Ulrika Westerlund

Herr talman! Jag tackar Thomas Ragnarsson för svaret.

Jag tror att det har förekommit stridigheter inom flera olika regeringar, och jag är rädd att de stridigheterna inte handlar om saker som egentligen förtjänar den här typen av uppmärksamhet. Det är därför jag lägger ett visst tryck på detta nu.

Detta är en diskussion som i den offentliga debatten till viss del har spårat ur. Man tolkar det som att detta är en lagändring som skulle kunna påverka många fler personer än dem som faktiskt berörs, det vill säga den lilla grupp som vill ändra juridiskt kön. Det är en uppenbar minoritet i samhället. Alla möjliga märkliga påståenden har framförts i debatten, och jag är rädd att denna utdragna process tyvärr beror lite på det - att det inte bara handlar om de prioriteringar som alla regeringar självklart måste göra utan även om att man har låtit sig påverkas av saker som faktiskt inte riktigt stämmer.

Som tur är för oss, skulle man ju kunna tycka, har vi grannländer som vi brukar tänka är väldigt lika oss. Det gäller till exempel Norge. Till den norska hbtqi-rörelsens stora glädje - och till den svenska rörelsens irritation - tog man i Norge i princip förslaget i vår utredning från 2014 och införde den lagen i sitt eget land. Vi har alltså fortfarande inte lyckats med detta, trots att detta var en svensk statlig utredning. Norge antog i princip det förslag som fanns i utredningen, men man ändrade åldersgränsen till sex år. Det gäller alltså ändring av juridiskt kön, inte några ingrepp eller medicinska behandlingar av något slag. Annars antog man förslaget i princip som det såg ut i utredningen. Det gjorde man 2016. Här skulle vi kunna studera Norge. Hur har det gått i Norge? Har det inneburit några problem av det slag som ibland flaggas upp i debatten? Svaret från riksdagens utredningstjänst när jag frågade den var: Nej.

Det har funnits vissa mindre tillämpningsproblem och vissa utmaningar för människor som har ändrat juridiskt kön. Det har vi redan här i Sverige. Det blir problem att få ut betyg, intyg och så vidare i ditt nya namn och personnummer. Men så är det redan. Det är någonting som ändå måste åtgärdas.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Prioriteringar inom hälso- och sjukvården

Jag önskar att jag kunde dela ledamoten Ragnarssons optimism inför att det kommer en proposition inom närtid. Jag hoppas att vi kan räkna med ledamoten i påtryckningsarbetet internt inom regeringspartierna för att det ska bli verklighet.

Herr talman! Här kommer denne "någon" som nämnde den förändring av lagen som gjordes för tio år sedan! Det var en ganska stor förändring som handlade om att få bort tvångssteriliseringarna, och det var ju bra att hbtqi-rörelsen lade allt krut på det eftersom det sedan visade sig ta så otroligt lång tid att få till resten av ändringarna.

Jag ska läsa en fri översättning av delar av Argentinas lag på detta område. Den kom 2012. Det står: Alla människor har rätt till erkännande av sin könsidentitet, till att fritt utveckla sin person i enlighet med sin könsidentitet, till att behandlas i enlighet med sin könsidentitet och, särskilt, till att identifieras på så sätt i dokument som visar en persons namn, bild och kön.

Man lägger sedan ut texten jättemycket om att det aldrig någonsin ska ställas krav på medicinska behandlingar, utredningar eller liknande utan att detta helt enkelt handlar om individens självbestämmande. Vilken könsidentitet du eller jag har vet ingen annan än vi själva, och därför blir alla typer av bedömningar med nödvändighet godtyckliga.

Detta har hela den europeiska, och närmast hela den globala, hbtqi-rörelsen förstått och tryckt på för väldigt länge. Det gäller även Öppna Moderater, Öppna Kristdemokrater, HBT-liberaler och den europeiska paraplyorganisationen för hbtqi-organisationer på EU-nivå; jag tror att den heter Centre-Right. Alla är överens om att det är detta som ska gälla.

Sverige är nu sist i Norden med att införa en lag som bygger på självbestämmande, och vi är omsprungna av inte bara länder som Argentina - som var först ut i hela världen - utan även Malta, Irland och Spanien. Jag har väldigt svårt att förstå varför det inte går att komma vidare i just Sverige. Vad är det som gör att vi är så speciella?

Min fråga till ledamoten är därför: Vad är ledamotens uppfattning? Är självbestämmande en bra idé när det gäller ändring av juridiskt kön?

Fru talman! Jag tackar för svaret.

Väntetiderna inom vården skulle kunna kortas om den här lagändringen genomfördes. Poängen med lagändringen, så som den såg ut i det utkast till lagrådsremiss som Miljöpartiet och Socialdemokraterna stod bakom, var nämligen att man helt skulle separera medicin och juridik från varandra.

I nuläget får läkare, som håller på med väldigt angelägen vård, lägga tid på saker som inte har med vården att göra, för att tillfredsställa bedömningar som sedan ska göras i Socialstyrelsens rättsliga råd gällande ändring av juridiskt kön. Det har alltså ingenting med eventuella medicinska behandlingar att göra. Det är viktigt att komma ihåg i den här diskussionen.

Jag noterar ett engagemang hos Christian Carlsson. Men det speglar också lite av den förvirring som ofta har varit i debatten när man blandar ihop juridiken och medicinen. Jag tänker att det är en olycklig konsekvens av att lagstiftningen som är 51 år gammal, lika gammal som jag, speglar den tidens tänk. Man blandade ihop medicinska ingrepp, till exempel tvång på sterilisering för den som ville ändra juridiskt kön, trots att ändring av juridiskt kön inte har någonting med medicinsk behandling att göra.

Jag är helt med på att ingen ska tvingas in i ett tänk. Man ska inte behöva medicinsk vård, genomgå behandlingar eller göra ingrepp, vare sig de är irreversibla eller inte. Det är inte vad detta handlar om. Det här handlar om att ändra reglerna för vad som ska gälla för ändring av juridiskt kön.

Sedan ska vården bedrivas på bästa tänkbara sätt, enligt vetenskap, beprövad erfarenhet och så vidare. Jag är glad över att beslutet från Socialstyrelsen om att göra vården till nationell högspecialiserad vård har materialiserats nu. Det har hänt mycket där.

Men nu diskuterar vi själva lagstiftningen, som handlar om ändring av juridiskt kön och vikten av att separera det från medicinen. Jag undrar hur ledamoten Carlsson ser på det.

Fru talman! Det betänkande vi debatterar i dag är väldigt brett. Nu tänker jag byta ämne och ta er tio år tillbaka i tiden. För exakt tio år sedan i går satt jag på läktaren när riksdagen beslutade att stryka tvångssteriliseringar ur lagtexten, alltså tvånget på sterilisering för den som vill ändra juridiskt kön. Rättsväsendet hade hunnit före politiken genom en dom i kammarrätten i december 2012.

Jag var aktiv i hbtqi-rörelsen, och vi hade funderat väldigt mycket på om vi skulle ha tryckt på mer för en större översyn av hela lagen direkt. Till slut bestämde vi oss dock för att inte chansa utan fokusera på att få bort den grövsta människorättskränkningen ur lagen först. Det var tur, för jag tror inte att vi hade kunnat föreställa oss att vi skulle hålla på och debattera samma lag - en debatt som är ganska lik den förra men nästan ännu värre - nu tio år senare.

Min fråga handlar alltså om könstillhörighetslagen. Den låg på den förra regeringens bord, och den ligger på den här regeringens bord. Vi lovades en proposition i februari. Den har vi ännu inte sett.

Det är uppenbart att det finns väldigt olika uppfattningar i regeringen. Min fråga till Christian Carlsson är helt enkelt vad Christian Carlssons uppfattning är. Borde könstillhörighetslagen ändras, och borde ändring av juridiskt kön baseras på självidentifikation?

Fru talman! Denna proposition är efterlängtad. Miljöpartiet har länge arbetat för stärkta rättigheter för barn, och vi var drivande i att barnkonventionen skulle bli svensk lag. Vi har också en längre tid drivit den fråga som debatteras här i dag om att barn vid lägre ålder än vad som tidigare har varit möjligt ska ha möjlighet att få del av egna insatser som de själva vill ha, även om föräldrarna inte ger sitt samtycke. Det handlar om att tillämpa ett barnperspektiv i praktiken och om insatser som vi tror kommer att vara verkningsfulla. Varje steg i riktning mot att barn blir egna rättssubjekt är viktigt.

Under Miljöpartiets tid i regering drev Åsa Lindhagen, så som då var jämställdhetsminister och ansvarig för frågor om barns rättigheter, igenom att en utredning skulle tillsättas för att en lagstiftning skulle komma på plats. Därför välkomnar vi såklart dessa lagändringar. De kommer att leda till att fler barn vågar och ser en mening med att söka hjälp. Det är också ett steg mot att barnperspektivet och barnrättsperspektivet kommer att växa sig starkare generellt.

Samtidigt skulle vi vilja se ytterligare förstärkningar för att stärka barns egen rätt till insatser, och jag tänkte nämna några av dem.

Fru talman! Miljöpartiet vill se ett kompletterande förslag som gör det möjligt även för yngre barn att få öppna insatser utan vårdnadshavares samtycke. Åldersgränsen för när barn ska kunna få egna insatser, även om en förälder inte samtycker, föreslås nu bli 12 år i stället för 15 år. Miljöpartiet tycker att det måste kunna vara möjligt även för yngre barn att få sådana insatser. Att till exempel delta i en stödgrupp med andra barn till föräldrar med missbruksproblem eller psykiska problem kan en tioåring mycket väl vilja även om en förälder säger nej.

Flera organisationer och myndigheter resonerar på liknande sätt. Bris skriver i sitt remissvar till denna utredning att de inte vill ha en fast åldersgräns, eftersom det bland annat får till följd att yngre barn med tillräcklig mognadsgrad och förståelse för innebörden och konsekvenserna av insatserna lämnas utan hjälp. Även Barnombudsmannen anser att det kan finnas skäl att överväga om även barn yngre än tolv år, beroende på förutsättningarna, skulle kunna få ta del av öppna insatser utan vårdnadshavarens samtycke.

Vi anser att regeringen borde återkomma med ett kompletterande förslag som innebär en möjlighet för yngre barn att omfattas och hur en sådan regel på bästa sätt bör utformas.

Fru talman! När barnet har hemförhållanden som är svåra men föräldrarna inte vill ta emot frivilliga insatser och kriterierna för LVU inte är uppfyllda bör vi kunna ställa större krav på insatser för föräldrarna. En sådan lagstiftning tycker vi också borde utredas.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT En sänkt åldersgräns för öppna insatser till barn utan vårdnads-havarens samtycke

Organisationen Maskrosbarn lyfter i sitt remissvar fram att Norge och Danmark har en sådan tvingande lagstiftning när det gäller öppna insatser till vårdnadshavare och att Sverige skulle behöva tillsätta en utredning för att det ska bli möjligt även här. Även Socialstyrelsen pekar på att utökade möjligheter att ställa krav på föräldrar att ta emot insatser skulle kunna öka förutsättningarna för att åstadkomma förändringar. Miljöpartiet delar denna uppfattning.

Fru talman! Miljöpartiet vill också utreda sänkt åldersgräns för processbehörighet. Regeringen menar att det inte är nödvändigt att sänka åldersgränsen för så kallad processbehörighet från dagens 15 år för att ge barn från 12 år rätt till öppna insatser även utan vårdnadshavares tillstånd. Men så länge barn inte har denna processbehörighet kan de inte överklaga ett beslut från socialtjänsten. Om ett barn vill ha en öppen insats som en förälder säger nej till och som socialtjänsten inte anser är behövlig, eller om socialtjänsten ger en annan insats än den som barnet efterfrågar, kan barnet inte få detta prövat rättsligt. Barnet kan inte heller göra en egen ansökan om insatsen, utan behovet väntas komma till socialtjänstens kännedom på andra sätt.

För att vidga barns rättigheter kopplat till denna förändring anser vi att regeringen bör tillsätta en utredning för sänkt åldersgräns för processbehörighet. Då bör såklart både för- och nackdelar med en sådan förändring övervägas. Det kommer att beröra barn även i andra situationer, men det är i högsta grad angeläget för detta sammanhang.

För att stärka barns rättsliga ställning vill jag också påminna om att Miljöpartiet driver att barn ska ha rätt till ett eget ombud i alla mål som rör boende, vårdnad och umgänge. Även det skulle göra stor skillnad ur ett barnrättsperspektiv.

Fru talman! Avslutningsvis: Allt det som vi pratar om här i dag - barns rättigheter, bra utredningar, bra insatser, överväganden och uppföljningar - ställer stora krav på en fungerande socialtjänst med förutsättningar att göra ett bra jobb och agera förebyggande. Detta i sin tur kräver såklart att socialtjänsten har de ekonomiska och personella resurser som krävs. Att utveckla metoder för att ta barns behov och åsikter på allvar i allt socialt arbete kräver nytänkande och tid. Barns erfarenheter och tankar måste efterfrågas och tas på allvar såväl i början som under och efter kontakt med socialtjänsten.

Jag yrkar bifall till reservation 1.

Fru talman och kära kollegor denna afton! Vi debatterar hälso- och sjukvårdens organisation.

Tillgången till vård är ojämnt fördelad. För Miljöpartiet är det självklart att ett genus- och jämlikhetsperspektiv ska genomsyra all vård och omsorg. Likvärdig vård oberoende av till exempel kön och socioekonomiska faktorer borde vara en självklarhet. De skillnader som i dag finns mellan kvinnor och män inom hälso- och sjukvården kan ta sig uttryck i olika tillgång till vård, olika långa väntetider och olika tillgång till högkvalitativa behandlingar eller läkemedel. Exempelvis visar studier att kvinnor i mindre utsträckning än män får tillgång till bra vård vid hjärtinfarkt eftersom kvinnor ofta visar annorlunda symtom än män och i större utsträckning skickas hem igen medan männen blir inlagda. Det behövs mer forskning på kvinnors sjukdomar och hälsa.

Ojämställdheten i vården tar sig även uttryck i att vård som riktar sig till kvinnor alltför ofta prioriteras lägre än vård som riktar sig till män. Undersökningar har även visat att vårdpersonalens föreställningar och uppfattningar om kvinnor och män har en påverkan på hur de bemöts i vården. Kvinnor måste uttrycka mer smärta för att få samma behandling, och så kallade kvinnosjukdomar ses fortfarande som något som kvinnor förväntas leva med i stället för sjukdomar som kan behandlas.

Kvinnor tas alltså inte på allvar och blir stigmatiserade. Många tvingas till en flerårig kamp för att få korrekt diagnos och behandling för vanliga problem, till exempel endometrios, vestibulit och förlossningsskador. Vi behöver ett feministiskt perspektiv på folkhälsan.

Miljöpartiet ser därför ett behov av att alla regioner öppet redovisar hur jämställd vården är. Det kan handla om hur köerna till och kvaliteten i kvinnosjukvården ser ut och om hur vården arbetar för att göra hälso- och sjukvården mer jämställd. Könsuppdelad statistik ska alltid finnas tillgänglig.

Fru talman! Vården ska vara solidarisk och jämlik. Alla ska känna sig säkra på att välfärden är tillgänglig när de behöver den, oavsett hur deras privata ekonomi ser ut. Vården ska utgå från patienten och hälso- och sjukvårdslagen. Den offentligt finansierade vården ska kunna säkerställa vård genom en förbättrad vårdgaranti.

I dag finns stora hälsoklyftor som måste minska. Det kräver både fler strukturella folkhälsoinsatser och bättre möjligheter att stödja enskilda som vill bryta ohälsosamma vanor. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården. När privata sjukvårdsförsäkringar tillåts utnyttja resurser inom ramen för den offentligt finansierade vården riskerar den här principen att urholkas. Sjukhusen finansieras offentligt och ska inte ha en gräddfil för privata försäkringspatienter. Vården ska alltid hålla en hög kvalitet och ha en god tillgänglighet, så att det upplevda behovet av privata sjukvårdsförsäkringar minskar.

Fru talman! Det är såklart omöjligt att diskutera hälso- och sjukvårdens organisation utan att beröra några av de punkter i Tidöavtalet som påverkar hälso- och sjukvården. Mest uppmärksamhet har kanske frågorna om anmälningsplikt och begränsat tolkstöd fått. Vårdförbundets ordförande Sineva Ribeiro har uttryckt att förslaget om anmälningsplikt vid möte med papperslösa patienter strider mot professionsetik och skulle påverka möjligheterna att skapa förtroendefulla vårdmöten och ge god och säker vård. Förslaget om att ta bort rätten till tolk försvårar ytterligare yrkesutövningen i vården och innebär uppenbara patientsäkerhetsrisker. Den påstådda besparingen kommer snabbt att ätas upp av ytterligare vårdbesök eller vårdskador. Rätten till hälsa gäller alla, och hälso- och sjukvårdens grundläggande principer är tydliga. Vård ska ges med respekt för alla människors lika värde, och de med de största behoven ska ges företräde till vården.

Jag står som vanligt bakom Miljöpartiets samtliga reservationer, men jag yrkar bifall endast till reservation 31, som handlar om vikten av en jämställd och jämlik vård. Jag har också nu i kväll uppmärksammat att vi har missat att ställa oss bakom reservation 10, som lyftes fram av Centerpartiet. Det blir en utmaning för mig att uppmärksamma mina partikollegor på detta vid voteringen nästa vecka.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 10 maj.)

Fru talman! Dagens debatt spänner över ett väldigt brett område. Liksom flera föregående talare tänkte jag framför allt fokusera på frågan om hemlöshet. Där finns det mycket kvar att göra innan Sverige lever upp till den mänskliga rättigheten att alla har rätt till bostad.

Det finns många orsaker till att personer lever i hemlöshet, men allt fler gör det på grund av att det helt enkelt råder brist på tillgängliga bostäder till en rimlig kostnad, så kallad strukturell hemlöshet. I en rapport av Socialstyrelsen från 2017 uppskattas att mellan 10 500 och 15 000 barn var hemlösa vid en given tidpunkt, antingen mer permanent eller växelvis.

Kommunerna har i dag ett bostadsförsörjningsansvar som innebär att det är kommunens uppgift att planera så att det byggs tillräckligt med bostäder. Däremot innebär det inte att kommunen har ett generellt ansvar för att hjälpa personer att få en bostad, förutom om det finns en social problematik med i bilden som gör att insatser från socialtjänsten behövs. Naturligtvis kan omständigheten att man är utan bostad i sig skapa en social problematik.

Det finns ingen typisk hemlös person. I stället är personer i hemlöshet en mycket diversifierad grupp. Skillnaderna är stora mellan olika individer, såsom bakgrund, boendesituation och skäl till att man lever i hemlöshet. Hemlösheten beskriver inte en person utan den situation som personen befinner sig i. Den kan ha sin grund i social problematik, men allt fler människor lever också i hemlöshet på grund av den svåra situationen på bostadsmarknaden. De är drabbade av just en strukturell hemlöshet och behöver inget socialt stöd i övrigt.

Oavsett skäl till hemlösheten har alla människor behov av ett tryggt boende. För dem med social problematik är en trygg boendesituation dessutom ofta en förutsättning för att sociala problem ska kunna hanteras.

För att minska hemlösheten i Sverige behövs ett stärkt nationellt ansvar. Det räcker inte med att olika aktörer jobbar vidare på sitt håll. I Finland har hemlösheten minskat, och vi borde vända blicken mot vårt grannland och dra lärdomar av deras arbete. De har tagit fram en nationell strategi som utgår från den hemlösa personens rättigheter och behov med den tydliga målsättningen att minska antalet hemlösa. Strategin innehåller en tydlig plan för samverkan mellan stat, kommun och lokala aktörer.

Sedan sommaren 2022 har även Sverige en ny strategi för att motverka hemlöshet. Det är av stor vikt att samverkan mellan relevanta aktörer stärks även här då hemlöshet ofta har en komplex problematik och behöver en kombination av lösningar som är individuellt anpassade. Det är självklart glädjande att regeringen fortsätter med detta arbete, och vi kommer att följa det väldigt noga.

Bostad först har nämnts tidigare i diskussionen. Det är en boendemodell där personer som lever i hemlöshet och har en social problematik erbjuds ett ordnat boende direkt och utan några krav som individen först måste leva upp till. Därefter erbjuds även behandling och stöd utifrån individens behov. Genom att få landa i ett eget tryggt boende stärks möjligheterna för individen att även ta tag i andra problem, exempelvis missbruksproblematik.

Det är ett feltänk att tro att samhället underlättar för människor att ta sig ur social problematik om de inte kan få en bostad innan problemen är lösta. Tvärtom kan bostaden vara är en förutsättning för att individen ska ha kraft och ork att lösa övriga utmaningar i livet.

För att stötta kommunerna att klara bostadsförsörjningen kan Sverige även här inspireras av Finland. Där startade man 1985 en stiftelse som kallas Y-stiftelsen 1985. Stiftelsen äger i dag mer än 17 000 lägenheter i över 50 av landets kommuner, och lägenheterna erbjuds personer som har svårt att komma in på bostadsmarknaden.

Genom att köpa spridda lägenheter och delar av hus skulle en liknande stiftelse i Sverige kunna säkra det antal lägenheter som kommunerna inte kan ta fram själva. Lägenheterna hyrs sedan ut till dem som inte kommer in på bostadsmarknaden på egen hand, antingen direkt till individerna eller genom kommuner och andra aktörer som förmedlar lägenheterna vidare.

Vi behöver se till att det byggs bostäder som fler än bara de med en fet plånbok har möjlighet att efterfråga. Vi behöver se till att fler kommuner tar sitt bostadsförsörjningsansvar, att boendemodellen Bostad först implementeras i landets olika kommuner och att möjligheten att skapa en nationell bostadsstiftelse utreds.

Vi behöver också tillförlitlig statistik som tydligt visar på hur situationen för hemlösa har utvecklats över tid. Med utvecklingen av den utbredda hemlösheten som råder i dag behöver statistiken tas fram med tätare mellanrum.

Avslutningsvis vill jag kort säga något om att det just nu ställs höga krav och förväntningar på socialtjänsten. Allt oftare uttrycks det att socialtjänstens arbete är brottsförebyggande. Även om detta såklart ibland är fallet och är en viktig uppgift, är det farligt att hamna i en retorik där allt socialt arbete beskrivs som att det handlar om att förebygga brott. Att få stödinsatser för rimliga livschanser och framtidstro överlag är angeläget också för många personer som befinner sig mycket långt från att vara i behov av brottsförebyggande insatser. Dessa personer har också rätt till stöd.

Socialtjänstens arbete

Jag står såklart bakom Miljöpartiets samtliga reservationer, men jag yrkar bifall till reservation 17, som handlar just om hemlöshet.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 15.)

Herr ålderspresident! I dag debatterar vi Sveriges genomförande av EU:s tillgänglighetsdirektiv. Detta har varit en av de största frågorna för den svenska funktionsrättsrörelsen under många år. Därför tänkte jag lägga en stor del av mitt anförande på att redogöra för något som den största berörda organisationen och en myndighet har sagt i denna kontext, både i remissyttranden till utredningen som låg till grund för propositionen och som kommentar till propositionen.

Funktionsrätt Sverige är en samarbetsorganisation för 49 funktionsrättsförbund som tillsammans representerar cirka 400 000 medlemmar. Funktionsrätt Sverige grundar sig på mänskliga rättigheter, och de driver just medlemmarnas funktionsrätt, det vill säga rätten att fungera i samhällslivets alla delar på lika villkor. I sammanfattningen i sitt remissyttrande till utredningen skriver organisationen bland annat: Tillgänglighetsdirektivet, känt som den europeiska tillgänglighetslagen, antogs 2019 av EU och ska vara infört i nationell lag senast i juni 2022.

Detta hände inte i Sverige.

Man skriver vidare: Lagen omfattar krav på tillgänglighet för produkter och tjänster med syftet att ta bort hinder på den inre marknaden och att stärka förutsättningarna för personer som annars möter funktionshinder att åtnjuta sina mänskliga rättigheter. Under utredningen ställdes dessa syften mot varandra, och tolkningen landade i att prioritera det som ansågs handla om nytta för företagen framför rättighetsperspektivet. Betänkandets slagsida riskerar att leda till att resurser slösas på att slippa genomföra tillgänglighetskrav. Det är långt ifrån syftet med direktivet.

Också Myndigheten för delaktighet hade synpunkter på utredningens förslag, och skrev: Tillgänglighetskrav utgör grunden till tillgänglighetsdirektivet som bland annat syftar till att skapa produkter och tjänster som inte funktionshindrar utan snarar förbättrar för många fler. Genom artikel 24 i direktivet ska de tillgänglighetskrav som ställs få en bredare tillämpning genom att de ska kunna användas där det behöver förtydligas hur tillgänglighetsskyldigheter ska verka. Denna koppling till annan unionsrätt är ett viktigt grundsyfte med direktivet, och artikel 24 kan betraktas som en nyckel eller kugghjul för att klargöra tillämpningen av tillgänglighetskraven i direktivets bilaga 1 i förhållande till nuvarande tillgänglighetsskyldighet i EU-lagstiftningen. Enligt myndigheten behövs det tydliga och effektiva legala verktyg för att visa på möjligheten att använda tillgänglighetskraven i bilaga 1 även för andra varor och tjänster än för dem som definieras i direktivet. Enligt myndigheten kan utredningens bedömning och förslag innebära en risk för att direktivets syfte som det uttrycks i artikel 24 inte efterlevs när direktivet genomförs i Sverige.

När propositionen kom var det tydligt att flera av de problem som lyfts fram av remissinstanserna kvarstod. Jag vill nämna några av dem.

Det första gäller namnet på lagen. Det bör ändras i enlighet med direktivet. Ordet "vissa" borde tas bort så att namnet blir lag om tillgänglighet till produkter och tjänster, annars riskerar vi en begränsning i omfattning och förståelse av innehållet och försvårar framtida lagstiftning i andra sakfrågor.

En titel som motsvarar direktivet är en förutsättning för ett hållbart regelverk eftersom bestämmelser i bilagor om tillgänglighetskrav kan användas i fler sammanhang. Kraven ger förutsättningar för konkurrens, förutsägbarhet och samordning på den inre marknaden och kopplas till nya direktiv och förordningar.

Detta är en väldigt teknisk produkt, som har märkts i tidigare anföranden. Ett annat problem som fortfarande kvarstår är artiklar som saknas från direktivet och som borde införas i svensk författning. Detta gäller bilagorna I och V och flera artiklar. Det finns artikel 2, 3, 24 och 29 i direktivet som borde införas i svensk författning, detta eftersom alla ändringar och undantag i svensk författning innebär ökad risk för fragmentiserat regelverk, vilket är precis det som tillgänglighetsdirektivet har för avsikt att motverka. Det försvårar för konkurrens och inkludering för svenska aktörer.

Några av de problem som detta medför har även påpekats i en avvikande mening från Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centerpartiet i trafikutskottet, där det bland annat konstateras att det finns flera artiklar i tillgänglighetsdirektivet som saknar motsvarighet i regeringens föreslagna nya lag, till exempel i fråga om kraven på tillgänglighet till nödkommunikation till det gemensamma europeiska larmnumret 112.

Regeringen hänvisar i propositionen till att kraven i direktivet på tillgänglighet till nödkommunikation för personer med funktionsnedsättning bör tillgodoses inom ramen för avtalsskrivning mellan staten och SOS Alarm. Vi anser inte att detta är tillräckligt. Denna del av direktivet bör i stället finnas med uttryckligen i svensk författning om lagstiftningen ska vara robust över tid.

Det behövs också en utredning om huruvida en grundlagsändring krävs för att direktivet ska kunna anses helt genomfört i svensk rätt. Lagrådet har lyft fram behovet av en utredning om normgivning och grundlagsfrågor som påverkar förutsättningarna för genomförandet. Jag håller med om analysen att de oklarheter som föreligger om tillgänglighetsdirektivets införlivande och normgivning bör utredas omgående.

Genomförande av tillgänglighets-direktivet

Jag står bakom samtliga våra reservationer men yrkar bifall endast till reservation 9.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 15.)

Fru talman! Kompetensförsörjningen i hälso- och sjukvården är ett av de områden som vi i Miljöpartiet prioriterade allra högst i förra årets valrörelse och sedan också lyfte fram i vårt budgetförslag. Jag har pratat om detta många gånger tidigare i debatterna här, men jag vill ändå återkomma till några av de centrala punkterna också i dag. Vi har även lämnat ett särskilt yttrande om vår satsning från budgeten och valrörelsen i det betänkande som debatteras i dag.

Vi i Miljöpartiet ville se en ny konstruktion där staten tar ett permanent och stort ansvar för att bidra till bättre villkor för personalen i hälso- och sjukvården och i den kommunala vården och omsorgen. För detta ville vi avsätta 9,5 miljarder kronor under 2023 och sedan gradvis bygga ut det hela för att från 2026 få se en permanent statlig satsning om 40 miljarder kronor årligen.

Fler ska vilja söka sig till vården, och fler ska vilja och orka stanna kvar utan att gå ned i tid. Vi ville att denna satsning skulle gå till fler anställda och till höjda löner inom såväl regionernas hälso- och sjukvård som kommunal vård och omsorg.

I detta sammanhang vill jag också nämna återhämtningsbonusen. Det är en satsning som Miljöpartiet har drivit igenom och som innebär att det finns medel hos Socialstyrelsen att söka för arbetsgrupper inom vården och äldreomsorgen som vill pröva att utveckla nya arbetssätt för förbättrad arbetsmiljö, inklusive arbetstidsmodeller. Syftet är att ta vara på personalgruppers egna utvecklingsidéer och ge dem möjligheter att pröva dessa.

Återhämtningsbonusen infördes sommaren 2021 med 300 miljoner kronor i medel och söktes då av 190 kommuner och 16 regioner. Från 2022 har 1 miljard kronor avsatts årligen. Till detta har tillkommit 300 miljoner kronor för att minska eller ta bort så kallade delade turer.

Återhämtningsbonusen, med dess möjligheter till förändring inifrån, är väldigt viktig. Miljöpartiet anser att regeringen bör verka för att göra modellen mer känd och förstärka bonusen med ytterligare 1 miljard.

Fru talman! I det, som sagt, ganska spretiga betänkande som vi debatterar i dag behandlas flera motioner som handlar om de nationella kvalitetsregistren. De är viktiga verktyg för att stärka kvaliteten på vården. Jag vill särskilt nämna några av dem.

Det finns ett nationellt kvalitetsregister för gynekologisk kirurgi. Här ingår operationer som har utförts på grund av endometrios. Det finns dock inte något register som täcker hela den endometriosrelaterade vården, vilket vi anser skulle behövas.

Det finns även ett könsdysforiregister, som berör den könsbekräftande vården. Under lång tid har tillgången till den könsbekräftande vården urholkats, och det nationella kvalitetsregistret för den könsbekräftande vården har till följd av bristande finansiering inte getts tillräckligt goda möjligheter att följa upp vare sig effekterna av vården eller kötiderna. Finansieringen av kvalitetsregistret för könsdysfori måste säkerställas.

Det sista registret jag skulle vilja nämna är ett som inte finns ännu. Det gäller abortvården. Eftersom abortvården är under förändring, på ett positivt sätt, skulle det behöva inrättas ett kvalitetsregister också för denna vård. Kunskapsområdet runt abortvården i Sverige behöver följas och utvecklas. Dessutom behöver regelverket förändras när det gäller vilka professioner som ska kunna lämna information till kvalitetsregister liksom i fråga om vilka data det ska gälla.

Regeringen bör se över alla dessa frågor.

Fru talman! Att vissa vårdkontakter kan ske digitalt har haft både positiva och negativa effekter. Den ökade tillgängligheten kan vara positiv, och här finns fortfarande stor utvecklingspotential med fler tjänster som skulle kunna kopplas till 1177. Tyvärr har den ökade tillgängligheten också inneburit ökade kostnader. Det finns mycket stor anledning att följa hela detta område nära för att kunna säkerställa att de skattepengar som läggs på vården används på det bästa och mest effektiva sättet och att det är de med störst behov av vård som får tillgång till den.

Under flera av mina studiebesök inom vården har just frågan om ersättningen till nätläkarföretag och hur de urholkar vissa regioners budget kommit upp. En del av förklaringen till de ökade kostnader som vi ser nu är att de digitala vårdgivarna på ett helt nytt sätt använder sig av marknadsföring.

Vård är inte vilken tjänst som helst. Vi anser därför att marknadsföringen av sjukvårdstjänster bör regleras. Vi vill se en strängare lagstiftning när det gäller marknadsföring av hälso- och sjukvård och att marknadsföringen präglas av måttfullhet. Detta hoppas vi att regeringen vill utreda.

Det är också angeläget att stärka den demokratiska kontrollen över den digitala vården och att stärka kopplingen mellan digital och fysisk vård för att främja ökad kontinuitet och tillgänglighet. I juni 2022 gav den tidigare regeringen en utredare i uppdrag att se över hur digitala vårdgivare ska kunna bli en del av en mer sammanhållen primärvård där alla aktörer arbetar tillsammans för att tillgodose patienternas behov av vård. Uppdraget ska vara slutfört senast den 15 augusti i år. Det är viktigt att utredningen får fortsätta sitt arbete och att regeringen sedan följer upp frågan.

Fru talman! Hälso- och sjukvården behöver planeras så att situationer med många skadade kan hanteras samtidigt med stora sjukdomsutbrott eller pandemier. Det finns ett antal åtgärder som särskilt bör vidtas.

Arbetet med att klimatanpassa vårdinrättningar behöver skyndas på inför värmeböljor. Antalet vårdplatser behöver också kunna öka avsevärt även i fredstida kriser, med ökad kapacitet i hela vårdkedjan.

Sjuktransporter, lager av sjukvårdsmateriel och spridning av vårdinrättningar bör planeras så att sjukvård som inte kan anstå kan bedrivas i hela landet även vid störningar.

Det behövs ett nationellt ansvar för lager av medicinsk utrustning och relevanta läkemedel som en del i krisberedskapen. Vidare bör regeringen utreda behovet av lagstiftning om att regionerna ska ha ett krav på sig att ha pandemilager för åtminstone tre månaders förbrukning.

För tids vinning yrkar jag bifall endast till reservation 22. Det var ett svårt val, eftersom detta är ett så spretigt betänkande. Jag står dock självklart bakom samtliga Miljöpartiets reservationer.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 3 maj.)

Fru talman! Kritiken mot användningen av avskiljningar på Statens institutionsstyrelses särskilda ungdomshem är mycket omfattande och har pågått mycket länge. Redan 2010 skrev till exempel Barnombudsmannen i sin årsrapport om detta ämne och citerade ungdomar som varit intagna på Sis. En av dessa berättade för Barnombudsmannen om sina erfarenheter:

"Första gången blev jag misshandlad i samband med det. Det har jag polisanmält men inget hände. Det blev tjafs mellan mig och personalen. Två personer höll fast mig, en slog och knäade mig. Jag var helt uppsvullen över ena ögat och läppen, ögonvitan var blodsprängd.

Andra gången gick jag i princip in i isoleringen och var väldigt lugn. Det fanns ingen anledning att hålla mig där så länge. Jag blev ännu mer arg inombords och tänkte vad håller de på med. Jag vet att de inte får göra så här."

Barnombudsmannen lade stor vikt vid att unga som själva varit utsatta skulle få komma till tals i den här rapporten, detta eftersom de inte hade fått komma till tals när Sis själva gjorde en översyn efter att ha fått ett regeringsuppdrag som kom efter det att avskiljningarna hade uppmärksammats stort i medier under 2009.

Barnombudsmannen konstaterade också 2010 att FN:s barnrättskommitté kritiserat Sverige för användningen av isolering av unga. Detta skedde redan 2007. Då menade kommittén att disciplinära åtgärder som isolering och andra straff som skadar barns fysiska och psykiska hälsa är strikt förbjudna. Det innebär att avskiljning endast ska användas i mycket exceptionella fall. FN:s barnrättskommitté rekommenderade Sverige att förkorta den tillåtna tiden för avskiljning med målet att helt avskaffa åtgärden - alltså 2007. År 2010 fick också Socialstyrelsen i uppdrag av regeringen att under året göra särskild tillsyn av tillämpningen av avskiljning på de särskilda ungdomshemmen.

Dagens debatt handlar alltså om en fråga som har både uppmärksammats och kritiserats under lång tid. Det har dessutom vidtagits en stor mängd åtgärder av flera olika regeringar, men alltför lite har hänt. Skrivelsen som vi debatterar i dag handlar om arbetet med riksdagens tillkännagivande om effekten av Statens institutionsstyrelses åtgärder för att minska antalet avskiljningar och vilka fortsatta insatser som krävs för att avskiljningarna ska upphöra. Det tillkännagivandet beslutade riksdagen om i april 2022.

År 2021 publicerade civilsamhällesorganisationen Barnrättsbyrån en rapport om avskiljningarna med titeln ". och jag kunde inte andas" - en granskning av våld mot barn på de statliga ungdomshemmen. Barnrättsbyrån konstaterar i sitt förord: "Att barn och unga vittnar om missförhållanden på SiS är tyvärr ingen nyhet. Under decennier har vi nåtts av rapporter i media och vittnesmål från barn, anhöriga och yrkesverksamma om våld, isolering, kränkande behandling och övergrepp. Tillsynsmyndigheter och utredningar har återkommande konstaterat missförhållanden och enskilda institutioner har fått stänga ner. Samtidigt har rader av åtgärdspaket från både regeringen och SiS själva satts in. Men problemen kvarstår." Av Barnrättsbyråns rapport framgår också att majoriteten av de avskilda är flickor, trots att dessa är i minoritet av de ungdomar som är intagna på Sis.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Avskiljningar vid Statens institutions-styrelses särskilda ungdomshem

Barnrättsbyrån har dessutom publicerat ytterligare två rapporter om problem på Sis - en uppföljning av 2021 års rapport om avskiljningar som kom 2022 och en rapport som hette Vem ska tro på mig? och som handlade om sexuella övergrepp. Den senare gjordes tillsammans med organisationen Childhood. Också denna rapport innehöll chockerande läsning. När 193 fall dokumenteras där personal är förövare av sexuella kränkningar och våld mot de barn som de är satta att skydda och vårda finns det ett mycket allvarligt systemfel. Regeringen och Sis måste säkerställa att inte ett enda barn till utsätts för sexuella övergrepp.

Förutom civilsamhällets fortsatta uppmärksammande av frågan har också FN:s barnrättskommitté - återigen - i år kritiserat Sverige och rekommenderat oss att lagstifta på så sätt att avskiljning och isolering uttryckligen förbjuds. Dessutom rekommenderas vi att säkerställa att barn som är intagna har tillgång till klagomålsmekanismer för att kunna rapportera missförhållanden.

Jag anser i likhet med FN:s barnrättskommitté att avskiljningarna måste upphöra. Ett förbud behöver införas. Det är värdefullt att SBU har fått i uppdrag att utvärdera alternativa metoder och arbetssätt till tvångsåtgärder inom Sis verksamhet samt inom den psykiatriska tvångsvården och den rättspsykiatriska vården, men det framstår som otillräckligt. Med tanke på det allvarliga läget bör regeringen återkomma med en skrivelse om utvecklingen på Sis-hemmen i stort, inklusive utvecklingen för att avskiljningarna ska upphöra. Jag anser även att regeringen behöver ha en plan för utveckling av alternativ till Sis-institutioner och hur man lyfter hela området för att få verkligt anpassade och verksamma insatser för dem som är i behov av det.

Vi kräver en offentlig ursäkt till alla dem som har isolerats felaktigt och till dem som har utsatts för övergrepp av personal på Sis. De bör också få rätt till ersättning. Vi kräver också att de som är placerade på Sis får stärkt rätt till juridiskt ombud och att rättssäkerheten stärks generellt.

Jag står bakom båda våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag endast bifall till reservation 3.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 26 april.)

Herr talman! Min fråga går också till socialminister Jakob Forssmed.

Folkhälsomyndigheten skriver i sin rapport Hälsokonsekvenser av klimatförändring i Sverige att de största riskerna för hälsan med ett förändrat klimat i Sverige fram till 2050 är värmeböljor och fästingburna infektioner: "Med hög sannolikhet leder klimatförändringen även till förändring av pollenallergier, fler översvämningar, sämre dricksvattenkvalitet samt mer vatten- och livsmedelsburen smitta. Med avseende på allvarliga hälsokonsekvenser följer sedan myggburna infektioner och skogsbrand."

Kommer socialminister Jakob Forssmed att vidta några konkreta åtgärder för att skydda vår hälsa mot klimatrelaterade risker?

Fru talman! Det skadar ju aldrig med artighetsutbyten i kammaren så här på kvällskvisten!

Det är ibland frustrerande att delta i diskussioner när vi ser att vi ligger extremt nära varandra i olika reservationer men ändå inte har lyckats enas. Det gäller flera av de reservationer som jag har sett i detta betänkande och som jag har tagit del av under det att jag sedan i går kväll har försökt att förbereda mig för denna debatt.

Jag hoppas att detta innebär att det kommer att bli lätt att enas och gå vidare med frågor som rör till exempel barnets bästa när det gäller vårdnad, umgänge eller andra familjerättsliga frågor. Man måste ta hänsyn till barnperspektivet även när det gäller företeelser som man kanske inte uppskattar, som surrogatmoderskap. Tiden är inne att se över föräldrabalken i dess helhet, i enlighet med förslaget från den utredning som jag just nämnde.

Fru talman! Jag ersätter Katarina Luhr i dagens debatt.

Under Miljöpartiets tid i regering tillsattes två utredningar som jag tror kan få stor betydelse i arbetet för att säkerställa att alla barn har rätt till sina föräldrar, oavsett hur deras familjer ser ut och oavsett hur barnen har tillkommit. Utredningarna har flera förslag som syftar till att säkerställa att alla familjer behandlas jämlikt. Det är av största vikt att förslag från dessa utredningar behandlas och tas vidare så snart som möjligt. Jag vill lyfta fram några av dem.

Det handlar framför allt om SOU 2022:38, som har nämnts tidigare i debatten. Den heter Alla tiders föräldraskap - ett stärkt skydd för barns familjeliv, och undertiteln fångar väl vilken typ av förslag utredningen lägger fram. Vi vill särskilt betona vikten av att föräldrabalken görs könsneutral för att undvika de olika särregleringar som finns i dag och som har gjort lagstiftningen svåröverskådlig.

Ett förslag är att införa det utredningen kallar föräldrafullmakt, vilket kommer att underlätta för familjer där andra än de juridiska föräldrarna tar ett omfattande föräldraansvar. Det finns ju många sådana familjer i Sverige i dag. Miljöpartiet välkomnar det här förslaget, och i nästa steg vill vi även se över möjligheten att ha fler vårdnadshavare än två.

Ett annat förslag från utredningen som Miljöpartiet särskilt välkomnar är utökade möjligheter till adoption. Utredningen föreslår att tidigare familjehemsföräldrar och personer som tidigare varit gifta eller sambo ska ha möjlighet att adoptera barn gemensamt även efter en separation. Detta är mycket positivt ur ett barnperspektiv eftersom det möjliggör att barnets bästa kan tas till vara i det enskilda fallet.

Miljöpartiet vill i förlängningen helt slopa kravet på att vuxna ska ha en viss form av relationsstatus för att kunna få föräldrarelation till ett barn. Relationen till barnet har ju ingenting med de vuxnas inbördes relation att göra.

Ytterligare ett förslag från samma utredning som vi vill uppmärksamma är förslaget om att begränsa möjligheterna till hävande av föräldraskap. Utredningen föreslår att talan måste väckas innan barnet fyllt tre år för att ett föräldraskap ska kunna hävas. Det är en rimlig begränsning ur ett barnperspektiv då det handlar om att skydda barnet mot att ett befintligt familjeliv bryts upp.

Utredningen har varit ute på remiss, och remissinstansernas svar har kommit in. Nu är det dags att skrida till verket med att lägga fram de här förslagen.

Fru talman! I en annan utredning, Nya regler om utländska föräldraskap och adoption i vissa fall, gavs bland annat förslag om föräldraskap efter surrogatarrangemang utomlands. Vi är medvetna om att surrogatmoderskap är en fråga som delar den svenska riksdagen och att det finns många olika uppfattningar även i den allmänna debatten. De här förslagen fokuserar dock på barnets situation.

Det är angeläget att regeringen tar förslagen vidare. Utredningen lades fram för ett par år sedan, och delar av den har redan tagits vidare av den förra regeringen. Det finns dock fortfarande delar som inte har tagits vidare. Svensk lagstiftning behöver anpassas så att barn i Sverige som har tillkommit efter ett surrogatarrangemang utomlands kan få rättsliga företrädare när det krävs för att säkerställa barnets rätt till privat- och familjeliv och barnets bästa.

De förslag som utredningen lämnar öppnar inte för kringgåenden av svensk lagstiftning eller ökad omfattning av surrogatarrangemang i utlandet. Utredningens förslag innebär att det rättsliga erkännandet i Sverige bör ske inom ramen för den befintliga adoptionslagstiftningen och att vissa bestämmelser om adoption inte ska gälla vid synnerliga skäl.

Utredningens förslag i denna fråga utgick till stor del från två avgöranden i Högsta domstolen som uttalade att det var nödvändigt att erkänna en utländsk dom om moderskap trots att det saknas lagstöd i Sverige för det, eftersom det inte fanns något annat sätt att tillgodose barnets rätt till privat och familjeliv och barnets bästa.

Domstolen uttalade i sammanhanget att den negativa inställningen till surrogatmoderskap i Sverige inte i ett enskilt fall kan väga tyngre än principen om barnets bästa och barnets rätt till privatliv. Miljöpartiet instämmer i den analysen. Barnet har ju ingen som helst möjlighet att påverka hur det har tillkommit.

I den diskussion och debatt som vi har haft i dag har det varit tydligt att det är väldigt många som brinner för samma frågor, alltså för barnens bästa. Det är många som har lyft fram olika aspekter av det som ibland bakas ihop och kallas lex Tintin.

Jag hade för någon månad sedan en interpellationsdebatt med justitieministern på det här temat och tittade då bland annat på den utredning som Miljöpartiet var med om att tillsätta när Miljöpartiet satt i regering med Socialdemokraterna, som resulterade i betänkandet Tryggare hem för barn. Vi konstaterade då att denna utredning inte gick så långt som bland andra kvinnorörelsen och barnrättsorganisationerna hade önskat, bland annat när det gäller att det inte kan vara fråga om umgänge eller vårdnad när man har utsatt barnet eller den andra föräldern för våld, vilket har tagits upp flera gånger i dag. Detta är någonting som vi hoppas tas vidare så snart som möjligt.

Det finns många reservationer i detta betänkande. Nu har jag suttit här under hela debatten och funderat på vilken jag ska yrka bifall till. Det är ju flera som har yrkat bifall till reservationer som har med just lex Tintin att göra, så jag väljer att i stället yrka bifall till reservation 19, som handlar om adoption ur ett barnperspektiv.

Herr talman! Nu kan man tro att jag och Karin Rågsjö har synkat våra anföranden. Men så är inte fallet.

Miljöpartiet, liksom Vänsterpartiet, anser att Sverige behöver en folkhälsolag, precis som övriga länder i Norden har. Vi behöver ett regelverk som tydligare än i dag klargör hur ansvaret för folkhälsoarbetet ser ut på lokal, regional och statlig nivå. Ansvarsfördelningen mellan kommuner och regioner i folkhälsofrågor behöver tydliggöras, och kopplingen till miljömålen behöver stärkas.

Ju klarare det är för politiker, tjänstemän och invånare, desto mer sannolikt att folkhälsoperspektivet och folkhälsoarbetet kommer att lyftas fram mer och få större genomslag. Kommissionen för jämlik hälsa skrev i sitt slutbetänkande om behovet av ett sådant klargörande och föreslog en utredning som ska se över om existerande ansvarsområden är tillräckliga eller om en folkhälsolag bättre kan bidra till målet om en god och jämlik hälsa. Miljöpartiet hoppas att detta snart kan bli verklighet.

Det behövs generellt en bred jämlikhetsskapande politik för att uppnå målet om att sluta de påverkbara hälsoklyftorna inom en generation. Skillnaderna i hälsa mellan människor beroende på till exempel var i landet de bor eller vilken utbildning de har måste försvinna. Regeringen bör höja kraven på alla regioner att bedriva ett systematiskt förebyggande hälsoarbete. Alla invånare ska kunna få högkvalitativt stöd, hjälp och råd för att till exempel kunna förhindra undvikbara livsstilssjukdomar och kunna screenas för sjukdomar som kan botas enklare om de upptäcks i tid.

Herr talman! Det finns många åtgärder som kan vidtas för att förbättra hälsan hos olika grupper i befolkningen eller förhindra svår sjukdom, och jag vill särskilt nämna några av dem.

Miljöpartiet anser att regeringen bör överväga initiativ som i alla regioner säkerställer ökad rådgivning och förskrivning av så kallade Prep, det vill säga behandlingar som kan minska risken för att hiv överförs. Det är särskilt viktigt att de som tillhör olika grupper som har en ökad risk för att få hiv-viruset överfört, till exempel män som har sex med män och migranter från vissa länder samt deras partner, får förbättrad tillgång till detta genom riktad information. Det är även viktigt att smittskyddslagens intentioner efterlevs och att tillgången till testning för hiv i regionerna möter de faktiska behoven.

Mäns våld mot kvinnor och annat våld i nära relationer är ett stort folkhälsoproblem, och arbetet mot detta behöver införas som ett nytt målområde i den nationella folkhälsopolitiken.

Miljöpartiet anser att regeringen bör ge Folkhälsomyndigheten i uppdrag att se över behoven för vaccinationsprogram för äldre, vilket också är en fråga som flera här inne har lyft fram i dag. Regeringen bör överväga om vacciner och även screeningar i linje med expertmyndigheternas rekommendationer ska vara kostnadsfria för äldre över en bestämd ålder i hela landet. Som det är nu finns en överhängande risk att människors ekonomiska situation blir avgörande för vilka vacciner de har tillgång till.

Herr talman! Psykisk hälsa och suicidprevention är ett annat högst angeläget område. Regeringen har i regeringsförklaringen aviserat att man ska tillsätta en haverikommission varje gång en människa dör i suicid.

Detta är en fråga som Miljöpartiet har drivit länge, och vi välkomnar verkligen detta. Men jag vill ta tillfället i akt att lyfta fram att händelseanalyser behöver göras även vid självmordsförsök, inte minst eftersom personen det handlar om då är kvar i livet och kan bistå med bättre förståelse för vad som hade kunnat göras för att undvika att självmordsförsöket gjordes. Det blir ett viktigt bidrag till det förebyggande arbetet.

Miljöpartiet vill att Sverige ska vara ett land där det finns bra och verksamma insatser för personer med psykisk sjukdom, psykisk ohälsa och suicidrisk - såväl direkta insatser som förebyggande. Den nationella hjälplinje som fanns tidigare fyllde en viktig kompletterande funktion, och det var många som blev bestörta när den lades ned.

Organisationerna Suicide Zero, Funktionsrätt Sverige och Nationell samverkan för psykisk hälsa har initierat ett upprop och en namninsamling för att återinrätta den nationella hjälplinjen. Den 21 februari överlämnades drygt 10 000 namnunderskrifter till ministern.

Folkhälsa

Folkhälsomyndigheten fick redan 2021 ett uppdrag att analysera behovet. Ett kompletterande uppdrag har rapporterats, och frågan ligger på regeringens bord. Behovet av linjen är mycket stort, och såväl avgränsningsfrågor som tekniska lösningar har utretts. Miljöpartiet hoppas nu att den nationella hjälplinjen kommer att återinrättas.

Slutligen, herr talman, vill jag lyfta fram ett upprop som nyligen publicerades i Aftonbladet. Det var drygt 130 undertecknare, bland annat läkare, annan vårdpersonal och forskare. Skribenterna påpekade att Världshälsoorganisationen beskriver klimatförändringarna som det största hälsohotet mänskligheten står inför. De menar också att dessa frågor inte behandlas med den tyngd som de fordrar trots att Folkhälsomyndigheten själva påpekar att klimatförändringarna försämrar förutsättningarna för att skapa en god folkhälsa i Sverige.

Folkhälsa

Skribenterna har tre uppmaningar till Folkhälsomyndigheten: att tydligare kommunicera att klimatkrisen är det största hotet mot folkhälsan, att påpeka behoven av kraftfulla förebyggande klimatåtgärder och att differentiera mellan olika uppvärmningsscenarion, så att allmänheten får kunskap om skillnaden i hälsopåverkan vid olika graders uppvärmning.

Miljöpartiet välkomnar detta och andra inlägg i debatten som på olika sätt synliggör vilka olika typer av effekter som klimatkrisen för med sig och kommer att föra med sig framöver. Vi hoppas att fler inlägg av detta slag kommer att följa och att medvetenheten om klimatkrisens hälsoeffekter kommer att öka.

Jag står bakom Miljöpartiets samtliga reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall enbart till reservation 1 under punkt 1. Reservationen handlar om en folkhälsolag.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 19 april.)

Herr talman! De så kallade Parisprinciperna antogs av FN:s generalförsamling 1993. Där slås det fast vilka övergripande principer som bör styra de nationella institutionernas arbete med att främja respekten för mänskliga rättigheter.

Sverige inrättade i januari 2022 slutligen MR-institutet i Lund, som avses vara den institution i Sverige som uppfyller principerna. Det här skedde efter en mycket lång kamp från det svenska civilsamhällets sida. Bland annat har den här frågan varit en av de allra högst prioriterade hos det samlade civilsamhället i den så kallade UPR-processen, där Sverige har granskats i FN:s MR-råd. I den senaste granskningen 2019 fick Sverige närmare 40 rekommendationer från andra stater när det gällde varför vi då ännu inte hade en sådan här institution.

I veckan blev det känt genom medierna att Sverigedemokraterna vill lägga ned MR-institutet och att detta är en fråga i budgetförhandlingarna. Därför är jag såklart nyfiken på att höra vilken statsministerns och regeringens inställning är till MR-institutet. Ska det finnas kvar?

Herr talman, kära kollegor! Nu lämnar vi temat med gårdsförsäljning. Som framgår av våra handlingar står Miljöpartiet bakom samma reservation som det tidigare yrkades bifall till av Socialdemokraterna.

Jag tänkte prata om lite andra frågor. Miljöpartiet ser ett stort värde i att hela ANDTS-politiken hanteras samlat. Därför välkomnade vi den strategi som presenterades förra mandatperioden på detta område med några tillägg. Vi uppskattade särskilt att också spelberoendet inkluderades i strategin.

Miljöpartiet vill generellt betona att dessa frågor är en del av det större folkhälsopolitiska arbetet. Det är angeläget att se hur riskbruk av olika slag skapar ohälsa som drabbar både individ och samhälle och att ha en ambition att ringa in mekanismerna och att förebygga problemen. En gemensam ANDTS-strategi innebär också en ökad möjlighet att genomföra gemensamma insatser och åtgärder, vilket är värdefullt eftersom flera beroendeformer ofta har en nära koppling till varandra.

Förutom det folkhälsopolitiska perspektivet på dessa frågor vill Miljöpartiet också generellt framhålla det skadereducerande förhållningssättet och att politiken på området ska syfta till att rädda liv och minimera skador som går att undvika. Detta perspektiv ska vara starkare än en repressiv hållning, enligt Miljöpartiet.

Herr talman! Miljöpartiet anser att Sverige, likt övriga länder i Norden, behöver en folkhälsolag, ett regelverk som tydligare än i dag klargör hur ansvaret för folkhälsoarbetet ser ut på lokal, regional och statlig nivå. Ju klarare detta är för politiker, tjänstemän och invånare, desto mer sannolikt är det att folkhälsoperspektivet och folkhälsoarbetet kommer att lyftas fram mer och få ett större genomslag.

Kommissionen för jämlik hälsa skriver också i sitt slutbetänkande om behovet av ett sådant klargörande och föreslår en utredning som ser över om existerande ansvarsområden är tillräckliga eller om en folkhälsolag bättre kan bidra till målet om en god och jämlik hälsa. En sådan lag skulle helt klart bidra till ytterligare fokus och aktivitet när det gäller ANDTS-frågor. Vi anser att regeringen bör se över frågan och återkomma med ett förslag till en folkhälsolag.

Herr talman! De skademinimerande insatserna bör förstärkas inom beroendevården. Till exempel bör sprututbyte och läkemedelsassisterad behandling göras mer tillgängliga.

Den svenska restriktiva narkotikapolitikens udd har på ett olyckligt sätt historiskt sett riktats mot gruppen med beroendesjukdom i stället för mot till exempel de kriminella nätverken eller orsakerna bakom bruket. Glädjande nog har attityden förändrats på senare år, men det finns mer att göra. Fortfarande saknas det sprututbyten i många av landets regioner. Här behöver staten bli tydligare för att garantera en jämlik vård. Sprututbyten ska finnas tillgängliga för den som behöver det, oavsett i vilken region i landet man bor.

Något som många myndigheter, bland annat Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheten, har efterfrågat är en större tillgänglighet till läkemedelsassisterad behandling, inte minst eftersom det skiljer sig åt mellan regionerna. Myndigheterna trycker bland annat på vikten av information till både personer med problematisk drogkonsumtion och deras anhöriga samt bättre tillgång till sprututbyte. En annan lågtröskelverksamhet som prövats med stor framgång i andra länder, och som också nämns av Folkhälsomyndigheten, är injektionsrum.

Även tillgången till Naloxon behöver förbättras. Den som annars riskerar att dö i en överdos kan med hjälp av läkemedlet klara sig. Regelverket har förenklats något för att människor ska kunna få Naloxon utskrivet. Men vi anser att man bör se över frågan om att göra det receptfritt. Det är framför allt personer runt en person med grava missbruksproblem som skulle känna sig tryggare om de enkelt kunde få tag i Naloxon för att ge till den som missbrukar vid misstanke om överdos.

Herr talman! Spelberoende är en beroendesjukdom som omfattar många, både individen med beroende och anhöriga. Det kan förstöra människors liv, och det är oerhört tufft inte minst för barn som har föräldrar som har hamnat i denna typ av beroende.

Lokal samverkan mellan bland annat skuldrådgivning, vård, socialtjänst och ideella föreningar behöver öka. För att upptäcka fler med spelberoende borde frågor ställas inom primärvården för att fånga upp riskindivider på samma sätt som i dag sker när det gäller rökning och alkohol. Regeringen bör se över hur detta kan genomföras.

Hur barn och unga påverkas av föräldrars och andra närstående vuxnas spelande eller spelproblem är ett område där mer kunskap behövs för rätt insatser.

Miljöpartiet anser att Folkhälsomyndigheten behöver få ett tydligare uppdrag att undersöka hur barn och unga påverkas av föräldrars eller andra vuxnas spelande och spelproblem. Myndigheten bör också få i uppdrag att ta fram material till skolor som vill arbeta med preventiva insatser gällande spel. Förebyggande insatser är centrala, inte minst i nuläget när många människor har fått kraftigt försämrad ekonomi och det finns anledning att befara att fler av desperation kan hamna i spelberoende.

Jag står såklart bakom Miljöpartiets samtliga reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 11.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 29 mars.)

Herr talman! Det måste naturligtvis nämnas att i dag när vi har vår debatt om äldreomsorg och andra frågor som rör äldre har det gått bara två dagar sedan vi fick reda på att en av de allra tydligaste rösterna för äldres rättigheter har lämnat oss. Barbro Westerholms insatser på området kan förmodligen inte överskattas. För mig är det också tydligt att hon blev en så stark förespråkare för äldres rättigheter för att hon såg dem just som rättighetsfrågor. Rättighetsfrågor hade hon lång erfarenhet av att arbeta med, inte minst inom ett av de områden som ligger mig nära: hbtqi-rättigheterna.

Äldres situation är starkt kopplad till rättigheter. Behovet av äldreomsorg är inte statiskt, utan i vilken mån äldre behöver äldreomsorg hänger starkt samman med hur mycket vi möjliggör att vård- och omsorgsbehov kan skjutas upp genom till exempel olika förebyggande och hälsofrämjande insatser. Om och när omsorgsbehovet uppstår är det centralt att rättighetsperspektivet är styrande. Äldre ska kunna vara sig själva och leva sina liv som de själva vill långt upp i åren. När någon behöver och får insatser ska det kunna ske med den enskildes behov i fokus och med fast återkommande personal som har möjlighet att lära känna den som tar emot stödet.

Herr talman! Jag vill beröra tre områden i dag. Det är ett omfattande betänkande vi diskuterar. Jag vill nämna äldres rättigheter, personalens villkor och hälsoinsatser som förebygger dålig hälsa för äldre.

Miljöpartiet anser att det är oerhört centralt att arbetet mot åldersdiskriminering pågår kontinuerligt, på samma sätt som annat arbete mot diskriminering. I regeringen medverkade vi till att det i diskrimineringslagen finns krav på att alla arbetsgivare och utbildningsanordnare ska se till att aktiva åtgärder vidtas för att förebygga diskriminering gällande alla diskrimineringsgrunder. Vi anser att DO:s tillsyn av de aktiva åtgärder som vidtas för att förebygga åldersdiskriminering skulle behöva öka.

Den regering vi ingick i tillsatte också en utredning om en särskild äldreomsorgslag. Denna utredning har nu lämnat sitt betänkande. Syftet med utredningen var att det skulle ställas tydligare krav på vad äldreomsorg är och ska innebära. Vi hoppas verkligen att regeringen bereder utredningens förslag och de inkomna remissynpunkterna samt återkommer till riksdagen med ett förslag till ny lagstiftning under mandatperioden.

Vår medlemsorganisation för äldre, Gröna Seniorer, är positiv till att äldreomsorgen ska omfattas av en särskild lag. Detta bör stärka de äldres möjligheter att få rätt stöd och service. Gröna Seniorer ser positivt på lagens syfte att förtydliga äldreomsorgens definition, uppdrag, innehåll och möjlighet till nationell likvärdig kvalitet. Det förebyggande hälsofrämjande perspektivet är viktigt liksom rehabiliterande insatser samt att stödja funktioner och förmågor som finns hos den äldre.

Det finns dock förbättringspotential i det förslag som utredningen lämnade, påpekar också Gröna Seniorer. Bland annat hoppas man att begreppet skälig levnadsnivå i lagen ändras till god, i enlighet med definitionen i LSS. Det här är något som vi hoppas att regeringen kommer att se över.

Herr talman! Att personalen har tillräckligt bra villkor för att ha en chans att göra ett bra jobb är grundläggande. Som jag har nämnt i flera andra tidigare debatter vill Miljöpartiet prioritera en stor satsning på personalen i såväl hälso- och sjukvård som vård och omsorg. Vi vill se en permanent statlig satsning för stärkt arbetsmiljö och stärkta arbetsförhållanden med fokus på fler medarbetare och högre löner. Det krävs en ny konstruktion där staten tar ett permanent och stort ansvar för att bidra till bättre villkor för personalen i hälso- och sjukvården och i den kommunala vården och omsorgen.

Miljöpartiet var med om att driva igenom återhämtningsbonusen, som riktade sig till personalgrupper inom vården och äldreomsorgen. Bonusen ska ge möjlighet att utveckla nya arbetssätt för förbättrad arbetsmiljö. Syftet är att ta till vara på personalgruppers egna utvecklingsidéer och ge dem möjlighet att pröva dessa, inklusive att testa nya arbetstidsmodeller. Bland annat kan pengarna användas för att minska antalet ofrivilligt så kallade delade turer.

Jag vill också, som även tidigare talare har gjort, betona vikten av Äldreomsorgslyftet. Det handlar om kompetenshöjning och att det ska vara möjligt att både utbilda sig och vidareutbilda sig på betald arbetstid. Enligt Miljöpartiets uppfattning är det en viktig satsning som ger möjligheter till personal i äldreomsorgen inklusive första linjens chefer.

Herr talman! Slutligen vill jag säga något om det förebyggande arbetet för en bättre hälsa, vilket också är en viktig äldrepolitisk fråga. Miljöpartiet driver frågan om en folkhälsolag. Det måste bli tydligt hur samhället ska arbeta på olika nivåer för att främja hälsa och vilka som har ansvar för det. Vi vill se mer av olika typer av förebyggande arbete. Att satsa särskilt på hälsovårdsprogram för äldre, som inkluderar enligt expertmyndigheterna relevanta kostnadsfria vaccinationer och screeningar, är viktigt. Övre åldersgränser för olika cancerscreeningar kan också behöva ses över.

Miljöpartiet vill också att vi får ett system där hjälpmedel ska ingå i högkostnadsskyddet. I dagsläget ser det mycket olika ut i landet. En del typer av hjälpmedel kan lånas ut, men långt ifrån alltid. Med hjälpmedel kan man till exempel undvika skador och fall och skjuta upp ett mer omfattande stödbehov. Miljöpartiet vill också stärka samarbetet mellan äldrevård och sjukvård med målet att varje äldreboende ska ha tillgång till fast namngiven läkare.

Avslutningsvis vill också jag säga något om den rapport som Riksrevisionen presenterade i veckan där de har granskat statens arbete mot vårdskador och missförhållanden inom vård och omsorg av äldre. Slutsatserna är tydliga. Bland annat konstateras att arbetet med att förhindra vårdskador och missförhållanden kan förbättras i vård- och omsorgsverksamheter för äldre. Vårdskador och missförhållanden upptäcks inte alltid. Utredningar av vårdskador och missförhållanden har brister, och verksamheterna har svårt att ta fram rätt åtgärder som leder till förbättringar. Styrningen och uppföljningen av arbetet med att förhindra skadorna och missförhållanden bör stärkas.

Riksrevisionen rekommenderar bland annat regeringen att stärka den nationella styrningen av kvalitet i omsorgen om äldre med målsättningen att minska antalet missförhållanden, exempelvis genom en nationell handlingsplan eller motsvarande. Miljöpartiet kommer att följa frågan mycket noga framöver.

Jag står självklart bakom samtliga av Miljöpartiets reservationer, men för tids vinnande vill jag yrka bifall till reservation 1 under punkt 1 om äldres rättigheter.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 22 mars.)

Herr talman! Min fråga går till statsrådet Paulina Brandberg och gäller den angelägna reformen att få på plats en ny könstillhörighetslag.

Denna lagändring har beretts under väldigt lång tid, och jag kan påminna om några av de senaste händelserna. Ett utkast till en lagrådsremiss skickades i november 2021 av S-MP-regeringen. Därefter kom en lagrådsremiss i juli 2022. Enligt propositionslistan för våren skulle det komma en proposition den 21 februari, som sedan flyttades det till den 7 mars.

Kommer denna proposition att presenteras i närtid?

Fru talman! Amanda Lind är på ett mycket efterlängtat besök i Skellefteå. Därför är jag här i stället.

Kulturen och konsten är fundamentala för oss människor. Den sätter färg, ton och form på vår tillvaro och gör att vi förstår oss själva, livet och vår värld bättre. Med kulturen växer vi som människor. Därför är det avgörande att alla barn och unga i vårt land får god tillgång till att utveckla sina skapande förmågor och får ta del av kulturupplevelser genom hela barndomen. Jag tror att vi är många som minns till exempel kommunala musikskolans pianolektioner med värme. Det gör i alla fall jag.

Men det finns en klyfta i ungas tillgång till kultur. En del barn har ett rikt estetiskt liv med gott om kultur i skolan och på fritiden samt god tillgång till kulturskola, medan andra har det betydligt sämre. Man vet att barns och ungas kulturupplevelser i hög utsträckning påverkas av deras socioekonomiska bakgrund. Tillgången till kultur för barn och unga i skolan är i dag mycket ojämlik och beror på var du bor i landet och vilken skola du går på. Det vill Miljöpartiet ändra på.

En investering i de ungas estetiska skapande ger mångfalt tillbaka i form av barn som får växa och utvecklas, större välmående, bättre skolgång och ett samhälle där konsten och kulturen är mer närvarande. Det tjänar vi alla på. Sedan barnkonventionen blev svensk lag kan det också argumenteras för att vi i Sverige är skyldiga att främja, uppmuntra och tillhandahålla kulturell verksamhet i enlighet med artikel 31 i konventionen.

Fru talman! Tiotusentals barn och unga går varje vecka till den kommunala kulturskolan för att lära sig spela instrument, sjunga, spela teater eller utvecklas inom andra konstformer. Kulturskolans betydelse kan inte överskattas, varken för den enskilda eleven eller när det gäller dess roll för Sveriges kulturliv. För Miljöpartiet är det självklart att den nationella politiken ska bidra till att främja och stärka kulturskolans verksamhet.

I regering drev Miljöpartiet på för att stärka kulturskolan. Vi införde ett nationellt mål för kulturskolan, inrättade ett nationellt kulturskolecentrum, satsade på utbildning av kulturskollärare samt inrättade ett nationellt kulturskolestöd för att kulturskolan skulle kunna bredda och fördjupa sitt utbud och testa nya metoder och därmed få möjlighet att nå fler unga. Nu skulle vi vilja ta nästa steg.

I dagsläget skyddas inte kommunernas kulturskoleverksamhet av någon nationell reglering eller lagstiftning, vilket gör att den kan prioriteras bort om kommunens ekonomi är svag. Detta utgör ett uppenbart hot mot kommunernas kulturskoleverksamhet, som redan står inför en rad utmaningar - bland annat att rekrytera behöriga lärare och svårigheten att nå nya grupper.

För Miljöpartiet är det viktigt med ett långsiktigt och förutsägbart skydd av den kommunala kulturskolan. Vi vill därför inrätta en kulturskolelag för att säkra kulturskolan i hela landet.

Vi vill även värna och stärka det nationella stödet till kulturskolan och se över utformningen av det för att undvika kortsiktiga projekt och arbeta in de goda erfarenheter som vi kunnat få under åren som gått.

Fru talman! Skolan är den plats där alla barn får möjlighet att möta kultur och det egna skapandet på likvärdiga villkor och där varken föräldrarnas plånbok, utbildningsnivå eller kulturintresse eller storleken på bokhyllorna hemma blir utslagsgivande.

Miljöpartiet vill ta ett helhetsgrepp kring kulturen i skolan. Skapande skola bör ses över och utformas så att alla barn får möjlighet att ta del av den, inte bara skolor med särskilt passionerade lärare eller tillräckliga resurser för att kunna ansöka om medlen. Estetiska ämnen bör finnas på samtliga gymnasieprogram för att stärka bildningsresan för alla. Sången och musiken i förskolan och skolan behöver ges större plats.

Därför, fru talman, vill Miljöpartiet tillsätta en skolkulturutredning som tar sikte på hur barns jämlika tillgång till kultur kan stärkas. Vi vill även stärka den nationella scenkonststatistiken och värna Sveriges nationalscen för barn och unga, Unga Klara. Vi förordar att regeringen tydligt ställer sig bakom vikten av scenkonst av högsta kvalitet och betonar Unga Klaras vikt för barn- och ungdomskulturen i Sverige. Och utredningen om bemannade skolbibliotek ligger färdig för regeringen att ta vidare.

Fru talman! Det är dags att barns tillgång till kultur ses som den välfärds- och demokratifråga den är. Barns rättvisa tillgång till kultur måste prioriteras.

Jag står såklart bakom samtliga av Miljöpartiets reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation nummer 7.

Överläggningen var härmed avslutad.

Kultur och fritid för barn och unga

(Beslut fattades under § 21.)

Civila samhället, inklusive trossamfund