Fru talman! Ulrika Westerlund har frågat mig vilka åtgärder jag och regeringen kommer att vidta för att hedra riksdagens tillkännagivande från mars 2020. Anna Wallentheim har frågat mig när jag och regeringen planerar att lägga fram förslag som helt slopar informationsplikten för hivpositiva för att ytterligare främja icke-diskriminerande och inkluderande samhällsnormer.

Låt mig börja med att konstatera att det är mycket glädjande att det vid välbehandlad hiv inte finns någon risk för överföring av infektionen vid sexuella kontakter. Detta avspeglas i kunskapsunderlag och riktlinjer från Folkhälsomyndigheten och Smittskyddsläkarföreningen. Dessa kunskapsunderlag har lett till ändrad tillämpning av bestämmelserna i smittskyddslagen (2004:168) om informationsplikt. För personer som lever med hiv och har en välinställd behandling kan den behandlande läkaren numera besluta att ta bort kravet på informationsplikt från de förhållningsregler som patienten får.

I enkätstudien Att leva med hiv uppgav ungefär två tredjedelar av patienterna med hiv att deras behandlande läkare hade undantagit dem från informationsplikten. De som deltog i studien skattade också sin livskvalitet som hög och var nöjda med livet i allmänhet, även om det kvarstår utmaningar med stigma. Det är oroande att det finns personer som lever med hiv i Sverige som upplever psykisk ohälsa och stigma kopplat till sin hivdiagnos. Så ska det inte behöva vara.

En viktig del för att motverka detta är att öka kunskapen hos allmänheten om förutsättningarna för dem som lever med hiv. Här gör Folkhälsomyndigheten, civilsamhället samt regioner och kommuner ett mycket viktigt arbete. För att bland annat kunna intensifiera denna kunskapsspridning beslutade regeringen att öka Folkhälsomyndighetens anslag för såväl insatser mot hiv/aids och andra smittsamma sjukdomar som används för statsbidrag till ideella organisationer som Folkhälsomyndighetens insatser på nationell nivå i budgeten för 2023. För 2024 föreslås anslaget öka med ytterligare 25 miljoner kronor.

Det är viktigt att komma ihåg att även om dagens behandling är mycket effektiv finns det fortfarande behov av att kunna vidta smittskyddsåtgärder för personer som inte har en välinställd behandling eller som av olika anledningar har svårigheter att fullt ut följa behandlingen.

I april 2023 redovisade Folkhälsomyndigheten sitt underlag till en uppdaterad nationell strategi mot hiv/aids. I uppdraget framhålls de senaste årens utveckling i bland annat frågor som rör risker för överföring av hiv i olika situationer samt att Folkhälsomyndigheten ska verka för att de insatser som genomförs är i enlighet med aktuellt kunskapsläge. Ett av de föreslagna delmålen i underlaget är att stigma och diskriminering relaterad till hivinfektion elimineras, och en av flera föreslagna åtgärder är att utreda kravet på informationsplikt. Regeringen ser positivt på förslaget om en sådan utredning.

Underlaget från Folkhälsomyndigheten bereds för närvarande i Regeringskansliet.

Fru talman! Senare i år kan jag fira att jag har varit riksdagsledamot i tio år. I tio år har jag fått vara i kammaren och kämpa för socialdemokratin och frågor jag brinner för. Ser jag tillbaka på dessa år ser jag röda trådar i en del av mina motioner och i interpellationer och frågor till olika ministrar och olika regeringar. En av dessa röda trådar är skola och utbildning, där läraren i mig driver på. En annan är idrott eftersom idrottsnörden i mig vill se att allt fler barn, unga och vuxna ska kunna idrotta hela livet. Men det jag motionerat allra mest om är hbtqi-frågor. Som människa, mamma och socialdemokrat tycker jag att det är otroligt viktigt att alla människor i Sverige oavsett kön, sexualitet eller identitet ska kunna känna att de har samma rättigheter och förutsättningar att verka i vårt land.

Fru talman! I Sverige har vi dock fortfarande 2024 en situation där konstiga lagar och regler gör att människor inte kan leva sina liv fullt ut. Vi har till och med lagar som gör dessa människor kriminella. Därför står jag här i dag och menar att vi måste prata om att slopa informationsplikten.

En slopad informationsplikt skulle nämligen vara en viktig förändring och en stor seger för dem som lever med hiv i dag. Informationsplikten gör, som vi har hört både av ministern och av den tidigare interpellanten, att människor i dag måste informera sina partner om de har hiv om inte en läkare säger annat eller tar bort kravet.

Detta har skapat en stor och onödig börda och en stigmatisering för dem som lever med hiv i dag. Om informationsplikten tas bort innebär detta enligt svensk lagstiftning att personer som lever med hiv inte längre kan kriminaliseras om de inte informerar sina sexpartner. Det är en seger som ger dem friheten att inte längre ses som kriminella, och det är där jag vill lägga min tyngdpunkt.

Vi vet, som också har nämnts här i talarstolen, att det oftast är personer som inte ens vet om att de har hiv som är de som överför viruset. Vi vet ju också att människor med behandling, precis som ministern och den tidigare interpellanten har nämnt, i dag inte kan överföra hiv.

Jag är väl medveten om att smittskyddslagstiftningen har sitt syfte, men jag anser att det är just informationsplikten som har spelat ut sin roll. Sverige behöver en lagstiftning som främjar ett gott preventivt arbete och som skapar en trygg miljö där människor kan vara öppna med sin hivstatus utan att vara rädda för att diskrimineras eller för stigmatisering.

Det är en nödvändig förändring, som skulle göra att man anpassar dagens lagstiftning efter dagens kunskapsläge, nämligen att behandlad hiv inte kan överföras via sex. Det är dags att omforma lagstiftningen för att bättre motsvara våra kunskaper som de ser ut i dag och skapa ett samhälle där alla kan känna sig trygga och respekterade.

Jag finner det positivt i svaret från ministern att regeringen både ser problematiken kring hivpositiva människors mående och vill lyfta upp att det är viktigt att vi ökar människors medvetenhet kring hiv. Det gäller såklart också annan sexuellt överförbar problematik. Man vill även se över förutsättningarna för de människor som lever med hiv.

Det är glädjande att regeringen menar att det här är ett arbete som är igång, att man faktiskt är beredd att utreda slopandet av informationsplikten och att det förbereds i Regeringskansliet.

Därför skulle jag vilja fråga: När kan vi förvänta oss att utredningen är igång? Som den tidigare interpellanten nämnde är detta ett tillkännagivande från riksdagen. Vi har alltså en riksdag som är beredd att rösta för ett slopande av informationsplikten, om det ser likadant ut som förra mandatperioden. När kan vi förvänta oss att det här börjar utredas?

Fru talman! Tack, socialministern, också för detta svar! Eftersom historielektionen uppskattades fortsätter jag med den ett tag till.

I det projekt som jag nämnde tidigare från 2011 som RFSL, RFSU och Hiv-Sverige drev hänvisas bland annat till Unaids, FN:s organ för frågor som rör hiv och aids. De publicerade ett policypapper redan 2008 som handlade om kriminalisering av hivöverföring. Där står bland annat så här, i min lite kortare version:

Det finns inga data som visar att en bred tillämpning av strafflagstiftningen mot hivöverföring ger några effekter, vare sig i fråga om rättsskipning eller för förebyggande av hivöverföring. Därför uppmanar Unaids regeringar att begränsa kriminaliseringen till fall med avsiktlig överföring, det vill säga då en person känner till att hen är hivpositiv, handlar med avsikt att sprida hiv och verkligen överför viruset. I andra fall bör lagstiftare, åklagare och domare inte tillämpa strafflagstiftning. Strafflagstiftning bör i synnerhet inte tillämpas i fall där det inte finns någon betydande risk för överföring eller där personen till exempel inte har berättat att hen var hivpositiv av rädsla för våld eller andra negativa följder eller vidtog rimliga åtgärder för att minska överföringsrisken, till exempel genom att utöva säkrare sex genom användning av kondom.

Sedan detta papper presenterades har det alltså gått 16 år. Mycket har som sagt hänt under dessa år. Medicineringen har blivit mycket effektivare, och läkare har möjlighet att befria sina patienter från informationsplikten. Men den grundläggande problematiken med att ha informationsplikten i smittskyddslagen kvarstår. Den förbättrar inte hivpreventionen. Den skickar ut ett kontraproduktivt budskap som riskerar att försätta människor i ett slags falsk känsla av trygghet: Om ingen har sagt att den har hiv så har ingen hiv, och då behöver inte jag ta ansvar för att skydda mig själv från att få viruset överfört.

Det budskap som måste framföras allra tydligast för en effektiv hivprevention är att ingen annan kan skydda dig från att få viruset överfört; det kan bara du själv göra. I ett sexuellt möte kan du ju inte veta om personen du möter lever med hiv eftersom hen kanske inte vet det själv.

I en effektiv hivprevention måste också ingå att det inte finns några hinder för testning. Ingen ska ens överväga att inte testa sig av rädsla för att bli föremål för en informationsplikt. Självklart ska testning alltid vara tillgänglig, och ingen ska nekas ett test. Detta är tyvärr inte alltid fallet i Sverige, och vi måste arbeta med att säkerställa att det blir så.

Informationsplikten bidrar alltså inte till en effektiv hivprevention. Däremot bidrar den till att stigmatisera människor som lever med hiv, vilket lyftes här av Anna Wallentheim. Detta lyftes också av FN:s dåvarande generalsekreterare Ban Ki Moon i ett tal till FN:s generalförsamling 2009 - jag fortsätter med den lite långrandiga historieskrivningen. Jag tycker att det är värt att upprepa hans ord, för de är fortfarande aktuella. Bland annat sa Ban Ki Moon följande:

De senaste åren har fler och fler länder vidtagit åtgärder för att kriminalisera hivöverföring. Teoretiskt sett har detta gjorts för att förhindra spridning av infektionen. I praktiken har det motsatta hänt: Effektiviteten i hivförebyggande ansträngningar har minskat när stigmatiseringen förstärkts. Den här typen av åtgärder sänder ett budskap att människor som lever med hiv är en fara för samhället. Vi måste i stället uppmuntra tolerans, medkänsla och inkludering.

Precis som min medinterpellant vill jag uttrycka att det är glädjande att få besked om att regeringen ser positivt på en utredning av informationsplikten i enlighet med vad Folkhälsomyndigheten rekommenderar. Jag motionerade i höstas om vikten av att ta fram en ny hivstrategi, och det är ett glädjande besked att också detta bereds i Regeringskansliet. Om det går att säga någonting om tidsplanen gällande det arbetet skulle jag uppskatta det stort.

Fru talman! För att börja med slutet i Anna Wallentheims inlägg kan jag konstatera att vi nu stärker det förebyggande arbetet. Vi riktar mer resurser för att arbeta med kunskap, motverka stigma, sprida information om hur lagstiftningen fungerar och på olika sätt stärka kunskapen om dessa frågor.

Ulrika Westerlund gav väldigt bra internationella utblickar, men jag vill gärna lyfta fram att Sverige i grunden har varit framgångsrikt i detta arbete jämfört med snart sagt varje annat land. År 2016, om jag minns rätt, fick vi som första land konstatera att vi uppnått Unaids och WHO:s 90-90-90-mål: att 90 procent av alla som hade infektionen skulle känna till sin infektion, att 90 procent skulle få behandling och att 90 procent av dessa skulle ha omätbara virusnivåer. Dessutom har vi under lång tid haft både gratis testning och kostnadsfri behandling.

Jag vågar också påstå att vi i alla fall långt bättre än många andra länder har arbetat med det som Ban Ki Moon talade om: tolerans och medkänsla. Det tycker jag att vi verkligen ska ta fasta på och fortsätta att arbeta med, för det är verkligen framgångsrikt.

Sedan behöver vi bli bättre på att nå marginaliserade grupper som har hiv för att på ett bättre sätt kunna få fler som får en välinställd behandling, vilket också med nuvarande lagstiftning kan leda till att man får informationsplikten lyft.

Det finns alltså en del att göra också inom ramen för nuvarande lagstiftning för att förbättra livet för personer som har hiv. De ska inte behöva lida av att omgivningen har en viss syn på dem. Det är något man ser förskräckande exempel på i omvärlden, men naturligtvis finns den typen av fördomar även i Sverige.

Vi ser som sagt positivt på att titta vidare på frågan och se över en sådan utredning som har föreslagits. Både riksdagen och Folkhälsomyndigheten har velat se en översyn. Sedan får vi återkomma till formerna för detta.

Jag kan dock också konstatera att interpellanterna här i kammaren företräder Miljöpartiet och Socialdemokraterna, två partier som har suttit i regering i åtta år före oss och inte lyft informationsplikten. Ett skäl till det kan vara att man inte har prioriterat frågan; det är svårt för mig att svara på.

Men detta är också komplicerade frågor med svåra avvägningar. Smittskyddslagen finns i grunden av ett skäl, nämligen att undvika att personer drabbas av smittsamma sjukdomar eller sjukdomar som kan påverka och förändra deras liv på olika sätt. Sedan finns det olika argument i det sammanhanget. Inte minst Ulrika Westerlund men också Anna Wallentheim har lyft fram argument för att avskaffa informationsplikten, och de äger onekligen sin giltighet.

Jag tycker att det finns skäl att titta vidare på detta. Vi får återkomma till formerna för det.

Fru talman! Precis som den förra interpellanten är jag otroligt stolt över det arbete som vi i Sverige ändå har genomfört på området. Vi ska vara väl medvetna om att hivpositiva i Sverige såklart lever ett betydligt bättre liv än vad många andra gör i andra länder, och det ska vi vara stolta över.

Dock är det enligt mig dags att ta nästa steg. Informationsplikten ställer till det för de personer som upplever att de möter ökat hot, hat och våld i och med plikten.

Jag vill lyfta fram och tacka Ulrika Westerlund från Miljöpartiet som driver dessa frågor tillsammans med mig. Vi har en bra överenskommelse och en bred representation i riksdagens hbtqi-nätverk. Vi ska vara stolta över att vi kan fortsätta ha det gränsöverskridande arbetet. Jag vill än en gång påpeka för ministern han därför kan känna sig trygg när han lämnar fram ett förslag; jag hoppas att det då finns en majoritet här i kammaren som kommer att rösta för att slopa informationsplikten.

Flera organisationer har jobbat med de här frågorna. RFSL, RFSU och Hiv-Sverige har tagit fram förslag på hur en lagstiftning skulle kunna se ut. Det är just informationsplikten man vill ta bort. Man ser positivt på att hiv ska vara med i smittskyddslagen. Det är viktigt att människor ska kunna testa sig och att det är gratis. Men vi behöver se till att människor vågar gå och testa sig utan att det ska komma med andra krav. Tillsammans med jurister har man därför tagit fram ett förslag för hur smittskyddslagen skulle kunna se ut utan informationsplikten gällande hiv vid till exempel sexuella kontakter.

Jag vill avsluta med att läsa upp ett citat: "Om informationsplikten kan tas bort skulle det innebära en viktig seger för alla som tror på lika behandling av alla medborgare i Sverige. Informationsplikten är ineffektiv, stigmatiserande och motverkar hivprevention. När informationsplikten kan tas bort speglar det vad vi redan vet om hiv i dag, att behandlad hiv inte kan överföras vid sex." Detta är ett citat från Camilla Waltersson Grönvall från tiden då hon var riksdagsledamot. Hon är i dag socialtjänstminister.

Ministern ska alltså känna sig trygg med att han har riksdagen och regeringen bakom sig.