Fru talman! Första gången jag stötte på det här problemet var när jag jobbade som socialarbetare och mötte en kvinna som nästan hade blivit slagen sönder och samman. I det samtalet togs naturligtvis många saker upp, men jag frågade henne om hon var beredd att lämna den man som gång på gång våldförde sig på henne. Då sa hon att hon redan hade gjort det en gång men aldrig skulle våga göra det igen. Hon hade försökt lämna den här mannen, men bodelningsprocessen hade blivit utdragen. En bodelningsprocess handlar ju om att man fördelar tillgångarna mellan sig efter ett äktenskap eller efter att man levt tillsammans.

Men det blev aldrig någon, eftersom maken drog ut på tiden och förhalade processen år efter år. Det blev aldrig en bra lösning för henne och framför allt för hennes barn. Som mamma är barnens situation det viktigaste, sa hon till mig, och så är det ju.

Eftersom det inte löste sig fann hon inget annat alternativ än att gå tillbaka till mannen. Då blev våldet ännu mer upptrappat, eftersom hon enligt hans mening hade tagit sig friheten att lämna honom en gång.

Mäns våld mot kvinnor är ett stort samhällsproblem och ett personligt problem. Justitieministern tar upp flera konsekvenser av detta och andra saker som vi verkligen måste ta tag i.

Det är fruktansvärt att se konsekvenserna för de kvinnor som utsätts men också för de barn som lever i detta. Beräkningar visar att det är ungefär 150 000 barn som lever i den situationen.

När en kvinna vågar ta steget att lämna sin partner är det för sin egen skull och inte minst för barnens skull. De blir också offer i och med att de bevittnar det många gånger svåra våld som kvinnor utsätts för.

Därför måste samhället ge allt det stöd som bara är möjligt för att kvinnor ska våga ta steget. Men när de väl vågar ta steget gäller det också att ge dem det stöd de behöver för att klara ut det och leva ett gott liv.

Alla de saker som hindrar det är någonting som vi måste ta på stort allvar och verkligen jobba för att ta bort. När jag blev riksdagsledamot var det en av de frågor där jag kände: Jag ska inte ge mig förrän det är möjligt och vi reder ut detta. Det är för den här kvinnans skull och för alla andra kvinnors skull.

Det är viktigt att rikta ett stort tack till alla de kvinnor, organisationer, politiker och andra som jobbat för att det ska lösas. Om vi är många som driver på kan det också bli möjligt att lösa frågan.

Jag vill också rikta ett tack till justitieministern. Men det finns en del saker i kommittédirektivet som jag tänker att jag får ta upp i mitt nästa anförande. Det är viktigt att vi löser den här frågan för kvinnornas och barnens skull.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Tack, Eva Lindh, för en bra interpellation, och tack, ministern, för svaret!

Jag anmälde mig till interpellationsdebatten av två anledningar. Den ena är att jag sitter i civilutskottet, där vi jobbar med den här frågan. Den andra är att jag misstänkte att det skulle bli många fler kvinnor som diskuterar just de här frågorna.

Mäns våld mot kvinnor är ett samhällsproblem där vi alla behöver jobba tillsammans. Det är någonting som jag gärna vill skicka med. Vi behöver vara allihop i processen.

Jag lyssnade på ministern som här bekräftade vikten av trygga och rättssäkra bodelningsprocesser. Vi delar den synen. Det är verkligen ett välkommet steg.

Jag vill precis som tidigare talare understryka att tiden är en avgörande faktor. Det finns fortfarande många kvinnor som tvingas tillbaka i destruktiva förhållanden och relationer. De har helt enkelt inte råd att lämna förhållandena. För dessa kvinnor och deras barn är varje dag i en ekonomisk osäkerhet en dag för mycket. Det vet vi.

Jag uppskattar också regeringens övervägande att ge bodelningsförrättare fler verktyg och möjligheter att hålla tillbaka en part som obstruerar processen. Det är nödvändigt. Vi ser fram emot att dessa förslag realiseras, återigen så fort som möjligt. Den part som vägrar att samarbeta ska inte få dra ut på tiden och försvåra för den ekonomiskt svagare parten.

Jag vill också framföra en hälsning till ministern från min kollega Laila Naraghi. Ni har diskuterat detta väldigt mycket. För henne är det otroligt viktigt att vi behåller samsynen i frågan. Det är en fråga som är avgörande för att vi ska kunna agera snabbt och komma till ett snabbt och effektivt beslut.

Samsynen i frågan visar också ett styrkebesked för kammaren. Detta är frågor som vi verkligen bryr oss om. Mäns våld mot kvinnor är inte en fråga för en enskild ledamot eller ett parti, utan hela kammaren står bakom arbetet mot våldet.

Jag har också noterat att statsrådet i svaret lyfter fram att man vill stärka det straffrättsliga skyddet och reformera kontaktförbudet. Det är absolut ett viktigt arbete. Som jag sa: Mäns våld mot kvinnor är otroligt viktigt att arbeta mot, och vi välkomnar dessa förändringar. Vi välkomnar också förändringar i det hyresrättsliga skyddet för utsatta kvinnor. Det är förövaren som ska flytta; det är inte den som är misshandlad och ett brottsoffer som ska flytta.

För att kunna göra det möjligt för kvinnor att lämna destruktiva relationer behöver vi bodelningsprocessen, och vi behöver den nu. Som tidigare talare har sagt är tiden otroligt viktig. Jag tycker att regeringen fick ett tydligt besked från riksdagen när vi tillsammans fattade det här beslutet. Därför hoppas jag, precis som flera andra, att det här går så fort som möjligt.

Jag vill avsluta med att säga att det är vår skyldighet att se till att de kvinnor som är utsatta - det finns män, men det är framför allt kvinnor - får den trygghet de förtjänar.

Jag vill också säga till statsrådet att jag tyvärr inte kommer att kunna vara kvar här i kammaren, för jag har lovat en skolklass att jag ska gå runt med dem. Men jag ville verkligen visa att detta är en viktig fråga för alla oss, inklusive män. Det får inte bli en kvinnor-män-fråga.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Tack till Eva Lindh för möjligheten att diskutera de här viktiga frågorna i dag! Tack också till Martina Johansson, Ann-Charlotte Hammar Johnsson och alla andra som har varit engagerade i frågorna under mycket lång tid och drivit dem på ett fantastiskt fint sätt!

Den dialog som regeringen gjorde till ett grundackord i hanteringen av frågan redan när vi tillträdde och som jag vågar påstå att vi har hållit i på ett nästan unikt sätt när det kommer till lagstiftningsärenden har vi förstås för avsikt att fortsätta att hålla i.

Jag tänker inte älta tidsperspektiven. Men låt mig säga så här: Jag tar lite lätt på synpunkten att just jag har varit långsam av det enkla skälet att frågan aktualiserades i en SOU 2005, och det har suttit många regeringar sedan dess. Även Centerpartiets kamrater i Socialdemokraterna hade åtta år på sig att göra någonting åt det här, men det blev inte så mycket av den frågan. Utan att älta det som har varit tycker jag att det är värt att ta fasta på vad Ann-Charlotte Hammar Johnsson sa om responsen i de här frågorna under föregående mandatperioder. Det var väldigt stumt från Justitiedepartementet på den tiden.

Jag är väldigt glad att det med en moderat justitieminister blev möjligt att komma framåt i frågorna, och jag tycker att det är en stor styrka att det har kunnat ske med en så bred förankring i riksdagen. Jag är övertygad om att processerna också kommer att föras i mål i stor samsyn kring innehållet.

Utredningen och dess direktiv ligger helt i linje med det tillkännagivande som kommer från riksdagen. Det är också dessa frågeställningar som vi har tagit fasta på när vi tillsammans med civilsamhällesföreträdare och företrädare för advokater och andra som uppträder som bodelningsförrättare och även domare och annan expertis har diskuterat igenom frågorna ordentligt.

Jag ser inget behov av några tilläggsdirektiv, utan jag uppfattar att alla de frågor som vi också har lyft här i dag mycket väl täcks av de direktiv som vi har formulerat.

Martina Johansson nämnde frågan om att komma snabbare till domstol. Det är ju hela grundackordet till utredningen; tidsgränsen är precis detta. Jag kan dock säga att det viktigaste är att få till stånd en bra överenskommelse så snabbt som det bara går utan att hamna i domstol. Det är det huvudsakliga syftet också med tidsgränsen.

Jag vill också varna för tron att det blir bättre om mycket mer hamnar i domstol. Då talar vi om flera års processer i flera instanser, dessutom till väldigt höga kostnader. Om man måste till domstol för att lösa tvisten finns det såklart ett starkt intresse av att komma dit så fort som möjligt, och det jobbet kommer en tidsgräns eller en motsvarande ordning att kunna bidra till. Men jag skulle ändå säga att det allra viktigaste målet är att försöka få till stånd en bodelning utan att behöva gå till domstol men att göra det på ett mycket effektivare sätt än vad som sker i dag. Tidsgränsen kan göra jobbet i båda avseenden.

När det gäller effektivare verktyg och att föra processen framåt menar jag att direktiven är skrivna på ett sådant sätt att alla de verktyg som kan bli aktuella för att åstadkomma det kommer att vara möjliga för utredaren att utforska.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är kanske inte någon tillfällighet att man talar om möjligheten att använda vite på ett mer kraftfullt sätt och att använda kostnadsfördelningen för processer som ett påtryckningsmedel. Ofta finns det en viss typ av verktyg i verktygslådan när det gäller att föra processer framåt, men det finns ingenting som hindrar att utredaren identifierar andra verktyg som kan vara med och göra jobbet.

Jag upplever att vi har skrivit ett direktiv som ger en mycket skicklig utredare alla möjligheter att vända på alla stenar som måste vändas på för att slutresultatet ska bli så bra som vi alla hoppas och tror.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Vi hamnar ofta i en diskussion om vad som hade kunnat göras tidigare och inte. Alla här är helt överens om att det har tagit alldeles för lång tid från det att frågan uppmärksammades. Vi hörde från Ann-Charlotte Hammar Johnsson hur det har funnits motioner långt före min tid i den här kammaren. Om vi sedan är kompisar eller inte med olika regeringar kan vi ta en annan diskussion om. Jag är dock glad att vi nu är här och att vi går vidare - självklart! Jag är också mån om att det blir en helhet.

Sedan får jag väl svara på detta med snabbheten. Ministern har absolut agerat snabbare än många av hans företrädare i den här frågan. Sedan regeringen tillträdde har man dock tagit fram ganska många lagstiftningar från idé till verkställighet på två år. Anledningen till att jag kritiserar ministern för saktfärdighet här är att det har tagit två år att tillsätta en utredning - jag vill bara klargöra det.

Huruvida det finns behov av tilläggsdirektiv eller inte kan vi nog fortsätta diskutera. Eftersom jag inte här får något löfte om att man tänker fortsätta arbetet med att fylla på med direktiv kan jag bara hoppas att ministern har rätt i att direktiven är tillräckliga och att detta verkligen blir den lagstiftning som vi vill ha.

Det är bra att det i direktiven är inlagt att se över betänketiden vid en separation eller en skilsmässa, även om man har barn under 16 år. Hade jag eller någon organisation fått möjlighet att vara med och ta fram direktiven hade vi dock kanske passat på att också titta på avgiften vid skilsmässa. De kronor det handlar om kan faktiskt utgöra den ekonomiska skillnad som avgör om man lämnar in en skilsmässoansökan eller inte. Och om betänketiden ska vara kvar, hur ser vi på försörjningsskyldigheten, som också är ett stort ekonomiskt medel när man förhalar?

Jag hoppas att vi vid en remissrunda kan samlas igen.

Fru talman! När det först gäller processen är det otroligt viktigt att många har möjlighet att vara med i det fortsatta arbetet. Fram till det att vi nu tillsatt utredningen är det Justitiedepartementet som i hög grad varit samlingspunkten för en sådan process. Vi har som sagt varit i civilutskottet vid flera tillfällen och diskuterat frågorna och haft flera olika sittningar med både ledamöter i riksdagen och företrädare för civilsamhälle, forskning, advokater och andra som har uppdrag som bodelningsförrättare och så vidare, just för att få till stånd direktiv som fångar alla frågor som ligger på bordet.

Nu ser jag framför mig att utredningen och utredaren under detta år kommer att vara navet för att involvera olika aktörer i arbetet. Jag förutsätter förstås att kommittén kommer att ha experter från olika håll och även bedriva ett eget utåtriktat arbete och träffa olika aktörer som har mycket att komma med och kan ge input under arbetets gång.

När vi väl får ett förslag från utredningen ska det förstås hanteras på det vanliga sättet med både remissrundor och dialog mellan regering och riksdag. Jag ser verkligen framför mig att det finns goda förutsättningar att komma till tals för den som vill vara med och påverka att de här frågorna förs framåt. Men under det kommande året är det som sagt framför allt utredningen som är navet för den processen och dialogen.

Jag skulle vilja lyfta upp ett par sakfrågor som jag tror är viktiga att få med. Den ena är sanktioner. Det berörs också i direktiven. Vi vill se nya, effektivare verktyg för bodelningsförrättare att kunna föra processen framåt och i synnerhet att kunna ingripa mot någon som fördröjer eller på andra sätt förstör processen.

Det står i direktiven att om verktygen ska vara verkningsfulla måste man kunna matcha dem med olika typer av sanktioner om de inte efterlevs. Där kommer till exempel vitet in. Man kan också fördela kostnader för processen på ett annat sätt, så att den som fördröjer får betala mer för processen än den som medverkar. Man kan även tänka sig andra verktyg.

Jag vill understryka att sanktionerna definitivt finns med i det här upplägget. Annars blir de nya, effektivare verktygen inte särskilt effektiva. Det ligger liksom inom ramen för det.

När det gäller den bredare frågan om att egentligen avskaffa hela det här systemet och bygga ett annat system låter jag utredaren själv analysera helheten. Jag uppfattar inte riktigt att det har legat i korten när vi har diskuterat med civilutskottet eller med andra aktörer för den delen. Det har handlat mycket om att utgå från ett system som det finns goda skäl för men som av olika skäl inte fungerar som det varit tänkt och om att på olika sätt nu styra upp detta. Det ska inte bli förändringar i marginalen. Och vi kommer att kunna mäta det på effekterna av förändringarna. Vi vet vilka effekter vi vill uppnå med detta. Då måste reformerna såklart kunna leda till dem.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

En sakfråga till, som Ann-Charlotte Hammar Johnsson lyfte upp och som andra kanske också har varit inne på, är de ekonomiska förutsättningarna för en ekonomiskt svagare part att delta i sådana här processer. Det finns i dag en sorts ersättningsgaranti eller ett system för det, men det berättigar bara till ett begränsat stöd för den enskilde. Den frågan har vi också med i direktiven. Vi talar ofta om att man ska ha en effektiv rättvisa, access to court. Det ska alltså vara en rättvis process även i praktiken. Därför finns även den typen av ersättningsfrågor med i utredningsdirektiven.

Fru talman! Tack, Eva Lindh, för möjligheten att diskutera de här väldigt angelägna frågorna i dag! Tack också, Ann-Charlotte Hammar Johnsson och Martina Johansson, som var tvungen att gå lite tidigare, och alla andra som under lång tid varit engagerade i frågan här i riksdagen och förstås utanför politiken!

Det är i alla fall 20 år sedan frågan aktualiserades på ett mer systematiskt sätt i en annan utredning, men den fick då inte en hantering. Nu kan vi vara glada för att en utredning är på plats, och den kommer att vara navet för att föra frågorna framåt.

Jag vill också uttrycka uppskattning för ert sätt att hela tiden påminna om att det här är lagstiftning som verkligen påverkar enskilda människor och att det kan få förödande konsekvenser när den inte fungerar. Det är en påminnelse om att våld inte bara är fysiskt våld. Det kan också vara psykiskt våld och ekonomiskt våld.

Våld kan utövas i väldigt olika skeden av en relation. Det vi nu talar om är en sorts eftervåld, något som händer när man kanske tagit sig ur relationen på ett sätt men ändå är kvar i den juridiskt, regelmässigt och ekonomiskt. Det finns väldigt stora möjligheter för den som är destruktiv och våldsam att utöva mycket våld också i efterhand.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Allt det här har aktualiserats av många under lång tid. Det är helt riktigt att detta inte är en universallösning när det gäller mäns våld mot kvinnor eller för den delen våldsamheter och kränkningar i andra nära relationer. Men det är en viktig del i helheten.

Jag ser fram emot både att följa utredningen och att själv vara del i ett fortsatt utbyte med alla engagerade krafter här i riksdagen och med olika aktörer utanför politiken som alla har ett starkt engagemang och starka intressen i de här frågorna. Jag har stora förhoppningar om att vi ska kunna föra detta framåt på ett väldigt bra sätt. Låt oss hålla linan öppen under processens gång och med gemensamma krafter landa det här på ett fint sätt.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.