här i kväll visar på att vi är många som bryr oss. Här finns mycket att göra.

Mycket av den ohälsa som vi ser i dag kan förebyggas. Hur vi utformar vårt samhälle och jobbar med folkhälsoperspektivet i insatser på olika nivåer har stor betydelse. Hur statsbudgeten läggs har också stor betydelse även om huvudmannaskap för de flesta insatser är på regional och kommunal nivå.

I det här sammanhanget vill jag också nämna den pågående utredningen om huvudmannaskapet för sjukvården och att vi i nuläget inte anser att en gigantisk och resursslukande omorganisation är vad hälso- och sjukvården behöver. Vi tror att det är bättre att fokusera på de områden som inte fungerar och sätta in insatserna där.

I vår budget på utgiftsområde 9 har vi gjort några satsningar som jag särskilt vill nämna.

Vi utökar de generella statsbidragen till kommuner och regioner med 14 miljarder. Det är en viktig förutsättning för att över huvud taget kunna klara verksamheten och bibehålla en rimlig arbetsmiljö för dem som arbetar där.

Vi är skeptiska till de prestationsbaserade medel som regeringen har anslagit vad gäller bland annat vårdplatser. Vi ser det som ett feltänkande som leder bort från det verkliga problemet, som är personalens arbetsmiljö, arbetsvillkor och löner.

Vården står inför stora utmaningar. Det behövs fler kollegor i både sjukvården och den kommunala vården och omsorgen för att skapa en bra arbetsmiljö för personalen med ett lugnare tempo och ökad attraktivitet för yrket.

Pengar är självklart aldrig allt. Men för att till exempel reformen om god och nära vård, där primärvården är navet, ska kunna genomföras på ett bra sätt krävs det satsningar, särskilt nu i tider av inflation och höga räntor. Ett alltför begränsat tillskott kommer att leda till nedskärningar i kärnverksamheten över hela landet. Vi ser redan nu hur sjuksköterskor varslas samtidigt som vårdköerna är alltför långa. Denna nedskärningspolitik kommer att slå hårdast mot dem som befinner sig i ett tufft ekonomiskt läge och som är i störst behov av välfärdstjänster, men i förlängningen kommer vi alla att drabbas.

Det är inte bara nedskärningar i regionernas verksamhet som direkt drabbar vården. Även neddragningar i kommunerna slår i förlängningen mot vården. Unga som får sämre stöd i skolan, socialtjänst som inte hinner uppfatta behov i tid, elevhälsa som inte har tillräckliga resurser och så vidare - allt detta riskerar att leda till olika former av ohälsa som kräver resurser längre fram.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Hälsovård, sjukvård och social omsorg

Miljöpartiet vill betona vikten av att jobba förebyggande för att undvika ohälsa hos alla. Psykisk ohälsa är utbredd i stora delar av befolkningen och borde uppmärksammas mer, och för äldre är det av stor vikt att fånga upp behov i tid för att kunna ge stöd och insatser som kan minska till exempel fallolyckor, personligt lidande och resurskrävande insatser från regionerna.

Sjukvårdens kostnader är heller inte något som ska ses som något konstant. Det vi lyckas förebygga genom olika satsningar tar vi igen på minskade vårdkostnader senare. I det sammanhanget vill jag förstås återigen slå ett slag för vårt förslag om en folkhälsolag.

Fru talman! Även om vi förordar generella anslag i första hand vill jag ändå nämna en riktad satsning som har fyllt en mycket viktig funktion: den så kallade återhämtningsbonusen. Den har gett personalgrupper möjlighet att testa nya sätt och egna idéer för att förbättra arbetsmiljön, inklusive arbetstidsmodeller. Många projekt har pågått över landet.

Det är sorgligt, tycker Miljöpartiet, att regeringen nu avslutar denna satsning. Pengarna har funnits sökbara för personalgrupper inom både hälso- och sjukvård och äldreomsorg, och för oss var tanken att den här satsningen skulle fortsätta.

Fru talman! Jag vill särskilt nämna ytterligare ett par områden.

Det första är personlig assistans. För att assistansen ska fungera på ett bra sätt behöver arbetsvillkoren för att vara personlig assistent vara tillräckligt bra.

Många assistansbolag larmar om att de låga uppskrivningarna av assistansersättningen håller på att utarma deras möjligheter att rekrytera och behålla assistenter och att bedriva ett seriöst arbete. Uppskrivningarna har gjorts på alltför låga nivåer, även om regeringen i år har ökat uppskrivningen till 2,5 procent i stället för förra årets 1,5 procent. Det ligger under de kollektivavtalade lönehöjningarna.

Schablonens nivå handlar om vilka löner man kan ge, att kunna värdera medarbetare med lång erfarenhet och kompetens när det är viktigt och att ge handledning och utbildning. Om utrymmet blir allt snävare är risken stor att seriösa företag slås ut och att de mindre nogräknade kvarstår. Därför är schablonnivån i sig viktig för en väl fungerande och seriös sektor.

Miljöpartiet anser därför att nivån bör skrivas upp med 5 procent under nästa år. Vi anser också att regeringen snarast bör återkomma med förslag på en långsiktig, stabil och förutsägbar modell för uppskrivning av assistansersättningen framöver. Vår föreslagna höjning är tänkt som ett första steg på vägen mot att i slutet av mandatperioden kunna sluta det gap som har uppstått efter ett flertal år med alltför liten uppskrivning.

Fru talman! Jag vill nämna ytterligare par områden i korthet här mot slutet.

Ett är vår satsning på att öka vårdens roll i det förebyggande arbetet med barn och unga i riskzon. Vården behöver få en större roll i det strukturerade förebyggande arbetet för barn och unga som riskerar att hamna snett. Vi vill möjliggöra ett snabbspår till psykiatrisk utredning och vård för barn och unga i riskzon. Vid en kris finns ofta en större mottaglighet för behandling, som kan försvinna om barnet får vänta. Detta bör vara en del i ett skräddarsytt förebyggande arbete med barn i riskzon, och en metod för detta behöver utarbetas.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Hälsovård, sjukvård och social omsorg

Fru talman! Miljöpartiet menar också att personer som har utsatts för sexuella övergrepp inte ska behöva betala för undersökning och vård. Det ska inte finnas minsta risk att någon som inte har råd med en sådan vårdkontakt undviker att ta den, och samhället behöver göra allt för att underlätta för en våldsutsatt. Region Skåne har fattat beslut om motsvarande, och vi anser att det ska gälla i hela landet. Staten bör bidra till kostnaden, som vi uppskattar till 18 miljoner årligen.

Avslutningsvis, fru talman, befinner vi oss i en tid med stora samhällsutmaningar. Klimatförändringar och kraftig förlust av biologisk mångfald skakar grundförutsättningarna för trygghet, frihet och ekonomisk utveckling. Lyckas vi inte vända utvecklingen kommer vi också att få se ökade kostnader inom vården och omsorgen.

Miljöpartiet visar i vårt budgetförslag att en annan väg än regeringens är möjlig - en väg som tryggar välfärden och det hållbara samhället och accelererar den gröna omställningen. Jag ställer mig såklart bakom vårt särskilda yttrande.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 13 december.)

Fru talman! I sitt remissvar till utredningen som ligger till grund för det förslag som vi debatterar i dag skriver PRO bland annat:

"Utredningen konstaterar att förslagen syftar till att 'främja användningen av välfärdsteknik vilket kan effektivisera verksamheter genom att antalet arbetstimmar kan minska' (s. 563). PRO:s inställning är att välfärdsteknik ska användas där den gör omsorgen bättre för den enskilde. Om den också frigör personalresurser som istället kan användas till arbetsuppgifter där det krävs att personal är på plats . så är det utmärkt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Välfärdsteknik inom äldreomsorgen

Vi delar däremot inte utredningens bedömning att välfärdstekniken generellt ska vara ett sätt att minska behovet av personal. De satsningar som hittills gjorts på välfärdsteknikens område ger heller egentligen inget stöd för detta. Tillsyn via kamera eller sensorer leder förvisso till att man kan ha något färre anställda på särskilda boenden och hemtjänsten på natten, men personalen måste alltid ha viss beredskap - inte minst för strulande teknik. Tilltron till tekniken får aldrig tas för intäkt för att minska på personaltätheten i äldreomsorgen eller missunna brukaren den sociala kontakt som omsorgen också innebär för många. Användandet av välfärdsteknik ska alltid utgå ifrån den äldres självbestämmande, välbefinnande och integritet.

Att ta hand om äldre är inget enkelt jobb."

PRO:s remissyttrande beskriver mycket av det som vi försökt fånga i vår motion. Välfärdstekniken innebär många möjligheter till förbättring för äldre som är i behov av omsorg, men också för personal, och detta är vi såklart mycket positiva till. Men tekniken får inte användas för att minska på personal där det egentligen inte är möjligt eller att dra ned på sociala kontakter för den som får omsorgen. Teknikanvändandet måste utgå från behoven hos den äldre.

Fru talman! Den digitala utvecklingen kan användas för att förbättra omsorgen, stärka såväl tryggheten som friheten för den enskilde och successivt erbjuda nya smarta lösningar som förbättrar den enskildes situation. Vi vill dock betona vikten av att förbättringar för den enskilda människan måste vara i centrum, precis som PRO lyfter fram i sitt remissyttrande.

Även Ivo motsätter sig att digital teknik används för att kompensera för brister i bemanningen. Med hänsyn tagen till både den snabba utvecklingen på området och vikten av att ha den äldre i centrum borde synpunkter från organisationer som representerar äldre kontinuerligt inhämtas för att säkerställa att tekniken används på ett positivt sätt.

Miljöpartiet anser att om man inför teknik och frigör tid för personalen borde frågor som minskad ensamhet, sociala aktiviteter och rörelseglädje prioriteras - områden som ofta är eftersatta trots socialtjänstlagens värdegrund. Det bör regeringen tydliggöra på lämpligt sätt.

I sammanhanget vill jag också nämna att Miljöpartiet fortfarande hoppas att Sverige får en äldreomsorgslag inom en snar framtid för att ännu mer betona rättighets- och kvalitetsperspektivet för den enskilde. Eftersom det nyligen under en dragning för socialutskottet i förbigående nämndes att regeringen inte avser att gå vidare med förslaget om en äldreomsorgslag har jag ställt en fråga om detta till ansvariga statsrådet Anna Tenje och hoppas på svar så snart som möjligt.

Fru talman! När det gäller välfärdsteknik är det också viktigt att den enskilde har en reell valmöjlighet. Ett exempel kan vara tillsyn nattetid då ett möjligt val för den enskilde kan vara om hen vill ha tillsyn av en person som är närvarande eller av en kamera med en person vid en skärm. För att valmöjligheten ska finnas i praktiken krävs att den äldre känner att det är en reell valmöjlighet. Om personalen verkar ha ont om tid och är stressad kan det vara svårt att hävda att man vill ha tillsyn av en person för den som helst vill det. Det kan vara svårt att stå på sig när man är i beroendeställning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Välfärdsteknik inom äldreomsorgen

PRO lyfter fram farhågan om att den enskilde kanske upplever en risk att helt bli utan insats om en person skulle motsätta sig det digitala verktyget. Kommunal lyfter i sitt remissvar fram att de inte tycker att frågan om samtycke är tillräckligt utredd och att den enskilde inte kan anses ha ett frivilligt val om det inte finns andra likvärdiga alternativ till digital teknik. Därför vill de ha en reglering av lagen.

Regeringen pekar på socialtjänstlagens grundprinciper vad gäller utförande av biståndsinsatser och resonerar om varför man inte tycker att regleringar behövs. Vi håller inte med utan menar att den oro som lyfts är adekvat och att lagen därför skulle behöva kompletteras på lämpligt sätt för att säkerställa att den risk som tas upp inte blir en realitet.

Självklart kan en del först känna oro men se stora fördelar efter att ha prövat. Det är dock viktigt att den enskildes valmöjlighet att ta emot digital teknik eller en personligt utförd insats måste vara reell. Vi anser att regeringen i högre grad bör möta den oro som lyfts fram och göra ett förtydligande i lagen eller förarbetet på lämpligt sätt.

Jag yrkar bifall till reservation 4.

Herr talman! Jag uppfattar att vi delar grundläggande svenska värderingar. Men jag tycker att det också finns andra grundläggande svenska värderingar, till exempel att man inte ska behöva vara rädd för repressalier från staten för att man uttrycker sina åsikter så länge dessa håller sig inom ramen för det som är lagligt.

Nu vill regeringen utreda om beteenden och yttranden som är lagliga ska kunna straffas om regeringen inte gillar dem. Men det gäller bara för vissa, nämligen de som inte är medborgare. Det är den förskjutningen jag vill diskutera här i dag.

Personer som har begått brott kan redan utvisas, och det står vi bakom. Men vad ska den här utredningens förslag tillföra förutom att minska antalet utlänningar i landet?

Herr talman! Min fråga går till Paulina Brandberg, som är minister med ansvar för diskrimineringsfrågor.

Regeringen har tillsatt en utredning där en särskild utredare ska göra en översyn av utlänningslagen och utlänningsförordningen. Syftet är enligt kommittédirektivet bland annat att skapa en skärpt reglering med större möjligheter att avlägsna utlänningar ur landet på grund av brister i deras levnadssätt, det vill säga det som i Tidöavtalet kallas vandel.

Det finns många anmärkningsvärda formuleringar i det här direktivet. För mig är det tydligt att syftet i första hand är att minska antalet utlänningar i Sverige. Bland annat står det att de brister i levnadssättet som kan komma att beaktas kan vara skulder, association eller annat närmare samröre med miljöer som hotar grundläggande svenska värderingar, oärlig försörjning eller missbruk. Det står också att exemplifieringen inte är uttömmande.

Utredaren ska också analysera om det är möjligt och lämpligt att också inkludera yttranden som allvarligt hotar grundläggande svenska demokratiska värden. Det här öppnar för ett enormt godtycke.

Min fråga till statsrådet Brandberg är därför hur den liberala demokratin och rättsstatens principer, till exempel arbetet mot diskriminering, ska kunna upprätthållas om förslag som dessa blir verklighet.

Herr talman! Att som synskadad få tillgång till en ledarhund kan vara helt livsförändrande. Med en ledarhund får man frihet och självständighet och möjlighet att själv fatta beslut om när och hur en viss aktivitet ska utföras. Det är sådant som vi som inte är synskadade tar för givet. Det är självklart för Miljöpartiet att tillgången till ledarhundar ska säkras och stärkas.

Miljöpartiet instämmer i uppfattningen att det bör vara statens ansvar att tillhandahålla ledarhundar till personer med synnedsättning. Ett samlat ansvar för all ledarhundsverksamhet tror vi på sikt förenklar för dem som tilldelats en ledarhund, och det är en fördel att samma myndighet som prövar ansökningar och tilldelar ledarhundar också ansvarar för information, inköp av ledarhundsutrustning, utbildningar och veterinärvård.

Men det finns naturligtvis alltid utmaningar vid en flytt av en verksamhet från en aktör till en annan. När verksamheten med ledarhundar ska flyttas till Myndigheten för delaktighet, som det sannolikt blir, är det därför oerhört viktigt att det sker på ett sådant sätt att den kunskap och erfarenhet som Synskadades Riksförbund hittills har utvecklat tas till vara fullt ut. Det får inte finnas någon risk för en försämrad verksamhet.

Vi vill också lyfta upp i sammanhanget att regeringen bör stärka hela området stöd till synskadade. Det handlar också om till exempel tillgången till färdtjänst och ledsagning.

När det gäller verksamheten för ledarhundar vill vi starkt betona vikten av att Myndigheten för delaktighet säkerställer att ett fungerande brukarråd inrättas och hittar sätt att kontinuerligt fånga upp kunskap och eventuell problematik från såväl enskilda som berörda organisationer. I utformningen av brukarrådet bör synpunkter från organisationer och berörda tas om hand för att få en konstruktion som är välfungerande. Även ungas representation i brukarrådet måste säkerställas.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ledarhundar

Riksorganisationen Unga med Synnedsättning trycker på att ett eget brukarråd skulle behövas. Oavsett konstruktion är det viktigt att säkerställa möjligheten för alla berörda att komma till tals.

En tydlig och fördjupad utvärdering av den överflyttade verksamheten tycker vi också bör göras efter en tid, förslagsvis inom två år efter övertagandet. En lämplig myndighet för detta skulle kunna vara Myndigheten för vård- och omsorgsanalys. Regeringen bör såklart säkerställa att utvärderingen görs.

Herr talman! Miljöpartiet skulle gärna se att en analys görs av hur antalet personer som har ledarhundar i Sverige eventuellt skiljer sig åt från situationen i andra länder. Om det finns andra länder där fler synskadade har ledarhundar och där man som land har prioriterat frågorna högre bör Sverige med fördel kunna lära av detta. Detsamma gäller väntetiderna - finns det möjlighet att korta dessa utan att göra avkall på kvaliteten? En analys av dessa aspekter bör Myndigheten för delaktighet få i uppdrag att göra.

På den person som tilldelas en ledarhund ställs naturligtvis en del krav, till exempel att personen måste kunna ta väl hand om hunden. Det är självklart, men Miljöpartiet skulle vilja se förändringar på två områden: den fasta 18-årsgränsen och kravet på avsaknad av ledsyn.

Åldersgränsen för att kunna få ha ledarhund är i dag 18 år. Det finns förstås unga även under 18 år som skulle vara tillräckligt mogna och ansvarstagande för att kunna ha hand om en ledarhund på det sätt som krävs. Att ha tillgång till ledarhund skulle i hög grad underlätta vardagen och bidra till större självständighet även för dessa.

Regeringen skriver att man avser att ge Myndigheten för delaktighet i uppdrag att analysera nuvarande åldersgräns samt se över för- och nackdelar och eventuella konsekvenser med en sänkt sådan. Det är bra.

Vi tycker att det i uppdraget skulle kunna ingå att man redan nu kan göra undantag från åldersgränsen för en yngre person om det finns goda skäl till det, alternativt att man inför ett system som bygger enbart på lämplighetsprövning. Det senare är ett förslag från Riksorganisationen Unga med Synnedsättning.

Förbundet Sveriges Dövblinda och Socialstyrelsen anser att även personer med dövblindhet ska kunna tilldelas dispositionsrätt till ledarhund även om personerna har synrester. Miljöpartiet delar den uppfattningen och anser att eventuella utmaningar borde kunna övervinnas genom särskild träning av hundarna.

Miljöpartiet står bakom flytten av verksamheten. Vi har ändå lämnat in reservationer som fångar lite av det jag här har försökt att ta upp i mitt anförande. Jag står bakom båda våra reservationer men yrkar bifall endast till reservation 3.

Herr talman och kära kollegor, som håller ut denna sena timme! Det är mycket glädjande att många åtgärder har vidtagits för att stärka arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck. Men mer behöver göras för att hjälpa akut utsatta och förhindra att barn förs ut ur landet för att giftas bort, könsstympas eller utsättas för andra former av våld och tvång, inklusive så kallade uppfostringsresor som bland annat kan innebära omvändelseförsök riktade mot hbtq-personer. Det behöver också göras mer för att underlätta för barn som bortförts att komma hem. Det bör inrättas ett permanent samordningscentrum som kan hjälpa barn och ungdomar som förts utomlands att komma tillbaka hem till Sverige.

Det behöver också säkerställas att socialtjänsten inte lämnar ut information om barnet till vårdnadshavaren om det kan innebära en akut risk för att barnet utsätts för brott. För att upptäcka och hjälpa fler barn som utsätts för eller skolas in i att utöva hedersförtryck bör det regionala och kommunala arbetet förbättras, liksom stödet till civilsamhällets organisationer. Samverkan mellan myndigheter behöver förbättras, och tidiga ingripanden måste säkerställas. Det bör också inrättas ett resurscentrum i varje län för att utöka tillgången till hjälp för utsatta.

Alla aktörer behöver ha kompetens att identifiera hedersförtryck och agera så tidigt som möjligt för att upptäcka och hjälpa fler barn och unga som utsätts för eller skolas in i att utöva hedersförtryck. Det är centralt i arbetet att alla utsatta nås. Samtliga aktörer måste säkerställa att alla unga nås, oavsett kön, könsidentitet eller könsuttryck eller sexuell läggning. Regeringen behöver vidta åtgärder i enlighet med detta.

Herr talman! Våld mot kvinnor och annat våld i nära relationer är ett mycket allvarligt samhällsproblem. Det är fullständigt oacceptabelt att vi inte lyckas bättre med att stoppa ett våld som i värsta fall till slut blir dödligt.

I Aftonbladets pågående granskning om dödligt våld mot kvinnor uppgavs i maj i år att 350 kvinnor i Sverige dödats mellan 2000 och 2022 av en man de haft en relation till. Detta måste få ett slut.

Stödet till våldsutsatta måste också förbättras på många områden. Jag vill nämna några av dessa.

Kvinnor kan utsättas för dödligt våld efter det att de signalerat att de vill lämna förövaren, vilket också har påpekats av tidigare talare. I det skedet ska det räcka med en kontakt för att snabbt få det skydd som behövs. Regeringen bör därför arbeta för att en kvinna som lämnar en våldsam relation får en samlad ingång till samhällets stöd.

Det är också viktigt att våldsutsatta får stöd när det gäller eftervåld. Mäns våld mot kvinnor slutar nämligen inte när den våldsutsatta lämnar relationen utan kan i stället övergå i det som nu brukar benämnas eftervåld. Eftervåldet kan bestå av fysiskt, psykiskt, ekonomiskt, materiellt eller juridiskt våld.

Regeringen bör tillsätta en bred utredning som kartlägger eftervåldets uttryck och lämnar konkreta förslag på lösningar. Utredningen bör omfatta de vanligaste formerna av eftervåld, med särskilt fokus på ekonomiskt eftervåld. I utredningen bör även ingå att göra det möjligt för våldsutsatta att hitta en trygg lösning för sina husdjur. Som allt fler aktörer har betonat på senare år är det vanligt att också djur utsätts för våld av samma förövare.

Våldsutsatta kvinnor som lever med skyddade personuppgifter bör erbjudas en kontaktperson av kommunen. Kontaktpersonen ska bidra med stöd och vägledning både vid myndighetskontakter och i praktiska vardagsfrågor. I nuläget är det ofta civilsamhällets organisationer som står för detta stöd, ofta på helt ideell basis. Jag misstänker att vi är flera här inne som har träffat många av dessa civilsamhällesorganisationer och sett hur de kämpar för att hjälpa personer som har hamnat helt utanför samhället och inte vet vad de ska göra härnäst för att få bästa stöd.

En kontaktperson skulle även kunna ansvara för att hjälpa kvinnan att hitta ett tryggt och stadigvarande boende. Kontaktpersonen ska finnas så länge skyddsbehovet kvarstår.

Stödet från kommuner och myndigheter ser olika ut beroende på var våldsutsatta kvinnor och barn med skyddade personuppgifter bor. För att garantera samma höga nivå av skydd och stöd i hela landet och minska risken för misstag behöver nationella riktlinjer för hur myndigheter och andra aktörer kan arbeta med målgruppen utarbetas.

Att leva med skyddade personuppgifter ger ofta negativa ekonomiska konsekvenser för våldsutsatta personer. Många får extra kostnader på grund av till exempel dubbla boenden och att de kan bli tvungna att säga upp sig från sitt arbete i samband med att de flyr. Det bör därför inrättas ett särskilt stöd för personer som lever med skyddade personuppgifter som ska kunna sökas av den enskilda personen. Det är också viktigt att det inte förekommer att man tar ut avgift för skyddat boende. Den avgiften bör tas bort i hela landet.

Herr talman! De bidrag som kvinnojourerna får i dag är inte tillräckliga. Det behövs ett permanent och statligt stöd för att säkerställa kompetensen och uppnå stabila verksamheter som kan ge våldsutsatta kvinnor och barn möjlighet till hjälp och stöd av god kvalitet oavsett var i landet de bor. Regeringen bör därför verka för att kvinnojourerna finansieras långsiktigt genom statligt stöd. Det bör också finnas stöd för jourer som har andra målgrupper, till exempel våldsutsatta hbtqi-personer.

I dag krävs inget tillstånd för att tillhandahålla insatsen skyddat boende. Avsaknaden av enhetliga krav medför uppenbara risker för berörda barn och vuxna och försvårar dessutom utvecklingsarbete i verksamheterna. I promemorian Ett fönster av möjligheter - stärkta rättigheter för barn och vuxna i skyddat boende föreslås bland annat att insatsen skyddat boende ska omfattas av särskilda kvalitetskrav och tillståndsplikt. Detta förslag tycker vi är bra, och det bör genomföras skyndsamt.

Jag vill också nämna något om en särskild grupps utsatthet. Myndigheters och huvudmäns medvetenhet om våld mot äldre behöver öka. Åtgärderna för att motverka våld i nära relation bland äldre bör därför ingå som en viktig del i ett nationellt äldrehälsovårdsprogram. Även förebyggande insatser för att förhindra våld och övergrepp när det gäller äldre personer bör omfattas av programmet. Regeringen bör se över hur ett nationellt äldrehälsovårdsprogram där detta ingår lämpligast kan etableras.

Jag yrkar bifall till reservation 15 men står självklart bakom samtliga reservationer från Miljöpartiet. Jag vill naturligtvis också önska alla en glad sommar och så vidare och hoppas att midsommarfirandet blir trevligt.

Herr talman! Problemet med felaktig läkemedelsanvändning har flera varit inne på i debatten. Jag vill ta oss tillbaka till något som hände för ganska länge sedan, men som fortfarande förtjänar uppmärksamhet.

Äldre är ofta särskilt utsatta. För cirka 15 år sedan fick problematiken stor uppmärksamhet genom ett fall med en kvinna som hette Gulli Johansson. Man trodde att hon låg för döden, och när hon i sitt tillstånd inte längre kunde ta de läkemedel som hon var ordinerad började hon helt oväntat piggna till. Det rullades upp att hon under många år hade varit helt övermedicinerad och knappt vid medvetande av läkemedlens sammantagna effekter och biverkningar. När hon några år senare dog, beskrevs hennes situation som att hon hade förlorat elva år av sitt liv på grund av felaktig medicinering.

Miljöpartiet föreslog i samband med fallet ett inrättande av en lex Gulli. Tanken med den var att införa en anmälningsskyldighet om personalen misstänker läkemedelsvanvård genom att någon drabbas av allvarliga läkemedelsrelaterade problem som en följd av felaktig förskrivning.

Någon lex Gulli infördes aldrig, men ett antal andra åtgärder som förbättrar situationen för äldre med koppling till läkemedel har vidtagits. Enligt patientsäkerhetslagen, som kom 2011, ska förväxlingar, felaktiga förskrivningar och feldoseringar av läkemedel anmälas. Det är tänkt att de närstående ska få möjlighet att delta i patientsäkerhetsarbetet. Klagomål kan anmälas till Socialstyrelsen.

Socialstyrelsen har också kommit med föreskrifter som ställer krav på att personer som är 75 år eller äldre och som har fler än fem läkemedel förskrivna minst en gång per år ska erbjudas regelbundna läkemedelsgenomgångar. Hur detta i praktiken fungerar är svårt att säga, och helt klart är det många äldre som inte känner till att detta är en rättighet och något som ska ske. Arbetet med att säkerställa att detta fungerar måste alltså förbättras.

Miljöpartiet anser även att begränsningen avseende ålder och antal läkemedel bör ses över när det gäller rättigheten till förenklad läkemedelsgenomgång. Läkares ansvar bör också tydliggöras när det gäller frågan om att genomföra en enkel läkemedelsgenomgång vid varje ordination av läkemedel samt vid andra behandlingssituationer där det bedöms lämpligt. Slutligen bör fördjupade läkemedelsgenomgångar genomföras när äldre flyttar in i ett vård- och omsorgsboende och därefter årligen. Regeringen bör se över alla dessa frågor. Kanske är det ändå dags för en lex Gulli.

Herr talman! Som också har nämnts av kollegor här tidigare har FN:s barnrättskommitté nyligen granskat Sverige gällande hur väl vi lever upp till barnkonventionen. Granskningen publicerades i mars, och kommittén noterade med oro nivån av depression, oro och självskador bland barn samt den långa väntetiden till psykiatrisk vård. Enligt en artikel i DN, som bevakade det här, har antalet barn upp till 17 år som tar antidepressiv medicin ökat med 190 procent på tio år, vilket är mycket högre än i våra grannländer.

Det är oerhört viktigt att alla barn och unga som har problem med psykisk ohälsa får den hjälp de behöver. Köerna måste kortas och rätt hjälp sättas in i tid. Rätt hjälp kan vara medicin, men det kan också finnas andra åtgärder och insatser som kan hjälpa. Resurser för att korta köerna och säkerställa att alla unga får rätt hjälp i tid måste alltså säkerställas. Samverkan mellan olika vårdinsatser måste fungera, och det ska finnas tydliga riktlinjer och gränsdragningar mellan bup och andra instanser i samband med läkemedelsförskrivning. Därför bör regeringen ta initiativ till en genomgång av gällande riktlinjer för medicinering av barn och unga.

Herr talman! Vi verkar ta upp ungefär samma frågor i den här debatten. Nu tänkte jag säga någonting om tandvården. Sverige borde få ett sammanhållet hälso- och sjukvårdssystem. Ingen ska behöva avstå från förebyggande eller nödvändig tandvård av ekonomiska skäl. Vi lever i dag allt längre, och allt fler äldre har kvar fler av sina egna tänder. Detta ökar behovet av regelbunden tandvård. Arbetet med att skapa en jämlik tandvård som är tillgänglig för alla måste fortsätta.

Regeringen har aviserat att man avser att under mandatperioden se över tandvårdens högkostnadsskydd för att det mer ska efterlikna det högkostnadsskydd som finns i övrig vård. Man har också sagt att de äldre personer som har sämst munhälsa ska prioriteras. Vi tycker att det är mycket positivt att regeringen klargör att man vill göra något åt de höga kostnadsnivåer som drabbar enskilda och att man lyfter frågan om högkostnadsskydd. Miljöpartiets målsättning är att tandvården ska ingå i samma högkostnadsskydd som vården i övrigt för alla på det sätt som är möjligt utan att tandvårdens nuvarande möjligheter att till exempel ligga i teknisk framkant och bedriva friskvård hotas. Det är angeläget att få på plats den utlovade utredningen, där man kan ta hänsyn till alla dessa utmaningar.

Herr talman! Slutligen vill jag säga något om läkemedlens miljöpåverkan. Det finns mycket att göra för att se hur denna kan reduceras. Regeringen bör vidta åtgärder för att EU ska ställa strängare miljökrav på läkemedelstillverkningen i syfte att eliminera fler skadliga ämnen än i dag. Regeringen bör också verka för att EU ska tillåta medlemsstaterna att besluta om att direkt miljöfarliga läkemedel inte ska få säljas receptfritt.

Här har ofta läkemedlet diklofenak nämnts. Regeringen borde låta utreda hur försäljningen av produkter som innehåller diklofenak kan regleras hårdare. Nu har jag sett flera gånger på apoteket att de själva har märkt hyllorna och påpekat att det här är ett mycket miljöfarligt läkemedel, men här finns det mer att göra. Det ligger i allas intresse att motverka skadlig miljöpåverkan på alla områden. Läkemedelsproduktion och användning av läkemedel får inte göra människor sjuka.

Jag yrkar bifall till reservation 6 men står självklart bakom alla Miljöpartiets reservationer.

Herr talman! I förra veckan anordnade riksdagens tvärpolitiska barnrättsnätverk ett mycket efterlängtat seminarium. Det handlade om de rekommendationer som FN:s barnrättskommitté gav till Sverige efter den senaste granskningen. På plats i Förstakammarsalen fanns flera av de organisationer som bidragit till civilsamhällets rapport om sakernas tillstånd i Sverige.

Det var många fina anföranden, och de har nämnts av några tidigare talare här i dag. Ett par av dem fastnade särskilt hos mig, bland annat från en representant för organisationen Knas Hemma. Hon redogjorde för olika erfarenheter av att hamna i samhällets vård och att inte ha bra erfarenheter av det - att inte känna sig trygg och omhändertagen. Hon avslutade med orden: Ni har ansvar för att jag ska få en trygg uppväxt. Det är en bra ingång till dagens anförande.

Det finns många akuta problem som berör barn i Sverige i dag, och vi måste bli oerhört mycket bättre på att tillgodose barns behov av stöd och insatser. Alla barn har rätt till en trygg uppväxt, och när föräldrarna inte klarar av detta blir samhällets kapacitet helt avgörande. Socialtjänsten, men också skolan, barnavårdscentraler och mödravårdscentraler måste ha resurser och möjligheter att göra nödvändiga insatser i tid. Annars säkerställer vi helt enkelt inte alla barns rätt till en trygg uppväxt, och vi säkerställer inte att alla barn får chansen att utvecklas till sina bästa jag. Kommunernas rop på pengar måste hörsammas.

Herr talman! Barnkonventionen är svensk lag sedan den 1 januari 2020. Men Sverige har fortfarande inte ratificerat det tredje tilläggsprotokollet till konventionen. Det skulle göra det möjligt för barn som upplever att deras rättigheter har kränkts att klaga direkt till FN:s barnrättskommitté. Ett av de viktigaste verktygen för att förverkliga barns rättigheter är just möjligheten att utkräva dessa och få upprättelse. En utredning arbetar just nu för att se över barns möjligheter att utkräva sina rättigheter, och där är ratificeringen av det tredje tilläggsprotokollet en viktig del. Miljöpartiet kommer att följa utredningens arbete, och vi vill att Sverige skyndsamt ratificerar tilläggsprotokollet.

FN:s barnrättskommitté lyfte också bristen på en oberoende klagorättsmekanism i sina rekommendationer till Sverige. Vi borde förenkla förfarandena för att lämna in klagomål inom befintliga mekanismer och säkerställa att alla barn känner till att de har rätt att lämna in klagomål och att erhålla erforderligt stöd för att lämna in klagomål, menade kommittén. I ljuset av både de alldeles nyligen avslöjade missförhållandena på Sis-hemmen och andra tidigare inrapporterade missförhållanden rörande barn i samhällets vård är detta uppenbarligen något alldeles nödvändigt. Det ska inte krävas ytterligare en vanvårdsutredning.

Under seminariet som barnrättsnätverket anordnade förra veckan talade också en representant för organisationen Maskrosbarn. Hon berättade om sina egna erfarenheter och om varför en barnvänlig klagorättsmekanism behövs. Jag tänkte att jag skulle återge en del av hennes tal. Hon berättade: Jag är ett av många barn som inte hade en vuxen som ville, kunde eller hade möjlighet att strida för mig när jag träffade en myndighet. Det var också den stora anledningen till att jag träffade dessa myndigheter - att jag inte hade tillräckligt många trygga vuxna i min närhet. Jag var inte heller tillräckligt gammal för att strida för mig själv, och jag kände inte att jag hade så mycket att säga till om över vad de ändrade i mitt liv.

Lite senare fortsatte hon med dessa ord: Jag skulle vilja att du tänker dig att du är 13 år och att du för allra första gången har berättat för en vuxen om hur du har det hemma, med föräldrar som utsätter dig för våld. Så nu sitter du på möte på socialtjänsten, och du är livrädd för vad som kommer att hända. Kommer du att flytta från det hem som inte alls är bra men som är det enda du någonsin har haft? Kommer de att berätta för dina föräldrar? Kommer du att flyttas långt från din skola och dina kompisar? Vad vågar du säga till socialsekreteraren som du aldrig tidigare har träffat? Hade inte du då också velat ha en vuxen vid din sida, som stöttade dig, slogs för dig och berättade för dig vilka rättigheter du har?

Herr talman! Slutligen vill jag lyfta ytterligare några områden som dagens debatt berör. Miljöpartiet anser att det behöver uppmärksammas att barn och unga som placeras med stöd av LVU på grund av sexuell exploatering har varit utsatta för ett övergrepp. Stödet för dessa barn och unga måste utformas efter det. Regeringen bör ge en lämplig myndighet i uppdrag att utreda om den omständigheten att någon varit utsatt för sexuell exploatering är en rimlig grund för placering på särskilt ungdomshem.

Ett annat område jag vill lyfta allra sist i mitt anförande rör internationella adoptioner och situationen för internationellt adopterade. Också på detta område anordnades nyligen ett riksdagsseminarium där flera olika organisationer framförde sina krav. Bland annat lyftes behovet av rätten till tillgång till dokumentation rörande det egna fallet.

Miljöpartiet anser att regeringen bör låta tillsätta en utredning om hur internationella adoptioner bör organiseras, godkännas, kontrolleras och följas upp samt behoven av författningsändringar vad gäller arkiv och dokumentation av adoptioner till Sverige. Det bör även utredas hur stödet till de internationellt adopterade ska se ut och vem som ska vara ansvarig för detta. Det finns i dag möjlighet till stöd för adopterade som söker efter sina rötter, men det behövs även en översyn av behovet av ett särskilt stöd till de som upptäcker att deras adoption har skett på ett felaktigt sätt. Dokumentation om adoptioner ska därför kunna tillhandahållas en adopterad person. Regeringen bör vidta åtgärder på alla dessa områden.

Jag yrkar bifall till reservation nummer 38, men jag står naturligtvis bakom samtliga reservationer från Miljöpartiet.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 14 juni.)

Herr talman! Sverige ska ju vara ett land där alla har möjlighet att leva sina liv på bästa sätt. Alla ska ha möjlighet att utifrån sina förutsättningar utforma sitt liv efter egna önskemål. Samhället ska bistå med stöd så att detta blir möjligt, men det är den enskilde som ska vara styrande över det egna livet.

Det var bland annat för att säkerställa att det här skulle vara möjligt för alla som lagen om stöd och service en gång infördes. Sedan dess har vi tyvärr sett en hel del försämringar och urholkningar ur det som var tänkt att vara en rättighetslagstiftning för människor med funktionsnedsättningar. I dagens debatt vill jag liksom föregående talare lyfta upp några av dessa utmaningar.

För att personlig assistans ska fungera bra behöver arbetsvillkoren för att vara personlig assistent vara tillräckligt bra. Det kan de inte vara om schablonersättningen är för låg. Många bolag och föreningar som anställer personliga assistenter larmar nu om att de låga uppskrivningarna av ersättningen håller på att utarma deras möjligheter att rekrytera och behålla assistenter och att bedriva ett seriöst och bra arbete.

När uppskrivningen bara görs med 1,5 procent, som var fallet i regeringens budget, blir resultatet att nivån utarmas år för år. Schablonens nivå påverkar förstås vilka löner man kan ge, men en höjning gör också att man kan börja värdera medarbetare med lång erfarenhet och kompetens när det är viktigt, ge handledning och utbildning med mera.

Miljöpartiet anser att nivån bör skrivas upp med 5 procent. Vi anser också att regeringen snarast bör återkomma med förslag om en långsiktig, stabil och förutsägbar modell för uppskrivning av assistansersättningen framöver. Vår föreslagna höjning är tänkt som ett första steg på vägen mot att i slutet av mandatperioden kunna sluta det gap som har uppstått efter ett flertal år med alltför liten uppskrivning.

Herr talman! Förutom de ekonomiska utmaningarna finns också andra problem när det gäller den personliga assistansen. LSS var, som jag nämnde, från början en rättighetslagstiftning som skulle garantera individen grundläggande rättigheter baserat på behov. Som många av organisationerna på området har uppmärksammat oss på kan detta inte längre sägas vara fallet. LSS måste återupprättas. Regeringen borde därför tillsätta en utredning i syfte att stärka LSS med målsättningen att återupprätta lagens grundintentioner och utifrån det utveckla och modernisera lagstiftningen.

Det är också centralt att betänkandet från Huvudmannaskapsutredningen bereds skyndsamt och att riksdagen snarast får möjlighet att ta ställning till ett förslag om ett statligt huvudmannaskap för personlig assistans. Eftersom Huvudmannaskapsutredningen aldrig fick det tilläggsdirektiv som riksdagen i mars 2022 tillkännagav för regeringen att man önskade och som handlade om att även utarbeta förslag som säkerställer att samtliga hjälpmoment för alla grundläggande behov ska vara assistansgrundande är det centralt att på annat sätt säkerställa att just detta sker.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Stöd till personer med funktionsnedsättning

Utvecklingen av Försäkringskassans bedömningar av begreppet grundläggande behov är ett stort och akut problem. Reglering och praxis har hamnat alltför långt bort från det som var grundtanken med LSS. Lagen bör ses över så att samtliga hjälpmoment för alla grundläggande behov ska ge rätt till personlig assistans. Regeringen bör alltså snarast tillsätta en utredning som återupprättar lagens grundintentioner.

Herr talman! Alla människor, oavsett funktionsvariation eller förmåga, ska ha lika rättigheter och möjligheter. Samtidigt vet vi att svensk lagstiftning på flera håll brister när det gäller att säkerställa detta. Miljöpartiet vill därför att en utredning tillsätts för att ta fram ett överskådligt förslag på hur svensk lagstiftning bäst bör utformas för att fullt ut leva upp till FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Utredningen bör bland annat ta ställning till om funktionsrättskonventionen bör gälla som svensk lag precis som barnkonventionen.

Hot och hat mot funktionsnedsatta måste få ett slut. I dag skyddas funktionsnedsatta människors rätt till icke-diskriminering genom diskrimineringslagen. Funktionsnedsättning är alltså en särskild diskrimineringsgrund, precis som till exempel kön, etnisk tillhörighet och religion eller annan trosuppfattning. Men medan de flesta andra diskrimineringsgrunder - inte alla - finns med i brottsbalkens paragraf om hets mot folkgrupp omfattas inte funktionsnedsättning. Miljöpartiet vill därför tillsätta en utredning om hur det straffrättsliga skyddet kan stärkas. Lagstiftning har som vi vet en betydande inverkan på människors attityder. Genom lagstiftning signalerar samhället vad som är rätt och fel, i det här fallet genom att klargöra att hatiska och fördomsfulla uttalanden mot funktionsnedsatta grupper och individer är ett brott.

Herr talman! Jag vill nämna ytterligare ett par frågor som är av stor vikt för människor med funktionsnedsättning. Att ha tillgång till hjälpmedel som fungerar kan vara helt avgörande för om man känner sig sjuk eller funktionshindrad eller inte. Miljöpartiets allmänna hållning är att det måste vara smidigt och enkelt att få hjälpmedel. Vi är också mycket måna om att det inte får riskera att bli så att en del inte har råd att skaffa de hjälpmedel som behövs, till exempel att en förälder inte kan betala kostnaden för det hjälpmedel som barnet behöver eller att en äldre person inte klarar en sådan utgift. Hjälpmedel måste ses som något lika självklart som tillgång till vård efter behov i övrigt. Miljöpartiets uppfattning är därför att hjälpmedel ska ingå i högkostnadsskyddet.

Stöd till personer med funktionsnedsättning

Det sista jag vill nämna är tolktjänsten. Dagens tolktjänst har brister, särskilt vad gäller nationell likvärdighet. I mars 2022 överlämnade 2020 års tolktjänstutredning sitt slutbetänkande till den förra regeringen. Förslagen har i huvudsak välkomnats av organisationer som företräder de berörda grupperna. Miljöpartiet anser att den svenska tolktjänsten behöver förbättras för ökad nationell likvärdighet och för att möjliggöra för människor som är i behov av tolk att vara verksamma i arbetslivet på lika villkor. Det är därför angeläget att den nya regeringen nu arbetar vidare med förslagen från utredningen.

Jag står bakom alla våra reservationer men yrkar bifall endast till reservation 21.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 15.)

Fru talman! Ulrika Westerlund ska försöka hålla sig kort, fru talman.

Vi har pratat mycket om den svenska könstillhörighetslagen, som firar 51 år i år och som är tydligt präglad av sin tids tankesätt. De värsta människorättskränkningarna har försvunnit, som vi har nämnt tidigare här i dagens debatt. Tvångssteriliseringarna är borta. Kvar finns däremot diverse formuleringar som inte på något sätt är precisa eller går att objektivt fastställa, till exempel att det endast är möjligt att få ändra juridiskt kön om en person "sedan en lång tid upplever att han eller hon tillhör det andra könet" och "sedan en tid uppträder i enlighet med denna könsidentitet". Bedömningen av om detta är fallet görs av en extern part, Socialstyrelsens rättsliga råd. Risken för att kriterier av det här slaget leder till godtyckliga beslut får anses vara mycket hög.

Jag nämnde tidigare Argentinas lagstiftning som kom 2012. I den och andra lagar i andra länder som har tillkommit betydligt senare än den svenska lagen syns skillnaden i perspektiv väldigt tydligt. Där den svenska lagen ställer upp krav på den person som vill ändra juridiskt kön betonar senare tiders lagar dessa personers - individens - rättigheter, till skillnad från statens rättigheter.

Miljöpartiet vill att juridiken ska skiljas från medicinen. Ändring av juridiskt kön ska frikopplas från eventuella vårdinsatser som en person behöver, och ändringen ska baseras på självbestämmande. Den gamla lagen ska bli två nya separata lagar.

I den ibland ganska hätska offentliga debatten har det getts uttryck för att en sådan lagändring skulle innebära en övergång till en helt ny syn på vad kön är. Men vi har ju redan en syn på kön där könsidentitet ligger till grund för det juridiska könet. Det har vi haft sedan 1972, då könstillhörighetslagen först infördes. Om juridiskt kön inte alls anses kunna baseras på könsidentitet utan endast kan baseras på kroppsligt kön skulle vi inte ha någon könstillhörighetslag. Själva poängen med lagen är att möjliggöra ändring av juridiskt kön baserat på individens egen könsidentitet.

Fru talman! Det finns mycket att göra på många områden i det som vi debatterar i dagens betänkande. Jag vill också prata lite om den reproduktiva hälsan i Sverige.

I vår jämställdhetspolitiska motion har vi valt att fokusera mycket på förlossningsvården, och det är flera andra talare som har nämnt detta tidigare. För att säkra förlossningsvården i hela landet och höja kvaliteten på den vill Miljöpartiet ha ett mål om en barnmorska per födande kvinna. För att uppnå detta behövs fortsatta satsningar på betald vidareutbildning för sjuksköterskor och på att förbättra arbetsvillkoren och arbetsmiljön inom förlossningsvården.

Miljöpartiet vill också se en permanent, statligt finansierad storsatsning på förbättrad arbetsmiljö och förbättrade arbetsvillkor genom nyanställningar och höjda löner för personal i hälso- och sjukvård. Barnmorskors genuina yrkeskunnande kring frisk graviditet och förlossning behöver också ges större utrymme och bättre förutsättningar inom vården. För att förbättra vården vid abort och av olika andra tillstånd som till exempel svår smärta vid mens, endometrios och klimakteriebesvär vill vi också att barnmorskors förskrivningsrätt ska utredas.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Prioriteringar inom hälso- och sjukvården

Vi vill också tillsätta en utredning för att se över hela förlossningsvården. Vi behöver bli bättre på att motverka förlossningsskador och att tillvarata olika behov under förlossning. Bland annat vill vi se över om så kallade kulturtolksdoulor som finns i vissa regioner ska spridas till fler. Tryggheten för födande med lång resväg till förlossning måste också säkerställas, bland annat genom att erbjuda boende på patienthotell.

Miljöpartiet vill även att kvinnor och andra som kan bli gravida som inte är svenska medborgare eller bosatta i Sverige ska kunna göra abort här. Det är möjligt sedan 2007. Dock hindras många fortfarande av höga kostnader. För att möjliggöra en verklig tillgång till abort vill vi öppna för subventionerad abort för utländska medborgare. Vi vill också förenkla för hemaborter. När den enskilda gravida själv önskar och det inte finns komplikationsrisk ska det vara fullt möjligt att genomföra aborten hemma. För dem som önskar ska möjligheten givetvis alltid finnas att göra abort på sjukhus.

Fru talman! Det finns många områden där vården behöver förbättras, inte minst vad gäller de sjukdomar som oftast drabbar kvinnor. Vården för endometriospatienter måste förbättras. År 2018 kom nationella riktlinjer för vård av endometrios med ett stort antal rekommendationer som berör diagnostik, behandling och omvårdnad. År 2019 publicerades också en uppföljning och utvärdering av vården av endometrios. Utvärderingen genomfördes till viss del parallellt med att riktlinjerna togs fram, och därför hann regionerna inte anpassa verksamhetens insatser efter rekommendationerna i riktlinjerna. Men Socialstyrelsen identifierade ett antal förbättringsområden, och jag tror att vi är flera som har noterat att förbättringsområdena fortfarande kvarstår.

Fler sjukhus behöver en rutin för smärtlindring vid akuta vårdbesök. Fler patienter behöver erbjudas hormonell behandling. Det behövs en bättre uppföljning av behandlingseffekten. Fler kvinnokliniker behöver ha ett multiprofessionellt endometriosteam, och det behövs en mer strukturerad handläggning inom primärvård och elevhälsa. Det är centralt att riktlinjerna tillämpas, följs upp och utvärderas. Och regeringen bör säkerställa att så sker.

Fru talman! Avslutningsvis vill jag nämna behovet av att förbättra screeningen för bröstcancer. Miljöpartiet anser att regeringen bör arbeta aktivt för jämlik mammografi även för kvinnor över 74 år för att motverka åldersdiskriminering. Vidare bör regeringen utreda införandet av individualiserad bröstcancerscreening och se över frågan om att alla som vill ska få information om sin så kallade brösttäthet i samband med mammografi. Att ha täta bröst ökar risken för bröstcancer. Tyvärr försvårar det också upptäckten vid standardiserad mammografi.

Prioriteringar inom hälso- och sjukvården

Jag står bakom Miljöpartiets samtliga reservationer, men jag yrkar bifall endast till reservation 27.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 24 maj.)

Fru talman! Det är verkligen ett faktum att många som söker könsbekräftande vård inte mår bra. Köerna är många år långa, och på vissa platser i Sverige finns det inte ens någon kö att ställa sig i, för det finns inga läkare som bedriver sådan vård. Då är det felaktigt att uppge att det ens finns en kö, för det finns ingen kö att komma fram i. Det är på många sätt en katastrof för hälsan för gruppen transpersoner.

Jag har hopp om att beslutet om en nationell högspecialiserad vård kommer att förbättra situationen, men det kräver fortsatt att regioner vågar tillskjuta medel för att korta köerna. Att inte göra det är att lämna en stor grupp personer i ändlösa köer utan möjlighet att få hjälp med det som fattas dem.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Prioriteringar inom hälso- och sjukvården

Man kan ha många olika typer av utmaningar i sitt liv. Man kan vara i behov av könsbekräftande vård och samtidigt kanske behöva stöd för att man befinner sig på autismspektrumet eller är deprimerad. Inget av detta utesluter att man samtidigt behöver könsbekräftande vård. Man diskvalificeras inte från könsbekräftande vård - inte heller enligt Socialstyrelsen - för att man också har andra utmaningar. Då behöver man stöd också med dessa andra utmaningar.

Inget av detta löses av att man inte bereds tillgång till könsbekräftande vård eller utredning av huruvida just könsbekräftande vård är det som är bra för just den här personen. Alla som söker sig till den könsbekräftande vården har ju inte behov av könsbekräftande vård. Men den som ska göra den bedömningen är de specialiserade läkarna, inte någon annan. Och bedömningen av vad som kan gynna just en viss person kan inte göras förrän personen befinner sig hos det specialiserade teamet.

Detta med evidens är också ganska knepigt. SBU har gjort ett uttalande där man betonar att det finns mycket vård som bedrivs utan strikt evidens, för det kommer kanske aldrig att riktigt gå att forska så att man uppnår evidens i strikt vetenskaplig bemärkelse. Men man ger ändå vården, för det finns annan erfarenhet som tyder på att den är gynnsam för gruppen. Att politiker sätter ned foten på detta strikta sätt är mycket ogynnsamt för en utsatt grupp.

Fru talman! Det här blir en lite spontan replik; det handlar såklart om det sista som ledamoten tog upp.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Prioriteringar inom hälso- och sjukvården

Jag tror att vi alla här är överens om att vård ska bedrivas baserat på beprövad erfarenhet och vetenskap. Är det något särskilt som skiljer ut den könsbekräftande vården och gör att just den ska granskas, eller finns det anledning att även granska andra ingrepp och annan vård som ges, där det också kan finnas personer som har ångrat sig eller tänker att de inte riktigt fick all information? Det kan röra sig om artrosoperationer, gastric bypass eller alla möjliga typer av ingrepp där en ganska stor andel personer ångrar sig.

När det gäller den könsbekräftande vården finns det några personer som har uppgett att de inte är nöjda med den vård de har fått. Det kan handla om allt möjligt. Det kan handla om att det inte blev så bra att leva med min nya kropp som jag trodde att det skulle bli, vilket kan bero på till exempel samhällets transfobi, att man inte fick ett så bra bemötande som man trodde av nära personer eller att man inte är helt nöjd; det blev inte riktigt så bra med kroppen som jag trodde att det skulle bli. Det behöver inte handla om att vården var fel.

Den könsbekräftande vården har precis blivit nationell högspecialiserad vård. Det finns kunskapsstöd på området som Socialstyrelsen publicerar. Är det något särskilt med just den vården som gör att den förtjänar någon annan typ av granskning än den som professionen står för? Jag är självklart av uppfattningen att det är professionen som bedömer på vilka grunder vård ska ges, hur den bäst ska ges och vad som ska krävas i form av vetenskap, annan erfarenhet eller evidens för att en viss typ av vård ska erbjudas. Är det något särskilt med just den här vården?