Denis Begic

Fru talman! Tack, ledamoten Beckman, för frågan!

Jag anser inte att man ska tvångsanslutas om man har väl fungerande avloppsrening, men som jag nämnde tidigare finns det områden i Sverige där vi har särskild natur och viktiga naturvärden. Där behöver vi fundera på hur vattnet ska renas i framtiden, om avloppet läcker.

Som jag sa har hela sjöar i min egen kommun blivit förorenade av anläggningar som inte fungerar. De fungerar kanske i 20–25 år, men så händer något. Ingen vet vad som hänt innan kommunen börjar utreda och titta på det. Vi måste ta med oss i diskussionen hur vi ska ha det i framtiden.

Inte ens ledamoten Beckman kan säga emot att vi kommer att ha föroreningar som blir värre och värre för varje år som går med klimatförändringar. I dag är det den 5 november, och vi ser att det är väldigt varmt ute. Man kan gå i bara kavaj. Saker och ting förändras, och då behöver vi vara proaktiva när det gäller vårt vatten om framtida generationer ska ha något att dricka.

(Applåder)

Fru talman! Jag nämnde i mitt anförande ungefär det som ledamoten Beckman tog upp, att vi behöver fundera på hur vi i framtiden ska ha rent vatten och hur det kommer att renas.

Jag har själv varit ordförande i miljönämnden i Örebro och gjorde då besök med miljöinspektörerna och vet hur de har det. Det är enormt mycket hot mot dessa människor. Jag vet inte om ledamoten Beckman har hört talas om detta, men jag har själv varit med vid flera tillfällen när miljöinspektörer har blivit hotade till livet för att de inte har godkänt vattenanläggningar.

Min kommun började fundera på hur man skulle kunna åtgärda dessa saker, framför allt när man byggde nya områden. En sak var att klara av både vattenförsörjning och avlopp men också kunna ha dricksvatten. Vi har fattat beslut om saker. Till exempel kan vi inte längre ta vatten från Svartån därför att den är så förorenad. Det beror inte enbart på lantbruket att vattnet förstörs utan också på enskilda avlopp. I delar av samhället har enskilda avlopp förorenat sjöar.

Jag tror att detta är en fråga som vi behöver diskutera och arbeta med. Hur kommer det att se ut när det gäller stad och land? Var är det viktigare med tvångsanslutningar? Och hur ser det ut i de olika delarna av landet? Jag hoppas att det var svar på frågan.

Fru talman! Nu debatterar vi Riksrevisionens rapport. Jag tänkte länge på vad jag skulle säga i dagens debatt, och jag skrev till och med några reservationer. Men efter samtal med mina kollegor kom vi fram till att vårt politiska svar ska vara på rätt plats, vilket är i betänkandet till propositionen om hushållning med mark- och vattenområden. Det betyder inte att vi socialdemokrater saknar åsikter, tvärtom, men vi menar att det är i betänkandet som de politiska vägvalen hör hemma.

Samtidigt är det förstås viktigt att ta Riksrevisionens rapport på största allvar, och Riksrevisionen pekar tydligt på att staten brister i sin styrning av kommunernas ansvar för vatten och avlopp, särskilt när det gäller underhåll, förnyelse och klimatanpassning. Regeringen håller visserligen med om problembilden men saknar konkreta förslag på hur situationen ska förbättras. Det är allvarligt, för utan tydliga krav riskerar man att hamna i ett läge där särskilt mindre kommuner inte klarar att ta sitt ansvar. Vi socialdemokrater har tidigare påpekat att små kommuner inte kan bära hela ansvaret själva. Vatten och avlopp är inte bara en kommunal fråga utan också en nationell välfärdsfråga.

Stora delar av Sveriges vatten- och avloppssystem byggdes på 60- och 70-talen. Det har tjänat Sverige väl men är nu gammalt. När förnyelsetakten ligger på under en halv procent per år växer en underhållsskuld som ingen längre kan blunda för. När regeringen inte säkerställer att kommunernas vattentjänstplaner innehåller tydliga krav på investeringar, klimatanpassning och långsiktig planering skjuter man problemen framför sig.

Vi vet att klimatförändringar redan påverkar tillgången till vatten. Skyfall, torka och översvämningar är inte längre undantag. Regeringen borde därför ha tagit chansen att stärka vattentjänstplanernas roll som ett verktyg för att förebygga framtida kriser.

Fru talman! Svenskt Vatten, som representerar landets va-organisationer, har kallat va-systemet för den glömda infrastrukturen. Man uppskattar att det fram till 2040 krävs investeringar på cirka 560 miljarder kronor. Man varnar också för att dagens finansieringsmodell inte räcker till och skriver därför att det behövs en statlig utredning om hur de framtida investeringarna ska göras.

Detta är inte bara en teknisk fråga, utan det handlar om jämlikhet. Förutsättningarna för vatten och avlopp är väldigt olika i olika delar av Sverige. I de större kommunerna finns både muskler och människor, men i de små, ofta på landsbygden, är ekonomin svagare och kostnaderna högre. Så kan vi inte ha det. Rent vatten är ingen lyx. Det är en rättighet.

Fru talman! Riksrevisionen pekar också på att länsstyrelsernas tillsyn i dag är reaktiv, något vi också har debatterat tidigare. De agerar först när något redan har gått fel. Tillsynen måste vara proaktiv med utökade befogenheter och bättre samordning mellan myndigheter. Boverket, Havs- och vattenmyndigheten, Livsmedelsverket och länsstyrelserna behöver samverka mer systematiskt för att säkra både kvalitet och likvärdighet.

Vi menar att regeringen behöver titta på vad staten kan hjälpa till med när det gäller investeringar i va-infrastruktur. Vi menar också att välfärden inte kan bero på postnummer eller var man bor.

Fru talman! Sverige byggde under rekordåren ut vatten och avlopp i hela landet. Det var ett av de största välfärdsprojekten i vår historia. Det byggde på idén att välfärden ska vara gemensam, rättvis och tillgänglig för alla. Jag hoppas att den idén fortfarande gäller. Det kräver att vi vårdar det som generationer före oss har byggt och att vi i den här kammaren tar ansvar för det.

Vatten är liv. Rent vatten är en rättighet, inte ett privilegium. Det är vårt gemensamma ansvar att se till att varje människa, oavsett var man bor i vårt avlånga land, kan lita på att det kommer vatten när man vrider på kranen, helst rent dessutom.

Riksrevisionens rapport är ett viktigt underlag för det politiska arbete som vi nu står inför. Som jag nämnde har vi inga reservationer i detta ärende, men de slutsatser som Riksrevisionen pekade på måste tas med i det kommande betänkandet. Vi kommer att fortsätta att driva på för rättvisa, för jämlikhet och för hela Sveriges välfärd och till och med för vatten, där det ska fungera i hela landet.

I detta anförande instämde Joakim Järrebring (S).

Fru talman! Jag lyssnade med intresse på replikskiftet mellan David Josefsson och bostadsministern.

Jag vill bara påminna om att byggtakten i byggbranschen just nu är den lägsta på 30 år. Småhusbyggandet är det lägsta på 100 år. Vart fjärde träindustrijobb är borta. Konkurserna slår rekord.

Det anrika småhusbyggande företaget Anebyhus har gått i konkurs. Där jobbade bland andra Patrik, som nu är arbetslös tillsammans med sina 30 kamrater. Bostadsministern säger att det var ett väldigt bra beslut i den här kammaren i går, som förmodligen kommer att göra att Patrik och hans 30 kamrater kommer igen och börjar jobba i anrika Anebyhus.

Min fråga till bostadsministern är: Tror bostadsministern att Patrik tillsammans med sina 30 kamrater kommer att gå tillbaka till jobbet efter beslutet vi fattade i riksdagen i går, eller tror han inte det?

Herr talman! Jag ställde en fråga men fick inget svar. Man har plockat bort 1 miljard från stadsmiljöavtalen, och man vet inte hur man ska lösa problemen.

Låt mig ta ett exempel, herr talman. För inte så länge sedan – för två, tre månader sedan – anordnade jag tillsammans med Fastighetsägarna ett seminarium här i riksdagen om tryggare bostadsområden. Inte en enda person från regeringen eller Sverigedemokraterna kom till seminariet för att lyssna på vad Fastighetsägarna och de som äger dessa områden säger och vad de tycker är viktigt att prioritera för att vi ska kunna bygga tryggare städer.

Här nämns att ett lagförslag är på väg. Det är jättebra, och vi kan diskutera lagförslaget. Men vi behöver också ta in kunskaper om tryggare bostäder i dessa områden.

Jag vet ju vad Fastighetsägarna tycker just nu om det betänkande som är på väg in. Vet Roger Hedlund vad Fastighetsägarna, allmännyttan och andra säger om denna fråga? Ledamoten ville ju inte vara med på seminariet och lyssna till dem.

Det pratas väldigt mycket och man använder fina ord, men när det gäller att göra något finns det absolut ingen tanke eller följddiskussion och ingenting som gör våra städer tryggare. Framför allt blir de inte klimatanpassade, vilket vi är ute efter. Vi vet ju att klimatförändringar så småningom kommer att bli ett av Sveriges största problem.

Herr talman! Jag lyssnade till vad ledamoten Hedlund sa. Han talade om sammanhållning, och det var ungefär vad jag också talade om. Sammanhållning går förstås åt olika håll. Det handlar också om integration och att segregationen ska bekämpas. Detta står det ingenting om i skrivelsen.

Dessutom sägs att man ska göra det ena efter det andra, men man har plockat bort i stort sett alla pengar i budgeten för till exempel stadsmiljöavtal, utveckling av kollektivtrafik och utveckling av stadsdelar. Hur tänker ledamoten Hedlund att man ska finansiera alla dessa åtgärder som man ska vidta? Ligger allt det vi pratar om här på kommuner och regioner, eller har staten en del av ansvaret för att vi ska få en integration som fungerar?

Tänker sig ledamoten Hedlund att staten ska vara en del av lösningen, eller ska staten bara lyfta händerna från allt och skicka en massa saker till kommuner och regioner? Det handlar ju framför allt om kommuner och regioner som inte är ekonomiskt starka utan har stora behov av statsbidrag för att lösa en del av problemen. Eller ser ledamoten någon annan lösning, som jag inte hörde om i hans anförande?

Fru talman! Visst behöver vi levande och trygga stadsmiljöer i hela Sverige. Men vi socialdemokrater menar att den strategi som nu har lagts fram inte lever upp till dessa ord.

Regeringen har tvärtom tagit bort det tidigare fokuset på hållbarhet och jämlikhet. Man har ersatt det med en politik där staten drar sig tillbaka och lägger över ansvaret på kommunerna. Resultatet blir att kommuner med stark ekonomi kan fortsätta att utvecklas medan kommuner med lite svagare ekonomi halkar efter. Klyftorna riskerar att växa, både mellan olika kommuner och mellan stadsdelar i samma stad. Regeringens nya strategi är motsatsen till att hålla ihop Sverige.

Fru talman! Klimatet tar inte hänsyn till kommungränser, länsgränser eller nationsgränser. Det påverkar oss alla, oavsett om vi bor i en storstad, en mindre tätort eller på landsbygden. Därför kan vi inte lämna ansvaret för klimatanpassning och hållbar stadsutveckling enbart till kommunerna eller regionerna. Staten måste ta sin del av ansvaret, inte minst för att skapa likvärdiga förutsättningar i hela landet.

Under vår tid i regering utvecklade vi stadsmiljöavtalen som ett konkret verktyg. Stadsmiljöavtalen innebar att kommuner och regioner kunde ansöka om statlig medfinansiering för hållbara transportlösningar, exempelvis kollektivtrafik, cykelinfrastruktur och klimatsmarta stadsprojekt.

Konsekvenserna av nedskärningarna märks redan. I min hemstad Örebro planerade kommunen och regionen för en ny snabbusslinje för att förbättra kollektivtrafiken. Man utgick ifrån att stadsmiljöavtal skulle täcka hälften av kostnaderna; så var avtalen tänkta att fungera. Men när regeringen nu har stoppat nya stadsmiljöavtal står projektet utan hälften av finansieringen. Enligt trafikplanerarna innebär det att Örebro endast kan genomföra en tredjedel av den utbyggnad som var planerad. Resten tvingas man lägga på is.

När staten drar sig undan och låter marknaden och enskilda kommuner ensamma bära ansvaret ökar klyftorna. Resultatet blir att viktiga investeringar i bostäder, parker, kollektivtrafik och mötesplatser inte blir av. Det är inte ansvarsfullt.

Forskning från bland annat KTH visar att statliga investeringar i bland annat kollektivtrafik har avgörande betydelse för att minska ojämlikhet i tillgång till arbete, utbildning och samhällsservice. När regeringen drar bort dessa resurser sviker man människorna i hela samhällen. Levande stadsmiljöer uppstår inte av sig själva. De kräver långsiktiga investeringar i bostäder, kollektivtrafik, grönområden och offentliga mötesplatser. Vi vet att sådana satsningar ger resultat.

Herr talman! Klimatförändringarna påverkar våra städer alltmer. Vi ser hur skyfall orsakar översvämningar, hur värmeböljor slår mot människor som bor i områden utan grönska och hur hårdgjorda ytor förvärrar problemen. För att bygga robusta städer krävs planering med klimatet i fokus.

Detta är inte bara en klimatfråga – det är en fråga om trygghet och livskvalitet. Klimatanpassning är en grundförutsättning för att människor ska kunna känna sig trygga i sin vardag, och det kräver en långsiktig stadsplanering. Att regeringen väljer att inte ha med ett tydligt klimatperspektiv i strategin är därför ett stort svek. Tidigare strategier har tydligt kopplat stadsutveckling till klimatmål. Nu saknas det nästan helt. Det är som om regeringen inte förstår vilken roll våra städer spelar i klimatomställningen.

Forskning från bland annat Boverket och Svenska Miljöinstitutet visar att städer som arbetar aktivt med gröna lösningar, från klimatsmart byggande till grön infrastruktur, både minskar utsläppen och blir mer attraktiva att bo i. Klimatarbetet i städer skapar också jobb, innovation och bättre hälsa. Varför tonar man ned det här?

Herr talman! Vi ser också hur klimatförändringarna slår olika hårt beroende på var och hur människor bor. Låginkomsttagare bor oftare i områden med sämre ventilation, mindre grönska och högre temperaturer under värmeböljor. Klimatanpassning är alltså inte bara en teknisk fråga utan även en rättvisefråga. Därför behöver klimatarbetet i städerna ha ett socialt perspektiv.

Forskning från bland annat Göteborgs universitet och SMHI visar att socialt utsatta områden ofta är mest sårbara när extremväder slår till. Samtidigt är det dessa områden som ofta får minst resurser av alla områden.

Med en regering som nedprioriterar klimatfrågan i bland annat stadspolitiken förlorar vi både tid, pengar och kanske – allvarligast – på sikt människoliv. Det behövs ett nationellt ledarskap som inte duckar utan visar vägen för kommuner och regioner.

Herr talman! En annan fråga som förvånande nog lyser med sin frånvaro i regeringens strategi är segregationen. Det går inte att tala om trygga och levande städer utan att också tala om hur vi bygger bort de klyftor som växer mellan olika stadsdelar och olika grupper i samhället.

Segregationen är ett av de största samhällsproblemen i våra städer i dag. Det handlar om var människor bor, vilken skola barnen går i, vilken service som finns i området och hur lätt det är att ta sig till jobb och utbildning. Allt detta påverkas av stadsplaneringen.

Vi vet att stadsplanering kan användas som ett verktyg för att minska segregation. Det kan handla om att bygga blandat med olika upplåtelseformer, koppla samman områden med kollektivtrafik och gångstråk och skapa gemensamma mötesplatser och servicepunkter där människor från olika delar av staden kan mötas.

Men ingenting av detta lyfts upp i regeringens strategi. Ordet segregation nämns inte ens. Forskning från Delegationen mot segregation visar att var du växer upp i Sverige har en avgörande betydelse för din framtid – för utbildning, arbetsmöjligheter, hälsa och trygghet. Segregationen ökar, och den måste mötas med aktiv politik, inte med tystnad.

Den fysiska stadsplaneringen är ett av de mest kraftfulla verktygen vi har för att vända utvecklingen. Att ignorera detta samband är inte bara passivt utan direkt skadligt. Det visar att regeringen inte har någon ambition att använda stadsplaneringen som ett verktyg för att minska klyftor. Jag anser att det är ett allvarligt misstag.

Socialdemokraterna vill i stället se en stadspolitik som bidrar till att öka sammanhållningen i samhället. Vi vet att otrygghet, utanförskap och bristande framtidstro kan bekämpas om vi investerar i bostadsområden, bygger bort barriärer och skapar jämlika livsvillkor oavsett postnummer. Det är så vi bygger ett samhälle som håller ihop på riktigt.

Vi vet också att segregation inte är ett naturtillstånd – det är ett resultat av de val vi har gjort, av passivitet och av bristande resurser i vissa delar av landet och vissa områden. När vi låter vissa stadsdelar förfalla samtidigt som andra rustas upp och när skolor stängs ned i utsatta områden men byggs någon annanstans cementerar vi ojämlikheten.

Det går att göra annorlunda. Forskningen visar att blandade bostadsområden, god tillgång till kollektivtrafik, gröna offentliga rum och närhet till skolor och arbetsplatser ökar chanserna till jämlikhet. Det handlar inte om att lösa allt med betong och asfalt. Det handlar om att förstå att hur vi bygger våra städer påverkar hur vi håller ihop hela samhället.

Därför är det allvarligt att regeringen inte lyfter upp dessa frågor i strategin. Det är inte bara en missad möjlighet utan också ett uttryck för en politik som inte ser segregationen som ett gemensamt ansvar.

Vi socialdemokrater menar att det är ett gemensamt ansvar. Vi ser behovet av långsiktiga satsningar, inte bara på trygghetspaket utan på att skapa jämlika och levande miljöer där människor från olika bakgrunder möts i vardagen.

Herr talman! Regeringens strategi är varken tydlig, ansvarsfull eller ambitiös. Den brister i stöd till kommunerna, den ignorerar klimatutmaningarna och den förnekar segregationen. Sverige behöver en stadspolitik som håller ihop landet, inte en som ökar skillnaderna.

Vi står såklart bakom alla våra reservationer. Jag yrkar dock bifall endast till reservationerna 1 och 3.

Herr talman! Jag är medveten om att jag har överskridit min anmälda talartid. Det här är nämligen den sista debatt jag har i CU inför sommaruppehållet, och det är kanske just det som är problemet. Det är för tyst från regeringen. Det saknas idéer. Det saknas initiativ. Det saknas ansvarstagande för de verkliga problem vi står inför: bostadsbristen, segregationen, klimatet och klyftorna mellan kommunerna. Problemen växer när förslagen uteblir.

Herr talman! Sverige förtjänar bättre. Våra kommuner förtjänar stöd. Våra barn förtjänar en jämlik framtid. Våra städer förtjänar att utvecklas hållbart och för alla i hela landet.

(Applåder)

Herr talman! Jag lyssnade på Lars Beckman, och inledningsvis tänkte jag att de som tittar hemma och de som sitter på läktaren nog kommer att tro att vi på något sätt har samma manus. Jag säger det bara inte exakt likadant som Beckman.

Människor där ute som lyssnar på vad vi pratar om kanske tänker: Vad är det de pratar om? Vatten och mark och annat känns ju självklart på något sätt. Du går fram till kranen och lyfter upp handtaget. Då kommer det rent vatten, och du dricker. Eller du går in i duschen. Det är klart att då kommer det rent vatten. Men, herr talman, om vi inte tar vårt ansvar, om vi inte värnar våra vattentäkter och vår vattenförsörjning, finns det risk att vi en dag lyfter på kranen och ingenting händer. Inte heller händer det i duschen – eller om det händer kommer det något brunt och äckligt.

Det är därför vi måste agera medan vi fortfarande har möjlighet. Det vi diskuterar här i dag handlar om vår gemensamma grund: tillgången till rent vatten.

Vatten är inget vi kan ta för givet. Svenskt Vatten har kommit med en siffra: Fram till 2040 måste vi investera mellan 500 och 800 miljarder i vatten och avlopp. Det handlar om att förnya och förstärka vår vatten- och avloppsinfrastruktur för folkhälsa, klimatberedskap och samhällsutveckling.

Om vi inte agerar nu har vi framför oss ökat vattenläckage, brist på dricksvatten och fler föroreningar i våra vattendrag. Det är helt uppenbart att ingen kommun kommer att klara detta ensam.

Vi socialdemokrater menar till skillnad från Moderaterna att det här är ett gemensamt ansvar. Det handlar om rättvisa, om solidaritet och om gemensamt ansvar.

Herr talman! Vi ser tydligt att många mindre kommuner riskerar att inte klara framtidens krav på vatten. Linköpings universitet visar att det behövs mer samverkan och mer statligt stöd. Det var därför vi föreslog en översyn av lagen om allmänna vattentjänster så att kommunerna får bättre förutsättningar.

Vi föreslår också att staten ska ta större ansvar för att stödja kommunernas investeringar i vatten- och avloppssystem genom att utveckla ett flexiblare och mer rättvist finansieringssystem.

Vi vill också utreda hur vattenbesparande åtgärder kan omfattas av till exempel rotavdraget.

Vi vill driva på för ekodesign inom EU så att nya kranar, toaletter och duschar blir mer vattensnåla.

Vi vill införa gröna tak som både hanterar dagvatten smartare och stärker den biologiska mångfalden.

Det här är konkreta åtgärder. Rent vatten är en rättighet, men det kräver också aktiv politik.

Herr talman! Vi måste också prata om hur vi använder och skyddar vår mark.

Systemet för riksintressen skapades för att skydda det mest unika och värdefulla. Men i dag fungerar det inte längre som tänkt. Boverkets översyn visar att fyra av fem myndigheter själva bedömer att deras riksintresseanspråk inte fullt ut lever upp till kriterierna.

Därför anser vi att antalet riksintressen måste minskas. Kriterierna måste skärpas, och legitimiteten måste återställas. Vi behöver ett system som värnar natur- och kulturvärden men samtidigt gör det möjligt att bygga framtidens bostäder, skolor och vårdinrättningar och klimatanpassad infrastruktur.

Det är fullt möjligt att göra både och. Det kräver bara mod, prioriteringar och ansvar.

Herr talman! Vi kan inte heller blunda för det som sker i Europa. EU driver just nu flera viktiga projekt. Strategin för vattenresiliens för att hantera torka, översvämningar och vattenbrist är på väg. Den nya jordstrategin ska säkerställa att Europas jordar är friska och produktiva. Vi socialdemokrater anser att Sverige också måste ta ansvar i dessa frågor. Vi kan inte stå stilla medan våra grannar rustar sina samhällen för framtiden. Vi ska också vara ett föredöme.

Under vår tid i regeringsställning genomförde vi flera satsningar. Vi satsade på en förbättrad avloppsrening i Sverige, bland annat genom särskilt stöd till avancerad läkemedelsrening i kommunala reningsverk. Vi stärkte arbetet mot övergödning i våra sjöar, vattendrag och kustområden genom riktade åtgärder och investeringar. Vi investerade också i forskning, som är en viktig del. Dessa forskningsinsatser skedde inom ramen för Sveriges miljöpolitik.

Detta var konkreta insatser som gjorde skillnad, men arbetet kan inte stanna här. Det måste fortsätta, och det måste intensifieras.

Det vi diskuterar, herr talman, är inte någon liten sak. Det handlar om vilket Sverige vi ska lämna efter oss. Både jag och Lars ska lämna ett Sverige till framtida generationer som faktiskt ska kunna dricka vatten, duscha när de behöver det och koka kaffe. Vi ska också lämna mark och jord som inte är förstörd till framtida generationer. När det gäller detta behöver vi i den här församlingen fatta beslut om ansvarsfulla åtgärder.

Jag står förstås bakom alla våra reservationer, men jag väljer att enbart yrka bifall till reservation 1.

Herr talman! Jag förstår att det behövs ett par extra moderater för att skrika lite extra om saker och ting här i kammaren och om vad som har hänt och inte hänt med Lantmäteriet.

Som statsrådet vet har jag KU-anmält honom för hanteringen. Jag kan säga att det inte var ett lättvindigt beslut. Det var ett beslut som jag fattade efter månader av frågor som jag kände att jag inte fick svar på och efter att ha bevittnat hur regeringen gång på gång gömt sig bakom svaret att Lantmäteriet har ett uppdrag.

Jag vill nämna att statsrådet i mars 2024 fick information om Lantmäteriets säkerhetsbrister. I maj, efter många interna påtryckningar, fattades beslut om nedstängning. Trots att det rörde försvars- och samhällskritiska data och myndighetsutövning som är av yttersta vikt gjorde regeringen ingenting.

Jag har fått undvikande svar. Jag hoppas att Lena, Olov, Jennie och alla andra som drabbats skriver direkt till statsrådet och berättar om sina erfarenheter, precis som de har skrivit till mig och berättat. Kanske kan det ge lite insikt om hur illa både myndigheten och regeringen har hanterat frågan.

Statsrådet nämnde tidigare att det inte behövdes något agerande mellan mars och december 2024, då generaldirektören fick gå. Då måste man ställa frågan: Var ligger ansvaret?

Herr talman! Vi behöver tydlighet, vi behöver ansvarstagande och vi behöver ett lantmäteri som fungerar. Om det inte händer något kommer det att drabba det svenska samhället och samhällsbygget väldigt hårt.

Jag ser fram emot att få höra vad KU kommer fram till. Oavsett om det är något bra eller dåligt kan vi kanske lära oss hur vi ska hantera de samhällsviktiga frågorna i framtiden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Jag tackar statsrådet och även de två moderaterna; det visar att debatten är viktig.

Jag har fått veta av människor runt om i landet att de har fått fakturor på uppemot 100 000 kronor från Lantmäteriet, och ledamoten Jansson berättade ju om den gamle mannen. Ingen av dessa har fått något tydligt svar på vad pengarna går till. Det är inte ovanligt att dessa människor bollas runt mellan avdelningar utan att någon kan ge ett besked. Detta är inte bara orimligt; det är rättsosäkert.

I ett uppmärksammat fall som rapporterades av TV4 tvingades Lena från Västerbotten att betala nära 91 000 kronor för en enkel klyvning av mark där gränserna redan var fastställda. När Lena påpekade att Lantmäteriet hade gjort fel lades de tillkommande kostnaderna på henne. Trots att myndigheten hade gjort fel debiterades alltså Lena igen. Hennes ord var tydliga: Jag känner mig rånad av en svensk myndighet.

Detta var inget undantag. Lantmäteriet upplevs i dag som en bromskloss i samhällsbyggandet. TV4 berättar också om Olov och Jennie i Norrbotten som väntat i över två år på att få sin mark avstyckad – ett ärende Lantmäteriet självt säger borde ta sex månader. Under tiden fortsätter fakturorna att strömma in, med timkostnader på mellan 900 och 1 700 kronor beroende på handläggare.

Herr talman! Är detta en hållbar modell för myndighetsutövning? Det tycker inte jag. Är det rimligt att privatpersoner måste begära ut tidkort, analysera fakturor och kontakta jurister för att förstå varför de får betala tiotusentals kronor till staten?

På Lantmäteriets egen hemsida står att handläggningen av spridningstillstånd, som är en helt grundläggande funktion, just nu tar upp till 55 arbetsdagar, alltså nästan tre månader. Det gäller dessutom bara ärenden som inkommit sedan november förra året. Vad gäller bygglovsärenden är väntan ofta upp till ett år eller mer, vilket jag har fått höra från privatpersoner, kommuner och företag jag har haft kontakt med.

Som om detta inte vore nog skjuts nu återöppnandet av de digitala tjänsterna upp sex till nio månader. Sverige är ett av världens mest digitaliserade länder, men här är man tillbaka på 80-talet.

Handläggningstiderna ökar trots att det kommer in färre ärenden. Hur är det möjligt? Vad säger detta om ledning, om prioriteringar och om regeringens ansvar?

Herr talman! Detta är inte längre en administrativ utmaning; det är ett haveri. Det påverkar möjligheten att bygga bostäder, starta företag och äga och bruka mark. Det slår mot landsbygden, mot kommuner och mot framtidstro. Många har hört av sig till mig och frågat: Känner ministern något som helst ansvar för detta och för de människor som drabbas?

Därför frågar jag: Anser statsrådet verkligen att Lantmäteriet är en myndighet som levererar i takt med sina uppdrag? Om inte, vad gör regeringen åt det?

Herr talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet för svaret på min interpellation. Det är naturligtvis välkommet att regeringen nu föreslår anslag till Lantmäteriet för att hantera den akuta situation som myndigheten befinner sig i. Men låt oss vara ärliga: Detta är en reaktion på ett haveri som har pågått alldeles för länge. Det är ett haveri som inte bara har drabbat tusentals människor och företag utan också visar hur regeringen inte tar sitt ansvar.

Lantmäteriet är en av våra mest samhällskritiska myndigheter. Det handlar inte bara om kartor och ritningar utan även om samhällsbyggnad och, i förlängningen, Sveriges säkerhet. När denna myndighet misslyckas, som den nu har gjort, får det ringar på vattnet långt utanför myndighetens kontorsväggar. Byggprojekt blir inte av. Företag läggs ned. Privatpersoner kan inte genomföra en enkel tomtreglering utan att vänta i ett år, och de får dessutom betala dyrt för det. Någonting är riktigt fel när privatpersoner inte ens får tydliga svar på varför fakturor på hundratusentals kronor skickas.

Det allvarligaste, herr talman, är dock att vi har en myndighet som upprepade gånger har varnats internt om allvarliga säkerhetsbrister. Handlingar som omfattats av försvarssekretess har funnits fritt tillgängliga för nedladdning. Regeringen informerades om detta redan i mars förra året, men ändå valde man att inte göra något. För mig är detta inte bara passivt utan också vårdslöst.

Det är viktigt att påpeka att det var först i maj – efter interna påtryckningar och efter att delar av styrelsen flaggat för att det kunde handla om brott mot säkerhetsskyddslagen – som Lantmäteriet stängde sina digitala tjänster. Det skedde inte efter ett ingripande från regeringen utan trots regeringens passivitet. Det tog ytterligare ett halvår innan regeringen ens började tala om resurser eller åtgärder. Under denna tid växte problemen för företag, kommuner och privatpersoner, och osäkerheten ökade.

Man skulle kunna kalla detta senfärdighet, men för mig framstår det som tjänstefel. Det är inte godtagbart att förlita sig på att en myndighet som är föremål för säkerhetsgranskning, och vars generaldirektör till slut tvingades lämna myndigheten, själv ska avgöra om regeringen behöver agera.

Herr talman! Jag har ställt frågor till statsrådet under det gångna året. Jag har fått undvikande svar. Regeringen har hela tiden hänvisat till att man följer utvecklingen. Men när det handlar om Sveriges säkerhet och en av de viktigaste myndigheterna i samhällsbyggnadskedjan räcker det inte att följa, utan då måste man leda. Man måste agera när varningarna kommer. Det är inte valfritt.

Att regeringen nu skjuter till resurser är ett steg i rätt riktning, men detta får inte dölja det faktum att man lät månader passera utan att ta tag i problemet. Det är inte bara Lantmäteriet som måste ta ansvar, utan det måste också statsrådet och regeringen göra. Därför är min fråga varför statsrådet och regeringen inte agerade tidigare.

Herr talman! Först vill jag förvarna om att jag kanske överskrider min anmälda talartid något. Ni kommer att få höra om anledningen till det.

I dag skulle egentligen min kollega Laila Naraghi deltagit i debatten om den här viktiga frågan, men just nu är hon hemma för att ta hand om sitt sjuka barn. Det är en självklarhet för oss att finnas till hands för våra barn när de behöver oss som mest.

Men, herr talman, vi vet att detta tyvärr inte är en självklarhet i alla familjer. Det finns föräldrar som ser sina barn som sin egendom och tror sig ha rätt att kontrollera, misshandla och i värsta fall döda sina egna barn. Det är detta betänkandet handlar om: att sätta stopp för föräldrar som är förövare och skydda barn från hedersrelaterat våld och förtryck.

Med detta sagt vill jag inleda med att yrka bifall till reservation 26. Därefter ska jag fortsätta anförandet som Laila så bra har förberett och som jag fick ta. Vi står förstås bakom alla våra yrkanden, men vi yrkar alltså bifall bara till reservation 26.

Vi socialdemokrater, herr talman, minns Fadime från hennes tid i SSU Jämtland, där hon var aktiv. Hon var modig och stark – en sann förebild. Vi minns nyheten om att hon mördats av sin pappa för att hon ville leva sitt liv i frihet, i fred för pappans och familjens förtryck. Hon vägrade tystas – därför dödades hon. Men hennes budskap spreds – om föräldrar som jagar sina barn för att mörda dem och föräldrar som misshandlar barn och utsätter dem för ohyggligheter i vad som påstås vara hederns namn, pappans, mannens och patriarkatets.

Sedan dess har en hel del hänt, framför allt inom det straffrättsliga området, det vill säga justitieutskottets område, men också inom socialutskottets och även utbildningsutskottets område.

Vi socialdemokrater har tagit initiativ till att hedersförtryck görs till ett särskilt brott och till andra åtgärder för att stärka skyddet mot hedersrelaterade brott. När vi satt i regeringen 2020 infördes ett nytt brott, barnäktenskapsbrott. Samtidigt infördes en ny särskild straffskärpningsgrund för brott mot hedersvåld. Utreseförbud har införts för att skydda barn från att föras utomlands för att tvingas ingå barnäktenskap eller könsstympas.

Socialstyrelsens och Skolverkets arbete när det gäller socialtjänsternas och skolornas insatser mot hedersrelaterat förtryck, till försvar för barn, har förbättrats. Mycket finns kvar att göra, men inom dessa områden har framsteg gjorts.

Herr talman! Det kan man inte säga om det civilrättsliga området. Det har inte hängt med utan ligger långt efter, också när det gäller hedersrelaterat våld och förtryck. Stora delar av lagboken är skriven och utgår från att en människa handlar orätt, begår brott och gör fel och hur detta ska hanteras. Det är en viktig orsak till att vi har brottsbalken, miljöbalken och förvaltningsrätten – ja, en lagbok över huvud taget. Människor stjäl, förstör miljön, mördar, våldtar, fifflar med pengar och så vidare.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Familjerätt

Civilrätten däremot, herr talman, är skriven som att solen alltid skiner överallt i Sverige, som att alla är snälla mot varandra och ingen använder våld, som att alla föräldrar är fredliga och snälla mot sina barn och ingen utövar hedersförtryck, som att inga män utsätter kvinnor för våld eller hedersförtryck, som att alla förvaltare och gode män alltid gör rätt och aldrig utnyttjar sin huvudman – människan de har i uppdrag att hjälpa – och som att det offentliga aldrig gör fel. Civilrätten är mer eller mindre blind för det som lagboken i övrigt vet: att vuxna begår brott mot varandra och mot barn, att mäns våld mot kvinnor är utbrett och att barn och funktionshindrade är särskilt sårbara samt att hedersrelaterat våld och förtryck drabbar många.

Herr talman! Därutöver har civilrätten länge erbjudit en arena för våldsutövande män att fortsätta våldet mot kvinnor och barn. Av civilrätten har de getts redskap och rättigheter att fortsätta plågandet. Förövaren har kunnat använda civilrätten för att utöva makt och kontroll. Lagen har inte bara blundat för våldet utan också möjliggjort det.

Bristerna i civilrätten har inneburit inskränkningar i svenskars fri- och rättigheter. Det finns flera exempel.

För det första handlar det om barn som har farit illa, misshandlats och mördats under tvångsumgänge. Vi känner alla till fallet med Tintin, pojken i Luleå som mördades av sin pappa häromåret – ett av flera fall där samhället vetat om riskerna men ändå med lagstöd tvingat barn till umgänge där de utsatts för våld och även mördats.

För det andra tillåts mäns våld mot kvinnor att fortsätta. Samhället tvingar kvinnor att träffa och samarbeta med män som slagit och våldtagit dem. Annars riskerar kvinnorna att förlora vårdnaden om barnen. Det finns svårigheter med att skiljas. Kvinnoorganisationer har larmat om hur män använder lagen för att pressa kvinnor vid bodelningar och tvinga tillbaka dem till våldsamma relationer, alltmedan samhället ser på. Lagen har underlättat våldet.

För det tredje kränks funktionshindrades rättigheter. Förvaltare kan ta kontroll över enskildas liv på ett alldeles fruktansvärt sätt utan att någon griper in och granskar tilltagen.

Herr talman! Det handlar inte bara om enskilda fall utan om systemfel i civilrätten. Det är lagen som brister. Vi socialdemokrater har sett och agerat, och vi uppskattar den samsyn som har funnits mellan riksdagspartier kring många av dessa frågor. Ett tydligt exempel är lagändringen vi gjorde förra året genom betänkandet Tryggare hem för barn. Vår regering startade arbetet, och denna regering avslutade det. Vi har uppskattat de goda kontakterna med till exempel justitieministern.

Ett annat exempel är vårt gemensamma tillkännagivande om tidsgräns vid bodelningar. Vi uppfattar det som att det finns stor samsyn kring dessa frågor. Vi arbetar tillsammans mot våldet, och det gör lagändringarna starkare och stabilare. Det är otroligt bra att vi har denna samsyn.

Därför, herr talman, är det en stor besvikelse för oss socialdemokrater att andra partier inte i lag vill skydda barn från vårdnadshavare som utövar hedersförtryck. Vi socialdemokrater föreslår initiativ för att föräldrar som utsätter barn för hedersrelaterat våld och förtryck inte ska ha del i vårdnaden. Om det finns misstanke om att ett barn kommer att utsättas för hedersrelaterat bortförande utgör detta en signal om att också syskon är utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Familjerätt

Givet regeringens höga tonläge i fråga om hedersrelaterat våld och förtryck är det anmärkningsvärt att man säger nej till vårt förslag. Varför vill inte regeringen att barn ska skyddas från vårdnadshavare som ägnar sig åt hedersrelaterat våld och förtryck? Regeringen skryter med att man agerar mot hedersrelaterat våld men vill inte ens göra detta. Varför ser ni inte civilrättens påverkan på flickor och kvinnor som är utsatta för hedersrelaterat förtryck?

Herr talman! Som jag sa: Vi minns Fadime för hennes kamp för frihet. Mordet på henne 2002 blev en väckarklocka för Sveriges arbete mot hedersvåld. Mycket har hänt sedan dess, särskilt inom det straffrättsliga och det förvaltningsrättsliga området. Nu måste förändringar ske också av civilrätten. Vi tog initiativet, och Löfvenregeringen tog initiativet. Vi har över blockgränserna enats kring detta initiativ. Det har nu blivit lag genom Tryggare hem för barn. Nu måste nästa steg tas.

Nu är det högern som är i regering. Nu är det ni som behöver tillsätta utredningen och ta fram förslag. Ingen flicka ska behöva ha en vårdnadshavare som utsätter henne för hedersrelaterat våld och förtryck. Här borde vi också kunna vara överens. Ni är välkomna att rösta för vår reservation nummer 26.

Fru talman! Tack, ministern! Jag är också tacksam för den här diskussionen. Nu har jag varit i de här kommunerna flera gånger och diskuterat med invånarna, och jag ville verkligen lyfta upp den här frågan på agendan.

Vi känner otrygghet på olika sätt, och vi kan göra olika saker för den otryggheten. Men när man känner att man inte vågar släppa sina barn till skolbussen blir jag fundersam och undrar vad vi kan göra.

Jag är också glad att ministern nämnde att vi har haft svinpesten. Jag hade tänkt avsluta med att fråga om det finns några lärdomar där som vi skulle kunna ta till oss för att faktiskt minska stammen. Svinpesten är förstås inte ett svar på stammens storlek, utan frågan är om det finns några lärdomar. Vad gjorde vi där som vi skulle kunna implementera på de platser där det verkligen har blivit problem med vildsvinen? Det är jättebra om vi kan äta köttet, men det måste till saker och ting för att vi ska kunna förvalta det här på ett bra sätt.

Sist och slutligen: Jag är inte jägare. Jag vet inte hur det här fungerar och hur man gör på natten, på dagen och så där. För mig är frågan hur invånarna kan känna sig trygga och hur de kan få gå ut och göra saker som de vill med sina barn. Det är det som är poängen i detta.

Herr talman! Jag skickade in den här interpellationen för ett tag sedan. Oftast brukar svaret komma inom några veckor, men det här tog lite längre tid, vilket har gjort att människor runt om i Sverige har snappat upp det och hört av sig till mig på olika sätt.

Den här problematiken rör inte bara Örebro län, som ministern förstås förstår, utan den finns överallt. Mest drabbad på olika sätt är förstås landsbygden. Jag som bor i tätorten Örebro har inte lika stora problem, men jag förstår allt kring det här.

Jag blev kontaktad av en familj här i Stockholm som berättade för mig att de precis hade pratat med länsstyrelsen som sa att de hade fantastiskt fina skrifter. De sa: Vi har tagit fram otroligt fina skrifter. Vi har tagit fram olika beslut om vad man ska göra. Problemet är bara att ingen av kommunerna bryr sig om det.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det här är någonting som verkligen stör mig. Hur kan det vara så att en kommun inte bryr sig om att människor inte vågar gå ut? Det handlar inte om en uppbökad trädgård och att man får fixa lite saker, utan det handlar om att människor inte vågar gå ut. För mig är det då någonting som inte stämmer, och det var därför jag ställde interpellationen.

När länsstyrelsen säger att det finns så många fina ord och skrifter om vad kommunerna ska göra men att de inte gör det, då är det för mig en signal att jag måste prata med regeringen och be dem göra någonting åt den här problematiken. Vad kan länsstyrelserna göra? Kan det lyftas upp ytterligare en nivå?

För mig är det orimligt att människor på landsbygden behöver oroa sig för att gå ut. Den här kvinnan berättade för mig att hon inte går ut med sin hund längre. Det är helt omöjligt för henne att gå ut med hunden när mörkret faller. Det är mannen, som råkar vara jägare och har en bössa, som får göra det.

Då hamnar jag också i en tankevurpa: Vad är det vi pratar om? Oftast när vi pratar om otrygghet handlar det om kriminalitet och att det skjuts. Det här är någonting helt annat som jag tror att vi behöver göra någonting åt.

För mig handlar det om att säkerställa att det som ministern pratar om händer. Jag förstår att man kan ha olika incitament, att man ska sälja köttet, att vi ska konsumera mer kött och så vidare. Men jag är helt allvarligt orolig för att det inte räcker. Jag tror att vi behöver fundera över vad vi ytterligare skulle kunna göra, för de problem som har kommit till mig från olika håll i landet handlar inte längre om att det är kött som ska säljas. Det är mycket mer än så. Kan vi minska stammen på det sättet? Om alla i Laxå och Röfors har sina frysar fulla kommer det ändå inte att räcka till. Stammen där är så pass stor att det behövs fler åtgärder.

Jag vill därför lyfta upp frågan till ministern. Jag hoppas att ministern förstår att det inte handlar om vem som gör rätt och vem som gör fel, utan det handlar om vad vi kan göra så att de här människorna känner sig trygga i sin kommun och sitt område. Det skulle jag vilja att ministern svarade på. Finns det ytterligare åtgärder som ministern kanske är beredd att göra, kanske att bjuda in de här människorna till en diskussion när ni är ute och reser?

När de lyssnar på det här kommer de förhoppningsvis att höra av sig till ministern och säga att det här är inte hållbart. Och det som jag nämnde och som är det minst hållbara är att man i flera års tid har försökt kämpa emot både kommunen, länsstyrelsen och ägarna. Jag vet förstås att den största skadan är hos dem som äger marken och jordbruket. Men det här är också ett problem.

Herr talman! Jag tackar landsbygdsministern för svaret. Vi debatterar förstås olika frågor både högt och lågt, vilket är otroligt viktigt.

Låt mig först säga varför jag ställde den här interpellationen. Jag blev inbjuden till Laxå i Örebro län, närmare bestämt till Röfors. Invånarna tog mig runt i samhället och visade hur det såg ut. Och vad såg jag? Jo, jag såg trädgårdar som var helt uppbökade. Barnens lekplatser - kommunens lekplatser - var också helt uppbökade. Vart man än gick runt i det här lilla samhället såg man spår av vildsvin. Man kunde inte undgå att förstå omfattningen av förstörelsen.

Då tänkte jag förstås som alla andra: Kommunen måste ta sitt ansvar. Länsstyrelsen ska ta sitt ansvar för de här fina skrivningarna om hur vi ska göra saker och ting. Även markägare ska ta sitt ansvar. Men invånarna i det lilla samhället Röfors har kämpat i flera års tid mot kommunen, länsstyrelsen och markägare för att de ska göra någonting åt den här saken, och ingenting har hänt. Det enda svar som kommuninvånarna har fått är: Sätt upp ett elstängsel! Det är klart att många har gjort det, men man kan ju inte sätta upp elstängsel runt hela samhället. Det funkar liksom inte. Som jag sa var även lekplatser uppbökade. Det kan inte vara meningen att enskilda invånare själva ska bära bördan att behöva skydda sina barn och samhället från vildsvin.

Som ministern nämnde i sitt svar har regeringen vidtagit åtgärder inom ramen för livsmedelsstrategin och gett uppdrag till Naturvårdsverket som ska redovisas i slutet av 2025. Men det här är en akut fråga redan nu. Vi skulle behöva veta vad man redan nu skulle kunna göra. Här är det inte fråga om att bekämpa inflation, utan det är verkligen påtagligt för de människor som bor i det här samhället; man vågar inte gå ut på kvällen. Jag har fått höra historier där man säger att ens barn inte får gå ut själva så fort mörkret faller. Om vi tittar ut nu ser vi att det redan är mörkt, så barnen är helt enkelt inne i husen.

Min enkla fråga är: Vad kan regeringen göra nu för att säkra tryggheten i landsbygdskommunerna? Är det meningen att invånarna själva ska vidta de här åtgärderna och inte kommunerna, länsstyrelserna och markägarna?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Tack, Eva Lindh, för en bra interpellation, och tack, ministern, för svaret!

Jag anmälde mig till interpellationsdebatten av två anledningar. Den ena är att jag sitter i civilutskottet, där vi jobbar med den här frågan. Den andra är att jag misstänkte att det skulle bli många fler kvinnor som diskuterar just de här frågorna.

Mäns våld mot kvinnor är ett samhällsproblem där vi alla behöver jobba tillsammans. Det är någonting som jag gärna vill skicka med. Vi behöver vara allihop i processen.

Jag lyssnade på ministern som här bekräftade vikten av trygga och rättssäkra bodelningsprocesser. Vi delar den synen. Det är verkligen ett välkommet steg.

Jag vill precis som tidigare talare understryka att tiden är en avgörande faktor. Det finns fortfarande många kvinnor som tvingas tillbaka i destruktiva förhållanden och relationer. De har helt enkelt inte råd att lämna förhållandena. För dessa kvinnor och deras barn är varje dag i en ekonomisk osäkerhet en dag för mycket. Det vet vi.

Jag uppskattar också regeringens övervägande att ge bodelningsförrättare fler verktyg och möjligheter att hålla tillbaka en part som obstruerar processen. Det är nödvändigt. Vi ser fram emot att dessa förslag realiseras, återigen så fort som möjligt. Den part som vägrar att samarbeta ska inte få dra ut på tiden och försvåra för den ekonomiskt svagare parten.

Jag vill också framföra en hälsning till ministern från min kollega Laila Naraghi. Ni har diskuterat detta väldigt mycket. För henne är det otroligt viktigt att vi behåller samsynen i frågan. Det är en fråga som är avgörande för att vi ska kunna agera snabbt och komma till ett snabbt och effektivt beslut.

Samsynen i frågan visar också ett styrkebesked för kammaren. Detta är frågor som vi verkligen bryr oss om. Mäns våld mot kvinnor är inte en fråga för en enskild ledamot eller ett parti, utan hela kammaren står bakom arbetet mot våldet.

Jag har också noterat att statsrådet i svaret lyfter fram att man vill stärka det straffrättsliga skyddet och reformera kontaktförbudet. Det är absolut ett viktigt arbete. Som jag sa: Mäns våld mot kvinnor är otroligt viktigt att arbeta mot, och vi välkomnar dessa förändringar. Vi välkomnar också förändringar i det hyresrättsliga skyddet för utsatta kvinnor. Det är förövaren som ska flytta; det är inte den som är misshandlad och ett brottsoffer som ska flytta.

För att kunna göra det möjligt för kvinnor att lämna destruktiva relationer behöver vi bodelningsprocessen, och vi behöver den nu. Som tidigare talare har sagt är tiden otroligt viktig. Jag tycker att regeringen fick ett tydligt besked från riksdagen när vi tillsammans fattade det här beslutet. Därför hoppas jag, precis som flera andra, att det här går så fort som möjligt.

Jag vill avsluta med att säga att det är vår skyldighet att se till att de kvinnor som är utsatta - det finns män, men det är framför allt kvinnor - får den trygghet de förtjänar.

Jag vill också säga till statsrådet att jag tyvärr inte kommer att kunna vara kvar här i kammaren, för jag har lovat en skolklass att jag ska gå runt med dem. Men jag ville verkligen visa att detta är en viktig fråga för alla oss, inklusive män. Det får inte bli en kvinnor-män-fråga.

Herr talman! I dag har vi hört att om det inte är den förra regeringens fel är det migranternas fel att saker och ting går dåligt.

Om man läser eller tar tag i saker och ting ser man till exempel att bygg- och fastighetsbranschen är otroligt kritisk till budgetpropositionen. De efterfrågar stöd för att hantera den djupa krisen i sektorn och lyfter samtidigt fram att bostadsbyggandet är på rekordlåga nivåer. Trots behov, särskilt hos unga låginkomsttagare, byggs det för lite. Byggkostnaderna har skjutit i höjden, vilket gör det svårt för många att uppnå drömmen om ett eget hem. Detta påverkar samhället i stort. Möjligheterna att arbeta, studera och skapa ett jämlikt samhälle försämras.

Min fråga går därför till statsrådet Andreas Carlson: Vilka konkreta åtgärder kommer regeringen att vidta för att vända den negativa trenden, och hur säkerställer vi att bostäder byggs till priser som vanliga människor faktiskt har råd med?

Herr talman! Det är svårt att förstå hur vi över huvud taget har hamnat i den här situationen. Min egen hemkommun Örebro, som har kostnader för grundläggande samhällsfunktioner som vård, äldreomsorg och skolan, har klassats som jordbruk. För mig är det väldigt svårt att förstå hur vi har hamnat i den situationen.

Man behöver fundera på: Vad har vi för lösningar? Ministern hänvisar till att EU-regler säger att kommuner ska klassas som jordbruk. Vad finns det för andra saker som regeringen skulle kunna göra för att underlätta för kommunerna?

Vi har i många år i Örebro kommun diskuterat: Ska vi ha kvar naturbruksgymnasiet? Varje gång säger vi att det är viktigt för Sverige att vi har det kvar och att vi har ungdomar som går på det. Men när vi hamnar i kläm på grund av fem kor är frågan: Ska vi acceptera det och fortsätta att bedriva verksamheten, som uppenbart klassas som jordbruk för en kommun, eller inte?

Det är viktigt att vi får besked från ministern. Kan man kompensera kommunerna och regionerna som är drabbade på något annat sätt än genom EU:s elstödsregler? Finns det möjlighet att göra det? Finns det en diskussion inom regeringen? Finns det en vilja att göra det? Om det finns en vilja är vi beredda att diskutera: Hur kan vi hjälpas åt så att dessa kommuner inte blir drabbade?

Jag är orolig för vilka fler saker som kommer att hända i framtiden på grund av att vissa kommuner och regioner blir klassade som jordbruksverksamhet. Kommer det att finnas några andra saker? Det måste finnas en vilja från regeringen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

(Applåder)

Herr talman! Vi blev några socialdemokrater i den här interpellationsdebatten! Det visar på vikten av vad som händer i våra kommuner.

Det är tydligt att det elstöd som skulle ha hjälpt kommunerna och regionerna att hantera de höga kostnaderna inte har uppnått sitt syfte. Att kommunen som jag kommer från, Örebro, fick 2 miljoner kronor i stället för 20 miljoner kronor är förstås någonting som drabbar kommunen väldigt hårt. Att en kommun vars huvudsakliga uppgift är att bedriva utbildning och välfärd ska förlora stöd på grund av att den driver ett naturbruksgymnasium är ett tydligt exempel på bristande förståelse för kommunens verklighet och verksamhet. Någonstans i Sverige sitter tjänstemän - ekonomer eller jurister, jag vet inte - och bedömer att en kommun som Örebro är en jordbruksverksamhet för att den har fem kor som den bedriver utbildning med. Det här är helt orimligt.

Ministern hänvisar till att detta följer EU-regler om elstöd och att Skatteverket och domstolar tolkar dessa regler. Men, herr talman, det är regeringens ansvar att säkerställa att reglerna tillämpas rättvist och att svenska kommuner inte drabbas orimligt. När kommunerna hamnar i kläm på grund av ogenomtänkta regleringar måste regeringen och ministern agera och inte bara hänvisa till att det är EU-regler. Vi behöver konkreta åtgärder och ett starkt ledarskap som säkrar att kommuner får det stöd de blivit utlovade.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Andra EU-länder har i liknande situationer valt att förhandla fram saker och ting med EU. Det finns alltså en tydlig möjlighet till det, om än kanske inte i samma fråga. Det går att argumentera för att det är nationella frågor där det finns särskilda behov och det uppstår vissa konsekvenser. Men då måste det finnas en vilja att argumentera i EU för det här.

Min fråga blir ungefär densamma som tidigare frågeställares: Varför har inte Sverige och dess regering försökt förhandla fram en lösning som gör att de kommuner och regioner som blivit drabbade får det stöd som de har rätt till? Det vill jag gärna ha svar på.

Fru talman! Först ska jag säga att det nog finns behov för mig av att återkomma när det gäller den här lagen, för där finns det också en del underlag som vi skulle kunna diskutera för att kunna göra något åt detta. Jag har börjat titta lite närmare på det, så det blir förmodligen snart en interpellationsdebatt även om expropriationslagen.

När det gäller förköpsrättslagen fick utredningen inte fortsätta med samma direktiv som från början. Därför vet vi inte om en kommun där en fastighetsägare säljer fastigheter till sin bror, son, mamma eller någon annan hade kunnat säga stopp och köpa den fastigheten i stället för att skriva över den.

Jag konstaterar i alla fall att ministern verkar vara intresserad av frågan och ser behov av att diskutera den vidare, och så är det även för mig. Jag brinner verkligen för den. För mig är detta inte bara en fråga som är perifer. Det står mellan stad och land, uppfattar jag det som. Det är ofta på vår landsbygd som den här problematiken dyker upp.

Jag tycker att det är beklagligt att vi inte kommer att se stöd och hjälp för de kommuner som just nu dras med det här. Det är så mycket problematik kring de här fastigheterna - vi ser sönderslagna fönster och dörrar och centrum som är helt öde där det en gång i tiden var en väldigt levande landsbygd.

Jag vill tacka ministern för svaren och debatten. Det finns verkligen ett behov av att vi fortsätter diskutera detta och ser till att våra kommuner och deras invånare lever tryggt.